61994C0178

1 Landgericht Bonn har frågat domstolen huruvida underlåtenheten att inom den föreskrivna tidsfristen införliva rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang(1) (nedan kallat direktivet) utgör en sådan överträdelse som medför att den försumliga medlemsstaten blir skadeståndsskyldig gentemot de enskilda som lidit skada på grund av överträdelsen.

Det handlar således om ett fall motsvarande det som domstolen har prövat i sin berömda dom i målet Francovich m.fl.(2), i vilken domstolen - det behövs väl knappast upprepas - slog fast att en medlemsstat är skadeståndsskyldig om den underlåter att införliva ett direktiv samt klargjorde vilka förutsättningar som är tillräckliga för att en rätt till skadestånd för enskilda skall uppkomma.

2 Den här gången hemställs det, genom hela tolv frågor, att domstolen avgör inte bara om de i domen i målet Francovich fastställda förutsättningarna är uppfyllda även i detta mål, utan också om dessa förutsättningar alltid är tillräckliga för att - när ett direktiv inte har införlivats - ett skadeståndsansvar skall uppkomma för den försumliga medlemsstaten. I sistnämnda hänseende anhålls särskilt att domstolen uttalar sig om huruvida och i vilken utsträckning de skäl som en medlemsstat anför till sitt försvar kan frita medlemsstaten från skadeståndsansvar, dvs. huruvida den överträdelse som kan tillskrivas medlemsstaten måste vara allvarlig och/eller culpös.

Jag vill redan nu påpeka att vissa av de frågor som det förevarande målet handlar om delvis är likadana som de frågor som ställts till domstolen i de förenade målen C-46/93 (Brasserie du pêcheur) och C-48/93 (Factortame III), i vilka jag nyligen föredragit förslag till avgörande. I analysen nedan kommer jag därför att hänvisa till dessa förslag, för ett fördjupat resonemang i vissa avseenden.

Den rättsliga ramen, de faktiska omständigheterna samt tolkningsfrågorna

3 Av artikel 1 i direktivet framgår att avsikten med direktivet är "att inbördes närma medlemsstaternas lagar och andra författningar om resepaket som säljs eller bjuds ut till försäljning inom gemenskapens territorium". I artikel 7 i samma direktiv - vilken domstolen har begärts att tolka - föreskrivs att "den arrangör eller återförsäljare som är part i avtalet skall visa att han, i händelse av obestånd, har tillräcklig säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och för hemtransport av konsumenten". I artikel 8 anges vidare att medlemsstaterna för att skydda konsumenten får anta eller upprätthålla strängare bestämmelser på det område som omfattas av direktivet. Av artikel 9 slutligen framgår att "[m]edlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 31 december 1992 och skall genast underrätta kommissionen om detta".

4 Förbundsrepubliken Tyskland har inte iakttagit den tidsfrist som föreskrivs i direktivet. Det var nämligen först den 24 juni 1994 som "lagen om tillämpning av rådets direktiv av den 13 juni 1990 om paketresor"(3) antogs. Genom denna lag infördes artikel 651k i BGB (den tyska civillagen), som stadgar att "arrangören skall garantera att paketresenären erhåller återbetalning 1) av erlagda belopp om resan har ställts in till följd av arrangörens obestånd, och 2) av de utgifter som resenären har haft och som varit nödvändiga för hemtransport till följd av arrangörens obestånd". Arrangören kan fullgöra de föreskrivna skyldigheterna genom en försäkring eller genom ett löfte om betalning från ett kreditinstitut. I den fjärde punkten i den nämnda artikeln 651k föreskrivs vidare att "arrangören, frånsett ett förskott om maximalt tio procent av resans pris, dock högst 500 DM, innan resan avslutas enbart kan kräva eller acceptera att resenären erlägger betalning i avräkning på resans pris om arrangören ställer ut ett bevis om säkerhet till resenären". Denna lag trädde i kraft den 1 juli 1994 och är tillämplig på de avtal som ingåtts efter ikraftträdandet och enligt vilka resan skall påbörjas efter den 31 oktober 1994.

För att den rättsliga bakgrunden skall bli fullständig bör även sägas något om Bundesgerichtshofs dom av den 20 mars 1986(4) och av den 12 mars 1987(5) angående "förskottsbetalningar". Domarna är av betydelse för detta mål, eftersom de lett till avskaffande av de av researrangörerna tillämpade allmänna avtalsvillkoren om att resenären - även om denne ännu inte kommit i besittning av resehandlingarna - var skyldig att erlägga hela priset för resan. Paketresenärerna är till följd av dessa domar inte längre skyldiga att betala mer än tio procent av det totala priset för resan innan de fått värdehandlingar av arrangören som ger dem rätt att erhålla tjänster av olika tjänsteföretag (flygbolag/hotellägare).

5 Vi kommer så till de faktiska omständigheter som har föranlett detta mål. Alla kärandena är paketresenärer som - till följd av att de företag hos vilka de köpt resorna, dvs. Mp Travel Line International GmbH och Florida Travel Service GmbH, har blivit försatta i konkurs - inte har kunnat avresa eller har tvingats återvända från semesterorten på egen bekostnad och som inte har lyckats få tillbaka vad de redan betalat.

Dillenkofer (mål C-178/94), Erdmann (mål C-179/94), Schulte (mål C-188/94), Heuer (mål C-189/94) och Knor (mål C-190/94) har närmare bestämt under det första halvåret 1993 bokat resepaket och vid bokningen - i syfte att komma i åtnjutande av en rabatt om tre procent - betalat hela priset för resan (Dillenkofer, Schulte, Heuer och Knor) eller i vart fall erlagt det begärda förskottet (Erdmann). En del av dessa personer har aldrig avrest, eftersom de själva avbokat resorna antingen på grund av hälsoskäl (Dillenkofer) eller på grund av tidningsuppgifter om den besvärliga ekonomiska situation som de arrangörer av vilka de köpt sina respektive resor befunnit sig i (Erdmann och Heuer). Andra har på uppmaning fått lämna planet före start på grund av att researrangören har försatts i konkurs (Schulte). Den av dessa som har haft den största turen och som till och med lyckats nå fram till den efterlängtade semesterorten har själv överraskande fått bekosta hemtransporten, trots att han haft en giltig returbiljett (Knor).

Kärandena har väckt talan mot Förbundsrepubliken Tyskland under åberopande av att de skulle ha varit skyddade mot obestånd hos de arrangörer vilka de köpt paketresorna av, om direktivet på ett riktigt sätt hade införlivats i tysk rätt innan den föreskrivna tidsfristen löpte ut den 31 december 1992. De har i det målet yrkat återbetalning av vad de betalat för de uteblivna resorna eller - i Knors fall - ersättning för de kostnader som de drabbats av för att kunna resa hem från semesterorten.

6 Det bör i detta hänseende erinras om att rätten till skadestånd i Tyskland är reglerad genom artikel 839 i BGB i förening med artikel 34 i Grundgesetz (GG, den tyska grundlagen). I sistnämnda artikel föreskrivs att "om någon vid utövandet av en offentlig befattning som han innehar brister i en tjänsteplikt som han har gentemot tredje man, skall staten eller den myndighet vid vilken han arbetar i princip svara härför". Enligt första stycket i artikel 839 i BGB skall däremot en offentligt anställd tjänsteman som uppsåtligen eller av vårdslöshet åsidosätter en tjänsteplikt som han har gentemot tredje man ersätta den skada han därigenom vållar. Om han har förfarit vårdslöst svarar han dock för skadan endast om den skadelidande inte har möjlighet att få skadan ersatt på något annat sätt.

För att dessa bestämmelser skall kunna tillämpas krävs således - förutom att det skall vara fråga om utövande av en offentlig befattning och åsidosättande av en tjänsteplikt - att det sistnämnda kravet är uppfyllt, dvs. att den åsidosatta tjänsteplikten kan "hänföras till tredje man" (Drittbezogenheit). Detta tyder på att staten har skadeståndsansvar endast när en sådan tjänsteplikt som uttryckligen är avsedd att få verkan mot tredje man, dvs. som har till syfte att skydda tredje mans rättigheter, har åsidosatts. Detta rekvisit är dock vanligtvis inte uppfyllt när det handlar om rättsstridighet i lagstiftningssammanhang.(6) Detta gäller i synnerhet när rättsstridigheten består av en underlåtenhet, eftersom det då måste visas att lagstiftaren haft en noga bestämd rättslig skyldighet att anta vissa bestämmelser gentemot en viss medborgare eller i vart fall gentemot en klart avgränsad grupp av personer.(7)

7 Landgericht Bonn, vid vilken de ifrågavarande tvisterna är anhängiga, har därför bedömt att det inte finns något stöd i tysk rätt för att bifalla kärandenas ersättningsyrkanden. Den nationella domstolen hyste tvivel om huruvida staten i den nationella tvisten var skyldig att ersätta de skador som enskilda förorsakats genom att direktivet inte införlivats inom den föreskrivna tiden, en skyldighet som fastslagits i den ovannämnda domen i målet Francovich. Landgericht Bonn har därför begärt förhandsavgörande av domstolen beträffande följande frågor:

"1) Har rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang till syfte att via nationella införlivandebestämmelser tillerkänna paketresenärer en individuell rättighet som innebär att de garanteras erlagda belopp och ersättning för kostnader för hemtransport i händelse av arrangörens obestånd (jfr punkt 40 i domstolens dom av den 19 november 1991, Francovich m.fl., C-6/90 och C-9/90)?

2) Kan innehållet i denna rättighet bestämmas med tillräcklig exakthet på grundval av direktivet?

3) Vilka minimikrav måste de 'bestämmelser som är nödvändiga' och som medlemsstaterna skall sätta i kraft enligt artikel 9 i direktivet uppfylla?

4) Har den nationelle lagstiftaren följt artikel 9 i direktivet genom att före den 31 december 1992 införa den rättsliga ram som var nödvändig för att ålägga researrangören och/eller återförsäljaren en rättslig skyldighet att vidta åtgärder för att säkerhet skulle ställas i enlighet med artikel 7 i direktivet?

Eller borde den nödvändiga lagändringen - med hänsyn till tidsfristerna för samråd med företag inom turist-, försäkrings- och kreditbranschen - ha trätt i kraft i så pass god tid före den 31 december 1992 att sådan säkerhet faktiskt kunde tas i anspråk på marknaden för paketresor från och med den 1 januari 1993?

5) Är det förhållandet att medlemsstaten tillåter att arrangören - innan han överlämnar värdehandlingar till kunden - kräver ett förskott om maximalt tio procent av resans pris, dock högst 500 DM, tillräckligt för att uppnå det skyddssyfte som direktivet eventuellt har?

6) I vilken mån åläggs medlemsstaterna genom direktivet att ta initiativ (i lagstiftningshänseende) för att skydda paketresenärer mot deras egen vårdslöshet?

7a) Skulle Förbundsrepubliken Tyskland helt ha kunnat avstå från att genom lagstiftning införliva artikel 7 i direktivet med hänsyn till Bundesgerichtshofs 'förskottsbetalningsdom' (Vorkasse-Urteil) av den 12 mars 1987 (BGHZ 100, 157; NJW 86, 1613)?

b) Saknas det sådan säkerhet som avses i artikel 7 i direktivet även när resenärerna, då de betalar resan, i sin besittning har värdehandlingar som ger dem rätt till prestationer av olika personer som tillhandahåller tjänster (flygbolag eller hotellägare)?

8a) Räcker det att den i artikel 9 i direktivet nämnda tidsfristen överskrids för att en sådan rätt till skadestånd som avses i domen i målet Francovich m.fl. skall uppkomma, eller kan en medlemsstat med framgång invända att tidsfristen för införlivandet har visat sig vara otillräcklig?

b) För det fall en sådan invändning inte kan vinna framgång: Gäller detta även i de fall då medlemsstaten inte kan uppnå det skyddssyfte som föreskrivs i direktivet genom att endast vidta lagändringar (vilket är möjligt i fråga om exempelvis ersättning till arbetstagare för det fall arbetsgivaren försätts i konkurs) utan där denna för att uppnå syftet måste förlita sig på samarbete med enskild tredje man (researrangörer samt företag inom försäkrings- och kreditbranschen)?

9) Är det en förutsättning för en medlemsstats skadeståndsansvar vid överträdelse av gemenskapsrätten att det är fråga om ett klart, det vill säga uppenbart och allvarligt, åsidosättande av medlemsstatens skyldigheter?

10) Krävs det att det innan skadan uppkom har meddelats en fällande dom i ett förfarande om fördragsbrott för att en medlemsstat skall ådraga sig ansvar?

11) Följer det av domen i målet Francovich att rätten till skadestånd på grund av överträdelse av gemenskapsrätten generellt sett inte är beroende av att en medlemsstat har förfarit culpöst eller att culpöst förfarande i vart fall inte krävs när en medlemsstat rättsstridigt har underlåtit att anta normativa rättsakter?

12) Om denna slutsats är felaktig: Är Bundesgerichtshofs 'förskottsbetalningsdom' en omständighet som rättfärdigar eller ursäktar att Förbundsrepubliken Tyskland inte införlivade direktivet på det sätt som avses i svaren på frågorna 4 och 7 förrän efter utgången av den tidsfrist som anges i artikel 9?"

Allmänna överväganden

8 Domstolen har i detta mål sammanfattningsvis att pröva om staten har ett skadeståndsansvar gentemot enskilda som lidit skada till följd av att ett direktiv inte har införlivats.

Som tidigare har nämnts handlar det alltså om ett fall motsvarande det som gett upphov till domen i målet Francovich.(8) I det fallet slog domstolen fast att staten hade ett skadeståndsansvar sedan den prövat om följande tre förutsättningar var uppfyllda: "Direktivet måste ha till syfte att ge upphov till rättigheter för enskilda. Det måste vidare vara möjligt att bestämma innehållet i dessa rättigheter på grundval av bestämmelserna i direktivet. Slutligen måste det även föreligga ett orsakssamband mellan statens åsidosättande av sin skyldighet och den uppkomna skadan."(9)

9 Domstolen har för övrigt klargjort att dessa förutsättningar är "tillräckliga för att ge upphov till en rätt till skadestånd till förmån för enskilda vilken grundar sig på gemenskapsrätten".(10) En medlemsstat som inte har införlivat ett direktiv är således, under förutsättning att de av domstolen fastställda förutsättningarna är uppfyllda, alltid skyldig att ersätta den skada som åsamkats den enskilde.

Detta innebär, såvitt är av betydelse i detta mål, att det är tillräckligt att pröva om artikel 7 i direktivet har till syfte att ge upphov till rättigheter till förmån för enskilda, och om dessa rättigheter kan bestämmas med tillräcklig precision och exakthet samt om det finns ett orsakssamband mellan att direktivet inte har införlivats inom den föreskrivna tidsfristen och den skada som har uppkommit för enskilda.

Svaren på de enskilda frågorna

10 Den nationella domstolen har som synes ställt inte mindre än tolv frågor, varav vissa är nära förknippade med varandra. Jag anser att dessa frågor i det följande resonemanget lämpligen kan sammanfattas och indelas på följande sätt: a) Kan man av artikel 7 i direktivet härleda en individuell rättighet, vars innehåll kan bestämmas med tillräcklig precision och exakthet (den första och den andra frågan)? b) Vilka är de bestämmelser som enligt artikel 9 är nödvändiga för att säkerställa ett korrekt införlivande av direktivet (den tredje, den fjärde, den femte, den sjätte och den sjunde frågan)? c) Är underlåtelsen att iaktta den i direktivet föreskrivna tidsfristen i sig tillräcklig för att ge upphov till en rätt till skadestånd för enskilda skadelidande eller måste hänsyn tas även till andra omständigheter (den åttonde, den nionde, den tionde, den elfte och den tolfte frågan)?

A) Huruvida det tillerkänns en individuell rättighet vars innehåll kan bestämmas med tillräcklig precision och exakthet (den första och den andra frågan)

11 Den nationella domstolen vill med sina två första frågor få klarhet i om innehållet i artikel 7 uppfyller de två första förutsättningarna som domstolen formulerat i domen i målet Francovich. Det är tydligt att den nationella domstolen utgår från att det liksom i målet Francovich är fråga om en bestämmelse utan direkt effekt, på så sätt att enskilda inte kan göra gällande eventuella rättigheter enligt bestämmelsen när denna inte införlivats i den nationella rättsordningen.

Jag vill först av allt erinra om att den första förutsättningen, enligt vilken det resultat som avses med direktivet måste innebära att enskilda tillerkänns rättigheter, innebär att man måste göra en rättslig kvalifikation av det individuella rättsförhållande som, om det åsidosätts, kan ge upphov till skadeståndsanspråk. I det förevarande fallet krävs därför att det fastställs huruvida enskilda genom artikel 7 i direktivet har tillerkänts en rättighet, dvs. huruvida det är fråga om en bestämmelse som tillkommit för att skydda paketresenärer.

12 Det går enligt min mening inte att förneka att artikel 7 i direktivet har till syfte att skydda paketresenärer mot de risker som kan uppstå om de arrangörer hos vilka de köpt resan i fråga kommer på obestånd.

Enligt artikel 7 skall nämligen den arrangör och/eller den återförsäljare som är part i avtalet lämna tillräckliga bevis för att han besitter säkerhet för återbetalning av erlagda belopp och för hemtransport av konsumenten. Denna skyldighet, som också klart framgår av ordalydelsen i bestämmelsen i fråga, är klart och otvetydigt uppställd för att skydda konsumenterna, vilka alltså med nödvändighet är de som omfattas av bestämmelsen i fråga. De sistnämnda bestäms för övrigt med tillräcklig exakthet i själva direktivet genom definitionen där av begreppet "konsument"(11), av vilken det framgår att alla som förvärvar en resa, närmare bestämt alla personer som gör en paketresa, har rätt till återbetalning eller hemtransport, utan någon som helst kostnad, om arrangören hos vilken de köpt resan kommer på obestånd.

13 Denna slutsats påverkas inte av det förhållandet, som under processens gång har åberopats av vissa regeringar, att direktivet - vars rättsliga grund utgörs av artikel 100a i fördraget - huvudsakligen syftar till att säkerställa friheten att tillhandahålla tjänster och den fria konkurrensen i allmänhet, vilket bekräftas i övervägandena i ingressen till direktivet.(12)

I detta avseende nöjer jag mig med att påpeka dels att syftet att skydda konsumenterna har betonats på flera ställen i direktivets motivering,(13) dels att det förhållandet att bestämmelserna i direktivet har tillkommit för att skydda även andra intressen - i det förevarande fallet för att säkerställa ett fritt tillhandahållande av tjänster inom området i fråga - inte i sig utesluter att det är fråga om bestämmelser som tillkommit för att skydda enskilda.

14 Under den ifrågavarande rättegången har vidare hävdats, särskilt av den tyska regeringen, att det av lydelsen av artikel 7 framgår att den endast innebär att arrangörer och/eller återförsäljare av resepaket är skyldiga att inneha tillräcklig säkerhet. Frånvaron av hänvisning till en eventuell rätt för konsumenterna att dra fördel av nämnda säkerhet skulle tyda på att det enbart är fråga om en indirekt och härledd rättighet.

Av denna omständighet kan man inte dra den i sig ofruktbara slutsatsen, att den skyldighet som aktörerna på detta område ålagts genom den ifrågavarande bestämmelsen skulle vara ett självändamål. Denna skyldighet har nämligen ett syfte och ett existensberättigande endast i den mån som den begärda säkerheten är avsedd att vid behov möjliggöra återbetalning av de inbetalda summorna eller ersättning för kostnaderna för hemtransport. Sammanfattningsvis anser jag att det inte råder något rimligt tvivel om att syftet med bestämmelsen i fråga just är att skydda konsumenternas förmögenhetsrättsliga intressen mot riskerna för att den aktör hos vilken de förvärvat den aktuella paketresan skulle komma på obestånd.

15 Den andra förutsättningen som uppställdes i domen i målet Francovich, vilken vid första anblicken endast förefaller vara ett förtydligande av den första förutsättningen, understryker att det är nödvändigt att den rättighet som följer av direktivet har ett precist innehåll, dvs. att det skall vara möjligt att bestämma detta innehåll.

Ingen kan förneka att det går att bestämma omfattningen av innehållet i den rättighet för enskilda som följer av artikel 7. Det är bara alltför uppenbart att paketresenärernas rättighet klart och entydigt består av att få återbetalning eller att utan kostnad återföras till hemorten när researrangören och/eller återförsäljaren på grund av obestånd inte kan uppfylla sina skyldigheter.

16 Det är visserligen sant, vilket den tyska regeringen har framhållit, att den i artikel 7 avsedda säkerheten kan ordnas på ett antal sätt, från att researrangören och/eller återförsäljaren själv ställer säkerhet, bankgarantier eller borgensförbindelser, till att en försäkring tecknas. Kostnaden härför kan bäras av olika försäkringsbolag eller solidariska sammanslutningar av researrangörer och/eller återförsäljare. De nämnda ekonomiska garantierna kan likaså vara av olika slag, som till exemel fonder, kapitalreserver, säkerheter eller täckas av företagets kapital.

Allt detta tyder på att medlemsstaterna har tilldelats ett stort utrymme för eget skön, dock endast i fråga om de sätt på vilka säkerheten skall göras verkningsfull. Att det finns ett utrymme för eget skön påverkar på intet sätt målet med artikel 7 och det kan inte heller användas på ett sådant sätt att innehållet i den rättighet som tillerkänns konsumenterna ändras. Konsumenterna har alltså rätt till återbetalning av erlagda belopp eller till hemtransport.

17 Det kan därefter finnas anledning att erinra om att förutsättningarna för den aktuella problemställningen, trots de särdrag som framförts av några medlemsstater, är exakt desamma som i fallet Francovich, på så sätt att även i direktivet om skydd för arbetstagarna vid arbetsgivarens insolvens, vilket var föremål för prövning i det målet, lämnades medlemsstaterna ett ansenligt utrymme för eget skön. I det fallet fastställde domstolen att "den möjlighet som staten fått, att välja mellan ett flertal möjliga tillvägagångssätt för att uppnå det i direktivet föreskrivna resultatet, utesluter inte att enskilda vid domstolar kan göra gällande rättigheter vilkas innehåll med tillräcklig exakthet kan bestämmas på grundval av enbart bestämmelserna i direktivet".(14)

Med den utgångspunkten slog domstolen fast att innehållet i den garanti till förmån för de anställda som angavs i direktivet om arbetsgivarens insolvens var tillräckligt klart, eftersom medlemsstaten endast fått möjlighet att bestämma från vilken dag garantin avseende betalning av fordringarna skulle gälla. Domstolen drog därför slutsatsen att det var möjligt att åtminstone bestämma den lägsta garanti som var föreskriven i direktivet om arbetsgivarens insolvens, vilken grundade sig på det datum som var minst betungande för garantiorganet.

18 I det förevarande fallet är situationen ännu enklare. Det utrymme för eget skön som lämnats medlemsstaterna avser nämligen enbart det sätt på vilket säkerheten skall tillhandahållas och således vem som slutligen skall bära kostnaden för detta, medan säkerheten till sitt innehåll är klar, precis och entydig.

Sammanfattningsvis är de omtvistade bestämmelserna i direktivet tillräckligt precisa och ovillkorliga, såväl i fråga om vem som är berättigad till säkerheten som i fråga om innehållet i denna säkerhet. Genom artikel 7 i direktivet tillerkänns således konsumenter (paketresenärer) en individuell rättighet med ett bestämbart innehåll, som helt enkelt består av rätten till återbetalning av erlagda belopp eller hemtransport i händelse av att arrangören och/eller återförsäljaren av den ifrågavarande paketresan kommer på obestånd.

B) tgärder som krävs för ett korrekt införlivande av direktivet (den tredje, den fjärde, den femte, den sjätte och den sjunde frågan)

19 Den nationella domstolen vill med fråga nr 3-7 sammanfattningsvis få klarhet i hur man skall gå tillväga för att på ett korrekt sätt följa direktivet i fråga. Den vill närmare bestämt få klarhet i följande avseenden: Vad menas med uttrycket nödvändiga åtgärder i artikel 9 i direktivet (den tredje frågan)? Är det tillräckligt att medlemsstaten begränsar sig till att föreskriva den rättsliga ram som är nödvändig för att ålägga researrangören och/eller återförsäljaren att ställa säkerhet enligt artikel 7 (den fjärde frågan)? Kan direktivet anses ha införlivats på ett korrekt sätt då en medlemsstat tillåter att researrangören kräver ett förskott om tio procent av resans pris, dock högst 500 DM (den femte frågan)? Skulle Förbundsrepubliken Tyskland helt ha kunnat avstå från att införliva artikel 7 i direktivet med hänsyn till den ovannämnda nationella rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar, eller skall det anses att sådan säkerhet som avses i artikel 7 inte ens föreligger när resenärerna har värdehandlingar i sin besittning som ger dem rätt att kräva fullgörande av olika personer som tillhandahåller tjänster (den sjunde frågan)? Är medlemsstaterna på grund av direktivet skyldiga att ta initiativ för att skydda paketresenärerna även mot deras egen vårdslöshet (den sjätte frågan)?

I den mån som dessa frågor avser att i allmänna termer fastställa hur ett direktiv korrekt skall införlivas i den nationella rättsordningen, skulle de vid första anblicken till och med kunna förefalla irrelevanta för frågan om medlemsstaten är skadeståndsskyldig för att direktivet i fråga inte har införlivats inom den angivna tiden.

20 I själva verket är den nationella domstolens syfte med frågorna, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, att få klarhet i dels om den skada kärandena har lidit skulle ha uppkommit även om artikel 7 i direktivet hade införlivats på ett korrekt sätt och i rätt tid (den fjärde och den femte frågan) - något som med hänsyn till den ovan gjorda tolkningen av ifrågavarande bestämmelse torde kunna uteslutas, dels om kärandena skall anses ha förfarit vårdslöst med hänsyn till den nationella rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar (den sjätte och den sjunde frågan). Om dessa frågor besvarades jakande, skulle det innebära, i det första fallet, att det inte föreligger något orsakssamband mellan det uteblivna införlivandet av direktivet och den uppkomna skadan samt, i det andra fallet, att den uppkomna skadan inte är ersättningsgill, eftersom kärandena har varit vårdslösa.

Jag anser därför att de förevarande frågorna skall besvaras endast i den mån som detta är relevant för frågan om det föreligger ett orsakssamband eller inte.

21 Sedan detta klargjorts vill jag till en början erinra om att bestämmelsen i artikel 9 i direktivet om att "medlemsstaterna skall sätta i kraft de bestämmelser som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 31 december 1992" utgör en standardformulering. Bestämmelsen innebär att medlemsstaterna är skyldiga att inom den föreskrivna tidsfristen vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa direktivbestämmelsernas fulla verkan och att det i direktivet angivna resultatet uppnås. Det bör tilläggas att bestämmelser i ett direktiv måste genomföras, såsom domstolen fastställt, "med obestridlig bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt tydligt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet uppfylls".(15)

Härav följer, såvitt nu är i fråga, att medlemsstaterna - för att på ett korrekt sätt införliva artikel 7 - är skyldiga att före den 31 december 1992 anta varje bestämmelse som är ägnad att säkerställa att paketresenärerna, om researrangören och/eller återförsäljaren kommer på obestånd, får erlagda belopp återbetalda eller blir hemtransporterade.

22 Det nu redovisade svaret gör det uppenbart att medlemsstatens skyldighet inte kan anses vara begränsad till att före nämnda datum enbart upprätta en rättslig ram, enligt vilken paketresearrangören och/eller återförsäljaren har skyldighet att visa att återbetalningen av de erlagda beloppen är säkerställd liksom hemtransporten. Eftersom det rör sig om en skyldighet att uppnå ett resultat krävs i stället att medlemsstaten inom den i direktivet angivna tidsfristen antar alla de bestämmelser som är ägnade att säkerställa att enskilda kommer i åtnjutande av ett verksamt skydd mot risken att paketresearrangören och/eller återförsäljaren kommer på obestånd.

Den nationella domstolens fjärde fråga skall således besvaras på det sättet att medlemsstaterna var skyldiga att före den 31 december 1992 anta alla de bestämmelser som var ägnade att säkerställa att den valda ordningen om ställande av säkerhet faktiskt kom att tillämpas.

23 Den femte frågan gäller det sätt på vilket direktivet genom den ovannämnda lagen av den 24 juni 1994 har införlivats i den nationella rättsordningen. Det är självklart att denna lag saknar betydelse i detta sammanhang, eftersom den antagits efter det att den i direktivet angivna tidsfristen har löpt ut och efter det att den skada som kärandena har yrkat ersättning för har uppkommit. Av beslutet om hänskjutande framgår dock att den nationella domstolen vill ha klarhet i om den nationella införlivandelagen är förenlig med gemenskapsrätten just därför att - om så vore fallet - detta skulle innebära att konsumenten är skyldig att tåla de risker som är förknippade med ett förskott om tio procent. Detta skulle i sin tur få till följd att det i flera av målen vid den nationella domstolen inte skulle föreligga något orsakssamband mellan att direktivet inte har införlivats och att skada har uppkommit.(16)

Det torde i detta avseende vara tillräckligt att göra en kort och koncis anmärkning. Syftet med artikel 7 i direktivet är, såsom nämnts ett flertal gånger ovan, att skydda konsumenten mot varje risk som följer av att researrangören och/eller återförsäljaren kommer på obestånd. Detta innebär att en bestämmelse enligt vilken det är tillåtet att innan säkerhet ställs av resenärerna kräva ett förskott om tio procent av resans pris, dock högst 500 DM, är förenlig med artikel 7 endast i den mån som det är säkerställt att förskottet i fråga kommer att återbetalas om researrangören och/eller återförsäljaren kommer på obestånd.

24 Det är mot bakgrund av detta resonemang som Bundesgerichtshofs flera gånger nämnda rättspraxis i fråga om förskottsbetalningar, som avses med den sjunde frågan, skall bedömas. Landgericht Bonn vill nämligen få klarhet i om Förbundsrepubliken Tyskland med hänsyn till denna rättspraxis helt skulle ha kunnat avstå från att införliva direktivets artikel 7.

Denna fråga kan inte besvaras annat än nekande. I detta avseende bör till en början påpekas att det - i vart fall från rättssäkerhetssynpunkt - är tveksamt om denna rättspraxis kan innebära ett korrekt införlivande av direktivet.(17) Härtill kommer att konsumenterna enligt denna rättspraxis likväl är skyldiga att tåla en rad olika risker. Härmed avses inte bara det ovannämnda förhållandet att konsumenten inte är garanterad någon återbetalning av det inbetalda förskottet, utan framför allt det förhållandet att det heltäckande skydd som konsumenterna är garanterade enligt artikel 7 skulle kunna äventyras om konsumenterna vore tvungna att göra gällande värdehandlingar gentemot en tredje man, som ju i sin tur riskerar att försättas i konkurs.(18)

25 Det återstår slutligen, alltjämt beträffande frågan om vilka bestämmelser som är nödvändiga för att säkerställa ett korrekt införlivande av direktivet, att pröva huruvida medlemsstaterna även är skyldiga att anta bestämmelser för att skydda konsumenterna mot deras egen vårdslöshet. Denna fråga är, tillsammans med den föregående frågan, av betydelse för frågan om det finns ett orsakssamband eller inte.

Av ordalydelsen i direktivet framgår, särskilt i artikel 7, att det handlar om en bestämmelse som är avsedd att säkerställa ett minimiskydd för resenärerna, vilket inte innebär att medlemsstaterna är tvungna att anta bestämmelser av detta slag. Detta bekräftas för övrigt genom artikel 8 i direktivet, enligt vilken medlemsstaterna för att skydda konsumenten får anta eller upprätthålla strängare bestämmelser.

26 I detta avseende bör erinras om att domstolen i fråga om gemenskapsinstitutionernas utomobligatoriska skadeståndsansvar har slagit fast att det utgör "en allmän princip som är gemensam för medlemsstaternas rättsordningar att en skadelidande för att inte själv behöva svara för skadan måste visa att han har handlat med rimlig aktsamhet för att begränsa skadan".(19) Den skadelidande har således en skyldighet att iaktta aktsamhet. Denna skyldighet består av att den skadelidande skall vidta de åtgärder som kan göra att skadan kan undvikas eller i vart fall begränsas.(20)

Sedan detta har klarlagts bör dock påpekas att en resande som har betalat hela priset för resan utan att kräva att få någon däremot svarande värdehandling med hänsyn till svaren på den femte och den sjunde frågan inte kan anses ha varit vårdslös endast på grund av att han inte har utnyttjat den möjlighet han har enligt rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar att vägra betala mer än tio procent av resans pris innan han erhållit värdehandlingar som gäller gentemot olika personer som tillhandahåller tjänster. Denna rättspraxis kan, som visats ovan, inte anses utgöra ett tillfredsställande införlivande av artikel 7 i direktivet. Detta medför att man inte skall få ett lägre skadestånd eller helt bli utan skadestånd på grund av att man inte har följt denna praxis.

C) Huruvida staten har förfarit rättsstridigt (den åttonde, den nionde, den tionde, den elfte och den tolfte frågan)

27 Fråga 8-12 avser rättsstridigheten i det handlingssätt som kan tillskrivas staten och beträffande vilken det begärs att domstolen skall göra vissa ytterligare förtydliganden. Den nationella domstolen vill närmare bestämt få klarhet i om det är tillräckligt att den i direktivet föreskrivna tidsfristen överskrids för att staten skall bli ansvarig, trots att staten - för att uppnå det i direktivet föreskrivna resultatet i fråga om skydd - måste förlita sig på samarbete med enskild tredje man (den åttonde frågan), eller om det i stället är så att det krävs att staten uppenbart och allvarligt har åsidosatt sina skyldigheter (den nionde frågan) samt att det dessförinnan i dom har konstaterats att staten gjort sig skyldig till fördragsbrott. Den nationella domstolen vill slutligen få klarhet i om man av domen i målet Francovich kan sluta sig till att statens ansvar inte är beroende av att staten har förfarit culpöst (den elfte frågan), samt, för det fall frågan besvaras nekande, om den nationella rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar kan utgöra en omständighet som kan rättfärdiga att direktivet inte har införlivats inom den föreskrivna tiden, dvs. om denna praxis är sådan att den utesluter att det är fråga om ett culpöst handlingssätt eller i vart fall att det är fråga om en allvarlig överträdelse (den tolfte frågan).

Det är sammanfattningsvis fråga om att fastställa om varje överträdelse av gemenskapsrätten - i det förevarande fallet att direktivet inte införlivats inom den föreskrivna tidsfristen - är tillräcklig för att medlemsstaten skall bli skadeståndsskyldig eller om det krävs att ytterligare förutsättningar är uppfyllda?

28 Det torde i detta avseende vara tillräckligt att göra ett par kortare kommentarer, vilka ännu en gång har domen i målet Francovich som utgångspunkt. Det erinras om att domstolen i det fallet ansåg att de tre ovannämnda, av domstolen själv fastställda och definierade, förutsättningarna var "tillräckliga för att ge upphov till en rätt till skadestånd för enskilda som direkt grundar sig på gemenskapsrätten" (punkt 41). Domstolen gjorde däremot inte några förtydliganden i fråga om rättsstridigheten av den skadevållandes handlingssätt och begärde inte heller något besked av den nationella domstolen på denna punkt.

Det val [att inte uttala sig om handlingssättets rättsstridighet] som domstolen gjort i domen i målet Francovich beror enligt min uppfattning helt enkelt på den omständigheten att det i det fallet inte fanns några som helst tvivel på att den underlåtelse som staten gjort sig skyldig till var rättsstridig. Det med direktivet avsedda resultatet, i fråga om vilket staten inte - i vart fall inte i fråga om tidsfristen för införlivande av direktivet - getts något utrymme för eget skön, hade inte uppnåtts. Detta innebär inte att domstolen tog ställning till om det krävdes ett uppenbart och allvarligt åsidosättande eller inte. Det är i detta avseende signifikativt att det i doktrinen förekommer olika och till och med motsatta åsikter. Enligt vissa av dessa skulle domstolen på detta sätt ha avsett att bestraffa enbart allvarliga eller culpösa överträdelser,(21) medan det däremot enligt andra framgår av domen i fråga att varje överträdelse av gemenskapsrätten ger upphov till ansvar och skadeståndsskyldighet.(22) Det råder i vart fall inga oklarheter i fråga om det resultat som domstolen kommit till i den fråga som den faktiskt prövat. Staten är ansvarig och skadeståndsskyldig varje gång som överträdelsen utgörs av att ett direktiv inte har införlivats inom den föreskrivna tidsfristen.

29 Samma slutsats måste gälla även i det förevarande målet. Det av den tyska regeringen åberopade förhållandet att den i direktivet föreskrivna tidsfristen visade sig vara alltför kort kan inte ändra förutsättningarna för problemet. Det torde i detta avseende vara tillräckligt att erinra om att domstolen har slagit fast att "om en fastställd tidsfrist för genomförande av ett direktiv visar sig vara alltför kort, är den berörda medlemsstatens enda utväg som är förenlig med gemenskapsrätten att på gemenskapsnivå ta lämpliga initiativ för att den behöriga gemenskapsinstitutionen skall förordna om en lämplig förlängning av själva tidsfristen".(23)

Det förhållandet att även andra medlemsstater har underlåtit att införliva direktivet inom den i direktivet angivna tidsfristen,(24) eller att de berörda ekonomiska aktörerna inte har samarbetat, är inte heller av någon betydelse i målet. Skyldigheten att införliva direktivet inom den föreskrivna tidsfristen åvilar medlemsstaten även i det fall då det enligt direktivet krävs att andra personer och aktörer på ett område skall höras samt då staten i fråga själv kan bestämma om den skall göra detta eller inte. Härav följer att staten i vart fall inte kan åberopa "nationell praxis eller interna förhållanden för att rättfärdiga underlåtenheten att iaktta skyldigheter och tidsfrister som föreskrivs i gemenskapsdirektiv".(25)

30 Sammanfattningsvis är en överträdelse som består av att ett direktiv inte har införlivats i vart fall tillräcklig för att - om de av domstolen i domen i målet Francovich fastställda och sanktionerade förutsättningarna är uppfyllda - den försumliga medlemsstaten skall vara ansvarig och således skadeståndsskyldig gentemot de enskilda skadelidande, utan att det är nödvändigt att göra någon ytterligare prövning.

31 Denna slutsats gör att det blir överflödigt att pröva den nationella domstolens övriga frågor. Sistnämnda domstol tycks nämligen utgå från att det uteblivna införlivandet av det omtvistade direktivet inte utgör ett uppenbart och allvarligt åsidosättande av statens skyldigheter och således inte kan föranleda ansvar och skadeståndsskyldighet. Den nationella domstolen har i detta avseende tillagt att det - om det krävs att den försumliga staten har förfarit culpöst för att skadeståndsskyldighet skall uppkomma - även måste prövas huruvida den nationella rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar kan medföra att staten inte anses ha förfarit culpöst.

Eftersom jag redan ingående har analyserat dessa aspekter i de ovannämnda förslagen till avgörande i de förenade målen C-46/93 (Brasserie du pêcheur) och C-48/93 (Factortame III), vilka även de har föredragits i dag, finner jag det lämpligt och tillräckligt att för en närmare analys, i den mån det är nödvändigt, hänvisa till de förslagen.

32 Jag inskränker mig därför till att i schematisk form beträffande dessa frågor framhålla följande:

- att direktivet inte har införlivats inom den föreskrivna tidsfristen utgör en uppenbar och allvarlig överträdelse(26) (den nionde frågan),

- det är för att en sådan rättslig kvalifikation skall kunna göras inte nödvändigt att det dessförinnan har meddelats en fällande dom enligt artikel 169(27) (den tionde frågan),

- culpa har, såsom ett subjektivt element i det rättsstridiga handlingssättet, ingen betydelse för den försumliga medlemsstatens ansvar(28) (den elfte frågan),

- den nationella rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar är således inte en relevant omständighet som kan utesluta att culpa föreligger (den tolfte frågan).

33 Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag därför att domstolen besvarar de frågor som har ställts av Landgericht Bonn enligt följande:

1. Genom artikel 7 i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang tillerkänns paketresenärer en rättighet som innebär att säkerhet skall ställas för att redan erlagda belopp samt utgifter för hemtransport återbetalas i händelse av researrangörens och/eller återförsäljarens insolvens. Det är möjligt att bestämma innehållet i denna rättighet på grundval av bestämmelserna i detta direktiv.

2. Genom artiklarna 7 och 9 i direktiv 90/314/EEG åläggs medlemsstaterna att före den 31 december 1992 anta alla bestämmelser som är nödvändiga för att säkerställa att konsumenten redan från nämnda datum skall få erlagda belopp samt utgifter för hemtransport återbetalda i händelse av att den arrangör och/eller återförsäljare som är part i avtalet kommer på obestånd.

3. Artikel 7 i direktiv 90/314/EEG skall tolkas så, att den inte hindrar att en medlemsstat tillåter researrangörerna att även innan några värdehandlingar har överlämnats kräva ett förskott om maximalt tio procent av resans pris, dock högst 500 DM, under förutsättning att konsumenten är garanterad att, i händelse av [arrangörens] obestånd, även detta förskott återbetalas. Den nationella rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar kan inte anses utgöra ett korrekt införlivande av artikel 7 i direktivet, eftersom den medger att konsumenten får stå såväl risken för att förlora det nämnda förskottet som den risk som följer av att den tredje man mot vilken han kan göra gällande värdehandlingarna kan bli försatt i konkurs.

4. Medlemsstaterna har inte någon skyldighet enligt direktiv 90/314/EEG att anta bestämmelser för att skydda paketresenärer mot deras egen vårdslöshet.

5. Att ett direktiv inte har införlivats inom den i direktivet föreskrivna tidsfristen är i sig tillräckligt - om övriga förutsättningar är uppfyllda - för att ge upphov till skadeståndsskyldighet för den försumliga medlemsstaten. Denna kan därför inte rättfärdiga ett eventuellt försenat införlivande genom att åberopa att den föreskrivna tidsfristen visat sig vara alltför kort, eller att det för ett införlivande var nödvändigt att höra berörd tredje man.

6. Att ett direktiv inte har införlivats utgör ett uppenbart och allvarligt åsidosättande av medlemsstaternas skyldigheter enligt gemenskapsrätten. Det är i detta avseende inte nödvändigt att det före den skadevållande händelsen har meddelats en fällande dom enligt artikel 169 i fördraget.

7. Den försumliga medlemsstatens ansvar och skadeståndsskyldighet är inte beroende av att det föreligger culpa, varmed avses det subjektiva elementet i det rättsstridiga handlingssätt som kan tillskrivas medlemsstaten. Den nationella rättspraxisen i fråga om förskottsbetalningar kan därför, såvitt gäller frågan om skadeståndsskyldighet, inte rättfärdiga att direktiv 90/314/EEG har införlivats för sent.

(1) - EGT nr L 158, s. 59.

(2) - Dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90 (Rec. s. I-5357).

(3) - BGBl, s. 1322.

(4) - NJW 1986, s. 1613 f.

(5) - BGHZ 100, s. 157.

(6) - För rättsstridighet i lagstiftningssammanhang (legislatives Unrecht) gäller samma bestämmelser som reglerar den offentliga förvaltningens ansvar (Amtshaftung). Det är just därför som möjligheten att få ersättning för skador som uppkommit på grund av sådan rättsstridighet - vilket alltjämt är en kontroversiell fråga i Tyskland - har erkänts beträffande bestämmelser som inte har allmän giltighet (Einzelfallgesetze), såsom exempelvis en byggnadsplan (Bebauungsplan). Detta ramverk skiljer sig för övrigt inte så mycket från det som gäller för distinktionen mellan individuella rättigheter och berättigade intressen, vilket ofta tillämpas i Italien.

(7) - Se dock beträffande denna fråga Papier, artikel 34, punkt 181, i Maunz-Dürig-Herzog-Scholz: GG Kommentar, München, 1987, enligt vilken det skulle kunna anses som ett åsidosättande av en tjänsteplikt, och således en rätt till ersättning för skadan, när det handlar om grova fall av underlåtenhet i lagstiftningssammanhang (qualifiziertes Unterlassen).

(8) - Vad gäller de närmare omständigheterna i målet Francovich samt grunden för och omfattningen av den försumliga statens ansvar och skadeståndsskyldighet, vilka härrör från nämnda dom, hänvisas till förslagen till avgörande i de ovannämnda förenade målen C-46/93 (Brasserie du pêcheur) och C-48/93 (Factortame III), som även de har föredragits i dag, särskilt till punkt 15-22.

(9) - De tre ifrågavarande förutsättningarna, vilka slagits fast av domstolen i domen i målet Francovich (punkt 40), återges här i de ordalag som domstolen slagit fast och sammanfattat i dom av den 14 juli 1994, Faccini Dori (C-91/92, Rec. s. 3325, punkt 27), samt i dom av den 16 december 1993, Wagner Miret (C-334/92, Rec. s. I-6911, punkterna 22 och 23).

(10) - Domen i målet Francovich, nämnd ovan, punkt 41.

(11) - Enligt artikel 2.4 avses nämligen med konsument "en person som köper eller överenskommer om köp av ett resepaket (köparen), eller varje person för vars räkning köparen överenskommer om köp av ett resepaket (annan kontrahent), eller en person till vilken köparen eller annan kontrahent överlåter resepaketet".

(12) - Se särskilt de tre första övervägandena, i vilka framhålls vikten av att de nationella bestämmelserna på detta område harmoniseras, så att hindren för ett fritt tillhandahållande av tjänsterna undanröjs liksom snedvridningen av konkurrensen mellan näringsidkare som är etablerade i olika medlemsländer.

(13) - Se särskilt övervägande nr 8-11, av vilka exempelvis framgår att "skillnaderna mellan de regler som skyddar konsumenterna i olika medlemsstater avhåller konsumenterna från att köpa resepaket i ett annat medlemsland" och att "konsumenten bör åtnjuta fördelarna av det skydd som detta direktiv medför", samt de två sista övervägandena, vilka särskilt avser skyddet för konsumenten i händelse av att researrangören kommer på obestånd.

(14) - Domen i målet Francovich, nämnd ovan, punkt 17.

(15) - Dom av den 30 maj 1991, kommissionen mot Tyskland (C-59/89, Rec. s. I-2607, punkt 24).

(16) - Exempelvis skulle den skada som åsamkats Erdmann (mål C-179/94), som endast betalat förskottet om tio procent av priset för resan, enligt det ovan förda resonemanget inte vara ersättningsgill, och detta just därför att det enligt direktivet då skulle vara tillåtet att den enskilde, i händelse av obestånd eller konkurs, står risken att det inbetalda förskottet går förlorat. Det behöver knappast påpekas att ett sådant resultat skulle ha uppkommit även för det fall direktivet hade genomförts i rätt tid.

(17) - Se i detta avseende exempelvis den ovannämnda domen av den 30 maj 1991 i målet kommissionen mot Tyskland, punkt 28, i vilken domstolen slog fast "att en praxis är förenlig med tvingande skyddsregler i ett direktiv medför inte något undantag från skyldigheten att införliva själva direktivet i den nationella rättsordningen genom bestämmelser som är ägnade att avgränsa tillräckligt precisa, tydliga och begripliga förhållanden så att enskilda har möjlighet att få kännedom om sina rättigheter och utnyttja dessa. Såsom domstolen har uttalat ... är medlemsstaterna, för att säkerställa att direktiven får en rättslig och inte enbart faktisk verkan, skyldiga att fastställa ett precist rättsområde inom den ifrågavarande sektorn".

(18) - Det behöver knappast påpekas att en paketresenär inte med framgång kan göra gällande en rätt till ersättning gentemot staten om han redan gentemot de personer som tillhandahåller tjänsterna i fråga med framgång har gjort gällande rättigheter som följer av de värdehandlingar han har i sin besittning.

(19) - Dom av den 19 maj 1992, Mulder m.fl. mot rådet och kommissionen (förenade målen C-104/89 och C-37/89, Rec. s. I-3061, punkt 33).

(20) - För en tillämpning av denna princip i rättspraxis angående artikel 215 se bl.a. dom av den 14 juli 1967, Kampffmeyer m.fl. mot kommissionen (förenade målen 5/66, 7/66 och 13/66-24/66, Rec. s. 317) samt av den 4 oktober 1979, Ireks-Arkady mot rådet och kommissionen (238/78, Rec. s. 2955, punkt 14). För en fördjupad analys av de olika aspekterna av orsakssambandet se de ovannämnda och i dag föredragna förslagen till avgörande i de förenade målen C-46/93 och C-48/93, Brasserie du pêcheur och Factortame III, i synnerhet punkt 97-100.

(21) - Att det utgör en medveten och således uppsåtlig samt "felaktig" överträdelse när man underlåter att införliva ett direktiv, klargörs bl.a. i Temple Lang, "New Legal Effects Resulting from the Failure of States To Fulfill Obligations under European Community Law": The Francovich Judgment i Fordham International Law Journal, 1992-1993, s. 1 f.

(22) - I den meningen att det skulle vara fråga om ett strikt ansvar, för vilket det inte har någon betydelse om det har begåtts något fel eller ej. Se exempelvis Caranta, "Governmental Liability after Francovich" i The Cambridge Law Journal, 1993, s. 272 och följande sidor, samt Tatham, "Les recours contre les atteintes portées aux normes communautaires par les pouvoirs publics en Angleterre" i Cahiers de droit européen, 1993, s. 597 f.

(23) - Dom av den 26 februari 1976, kommissionen mot Italien (52/75, Rec. s. 277, punkt 12).

(24) - Se exempelvis den punkt i den i föregående fotnot angivna domen som lyder: "en medlemsstat kan inte rättfärdiga att den - låt vara tillfälligt - har underlåtit att uppfylla sina egna skyldigheter genom att åberopa att andra medlemsstater eventuellt har uppfyllt sina skyldigheter enligt direktivet för sent" (punkt 11).

(25) - Dom av den 26 februari 1976, nämnd ovan, punkt 14.

(26) - Beträffande den uppenbara och allvarliga karaktär som överträdelsen av gemenskapsbestämmelserna har se punkt 74-84 i förslagen till avgörande i de förenade målen C-46/93 och C-48/93.

(27) - Se särskilt punkt 81 i de förslag till avgörande som nämns i den närmast föregående fotnoten.

(28) - Se i detta avseende punkt 85-90 i ovannämnda förslag till avgörande.