Mål T-142/03

Fost Plus VZW

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Talan om ogiltigförklaring – Talan väckt av en juridisk person – Rättsakt som berör den personligen – Beslut 2003/82/EG – Mål för återvinning och materialutnyttjande av förpackningsmaterial och förpackningsavfall – Direktiv 94/62/EG – Avvisning”

Förstainstansrättens beslut (tredje avdelningen) av den 16 februari 2005 

Sammanfattning av beslutet

1.     Talan om ogiltigförklaring – Fysiska och juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Beslut i vilket det fastställs att en medlemsstat överskrider de mål för återvinning och materialutnyttjande som anges i artikel 6.1 a och b i direktiv 94/62 – Talan som väckts av ett företag som hanterar förpackningsavfall från hushåll – Avvisning

(Artikel 230 fjärde stycket EG, rådets och Europaparlamentets direktiv 94/62)

2.     Europeiska gemenskaperna – Domstolsprövning av lagenligheten av institutionernas rättsakter – Rättsakter med allmän giltighet – Skyldighet för medlemsstaterna att inrätta ett fullständigt system för rättslig prövning som gör det möjligt att säkerställa att rätten till ett verksamt rättsligt skydd iakttas – Upptagande till sakprövning vid gemenskapsdomstolarna av en talan om ogiltigförklaring då det föreligger ett oöverstigligt hinder enligt de nationella förfarandebestämmelserna

(Artikel 230 fjärde stycket EG)

3.     Talan om ogiltigförklaring – Fysiska och juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen – Tolkning contra legem av villkoret avseende kravet att vara personligen berörd – Avvisning

(Artikel 230 fjärde stycket EG)

1.     Ett företag som hanterar förpackningsavfall från hushåll och som på förhand godkänts av de nationella myndigheterna berörs inte personligen av ett beslut av kommissionen i vilket det fastställs att en medlemsstat överskrider de mål för återvinning och materialutnyttjande som anges i artikel 6.1 a och b i direktiv 94/62 om förpackningar och förpackningsavfall, som gäller för allt förpackningsmaterial och förpackningsavfall.

Det ifrågavarande beslutet berör för det första endast sökandebolaget i dess objektiva egenskap av näringsidkare inom förpackningssektorn, av samma skäl som det berör alla andra näringsidkare som faktiskt eller potentiellt befinner sig i samma situation.

För det andra innebär inte den omständigheten att sökanden innehar en betydande marknadsandel på marknaden för förpackningsavfall, att insamling och återvinning av förpackningsavfall från hushåll är dess huvudsakliga verksamhet eller att beloppet på och sannolikheten för eventuella böter är högre för sökanden än för andra aktörer, att den personligen berörs av det ifrågasatta beslutet. Enligt rättspraxis är nämligen de ekonomiska följder som en sökande påstår sig lida till följd av en omstridd bestämmelse inte i sig tillräckliga, ens om lagstiftaren hade kännedom om dem, för att särskilja denne i förhållande till en bestämmelse med allmän giltighet.

För det tredje är det för att sökanden skall särskiljas inte tillräckligt att kommissionen har grundat sitt beslut på att det föreligger skyldigheter som endast berör sökanden och på uppgifter om sökanden, såvida det inte följer av de relevanta bestämmelserna att dennes situation skall beaktas. Så skulle vara fallet, dels om kommissionen enligt särskilda bestämmelser var skyldig att ta hänsyn till de följder som den rättsakt som den hade för avsikt att anta kunde få för vissa enskildas situation, på så sätt att de senare därigenom särskiljdes, dels om det i de relevanta bestämmelserna föreskrevs en rätt för den berörde att delta i det administrativa förfarandet.

För det fjärde kräver varken förfarandet för beredning av rättsakter eller rättsakterna i sig – i deras egenskap av bestämmelser med allmän giltighet – enligt gemenskapsrättens allmänna principer, med förbehåll för uttryckliga bestämmelser inom området, att de berörda personerna deltar i arbetet, eftersom det antas att deras intressen företräds av de politiska instanser som antar rättsakterna. Sökanden kan således inte ur principen om god förvaltningssed härleda en rättighet av förfarandekaraktär, som skulle medföra en rätt att föra talan om ogiltigförklaring.

(se punkterna 51, 52, 55, 61, 70 och 71)

2.     Även om det åligger medlemsstaterna att inrätta ett fullständigt system för rättslig prövning som gör det möjligt att säkerställa att rätten till ett verksamt rättsligt skydd iakttas, skall bestämmelserna i artikel 230 EG om upptagande till sakprövning inte tolkas så, att en talan om ogiltigförklaring skall tas upp till sakprövning när det efter en konkret prövning vid EG-domstolen av nationella förfarandebestämmelser visas att en enskild saknar möjlighet att genom att föra talan vid nationell domstol få till stånd en prövning av den omtvistade rättsaktens giltighet. En enskild kan inte anses ha rätt att föra talan om ogiltigförklaring direkt vid EG-domstolen även om det efter en konkret prövning vid EG-domstolen av nationella förfarandebestämmelser visas att denne saknar möjlighet att genom att föra talan vid nationell domstol få till stånd en prövning av den omtvistade rättsaktens giltighet. En sådan tolkning skulle nämligen medföra att gemenskapsdomstolarna i varje konkret fall skulle tvingas tolka nationella processrättsliga bestämmelser, vilket de inte är behöriga att göra inom ramen för sin kontroll av lagenligheten av gemenskapens rättsakter.

(se punkt 76)

3.     Även om villkoret i artikel 230 fjärde stycket EG skall tolkas mot bakgrund av rätten till ett verksamt rättsligt skydd och med beaktande av de omständigheter som kan särskilja en person, kan en sådan tolkning emellertid inte medföra att detta villkor, vilket uttryckligen föreskrivs i fördraget, inte tillämpas, utan att gemenskapsdomstolarna därmed överskrider gränserna för sin behörighet enligt fördraget.

(se punkt 77)

FÖRSTAINSTANSRÄTTENS BESLUT (tredje avdelningen)

den 16 februari 2005(*)

”Talan om ogiltigförklaring – Talan väckt av en juridisk person – Rättsakt som berör den personligen – Beslut 2003/82/EG – Mål för återvinning och materialutnyttjande av förpackningsmaterial och förpackningsavfall – Direktiv 94/62/EG – Avvisning”

I mål T-142/03,

Fost Plus VZW, Bryssel (Belgien), företrätt av advokaterna P. Wytinck och H. Viaene,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av M. van Beek och M. Konstantidinis, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande,

angående en talan om ogiltigförklaring av artikel 1 i kommissionens beslut 2003/82/EG av den 29 januari 2003 om bekräftande av åtgärder som vidtagits av Belgien enligt artikel 6.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall (EGT L 31, s. 32),

meddelar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

vid överläggningen sammansatt av ordföranden J. Azizi samt domarna M. Jaeger och F. Dehousse,

justitiesekreterare: H. Jung,

följande

Beslut

 Tillämpliga bestämmelser och bakgrund till tvisten

1       Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG av den 20 december 1994 om förpackningar och förpackningsavfall (EGT L 365, s. 10; svensk specialutgåva, område 15, volym 13, s. 266) syftar till att harmonisera de olika nationella bestämmelserna om hanteringen av förpackningar och förpackningsavfall, för att dels undvika eller minska deras inverkan på miljön och därigenom säkerställa en hög miljöskyddsnivå, dels säkerställa en fungerande inre marknad och undvika handelshinder samt snedvridning och begränsning av konkurrensen inom gemenskapen (artikel 1).

2       I detta syfte föreskrivs följande i artikel 6.1 i direktiv 94/62:

”… medlemsstaterna [skall] vidta de åtgärder som är nödvändiga för att inom hela sitt territorium uppnå följande mål:

a)      Senast fem år från den dag då detta direktiv skall vara genomfört i den nationella lagstiftningen skall minst 50 viktprocent och högst 65 viktprocent av förpackningsavfallet återvinnas.

b)      Inom detta generella mål och inom samma tidsfrist skall minst 25 viktprocent och högst 45 viktprocent av samtliga förpackningsmaterial som ingår i förpackningsavfallet materialutnyttjas med minst 15 viktprocent för varje slag av förpackningsmaterial.

...”

3       Medlemsstaterna har emellertid enligt direktivet möjlighet att gå längre än vad som stadgas i dessa mål. I artikel 6.6 i direktivet anges således följande:

”Medlemsstater som redan har antagit eller kommer att anta program med mer långtgående mål än de som anges i punkt 1 a och 1 b och som har tillräcklig kapacitet för materialutnyttjande och återvinning, får sträva efter att uppnå dessa mål med hänsyn till intresset av en hög miljöskyddsnivå, förutsatt att dessa åtgärder inte ger upphov till störningar på den inre marknaden och inte hindrar andra medlemsstater att följa detta direktiv. Medlemsstaterna skall underrätta kommissionen härom. Kommissionen skall bekräfta dessa åtgärder efter att i samarbete med medlemsstaterna ha konstaterat att de överensstämmer med ovanstående beaktanden och inte utgör ett godtyckligt sätt att diskriminera eller en dold begränsning av handeln mellan medlemsstater.”

4       Slutligen föreskrivs i artikel 16.1 respektive artikel 21 i direktiv 94/62 att medlemsstaterna skall underrätta kommissionen om de åtgärder som de tänker vidta för att följa detta direktiv, och att en kommitté bestående av företrädare för medlemsstaterna, med en företrädare för kommissionen som ordförande, skall inrättas, vilken skall yttra sig över de förslag till åtgärder som kommissionen förelägger.

5       Under den belgiska federala ordningen faller definitionen av mål för återvinning och materialutnyttjande av förpackningsmaterial och förpackningsavfall i enlighet med artikel 6 i direktiv 94/62 under regionerna Flanderns, Valloniens respektive Bryssels exklusiva behörighet.

6       För att säkerställa ett enhetligt och konsekvent införlivande av direktiv 94/62 slöt de tre belgiska regionerna den 30 maj 1996 ett samarbetsavtal om förebyggande åtgärder mot och hantering av förpackningsavfall (nedan kallat samarbetsavtalet). Avtalet godkändes i var och en av de tre regionerna genom vederbörlig lagstiftningsåtgärd, nämligen genom dekret av den 16 januari 1997 i regionen Vallonien, dekret av den 21 januari 1997 i regionen Flandern och dekret av den 24 januari 1997 i regionen Bryssel.

7       I samarbetsavtalet fastställs en skyldighet för näringsidkarna, det vill säga förpackningspåfyllare och förpackningsanvändare, inbegripet importörer för de fall förpackningarna fylls på utanför Belgien, att ta tillbaka och materialutnyttja eller återvinna det förpackningsmaterial som finns i det förpackningsavfall som släpps ut på marknaden (artikel 6), antingen på egen hand eller genom att anlita utomstående (artikel 7.1). Det föreskrivs även i avtalet att det skall inrättas en interregional kommission för förpackningar som skall godkänna sådana organisationer som träder i stället för de företag som för ut förpackade varor på marknaden, och som därvid åtar sig att uppfylla de skyldigheter som följer av samarbetsavtalet (kapitel V i samarbetsavtalet).

8       I artikel 3.2 i samarbetsavtalet fastställs minimimålen för materialutnyttjande och återvinning av förpackningsavfall, uttryckta i procentsatser av vikten. Dessa procentsatser skall uppnås av de berörda näringsidkarna i var och en av de tre regionerna, vad gäller såväl förpackningsavfall från hushåll som industriellt förpackningsavfall. De är i allmänhet högre än dem som stadgas i direktiv 94/62.

9       I artikel 30.2 i samarbetsavtalet stadgas att om en förpackningsansvarig eller en godkänd organisation inte uppnår de föreskrivna procentsatserna för materialutnyttjande och återvinning inom fristen, kan sekretariatsmedlemmarna i den interregionala kommissionen för förpackningar ålägga administrativa böter om 20 000 belgiska franc (BEF) (500 euro) för varje ton förpackningsavfall som inte har återvunnits, och om 30 000 BEF (750 euro) för varje ton förpackningsavfall som inte har materialutnyttjats.

10     I artikel 25.1 tredje punkten i samarbetsavtalet stadgas att beslutsorganet vid den interregionala kommissionen för förpackningar ”när som helst kan bevilja, suspendera eller dra in organisationens godkännande eller, efter att ha hört företrädare för den godkända organisationen, av hänsyn till allmänintresset när som helst ändra villkoren för utövandet av den verksamhet som är föremål för avtalet”.

11     Samarbetsavtalet, som de belgiska myndigheterna, i enlighet med artikel 6.6 i direktiv 94/62, anmälde den 13 juli 1996, godkändes den 15 september 1999 av kommissionen (beslut 1999/652/EG om bekräftande av de åtgärder som vidtagits av Belgien enligt artikel 6.6 i direktiv 94/62, EGT L 257, s. 20).

12     Den 1 augusti 2001 anmälde de belgiska myndigheterna ett förslag till reviderat samarbetsavtal till kommissionen (nedan kallat det reviderade samarbetsavtalet).

13     Syftet med detta avtalsförslag var att, med avseende på perioden 2000–2003, höja de procentsatser för materialutnyttjande och återvinning som hade fastställts i artikel 3 i samarbetsavtalet.

14     Mot bakgrund av de uppgifter som inkom från Belgien och resultatet av det samråd med medlemsstaterna som skedde genom den kommitté som hade inrättats enligt artikel 21 i direktiv 94/62, fastslog kommissionen i sitt beslut 2003/82/EG av den 29 januari 2003 om bekräftande av åtgärder som vidtagits av Belgien enligt artikel 6.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 94/62/EG om förpackningar och förpackningsavfall (EUT L 31, s. 32) (nedan kallat det ifrågasatta beslutet) att den anmälda åtgärden skulle bekräftas, eftersom

–       det fanns tillräcklig kapacitet för materialutnyttjande och återvinning av det material som samlades in inom ramen för de mål som Konungariket Belgien hade fastställt,

–       åtgärden inte ledde till snedvridningar av den inre marknaden,

–       åtgärden inte hindrade de andra medlemsstaterna från att uppfylla kraven i direktivet,

–       åtgärden inte ledde till någon godtycklig diskriminering,

–       åtgärden inte utgjorde någon dold begränsning av handeln mellan medlemsstater (punkt III i det ifrågasatta beslutet).

15     Kommissionen påpekade emellertid att tecken på att marknaden för insamlat pulvriserat glas höll på att mättas hade rapporterats. Den uppmanade således Konungariket Belgien att övervaka glasmarknaden särskilt noga och att se till att insamlingsnivåerna i Belgien inte överskred kapaciteten på denna marknad.

16     Sökanden är en förening utan vinstintresse enligt belgisk rätt som, i enlighet med samarbetsavtalet och genom beslut S-C-99/31116 om godkännande av föreningen utan vinstintresse FOST Plus som organisation för förpackningsavfall, vilket den 23 december 1998 fattades av den interregionala kommissionen för förpackningar (Moniteur belge av den 27 mars 1999, s. 10048) (nedan kallat godkännandebeslutet), är godkänd för insamling, materialutnyttjande och återvinning av förpackningsavfall från hushåll. Den uppfyller för sina medlemmars räkning den återtagandeskyldighet som åligger dem som är ansvariga för förpackningsavfall från hushåll, och den vidtar i detta syfte alla nödvändiga åtgärder för att uppnå de procentsatser som fastställts i samarbetsavtalet.

 Förfarandet och parternas yrkanden

17     Sökanden har väckt förevarande talan genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 28 april 2003.

18     Genom särskild handling som inkom till förstainstansrättens kansli den 10 juli 2003 framställde svaranden, med stöd av artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler, en invändning om rättegångshinder. Sökanden inkom den 6 oktober 2003 med yttrande avseende denna invändning. Förstainstansrätten uppmanade parterna att förete vissa dokument och besvara frågor avseende den invändning om rättegångshinder som svaranden hade framställt. Parterna tillhandahöll dokumenten och besvarade frågorna inom fristerna.

19     Sökanden har yrkat att förstainstansrätten skall

–       ogiltigförklara artikel 1 i det ifrågasatta beslutet,

–       förplikta svaranden att ersätta rättegångskostnaderna.

20     Svaranden har yrkat att förstainstansrätten skall

–       avvisa talan,

–       förplikta sökanden att ersätta rättegångskostnaderna.

 Bedömning

21     Om en part begär det får förstainstansrätten enligt artikel 114.1 i rättegångsreglerna meddela beslut i fråga om rättegångshinder utan att pröva själva sakfrågan. Enligt artikel 114.3 skall återstoden av förfarandet vara muntligt, om inte förstainstansrätten bestämmer annat. I förevarande mål finner förstainstansrätten att akten, de handlingar som inkommit från parterna samt deras svar på ställda frågor innehåller tillräckliga upplysningar för att den skall kunna pröva svarandens invändning utan att inleda det muntliga förfarandet.

 Parternas argument

22     Svaranden har hävdat att talan inte kan tas upp till sakprövning eftersom sökanden inte berörs personligen av det ifrågasatta beslutet.

23     Sökanden har anfört att dess talan kan tas upp till sakprövning, dels eftersom den anser sig vara direkt och personligen berörd av det omtvistade beslutet (domstolens dom av den 14 december 1962 i de förenade målen 16/62 och 17/62, Confédération nationale des producteurs de fruits et légumes m.fl. mot rådet, REG 1962, s. 901, svensk specialutgåva, volym 1, s. 145, och av den 15 juli 1963 i mål 25/62, Plaumann mot kommissionen, REG 1963, s. 197, svensk specialutgåva, volym 1, s. 181), dels, och i andra hand, eftersom den inte har några andra verksamma rättsmedel att tillgå vad gäller det ifrågasatta beslutet.

24     Vad gäller frågan huruvida sökanden är direkt berörd av det ifrågasatta beslutet har denne gjort gällande att det inte är någon tvekan om att de belgiska myndigheterna har för avsikt att genomföra det reviderade samarbetsavtal som har godkänts av kommissionen. Denna avsikt från de belgiska myndigheternas sida framgår enligt sökanden av den omständigheten att det första samarbetsavtalet genomfördes, vilket godkändes genom beslut 1999/652, av förarbetena till det ifrågasatta beslutet och av de principavtal som för ändamålet ingicks av regionen Vallonien och av regionen Flandern.

25     Vad gäller frågan huruvida sökanden är personligen berörd av det ifrågasatta beslutet, har den huvudsakligen framfört fem argument som påvisar vissa egenskaper som är utmärkande för den, samt en faktisk situation som särskiljer den från alla andra personer.

26     För det första har sökanden hävdat att den är den enda organisation som har godkänts för att för andra förpackningsansvarigas räkning samla in, materialutnyttja och hantera förpackningsavfall från hushåll. Enligt detta godkännande åläggs vidare sökanden – denne sökanden själv och inte andra eventuella förpackningsansvariga – dels ett antal skyldigheter, däribland kostnadsbokföring, insamlingar och bruket av anbudsförfarande, dels villkor för medlemskap, obligatorisk försäkring och utställande av garantier. Sökanden anser följaktligen att detta godkännande, och de specifika skyldigheter som är förknippade med det, visar att sökanden utmärker sig i förhållande till andra eventuella förpackningsansvariga.

27     Sökanden har i detta avseende påpekat att även om det antas att det ifrågasatta beslutet har allmän giltighet och är tillämpligt på andra eventuella förpackningsansvariga, utesluter inte detta att sökanden kan vara berörd av det på ett annat sätt (se förstainstansrättens dom av den 11 september 2002 i mål T‑13/99, Pfizer Animal Health mot rådet, REG 2002, s. II‑3305, punkt 84, och där angiven rättspraxis).

28     Sökanden har för det andra hävdat att den de facto är det enda företag som skulle tvingas betala böter om de nya bestämmelser som Konungariket Belgien antog efter det att det ifrågasatta beslutet hade fattats inte efterlevdes.

29     Sökanden har i detta avseende påpekat att den enligt artikel 30.2 i samarbetsavtalet kan åläggas administrativa böter om 20 000 BEF (500 euro) eller om 30 000 BEF (750 euro) för varje ton förpackningsavfall som inte har återvunnits respektive inte har materialutnyttjats inom de frister som stadgas i samarbetsavtalet.

30     Eftersom det enligt sökanden på grund av den i Belgien tillgängliga återvinningskapaciteten inte är möjligt att uppnå de nya procentsatser som lagstiftaren har fastställt och sökandens marknadsandel uppgår till 93 procent av hushållsavfallet, bedömer den att det är betydligt enklare för de behöriga myndigheterna att avkräva den huvuddelen av de totala böter som de skulle kunna ålägga, än att eftersöka de företag som på egen hand försöker uppfylla kraven avseende återvinning och materialutnyttjande. Sökanden anser följaktligen att den är det enda företag som de facto kommer att drabbas av böter och att detta i sig särskiljer den tillräckligt.

31     Sökanden har dessutom hävdat att återvinning av förpackningsavfall är dess huvudsakliga verksamhet, till skillnad från vad som är fallet för de eventuella företag som själva tar ansvar för hanteringen av förpackningsavfall och för vilka denna verksamhet har karaktären av bisyssla. Följaktligen anser sökanden att de ekonomiska och finansiella verkningarna av det ifrågasatta beslutet är mycket större för denne än för vilken annan hushållsförpackningsansvarig som helst. Denna speciella ekonomiska och finansiella situation särskiljer även sökanden från eventuella andra ansvariga för förpackningsavfall från hushåll och utgör en omständighet som har beaktats i rättspraxis, bland annat i domstolens dom av den 23 april 1986 i mål 294/83, Les Verts mot parlamentet, REG 1986, s. 1339, svensk specialutgåva, volym 8, s. 529, och av den 18 maj 1994 i mål C‑309/89, Codorniu mot rådet, REG 1994, s. I‑1853, svensk specialutgåva, volym 15, s. I‑141).

32     För det tredje anser sökanden att dess skyldigheter såväl som uppgifter om den hade beaktats när det ifrågasatta beslutet antogs, vilket speciellt särskiljer den.

33     Sökanden har i detta avseende understrukit att ett av de väsentliga och avgörande skälen bakom det ifrågasatta beslutet är anordnandet av offentliga upphandlingar för materialutnyttjande av glas (kapitel II b i det ifrågasatta beslutet). Sådana offentliga upphandlingar kan och får emellertid endast genomföras av sökanden, såsom framgår av de belgiska myndigheternas svar på de frågor som ställdes av kommissionen inom ramen för det förfarande som ledde till att det ifrågasatta beslutet antogs. Sökanden anser dessutom att även om det skulle finnas andra förpackningsansvariga för förpackningsavfall från hushåll, rör det sig om enskilda eller hushåll som, genom att de inte omfattas av definitionen ”upphandlande enhet” i den mening som avses i gemenskapens direktiv inom området för offentlig upphandling, inte får organisera sådana upphandlingar, såvida de inte är skyldiga att göra det av annan anledning, såsom är fallet enligt det godkännande som sökanden fått.

34     Sökanden anser även att den specifikt åsyftades när det ifrågasatta beslutet antogs. Den har i detta avseende hänvisat till ett flertal utdrag ur dokument av vilka det framgår att det endast var sökanden som beaktades av de olika belgiska lagstiftarna när det gällde förpackningsavfall från hushåll. Dessutom visar en analys av samtliga de handlingar i kommissionens akt som sökanden fick tillgång till, enligt denne, att kommissionen endast hade samlat in uppgifter avseende sökanden.

35     För det fjärde anser sökanden att kommissionen hade kunnat involvera den i förfarandet när det ifrågasatta beslutet antogs, eftersom kommissionen kände till sökandens speciella situation. När kommissionen handlar med stöd av artikel 6.6 i direktiv 94/62 kan den, enligt sökanden, inte enbart förlita sig på uppgifter som lämnas av medlemsstaterna. Även om det inte uttryckligen hänvisas till principen om god förvaltningssed i direktiv 94/62, är kommissionen inom de allmänna ramarna för denna princip under vissa omständigheter skyldig att begära yttrande från åtminstone de företag som huvudsakligen åsyftas, för att kunna avgöra huruvida den information som den grundar sig på är riktig. Sökanden har i förvarande fall angett att så inte skedde, eftersom den information som kommissionen samlade in uteslutande härrörde från sökanden, vilket enligt sökanden utan tvivel visar att den utgör ett i förhållande till kommissionen specifikt företag, och att den personligen berörs av förfarandet.

36     Det framgår dessutom av första sidan, i synnerhet första fotnoten, i Konungariket Belgiens svar på kommissionens skrivelse av den 15 maj 2002 att vissa av de uppgifter om förpackningsavfall från hushåll som Konungariket Belgien lämnade till stöd för sin anmälan av förslaget till reviderat avtal härrörde från sökanden.

37     Enligt sökanden visste kommissionen således att sökanden var en huvudaktör som kunde lämna väsentlig information, men samrådde trots detta inte med den. Sökanden anser att den följaktligen måste ges möjlighet att väcka talan.

38     Slutligen, och för det femte, anser sökanden även att den är personligen berörd av det ifrågasatta beslutet på grundval av det klagomål som den inlämnade till kommissionen den 10 juni 2003 avseende detta beslut. I klagomålet gjorde sökanden gällande att medlemsstaterna och kommissionen hade begått ett flertal misstag som medförde att beslutet stred mot direktiv 94/62.

39     Vad gäller avsaknaden av ett verksamt rättsmedel anser sökanden att förekomsten av ett verksamt rättsmedel måste utgöra ett bedömningskriterium vid tillämpningen av artikel 230 fjärde stycket EG, och att den i förevarande fall inte har något sådant verksamt rättsmedel att tillgå.

40     Till stöd för påståendet att det är nödvändigt att beakta förekomsten av ett verksamt rättsmedel har sökanden åberopat förstainstansrättens dom av den 3 maj 2002 i mål T‑177/01, Jégo‑Quéré mot kommissionen (REG 2002, s. II‑2365), och uttryckt sin förvåning över den grund för att avvisa talan som domstolen angav i sin dom av den 25 juli 2002 i mål C‑50/00 P, Unión de Pequeños Agricultores mot rådet (REG 2002, s. I‑6677), med hänsyn till den tidigare genomgripande omkastningen av domstolens rättspraxis (domstolens dom av den 17 oktober 1990 i mål C‑10/91, HAG GF, REG 1991, s. I‑3711, och av den 24 november 1993 i de förenade målen C‑267/91 och C‑268/91, Keck och Mithouard, REG 1993, s. I‑6097). Den har även åberopat utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa, som, enligt sökanden, visar på de styrande europeiska politikernas vilja att vidga tillämpningsområdet för den nuvarande artikel 230 fjärde stycket EG, och skall vara vägledande för förstainstansrätten vid tolkningen av artikel 230 fjärde stycket EG.

41     Att ett verksamt rättsmedel saknas i förevarande fall beror enligt sökanden på att en talan mot den lagstiftning i regionerna som medförde att samarbetsavtalet godkändes enligt den belgiska rättsordningen endast kan väckas vid den belgiska Cour d’arbitrage, och således endast på grundval av ett åsidosättande av likhetsprincipen, av reglerna om behörighetsfördelning eller av bestämmelserna i avdelning II i den belgiska grundlagen.

42     Sökanden anser följaktligen att den inte förfogar över något rättsmedel enligt den belgiska rättsordningen, när det gäller att få till stånd en ogiltigförklaring av ett eventuellt åsidosättande av Europarätten i den lagstiftning i regionerna som införlivar samarbetsavtalet, eller i det ifrågasatta beslutet. Det ifrågasatta beslutets giltighet kan följaktligen endast bestridas om sökanden stäms inför rätta som en följd av att den bestrider de böter som blir påföljden för ett åsidosättande av de regionala lagbestämmelser enligt vilka nya kvoter för återvinning av förpackningsavfall införs. Dessutom är det enbart den belgiska kassationsdomstolen, som är högsta instans i förevarande fall, som är skyldig att ställa en tolkningsfråga till EG‑domstolen. Detta skulle emellertid innebära att minst fem år förflöt, under vilken tid sökanden alltjämt skulle vara föremål för bötesåläggandet och för en rättsosäkerhet avseende giltigheten av kvoterna för återvinning. Sökanden anser följaktligen att denna situation är oförenlig med kravet på ett verksamt rättsligt skydd.

 Förstainstansrättens bedömning

43     Enligt artikel 230 fjärde stycket EG får ”[v]arje fysisk eller juridisk person … väcka talan mot ett beslut som är riktat till honom eller mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör honom”.

44     Sökanden vill att artikel 1 i det ifrågasatta beslutet skall ogiltigförklaras, i vilken artikel den åtgärd bekräftas som Konungariket Belgien anmälde i avsikt att anta bestämmelser om materialutnyttjande och återvinning som går länge än de mål som anges i artikel 6.1 a och b i direktiv 94/62.

45     Direktiv 94/62, som syftar till att harmonisera de olika nationella bestämmelserna om hanteringen av förpackningar och förpackningsavfall, riktar sig till huvudparten av medlemsstaterna i syfte att dessa, genom sina behöriga organ, skall anta rättsakter av allmän räckvidd avseende samtliga berörda näringsidkare. Det krävs, enligt artikel 6.1 a och b i direktivet, av medlemsstaterna att minst 50 viktprocent och högst 65 viktprocent av förpackningsavfallet återvinns före den 30 juni 2001, och att minst 25 viktprocent och högst 45 viktprocent av samtliga förpackningsmaterial som ingår i förpackningsavfallet, inom detta generella mål och inom samma tidsfrist, materialutnyttjas med minst 15 viktprocent för varje slag av förpackningsmaterial. I direktivet fastställs således i abstrakta och objektiva ordalag allmänna bestämmelser inom området för återvinning av förpackningar och förpackningsavfall.

46     Enligt artikel 6.6 i direktivet kan kommissionen bekräfta en medlemsstats strävan att uppnå en högre miljöskyddsnivå, förutsatt att de åtgärder som medlemsstaten i detta syfte vidtar inte ger upphov till störningar på den inre marknaden, inte hindrar andra medlemsstater från att följa direktivet, inte utgör ett godtyckligt sätt att diskriminera och heller inte utgör en dold begränsning av handeln mellan medlemsstater.

47     Dessa undantag från de allmänna bestämmelserna som kommissionens beslut om bekräftande enligt artikel 6.6 i direktiv 94/62 utgör, medverkar till direktivets allmänna karaktär, eftersom de i abstrakta ordalag riktar sig till en obestämd personkrets och är tillämpliga på objektivt bestämda situationer (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 juni 1993 i mål C‑213/91, Abertal m.fl. mot kommissionen, REG 1993, s. I‑3177, punkt 19, förstainstansrättens beslut av den 11 juli 2000 i mål T‑268/99, Fédération nationale d’agriculture biologique des régions de France m.fl. mot rådet, REG 2000, s. II‑2893, punkterna 37 och 38, vilket bekräftades i domstolens beslut den 10 maj 2001 i mål C‑345/00 P, Fédération nationale d’agriculture biologique des régions de France m.fl. mot rådet, REG 2001, s. I‑3811, samt förstainstansrättens ordförandes beslut av den 28 november 2003 i mål T‑264/03 R, Schmoldt m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. II‑0000, punkt 64). Det ifrågasatta beslutet skall följaktligen anses vara en rättsakt med allmän giltighet.

48     Förstainstansrätten finner emellertid att det måste undersökas huruvida sökandebolaget ändå kan anses vara direkt och personligen berört av det ifrågasatta beslutet, oaktat att det har allmän giltighet. Det följer nämligen av fast rättspraxis att den omständigheten att en bestämmelse har allmän giltighet inte utesluter att den kan beröra vissa näringsidkare direkt och personligen (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 16 maj 1991 i mål C‑358/89, Extramet Industrie mot rådet, REG 1991, s. I‑2501, punkterna 13 och 14, och i det ovan i punkt 31 nämnda målet Codorniu mot rådet, punkt 19, av den 22 november 2001 i mål C‑451/98, Antillean Rice Mills mot rådet, REG 2001, s. I‑8949, punkt 46, samt förstainstansrättens dom av den 6 december 2001 i mål T‑43/98, Emesa Sugar mot rådet, REG 2001, s. II‑3519, punkt 47).

49     När det sedan gäller frågan huruvida sökanden är personligen berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG kan det erinras om att det är fast rättspraxis sedan domen i det ovan i punkt 23 nämnda målet Plaumann mot kommissionen, att en fysisk eller juridisk person endast kan göra anspråk på att vara personligen berörd av en rättsakt som inte riktar sig till honom, om denna rättsakt angår honom på grund av vissa egenskaper som är utmärkande för honom eller på grund av en faktisk situation som särskiljer honom från alla andra personer, och som därigenom försätter honom i en ställning som motsvarar den som gäller för en person som ett beslut är riktat till (domstolens dom av den 1 april 2004 i mål C‑263/02 P, kommissionen mot Jégo‑Quéré, REG 2004, s. I‑0000, punkt 45).

50     Sökanden har i detta avseende för det första hävdat att den är den enda organisation som har godkänts för återvinning av förpackningsavfall från hushåll och att den på grund av detta godkännande är den enda som har ålagts diverse skyldigheter.

51     Denna omständighet innebär emellertid inte att sökanden särskiljs i den mening som avses i den rättspraxis som angavs i punkt 49 ovan. Eftersom det bekräftas i det ifrågasatta beslutet att Konungariket Belgien överskrider de mål för återvinning och materialutnyttjande som anges i artikel 6.1 a och b i direktiv 94/62, som gäller för allt förpackningsmaterial och förpackningsavfall, påverkas nämligen inte särskilt de företag som hanterar förpackningsavfall från hushåll, och som på förhand godkänts av de belgiska myndigheterna, av beslutet.

52     Det ifrågasatta beslutet berör endast sökandebolaget i dess objektiva egenskap av näringsidkare inom förpackningssektorn, av samma skäl som det berör alla andra näringsidkare som faktiskt eller potentiellt befinner sig i samma situation (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 47 nämnda målet Abertal m.fl. mot kommissionen, punkt 20, och förstainstansrättens beslut av den 6 maj 2003 i mål T‑45/02, AgroSciences mot parlamentet och rådet, REG 2003, s. II‑1973, s. 43).

53     För det andra anser sökanden att den är det enda företag som verkligen kommer att åläggas höga böter till följd av det ifrågasatta beslutet.

54     Förstainstansrätten påpekar i detta avseende, inledningsvis, att det i artikel 30.2 i samarbetsavtalet endast stadgas att det är möjligt att ålägga administrativa böter, och att artikeln är tillämplig på samtliga förpackningsansvariga eller godkända organisationer som inte uppnår de föreskrivna procentsatserna inom fristen. De böter som föreskrivs i artikel 30.2 i samarbetsavtalet är således inte enbart tillämpliga på sökanden, vilket denne dessutom indirekt medger när den gör gällande att ”den verkan som böter får [för sökanden] är helt olik den verkan som böter får för andra eventuella förpackningsansvariga”.

55     Vidare innebär inte den omständigheten att sökanden innehar en betydande marknadsandel på marknaden för förpackningsavfall, att insamling och återvinning av förpackningsavfall från hushåll är dess huvudsakliga verksamhet eller att beloppet av och sannolikheten för eventuella böter är högre för sökanden än för andra aktörer, att den personligen berörs av det ifrågasatta beslutet. Enligt rättspraxis är nämligen de ekonomiska följder som en sökande påstår sig lida till följd av en omstridd bestämmelse inte i sig tillräckliga, ens om lagstiftaren hade kännedom om dem, för att särskilja denne i förhållande till en bestämmelse med allmän giltighet (se, för ett liknande resonemang, beslut av domstolens ordförande av den 12 oktober 2000 i mål C‑300/00 P(R), Federación de Cofradías de Pescadores de Guipúzcoa m.fl. mot rådet, REG 2000, s. I‑8797, punkterna 39 och 41). Det förhållandet att en rättsakt med allmän giltighet kan få olika konkreta verkningar för de olika rättssubjekt som den är tillämplig på medför inte heller, enligt rättspraxis, att dessa rättssubjekt särskiljs från alla andra berörda aktörer, när rättsakten är tillämplig i en objektivt bestämd situation (se domstolens beslut av den 18 december 1997 i mål C‑409/96 P, Sveriges Betodlares Centralförening och Sven Åke Henrikson mot kommissionen, REG 1997, s. I-7531, punkt 37, och förstainstansrättens beslut av den 8 december 1998 i mål T‑39/98, Sadam Zuccherifici m.fl. mot rådet, REG 1998, s. II‑4207, punkt 22, vilket bekräftades i domstolens dom av den 31 maj 2001 i mål C‑41/99 P, Sadam Zuccherifici m.fl. mot rådet, REG 2001, s. I‑4239). Det ifrågasatta beslutet är emellertid, såsom framhölls i punkt 47 ovan, en rättsakt med allmän giltighet, eftersom det i abstrakta ordalag riktar sig till en obestämd personkrets och är tillämpligt på objektivt bestämda situationer.

56     Vad slutligen gäller de ovan i punkt 31 åberopade domarna i målen Les Verts mot parlamentet och Codorniu mot rådet, vilka påstås bekräfta att domstolen tillämpade ekonomiska och finansiella kriterier vid bedömningen av huruvida sökandena var personligen berörda, räcker det att påpeka att sammanhanget inte är detsamma i förevarande mål som i de mål som gav upphov till nämnda domar.

57     Till skillnad från det i punkt 31 ovan nämnda målet Codorniu mot rådet, där en bestämmelse med allmän giltighet hindrade sökandebolaget från att använda sig av ett varumärke som det hade registrerat och sedan lång tid tillbaka använt, medför det godkännande som sökanden i förevarande fall har fått endast att denne tillåts att uppfylla de förpliktelser som de ansvariga för hushållsförpackningsavfall har vad gäller återvinning av förpackningsavfall enligt regional lagstiftning (artikel 1.22 i samarbetsavtalet), i deras ställe. Detta tillstånd, som endast beviljades för en femårsperiod räknat från den 1 januari 1999 (artikel 10.4 i samarbetsavtalet och artikel 24 i godkännandebeslutet) och som faller inom ramen för de skyldigheter som såväl sökanden som andra förpackningsansvariga har, medför inte en rätt att göra gällande att en viss återvinningskvot skall tillämpas. I artikel 25.1 tredje punkten i samarbetsavtalet anges nämligen att beslutsorganet vid den interregionala kommissionen för förpackningar av hänsyn till allmänintresset när som helst får ändra villkoren för utövandet av den verksamhet som är föremål för avtalet. Sökandens situation skiljer sig således från den som sökandeparten i det ovan i punkt 31 nämnda målet Codorniu mot rådet befann sig i, varför sökanden inte kan stödja sig på denna rättspraxis.

58     Omständigheterna i förevarande fall skiljer sig även från dem i det ovan i punkt 31 nämnda målet Les Verts mot parlamentet. Förutom den grundläggande skillnaden vad gäller sammanhang, som har samband med de parter och institutioner som är i fråga, påpekar förstainstansrätten att sökandens situation vad beträffar det ifrågasatta beslutet inte skiljer sig från den situation som andra förpackningsansvariga befinner sig i. I målet Les Verts mot parlamentet hade nämligen vissa politiska grupperingar deltagit i ett beslut av Europaparlamentet som gällde behandlingen av såväl dem som av konkurrerande grupperingar, vilka inte var företrädda i parlamentet. De var identifierbara och således personligen berörda, och skulle följaktligen tillerkännas ett bättre domstolsskydd än de politiska grupperingar som inte var företrädda (domen i det ovan i punkt 31 nämnda målet Les Verts mot parlamentet, punkt 36). I förevarande fall deltog däremot inte, i likhet med sökanden, övriga förpackningsansvariga (se punkt 63 och följande punkter) då det beslut antogs som rörde behandlingen av såväl dem som av sökanden. Följaktligen åtnjöt de övriga förpackningsansvariga i förevarande fall i detta avseende inte ett bättre domstolsskydd än sökanden. Målet kan följaktligen inte åberopas till stöd för sökandens påstående att den personligen berörs av det ifrågasatta beslutet.

59     För det tredje har sökanden, till stöd för sitt påstående att den är personligen berörd, åberopat att kommissionen grundade det ifrågasatta beslutet på den omständigheten att det förekommer offentliga upphandlingar som endast företas av sökanden, och på uppgifter avseende hushållssopor som härrör från sökandebolaget och som endast berör det.

60     Förstainstansrätten påpekar i detta avseende inledningsvis att kommissionen verkligen beaktade förekomsten av offentliga upphandlingar i syfte att avgöra huruvida de anmälda åtgärderna var lämpliga (kapitel II a och b i det ifrågasatta beslutet), och att sökanden enligt godkännandebeslutet skall tilldela kontrakt avseende återvinning genom upphandlingsförfaranden (artiklarna 8–11 i godkännandebeslutet). Dessutom framgår det att kommissionen beaktade sökandens uppgifter när den antog det ifrågasatta beslutet.

61     För att sökanden skall särskiljas är det emellertid, enligt rättspraxis, inte tillräckligt att kommissionen har grundat sitt beslut på att det föreligger skyldigheter som endast berör sökanden och på uppgifter om sökanden, såvida det inte följer av de relevanta bestämmelserna att dennes situation skall beaktas. Så skulle vara fallet om kommissionen enligt särskilda bestämmelser var skyldig att ta hänsyn till de följder som den rättsakt, som den hade för avsikt att anta, kunde få för vissa enskildas situation, på så sätt att de senare därigenom särskiljdes (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 17 januari 1985 i mål 11/82, Piraiki-Patraiki m.fl. mot kommissionen, REG 1985, s. 207, punkterna 21 och 28‑31, av den 26 juni 1990 i mål C‑152/88, Sofrimport mot kommissionen, REG 1990, s. I‑2477, punkt 11, av den 11 februari 1999 i mål C‑390/95 P, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, punkterna 25–28, förstainstansrättens dom av den 14 september 1995 i de förenade målen T‑480/93 och T‑483/93, Antillean Rice Mills m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. II‑2305, punkt 67, samt av den 17 januari 2002 i mål T‑47/00, Rica Foods mot kommissionen, REG 2002, s. II‑113, punkt 41). Så skulle även vara fallet om det i de relevanta bestämmelserna föreskrevs en rätt för den berörde att delta i det administrativa förfarandet (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens dom av den 26 september 2000 i de förenade målen T‑74/97 och T‑75/97, Büchel mot rådet och kommissionen, REG 2000, s. II‑3067, punkt 58).

62     Vad gäller frågan huruvida det förelåg en särskild situation som skulle ha beaktats när det ifrågasatta beslutet antogs, påpekar förstainstansrätten att det i artikel 6.6 i direktiv 94/62 föreskrivs dels att de medlemsstater som strävar efter att uppnå en högre miljöskyddsnivå än den som stadgas i artikel 6.1 a och b i direktivet skall underrätta kommissionen, dels att kommissionen skall bekräfta dessa åtgärder efter att i samarbete med samtliga medlemsstater ha konstaterat att de ansökande medlemsstaterna har tillräcklig kapacitet för materialutnyttjande och återvinning och att åtgärderna inte ger upphov till störningar på den inre marknaden, att de inte hindrar andra medlemsstater från att följa direktivet och att de varken utgör ett godtyckligt sätt att diskriminera eller en dold begränsning av handeln mellan medlemsstater.

63     Denna kontrollskyldighet som kommissionen har innebär endast att hänsyn skall tas till ett antal uppgifter om materialutnyttjande och återvinning av förpackningsavfall på statlig och mellanstatlig nivå, och inte att den skall beakta den särskilda situation som ett företag som verkar inom området för materialutnyttjande och återvinning av förpackningsavfall från hushåll befinner sig i. I artikel 6.6 i direktiv 94/62 föreskrivs för övrigt uttryckligen att denna kontroll skall ske i samarbete med medlemsstaterna. Detta innebär att det inte åligger kommissionen att direkt samråda med näringsidkare, eller rent av vissa specifika näringsidkare.

64     Förstainstansrätten konstaterar således att det inte enligt artikel 6.6 i direktiv 94/62 åligger kommissionen att ta hänsyn till den särskilda situation som ett enskilt företag, såsom sökanden, befinner sig i, när den godkänner åtgärder som avviker från de mål som föreskrivs i artikel 6.1 a och b i nämnda direktiv.

65     Inte heller föreskrivs i artiklarna 16 och 21 i direktiv 94/62 något förfarande för anmälan till respektive deltagande av en kommitté, genom vilken samarbetet mellan kommissionen och medlemsstaterna skall ske, och inte heller åläggs kommissionen en sådan skyldighet i någon annan bestämmelse i direktiv 94/62. Sökanden har följaktligen inte stöd för sitt påstående att kommissionen skulle ha varit skyldig att ta hänsyn till den särskilda situation som sökanden befann sig i när den antog det ifrågasatta beslutet.

66     Vad gäller frågan huruvida det förelåg en rätt att delta i förfarandet, följer det av vad som har anförts att det inte finns någon förfaranderegel som rör de berörda företagens deltagande i det administrativa förfarandet. Sökanden godtog för övrigt i förbigående detta när den gjorde gällande att även om det inte i direktivet uttryckligen föreskrivs en skyldighet att samråda, borde en sådan skyldighet ändå föreligga på grund av skyldigheten att följa god förvaltningssed.

67     Hur det än förhåller sig har sökanden inte heller visat att den de facto direkt deltog i förfarandet vid kommissionen. Av detta följer att även om en sådan rätt förelåg, i förekommande fall på grundval av skyldigheten att följa god förvaltningssed eller, såsom inom området för antidumpning, på grundval av en särskild bestämmelse, kan sökanden inte göra denna rätt gällande när den har underlåtit att utöva den (domstolens dom av den 20 mars 1985 i mål 264/82, Timex mot rådet och kommissionen, REG 1985, s. 849, punkterna 13–16, svensk specialutgåva, volym 8, s. 117, och förstainstansrättens dom av den 11 juli 1996 i mål T‑161/94, Sinochem Heilongjiang mot rådet, REG 1996, s. II‑695, punkt 47).

68     Att kommissionen vid antagandet av det ifrågasatta beslutet beaktade uppgifter om sökanden och dennes skyldigheter medför inte att sökanden särskiljs.

69     För det fjärde har sökanden gjort gällande att kommissionen borde ha inhämtat sökandens mening i syfte att fastställa sanningshalten i den information som lämnades av medlemsstaterna, eftersom sökanden utgjorde en av de informationskällor som kommissionen hade tillgång till och den sistnämnda, på grund av principen om god förvaltningssed, var skyldig att kontrollera den information som medlemsstaterna lämnade inom ramen för det förfarande som stadgas i artikel 6.6 i direktiv 94/62. Sökanden har således även gjort gällande att den personligen berörs av det ifrågasatta beslutet på denna grund.

70     Utöver den omständigheten att sökanden i förevarande fall inte har rätt att delta i förfarandet (se punkt 66 ovan), skall det i detta avseende erinras om att enligt rättspraxis kräver varken förfarandet för beredning av rättsakter eller rättsakterna i sig – i deras egenskap av bestämmelser med allmän giltighet – enligt gemenskapsrättens allmänna principer, med förbehåll för uttryckliga bestämmelser inom området, att de berörda personerna deltar i arbetet, eftersom det antas att deras intressen företräds av de politiska instanser som antar rättsakterna (se, för ett liknande resonemang, förstainstansrättens beslut av den 30 september 1997 i mål T‑122/96, Federolio mot kommissionen, REG 1997, s. II‑1559, punkt 75, av den 15 september 1998 i mål T‑109/97, Molkerei Großbraunshain och Bene Nahrungsmittel mot kommissionen, REG 1998, s. II‑3533, punkt 60, vilken bekräftades i domstolens beslut av den 26 oktober 2000 i mål C‑447/98 P, Molkerei Großbraunshain och Bene Nahrungsmittel mot kommissionen, REG 1998, s. I‑9097, samt av den 9 november 1999 i mål T‑114/99, CSR Pampryl mot kommissionen, REG 1999, s. II-3331, punkt 50).

71     I förevarande fall är det ifrågasatta beslutet en rättsakt med allmän giltighet (se punkt 47 ovan), och den åberopade skyldigheten att följa god förvaltningssed är en allmän rättsprincip. Enligt ovan angiven rättspraxis krävs det emellertid inte enligt denna princip att de berörda personerna deltar i beredningen av en sådan rättsakt. I avsaknad av uttryckliga bestämmelser av lagstiftaren kan sökanden således inte härleda en procedurell rättighet ur principen om god förvaltningssed, som skulle medföra en rätt att föra talan om ogiltigförklaring.

72     För det femte har sökanden slutligen gjort gällande att den omständigheten att ett klagomål har ingetts visar att sökanden är personligen berörd. Förstainstansrätten påpekar i detta avseende att klagomålet ingavs den 10 juni 2003, det vill säga mer än fyra månader efter att det ifrågasatta beslutet hade antagits, och till och med efter utgången av en eventuell frist för talan enligt artikel 230 femte stycket EG. I enlighet med ett dylikt resonemang skulle dessutom ett sådant klagomål bedömas just som ett sådant, eftersom det inte har något samband med förevarande domstolsförfarande. Förutom den omständigheten att klagomålet inte kunde inverka på antagandet av det ifrågasatta beslutet, har det nämligen inte heller någon inverkan på den klagandes ställning med hänsyn till artikel 230 fjärde stycket EG, inom ramen för en talan om ogiltigförklaring, att ett klagomål inges till kommissionen efter det att ett beslut antagits. I total avsaknad av bestämmelser om sådana klagomål inom ramen för det administrativa förfarandet, bedöms villkoren för upptagande till sakprövning av en talan enligt artikel 230 fjärde stycket EG utan att hänsyn tas till något klagomål som sökanden ingivit till kommissionen efter det att den ifrågasatta rättsakten har antagits. Argumentet saknar således helt relevans.

73     Av vad som anförts följer att sökanden inte kan anses vara personligen berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.

74     Förstainstansrätten skall emellertid dessutom undersöka om det kan vara så som sökanden har hävdat, att denna slutsats bör omprövas med hänsyn till kravet på ett verksamt rättsligt skydd.

75     Förstainstansrätten påpekar i detta avseende att det, såsom domstolen angav i sin dom i det ovan i punkt 40 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet (punkt 40) och i sin dom i det ovan i punkt 49 nämnda målet kommissionen mot Jégo‑Quéré (punkt 30), dels genom artiklarna 230 EG och 241 EG, dels genom artikel 234 EG, har inrättats ett fullständigt system för kontroll av huruvida de rättsakter som antas av gemenskapsinstitutionerna är lagenliga. Denna kontroll har anförtrotts gemenskapsdomstolen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovan i punkt 31 nämnda målet Les Verts mot parlamentet, punkt 23). I detta system har fysiska eller juridiska personer, som på grund av de begränsningar av deras talerätt som föreskrivs i artikel 230 fjärde stycket EG inte kan föra talan direkt vid domstolen mot gemenskapsrättsakter med allmän giltighet, möjlighet att åberopa att en sådan rättsakt är ogiltig, antingen inför EG-domstolen enligt artikel 241 EG eller inför nationell domstol, och att förmå denna, som själv saknar behörighet att pröva giltigheten av gemenskapens rättsakter (se dom av den 22 oktober 1987 i mål 314/85, Foto-Frost, REG 1987, s. 4199, punkt 20; svensk specialutgåva, volym 9, s. 233), att begära förhandsavgörande från EG‑domstolen angående denna fråga.

76     Det åligger, enligt EG‑domstolen, medlemsstaterna att inrätta ett fullständigt system för rättslig prövning som gör det möjligt att säkerställa att rätten till ett verksamt rättsligt skydd iakttas (domen i det ovan i punkt 40 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 41, och i det ovan i punkt 49 nämnda målet kommissionen mot Jégo‑Quéré, punkt 31). Domstolen har också slagit fast att bestämmelserna i artikel 230 EG om upptagande till sakprövning inte skall tolkas så, att en talan om ogiltigförklaring skall tas upp till sakprövning när det efter en konkret prövning vid EG-domstolen av nationella förfarandebestämmelser visas att en enskild saknar möjlighet att genom att föra talan vid nationell domstol få till stånd en prövning av den omtvistade rättsaktens giltighet. En enskild kan inte anses ha rätt att föra talan om ogiltigförklaring direkt vid EG-domstolen även om det efter en konkret prövning vid EG-domstolen av nationella förfarandebestämmelser visas att denne saknar möjlighet att genom att föra talan vid nationell domstol få till stånd en prövning av den omtvistade rättsaktens giltighet (domstolens beslut av den 12 december 2003 i mål C‑258/02 P, Bactria mot kommissionen, REG 2003, s. I‑0000, punkt 58). En sådan tolkning skulle nämligen medföra att gemenskapsdomstolarna i varje konkret fall skulle tvingas tolka nationella processrättsliga bestämmelser, vilket de inte är behöriga att göra inom ramen för sin kontroll av lagenligheten av gemenskapens rättsakter (domen i det ovan i punkt 40 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 43, och i det ovan i punkt 49 nämnda målet kommissionen mot Jégo‑Quéré, punkterna 33 och 34).

77     Vad slutligen gäller villkoret i artikel 230 fjärde stycket EG om att vara personligen berörd, har EG‑domstolen under alla omständigheter klart fastställt (domen i det ovan i punkt 40 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 44, och i det ovan i punkt 49 nämnda målet kommissionen mot Jégo‑Quéré, punkt 36) att även om det är riktigt att detta villkor skall tolkas mot bakgrund av rätten till ett verksamt rättsligt skydd (se, för ett liknande resonemang, domstolens dom av den 15 maj 1986 i mål 222/84, Johnston, REG 1986, s. 1651, punkt 18; svensk specialutgåva, volym 8, s. 597) och med beaktande av de omständigheter som kan särskilja en person, kan en sådan tolkning emellertid inte medföra att detta villkor, vilket uttryckligen föreskrivs i fördraget, inte tillämpas, utan att gemenskapsdomstolarna därmed överskrider gränserna för sin behörighet enligt fördraget.

78     Även om det dessutom förvisso går att tänka sig ett annat system för prövning av lagenligheten av allmänt tillämpliga rättsakter än det som inrättats genom det ursprungliga fördraget, vilket i detta avseende aldrig har ändrats på något mer genomgripande sätt, ankommer det vid behov på medlemsstaterna att med tillämpning av artikel 48 EU besluta om nödvändiga ändringar i det nuvarande systemet (domen i det ovan i punkt 40 nämnda målet Unión de Pequeños Agricultores mot rådet, punkt 45).

79     Sökanden har uttryckt sin förvåning över att domstolen avvisat talan på en sådan grund, mot bakgrund av den tidigare genomgripande omvälvningen av domstolens rättspraxis. Den har dessutom gjort gällande att utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa skall vara vägledande för tolkningen av artikel 230 fjärde stycket EG.

80     Vad gäller förekomsten i det förflutna av genomgripande omvälvningar av domstolens rättspraxis inom vissa områden, räcker det att konstatera att någon sådan omvälvning inte skett i förevarande fall, och att det enligt artikel 225 EG och domstolens stadga inte ankommer på förstainstansrätten att uttala sig i frågan huruvida domstolens beslut är välgrundade.

81     Vad gäller utkastet till fördrag om upprättande av en konstitution för Europa, skall det påpekas att detta fördrag ännu inte har trätt i kraft. Förstainstansrätten kan följaktligen inte vara bunden av det, och inte heller av viljan hos de europeiska politiska ledare som bär upp det.

82     Sökanden kan följaktligen inte, med hänsyn till EG‑domstolens rättspraxis, med framgång göra gällande att den skulle sakna rättsmedel om talan om ogiltigförklaring avvisades.

83     Mot bakgrund av denna rättspraxis från EG‑domstolen förändras således inte den slutsatsen att sökanden inte är personligen berörd i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG av kravet på ett verksamt rättsligt skydd. Eftersom sökanden inte uppfyller ett av de villkor för upptagande till sakprövning som anges i artikel 230 fjärde stycket EG skall förevarande talan avvisas.

 Rättegångskostnader

84     Enligt artikel 87.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom sökanden har tappat målet, skall kommissionens yrkande bifallas.

På dessa grunder fattar

FÖRSTAINSTANSRÄTTEN (tredje avdelningen)

följande beslut:

1)      Talan avvisas.

2)      Sökanden skall bära sin egen rättegångskostnad samt ersätta svarandens rättegångskostnad.

Luxemburg den 16 februari 2005.

H. Jung

J. Azizi

Justitiesekreterare

Ordförande

---

* Rättegångsspråk: nederländska.