61994C0272

1 Tribunal correctionnel d'Arlon har begärt att domstolen skall uttala sig om huruvida det är förenligt med gemenskapsrätten att ett företag som är etablerat i en medlemsstat, i det aktuella fallet Storhertigdömet Luxemburg, och som tillhandahåller tjänster på en annan medlemsstats territorium, i detta fall i Belgien, genom att använda sina egna anställda enligt belgiska rättsliga bestämmelser, är skyldigt att betala vissa avgifter på grund av ett kollektivavtal som har allmän giltighet genom en kunglig föreskrift.

Frågan är således om de villkor som uppställs av mottagarlandet i enlighet med dess arbetsrättslagstiftning hindrar det företag till vilket arbetstagarna är knutna från att tillhandahålla tjänster och om villkoren därför är oförenliga med gemenskapslagstiftningen om tillhandahållande av tjänster.

2 Tvisten i förevarande fall berör vissa delar av belgisk lagstiftning, vilka avser lönevillkoren för arbetstagare inom byggnadssektorn, i synnerhet vissa lönetillägg som arbetsgivarna åläggs att betala på grund av det aktuella arbetets särart. Denna lagstiftning kan beskrivas enligt följande:

Genom artikel 2 i det kollektivavtal av den 28 april 1988 (nedan kallat "kollektivavtalet") som ingåtts i Commission Paritaire de la Construction, vilket har allmän giltighet genom en kunglig föreskrift av den 15 juni 1988(1), åläggs alla företag i branschen att betala en ytterligare avgift om 9,12 procent - varav 9 procent avser finansieringen av "timbres-fidélité" till förmån för arbetstagarna och 0,12 procent avser täckning av förvaltningskostnaderna - till "Fonds de sécurité d'existence des ouvriers de la construction" (nedan kallad "fonden"). Vissa kategorier av företag i den aktuella branschen, nämligen de vars arbetstagare vid vissa tillfällen inte kan arbeta på grund av otjänlig väderlek, skall dessutom enligt artikel 3 i kollektivavtalet betala en ytterligare avgift om 2,1 procent till fonden, varav 2 procent avser finansieringen av "timbres-intempéries" till förmån för arbetstagarna och 0,1 procent avser täckning av förvaltningskostnaderna.

De avgifter som avses i artiklarna 2 och 3 beräknas på grundval av 100 procent av arbetstagarnas bruttolön (artikel 4 punkt 1 i kollektivavtalet) och betalas av arbetsgivaren till Office patronal d'organisation et de contrôle des régimes de sécurité d'existence (nedan kallad "OPOC"), som har fått i uppdrag av fonden att ta ut och driva in avgifterna. OPOC tillställer därefter arbetsgivaren, vid utgången av räkenskapsåret, ett kort som är försett med ett märke (timbre) (artikel 14 i kollektivavtalet), som i sin tur ger ett exemplar till arbetstagaren (artikel 15 i kollektivavtalet). Arbetstagaren får värdet av de märken som finns på korten utbetalat till sig genom att vända sig direkt till de fackliga organisationerna eller till OPOC.

3 För att klargöra det som anförs nedan, skall det dessutom redan nu förtydligas att även om den luxemburgska lagstiftningen, det vill säga lagstiftningen i den stat där det aktuella företaget är etablerat, inte är identisk med den belgiska lagstiftningen, föreskrivs även i den förstnämnda mekanismer som har till syfte att skydda arbetstagare inom byggnadssektorn mot risken för avbrott på grund av otjänlig väderlek samt att belöna dem för att ha stannat i den aktuella branschen. Av detta skäl föreskrivs i lag av den 28 januari 1971(2) att arbetstagare inom byggnadssektorn har rätt till kompensationslön vid ledighet till följd av otjänlig väderlek under perioden mellan den 16 november och den 31 mars (artikel 1). Denna kompensationslön utges både för enstaka timmar och för enstaka eller flera på varandra följande hela lediga dagar (artikel 5). Kompensationslönens bruttobelopp, som arbetsgivaren skall utge till arbetstagarna, utgör 80 procent av den normala bruttolönen (artikel 15).

Därtill är arbetsgivaren sedan den 1 januari 1989 skyldig att vid årets slut tillsammans med lönen för december betala en bonus om 3 procent av arbetstagarnas bruttolön, under förutsättning att arbetstagaren har varit anställd i företaget i minst ett år.(3) Från och med den 1 januari 1993 har denna bonus vid årets slut höjts till 4 procent av bruttolönen.(4)

4 Jag kommer nu in på de okomplicerade och obestridda faktiska omständigheterna i det förevarande fallet. Bolaget Climatec (nedan kallat "Climatec"), som är ett företag inom byggnadssektorn, etablerat i Storhertigdömet Luxemburg, hade under perioden mellan mars 1992 och mars 1993 fyra anställda i arbete på en byggarbetsplats vid fabriken Ferrero i Arlon (Belgien).

Då Climatec vägrade att betala de avgifter om sammanlagt 98 153 BFR som enligt belgisk lagstiftning skulle betalas till "timbres-fidélité" och "timbres-intempéries" för de fyra arbetstagare som utsänts, väckte ministère public åtal mot Michel Guiot i dennes egenskap av direktör för Climatec.

5 Tribunal correctionnel d'Arlon har i samband härmed beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande fråga till domstolen:

"- Skall artiklarna 7, 7a, 59 och 60 i fördraget om Europeiska unionen tolkas på så sätt att det faktum att en medlemsstat, genom ett kollektivavtal som genom en kunglig förordning har allmän giltighet, förpliktar samtliga företag som i enlighet med friheten att tillhandahålla tjänster utför arbete eller skall utföra arbete på medlemsstatens territorium, att betala arbetsgivaravgifter för 'timbres-fidélité' och 'timbres-intempéries' - även om sådana avgifter utges dubbelt, eftersom dessa företag i den stat där de är etablerade är skyldiga att betala avgifter som täcker samma risker för i praktiken samma eller liknande ändamål - innebär att dessa artiklar åsidosätts, eftersom denna åtgärd i praktiken är diskriminerande då den utgör en allvarlig inskränkning av genomförandet av friheten att tillhandahålla tjänster på den inre marknaden utan gränser, då denna förpliktelse medför en extrautgift för gemenskapens företag vilket innebär att de blir mindre konkurrenskraftiga på den ifrågavarande medlemsstatens territorium?

- Närmare bestämt: Är det förenligt med artikel 59 i EG-fördraget (om inskränkningar i den fria rörligheten för tjänster över gränserna) att ett byggnadsföretag, som är etablerat i en annan medlemsstat och som tillhandahåller tjänster inom byggnadssektorn i Belgien, åläggs att betala 'timbres-fidélité' och 'timbres-intempéries' enligt det kollektivavtal av den 28 april 1988, vilket har allmän giltighet genom en kunglig föreskrift av den 15 juni 1988?"

6 Genom denna fråga, som kan delas in i två delar, vill den nationella domstolen i huvudsak veta om artiklarna 59 och 60 skall tolkas på så sätt att de är till hinder för att en medlemsstat förpliktar företag som är etablerade i en annan medlemsstat och som tillhandahåller tjänster på den första statens territorium och då använder arbetstagare som är anställda hos dem, att för dessa arbetstagare betala avgifter som skall kompensera ledighet på grund av otjänlig väderlek samt ge dem en bonus för att ha stannat i den aktuella branschen.

Innan jag går in på problemet i sak, skall jag emellertid nämna att den nationella domstolen i frågans första del själv (även materiellt) har understrukit att den skyldighet att betala avgifter som företaget ålagts av den medlemsstat på vars territorium tjänsten tillhandahålls utgör en "dubbel förpliktelse", eftersom företagen i den stat där de är etablerade är skyldiga att betala motsvarande avgifter. Den nationella domstolen anser att de aktuella avgifterna i praktiken täcker samma risker och har ett liknande, om inte helt identiskt, syfte.

7 Det är klart att det i förevarande fall är fråga om en tjänst som omfattas av artikel 59 och följande artiklar i fördraget. Ifrågavarande verksamhet är en ekonomisk verksamhet som tillhandahålls mot vederlag av ett företag i byggnadssektorn vilket är etablerat i en annan medlemsstat än där tjänsten tillhandahålls.

Det aktuella målets säregna karaktär beror på att det för att tillhandahålla tjänsten krävs att arbetstagare tillfälligt utsänds till den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls(5), en omständighet som domstolen för övrigt redan har tagit ställning till(6). Det är just på grund av att dessa arbetstagare uppehåller sig på belgiskt territorium, om än tillfälligt, som det företag som har tillhandahållit tjänsterna har ålagts att betala ifrågavarande avgifter.

8 När detta är sagt, skall jag först och främst påminna om att det av ett analogt betraktelsesätt som fastslagits inom området för fri rörlighet för varor klart framgår av rättspraxis inom området för tillhandahållande av tjänster, att det enligt artikel 59 i fördraget krävs "ett upphävande av samtliga begränsningar - även om det påverkar inhemska leverantörer och leverantörer från andra medlemsstater lika - vilka kan hindra eller på annat sätt försvåra den verksamhet som utövas av en leverantör som är etablerad i en annan medlemsstat där han lagligen tillhandahåller liknande tjänster".(7)

Härav följer att även om harmonisering på området inte föreligger, kan friheten att tillhandahålla tjänster, som är en grundläggande princip i fördraget, endast begränsas genom regler som motiveras av allmänintresset och som gäller samtliga fysiska eller juridiska personer som bedriver verksamhet på mottagarstatens territorium och endast i den omfattning som detta intresse inte kan tillgodoses genom reglerna i den medlemsstat där leverantören är etablerad och samma resultat inte kan uppnås genom mindre ingripande regler.(8)

9 Det är således klart att den omtvistade nationella lagstiftningen,(9) även om inhemska leverantörer och leverantörer från andra medlemsstater påverkas lika, har en restriktiv inverkan på friheten att tillhandahålla tjänster inom gemenskapen.

De företag som är etablerade i en annan medlemsstat och som - liksom Climatec - vill tillhandahålla tjänster i en annan medlemsstat genom att utsända sin egna arbetstagare, är nämligen redan i den stat där de är etablerade underkastade sociala och lönemässiga skyldigheter i fråga om sina anställda. Det är fråga om företag som redan kan uppfylla (och uppfyller) de krav som uppställs i lagstiftningen i den stat där de är etablerade.

10 Gemenskapsrätten är förvisso, som domstolen upprepade gånger har påpekat, inte till hinder för att medlemsstaterna låter sin lagstiftning eller kollektivavtal i fråga om minimilöner, som har ingåtts mellan arbetsmarknadens parter, gälla alla som har ett avlönat arbete, även av tillfällig karaktär, på deras territorium, oavsett i vilken medlemsstat arbetsgivaren är etablerad. I gemenskapsrätten finns inte heller något förbud mot att medlemsstaterna vidtar lämpliga åtgärder för att säkra att sådana regler efterföljs.(10)

Detta innebär helt klart att gemenskapsrätten medger att bestämmelser avseende minimilöner har ett syfte av allmänintresse som förtjänar att skyddas. Sådana bestämmelser kan i brist på harmonisering - och under alla omständigheter i brist på samordning på området(11) - därför även upprätthållas gentemot leverantörer av tjänster vilka är etablerade i andra medlemsstater och således motivera att den aktuella friheten i viss mån begränsas, vilket dock endast får ske genom lämpliga åtgärder. Detta betyder att det även i detta fall bör undersökas om bestämmelserna är proportionella.

11 Vad som särskilt är av intresse är att domstolen har betonat att "en bestämmelse eller praxis som innebär att alla leverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat och som sysselsätter arbetstagare som är medborgare i tredje land generellt åläggs en skyldighet att betala sociala pålagor eller liknande pålagor, som medför att friheten att tillhandahålla tjänster begränsas, oavsett om de har följt reglerna om social minimilön i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls eller inte, emellertid inte kan anses som lämpliga åtgärder, eftersom en sådan generell åtgärd varken på grund av sin art är lämpad att säkerställa att de nämnda reglerna efterföljs eller i något avseende är till nytta för den aktuella arbetskraften".(12)

Bortsett från frågan om huruvida de utsända arbetstagarna i förevarande fall hade en verklig fördel som motsvarade arbetsgivarens skyldighet att betala avgifter, vilket den luxemburgska regeringen har bestritt, kvarstår dock att det är fråga om en generell åtgärd som i sig inte är lämpad för att säkerställa syftet. Det är fullständigt uppenbart att det i fråga om de skyldigheter att betala avgifter som genom belgisk lagstiftning åligger samtliga företag som tillhandahåller en tjänst på belgiskt territorium vilka på detta sätt utsänder sina egna arbetstagare, över huvud taget inte tas någon hänsyn till den (minimi)lön som de arbetstagare som är anställda i dessa företag uppbär. Den aktuella lagstiftningen kan med andra ord tillämpas i alla situationer, således även när de berörda arbetstagarna i ett visst fall borde ha en högre social minimilön än den som de arbetstagare har som omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls.

12 Ur denna synvinkel är det viktigt att mot bakgrund av ovannämnda rättspraxis, enligt vilken leverantören inte samtidigt får underkastas liknande villkor i den medlemsstat där den är etablerad,(13) undersöka frågan om huruvida de krav som uppställs i lagstiftningen i den stat där företaget är etablerat, i förevarande fall Storhertigdömet Luxemburg, motsvarar eller i vart fall liknar dem som uppställs i lagstiftningen i den stat där tjänsten tillhandahålls, i förevarande fall Konungariket Belgien.

Eftersom det inte ankommer på domstolen att i en begäran om förhandsavgörande göra en jämförelse mellan de två aktuella lagstiftningarna, skall det återigen betonas att den nationella domstolen i beslutet om hänskjutande har anfört att de aktuella avgifterna utges dubbelt, eftersom de även föreskrivs i den relevanta luxemburgska lagstiftningen. Jag skall i samband med denna prövning förtydliga att det alls inte krävs att de skyldigheter att betala avgift som föreskrivs enligt de två aktuella medlemsstaternas lagstiftning måste sammanfalla helt och hållet eller överensstämma med varandra. Det krävs tvärtom enbart att det är fråga om jämförbara avgifter som har ett liknande syfte.

13 Detta är för övrigt vad som har uttalats i rättspraxis på området. Domstolen har i ett mål, som hade vissa likheter med detta mål, uttalat att den omständigheten att leverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat åläggs samma skyldigheter som inhemska leverantörer, utgör en ytterligare börda som i princip är oförenlig med reglerna om frihet att tillhandahålla tjänster. Den har närmare bestämt uttalat att det är fråga om dold diskriminering när "den skyldighet att betala arbetsgivarens del av socialförsäkringsavgifterna vilka leverantörerna som är etablerade på statens eget territorium är underkastade, åläggs även arbetsgivare som är etablerade i en annan medlemsstat och som redan skall betala motsvarande avgifter för samma arbetstagare och för samma verksamhetsperioder enligt lagstiftningen i den sistnämnda staten. Under sådana omständigheter innebär bestämmelserna i den stat där tjänsten tillhandahålls att de arbetsgivare som är etablerade i en annan medlemsstat ekonomiskt åläggs ytterligare en börda, eftersom de rent faktiskt drabbas hårdare än de leverantörer som är etablerade på statens eget territorium".(14)

Domstolen har dessutom mot bakgrund av samma förutsättningar ansett att företag, som tillhandahåller en tjänst i en annan medlemsstat genom att till denna utsända sina egna arbetstagare, inte är skyldiga att använda mottagarlandets anställningsmyndigheter eller att underkasta sig motsvarande anställningsförfaranden, naturligtvis under förutsättning att de redan i den stat där de är etablerade har handlat i enlighet med de förfaranden som enligt lag föreskrivs för att anställa arbetskraft (utländsk eller inhemsk) och redan har uppfyllt därtill hörande administrativa och ekonomiska skyldigheter.(15)

14 Det framgår emellertid av akten i målet och av diskussionen under sammanträdet att Climatec även i den stat där företaget är etablerat är skyldigt att betala avgifter vars syfte liknar det som framgår av den omtvistade belgiska lagstiftningen och som även skall betalas för tillfälligt utsända arbetstagare, bland annat för samma verksamhetsperioder som dessa arbetstagare har fullgjort i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls. Den belgiska regeringen har för övrigt - trots att den framhöll skillnaderna mellan de två aktuella nationella lagstiftningarna - inte på något sätt själv visat att det är fråga om två system som fungerar på olika sätt och har själv erkänt att det är nödvändigt med en mekanism som gör det möjligt att beakta de belopp som företaget redan för samma ändamål har erlagt i den stat där företaget är etablerat.

Under dessa omständigheter medför avgiftsskyldigheter som företag som tillhandahåller tjänster på belgiskt territorium åläggs ytterligare en pålaga som är onödig med hänsyn till vad de redan har ålagts och erlagt i den stat där företaget är etablerat, något som är fullständigt omotiverat och kan medföra att det aktuella företaget inte på samma villkor kan konkurrera med inhemska leverantörer. Dessutom är de aktuella arbetstagarna medborgare i en medlemsstat, med påföljd att tillämpningen av det relevanta luxemburgska systemet i vart fall utesluter risken att arbetstagarna utnyttjas eller för att konkurrensen mellan företagen snedvrids.(16)

15 Sammanfattningsvis framgår det av vad som ovan har anförts att den omtvistade lagstiftningen, ur olika aspekter, utgör ett omotiverat hinder för de företag som tillhandahåller tjänster på belgiskt territorium. Denna lagstiftning är helt och hållet oförenlig med bestämmelserna om frihet att tillhandahålla tjänster och i synnerhet med artiklarna 59 och 60 i fördraget.

16 Jag föreslår mot bakgrund av det anförda att domstolen skall besvara den nationella domstolens frågor på följande sätt:

Artiklarna 59 och 60 i fördraget skall tolkas på så sätt att de hindrar en medlemsstat att ålägga företag som är etablerade i en annan medlemsstat och som tillhandahåller tjänster på den första statens territorium att betala avgifter till ett system med 'timbres de fidélité' och 'timbres-intempéries' för arbetstagare som är utsända i syfte att tillhandahålla tjänster, när dessa företag för samma arbetstagare och för samma verksamhetsperioder redan åläggs att betala motsvarande pålagor i den medlemsstat där företaget är etablerat.

(1) - Moniteur belge av den 7 juli 1988, s. 9897.

(2) - Mémorial A 1971, s. 36.

(3) - Storhertigdömets föreskrift av den 21 juli 1989 (Mémorial A 1989, s. 975).

(4) - Se artikel 18 och bilaga IV till Storhertigdömets föreskrift av den 16 oktober 1993 (Mémorial A 1993, s. 1668).

(5) - Det kan i detta hänseende vara av intresse att nämna att tillfälligt utsändande av arbetstagare har beaktats av gemenskapslagstiftaren på socialförsäkringens område, nämligen i artikel 14.1 i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen i den version som har ändrats och uppdaterats genom rådets förordning (EEG) nr 2001/83 av den 2 juni 1983 (EGT nr L 230, s. 6). Denna bestämmelse är emellertid inte tillämplig i förevarande fall, eftersom bestämmelser i kollektivavtal enligt artikel 1 j i förordningen inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, även om de genom lag har gjorts tvingande. Under alla omständigheter är det i det aktuella fallet inte fråga om sociala avgifter utan om avgifter som skall läggas till lönen.

(6) - Se dom av den 3 februari 1982, Seco och Desquenne & Giral (62/81 och 63/81, Rec. s. 223), av den 27 mars 1990, Rush Portuguesa (C-113/89, Rec. s. I-1417), och av den 9 augusti 1994, Vander Elst (C-43/93, Rec. s. I-3803). Till skillnad från förevarande mål, i vilket de utsända arbetstagarna är medborgare i en medlemsstat, var det i de nämnda målen fråga om medborgare från tredje land eller medborgare som omfattades av övergångsbestämmelser (Rush Portuguesa).

(7) - Dom av den 25 juli 1991, Säger (C-76/90, Rec. s. I-4221, punkt 12).

(8) - Se exempelvis dom av den 26 februari 1991, kommissionen mot Frankrike (C-154/89, Rec. s. I-659, punkt 14 och 15, domen i målet kommissionen mot Italien (C-180/89, Rec. s. I-709, punkterna 17 och 18, och domen i målet kommissionen mot Grekland (C-198/89, Rec. s. I-727, punkterna 18 och 19).

(9) - Jag skall för fullständighetens skull nämna att denna lagstiftning är föremål för en talan om fördragsbrott som kommissionen har inlett mot Belgien genom en inledande skrivelse av den 7 januari 1993. Kommissionen avvaktar emellertid, som den själv har nämnt, med det målet, eftersom det föreliggande målet är anhängigt vid domstolen.

(10) - Se ovannämnda dom i målet Vander Elst, punkt 23, och ovannämnda dom i målet Rush Portuguesa, punkt 18, samt ovannämnda dom i målet Seco och Desquenne & Giral, punkt 14.

(11) - Jag kan i detta sammanhang nämna att kommissionen har lagt fram ett förslag till rådsdirektiv som just omfattar utsändande av arbetstagare som ett led i tillhandahållandet av tjänster (se det ändrade förslaget, EGT 1993 nr C 187, s. 5). Detta förslag till direktiv har i synnerhet till syfte att samordna medlemsstaternas lagstiftning för att fastställa en kärna av tvingande minimiregler som arbetsgivare, vilka utsänder arbetstagare för att utföra tillfälligt arbete på en medlemsstats territorium, skall efterleva i det mottagarland där tjänsterna tillhandahålls (se det sjuttonde övervägandet till det ändrade förslaget).

(12) - Ovannämnda dom i målet Seco och Desquenne & Giral, punkt 14.

(13) - Ett sådant krav, som klart har till syfte att motverka att (onödig) dubbelkontroll och dubbla pålagor utan giltig grund hindrar tillhandahållandet av tjänster, utgör på nytt en (andra) tillämpning av proportionalitetsprincipen. Domstolen har således exempelvis uttalat att iakttagandet av principen om frihet att tillhandahålla tjänster innebär att den medlemsstat i vilken tjänsten utförs skall " ta hänsyn till de krav på dokumentation och säkerhet som leverantören redan uppfyller genom utförandet av sin verksamhet i den medlemsstat där han är etablerad" (dom av den 17 december 1981, Webb, 279/80, Rec. s. 3305, punkt 20). Samma lösning återfinns i dom av den 18 januari 1979, Van Wesemael m.fl. (110/78 och 111/78, Rec. s. 35), och i dom av den 4 december 1986, kommissionen mot Tyskland (205/84, Rec. s. 3755, punkt 27).

(14) - Domen i det ovannämnda målet Seco och Desquenne & Giral, punkt 9.

(15) - Se även domen i det ovannämnda målet Rush Portuguesa, punkt 12, och ovannämnda dom i målet Vander Elst, punkt 18-21.

(16) - Se även domen i det ovannämnda målet Vander Elst, punkt 25.