Generaladvokatens förslag till avgörande

Generaladvokatens förslag till avgörande

I – Inledning

1. I förevarande talan kritiserar kommissionen ytterligare en medlemsstat för att den, i strid med rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar(2) (nedan kallat fågeldirektivet), inte i tillräcklig omfattning har klassificerat områden som särskilda skyddsområden för fåglar. Kommissionen har redan fått igenom fällande domar för liknande överträdelser som begåtts av Nederländerna(3), Frankrike(4), Finland(5) och Italien(6) . Kommissionen har vidare anhängiggjort förfaranden mot Grekland(7) och Irland(8) . Dessutom förbereder kommissionen en talan mot Portugal(9) .

2. Den centrala frågan i dessa förfaranden är beviset för att en medlemsstat ännu inte har klassificerat alla de områden som den borde ha klassificerat som särskilda skyddsområden. Kommissionen stödjer sig i förevarande fall på en förteckning över ornitologiskt viktiga områden i Spanien (nedan kallad IBA 98) (IBA står för Important Bird Area: viktigt fågelskyddsområde eller Important Bird Areas: viktiga fågelskyddsområden) som det spanska ornitologiska sällskapet (Sociedad Española de Ornitologia) (nedan kallat SEO/BirdLife) offentliggjorde år 1998(10) . Spanien har ifrågasatt kvaliteten på denna förteckning.

II – Tillämpliga bestämmelser

3. I artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet anges vilka områden som medlemsstaterna skall klassificera som särskilda skyddsområden. I artikel 4.3 anger kommissionen hur klassificeringen skall gå till:

”1. För de arter som anges i bilaga 1 skall särskilda åtgärder för bevarande av deras livsmiljö vidtas för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom det område där de förekommer.

I samband med detta skall hänsyn tas till

a) utrotningshotade arter,

b) arter som är känsliga för vissa förändringar i livsmiljön,

c) arter som anses sällsynta på grund av att populationerna är små eller den lokala utbredningen begränsad,

d) andra arter som kräver speciell uppmärksamhet på grund av den särskilda karaktären hos deras livsmiljö.

Vid utvärdering skall hänsyn tas till tendenser och variationer i populationsnivåerna.

Medlemsstaterna skall som särskilda skyddsområden i första hand klassificera sådana områden som vad gäller antal och storlek är mest lämpade för bevarandet av dessa arter, med hänsyn till arternas behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv.

2. Med hänsyn till deras behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv, skall medlemsstaterna vidta liknande åtgärder för regelbundet förekommande flyttfåglar som inte anges i bilaga 1 med avseende på deras häcknings-, ruggnings- och övervintringsområden samt rastplatser längs deras färdväg. Medlemsstaterna skall därvid lägga särskild vikt vid skyddet av våtmarker, i synnerhet våtmarker av internationell betydelse.

3. Medlemsstaterna skall sända all relevant information till kommissionen, så att den kan ta lämpliga initiativ för att uppnå den samordning som är nödvändig för att säkerställa att de områden som anges i punkterna 1 och 2 ovan bildar en sammanhängande helhet som uppfyller behovet av skydd för dessa arter inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv.”

4. I nionde skälet kommenteras bestämmelserna:

”För att bevara samtliga fågelarter är det helt nödvändigt att skydda, upprätthålla och återställa tillräckligt varierande och stora livsmiljöer för fåglar. Vissa fågelarter bör skyddas genom att särskilda åtgärder avseende deras livsmiljöer vidtas för att säkerställa deras överlevnad och fortplantning inom det område där de förekommer. Sådana åtgärder måste också ta hänsyn till flyttande fåglar och samordnas i syfte att åstadkomma en sammanhängande helhet.”

5. I artikel 10 i fågeldirektivet föreskrivs det att medlemsstaterna skall uppmuntra ornitologisk forskning:

”1. Medlemsstaterna skall uppmuntra sådan forskning och sådant arbete som krävs som grund för skydd, skötsel och utnyttjande av populationerna av alla fågelarter som avses i artikel 1.

2. Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt forskning och arbete inom de ämnesområden som anges i bilaga 5. Medlemsstaterna skall lämna all information som är nödvändig till kommissionen för att möjliggöra för den att vidta lämpliga åtgärder för samordning av den forskning och det arbete som åsyftas i denna artikel.”

6. I bilaga 5 anges de enskilda forskningsområden som skall ägnas särskild uppmärksamhet.

7. Enligt artikel 3.1 andra stycket i rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter(11) (nedan kallat habitatdirektivet) skall nätet Natura 2000, vilket inrättades genom direktivet, även omfatta de särskilda skyddsområden som medlemsstaterna har utsett i enlighet med fågeldirektivet.

III – Det administrativa förfarandet och parternas yrkanden

8. Kommissionen anmodade i enlighet med artikel 226 i fördraget den 26 januari 2000 den spanska regeringen att inkomma med synpunkter. Kommissionen kritiserade Spanien för att ha utsett för få särskilda skyddsområden enligt artikel 4 i fågeldirektivet. Fram till denna tidpunkt hade Spanien enligt kommissionen utsett 175 områden med en yta på 33 582 hektar.

9. Som bevis för sitt påstående att särskilda skyddsområden hade utsetts i otillräcklig omfattning stödde sig kommissionen på IBA 98. I denna förteckning finns 391 områden angivna med en yta på 15 862 567 hektar, motsvarande 31,5 procent av den spanska landytan.

10. Under år 2000 invände Spanien mot kommissionens kritik men utsåg samtidigt ytterligare särskilda skyddsområden.

11. I sitt motiverade yttrande av den 31 januari 2001 angav kommissionen därefter ytterligare 262 särskilda skyddsområden i Spanien med en yta på 53 674 kvadratkilometer. I yttrandet angav kommissionen en sista tidsfrist på två månader för att Spanien skulle kunna göra de ytterligare klassificeringar som krävdes. På begäran av den spanska regeringen förlängde kommissionen denna frist fram till och med den 3 maj 2001. I mars 2001 meddelade Spanien kommissionen att ytterligare 13 särskilda skyddsområden med en yta på 402 272 hektar hade utsetts.

12. Under de följande åren utökade Spanien i flera steg antalet särskilda skyddsområden till 427 stycken, omfattande en yta på cirka 79 778 kvadratkilometer och motsvarande 15,8 procent av det spanska territoriet.

13. Enligt kommissionen var dessa åtgärder otillräckliga och den väckte därför förevarande talan den 4 juni 2004.

14. Kommissionen har yrkat att domstolen skall

1. fastställa att Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 och 4.2 i rådets direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar genom att inte klassificera ett tillräckligt stort antal områden eller tillräckligt stora ytor som särskilda fågelskyddsområden till skydd för de i bilaga 1 till direktivet uppräknade fågelarterna och för de flyttfågelarter som inte anges i bilaga 1, och att

2. förplikta Konungariket Spanien att ersätta rättegångskostnaderna.

15. Konungariket Spanien har yrkat att domstolen skall

1. ogilla talan, och

2. förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

16. Även om talan avser Spanien som helhet gäller motiveringen enbart de autonoma regionerna Andalusien, Balearerna, Extremadura, Kanarieöarna, Kastilien-La Mancha, Katalonien, Galicien och Valencia.

17. Sedan talan väcktes har antalet särskilda skyddsområden i Spanien utökats till 512. De omfattar cirka 91 803 kvadratkilometer. På land motsvarar detta 18,2 procent av Spaniens yta. Därutöver ingår 20 särskilda skyddsområden till havs med en yta på 574 kvadratkilometer(12) .

18. Vid den muntliga förhandlingen drog kommissionen tillbaka sin talan vad gäller den autonoma regionen Extremadura.

IV – Bedömning

19. Kommissionen kritiserar Spanien för att ha utsett för få särskilda skyddsområden. Föremålet för talan inskränker sig emellertid i motiveringen till sju av de spanska autonoma regionerna(13) .

A – Den rättsliga grunden för klassificeringsskyldigheten

20. Parterna tvistar inte om den rättsliga grunden för klassificeringsskyldigheten.

21. Enligt artikel 4.1 fjärde stycket i fågeldirektivet skall medlemsstaterna i första hand klassificera sådana områden som vad gäller antal och storlek är mest lämpade som särskilda skyddsområden för bevarandet av de i bilaga 1 angivna arterna. Därvid skall hänsyn tas till arternas behov av skydd inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av detta direktiv. Denna skyldighet kan inte kringgås genom att andra särskilda skyddsåtgärder vidtas(14) .

22. Medlemsstaterna skall enligt artikel 4.2 vidta liknande åtgärder för de regelbundet förekommande flyttfåglar som inte anges i bilaga 1 med avseende på deras häcknings-, ruggnings- och övervintringsområden samt rastplatser längs deras färdväg. Medlemsstaterna skall därvid lägga särskild vikt vid skyddet av våtmarker, i synnerhet våtmarker av internationell betydelse.

23. Av artikel 4.3 och det nionde skälet i fågeldirektivet framgår det att de särskilda skyddsområdena skall bilda en sammanhängande helhet som uppfyller behovet av skydd för dessa arter inom det geografiska havs- och landområde som omfattas av direktivet.

24. Enligt fast rättspraxis har medlemsstaterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning vid valet av särskilda skyddsområden men klassificeringen och avgränsningen av dessa skall ske i enlighet med vissa ornitologiska kriterier som fastställs i direktivet. Andra överväganden, särskilt av ekonomisk eller social natur, får inte spela någon roll vid klassificeringen(15) .

25. Domstolen har redan fastställt att Spanien vid tidpunkten för anslutningen, det vill säga den 1 januari 1986, var skyldig att klassificera särskilda skyddsområden(16) . Den avgörande tidpunkten för bedömningen av överträdelsen i förevarande fall är dock som framgått den tidsfrist som kommissionen fastställde i sitt motiverade yttrande(17) . Eftersom kommissionen senare förlängde denna till den 3 maj 2003 skall domstolen pröva om Spanien vid denna tidpunkt i tillräcklig omfattning hade klassificerat särskilda skyddsområden.

B – Delvis erkännande av invändningarna i talan

26. Spanien har i starka ordalag invänt mot kritiken, särskilt vad gäller den betydelse som förteckningen IBA 98 h ar tillskrivits för bedömningen av klassificeringsskyldigheten. Samtidigt har Spanien sedan den 3 maj 2003 klassificerat respektive utvidgat befintliga särskilda skyddsområden i Andalusien, på Balearerna, i Kastilien-La Mancha, Katalonien, Galicien och Valencia. När det gäller Kanarieöarna har Spanien uppgett att ingen ny klassificering har gjorts sedan denna tidpunkt, men Spanien låter i sina inlagor i fråga om denna ögrupp förstå att en klassificering av ytterligare sexton särskilda skyddsområden och en utvidgning av elva befintliga områden är nödvändig. Också i Andalusien, Katalonien, Galicien och Valencia kommer ytterligare särskilda skyddsområden att klassificeras respektive utvidgas.

27. I några tidigare förfaranden har domstolen anfört sådana omständigheter för att fastställa att omfattningen av klassificeringen vid den avgörande tidpunkten(18) var otillräcklig. En medlemsstat erkänner nämligen genom klassificeringen av ett särskilt skyddsområde att detta område tillhör de mest lämpade områdena för fågelskydd(19) . Man skulle därmed kunna anse att Spanien genom att klassificera ytterligare fågelskyddsområden efter utgången av fristen i det motiverade yttrandet har medgett att landet var skyldigt att klassificera ytterligare fågelskyddsområden.

28. I samtliga tidigare fall tillkom emellertid omständigheter som gjorde försummelserna särskilt graverande. I Frankrikes fall utsågs för sex arter i bilaga 1 överhuvudtaget inga särskilda skyddsområden(20) . När det gällde Finland utsågs bara femton särskilda skyddsområden, något som obestridligt var otillräckligt(21) och Italien medgav att man vid urvalet av områden hade tagit hänsyn till ekonomiska krav och rekreationsbehov(22) . Dessutom stod det klart att den italienska klassificeringen på långt när inte motsvarade IBA 89(23) . En fällande dom mot Spanien, enbart på grund av de under tiden klassificerade särskilda skyddsområdena, skulle därför jämförelsevis vara mindre väl underbyggd.

29. Framför allt skulle en dom mot denna bakgrund inte vara rättvis i den pågående tvisten mellan parterna. Målet är nämligen inte avgjort i och med de klassificeringar och anmälningar som gjorts under tiden. Spanien bestrider att det är skyldigt att göra ytterligare klassificeringar på grundval av IBA 98, medan kommissionen uppenbarligen ännu inte är tillfreds med de hittillsvarande eftergifterna. Tvisten om i vilken omfattning ytterligare områden måste utses skulle vid en fällande dom mot Spanien på grundval av dessa klassificeringar och anmälningar förbli olöst i förfarandet enligt artikel 228 EG och skulle eventuellt kunna tas upp på nytt vid domstolen(24) .

30. Denna ovisshet skulle i allt väsentligt drabba Spanien, eftersom det skulle förbli oklart hur långt dess skyldigheter sträcker sig vid en eventuell dom, samtidigt som Spanien skulle befara att staten vid ett förnyat förfarande skulle kunna dömas att betala ett vite eller ett standardbelopp. Detta skulle vara synnerligen oskäligt, oberättigat och oförtjänt, eftersom en fällande dom på grundval av Spaniens klassificeringar respektive anmälningar om klassificeringar under tiden enbart skulle bero på att Spanien under fördragsbrottsförfarandet har bemödat sig om att uppfylla sina skyldigheter.

31. Därför är det nödvändigt att också den tvist som kvarstår mellan parterna avgörs(25) .

C – Den kvarstående tvisten mellan parterna

32. Kommissionen stödjer framför allt sin kritik på att de spanska klassificeringarna i de angivna autonoma regionerna inte omfattar stora delar av de områden som är förtecknade i IBA 98, men också på att inte alla våtmarker som Spanien har erkänt som områden i den mening som avses i Ramsarkonventionen (Iran) om våtmarker av internationell betydelse har klassificerats(26) samt på att särskilt skyddsvärda arter enligt bilaga 1 till fågeldirektivet inte omfattas i tillräcklig utsträckning.

33. Kommissionen tar upprepade gånger upp det otillräckliga skyddet för särskilt skyddsvärda arter men en uttrycklig motivering saknas nästan genomgående. Den uppräkning som görs för berörda arter när det gäller samtliga autonoma regioner och det omnämnande som delvis görs av berörda livsmiljöer (stepp, våtmarker eller berg) är i varje fall inte tillräckligt för att slutgiltigt fastställa att skyddet är otillräckligt. Den enda implicita motiveringen för denna kritik återfinns i IBA 98 i vilken det dock inte anges vilka klassificerade områden som är mest lämpade för skyddet av dessa arter. Följaktligen innehåller denna invändning inte något nytt argument utöver hänvisningen till IBA 98 utan bidrar bara till att underbygga bevisningen för att det gjorts en otillräcklig klassificering. Det är därför inte nödvändigt att separat bedöma denna argumentation.

34. När det gäller de så kallade Ramsarområdena nämner kommissionen i sin talan två områden i Andalusien och ett i Galicien som vid den avgörande tidpunkten ännu inte hade klassificerats som särskilda skyddsområden. Eftersom Spanien inte har bestridit denna uppgift skall den anses vara medgiven.

35. Följaktligen räcker det att pröva bevisvärdet av IBA 98.

36. Kommissionen har anfört att IBA 98 är det mest väldokumenterade och exakta av allt tillgängligt referensmaterial när det gäller att fastställa vilka områden som är mest lämpade för bevarande av viktiga arter, särskilt för deras överlevnad och förökning. Denna förteckning bygger på väl avvägda ornitologiska kriterier som har gjort det möjligt att ange vilka platser som är mest lämpade för att säkerställa att alla de i bilaga 1 upptagna arterna och andra flyttfågelarter bevaras. I förteckningen utpekas de fågelskyddsområden som i första hand bör klassificeras i Spanien.

37. En jämförelse mellan uppgifterna i IBA 98 och de av Konungariket Spanien utsedda särskilda fågelskyddsområdena leder, både när det gäller det spanska territoriet i dess helhet och vid en undersökning av varje autonom region för sig, till slutsatsen att de områden som har klassificerats som särskilda fågelskyddsområden till antal och storlek inte motsvarar de områden som enligt vetenskaplig expertis är mest lämpade för att ge skydd åt de fåglar som omfattas av artikel 4 i direktivet.

38. Spanien invänder i princip mot att IBA 98 åberopas, eftersom klassificeringen av ett nätverk av särskilda skyddsområden måste bygga på sådana upplysningar som de behöriga myndigheterna haft tillgång till. IBA 98 kan därför enligt Spanien inte utgöra en sådan referens.

39. Denna uppfattning stämmer bara delvis. Ansvariga för klassificeringen av de särskilda skyddsområdena är till syvende och sist medlemsstaterna själva. De kan inte undandra sig detta ansvar genom att överta och genomföra det som andra organ, inklusive fågelskyddsorganisationer, har kommit fram till. Varje klassificering förutsätter snarare att det berörda området, enligt de behöriga myndigheternas slutsatser på grundval av de mest relevanta vetenskapliga fakta(27) som stått till buds, utgör det för fågelskyddet bäst lämpade området.

40. Därav följer dock inte att klassificeringsskyldigheten generellt bortfaller så länge som de behöriga myndigheterna inte till fullo har kontrollerat och verifierat nya vetenskapliga rön. Det skall erinras om att klassificeringsskyldigheten kvarstår även efter utgången av fristen för genomförande av fågeldirektivet, i Spaniens fall den 1 januari 1986(28) . Klassificeringsskyldigheten begränsas inte heller av forskningsläget vid en viss tidpunkt(29) .

41. I denna skyldighet ingår även en annan förpliktelse, nämligen att identifiera de mest lämpade områdena. Enligt artikel 10 jämförd med bilaga 5 till fågeldirektivet skall medlemsstaterna uppmuntra stöd till sådan forskning och sådant arbete som krävs. Följaktligen borde Spanien redan år 1986 själv ha gjort en omfattande vetenskaplig kartläggning av förekomsten av fåglar inom sitt territorium och klassificerat de särskilda skyddsområden som framkom av denna kartläggning. Om denna skyldighet helt och hållet hade efterlevts skulle IBA 98 bara innehålla särskilda skyddsområden eller också skulle Spanien med lätthet kunna vederlägga alla ytterligare krav på klassificering av särskilda skyddsområden. Någon ytterligare klassificeringsskyldighet skulle då bara kunna uppstå om förekomsten av fåglar ändras, något som ingendera sidan här har påstått.

42. Mot denna bakgrund framgår betydelsen av förteckningen IBA 98 för förevarande tvist. I denna beskrivs – också enligt kommissionens uppfattning – inte slutgiltigt det nät av särskilda skyddsområden som skall klassificeras. Kommissionen förväntar sig inte att Spanien skall klassificera varje enskilt område i förteckningen i dess helhet som särskilt skyddsområde. Kommissionen har i enlighet därmed tagit tillbaka sin kritik om otillräcklig klassificering i vissa autonoma regioner, trots att klassificeringen inte motsvarar IBA 98(30), och har också accepterat den vetenskapligt grundade avgränsningen av särskilda skyddsområden inom IBA, trots att dessa i fråga om yta delvis inte på långt när motsvarar uppgifterna i IBA 98(31) . IBA 98 skall snarast ses som ett indicium på att de hittillsvarande klassificeringarna uppenbarligen inte motsvarar kraven enligt artikel 4 i fågeldirektivet.

43. Det är principiellt möjligt att använda sig av en sådan områdesförteckning. Vad avser den äldre förteckningen IBA 89 har domstolen fastställt att den, med tanke på IBA 98:s vetenskapliga bevisvärde, när vetenskapligt bevis inte framlagts för att skyldigheterna enligt artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet kan uppfyllas genom att andra än de i denna förteckning upptagna områdena, med mindre total yta, förklaras utgöra särskilda skyddsområden, kan använda förteckningen som referens för att bedöma om medlemsstaten till antal och yta i tillräcklig omfattning har utsett särskilda skyddsområden i den mening som avses i de tidigare nämnda bestämmelserna i direktivet(32), trots att förteckningen inte är rättsligt bindande för den berörda medlemsstaten.

44. Kommissionen åberopar inte längre denna av domstolen tidigare godkända äldre förteckning utan IBA 98. Kommissionen är av den uppfattningen att IBA 98 numera innehåller den bästa tillgängliga vetenskapliga dokumentationen av vilka områden som är mest lämpade för fågelskydd.

45. Spanien skulle kunna vederlägga detta indicium genom att framlägga bättre vetenskapliga rön av vilka det framgår att de särskilda skyddsområden som har klassificerats till fullo uppfyller skyldigheterna enligt artikel 4 i fågeldirektivet(33) . Det förefaller som om de autonoma regioner som inte längre är föremål för detta förfarande har lagt fram sådan bevisning som har övertygat kommissionen. Spanien har också när det gäller olika andra autonoma regioner anfört att det finns eller håller på att tas fram motsvarande kunskap. Detta påstående är generellt sett(34) inte styrkt i en sådan utsträckning att domstolen kan pröva om IBA 98 i så måtto vederläggs.

46. När det gäller det som är relevant för detta förfarande har Spanien snarare valt att följa en annan strategi. Spanien har vinnlagt sig om att ifrågasätta det vetenskapliga värdet av förteckning IBA 98 för att på så sätt förhindra att den används som bevisning för otillräcklig klassificering. I enlighet med detta har Spanien anfört en rad i princip kritiska synpunkter, vänt sig mot kvaliteten på de uppgifter som använts och slutligen invänt mot vissa av kriterierna för fastställande av vilka områden som är bäst lämpade för fågelskydd.

1. Den principiella kritiken mot IBA 98

47. Den spanska regeringens inledande kritik av IBA 98 är av principiell natur. Förteckningen är enligt den av en helt annan kvalitet än IBA 89. IBA 89 utarbetades av ett internationellt råd för fågelskydd på uppdrag av kommissionen, medan IBA 98 utarbetades av en spansk fågelorganisation, SEO/BirdLife. BirdLife International, som är en efterföljare till det internationella rådet för fågelskydd, har uttryckligen uppgett att den inte tar på sig något ansvar för innehållet i IBA 98.

48. Det är oförklarligt hur IBA 98, bara nio år efter IBA 89, kan omfatta 16 miljoner i stället för 9,5 miljoner hektar. Därtill kommer att både kommissionen och domstolen ansåg att just IBA 89 var strikt, exakt och uttömmande. Uppenbarligen ville SEO/BirdLife efter domen mot Nederländerna(35) ensidigt utöka antalet och ytan på de ornitologiskt viktiga områdena för att skaffa argument för ett fördragsbrottsförfarande. IBA 98 offentliggjordes i början av 1999 och redan ett år senare inleddes förevarande fördragsbrottsförfarande.

49. Som kommissionen med rätta har betonat utarbetades IBA 98 av samma organisation som utarbetade den spanska delen av IBA 89, nämligen av SEO/BirdLife. När det gäller IBA 98 finns emellertid det förbehållet att BirdLife International, den internationella paraplyorganisationen för fågelskyddsorganisationer, inte har tagit på sig något ansvar. Denna organisation har dock sedan dess tagit upp IBA 98 i IBA 2000, den europeiska förteckningen över viktiga områden för fågelskydd, för vilken organisationen ansvarar(36) .

50. SEO/BirdLife är en erkänd auktoritet på det ornitologiska området när det gäller Spanien. Spanien medger uttryckligen detta. De av kommissionen angivna utlåtandena från spanska organ om denna organisation, statliga spanska organs deltagande i IBA 98(37) och kompletteringen av klassifikationerna på grundval av IBA 98 i vissa autonoma regioner i Spanien bekräftar SEO/BirdLifes vetenskapliga auktoritet. Slutligen stödde sig domstolen nyligen uttryckligen på en rapport från SEO/BirdLife om jakt på trastar(38) .

51. Också ur rent metodologisk synvinkel och när det gäller kommissionens deltagande motsvarar den nya förteckningen i hög grad sin föregångare. Liksom sin föregångare IBA 89 innehåller förteckning IBA 98 en rad ornitologiska kriterier för identifiering av de mest lämpade områdena för att undersöka förekomsten av fåglar.

52. Vad gäller kriterierna för urval av områden överensstämmer IBA 89 och IBA 98 i stort sett(39) . Det deltagande från kommissionens sida i IBA 89 som Spanien har betonat har i allt väsentligt visat sig bestå i att följa ornitologernas arbete med kriterierna. Eftersom kriterierna i hög grad fortfarande används ansvarar kommissionen åtminstone indirekt också för IBA 2000. Däremot hade kommissionen knappast någon kontroll över vilka uppgifter som inhämtades till IBA 89, eftersom den inte kunde verifiera förekomsten och omfattningen av varje enskild fågelart som anges där. Inte heller i det avseendet finns det därför någon avgörande skillnad mellan IBA 89 och IBA 98.

53. I övrigt är i princip de invändningar som den spanska regeringen gör mot IBA 98 rena antaganden – närmast misstänkliggöranden – och de kan därför inte i sig sätta förteckningens kvalitet på spel. Det kan förmodas att ökad vetenskaplig kunskap om förekomsten av fåglar gör det möjligt att identifiera ytterligare områden som är särskilt lämpade för fågelskydd. Det är också en meningsfull strategi för en organisation som SEO/BirdLife, som ägnar sig åt fågelskydd, att bemöda sig om att aktualisera och komplettera förteckningen över viktiga områden sedan domstolen har erkänt dess bevisvärde för otillräcklig klassificering av särskilda skyddsområden. En liknande strategi har också BirdLife International anammat i samarbete med sina övriga partner i Europa, då en ny förteckning för Europa publicerades år 2000(40) .

54. Slutligen är inte heller Spaniens invändning att landet redan i oproportionerligt hög grad har bidragit till att utse särskilda skyddsområden inom gemenskapen övertygande. Det stämmer att andelen särskilda skyddsområden på spanskt territorium var störst vid den tidpunkt då talan väcktes. Spanien svarade vid denna tidpunkt för 35 procent av de områden som hade klassificerats som särskilda skyddsområden inom gemenskapen men förfogade bara över 16 procent av gemenskapens landyta.

55. Detta argument kan dock inte tillmätas någon rättslig vikt. Enligt artikel 4 i fågeldirektivet krävs det inte att varje medlemsstat klassificerar särskilda skyddsområden i förhållande till sin storlek utan att medlemsstaterna klassificerar de mest lämpade områdena. Inom varje medlemsstat finns det i olika utsträckning, alltefter geografiska och biologiska förutsättningar, sådana områden. Slovenien och Slovakien har till exempel under tiden klassificerat klart större delar av sina landytor som särskilda skyddsområden(41) . Om en medlemsstat genom klassificering av särskilda skyddsområden i oproportionell omfattning bidrar till uppbyggnaden av Natura 2000 är gemenskapen enligt principen om lojalitet inom gemenskapen skyldig att i motsvarande mån beakta medlemsstaten inom ramen för gemenskapens främjande av nätverk(42) .

56. Spanien kan genom sina principiella invändningar mot IBA 98 därför inte dra förteckningens vetenskapliga kvalitet i tvivelsmål. Rent principiellt sett måste den senare förteckningen med tanke på hur den tillkommit tillerkännas en med sin föregångare jämförbar vetenskaplig kvalitet.

2. De uppgifter som använts

57. Spaniens invändningar gäller därutöver kvaliteten på innehållet i IBA 98. Invändningarna gör att det är nödvändigt att diskutera hur uppgifterna i IBA 98 inhämtades och uppgifternas kvalitet till följd av detta.

58. Spanien har påtalat att förteckningen inte innehåller några källhänvisningar när det gäller bedömningen av de angivna områdena. Den information som ligger till grund för och omfattningen av områdena kan enligt Spanien därför inte kontrolleras. Därvid underkänner den spanska regeringen möjligheterna att på grundval av de på vetenskaplig väg inhämtade uppgifterna, i enskilda IBA, när som helst verifiera förekomsten av fåglar på varje ort och de områden som tagits i anspråk. För övrigt var källmaterialet inte bättre i den tidigare förteckningen IBA 89. Domstolen har trots detta godkänt den förteckningen.

59. Spanien har också vänt sig mot att SEO/BirdLife har vägrat att ge de för klassificeringen av särskilda skyddsområden helt och hållet ansvariga autonoma regionerna oinskränkt tillgång till organisationens IBA-databas. Denna databas kan för varje IBA innehålla olika uppgifter som inte finns med i förteckningen, särskilt litteraturhänvisningar och uppgifter om kvaliteten på uppgifterna om den avgränsning av områden som gjorts(43) .

60. Det är inte känt om motsvarande instrument fanns för IBA 89, vilka skulle ha kunnat underlätta medlemsstaternas klassificering av särskilda skyddsområden. Det är mycket beklagligt om detta är annorlunda i dag och de behöriga organen därför kanske inte har tillgång till dem. Man kan få intrycket att SEO/BirdLife inte med alla till buds stående medel understödjer sitt eget mål, nämligen en fullständig klassificering av särskilda skyddsområden. Samtidigt måste det påpekas att SEO/BirdLife enbart har vägrat en totalt fri tillgång till databasen men uppenbarligen är beredd att förhandla om villkoren för tillgången.

61. Vägran att lämna ut uppgifterna innebär dock inte att den vetenskapliga kvaliteten på den offentliggjorda förteckningen sätts på spel. Förteckningen bygger nämligen inte bara på en bedömning av den litteratur som anges i förteckningen utan också i allt väsentligt på opublicerade iakttagelser och erfarenheter som lokala grupper inom SEO/BirdLife, regionala förvaltningar, biologer, naturskyddsgrupper, ornitologer, forskare, naturvetare, universitetsprofessorer, anställda inom skogsbruket m.fl. har gjort(44) . Den avgörande informationen för urvalet i IBA finns därför med i det som publicerats, medan de litteraturhänvisningar som finns i databasen för identifiering av IBA är av mindre betydelse.

62. Det skulle därför vara till hjälp om det gick att identifiera de personer som ansvarar för att inhämta uppgifter för de olika IBA. Dessa skulle med sin sakkunskap kunna bistå de behöriga myndigheterna vid avgränsningen och klassificeringen av särskilda skyddsområden. Kommissionen har vid förhandlingen med rätta betonat att dessa personer har rätt till sekretessbelagd behandling från SEO/BirdLifes sida, om de riskerar repressalier på grund av sitt engagemang vad avser klassificeringen av särskilda skyddsområden. Detta är inte alls uteslutet i de fall då de har anställning vid en statlig myndighet som ställer sig negativ till klassificeringen av särskilda skyddsområden. Det kan också uppstå problem på lokal nivå när det är fråga om omtvistade IBA.

63. Den spanska regeringen kan inte heller mot talan göra gällande att den inte har getts tillfälle att yttra sig vad gäller tillgången till den information som ingår i databasen. Talan bygger nämligen inte på denna information utan enbart på den offentligjorda förteckningen IBA 98.

64. Lika lite kan Spanien påstå att den har fått bristande stöd från kommissionens sida. Kommissionen är visserligen skyldig att så långt som möjligt hjälpa medlemsstaterna vid klassificeringen av särskilda skyddsområden, men den får inte ställa sådana upplysningar till medlemsstaternas förfogande som utgör privat egendom. Exakt detta är det som gäller för denna databas.

65. Oberoende av omfattningen av vägran att ge tillgång är den spanska regeringen under alla omständigheter oförhindrad att vidta de nödvändiga åtgärderna för att till fullo uppfylla sin klassificeringsskyldighet. Vidare har SEO/BirdLife avsevärt underlättat genomförandet av klassificeringen redan genom publiceringen av förteckningen. De spanska organen behöver därför inte undersöka hela statsytan utan kan koncentrera sig på IBA.

66. Vidare har den spanska regeringen dragit kvaliteten på de uppgifter som använts i tvivelsmål. Enligt SEO/BirdLife är kvaliteten på uppgifterna till 38 procent hög, till 44 procent medelhög och till 18 procent låg(45) . För varje ornitologiskt skyddad art i ett enskilt område bedöms enligt IBA 89 kvaliteten på uppgifterna i kategorierna A, B, C och U, varvid U betyder okänd, C står för okänd information och B för ofullständig information. Enbart kategori A avser exakt information(46) .

67. Spanien anser att endast uppgifterna i kategori A bör beaktas vid fördragsbrottsförfarandet. Denna invändning resulterar dock i att Spanien skulle kunna förbli overksamt tills kommissionen eller privata organisationer systematiskt och på högsta vetenskapliga nivå låter inventera förekomsten av fåglar inom hela dess territorium. Detta är dock enligt fågeldirektivet Spaniens uppgift. Så länge det saknas bättre information kan därför information av medelhög eller låg kvalitet tjäna som ett indicium på att det finns områden som är mest lämpade för fågelskydd.

68. Den spanska regeringens invändningar mot kvaliteten på uppgifterna i IBA 98 skall därför inte godtas.

3. Kriterierna för fastställande av de mest lämpade fågelskyddsområdena

69. Den spanska regeringen har slutligen anmärkt på några av kriterierna för fastställande av de för fågelskydd mest lämpade områdena respektive SEO/BirdLifes tillämpning av dem.

70. Dessa kriterier beskrivs i förteckningarna IBA 98 och IBA 2000(47) . IBA innehåller i regel ett signifikant antal av en globalt hotad art (C.1)(48) eller minst 1 procent av den inom EU totala populationen av en hotad art, det vill säga en i bilaga 1 till fågeldirektivet angiven art (C.2)(49) eller annan flyttfågelart (C.3)(50) . IBA omfattar också stora grupper på mer än 20 000 vadare eller mer än 10 000 par av sjöfåglar (C.4) och flaskhalsområden vilka regelmässigt fler än 5 000 storkar respektive fler än 3 000 rovfåglar eller tranor (C.5) passerar(51) . Slutligen bör enligt kriteriet C.6 de fem viktigaste områdena för arter enligt bilaga 1 i den berörda europeiska regionen betraktas som ett ornitologiskt viktigt område (ett så kallat topp 5-kriterium)(52) . Kriteriet C.7 avser sådana klassificerade särskilda skyddsområden som har valts ut eller som förväntas väljas ut på grundval av andra kriterier.

71. Därutöver stödjer sig BirdLife på de grundläggande principerna för avgränsning av områdena. Ett IBA skiljer sig antingen tydligt från sin omgivning, varvid det rör sig om ett avgränsat område för naturskyddsändamål, eller också uppfyller det ensamt eller tillsammans med andra IBA alla de krav som gäller för de berörda arterna när de förekommer(53) .

72. Eftersom kriterierna enligt IBA 89 och IBA 98 för fastställande av de mest lämpade fågelskyddsområdena i stort sett överensstämmer har domstolen redan i princip godkänt dem, då den i fråga om den äldre förteckningen IBA 89 konstaterade att den (vid den avgörande tidpunkten för de aktuella förfarandena) var den enda handling som innehöll uppgifter av vetenskapligt bevisvärde med hjälp av vilka det var möjligt att bedöma huruvida svarandestaten hade uppfyllt sin skyldighet att klassificera de till antal och storlek mest lämpade områdena för bevarandet av skyddade arter som särskilda skyddsområden(54) .

73. Ingenting hindrar dock medlemsstaterna från att själva utarbeta kriterier för identifiering av de mest lämpade fågelskyddsområdena och klassificera sådana områden på grundval av dessa(55) . Kriterierna måste emellertid från ornitologisk synpunkt vara minst likvärdiga med de kriterier som gäller för IBA‑förteckningarna.

74. Spanien har dock inte utarbetat några egna kriterier utan vänder sig mot tillämpningen av urvalskriterierna C.1 och C.6 i IBA 98 och mot avgränsningen av ett flertal identifierade områden.

a) Kriterium C.1

75. Spanien har invänt mot att SEO/BirdLife i några fall trots definitionen i kriteriet C.1 har valt ut områden som uppenbarligen hyser mindre än 1 procent av den reproducerande populationen av skyddade arter. Detta gäller särskilt för stortrapp som i Spanien utgörs av cirka 23 000 individer, varför gränsvärdet borde ligga på 230 individer. I stället använder sig SEO/BirdLife av ett gränsvärde på 50 individer.

76. Den spanska regeringen har med denna kritik felbedömt definitionen av detta kriterium. När det gäller globalt hotade arter måste det i det berörda området endast finnas ett signifikant antal. Detta signifikanta antal kan vara betydligt lägre än det tröskelvärde på 1 procent som gäller för kriterium C.2, det vill säga för de arter som bara hotas inom EU men inte är hotade i hela världen.

77. För de arter som är hotade i hela världen tillämpar BirdLife International, på grund av hotet, betydligt lägre gränsvärden, till exempel tillämpas för den av Spanien nämnda stortrappen ett värde på 30 individer(56) . SEO/BirdLife har däremot, vilket kommissionen har betonat, satt tröskelvärdet i IBA 98 högre än BirdLife International i förteckningen över Europa, på grund av den jämförelsevis stora förekomsten i Spanien.

78. Detta kriterium har för övrigt inte heller skärpts i förhållande till den av domstolen godkända förteckningen IBA 89, utan mildrats. Kriterium 5 i IBA 89 omfattar fortfarande alla häckningsområden för sällsynta eller hotade arter.

79. Denna invändning kan därför inte godtas.

b) Kriterium C.6

80. Vidare har Spanien invänt mot tillämpningen av kriteriet C.6, det så kallade topp 5-kriteriet. Enligt detta utgör för varje art de fem mest lämpade områdena inom varje region de mest lämpade områdena för fågelskydd. Regionerna avgränsas inom varje medlemsstat enligt den statistiska zonindelning som har gjorts av Eurostat (nomenklaturen för statistiska territoriella enheter – NUTS). SEO/BirdLife har valt att i olika medlemsstater göra denna zonindelning på skilda nivåer för att få europeiska regioner av jämförbar storlek(57) . För Spaniens del valdes nivå 2 som motsvarar de autonoma regionerna och därmed ledde till en uppdelning på 17 regioner.

81. Spanien går inte med på att betrakta de autonoma regionerna som europeiska regioner i den mening som avses i detta kriterium. De autonoma regionerna är inte avgränsade enligt ornitologiska kriterier utan utgör förvaltningsenheter. Det skulle i så fall finnas 17 sådana regioner i Spanien, 20 i Italien och 95 i Frankrike(58) . Dessutom borde man enligt Spanien snarare inrikta sig på de så kallade biogeografiska regioner som tagits upp inom ramen för habitatdirektivet.

82. Hela gemenskapsområdet har under tiden i enlighet med habitatdirektivet delats upp i sju biogeografiska regioner: en kontinentalregion, en Medelhavsregion, en alpin region, en atlantisk region, en makaronesisk region, en boreal region och en pannonisk region. I Spanien finns delar av fyra av dessa regioner, nämligen delar av den atlantiska regionen, Medelhavsregionen, den alpina och den makaronesiska biogeografiska regionen.

83. Om endast de spanska delarna av dessa biogeografiska regioner utsågs till ”europeiska regioner” i den mening som avses i kriterium C.6, skulle antalet områden som motsvarar detta kriterium avsevärt minska. I stället för högst 85 mest lämpade områden för varje skyddad art skulle det i Spanien finnas endast högst 20 mest lämpade områden för varje skyddad art.

84. Denna invändning från Spaniens sida kan inte utan vidare underkännas. Det som kommissionen anför i sammanhanget, nämligen att Spanien sedan länge har vidhållit att en separat bedömning måste göras av klassificeringsskyldigheten för de autonoma regionerna som ensamma är ansvariga, är irrelevant. De autonoma regionernas befogenheter kan nämligen inte vara utslagsgivande för vilka områden som skall klassificeras. Urvalet av områden måste som redan nämnts bygga på vetenskapliga kriterier(59) .

85. Betydligt mer inriktat på ornitologi, men trots det inte utslagsgivande, är kommissionens argument att de biogeografiska regionerna enligt habitatdirektivet inte hänför sig till fågelpopulationer utan i första hand till en fördelning av olika typer av livsrum. Fåglar är knappast jämförbara med de arter och det livsrum som anges i habitatdirektivet. Även om de biogeografiska regionerna inte är specifikt inriktade på fågelskyddet, borde de ändå uppvisa ett mer påtagligt samband med fågelskyddet än de i statistiskt hänseende uppdelade administrativa regionerna.

86. BirdLife International har själv medgett att NUTS-zonindelningen inte är idealisk från ornitologisk synpunkt, eftersom många fågelarter föredrar områden med mindre population. NUTS är däremot inriktad på populationen; ju mindre population desto större områden. För att säkerställa områdenas jämförbarhet har man därför för varje medlemsstat valt olika NUTS-nivåer.

87. Denna motivering visar det egentliga värdet av att använda sig av en NUTS-zonindelning, vilken inte tar hänsyn till ornitologiska synpunkter. Den skapar storleksmässigt jämförbara användningsområden i samtliga medlemsstater vad gäller topp 5-kriteriet. Detta garanterar en relativt jämförbar fördelning av de särskilda skyddsområdena i gemenskapen. En sådan fördelning är en förutsä ttning för att de särskilda skyddsområdena inte koncentreras till vissa bestämda regioner utan tillsammans bildar en helhet som är mer eller mindre jämnt fördelad över gemenskapen.

88. En sådan jämn fördelning krävs särskilt av ornitologiska skäl, eftersom skyddet av arterna i hela utbredningsområdet därmed garanteras. Betydelsen av arternas geografiska utbredning framgår av definitionen av arternas bevarandestatus i habitatdirektivets artikel 1 i. Bevarandestatusen betecknar den inverkan som totalt och långsiktigt kan påverka utbredningen av och storleken på populationerna av de berörda arterna. Visserligen är denna definition inte direkt tillämplig på fågeldirektivet men den illustrerar ändå den vetenskapliga konsensus som råder och som också är av avgörande betydelse för det urval av områden som måste göras på ornitologiska grunder enligt fågeldirektivet.

89. Om man däremot valde större områden som referensområden, till exempel de av Spanien föreslagna biogeografiska regionerna, skulle detta innebära att ett mindre antal särskilda skyddsområden klassificerades vid ett urval av samma antal områden per region. Nätet skulle då bli mindre sammanhängande. Dessutom finns det en risk för att dessa särskilda skyddsområden inte skulle fördelas lika jämnt som när referensområdena utgjordes av mindre områden. Denna risk skulle för övrigt också kvarstå om det antal områden som valdes utökades för de större regionerna. I båda fallen skulle man nämligen inte kunna utesluta att de bästa områdena koncentreras till vissa regioner, medan andra regioner, såsom autonoma regioner vilka var och en skulle kunna erbjuda fem nya områden, inte skulle omfattas.

90. Om man i stället för NUTS-zonindelningen skulle vilja använda sig av andra referensregioner, måste det kriterium som följer av detta vara utformat så att det leder till en lika väl sammanhängande helhet av särskilda skyddsområden. En sådan uppdelning av det spanska territoriet på ornitologisk grund skulle säkert kunna göras med de kostnader för det forskningsarbete som krävs och därvid användas för identifiering av särskilda skyddsområden(60) . Spanien har dock inte satsat på detta utan har bara hänvisat till de biogeografiska regionerna, som inte utgör något jämförbart underlag för att i de autonoma regionerna skapa en proportionellt sett sammanhängande helhet.

91. Spanien har följaktligen när det gäller kriteriet C.6 inte heller kunnat förklara varför förteckningen IBA 98 inte är det bästa vetenskapliga dokumentet för identifiering av de mest lämpade områdena för fågelskydd.

c) Avgränsningen av IBA

92. Spanien är slutligen inte heller tillfreds med avgränsningen av IBA. Denna är enligt Spanien ofta behäftad med fel, eftersom uppenbart olämpliga områden, till exempel bebyggelse, omfattas. Dessutom är IBA ofta för stora, i genomsnitt betydligt större än i andra medlemsstater.

93. I likhet med urvalet av fågelskyddsområden måste också avgränsningen av områdena bygga på de ornitologiska kriterier som anges i artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet(61) . Spanien kritiserar avgränsningen av IBA men inte de kriterier som har använts för avgränsningen. Följaktligen vänder sig Spanien enbart mot tillämpningen av kriterierna respektive mot de uppgifter som använts för detta ändamål. De ospecificerade hänvisningarna, till exempel till bebyggelse, är dock inte tillräckliga för att konkret kunna pröva denna kritik. Vissa arter är under vissa omständigheter hänvisade till just denna livsmiljö. Till exempel häckar den i hela världen hotade rödfalken ( Falco naumanni ) obestridligen också inom bebyggelse.

94. Spanien har dock med rätta hävdat att kommissionen vad gäller de IBA som bara delvis täcks av särskilda skyddsområden på andra ställen i talan motsäger sig själv(62) . Kommissionen har anfört att den har accepterat de vetenskapliga argument som framförts av de autonoma regionerna Katalonien, Valencia, Galicien och Kastilien-La Mancha för att avgränsningen av deras särskilda skyddsområden, för varje enskilt IBA-område (” cada una ”), är ägnade att säkerställa att fågeldirektivet efterlevs. Kommissionen har tagit upp Spaniens påstående i repliken(63), men har varken där eller på förfrågan vid förhandlingen kommit med något klargörande.

95. Denna beskrivning av grunderna för talan uppfyller inte kraven enligt artikel 38.1 c i rättegångsreglerna. Den beskrivning av grunderna som krävs enligt denna bestämmelse skall vara tillräckligt klar och precis för att svaranden skall kunna förbereda sitt försvar och domstolen skall kunna utöva sin kontroll. Av detta följer att de mest väsentliga, faktiska och rättsliga omständigheter som talan grundas på, på ett konsekvent och begripligt sätt, skall framgå av innehållet i själva ansökan(64) . När det gäller de särskilda skyddsområdena inom IBA i de nämnda autonoma regionerna är det emellertid på grund av det motsägelsefulla i talan oklart huruvida kommissionen faktiskt framför denna kritik. Detta omöjliggör såväl ett adekvat försvar som en bedömning av domstolen.

96. På denna punkt skall talan därför avvisas. Denna brist gäller de särskilda skyddsområden i de autonoma regionerna Kastilien-La Mancha, Katalonien, Valencia och Galicien som hade klassificerats och anmälts till kommissionen vid den tidpunkt då talan väcktes.

97. Kritiken att några områden ytmässigt sett i alltför liten omfattning klassificerats som särskilda fågelskyddsområden skall därför bara prövas vidare ifråga om Andalusien, Balearerna och Kanarieöarna.

D – Enskilda autonoma regioner

98. Slutligen tar båda parter upp de enskilda regionerna. Det som därvid framförts skall prövas i förhållande till varje region för sig.

1. Andalusien

99. På grundval av en jämförelse mellan IBA 98 och klassificeringarna i Andalusien har kommissionen anfört att när fristen för det motiverade yttrandet löpte ut täcktes 37 av 60 IBA överhuvudtaget inte av särskilda skyddsområden, att de 22 klassificerade särskilda skyddsområden bara delvis överensstämde med de 23 IBA och att diverse olika arter inte omfattades i tillräcklig omfattning. Detta gällde särskilt för den spanska kejsarörnen ( Aquila adalberti ), svartstork ( Ciconia nigra ), kamsothöna ( Fulica cristata ), rödhuvad dykand ( Marmaronetta angustirostris ), rödfalk, purpurhöna ( Porphyrio porphyrio ), rödnäckad trut ( Larus audouinii ), småtrapp ( Tetrax tetrax ), stortrapp ( Otis tarda ), ängshök ( Circus pygargus ) och hökörn ( Hieraaetus fasciatus ). Den klassificerade ytan på cirka en miljon hektar motsvarade bara ungefär en tredjedel av de områden som utgör IBA.

100. Spanien har inte bestridit denna invändning, varför den måste betraktas som medgiven. Talan skall därför bifallas i dess helhet vad gäller Andalusien.

2. Balearerna

101. Vid den aktuella tidpunkten hade 40 särskilda skyddsområden med en yta på 121 015 hektar klassificerats på Balearerna. De 20 IBA med en yta på 131 243 hektar täcktes dock bara till 54 procent. Kommissionen har framför allt kritiserat att röd glada ( Milvus milvus ) inte omfattas i tillräcklig utsträckning.

102. Spanien har invänt att de i IBA 98 identifierade områdena redan på grund av skalan 1:2 500 000 inte går att tillämpa och dessutom är föråldrade men erkänner att röd glada i högre grad måste omfattas av särskilda skyddsområden och har därför, inom ramen för en plan för bevarande av arter, nyligen klassificerat nya särskilda skyddsområden och avgränsat befintliga områden så att 70 procent av arten täcks.

103. Spanien har i princip också medgett kommissionens kritik vad gäller Balearerna. Det är inte möjligt att avgöra om de behöriga myndigheternas nya konstateranden faktiskt innebär ett ifrågasättande av IBA 98, eftersom de inte har framförts till domstolen.

104. Följaktligen skall talan bifallas i dess helhet vad gäller Balearerna.

3. Kanarieöarna

105. På Kanarieöarna fanns vid den aktuella tidpunkten, liksom förmodligen även i dag, 28 klassificerade särskilda skyddsområden med en yta på 211 598 hektar. Skyddsområdena omfattar cirka 59,5 procent av 65 IBA med en yta på 133 443 hektar. 23 IBA täcks inte överhuvudtaget och en del av de övriga IBA täcks bara delvis. Kommissionen har särskilt framhållit att området är otillräckligt för följande arter: kragtrapp ( Chlamydotis undulata ), smutsgam ( Neophron percnopterus ), kanariebuskskvätta ( Saxicola dacotiae ), ökenlöpare ( Cursorius cursor ) och spetsstjärtad petrell ( Bulweria bulwerii ).

106. Spanien har medgett att man måste utse ytterligare särskilda skyddsområden respektive utvidga andra. De behöriga myndigheterna har anfört att den av vetenskapliga skäl inte godtar alla IBA i deras helhet. Som förklaring till detta uttalande fogade den spanska regeringen till repliken en detaljerad studie av alla IBA på Kanarieöarna som ännu inte till fullo täcks. I studien anges på grundval av vilka ornitologiska överväganden som IBA skall klassificeras som särskilda skyddsområden för fåglar.(65) Kommissionen har inte bestridit studien varmed dess innehåll skall betraktas som medgivet. Studien utgör i förhållande till IBA 1998 mer aktuell och precis bevisning för bristande klassificering. Bristande klassificering kan därmed endast anses föreligga om ytterligare klassificering eller utvidgning av befintliga särskilda skyddsområden för fåglar krävs enligt denna studie.

107. Mot bakgrund av detta skall talan också bifallas i dess helhet vad gäller Kanarieöarna.

4. Kastilien-La Mancha

108. Också när det gäller Kastilien-La Mancha har kommissionen jämfört de klassificerade områdena med uppgifterna i IBA 98. Tio av 39 IBA med en yta på 261 000 hektar täcks överhuvudtaget inte, de övriga täcks bara till sammanlagt 32,3 procent. Särskilt rödfalk och småtrapp omfattas ännu inte i tillräcklig omfattning.

109. Som redan fastställts kan invändningen avseende avgränsningen av de särskilda skyddsområdena för IBA inte prövas(66) . Vad gäller de tio IBA som överhuvudtaget inte täcks av särskilda skyddsområden har Spanien däremot under tiden i tre fall medgett att en klassificering är nödvändig och har också under tiden genomfört sådana klassificeringar(67) . Om den från IBA 98 avvikande avgränsning som gjorts är ornitologiskt motiverad kan inte bedömas, eftersom Spanien inte har lämnat någon redogörelse för detta. Fortfarande är dock sju IBA föremål för tvisten.

110. Spanien har tillbakavisat klassificering av särskilda skyddsområden med avseende på fem av dessa IBA, eftersom det bara finns små delar av dessa inom regionen Kastilien-La Mancha. Dessa delar har från ornitologisk synpunkt i sig inte någon betydelse och behöver därför inte klassificeras.

111. Detta påstående är dock inte övertygande. Den omständigheten att det mest lämpade området för skyddet av vissa arter sträcker sig över ett territorium med skilda regioner rättfärdigar inte en avgränsning av områdets delar. Om dessa delar utgör en integrerad del av området måste de klassificeras, eftersom okontrollerade åtgärder i annat fall skulle kunna vidtas på området, vilka skulle kunna påverka området i dess helhet. I övrigt anför kommissionen, utan att därvid ha blivit motsagd, att det i minst två av de berörda områdena häckar arter som finns upptagna i bilaga 1, nämligen den i hela världen hotade kejsarörnen, svartstork, hökörn, kungsörn (Aquila chrysaetos) , gåsgam ( Gyps fulvus ), smutsgam och pilgrimsfalk ( Falco peregrinus ).

112. När det gäller IBA nr 185, ”San Clemente-Villaroblebo”, har Spanien invänt att den med en yta på 103 000 hektar har getts en alltför stor omfattning. De populationer av rödfalk, stortrapp, vitbukig flyghöna ( Pterocles alchata ) och småtrapp som omfattas är jämförelsevis små.

113. Detta påstående är dock inte övertygande, eftersom området inte bara har visat sig vara ett av de mest lämpade områdena som tagits med i IBA 98 utan också eftersom det där finns signifikanta populationer av arter som är hotade i hela världen och även i Europa. Invändningarna kan därför eventuellt motivera en annan avgränsning, men inte att man helt avstår från en klassificering.

114. Spanien har under det rättsliga förfarandet i enlighet därmed klassificerat ett särskilt skyddsområde med samma beteckning som omfattar minst 10 667, 81 hektar och därmed i princip erkänt att också detta område borde ha klassificerats. Det går inte att bedöma om avgränsningen är korrekt ornitologiskt sett, eftersom Spanien inte har gett några skäl för denna avgränsning.

115. Spanien tar slutligen avstånd från en klassificering av IBA nr 199, ”Torrijos”, med en yta på 28 600 hektar, eftersom populationen på 150–200 stortrapp är obetydlig i förhållande till den totala populationen på cirka 3 000 i den autonoma regionen. Därvid måste dock den betydelse som förekomsten i Europa har för en i hela världen hotad art poängteras. Denna överstiger flerfaldigt den av Spanien redan höjda nivån på en signifikant population av 50 individer. Vidare finns det i IBA 98 också en signifikant förekomst av den också i hela världen hotade småtrappen på 1 200 individer med ett tröskelvärde på 200 individer. En klassificering av detta område förefaller därför nödvändig.

116. I den mån kommissionen kritiserar det i IBA 98 bristande skyddet av rödfalk och småtrapp framgår det av det som ovan sagts att ytterligare särskilda skyddsområden måste klassificeras för båda arterna.

117. Särskilt när det gäller hotet mot småtrapp kan Spanien inte heller med framgång åberopa de svårigheter som beror på att de är mycket rörliga, i ringa grad bundna vid bestämda platser, att de behöver olika livsrum under olika tider av året och bristen på exakta uppskattningar av populationen. Dessa svårigheter måste Spanien bemöta med ytterligare forskningsarbete och klassificering av tillräckligt stora områden och en motsvarande flexibel skötsel av dem, eftersom man kan befara att denna art annars dör ut.

118. Missvisande är också uppfattningen att kolonier av rödfalk inom befolkade områden inte kan klassificeras som särskilda skyddsområden. Om rödfalken är hänvisad till denna livsmiljö, skall just denna miljö skyddas genom klassificering av området. Det är bara på så sätt möjligt att säkerställa att till exempel åtgärder i samband med stadsbebyggelse inte jagar bort rödfalken. Inte heller intresset av att utveckla stadsbebyggelsen medger att man låter bli att klassificera områden, eftersom ekonomiska och sociala skäl som bekant inte kan göras gällande mot en klassificering. Om sådana bedömningar skulle väga tyngre än intresset av att skydda rödfalken måste de förverkligas inom ramen för artikel 6.4 i habitatdirektivet, det vill säga genom att nödvändiga kompensationsåtgärder vidtas om alternativa lösningar saknas.

119. Spaniens invändningar mot de IBA i Kastilien-La Mancha som ännu inte alls täcks av särskilda skyddsområden skall följaktligen underkännas. Kommissionens talan skall bifallas i denna del.

5. Katalonien

120. Också när det gäller Katalonien har kommissionen jämfört IBA 98 med den klassificering som skett och kommit fram till att tio av 21 IBA överhuvudtaget inte täcks och att de övriga bara täcks delvis. Detta innebär att av de 62 fågelarter som fortplantar sig i Katalonien och som omnämns i bilaga 1 skyddas vissa bara i otillräcklig utsträckning i särskilda skyddsområden. Det rör sig om följande arter: svartpannad törnskata ( Lanius minor ), tjäder ( Tetrao urogallus ), toppskarv ( Phalacrocorax aristotelis ), småtrapp ( Tetrax tetrax ), kalanderlärka ( Melanocorypha calandra ), dupontlärka ( Chersophilus duponti ), blåkråka ( Coracias garrulus ), korttålärka ( Calandrella brachydactyla ) och rödvingad vadarsvala ( Glareola pratincola ).

121. Som redan fastställts kan invändningen avseende avgränsningen av särskilda skyddsområden inom IBA inte prövas(68) . För de återstående tio IBA, vilka överhuvudtaget inte täcks av särskilda skyddsområden, anges i IBA 98 varken svartpannad törnskata, tjäder, dupontlärka eller rödvingad vadarsvala. I fråga om dessa arter saknas det därför bevis för att en klassificering av områden gjorts i otillräcklig omfattning.

122. Spanien har därutöver bestridit att talan kan prövas vad gäller de angivna fågelarterna, eftersom det är oklart för vilka arter ytterligare särskilda skyddsområden måste klassificeras. Kommissionen har nämnt 62 arter i bilaga 1, medan 73 arter enligt katalonsk lagstiftning skulle behöva skyddas. Under förfarandets gång har kommissionen inte heller alltid hänvisat till samma arter.

123. Denna invändning bör dock underkännas. För det första har Spanien missförstått hänvisningen till fågelarter. Visserligen nämner kommissionen 62 arter i bilaga 1 när det gäller Katalonien. Men bristen på klassificering gäller bara de ovan uttryckligen nämnda arterna. Åtminstone implicit var dessa arter föremål för det administrativa förfarandet, eftersom kommissionen hela tiden har stött sig på IBA 98 och de nämnda arterna är ett resultat av skillnaderna mellan IBA 98 och de särskilda skyddsområdena i Katalonien.

124. Vidare har Spanien anfört att en del av IBA redan inom ramen för habitatdirektivet har föreslagits som ett område av betydelse för gemenskapen. Sådana förslag kan dock inte rättsligt sett ersätta brister i fråga om klassificeringen av särskilda skyddsområden, eftersom klassificeringen av särskilda skyddsområden bygger på artikel 4 i fågeldirektivet, medan förslaget till områden bygger på artikel 4 i habitatdirektivet, det vill säga de bygger på olika bestämmelser som har olika rättsverkningar.

125. I repliken har Spanien anfört att det mesta av det livsrum som ännu inte har klassificerats som särskilda skyddsområden skyddas enligt regional lagstiftning inom ramen för planen för intressanta naturområden eller särskilt skyddade naturområden. Oberoende av om ett sådant skydd är tillräckligt för att uppfylla kraven på skydd genom särskilda skyddsområden är det inget försvar för att man har underlåtit att klassificera särskilda skyddsområden. Enligt artikel 4.1 och 4.2 i fågeldirektivet krävs en klassificering för att områdena i enlighet med artikel 4.3 skall inlemmas i ett europeiskt nät. Inom detta nät säkerställs kvaliteten på skyddet genom europeiska normer. Därför har domstolen redan beslutat att skyldigheten att klassificera särskilda skyddsområden inte får kringgås genom andra åtgärder(69) . Också rent nationella skyddskategorier utgör sådana andra åtgärder som inte får ersätta klassificering(70) .

126. Slutligen tar Spanien i repliken vad gäller Katalonien för första gången på vetenskaplig grund upp IBA 98. Spanien jämför nämligen uppgifterna i IBA 98 om förekomsten av arter i IBA med uppgifterna om den totala populationen i Katalonien enligt en atlas över häckande fåglar som bygger på iakttagelser under åren 1999 till 2002. Dessa siffror är dock bara i begränsad utsträckning jämförbara, eftersom de totala populationerna av arter i hela Katalonien som regel är större än populationerna i IBA.

127. Sålunda visar de nyare siffrorna bara i fråga om fyra arter, vilka är av betydelse för de omtvistade IBA, att de antal som anges i IBA 98 är högre än de senare iakttagelserna. Det rör sig om stormsvala ( Hydrobates pelagicus ) med 0–10 par i stället för 5–15 par, rördrom ( Botaurus stellaris ) med 1–5 par i stället för 8–11 par, ängshök med 5–10 par i stället för 15–20 par, svartbukig flyghöna ( Pterocles orientalis ) med 5–10 par i stället för 10 par. Därav följer inte att underlaget för uppgifterna i IBA 98 var bristfälligt utan på sin höjd att dessa i Katalonien mycket sällsynta arter nästan har försvunnit och därför behöver särskilt skydd.

128. I övrigt ligger de totala populationerna av de arter som förekommer i de tio omtvistade IBA över de populationer som anges i IBA 98. Till viss del omfattas bara en bråkdel av totalpopulationen i IBA, till exempel när det gäller kungsfiskare ( Alcedo atthis ) som förekommer med 20–30 par i IBA men sammanlagt utgör en population på 1 009–1 420 par eller när det gäller lagerlärka ( Galerida theklae ) där 100–200 par inom IBA skall jämföras med en population på 7 300–18 400 par. Denna jämförelse visar därför inte att ett behov av klassificering saknas, utan indikerar snarare att områden utöver IBA 98 måste klassificeras.

129. Därutöver har Spanien lagt fram en tabell i vilken omfattningen av arterna i de särskilda skyddsområdena anges. Spanien betonar att de särskilda skyddsområdena skall omfatta bitvis större delar av populationerna än i IBA 98. Spanien förklarar visserligen också att 16 arter inte skall omfattas av IBA 98. Dessa arter förekommer också i nio av de tio IBA som fortfarande är omtvistade. Den senaste IBA (nummer 138, ”Islas Medas”) skall dessutom möjliggöra att två mycket sällsynta arter skyddas som sedan länge inte förekommer i de särskilda skyddsområdena i Katalonien, nämligen stormsvala och toppskarv. Inte heller detta påstående är därför ägnat att vederlägga det som kommissionen anfört.

130. Spanien har därför inte kunnat vederlägga kommissionens kritik när det gäller de IBA som överhuvudtaget ännu inte har klassificerats som särskilda skyddsområden i Katalonien. Kommissionens talan skall i denna del bifallas.

6. Galicien

131. När det gäller Galicien har kommissionen konstaterat att tre av elva IBA inte har utsetts till särskilda skyddsområden och att några av de övriga bara delvis har utsetts. Sammanlagt utgör bara tio procent av det område som omfattas av IBA särskilt skyddsområde. Rördrom, ängshök, hökörn, tjäder, småtrapp, bivråka ( Pernis apivorus ) och den iberiska underarten av rapphöna ( Perdix perdixhispanniensis ) är därför skyddade i otillräcklig omfattning.

132. Som redan har konstaterats kan invändningen avseende avgränsningen av särskilda skyddsområden inom ramen för IBA inte prövas(71) . För de återstående tre IBA, som inte alls täcks av särskilda skyddsområden, anges i IBA 98 varken rördrom, hökörn eller bivråk. När det gäller dessa arter saknas det därför bevis för att områden inte har klassificerats i tillräcklig omfattning.

133. Ett av de tre återstående IBA har under tiden till 86 procent klassificerats som särskilt skyddsområde, de båda övriga skall på grundval av studier son inletts under riden delvis klassificeras som särskilda skyddsområden. Spanien har därmed i princip gått med på den kvarstående kritik som kommissionen har och åtminstone i sak inte bestridit gränserna för IBA. Talan skall därför bifallas vad gäller de IBA som överhuvudtaget ännu inte har klassificerats som särskilda skyddsområden i Galicien.

7. Valencia

134. När det gäller Valencia nämner kommissionen fem av 21 IBA. som överhuvudtaget inte utgör särskilda skyddsområden, några av de övriga omfattas bara delvis. Därför är rördrom, rallhäger ( Ardeola ralloides ), marmorand, kopparand ( Oxyura leucocephala ), kamsothöna, ängshök och hökörn inte skyddade i tillräcklig omfattning inom de särskilda skyddsområdena.

135. Som redan har fastställts kan invändningen avseende avgränsningen av särskilda skyddsområden för IBA inte prövas(72) . För de återstående fem IBA, som överhuvudtaget inte täcks av de särskilda skyddsområdena, anges i IBA 98 endast hökörnen. När det gäller övriga arter saknas det bevis för att områden inte har klassificerats i tillräcklig omfattning.

136. När det gäller Valencia invänder Spanien inte mot talan utan anger att ytterligare områden kommer att klassificeras. Talan skall därför bifallas vad gäller de IBA som ännu överhuvudtaget inte har klassificerats som särskilda skyddsområden i Valencia.

E – Slutsats

137. Spanien har i de autonoma regionerna Andalusien, Balearerna, Kanarieöarna, Kastilien-La Mancha, Katalonien, Galicien och Valencia inte klassificerat tillräckligt många områden som särskilda fågelskyddsområden och i de autonoma regionerna Andalusien, Balearerna, Kanarieöarna är några av de områden som klassificerats som särskilda fågelskyddsområden ytmässigt sett för små.

V – Rättegångskostnader

138. Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. I förevarande fall drog kommissionen tillbaka talan vad gäller en autonom region efter det att Spanien hade uppfyllt kommissionens krav. I enlighet härmed skall Spanien bära rättegångskostnaderna, inklusive de rättegångskostnader som är hänförliga till de tre autonoma regioner med avseende på vilka kommissionens talan skall bifallas i dess helhet.

139. En väsentlig del av talan skall däremot ogillas vad avser fyra andra autonoma regioner. Rättegångskostnaderna för denna del skall därför delas.

140. Därmed skall Spanien bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader och tre fjärdedelar av kommissionens rättegångskostnader och kommissionen bära en fjärdedel av Spaniens rättegångskostnader och en fjärdedel av sina egna rättegångskostnader.

VI – Förslag till avgörande

141. Jag föreslår därför att domstolen fastställer följande:

1. Konungariket Spanien har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 och 4.2 i rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar genom att

– inte klassificera tillräckligt många områden som särskilda skyddsområden i de autonoma regionerna Andalusien, Balearerna, Kanarieöarna, Kastilien-La Mancha, Katalonien, Galicien och Valencia, och genom att

– till viss del klassificera för små områden som särskilda skyddsområden i de autonoma regionerna Andalusien, Balearerna, Kanarieöarna,

för att skydda alla de i bilaga 1 till direktivet angivna fågelarterna och de flyttfågelsarter som inte anges i bilaga 1.

2. I övrigt skall talan ogillas.

3. Konungariket Spanien skall bära tre fjärdedelar av sina rättegångskostnader och tre fjärdedelar av kommissionens rättegångskostnader. Kommissionen skall bära en fjärdedel av sina rättegångskostnader och en fjärdedel av Konungariket Spaniens rättegångskostnader.

(1) .

(2) – EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 161.

(3) – Dom av den 19 maj 1998 i mål C-3/96 (REG 1998, s. I-3031).

(4) – Dom av den 26 november 2002 i mål C-202/01 (REG 2002, s. I-11019).

(5) – Dom av den 6 mars 2003 i mål C-240/00 (REG 2003, s. I-2187).

(6) – Dom av den 20 mars 2003 i mål C-378/01 (REG 2003, s. I-2857).

(7) – Se mitt förslag till avgörande av i dag i mål C-334/04.

(8) – Se mitt förslag till avgörande av i dag i mål C-418/04.

(9) – Kommissionens pressmeddelande IP/05/45 av den 14 januari 2005.

(10) – Carola Viada (utgivare), Áreas importantes para las aves en España, Madrid, 1998.

(11) – EGT L 206, s. 7; svensk specialutgåva, område 15, volym 11, s. 114.

(12) – Uppgifter enligt kommissionens Naturabarometer från juni år 2006. Se Internet: ec.europa.eu/environment/nature/nature_conservation/useful_info/barometer/ barometer.htm.

(13) – På samma sätt konkretiserade domstolen till exempel kommissionens talan mot Förenade kungariket i dess helhet i mål C-6/04 till att avse Gibraltar, se dom av den 20 oktober 2005 (REG 2005, s. I-9017), punkt 79 och fjärde strecksatsen i punkt 1 i domslutet.

(14) – Se domen i målet kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 3), punkt 55 och följande punkter.

(15) – Dom av den 2 augusti 1993 i mål C-355/90, kommissionen mot Spanien, Santoña-Sümpfe (REG 1993, s. I-4221), punkt 26, av den 11 juli 1996 i mål C-44/95, Royal Society for the Protection of Birds, Lappel Bank (REG 1996, s. I-3805), punkt 26, och i målet kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 3), punkt 59 och följande punkter.

(16) – Domen i målet Santoña-Sümpfe (ovan fotnot 15), punkt 11.

(17) – Dom av den 4 juli 2002 i mål C-173/01, kommissionen mot Grekland (REG 2002, s, I-6129), punkt 7, av den 10 april 2003 i mål C-114/02, kommissionen mot Frankrike (REG 2003, s. I‑3783), punkt 9, och av den 18 maj 2006 i mål C-221/04, kommissionen mot Spanien (REG 2004, s. I-0000), punkt 23 om jakt med fällor.

(18) – Domen i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 4), punkt 19 och följande punkter, i målet kommissionen mot Finland (ovan fotnot 5), punkt 28 och följande punkter, samt i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 6), punkt 16.

(19) – Dom av den 28 februari 1991 i mål C-57/89, kommissionen mot Tyskland, Leybucht (REG 1991, s. I-883), punkt 20.

(20) – Domen i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 4), punkt 20.

(21) – Domen i målet kommissionen mot Finland (ovan fotnot 5), punkt 31.

(22) – Domen i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 6), punkt 17.

(23) – Domen i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 6), punkt 18.

(24) – Förfarandena mot Frankrike och Italien befinner sig sedan över ett år i det stadium då motiverade yttranden enligt artikel 228 EG skall lämnas (kommissionens pressmeddelande IP/05/29 av den 12 januari 2005 vad gäller Frankrike och pressmeddelandet IP/05/56 av den 18 januari 2005 vad gäller Italien). Kommissionen prövar dock för närvarande om Frankrike har uppfyllt sina skyldigheter genom senare klassificeringar (kommissionens pressmeddelande IP/06/907 av den 3 juli 2006).

(25) – Se generaladvokaten Albers förslag till avgörande av den 27 juni 2002 i mål C-202/01, kommissionen mot Frankrike (REG 2002, s. I-11019), punkt 25.

(26) – Konventionen av den 2 februari 1971, UNTS, band 996, s. 245.

(27) – Se dom av den 17 januari 1991 i mål C-157/89, kommissionen mot Italien (jakttider) (REG 1991, s. I-57), punkt 15, och dom av den 8 juni 2006 i mål C-60/05, WWF Italien m.fl. (REG 2005, I-0000), punkt 27.

(28) – Domen i målet Santoña-Sümpfe (ovan fotnot 15), punkt 11.

(29) – Dom av den 23 mars 2006 i målet C-209/04, kommissionen mot Österrike (Lauteracher Ried) (REG 2006, s. I-2755), punkt 44.

(30) – Punkt 38 i repliken.

(31) – Punkt 183 i ansökan och dessutom i det följande punkt 94 och följande punkter.

(32) – Se domen i målet kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 3), punkterna 68–70, och domen i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 6), punkt 18.

(33) – Se domen i målet kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 3), punkt 66, och domen i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 6), punkt 18 (om IBA 89), och generaladvokaten Légers förslag till avgörande i mål C-240/00, kommissionen mot Finland (REG 2003, s. I‑2187), punkt 42.

(34) – Endast när det gäller de autonoma regionerna Katalonien och Kanarieöarna finns det försök till en vetenskapligt grundad argumentation, se mera om detta i punkt 106 och punkt 126 och följande punkter nedan.

(35) – Se ovan fotnot 3.

(36) – Heath, M. F. ochEvans, M. I., Important Bird Areas in Europe. Prority Sites for Conservation, volym 2: Southern Europe. BirdLife Conservation Series , punkt 8, band II, Cambridge, 2000, sidan 515 och följande sidor.

(37) – Se uppräkningen på sidan 14 i IBA 98.

(38) – Dom av den 9 december 2004 i mål C-79/03, kommissionen mot Spanien (REG 2004, s. I‑11619), punkt 19.

(39) – Se nedan punkt 70 och följande punkter.

(40) – IBA 2000 (ovan fotnot 36).

(41) – Enligt kommissionens Naturabarometer från juni år 2005 (ovan fotnot 12) utgör det 23 procent av Sloveniens och 25,2 procent av Slovakiens landyta.

(42) – Visserligen avser bestämmelserna om finansiering i artikel 8 i habitatdirektivet inte några särskilda skyddsområden enligt fågeldirektivet, men det anges i det sjätte miljöhandlingsprogrammet att upprättandet av Natura 2000-nätverket och genomförandet av ”nödvändiga tekniska och finansiella instrument och åtgärder för dess genomförande fullt ut och för skyddet utanför områdena för Natura 2000 av arter som skyddas enligt livsmiljö- och fågeldirektivet” skall ses som en prioriterad åtgärd (artikel 6.2 a sjunde strecksatsen i Europaparlamentets och rådets beslut av den 22 juli 2002, punkt 1600/2002, om Europeiska gemenskapens sjätte miljöhandlingsprogram (EGT L 242, s. 1).

(43) – IBA 98, sidan 363 och följande sidor.

(44) – IBA 98, s. 39.

(45) – IBA 98, s. 43, bild 5.

(46) – IBA 98, sidan 364 och följande sida.

(47) – De kriterier som ligger till grund för IBA 89 beskrivs i IBA 2000, band 2, sidan 776 och följande sida och ställs där i kontrast till de kriterier som används i de nya förteckningarna, se även IBA 89, s. 368.

(48) – Detta kriterium motsvarar kriterium nummer 5 i IBA 89.

(49) – Detta kriterium motsvarar kriterium nummer 1 i IBA 89.

(50) – Detta kriterium har ingen motsvarighet i IBA 89.

(51) – Kriterierna C.4 och C.5 utvecklar kriterium nummer 9 i IBA 89 ytterligare. Detta gällde rastplatser för mer än 20 000 sjöfåglar respektive mer än 5 000 rovfåglar.

(52) – Kriteriet C.6 angavs inte uttryckligen i förteckningen över kriterier i IBA 89 men väl i kommentarerna till den, se bilaga 7, s. 2, i ansökan i mål C-3/96, kommissionen mot Nederländerna, och bilaga 16 i ansökan i mål C-378/01, kommissionen mot Italien. Därefter har detta kriterium utvecklats och tillämpats inom ramen för biotopprojektet Corine.

(53) – IBA 2000, s. 13.

(54) – Domen i målet kommissionen mot Nederländerna (ovan fotnot 3), punkt 69, och domen i målet kommissionen mot Italien (ovan fotnot 6), punkt 18.

(55) – Se hänvisningarna i fotnot 33.

(56) – IBA 2000, s. 13.

(57) – IBA 2000, band 2, s. 18. Av sidan 778 framgår det att man har valt en högre nivå för Belgien, Grekland och Irland i förhållande till IBA 89 och därmed begränsat antalet regioner.

(58) – Därvid tar den spanska regeringen fel. Enligt IBA 2000, band 2, s. 778, anger NUTS också för Frankrike den andra nivån som omfattar 22 områden.

(59) – Se hänvisningarna i fotnot 15.

(60) – Till exempel använder man i Tyskland, för identifiering av förslag till områden inom ramen för habitatdirektivet, så kallade naturrum som underavdelningar till de tyska delarna av de biogeografiska regionerna.

(61) – Domen i målet Lappel Bank (ovan fotnot 15), punkt 26, och dom av den 13 juli 2006 i mål C‑191/05, kommissionen mot Portugal (Moura, Mourão, Barrancos) (REG 2006, s. I-0000), punkt 10.

(62) – Punkt 183 i ansökan.

(63) – Punkt 33 i repliken.

(64) – Dom av den 9 januari 2003 i mål C-178/00, Italien mot kommissionen (REG 2003, s. I-303), punkt 6. Se också mitt förslag till avgörande av den 15 december 2005 i mål C-221/04, kommissionen mot Spanien (jakt med fällor) (REG 2005, s. I-0000), punkt 25.

(65) – Bilaga 11 till repliken.

(66) – Se ovan punkt 94 och följande punkter.

(67) – Det rör sig om IBA nr 78, ”Puebla de Beleña”, IBA nr 183, ”Hoces del rio Mundo y del rio Segura”, och IBA nr 189, ”Parameras de Embid-Molina”.

(68) – Se ovan punkt 94 och följande punkter.

(69) – Se punkt 21 ovan.

(70) – Domen i målet Lauteracher Ried (ovan fotnot 29), punkt 48.

(71) – Se ovan punkt 93 och följande punkter.

(72) – Se ovan punkt 93 och följande punkter.