61972J0007

Konkurrens - konkurrensbegränsande samverkan - överträdelse av gemenskapsrättens regler - gemenskapspåföljder och påföljder som ålagts av myndigheterna i en medlemsstat eller en tredje stat - förening av påföljder - beaktande av kommissionen - kriterier

(artikel 85 i EEG-fördraget och artikel 15 i rådets förordning nr 17)

Kommissionen är förpliktigad, då den fastställer bötesbelopp, att ta hänsyn till de påföljder som redan ålagts samma företag för samma handlande, då det gäller påföljder för överträdelse av en medlemsstats bestämmelser om konkurrensbegränsande samverkan - följaktligen överträdelser som skett inom

gemenskapens territorium. Kommissionen behöver endast beakta en påföljd som har ålagts av en tredje stat, om de omständigheter som åberopats mot företaget av kommissionen å ena sidan och myndigheterna hos ifrågavarande tredje stat å andra sidan är identiska.

Mål 7/72

Boehringer Mannheim GmbH, med säte i Mannheim, företrätt av direktörerna H. Raiser och H. E. Köbner, biträdda av advokaterna A. Deringer, C. Tessin, H. J. Herrmann, J. Sedemund, Köln, med delgivningsadress hos advokaten M. Baden, 1, boulevard Prince-Henri,

sökande,

mot

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren E. Zimmermann, i egenskap av ombud, med delgivningsadress hos juridiske rådgivaren E. Reuter, 4, boulevard Royal,

svarande.

Talan avser ändring av kommissionens beslut av den 25 november 1971 (IV/26945/Boehringer) i den del detta gäller böter som sökanden ålagts samt i andra hand talan om ogiltigförklaring av beslutet.

1 Genom beslut av den 16 juli 1969 ålade Europeiska gemenskapernas kommission Boehringer Mannheim GmbH böter om 190 000 beräkningsenheter för att bolaget överträtt artikel 85 i EEG-fördraget.

Detta belopp har nedsatts till 180 000 beräkningsenheter genom domstolens dom av den 15 juli 1970 i mål nr 45/69.

Den 3 juli 1969 ådömde en District Court i New York Boehringer böter om 80 000 dollar för att bolaget hade överträtt de bestämmelser i Förenta staternas federala lagstiftning som avser konkurrensbegränsning. Dessa böter betalade sökanden den 11 juli 1969.

I brev av den 3 september 1969 ansökte bolaget hos kommissionen att denna skulle tillgodoräkna det bötesbelopp som erlagts i Förenta staterna mot det bötesbelopp som ålagts genom kommissionens beslut av den 16 juli 1969.

Genom beslut av den 25 november 1971 avslog kommissionen denna ansökan.

2 Sökanden har gjort invändning mot kommissionen att den därigenom har åsidosatt en allmän rättsgrundsats som förbjuder dubbla påföljder för en och samma gärning.

3 Då kommissionen fastställer ett bötesbelopp är den förpliktigad att beakta de påföljder som redan har ålagts samma företag för samma gärning, då det gäller påföljder som ålagts för överträdelser av en medlemsstats rättsregler beträffande konkurrensbegränsande samverkan och som följaktligen har skett inom gemenskapens territorium.

Då det gäller frågan, om kommissionen också är skyldig att tillgodoräkna en påföljd som ålagts av myndigheterna i en tredje stat, behöver den endast avgöra om de omständigheter som kommissionen å ena sidan och de amerikanska myndigheterna å andra sidan har åberopat i detta fall mot sökanden är identiska.

4 Även om de omständigheter som ligger till grund för de båda påföljderna i fråga har sitt ursprung i samma komplex av avtal, skiljer de sig dock väsentligen vad beträffar såväl syfte som geografisk lokalisering.

5 Gemenskapspåföljden avsåg framför allt det gentlemen's agreement beträffande den uppdelning som avser den gemensamma marknaden och Storbritannien och den begränsning av tillverkningen av syntetiskt kinidin som gjorts till förmån för Nedchem, Boehringer och Büchler.

Även om den påföljd som ådömts i Förenta staterna till en del kunde grunda sig på dessa avtal, avsåg den många fler omständigheter vilka särskilt rörde avtalet beträffande kinabark, kartellens förvärv och uppdelning av strategiska amerikanska lager samt det särskilt höga försäljningspris som till följd av detta tillämpades ända till mitten av 1966 i Förenta staterna.

Parterna är oense om bedömningen av de faktiska omständigheter som ligger till grund för sistnämnda påföljd på grund av att den dom som gavs mot sökanden grundar sig på sökandens medgivande (plea of nolo contendere) och att man på så sätt endast har tillgång till åtalsakten men inte till parternas anföranden och inte heller till en motiverad dom som kan skingra tvivlen kring påföljdens räckvidd.

Det är sökanden som skall styrka att identiska omständigheter föreligger, vilket sökanden inte har kunnat göra i denna situation.

6 I varje fall kan man inte godta tesen om att den gärning som bestraffas är själva avtalet om konkurrensbegränsande samverkan och inte tillämpningen av detta.

I detta hänseende räcker det med att hänvisa till att i domstolens dom av den 15 juli 1970 mellan samma parter intogs en motsatt ståndpunkt då domstolen, efter att ha fastställt att den konkurrensbegränsande samverkan i flera avseenden "vilade" vid olika tidpunkter, därigenom fastslog att överträdelserna av fördraget var mer begränsade än kommissionen hade ansett och av detta drog motsvarande slutsatser vid fastställandet av böterna.

I den domen beaktades i enlighet med artikel 85 i fördraget endast sådana fall av tillämpning av konkurrensbegränsande samverkan som kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen inom den gemensamma marknaden.

Å andra sidan har sökanden inte framlagt några fakta som kan bekräfta den tes enligt vilken påföljden i Förenta staterna avsåg andra fall av tillämpning eller följder av den konkurrensbegränsande samverkan än de som har förekommit i detta land.

I detta hänseende har det följaktligen inte heller styrkts att de gärningar som påtalats är identiska.

7 Det finns alltså ingen anledning att ens till en del tillgodoräkna det bötesbelopp som ådömts sökanden i Förenta staterna mot de böter om 180 000 beräkningsenheter som sökanden ålagts för överträdelse av artikel 85 i fördraget.

8 Talan skall följaktligen ogillas.

I enlighet med artikel 62.9 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

Sökanden har tappat målet.

Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

-med avslag på alla övriga mera omfattande eller motstridiga yrkanden - följande:

1) Talan ogillas.

2) Sökanden skall ersätta rättegångskostnaderna i målet.