62000J0107

1. Social trygghet för migrerande arbetstagare - Förmåner - Nationella kumulationsförbud - Begränsning av maximibeloppet för efterlevandepension och ålderspension, när en efterlevandepension utges enligt pensionssystemet i en annan medlemsstat - Bestämmelse om minskning i den mening som avses i förordning nr 1408/71

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 46a och 46b)

2. Social trygghet för migrerande arbetstagare - Förmåner - Nationella kumulationsförbud - Tillämplighet - Gränser - Gemenskapslagstiftning inklusive gemenskapsrättsliga bestämmelser om kumulationsförbud som är mer förmånliga för arbetstagaren

(Rådets förordning nr 1408/71, artiklarna 12.2 och 46)

1. En bestämmelse i en medlemsstat om beräkning av efterlevandepension, i vilken det föreskrivs en begränsning av maximibeloppet för efterlevandepension och ålderspension, när den efterlevande maken eller makan kan göra anspråk på en efterlevandepension från en annan medlemsstat, utgör en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i artikel 46a och 46b i förordning nr 1408/71, i deras lydelse enligt förordning nr 1248/92.

En nationell bestämmelse skall anses vara en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i förordning nr 1408/71 om den beräkningsmetod som den föreskriver innebär att det pensionsbelopp som en person har rätt till minskas för att personen har rätt till en förmån i en annan medlemsstat.

( se punkterna 16 och 20 samt punkt 1 i domslutet )

2. Artikel 46a och 46b i förordning nr 1408/71, i deras lydelse enligt förordning nr 1248/92, hindrar tillämpningen av en bestämmelse i en medlemsstat om kumulationsförbud, enligt vilken en efterlevandepension som erhållits i denna medlemsstat skall minskas på grund av att det finns en annan efterlevandepension som har erhållits enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, när de förmåner som den berörda personen har gjort anspråk på med tillämpning av denna nationella bestämmelse är mindre förmånliga än de förmåner som skall utgå med tillämpning av artikel 46 i nämnda förordning.

Det ankommer på den behöriga institutionen i en medlemsstat att göra en jämförelse mellan de förmåner som den berörda personen skulle kunna göra anspråk på med tillämpning endast av nationell lagstiftning, inbegripet kumulationsförbud, och de förmåner som personen skulle kunna göra anspråk på med tillämpning av gemenskapsrätten, och att ge den migrerande arbetstagaren de förmåner som uppgår till högst belopp.

( se punkterna 29 och 30 samt punkt 2 i domslutet )

I mål C-107/00,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Tribunal de travail i Mons (Belgien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Caterina Insalaca

och

Office national des pensions (ONP),

"angående tolkningen av artiklarna 46a och 46b i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6; svensk specialutgåva, område 5, volym 3, s. 13), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT L 136, s. 7; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 130),

meddelar

DOMSTOLEN

(andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden N. Colneric samt domarna R. Schintgen (referent) och V. Skouris,

generaladvokat: P. Léger,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Caterina Insalaca, genom facklige förtroendemannen D. Rossini,

- Office national des pensions (ONP), genom G. Perl, i egenskap av ombud,

- Belgiska regeringen, genom A. Snoecx, i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom P. Hillenkamp och H. Michard, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 5 april 2001 av: Caterina Insalaca, företrädd av D. Rossini, Office national des pensions (ONP), företrädd av J.-P. Lheureux, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av H. Michard,

och efter att den 25 oktober 2001 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Tribunal du travail de Mons har, genom beslut av den 13 mars 2000 som inkom till domstolen den 22 mars samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt två frågor om tolkningen av artiklarna 46a och 46b i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT L 230, s. 6; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 13), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992 (EGT L 136, s. 7; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 130) (nedan kallad förordning nr 1408/71).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan Caterina Insalaca och Office national des pensions (nedan kallat ONP) avseende beaktande av en italiensk efterlevandepension vid beräkningen av maximibeloppet för de belgiska ålders- och efterlevandepensioner som sökanden kan göra anspråk på.

Tillämpliga bestämmelser

De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3 I artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:

"Om något annat inte föreskrivs i denna förordning får bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid sammanträffande av förmåner med andra sociala trygghetsförmåner eller annan inkomst åberopas även om sådana förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller om sådan inkomst har förvärvats inom en annan medlemsstats territorium."

4. I artikel 46.1-46.3 i förordning nr 1408/71 föreskrivs följande:

"1. Om de villkor som krävs enligt en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner har uppfyllts ..., skall följande regler gälla:

a) Den behöriga institutionen skall beräkna det förmånsbelopp som skall utbetalas

i) å ena sidan, endast enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den tillämpar,

ii) å andra sidan, enligt punkt 2,

..."

2. Om villkoren i en medlemsstats lagstiftning för rätt till förmåner uppfylls endast efter tillämpning av artikel 45 och/eller artikel 40.3 skall följande regler tillämpas:

"a) Den behöriga institutionen skall beräkna det teoretiska beloppet för den förmån som personen skulle kunna göra anspråk på om alla försäkrings- och/eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt lagstiftningen i de medlemsstater som den anställde eller egenföretagaren har omfattats av hade fullgjorts i den medlemsstaten och enligt den lagstiftning som institutionen tillämpar den dag då förmånen beviljas. Om förmånens belopp enligt den lagstiftningen inte är beroende av de fullgjorda periodernas längd, skall detta belopp anses utgöra det teoretiska belopp som avses i detta stycke.

b) Den behöriga institutionen skall sedan fastställa förmånens faktiska belopp på grundval av det teoretiska belopp som avses i föregående stycke enligt proportionen mellan längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts innan försäkringsfallet inträffar enligt den lagstiftning som denna institution tillämpar och den totala längden av de försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts enligt alla de berörda medlemsstaternas lagstiftningar innan försäkringsfallet inträffade.

3. Personen skall ha rätt till det högsta beloppet som har beräknats enligt punkterna 1 och 2, från den behöriga institutionen i varje medlemsstat utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om minskning, innehållande eller indragning, som gäller enligt den lagstiftning enligt vilken förmånen skall utbetalas.

I förekommande fall skall den jämförelse som skall göras stå i relation till de belopp som har fastställts efter tillämpningen av nämnda bestämmelser."

5 I artikel 46a i förordning nr 1408/71, vilken innehåller allmänna bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande enligt medlemsstaternas lagstiftningar, föreskrivs följande:

"1. Med sammanträffande av förmåner av samma slag avses ... sammanträffande av förmåner vid invaliditet, ålderdom och till efterlevande som beräknas eller utges på grundval av försäkrings- eller bosättningsperioder som har fullgjorts av en och samma person.

2. Med sammanträffande av förmåner av annat slag avses ... sammanträffande av förmåner som inte kan betraktas som om de var av samma slag enligt punkt 1.

3. Följande regler skall gälla vid tillämpningen av reglerna om minskning, innehållande eller indragning enligt en medlemsstats lagstiftning då en förmån vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande sammanträffar med en förmån av samma slag eller med en förmån av annat slag eller med annan inkomst:

a) Hänsyn skall tas till förmåner som har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning eller till annan inkomst som har förvärvats i en annan medlemsstat endast om lagstiftningen i den första medlemsstaten innehåller regler om att förmåner eller inkomst som har förvärvats utomlands skall beaktas.

..."

6 I artikel 46b i samma förordning, vilken rör särskilda bestämmelser vid sammanträffande av förmåner av samma slag enligt två eller flera medlemsstaters lagstiftning, föreskrivs följande:

"1. Bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning enligt en medlemsstats lagstiftning skall inte tillämpas på en förmån som beräknas i enlighet med artikel 46.2.

2. Bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning enligt en medlemsstats lagstiftning skall tillämpas på en förmån som beräknas i enlighet med artikel 46.1 a i endast om förmånen är

a) antingen en förmån som avses i bilaga 4 D, vars storlek inte beror på de fullgjorda försäkrings- eller bosättningsperiodernas längd, eller

b) en förmån, vars storlek bestäms på grundval av en tillgodoräknad period som anses vara fullgjord mellan den dag då försäkringsfallet inträffade och en senare dag. I det senare fallet skall nämnda bestämmelser tillämpas vid sammanträffande av en sådan förmån

i) antingen med en förmån av samma slag, såvida inte en överenskommelse har slutits mellan två eller flera medlemsstater som föreskriver att en och samma tillgodoräknad period inte får beaktas två eller flera gånger, eller

ii) med en förmån av det slag som avses i a.

..."

7 I artikel 46c i förordning nr 1408/71 ges särskilda bestämmelser vid sammanträffande av en eller flera förmåner som avses i artikel 46a.1 med en eller flera förmåner av annat slag eller med annan inkomst då två eller flera medlemsstater berörs.

Den nationella lagstiftningen

8 Enligt artikel 20 första stycket i den kungliga kungörelsen nr 50 av den 24 oktober 1967 om ålders- och efterlevandepension för anställda (Moniteur belge av den 27 oktober 1967), "kan efterlevandepensionen kumuleras med en ålderspension eller någon annan förmån som kan anses motsvara ålderspension endast upp till det belopp som har fastställts av kungen".

9 I artikel 52.1 i den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967 om allmänna bestämmelser för ålders- och efterlevandepensionssystemen för anställda (Moniteur belge av den 16 januari 1968), i dess lydelse enligt den kungliga kungörelsen av den 9 juli 1997 (Moniteur belge av den 9 augusti 1997) (nedan kallad den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967), föreskrivs följande:

"När den efterlevande maken eller makan kan göra anspråk på dels en efterlevandepension enligt pensionssystemet för anställda, dels en eller flera ålderspensioner eller någon annan motsvarande förmån enligt pensionssystemet för anställda eller enligt något eller några andra pensionssystem, kan efterlevandepensionen kumuleras med nämnda ålderspensioner endast upp till ett belopp motsvarande 110 procent av beloppet av den efterlevandepension som den efterlevande maken eller makan skulle ha erhållit för en fullständig förvärvsverksamhetsperiod.

När en sådan efterlevande make eller maka som avses i första stycket även kan göra anspråk på en eller flera efterlevandepensioner eller motsvarande förmåner i den mening som avses i artikel 10a i den kungliga förordningen nr 50 av den 24 oktober 1967, får efterlevandepensionen inte vara högre än skillnaden mellan för det första 110 procent av efterlevandepensionens belopp för en fullständig förvärvsverksamhetsperiod, och för det andra summan av beloppen för ålderspension eller de motsvarande förmåner som avses i första stycket och ett belopp som motsvarar en anställds efterlevandepension för en fullständig förvärvsverksamhetsperiod multiplicerad med det bråk eller summan av de bråk som visar efterlevandepensionernas storlek i andra pensionssystem bortsett från systemen för egenföretagare. Dessa bråk är de som har eller borde ha uppställts vid tillämpningen av ovannämnda artikel 10a.

Tillämpningen av andra stycket får inte leda till att efterlevandepensionen minskar till en nivå som är lägre än skillnaden mellan det belopp av efterlevandepensionen som skulle kunna beviljas före tillämpningen av ovanstående stycken och beloppen av de ålderspensioner och de motsvarande förmåner som avses i första stycket.

..."

Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

10 Den 28 oktober 1997 inlämnade Caterina Insalaca, som sedan 1981 erhåller en efterlevandepension från den behöriga italienska institutionen, en ansökan om efterlevande- och ålderspension till ONP. ONP beviljade henne från och med den 1 december 1998 en ålderspension enligt det belgiska pensionssystemet för anställda.

11 Genom beslut av den 2 juli 1998 beviljade ONP sökanden dessutom en efterlevandepension från och med den 1 december 1998.

12 För att beräkna beloppet för den belgiska efterlevandepensionen, tillämpade ONP kumulationsförbuden i artikel 52.1 i den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967 och i artikel 46c i förordning nr 1408/71. ONP beaktade härvid den italienska efterlevandepension som Caterina Insalaca var berättigad till. Denna beräkningsmetod medförde en minskning av den belgiska efterlevandepension som Caterina Insalaca beviljats.

13 Caterina Insalaca överklagade ONP:s beslut av den 2 juli 1998 till Tribunal de travail i Mons och gjorde särskilt gällande att artikel 52.1 i den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967, såsom den tillämpats, stod i strid med artiklarna 46a och 46b i förordning nr 1408/71.

14 Vid den nationella domstolen gjorde ONP gällande att den belgiska efterlevandeförmånen inte minskades på grund av att det fanns en italiensk efterlevandepension utan på grund av sammanträffande av de belgiska efterlevande- och ålderspensionerna.

15 Mot denna bakgrund beslutade Tribunal de travail de Mons att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1) Utgör en nationell bestämmelse som rör beräkningen av en efterlevandepension och som föreskriver en begränsning av maximibeloppet vid sammanträffande av ålderspension och efterlevandepension en regel om minskning i den mening som avses i artiklarna 46a och 46b i förordning nr 1408/71 av den 14 juni 1971 då den efterlevande maken eller makan kan göra anspråk på en efterlevandepension från en annan medlemsstat?

2) Om den första frågan besvaras jakande, skall artiklarna 46a och 46b tolkas på så sätt att de tillåter den nationella institution som tillämpar bestämmelsen om kumulationsförbud att beakta den efterlevandepension som ges enligt en annan medlemsstats system för att minska det maximibelopp för sammanträffande av ålderspension och efterlevandepension som föreskrivs i den nationella lagstiftningen?"

Den första frågan

16 Domstolen erinrar inledningsvis om att det av fast rättspraxis följer att en nationell bestämmelse skall anses vara en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i förordning nr 1408/71 om den beräkningsmetod som den föreskriver innebär att det pensionsbelopp som en person har rätt till minskas för att personen har rätt till en förmån i en annan medlemsstat (se särskilt dom av den 18 november 1999 i mål C-442/97, Van Coile, REG 1999, s. I-8093, punkt 25, och i mål C-161/98, Platbrood, REG 1999, s. I-8195, punkt 25).

17 Vad gäller det förevarande fallet konstaterar domstolen att det av begäran om förhandsavgörande framgår att Tribunal de travail de Mons anser att ONP har tillämpat artikel 52.1 andra stycket i den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967 endast på grund av att en förmån har utbetalats från en annan medlemsstat och att ONP korrekt har tillämpat den nämnda bestämmelsen enligt den nationella rätten.

18 Av detta följer att den nationella bestämmelse som är i fråga vid den nationella domstolen åtminstone underförstått skall anses avse förmåner som den berörda personen får i en annan medlemsstat.

19 Vidare medför tillämpningen av beräkningsregeln i artikel 52.1 andra stycket i den kungliga kungörelsen av den 21 december 1967, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 40 och 41 i sitt förslag till avgörande, en minskning av det totala beloppet av de förmåner som den berörda personen är berättigad till.

20 Mot denna bakgrund skall den första frågan besvaras på så sätt att en bestämmelse i en medlemsstat om beräkning av efterlevandepension, i vilken det föreskrivs en begränsning av maximibeloppet för ålderspension och efterlevandepension, när den efterlevande maken eller makan kan göra anspråk på en efterlevandepension från en annan medlemsstat, utgör en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i artiklarna 46a och 46b i förordning nr 1408/71.

Den andra frågan

21 Den hänskjutande domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 46a och 46b i förordning nr 1408/71 utgör hinder för tillämpning av lagstiftning i en medlemsstat som innehåller ett kumulationsförbud enligt vilket en efterlevandepension som erhållits i denna medlemsstat skall minskas när det finns en efterlevandepension som erhållits enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.

22 För att besvara denna fråga erinrar domstolen till att börja med om att det av artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 framgår att bestämmelserna i en medlemsstats lagstiftning om minskning av förmåner får, åtminstone då inte något annat föreskrivs i denna förordning, åberopas gentemot de personer som är berättigade till förmåner från denna medlemsstat då de är berättigade till andra sociala trygghetsförmåner, även då sådana förmåner har förvärvats enligt en annan medlemsstats lagstiftning.

23 Ett undantag från principen i artikel 12.2 i förordning nr 1408/71 finns i artikel 46b.1 i denna förordning, i vilken det föreskrivs att vid sammanträffande av förmåner av samma slag skall bestämmelser om minskning enligt en medlemsstats lagstiftning inte tillämpas på en förmån som beräknats i enlighet med artikel 46.2 i samma förordning.

24 Domstolen konstaterar i detta sammanhang att enligt fast rättspraxis skall sociala trygghetsförmåner anses vara av samma slag när deras föremål och syfte liksom deras beräkningsgrund och villkor för beviljande är desamma (se särskilt dom av den 12 februari 1998 i mål C-366/96, Cordelle, REG 1998, s. I-583, punkt 19). Följaktligen utgör den belgiska efterlevandepension och den italienska efterlevandepension som är i fråga vid den nationella domstolen förmåner av samma slag i den mening som avses i förordning nr 1408/71.

25 Å andra sidan har ONP, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande, utbetalat förmånerna i enlighet med artikel 46.2 i förordning nr 1408/71.

26 Av detta följer att de belgiska och italienska efterlevandepensioner som är i fråga vid den nationella domstolen omfattas av undantaget i artikel 46b.1 i förordning nr 1408/71 och att en bestämmelse om minskning av förmåner såsom den som är i fråga vid den nationella domstolen således inte kan tillämpas vid beräkningen av förmåner enligt artikel 46.2 i denna förordning.

27 Av domstolens rättspraxis följer emellertid att bestämmelserna i artikel 46 i förordning nr 1408/71 skall tillämpas i sin helhet när tillämpningen av endast den nationella lagstiftningen är mindre förmånlig för den berörda personen än en tillämpning av gemenskapsbestämmelserna i denna artikel (se särskilt dom av den 11 juni 1992 i de förenade målen C-90/91 och C-91/91, Di Crescenzo et Casagrande, REG 1992, s. I-3851, punkt 16).

28 Beräkningen av förmånsbeloppet i enlighet med artikel 46 i förordning nr 1408/71 skall göras i tre steg. För det första skall den behöriga institutionen göra en beräkning av den "självständiga" förmånen i enlighet med artikel 46.1 a i i förordningen. För det andra skall den göra en beräkning i enlighet med artikel 46.1 a ii av den "proportionella" förmånen i enlighet med bestämmelserna i punkt 2 i samma artikel. För det tredje skall den behöriga institutionen i enlighet med artikel 46.3 i förordningen jämföra den självständiga förmånen och den proportionella förmånen och välja det högsta av de två beloppen.

29 Det ankommer följaktligen på den behöriga institutionen att göra en jämförelse mellan de förmåner som den berörda personen skulle kunna göra anspråk på med tillämpning endast av nationell lagstiftning, inbegripet kumulationsförbud, och de förmåner som personen skulle kunna göra anspråk på med tillämpning av gemenskapsrätten, och att ge denna person de förmåner som uppgår till högst belopp.

30 Mot bakgrund av det ovan anförda skall den andra frågan besvaras på så sätt att artiklarna 46a och 46b i förordning nr 1408/71 hindrar tillämpning av en bestämmelse i en medlemsstat om kumulationsförbud, enligt vilken en efterlevandepension som erhållits i denna medlemsstat skall minskas på grund av att det finns en annan efterlevandepension som har erhållits enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, när de förmåner som den berörda personen har gjort anspråk på med tillämpning av denna nationella bestämmelse är mindre förmånliga än de förmåner som skall utgå med tillämpning av artikel 46 i nämnda förordning.

Rättegångskostnader

31 De kostnader som har förorsakats den belgiska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(andra avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 13 mars 2000 har ställts av Tribunal de travail de Mons - följande dom:

1) En bestämmelse i en medlemsstat om beräkning av efterlevandepension, i vilken det föreskrivs en begränsning av maximibeloppet för efterlevandepension och ålderspension, när den efterlevande maken eller makan kan göra anspråk på en efterlevandepension från en annan medlemsstat, utgör en bestämmelse om minskning av förmåner i den mening som avses i artiklarna 46a och 46b i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983, i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 1248/92 av den 30 april 1992.

2) Artiklarna 46a och 46b i förordning nr 1408/71, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt förordning nr 2001/83, i dess lydelse enligt förordning nr 1248/92, hindrar tillämpning av en bestämmelse i en medlemsstat om kumulationsförbud, enligt vilken en efterlevandepension som erhållits i denna medlemsstat skall minskas på grund av att det finns en annan efterlevandepension som har erhållits enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, när de förmåner som den berörda personen har gjort anspråk på med tillämpning av denna nationella bestämmelse är mindre förmånliga än de förmåner som skall utgå med tillämpning av artikel 46 i nämnda förordning.