(-1)

Det främsta målet för europeisk industripolitik på medellång sikt är att göra det möjligt för unionsindustrin att genomföra energi- och klimatomställningen samt den gröna och digitala omställningen, samtidigt som dess konkurrenskraft på den globala marknaden upprätthålls, arbetstillfällen av hög kvalitet bevaras i Europa och dess förmåga till innovation och produktion i Europa stärks, särskilt när det gäller ren teknik.

(1)

Unionen har åtagit sig att påskynda utfasningen av fossila bränslen i ekonomin och att genomföra en ambitiös utveckling av förnybara energikällor för att uppnå klimatneutralitet eller nettonollutsläpp (utsläpp efter avdrag för upptag) senast 2050. Detta mål är centralt för den europeiska gröna given och den uppdaterade industristrategin för EU och är i linje med unionens åtagande om globala klimatåtgärder enligt Parisavtalet (4). För att uppnå målet om klimatneutralitet fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1119 (5) ett bindande klimatmål för unionen om att minska nettoutsläppen av växthusgaser med minst 55 % senast 2030 jämfört med 1990. Det föreslagna 55 %-paketet (6) syftar till att uppnå unionens klimatmål till 2030 och medför omarbetningar och uppdateringar av unionens lagstiftning i det hänseendet.

(1a)

Såsom anges i industriplanen för den gröna given måste unionen vidta åtgärder för att säkerställa att den kan påskynda en industriell omvandling med nettonollutsläpp på hemmaplan. Denna förordning är en del av dessa åtgärder och syftar till att stärka det affärsmässiga argumentet för att minska koldioxidutsläppen från industrin i unionen.

(1b)

Med hänsyn till unionens strategiska oberoende är ett större fokus på teknikens cirkularitet och långa livslängd avgörande för att stärka resiliensen i unionens tillverkningsindustri, samtidigt som dess miljöpåverkan minskas för att bidra till dess hållbara konkurrenskraft.

(2)

Den inre marknaden utgör en lämplig miljö för att i den omfattning och i den takt som krävs möjliggöra tillgång till den teknik som krävs för att uppnå unionens klimatambitioner och infria löftet i den europeiska gröna given om att förvandla utfasningen av fossila bränslen till hållbar konkurrenskraft . Med tanke på nettonollteknikens komplexa och gränsöverskridande karaktär skulle icke samordnade nationella åtgärder för att säkerställa tillgång till denna teknik medföra en hög risk för snedvridning av konkurrens och fragmentering av den inre marknaden. För att skydda den inre marknadens funktion är det därför nödvändigt att inrätta en gemensam rättslig ram på unionsnivå för att gemensamt ta itu med denna centrala utmaning genom att öka unionens resiliens och försörjningstrygghet på området nettonollteknik.

(2a)

All ytterligare mobilisering av statligt stöd bör vara riktad och tillfällig och bör överensstämma med unionens politiska mål såsom den gröna given och den europeiska pelaren för sociala rättigheter. Sådan finansiering bör inte leda till ytterligare skillnader mellan medlemsstaterna i linje med unionens konkurrens- och sammanhållningspolitik.

(2b)

Internationella energiorganet uppskattar att 2030 kommer den globala marknaden för central masstillverkad ren energiteknik att vara värd omkring 650 miljarder US-dollar per år, vilket är mer än tre gånger så högt som nuvarande nivå. Den globala nettonollindustrin växer allt snabbare, och i vissa fall är efterfrågan större än utbudet. Unionsindustri är en del av en öppen, exportinriktad, kapitalintensiv social marknadsekonomi som kan skapa välstånd för unionens medborgare endast om den är globalt konkurrenskraftig och öppen för den globala marknaden. Unionens ambition för nettonollindustrin bör anpassas till denna verklighet och bör sikta på att plocka betydande globala marknadsandeler.

(3)

När det gäller yttre aspekter kommer unionen att intensifiera sina ansträngningar tillsammans med öppna, demokratiska partner som står bakom Parisavtalet. Vad gäller tillväxtmarknader och utvecklingsekonomier, kommer unionen att sträva efter ömsesidigt fördelaktiga partnerskap som gynnar båda parter inom ramen för Global Gateway-strategin, vilket bidrar till diversifieringen av försörjningskedjan för råvaror , till uppnåendet av de globala klimatmålen samt till partnerländernas insatser för att genomföra den dubbla omställningen och skapa mervärde på lokal nivå.

(4)

För att fullgöra dessa åtaganden måste unionen öka takten i omställningen till en nettonollekonomi, inbegripet genom en ökad andel ren energi i sin energimix, samt genom att öka energieffektiviteten och andelen förnybara energikällor. Detta kommer att bidra till uppnåendet av unionens mål i den europeiska pelaren för sociala rättigheter för 2030 på en sysselsättningsgrad på minst 78 % och deltagande i utbildning på minst 60 % vuxna. Det kommer även att bidra till att säkerställa att den gröna omställningen blir rimlig och rättvis (7).

(5)

De högre energipriserna efter Rysslands orättfärdiga och olagliga militära angrepp på Ukraina har skapat en stark drivkraft för att påskynda genomförandet av den europeiska gröna given och öka resiliensen i energiunionen genom att snabba upp omställningen till ren energi och sluta vara beroende av fossila bränslen som exporteras från Ryssland. REPowerEU-planen (8) spelar en viktig roll i hanteringen av problemen och störningarna på den globala energimarknaden till följd av Rysslands invasion av Ukraina. Planen syftar till att påskynda energiomställningen i EU för att minska unionens gas- och elförbrukning och främja investeringar i införandet av energieffektiva och koldioxidsnåla lösningar. I planen fastställs bland annat målen att fördubbla solcellskapaciteten senast 2025 och att installera en solcellskapacitet på 600 GW senast 2030, att fördubbla installationstakten för värmepumpar, att producera 10 miljoner ton förnybar vätgas inom EU till 2030, och att avsevärt öka produktionen av biometan med upp till 35 miljarder kubikmeter till 2030 . I planen fastställs också att det för att nå målen i REPowerEU krävs en diversifiering av tillgången på utrustning för koldioxidsnål energi och kritiska råvaror, minskning av beroendet i enskilda sektorer, åtgärdande av flaskhalsar i försörjningskedjan och en ökning av EU:s tillverkningskapacitet för ren energiteknik. Som en del av insatserna för att öka andelen förnybar energi inom elproduktion, industri, byggnader och transport föreslår kommissionen att målet i direktivet om förnybar energi höjs till 45 % senast 2030 och att målet i energieffektivitetsdirektivet höjs till 13 %. Det skulle ge en total produktionskapacitet för förnybar energi på 1 236 GW senast 2030, jämfört med 1 067 GW senast 2030 som planerades i förslaget 2021, och kommer att leda till ökade behov av lagring via batteri för att hantera intermittens i elnätet. På samma sätt kommer politik som avser utfasningen av fossila bränslen i vägsektorn, t.ex. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/631 (9) och förordning (EU) 2019/1242 (10), att i hög grad bidra till ytterligare elektrifiering av vägtransportsektorn och därmed öka efterfrågan på batterier.

(6)

Nettonollomställningen har redan lett till enorma industriella, ekonomiska och geopolitiska skiften runt om i världen, som kommer att bli ännu tydligare i takt med att världen ökar insatserna för utfasning av fossila bränslen. Vägen mot en klimatneutral, resurseffektiv nettonollekonomi innebär stora möjligheter för en utvidgning av unionens nettonollindustri, där styrkan i den inre marknaden kan utnyttjas, genom att man främjar investeringar i nettonollteknik ▌och dess försörjningskedjor. Detta är teknik som behövs för att uppfylla målen i de nationella energi- och klimatplanerna, vilket bidrar till unionsindustrins resiliens och konkurrenskraft så att fossila bränslen kan fasas ut från ekonomiska sektorer, från energiförsörjning till transport, byggnader och industrin En stark nettonollindustri inom unionen kan i betydande utsträckning bidra till att unionens klimat- och energimål uppnås på ett ändamålsenligt sätt samt till att stödja andra mål i den gröna given , såsom att skapa arbetstillfällen av hög kvalitet och hållbar tillväxt , genom att skapa en industribas som satsar på såväl export som inhemskt utbud .

(7)

För att unionens klimat- och energimålen ska kunna uppnås måste energieffektivitet prioriteras. Att spara energi är det enklaste, säkraste och renaste sättet att uppnå målen. ”Energieffektivitet först” är en övergripande princip för unionens energipolitik och är viktig både för dess praktiska tillämpningar i politiken och för investeringsbeslut. Därför är det viktigt att öka unionens tillverkningskapacitet för energieffektiv teknik, t.ex. värmepumpar och teknik för smarta nät, som hjälper EU att minska och styra sin energiförbrukning.

(8)

Unionens mål om minskade koldioxidutsläpp, trygg energiförsörjning, digitalisering av energisystemet och elektrifiering av efterfrågan, t.ex. inom mobilitet, och behovet av snabba laddningsstationer kräver en enorm utbyggnad av elnäten i unionen , både på överföringsnivå och på distributionsnivå. På överföringsnivå behövs system för högspänd likström för att ansluta havsbaserad förnybar energi. På distributionsnivå bygger sammanlänkningen av elleverantörer och styrningen av en flexibel efterfrågan på investeringar i innovativ nätteknik, t.ex. smart laddning av elfordon, energieffektivitet i byggnader och automatisering och smarta kontroller för industrin, avancerad mätarinfrastruktur och energistyrningssystem för hushåll. Elnätet måste interagera med många aktörer eller enheter på basis av observerbarhet på detaljnivå, och därmed tillgång till data, för att möjliggöra flexibilitet, smart laddning och smarta byggnader med smarta elnät och småskaliga flexibilitetstjänster för att möjliggöra efterfrågeflexibilitet från konsumenter och införande av förnybara energikällor. Att ansluta nettonollteknik till unionens nät kräver en betydande ökning av tillverkningskapaciteten för elnät på områden som havsbaserade och landbaserade kablar, understationer och transformatorer.

(8a)

En gruppering av industriell verksamhet som är inriktad på industriell symbios kan minimera verksamhetens miljöpåverkan och skapa effektivitetsvinster för industrin. En gruppering kan därför på ett betydande sätt bidra till att uppnå målen i denna förordning. I detta avseende främjar denna förordning utvecklingen av nettonollindustrikluster (kluster). Dessa kluster bör ha en begränsad geografisk och teknisk räckvidd för att främja industriell symbios. Kluster bör utses av medlemsstaterna och varje utnämning bör åtföljas av en plan med konkreta nationella åtgärder för att göra klustret mer attraktivt som en plats för tillverkningsverksamhet. Kluster bör framför allt användas som ett verktyg för återindustrialisering av regioner, särskilt för kolregioner i omställning.

(8b)

Medlemsstaterna bör kunna utse och stödja kluster. När ett kluster utses bör medlemsstaten utarbeta en plan för klustret som anger vilken tillverkningsverksamhet för nettonollteknik som ska ingå i klustret (plan). Medlemsstaten bör också genomföra de miljökonsekvensbedömningar som krävs för de tillverkningsverksamheter för nettonollteknik som ska ske i klustret. Sådana konsekvensbedömningar minskar avsevärt företagens behov att utföra dessa bedömningar för att få tillstånd för tillverkningsverksamhet för nettonollteknik inom klustrets tillämpningsområde. Planen bör innehålla resultaten av miljökonsekvensbedömningarna samt de nationella åtgärder som ska vidtas för att minimera eller begränsa den negativa miljöpåverkan. Planen bör också innehålla konkreta nationella åtgärder för att stödja industriell verksamhet inom klustrets tillämpningsområde. Dessa åtgärder bör omfatta insatser för att investera i eller som leder till privata investeringar i energiinfrastruktur, digital infrastruktur och transportinfrastruktur samt insatser för att minska driftskostnaderna för industrin i klustret, såsom differenskontrakt för energipriser. Andra åtgärder som bör övervägas är insatser för att stärka skyddet av immateriella rättigheter, inrätta ett innovationsnav i klustret samt locka uppstartsföretag till klustret. För att ge industrin investeringssäkerhet bör planen också ange hur länge stödåtgärderna ska pågå.

(9)

Ytterligare politiska insatser krävs för att stödja teknik som är kommersiellt tillgänglig och som har potential för snabb utbyggnad för att stödja unionens klimatmål, förbättra försörjningstryggheten för nettonollteknik inklusive dess försörjningskedjor och skydda eller stärka den övergripande resiliensen och konkurrenskraften vad gäller unionens energisystem. Det inbegriper tillgång till en säker och hållbar källa för bränslen som är ”bäst i klassen”, enligt beskrivningen i skäl 8 i kommissionens delegerade förordning (EU) 2022/1214.

(10)

För att uppnå målen för 2030 krävs ett särskilt fokus på strategiska nettonollprojekt , även mot bakgrund av teknikens betydande bidrag till vägen mot nettonollutsläpp senast 2050. Dessa projekt spelar en viktig roll för unionens öppna strategiska oberoende och säkerställer invånarnas tillgång till ren och säker energi till ett överkomligt pris. Med tanke på projektens roll bör den omfattas av ännu snabbare tillståndsförfaranden och få högsta möjliga nationella betydelse enligt nationell rätt samt omfattas av ytterligare stöd för att attrahera investeringar. För att det ska erkännas som ett strategiskt projekt bör den projektansvarige iaktta tillämpliga social- och arbetsrättsliga skyldigheter som fastställts i unionsrätten eller i nationell rätt.

(10a)

Strategiska nettonollprojekt bör genomföras på ett hållbart sätt genom att använda socialt ansvarsfulla metoder, inbegripet med respekt för mänskliga rättigheter och arbetstagarrättigheter, och genom att samarbeta på ett meningsfullt sätt med lokalsamhällen, och genom att använda transparenta affärsmetoder med adekvat efterlevnadspolitik för att förebygga och minimera riskerna för negativa konsekvenser för den offentliga förvaltningens funktion inbegripet korruption och mutor.

(11)

För att säkerställa att unionens framtida energisystem är resilient bör denna expansion genomföras genom hela försörjningskedjan för tekniken i fråga, vilket är helt i överenskommelse med akten om kritiska råvaror.

(11a)

Sedan 2007 och kommissionens meddelande av den 22 november 2007 Den strategiska EU-planen för energiteknik (SET-planen) - Mot en framtid med låga koldioxidutsläpp och av den 20 oktober 2023 om översynen av den strategiska EU-planen för energiteknik (SET-planen) har den strategiska planen för energiteknik (SET-planen) drivit på unionens innovation i energiteknik. SET-planen har i detta avseende i hög grad bidragit till en stark kunskapsbas om energiteknik och har varit avgörande för anpassningen av strategiska prioriteringar vad gäller forskning, innovation och spridning av ren energiteknik. För att säkerställa att unionen kan uppnå sina mål om fullständig koldioxidneutralitet senast 2050 måste denna kunskapsbas utnyttjas och stärkas ytterligare. SET-planen är därför ett oersättligt instrument för att uppnå målen i denna förordning och utgör ryggraden i denna förordnings innovationsagenda.

(12)

År 2020 antog ▌ kommissionen en EU-strategi för integrering av energisystem. I den fastställs en vision för en snabbare omställning till ett mer integrerat energisystem, som stöder en klimatneutral ekonomi till lägsta kostnad i alla sektorer. Integreringen innefattar tre kompletterande och ömsesidigt förstärkande principer: För det första står ett mer cirkulärt energisystem med energieffektivitet i centrum. För det andra, en mer omfattande direkt elektrifiering i slutanvändarsektorer. För det tredje, användning av förnybara och koldioxidsnåla bränslen, inklusive vätgas▌. Överväganden som rör integrering av energisystem avser lösningar för att fullt ut integrera all el som produceras genom anläggningar för förnybar energi i det bredare energisystemet. Det handlar t.ex. om att anpassa tekniska lösningar som medger integrering av överskottsel som produceras genom anläggningar för förnybar energi, däribland genom lagring och genom att öka de planerbara fossilfria energikällorna i nätet, i dess olika former och efterfrågestyrning.

(12a)

Avskiljning och lagring av koldioxid (CCS-teknik) är en teknik som kommer att bidra till att begränsa klimatförändringarna. Den går ut på att koldioxid från industrianläggningar avskiljs, transporteras till en lagringsplats och där injekteras i en lämplig underjordisk geologisk formation för permanent förvaring.

(13)

Utvecklingen av lösningar för avskiljning och lagring av koldioxid har drabbats av samordningsproblem. För det första , trots att EU:s utsläppshandelssystem ger ökade prisincitament i fråga om koldioxid, är industrin, som investerar i avskiljning av koldioxid och som gör att dessa investeringar kan bli ekonomiskt bärkraftiga, utsatt för en betydande risk att inte få tillgång till godkända anläggningar för geologisk lagring. För det andra måste investerare i de första lagringsplatserna för koldioxid ta på sig de inledande kostnaderna för att fastställa, utveckla och utvärdera dessa platser innan de kan ansöka om tillstånd för lagring. Transparens i fråga om potentiell kapacitet för koldioxidlagring vad gäller geologisk lämplighet för relevanta områden och befintliga geologiska uppgifter, särskilt från prospektering av anläggningar för kolväteproduktion, kan hjälpa marknadsaktörer att planera sina investeringar. Medlemsstaterna bör offentliggöra sådana uppgifter och regelbundet rapportera på ett framåtblickande sätt om framsteg vad gäller utveckling av lagringsplatser för koldioxid och motsvarande ovan nämnda behov av kapacitet för injektion och lagring, för att man tillsammans ska kunna nå unionens övergripande mål för kapacitet för koldioxidinjektion. För det tredje är lagringsprojekt för koldioxid endast ekonomiskt bärkraftiga om det finns ett affärsmässigt argument längs hela värdekedjan, inklusive transport. Alla rättsliga krav på lagring bör därför åtföljas av effektiva strategier och åtgärder på unionsnivå och nationellt för att säkerställa samordning och investeringar i hela värdekedjan.

(14)

En betydande flaskhals för investeringar i koldioxidavskiljning (som i dag i allt högre grad är ekonomiskt bärkraftiga) är tillgången till befintliga lagringsplatser för koldioxid i unionen , vilket ligger till grund för incitamenten i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG (11). För att kunna bygga ut tekniken och öka tillverkningskapaciteten behöver unionen ta fram en försörjningsprognos vad gäller permanenta geologiska lagringsplatser för koldioxid som är tillåtna i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/31/EU (12). Genom att fastställa ett mål för unionen på 50 miljoner ton årlig operativ kapacitet för koldioxidinjektion senast 2030, vilket är i linje med den förväntade kapacitet som behövs 2030, kan de berörda sektorerna samordna sina investeringar mot ▌ en transport- och lagringsvärdekedja för koldioxid med nettonollutsläpp för unionen som industrin kan använda för att fasa ut fossila bränslen i sina verksamheter. Detta inledande införande kommer även att bidra till ytterligare koldioxidlagring sett mot bakgrund av målet för 2050. Enligt kommissionens uppskattningar kan unionen behöva avskilja upp till 550 miljoner ton koldioxid per år fram till 2050 för att uppnå nettonollmålet, vilket omfattar koldioxidupptag. En sådana första lagringskapacitet i industriell skala kommer att minska riskerna för investeringar i koldioxidavskiljning från utsläpp som ett viktigt redskap för att uppnå klimatneutralitet. Med tanke på de krav på lagring som förväntas uppstå 2050 måste unionens marknad för koldioxidlagring kompletteras med en marknad som omfattar tredjeländer i Europa med stor lagringspotential. När den här förordningen införlivas i EES-avtalet kommer unionens mål ▌i årlig operativ kapacitet för koldioxidinjektion ▌att justeras i enlighet med detta. För att säkerställa uppnåendet av unionens mål bör medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att underlätta och skapa incitament för utbyggnad av projekt för avskiljning och lagring av koldioxid. Sådana åtgärder bör kunna omfatta åtgärder som skapar incitament för utsläppskällor att avskilja utsläpp, för finansieringsstöd till investerare avseende nödvändig infrastruktur för transport av koldioxid till lagringsplatsen och för direkt finansiering av projekt för koldioxidlagring.

(15)

Genom att definiera lagringsplatser för koldioxid som bidrar till unionens mål 2030 som tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik eller strategiska nettonollprojekt kan utvecklingen av lagringsplatser för koldioxid påskyndas och underlättas och den ökade efterfrågan i industrin på lagringsplatser kan dirigeras mot de mest kostnadseffektiva lagringsplatserna. Ett allt högre antal olje- och gasfält, som skulle kunna konverteras till säkra lagringsplatser för koldioxid, närmar sig slutet för sin produktiva användning. Dessutom har olje- och gasindustrin bekräftat att man avser att inleda en energiomställning och har de resurser, färdigheter och kunskaper som behövs för att utforska och ta fram fler lagringsplatser. För att uppnå unionens mål på 50 miljoner ton årlig operativ kapacitet för koldioxidinjektion senast 2030 behöver den här sektorn slå samman sina bidrag för att säkerställa att avskiljning och lagring av koldioxid som klimatlösning finns tillgänglig innan den efterfrågas. För att säkerställa en snabb, unionsövergripande och kostnadseffektiv utveckling av lagringsplatser för koldioxid i linje med unionens mål för injektionskapacitet bör licensinnehavare för olje- och gasproduktion i unionen bidra till detta mål proportionellt till olje- och gasproduktionskapacitet, samtidigt som man är flexibel vad gäller samarbete och beaktar andra bidrag från tredje part. Licensinnehavare för olje- och gasproduktion inom unionen bör göra allt som står i deras makt för att göra de investeringar som krävs för att fullgöra sina respektive bidrag när det gäller att uppnå en årlig operativ kapacitet för koldioxidinjektion. Dessa insatser bör dock omfattas av objektiva kommersiella, finansiella, tekniska, rättsliga och miljömässiga begränsningar utanför dessa företags kontroll, vilket kan leda till att individuella lagringsprojekt, trots rimliga och kommersiellt försiktiga insatser, objektivt sett inte kan fullgöra skyldigheterna enligt denna förordning i tid.

(15a)

Det krävs ytterligare politiska insatser för att stödja gränsöverskridande transport av koldioxid, eftersom Londonprotokollet inledningsvis förbjuder export av koldioxid för permanent geologisk lagring under havsbotten. Londonprotokollet ändrades av de avtalsslutande parterna 2009 för att möjliggöra gränsöverskridande transport av koldioxid för lagring under havsbotten, men ändringen måste ratificeras av två tredjedelar av de avtalsslutande parterna för att träda i kraft. Det är osannolikt att detta kommer att ske under den närmaste tiden. Det krävs ytterligare politiska insatser för att ta itu med hindren för införande och skapandet av en inre marknad för gränsöverskridande transport av koldioxid.

(15b)

Det krävs ytterligare politiska insatser för att säkerställa att planering av gränsöverskridande infrastruktur införs. Tillgänglighet och konnektivitet för alla former av koldioxidtransport spelar en avgörande roll för genomförandet av dels projekt för avskiljning och lagring av koldioxid, dels projekt för avskiljning och användning av koldioxid (CCU). Dessa transportsätt omfattar fartyg, pråm, tåg och lastbil samt fasta anordningar för anslutning och dockning, för kondensering, buffertlagring och omvandlare av koldioxid för vidare transport genom rörledningar och med särskilda transportsätt.

(15c)

Kommissionen bör säkerställa en kontinuerlig översyn och utökning av målet för injektions- och lagringskapacitet för koldioxid för perioden efter 2030 för att återspegla unionens behov att uppnå sitt klimatmål för 2040 och uppnå klimatneutralitet senast 2050 i synergi med relaterad unionsrätt.

(15d)

Genom att använda avskild koldioxid i vissa produktionsprocesser kan koldioxid lagras permanent och/eller bidra till att minska unionens beroende av fossila bränslen. Därför bör alla enheter som är involverade i den värdekedja som avser den verksamhet för koldioxidinjektion som anges i denna förordning uppmuntras att överväga om den koldioxid som ska lagras kan lagras permanent i nya produkter eller kan stödja unionens mål att minska sitt beroende av fossila bränslen.

(16)

Unionen har bidragit till att bygga upp ett globalt ekonomiskt system som bygger på öppen , transparent och regelbaserad handel, strävat efter att respektera och främja normer för social och miljömässig hållbarhet och klimatomställning och är engagerad till fullo i dessa värden. Unionen strävar efter att skapa lika villkor, särskilt genom att bekämpa illojala handelsmetoder och överkapacitet i produktionen för att säkerställa en rättvis konkurrensutsatt miljö för unionsindustrin, bland annat genom industripartnerskap för nettonollteknik, som erbjuder arbetstillfällen av hög kvalitet till arbetstagare.

(17)

För att hantera säkerhets- och utbudsproblem och bidra till stöd för resiliensen i unionens energisystem och insatser för modernisering och minskning av koldioxidutsläppen krävs ökad tillverkningskapacitet i unionen. Unionens tillverkare av solcellsteknik måste öka sin konkurrenskraft och förbättra säkerheten ur ett utbudsperspektiv genom att sikta på att uppnå minst 30 gigawatt operativ tillverkningskapacitet för solceller senast 2030 i hela värdekedjan för solcellsenergi, i linje med de mål som fastställs i europeiska alliansen för solcellsindustrin, vilket stöds inom ramen för unionens solenergistrategi (13). Unionens tillverkare av vind- och värmepumpsteknik måste befästa sin konkurrensfördel och behålla eller öka sina nuvarande marknadsandelar under det här decenniet, i linje med unionens prognoser för teknikutbyggnad som uppfyller energi- och klimatmålen för 2030. Detta innebär en tillverkningskapacitet i unionen för vindkraft på minst 36 GW och för värmepumpar på minst 31 GW år 2030. Unionens tillverkare av batterier och elektrolysanläggningar behöver konsolidera sitt tekniska ledarskap och aktivt bidra till att forma dessa marknader. För batteriteknik skulle detta innebära att man bidrar till målen för den europeiska batterialliansen och siktar på att närmare 90 % av unionens årliga efterfrågan på batterier kan tillgodoses av unionens batteritillverkare, vilket innebär en tillverkningskapacitet i unionen på minst 550 GWh 2030. För unionens tillverkare av elektrolysanläggningar ställs i REPowerEU-planen en prognos på 10 miljoner ton producerad förnybar vätgas inom unionen och upp till ytterligare 10 miljoner ton importerad förnybar vätgas till 2030. För att säkerställa att unionens tekniska ledarskap leder till kommersiellt ledarskap, vilket stöds inom ramen för den gemensamma förklaringen om elektrolysanläggningar och den europeiska alliansen för ren vätgas, bör unionens tillverkare av elektrolysanläggningar ytterligare öka kapaciteten, så att den totala kapaciteten för elektrolysanläggningar uppgår till minst 100 GW vätgas senast 2030. I REPowerEU - planen fastställs dessutom ett mål om att öka den hållbara produktionen av biometan till 35 miljarder kubikmeter fram till 2030. Eftersom dess försörjningskedja till stor del är baserad i Europa idag bidrar biometan redan till unionens resiliens, vilket bör främjas ytterligare.

(18)

När dessa mål övervägs tillsammans, och även vissa delar av försörjningskedjan beaktas (t.ex. växelriktare och solceller, paneler och göt för solceller eller katoder och anoder till batterier), är unionens tillverkningskapacitet låg. Unionens årliga tillverkningskapacitet bör sikta på att nå minst 40 % av de årliga användningsbehoven till 2030 för den nettonollteknik som definieras i denna förordning. Vidare bör unionens årliga tillverkningskapacitet för nettonollteknik täcka minst 25 % av den globala efterfrågan för motsvarande teknik.

(19)

En ökning av tillverkningskapaciteten för nettonollteknik i unionen kommer att öka den globala försörjningen av nettonollteknik och ▌omställningen till ren ekonomisk utveckling globalt. Tillsammans med andra åtgärder för att stärka unionens konkurrenskraft bör åtgärder för att öka tillverkningskapaciteten i unionen också se till att unionen spelar en mer framträdande roll i strategiska delar av värdekedjan, inbegripet slutprodukter, för att säkerställa den försörjningstrygghet som unionen behöver för att uppnå sina klimatmål.

(20)

Samtidigt kommer nettonollteknikprodukter att bidra till unionens resiliens och en trygg försörjning av ren energi. En trygg försörjning av ren energi är en förutsättning för ekonomisk utveckling liksom för allmän ordning och säkerhet. Nettonollteknikprodukter kommer även att generera fördelar för andra strategiskt viktiga ekonomiska sektorer, t.ex. jordbruk och livsmedelproduktion, genom att säkra tillgången till ren energi och maskiner till konkurrenskraftiga priser, och därmed bidra till EU:s livsmedelstrygghet på ett hållbart sätt samt tillhandahålla allt större avsättningsmöjligheter för biobaserade alternativ genom den cirkulära ekonomin. På samma sätt kommer uppfyllandet av unionens klimatambitioner att innebära både ökad tillväxt och ökat social välbefinnande.

(21)

Framställningen av nettonollteknik är beroende av komplexa och globalt sammankopplade värdekedjor. För att upprätthålla konkurrenskraften och minska det nuvarande strategiska importberoendet för viktiga nettonollteknikprodukter och deras försörjningskedjor, samtidigt som man undviker att nya beroenden skapas, behöver unionen fortsätta att stärka sin industribas ▌och bli mer konkurrenskraftig och innovationsvänlig. Unionen behöver möjliggöra en snabbare, enklare och mer förutsägbar utveckling av tillverkningskapacitet genom att minska regelbördan och den administrativa bördan för industriverksamheten på sitt territorium och skapa samma konkurrensvillkor som gäller för internationella konkurrenter . Unionen bör i synnerhet sträva efter att senast 2030 åstadkomma en 20-procentig minskning av den allmänna regelbördan för industrin, en 40-procentig minskning av regelbördan när det gäller att släppa ut en ny produkt på den inre marknaden och en 40-procentig minskning av den administrativa bördan för små och medelstora företag och uppstartsföretag. Sådana ansträngningar bör framför allt göras inom ramen för bättre lagstiftning och inte påverka unionens miljö- och arbetsnormer. Kommissionen bör rapportera om framstegen mot att uppnå dessa mål i sin årliga undersökning av bördor.

(21a)

För att säkerställa unionens tillgång till en trygg och hållbar försörjning av den nettonollteknik som behövs för att skydda unionens resiliens och för att uppnå dess klimatneutralitetsmål måste den inre marknaden erbjuda en stödjande miljö som gör att innovation inom nettonollteknik kan äga rum. Innovation kommer att vara en avgörande faktor för att säkerställa unionens konkurrenskraft och uppnå nettonollmålen så snart som möjligt. Med tanke på den snabba utvecklingen inom nettonollteknik och den viktiga vägledning om regler som tillhandahålls för den gröna omställningen är det av största vikt, för att målen i denna förordning ska uppnås, att verklig hänsyn tas till de potentiella effekterna av unionens lagstiftning och politiska initiativ på innovation vid utarbetande, översyn och revidering av dessa genom tillämpning av innovationsprincipen enligt verktygslådan för bättre lagstiftning, verktyg nr 22, och kommissionens meddelande av den 15 maj 2018 En förnyad EU-agenda för forskning och innovation – EU:s tillfälle att forma sin framtid.

(21b)

Det är särskilt viktigt för små och medelstora företag att regelbördan och den administrativa bördan minskas och att det finns ett lämpligt regelverk. Kommissionen bör därför utse en företrädare för små och medelstora företag som rådgivare till sin ordförande. Företrädaren för små och medelstora företag bör ha mandat att se till att de små och medelstora företagens intressen återspeglas i tillräcklig utsträckning i unionens politik och rättsakter. Varje ny kommission bör kunna utse en företrädare för små och medelstora företag inom sex månader efter det att den har utsetts.

(21c)

De vägar till omställning som håller på att utarbetas med anledning av den uppdaterade industristrategin för EU från 2021 bör uppdateras för att återspegla målen i denna förordning och bör identifiera möjliggörande faktorer och flaskhalsar för unionsindustrins omställning och globala konkurrenskraft.

(22)

Enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1999 bör  (14) medlemsstaterna ▌ lämna in uppdaterade förslag till sina nationella energi- och klimatplaner för 2021–2030 i juni 2023. Såsom betonas i kommissionens vägledning till medlemsstaterna vid uppdateringen av de nationella energi- och klimatplanerna för 2021–2030 (15) bör de uppdaterade planerna innehålla beskrivningar av medlemsstaternas mål och politik för att underlätta en ökning av tillverkningsprojekt avseende kommersiellt tillgänglig energieffektiv och koldioxidsnål teknik, utrustning och viktiga komponenter inom deras territorium. Dessa planer bör även innehålla beskrivningar av medlemsstaternas mål och politik för att uppnå denna ökning genom diversifieringsinsatser i tredjeländer och för att deras industrier ska kunna avskilja och lagra koldioxidutsläpp permanent på platser för geologisk lagring. Dessa nationella energi- och klimatplaner bör utgöra grunden för fastställandet av behovet av nettonollteknik.

(23)

Dessutom fastställs i meddelandet om en industriplan i den gröna given för nettonollåldern (16) en heltäckande ansats för stöd till utbyggnad av en ren energiteknik som bygger på de fyra pelarna. Den första pelaren syftar till att skapa ett regelverk som förenklar och påskyndar tillståndsgivning för nya tillverknings- och monteringsanläggningar för nettonollteknik och underlätta utbyggnaden av unionens nettonollindustri. Planens andra pelare handlar om att främja investeringar i och finansiering av nettonollteknikproduktion genom den omarbetade tillfälliga kris- och omställningsramen som antogs i mars 2023 och inrättandet av en fond för europeisk suveränitet för att bevara unionens ledarskap vad gäller kritisk och ny teknik som är av betydelse för den gröna och den digitala omställningen. Den tredje pelaren avser utveckling av de färdigheter som behövs för att genomföra omställningen och öka antalet kompetenta arbetstagare i sektorn för ren energiteknik. Den fjärde pelaren är inriktad på handel och diversifiering av försörjningskedjan för kritiska råvaror. Det omfattar att inrätta en klubb för kritiska råvaror, arbeta med likasinnade partner för att tillsammans stärka försörjningskedjor och frigöra sig från enskilda leverantörer av kritiska råvaror.

(24)

Inom ramen för den första pelaren bör unionen utveckla och upprätthålla en industriell grund för tillhandahållande av nollnettotekniklösningar för att trygga sin energiförsörjning, och samtidigt leva upp till ambitionerna om klimatneutralitet. För att stödja det målet och undvika beroenden vad gäller tillgången till nettonollteknik som skulle försena unionens insatser för att minska utsläppen av växthusgaser eller äventyra en trygg energiförsörjning bör denna förordning innehålla bestämmelser för att främja efterfrågan på hållbar och resilient nettonollteknik.

(25)

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/23/EU (17), 2014/24/EU (18) och 2014/25/EU (19) får upphandlande myndigheter och enheter som tilldelar kontrakt genom offentliga upphandlingsförfaranden redan nu förlita sig på ytterligare kriterier, utöver pris eller kostnad, för att fastställa det mest ekonomiskt fördelaktiga anbudet. Sådana kriterier avser t.ex. anbudets kvalitet, däribland i fråga om sociala, styrnings- och miljömässiga samt innovativa egenskaper. När kontrakt för nettonollteknik tilldelas genom offentlig upphandling bör upphandlande myndigheter och upphandlande enheter vederbörligen bedöma anbudens bidrag till miljömässig och social hållbarhet och resiliens vad gäller ett antal kriterier som rör anbudets miljömässiga hållbarhet, innovation, systemintegrering och resiliens. Upphandlande myndigheter och enheter måste säkerställa att förfaranden behandlar leverantörer som är etablerade i andra medlemsstater på samma sätt som nationella leverantörer och säkerställa icke-diskriminering när kriterier fastställs.

(26)

Kriterier som avser social hållbarhet kan tillämpas redan inom ramen för befintlig lagstiftning och kan omfatta arbetsvillkor och kollektivförhandlingar i linje med den europeiska pelaren för sociala rättigheter enligt artikel 30.3 i direktiv 2014/23/EU, artikel 18.2 i direktiv 2014/24/EU och artikel 36.2 i direktiv 2014/25/EU. Upphandlande myndigheter bör se till att anbuden bidrar till social hållbarhet genom att vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att ekonomiska aktörer vid fullgörande av offentliga kontrakt iakttar unionens och nationella tillämpliga ▌social- och arbetsrättsliga skyldigheter och även i kollektivavtal eller i internationella miljö-, social- och arbetsrättsliga bestämmelser som anges i bilaga X till direktiv 2014/23/EU, bilaga X till direktiv 2014/24/EU och bilaga XIV till direktiv 2014/25/EU , och erbjuda attraktiva anställningar .

(27)

Utan att det påverkar unionslagstiftning som är tillämplig på en särskild teknik, däribland inom ramen för förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för hållbara produkter (20) och förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om batterier och förbrukade batterier (21), och såvida inte annat anges där, uppmuntras upphandlande myndigheter och upphandlande enheter vid utvärdering av den miljömässiga hållbarheten för de nettonolltekniklösningar som upphandlas på grundval av den här förordningen att ta hänsyn till olika aspekter med inverkan på klimatet och miljön. Dessa kan t.ex. omfatta varaktigheten och tillförlitligheten för lösningen, möjlighet till reparation och underhåll, möjlighet till uppgradering och återtillverkning, möjlighet till och kvalitet på återvinning, användning av vissa ämnen, förbrukning av energi, vatten och andra resurser under en eller flera av produktens livscykelfaser, vikt och volym för produkten och dess förpackning, införlivande av förnybara material eller begagnade komponenter, mängd, egenskaper och tillgänglighet vad gäller de konsumtionsvaror som behövs för att använda och underhålla produkten korrekt, miljöavtryck för produkten och dess miljöpåverkan under livscykeln, produktens koldioxidavtryck, utsläpp av mikroplast, utsläpp till luft, vatten eller mark under en eller flera av produktens livscykelfaser, mängden avfall som genereras, användningsvillkor. I linje med unionens strategi för cybersäkerhet bör upphandlande myndigheter för anbud inom ramen för denna förordning förkasta anbud som inte har certifierats enligt det relevanta certifieringssystemet för cybersäkerhet.

(28)

Om det under ett offentligt upphandlingsförfarande finns ett behov av att säkerställa en tryggare försörjning genom att diversifiera försörjningskällorna för nettonollteknik, för att undvika enskilda försörjningskällor i den mening som avses i artikel 19.2, och utan att det påverkar unionens internationella åtaganden, bör försörjningen åtminstone anses vara otillräckligt diversifierad om en enda försörjningskälla tillgodoser mer än 65 % av efterfrågan på en viss nettonollteknik inom unionen.

(29)

Under inrättandet av program som gynnar hushåll , företag eller konsumenter som skapar incitament till köp av slutprodukter med nettonollteknik, och utan att det påverkar unionens internationella åtagande, bör utbudet anses vara otillräckligt diversifierat om en enskild källas utbud motsvarar mer än 50 % av den totala efterfrågan inom unionen på en viss nettonollteknik▌. För att säkerställa en konsekvent tillämpning bör kommissionen årligen offentliggöra en förteckning från och med den dag då denna förordning börjar tillämpas över fördelningen av ursprunget för slutprodukter med nettonollteknik, uppdelat efter andel av unionens utbud från olika källor under det senaste år för vilket uppgifter finns tillgängliga.

(30)

Genom rådets beslut 2014/115/EU godkändes särskilt ändringen av Världshandelsorganisationens avtal om offentlig upphandling (WTO-avtalet) (22). Syftet med WTO-avtalet är att fastställa en multilateral ram med balanserade rättigheter och skyldigheter i samband med offentlig upphandling för att liberalisera och öka världshandeln. När det gäller kontrakt som omfattas av unionens tillägg I till WTO-avtalet och andra relevanta internationella avtal som unionen är bunden av, bland annat frihandelsavtal och artikel III.8 a i allmänna tull- och handelsavtalet från 1994, för offentliga organs upphandling av produkter som köpts in för kommersiell återförsäljning eller i syfte att användas vid tillverkning av varor för kommersiell återförsäljning, bör upphandlande myndigheter och upphandlande enheter inte tillämpa kraven i artikel 19. 2a och artikel 19.4a led a–e på de ekonomiska aktörer för försörjningskällor som har undertecknat avtalen.

(31)

Tillämpningen av bestämmelserna om resiliens i offentliga upphandlingsförfaranden enligt artikel 19 i denna förordning påverkar inte tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning 2022/1031/EU  (23) , artikel 25 i ▌direktiv 2014/24/EU47 eller artiklarna 43 och 85 i ▌direktiv 2014/25/EU48, i enlighet med kommissionens vägledning från 2019 (24). På samma sätt bör bestämmelserna om offentlig upphandling fortsätta att gälla för byggentreprenader, varor och tjänster som omfattas av artikel 19, inbegripet artikel 67.4 i direktiv 2014/24/EU och eventuella genomförandeåtgärder som följer av förslaget till förordning om upprättande av en ram för att fastställa krav på ekodesign för hållbara produkter och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1542  (25).

(32)

Viktningen av kriterierna för anbudets bidrag till hållbarhet och resiliens i samband med offentliga upphandlingsförfaranden är en minimitröskel. Inom denna minimitröskel får upphandlande myndigheter och upphandlande enheter göra skillnad mellan de enskilda kriteriernas viktning, utan att helt förbise ett kriterium . Upphandlande myndigheter och upphandlande enheter får alltid fastställa en högre tröskel för ett eller flera relevanta kriterier för bidraget till hållbarhet och resiliens . Med tanke på betydelsen av att öka resiliensen i unionens energisystem bör de upphandlande myndigheterna och de upphandlande enheterna ägna stor uppmärksamhet åt bidraget till resiliens.

(33)

För att begränsa den administrativa bördan till följd av behovet av att ta hänsyn till kriterier som rör anbudets bidrag till hållbarhet och resiliens, särskilt för mindre offentliga upphandlare och för kontrakt av lägre värde som inte har någon betydande inverkan på marknaden, bör tillämpningen av de relevanta bestämmelserna i denna förordning skjutas upp med två år för offentliga upphandlare som inte är inköpscentraler och för kontrakt till ett värde under 25 miljoner euro.

(34)

Vid tillämpningen av de bestämmelser om offentlig upphandling som avses i artikel 19 i denna förordning bör upphandlande myndigheter eller upphandlande enheter, om en produkt omfattas av en delegerad akt som antagits enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1369 (26), endast köpa produkter som uppfyller skyldigheten i artikel 7.2 i den förordningen.

(35)

Hushåll , företag och slutkonsumenter står för en stor del av unionens efterfrågan på slutprodukter med nettonollteknik, och offentliga stödsystem genom vilka hushållen, särskilt utsatta hushåll och konsumenter med låg och medellåg inkomst, uppmuntras att köpa sådana produkter är viktiga verktyg för att påskynda den gröna omställningen. Inom ramen för initiativet om solenergi på tak som tillkännagavs i EU:s strategi för solenergi (27) bör medlemsstaterna till exempel inrätta nationella program för att stödja en storskalig utbyggnad av solenergi på tak. I REPowerEU-planen uppmanade kommissionen medlemsstaterna att fullt ut utnyttja stödåtgärder som uppmuntrar byte till värmepumpar. Sådana stödsystem som inrättas nationellt av medlemsstaterna eller lokalt av lokala eller regionala myndigheter bör också bidra till att förbättra hållbarheten och resiliensen i unionen s nettonollteknik. Myndigheterna bör till exempel ge högre ekonomisk ersättning till stödmottagare som köper sådana slutprodukter med nettonollteknik som bidrar mer till resiliens i unionen. Myndigheterna bör säkerställa att deras system är öppna, transparenta och icke-diskriminerande, så att de bidrar till att öka efterfrågan på nettonollteknikprodukter i unionen. Myndigheterna bör också begränsa den ytterligare ekonomiska ersättningen för sådana produkter, för att inte bromsa införandet av nettonollteknik i unionen. För att göra sådana system effektivare bör medlemsstaterna säkerställa att information för både konsumenter och nettonolltekniktillverkare finns lättillgänglig på en kostnadsfri webbplats. Om myndigheterna använder hållbarhets- och resiliensbidrag i system som riktar sig till konsumenter eller hushåll bör detta inte påverka tillämpningen av reglerna om statligt stöd eller WTO:s regler om subventioner.

(36)

När medlemsstaterna, regionala eller lokala myndigheter, offentligrättsliga organ eller sammanslutningar av en eller flera sådana myndigheter, eller ett eller flera sådana offentligrättsliga organ, utformar system som gynnar hushåll , företag eller konsumenter, som ger incitament till inköp av slutprodukter med nettonollteknik som förtecknas i artikel 3 i denna förordning bör de säkerställa att unionens internationella åtaganden respekteras, bland annat genom att säkerställa att systemen är förenliga med WTO:s bestämmelser och inte uppnår en omfattning som allvarligt skadar WTO-medlemmarnas intressen.

(37)

▌Plattformen Net-Zero Europe bör också spela en viktig roll när det gäller att påskynda genomförandet av medlemsstaternas och myndigheternas hållbarhets- och resiliensbidrag i samband med offentlig upphandling och auktion och kommissionen bör också hjälpa medlemsstaterna med utformningen av system riktade till hushåll, företag och konsumenter för att skapa synergier och utbyta bästa praxis. Det är viktigt att både de upphandlande myndigheterna eller upphandlande enheterna och de producerande företagen har en tydlig förståelse för vart och ett av hållbarhets- och resilienskriterierna. Därför bör kommissionen, i nära samarbete med plattformen Net-Zero Europe, anta en genomförandeakt som specificerar kriterierna för att bedöma bidrag till resiliens och hållbarhet, med särskild uppmärksamhet på små och medelstora företag, som bör få en rättvis chans att delta på den viktiga marknaden för offentlig upphandling. Samstämmighet med all befintlig lagstiftning kommer att vara avgörande. Dessutom bör den genomförandeakten klargöra undantagen i enlighet med artikel 19.4. Vidare bör kommissionen, i nära samarbete med plattformen Net-Zero Europe, utfärda riktlinjer ▌för hur hållbarhets- och resilienskriterierna ska kopplas till framtida lagstiftning . Dessa riktlinjer kan tillhandahålla fler konkreta och specifika exempel och bästa praxis . För att de ska vara konsekventa med all framtida lagstiftning bör kommissionen uppdatera sina riktlinjer minst var sjätte månad.

(38)

För att säkerställa att offentlig upphandling och auktioner för utbyggnad av förnybara energikällor verkligen bidrar till unionens resiliens måste denna verksamhet vara förutsägbar för industrin. För att industrin ska kunna anpassa sin produktion i tid bör upphandlande myndigheter och upphandlande enheter i förväg informera marknaden om sina uppskattade upphandlingsbehov av nettonollteknikprodukter. Auktioner bör också återspegla att inflationen, tillsammans med den långa ledtiden för projekt för utbyggnad av förnybar energi, skapar en stor risk för företagen och detta kan avskräcka företag från att lämna anbud. För att skapa säkerhet om affärsnyttan med ett auktionsbud bör medlemsstaterna se till att alla auktioner innehåller en inflationsindexeringsmekanism. Dessutom bör medlemsstaterna, när så är lämpligt, utesluta negativa bud från auktioner, eftersom dessa bud kan leda till oväntat höga energipriser för kunderna av den utbyggda produktionen av förnybar energi.

(39)

Såsom anges i meddelandet om en industriplan i den gröna given för nettonollåldern, som offentliggjordes den 1 februari 2023, står unionsindustrins marknadsandelar under stark press på grund av subventioner i tredjeländer, vilket undergräver lika villkor . Vissa tredjeländer håller på att införa stödsystem som syftar till att förankra och attrahera industri för ren energi. Denna situation innebär en konkurrensutmaning för unionen när det gäller att upprätthålla och utveckla sin egen industri . Detta innebär att det behövs en snabb och ambitiös reaktion från unionens sida när det gäller att modernisera den rättsliga ramen för att kunna konkurrera globalt och försvara en öppen och rättvis handel genom att fullt ut och effektivt utnyttja alla tillgängliga verktyg, inbegripet handelspolitiska skyddsinstrument, och genom att främja unionsnormer för nettonollteknik.

(39a)

Eftersom unionens mål att minska strategiska beroenden av tredjeländer för nettonollteknik är det nödvändigt att offentliga stödmekanismer, såsom upphandling och auktioner, inte förvärrar sådana beroenden. Därför bör det i leveransavtalen fastställas begränsningar för andelen produkter från tredjeländer , i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 952/2013  (28) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/25/EU  (29) . Dessutom bör Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/1031 och förordning (EU) 2022/2560  (30) användas i största möjliga utsträckning för att säkerställa att unionens företag inte utsätts för illojal konkurrens när det gäller offentlig upphandling.

(39b)

För att uppnå målen i denna förordning krävs en särskild källa till offentlig finansiering för att stödja de projekt som genomförs i enlighet med den. Denna finansiering bör säkerställa att företag i hela unionen har tillgång till den finansiering som behövs, oavsett den finanspolitiska kapaciteten i de medlemsstater där projektet ska utvecklas. Detta föreskrivs inte i den fleråriga budgetramen för 2027–2020 som man enades om 2020. Den europeiska plattformen för strategisk teknik (STEP) behandlar delvis det stöd som behövs för projekt inom ramen för denna förordning. STEP stöder sig på omprogrammering och förstärkning av befintliga program till stöd för strategiska investeringar, men spelar även en viktig roll för att pröva genomförbarheten i och förbereda nya insatser som ett steg mot en europeisk suveränitetsfond. Utvärderingen av STEP 2025 kommer att innehålla en bedömning av vidtagna åtgärder och tjäna som grund för en bedömning av behovet att utvidga stödet till strategiska sektorer.

(40)

Tillgång till offentlig och privat finansiering är avgörande för att säkerställa unionens öppna strategiska oberoende och för att upprätta en solid och konkurrenskraftig tillverkningsbas för nettonollteknik och dess försörjningskedjor i hela unionen. Merparten av de investeringar som krävs för att uppnå målen i den gröna given kommer att komma från privat kapital (31) som lockas av tillväxtpotentialen i nettonollekosystemet. Välfungerande, djupa och integrerade kapitalmarknader kommer därför att vara avgörande för att anskaffa och kanalisera de medel som behövs för den gröna omställningen och för projekt för nettonolltekniktillverkning. Snabba framsteg mot kapitalmarknadsunionen behövs därför för att unionen ska kunna uppnå sina nettonollmål. Agendan för hållbar finansiering (och blandad finansiering) spelar också en avgörande roll för att öka investeringarna i nettonollteknik, samtidigt som sektorns konkurrenskraft garanteras. Såsom anges i det arbetsdokument från kommissionens avdelningar som åtföljer denna förordning uppgår investeringsbehovet till cirka 92 miljarder EUR under perioden 2023–2030, med ett intervall på mellan 52 miljarder EUR och cirka 119 miljarder EUR, beroende på olika scenarier, vilket skulle resultera i offentliga finansieringsbehov på 16–18 miljarder EUR. Med tanke på att denna bedömning endast tar hänsyn till fem specifika tekniker är det verkliga investeringsbehovet sannolikt betydligt större.

(41)

Om enbart privata investeringar inte är tillräckliga kan ett effektivt genomförande av projekt för nettonolltillverkning dock kräva offentligt stöd i form av statligt stöd. Stödet måste ha en stimulanseffekt och vara nödvändigt, lämpligt och proportionerligt. De befintliga riktlinjerna för statligt stöd, som nyligen har genomgått en djupgående översyn i linje med målen för den gröna och den digitala omställningen, ger goda möjligheter att på vissa villkor stödja investeringar i projekt som omfattas av denna förordning. Medlemsstaterna kan spela en viktig roll när det gäller att underlätta tillgången till finansiering för tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik genom att åtgärda marknadsmisslyckanden genom riktat statligt stöd. Den tillfälliga kris- och omställningsramen som antogs den 9 mars 2023 syftar till att säkerställa lika villkor på den inre marknaden, särskilt i de branscher där produktionen riskerar att flytta utanför EU, medan stödbeloppen ska vara proportionella. Den ska göra det möjligt för medlemsstaterna att vidta åtgärder för att stödja nyinvesteringar i produktionsanläggningar i definierade strategiska nettonollsektorer, bland annat genom skatteförmåner. Om investeringen görs i stödområden kan det tillåtna stödbeloppet ändras till högre stödnivåer och stödtak för att bidra till målet om konvergens mellan medlemsstater och regioner. Lämpliga villkor krävs för att kontrollera de konkreta riskerna för att investeringen leds om utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) och att det inte finns någon risk för omlokalisering inom EES för att undvika en fragmentering av den inre marknaden. För att mobilisera nationella resurser för detta ändamål får medlemsstaterna använda en andel av intäkterna från EU:s utsläppshandelssystem, som de ska anslå till klimatrelaterade ändamål.

(41a)

Flera finansieringskällor bör göras fullt tillgängliga, såsom outnyttjade belopp från faciliteten för återhämtning och resiliens, särskilt stöd från EU:s innovationsfond, särskilda finansieringssystem från Europeiska investeringsbanken och ett så stort utnyttjande som möjligt av alla medel från den fleråriga budgetramen som ännu inte har använts. Fler investeringar från den privata sektorn bör stimuleras genom särskilda statliga garantier, särskilt när det gäller industriella investeringar i tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik, inbegripet strategiska nettonollprojekt.

(42)

Flera av unionens finansieringsprogram, såsom faciliteten för återhämtning och resiliens, InvestEU, sammanhållningspolitiska program eller innovationsfonden, finns också tillgängliga för att finansiera investeringar i tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik. Den nuvarande EU-budgeten räcker inte för att stödja målen i denna förordning eller för att säkerställa lika villkor mellan medlemsstaterna. Översynen av den fleråriga budgetramen 2021–2027 bör därför föreskriva en ändamålsenlig EU-budget. I detta avseende bör STEP också tillhandahålla ytterligare finansiella medel som delvis är avsedda för tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik som bidrar till en minskning av unionens strategiska beroenden och till industrins ökade konkurrenskraft.

(43)

Genom den ändrade förordningen om faciliteten för återhämtning och resiliens (32) frigjordes ytterligare 20 miljarder euro i icke återbetalningspliktigt stöd till medlemsstaterna för att främja energieffektivitet och ersätta fossila bränslen, bland annat genom EU:s nettonollindustriprojekt. Såsom påpekas i kommissionens vägledning om kapitlen om REPowerEU (33) uppmanas medlemsstaterna att i REPowerEU-kapitlet i sina planer för återhämtning och resiliens inbegripa åtgärder som stöder investeringar i framställning av nettonollteknik och industriell innovation, i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/241 (34).

(43a)

På grund av prisökningen i EU:s utsläppshandelssystem har medlemsstaternas intäkter från utsläppshandelssystemet ökat avsevärt. För att främja utfasningen av fossila bränslen från unionsindustrin bör medlemsstaterna anslå betydligt mer av sina nationella intäkter från EU:s utsläppshandelssystem till stöd för industrins utfasning av fossila bränslen, och bör därför avsätta minst 25 % av sina nationella intäkter från EU:s utsläppshandelssystemet till stöd för målen i denna förordning .

(44)

InvestEU är unionens flaggskeppsprogram för att främja investeringar, särskilt i den gröna och den digitala omställningen, genom att tillhandahålla finansiering och tekniskt stöd, till exempel genom blandfinansieringsinsatser. Detta bidrar till en ökad tillgång till ytterligare offentligt och privat kapital. Medlemsstaterna uppmuntras också att bidra till medlemsstatskomponenten inom InvestEU för att stödja finansiella produkter som är tillgängliga för framställning av nettonollteknik, utan att det påverkar tillämpningen av tillämpliga regler för statligt stöd.

(45)

Medlemsstaterna bör bevilja stöd från sammanhållningspolitiska program i enlighet med tillämpliga regler enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1060 (35) för att uppmuntra användning av strategiska nettonollprojekt och tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik i alla regioner, särskilt i mindre utvecklade regioner , övergångsregioner och territorier som omfattas av Fonden för en rättvis omställning, genom investeringspaket för infrastruktur, produktiva investeringar i innovation, tillverkningskapacitet i små och medelstora företag, tjänster, utbildning och kompetenshöjning, inbegripet stöd till kapacitetsuppbyggnad hos offentliga myndigheter och projektansvariga. De tillämpliga medfinansieringssatser som fastställs i programmen får vara upp till 85 % för mindre utvecklade regioner och upp till 60 % eller 70 % för övergångsregioner beroende på den berörda fonden och regionens status, men medlemsstaterna får överskrida dessa tak på projektnivå, där så är möjligt enligt reglerna för statligt stöd. Instrumentet för tekniskt stöd kan hjälpa medlemsstaterna och regionerna att utarbeta strategier för nettonolltillväxt, förbättra företagsklimatet, minska byråkratin och påskynda tillståndsförfaranden. Medlemsstaterna bör uppmuntras att främja hållbarheten i ▌nettonollprojekt genom att integrera dessa investeringar i europeiska värdekedjor, särskilt med utgångspunkt i interregionala och gränsöverskridande samarbetsnätverk. Antagandet av sådana åtgärder bör särskilt övervägas när det gäller kluster.

(46)

Innovationsfonden är också ett mycket lovande och kostnadseffektivt sätt att stödja en ökad tillverkning och användning av ren vätgas och annan ▌ nettonollteknik i Europa, vilket stärker den europeiska suveräniteten när det gäller viktig teknik för klimatåtgärder och energitrygghet.

(47)

En fond för europeisk suveränitet ger ett strukturellt svar på investeringsbehoven. Den kommer att bidra till att bevara ett europeiskt försprång inom kritisk och framväxande teknik som är relevant för den gröna och den digitala omställningen, inbegripet nettonollteknik. Detta strukturinstrument bygger på erfarenheterna av samordnade projekt som omfattar flera länder inom ramen för viktiga projekt av gemensamt europeiskt intresse och ska förbättra alla medlemsstaters tillgång till sådana projekt och därigenom skydda sammanhållningen och den inre marknaden mot risker som orsakas av ojämlik tillgång till statligt stöd. [STEP-förordningen] kan anses vara ett steg mot inrättandet av en europeisk suveränitetsfond som skulle kunna bidra till att utforma och stärka en europeisk industripolitik genom att tillhandahålla ökad finansiering till den europeiska industrin i den fleråriga budgetramen efter 2027.

(48)

För att övervinna begränsningarna i de nuvarande fragmenterade offentliga och privata investeringsinsatserna samt underlätta integration och avkastning på investeringar bör kommissionen och medlemsstaterna på ett bättre sätt samordna och skapa synergier mellan befintliga finansieringsprogram på unionsnivå och nationell nivå samt säkerställa bättre samordning och samarbete med näringslivet och centrala aktörer inom den privata sektorn. Plattformen Net-Zero Europe har en viktig roll när det gäller att skapa en god överblick över tillgängliga och relevanta finansieringsmöjligheter och diskutera och samordna stöd till de enskilda finansieringsbehoven för strategiska nettonollprojekt. De projekt som bör diskuteras är sådana som läggs fram av en medlemsstat eller av kommissionen.

(49)

För att tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik och strategiska nettonollprojekt ska kunna införas eller utvidgas så snabbt som möjligt för att bidra till unionens försörjningstrygghet för nettonollteknik, är det viktigt att skapa planerings- och investeringssäkerhet genom att begränsa den administrativa bördan för projektansvariga till ett minimum , utan att kompromissa med unionens miljömässiga och sociala standarder . Därför bör medlemsstaternas process för tillståndsgivning för tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik och för strategiska nettonollprojekt rationaliseras, samtidigt som det säkerställs att sådana projekt är trygga, säkra, har hög miljöprestanda och är förenliga med miljömässiga, sociala och säkerhetsmässiga krav. I unionens miljölagstiftning fastställs gemensamma villkor för förfarandet för och innehållet i nationella processer för tillståndsgivning, vilket säkerställer en hög miljöskyddsnivå. ▌.

(50)

Samtidigt undergräver oförutsägbarhet, komplexitet och ibland alltför långdragna nationella processer för tillståndsgivning den investeringssäkerhet som behövs för en effektiv utveckling av tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik. För att säkerställa och påskynda ett effektivt genomförande bör medlemsstaterna tillämpa förenklade och förutsägbara tillståndsförfaranden. Strategiska nettonollprojekt bör dessutom ges prioriterad status på nationell nivå för att säkerställa snabb administrativ och brådskande hantering i alla rättsliga förfaranden och tvistlösningsförfaranden som rör dem ▌. Dessutom bör medlemsstaterna överväga politisk innovation på detta område. För att säkerställa att strategiska nettonollprojekt kan prioriteras bör medlemsstaterna se till att de behöriga myndigheterna har tillräcklig utrustning och personal.

(51)

Med tanke på deras roll när det gäller att säkerställa unionens försörjningstrygghet i fråga om nettonollteknik och deras bidrag till unionens öppna strategiska oberoende och den gröna och den digitala omställningen, bör ansvariga tillståndsbeviljande myndigheter göra bedömningen att strategiska nettonollprojekt är i allmänhetens intresse. En ansvarig tillståndsbeviljande myndighet kan utifrån en bedömning från fall till fall dra slutsatsen att det allmänintresse som projektet tillför väger tyngre än allmänintresset för natur och miljöskydd, och att projektet följaktligen kan godkännas, förutsatt att alla relevanta villkor i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/60/EG (36), rådets direktiv 92/43/EEG (37) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/147/EG (38) är uppfyllda.

(52)

För att minska komplexiteten och öka effektiviteten och transparensen bör projektansvariga för tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik , inbegripet strategiska nettonollprojekt, kunna interagera med en enda nationell myndighet med ansvar för att samordna hela processen för tillståndsgivning och utfärda ett övergripande beslut inom den tillämpliga tidsfristen. För detta ändamål bör medlemsstaterna utse eller inrätta en enda nationell behörig myndighet ( utsedd myndighet ). Beroende på en medlemsstats interna organisation bör det vara möjligt att delegera den ▌behöriga myndighetens uppgifter till en annan myndighet, på samma villkor. För att garantera den höga nivån av granskning under tillståndsprocessen, och för att säkerställa ett effektivt genomförande av sina skyldigheter bör medlemsstaterna förse sin ▌ behöriga myndighet, eller varje myndighet som agerar på deras vägnar, med tillräcklig personal och tillräckliga resurser.

(52a)

Medlemsstaterna bör ansvara för urvalet av strategiska nettonollprojekt för att möjliggöra strategiska överväganden, särskilt när det gäller genomförandet av de nationella energi- och klimatplanerna. För att säkerställa att projekten också tjänar unionens gemensamma intresse, inbegripet unionens budgetintressen, bör kommissionen dock ha befogenhet att invända mot en medlemsstats beslut att utse ett projekt till strategiskt projekt. Om kommissionen invänder mot en utnämning bör projektet läggas fram för plattformen Net-Zero Europe. Plattformen Net-Zero Europe bör fatta det slutliga beslutet om projektets status.

(53)

För att säkerställa tydlighet om tillståndsstatusen för strategiska nettonollprojekt såväl som för tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik och begränsa eventuellt rättegångsmissbruk, utan att undergräva en effektiv rättslig prövning, bör medlemsstaterna säkerställa att eventuella tvister om processen för tillståndsgivning löses i tid. Därför bör de nationella behöriga myndigheterna säkerställa att sökande och projektansvariga har tillgång till ett enkelt tvistlösningsförfarande och att dessa projekt beviljas brådskande behandling i alla rättsliga förfaranden och tvistlösningsförfaranden som rör dem, samtidigt som respekten för rätten till försvar säkerställs.

(54)

För att göra det möjligt för företag och projektansvariga, även i gränsöverskridande projekt, att direkt utnyttja fördelarna med den inre marknaden utan onödig ytterligare administrativ börda fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1724 (39) allmänna regler för att förfaranden som är relevanta för den inre marknadens funktion ska finnas tillgängliga online. De uppgifter som måste lämnas in till de nationella behöriga myndigheterna som en del av de processer för tillståndsgivning som omfattas av denna förordning ska ingå i bilaga I till förordning (EU) 2018/1724 efter ändringarna enligt den här förordningen, och de tillhörande förfarandena ska läggas till i dess bilaga II, för att säkerställa att projektansvariga kan dra nytta av helt onlinebaserade förfaranden och det tekniska engångssystemet. Utsedda myndigheter som fungerar som en gemensam kontaktpunkt enligt denna förordning ingår i förteckningen över hjälp- och problemlösningstjänster i bilaga III till förordning (EU) 2018/1724.

(55)

Tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik genomgår långdragna och komplexa tillståndsförfaranden på 2–7 år, beroende på medlemsstaten, tekniken och värdekedjans segment. Med tanke på hur stora investeringar som krävs – särskilt för projekt av storleken gigafabrik som behövs för att uppnå de förväntade stordriftsfördelarna – skapar otillräckliga tillståndsprocesser ett ytterligare och ofta skadligt hinder för ökningen av tillverkningskapaciteten för nettonollteknik i unionen. För att ge projektansvariga och andra investerare den säkerhet och tydlighet som krävs för att öka utvecklingen av tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik bör medlemsstaterna säkerställa att processen för tillståndsgivning för sådana projekt inte överskrider de på förhand fastställda tidsfristerna. För strategiska nettonollprojekt bör processen för tillståndsgivning inte vara längre än nio månader för anläggningar med en årlig produktion på mer än 1 GW, och sex månader för anläggningar med en årsproduktion på mindre än 1 GW. För▌ tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik bör processen för tillståndsgivning inte vara längre än tolv månader för anläggningar med en årlig produktion på mer än 1 GW, och nio månader för anläggningar med en årsproduktion på mindre än 1 GW. För nettonollteknik för vilken GW-måttet inte är relevant, såsom nät och teknik för avskiljning och användning av koldioxid eller avskiljning och användning av koldioxid, bör de övre gränserna för ovannämnda tidsfrister gälla. För utbyggnaden av befintliga produktionslinjer bör var och en av de ovannämnda tidsfristerna halveras.

(56)

Med tanke på hur viktiga tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik och strategiska nettonollprojekt är för unionens energiförsörjning bör dessutom vissa administrativa restriktioner delvis upphävas eller förenklas för att påskynda genomförandet.

(57)

De miljöbedömningar och miljötillstånd som krävs enligt unionsrätten, bland annat när det gäller vatten, luft, ekosystem, livsmiljöer, biologisk mångfald och fåglar, är en integrerad del av förfarandena för tillståndsgivning för ett tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik och en viktig garanti för att säkerställa att negativa miljöeffekter förebyggs eller minimeras. För att säkerställa att förfaranden för tillståndsgivning för tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik är förutsägbara och i rätt tid bör alla möjligheter att rationalisera de bedömningar och tillstånd som krävs utan att sänka nivån på miljöskyddet förverkligas. I detta avseende bör det säkerställas att de nödvändiga bedömningarna kombineras för att förhindra onödig överlappning, och det bör säkerställas att projektansvariga och ansvariga myndigheter uttryckligen kommer överens om omfattningen av den kombinerade bedömningen innan bedömningen genomförs för att förhindra onödig uppföljning.

(58)

Konflikter om markanvändning kan skapa hinder för utbyggnaden av tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik. Väl utformade planer, inbegripet fysisk planering och zonindelning, som tar hänsyn till potentialen för att genomföra tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik, och vilkas eventuella miljöpåverkan bedöms, kan bidra till att balansera kollektiva nyttigheter och intressen, minska risken för konflikter och påskynda en hållbar utbyggnad av tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik i unionen. De ansvariga nationella, regionala och lokala myndigheterna bör därför överväga att införa bestämmelser om tillverkningsprojekt för framställning av nettonollteknik när relevanta planer utarbetas.

(59)

Rymddata och rymdtjänster från Europeiska unionens rymdprogram, särskilt Copernicus, ska i möjligaste mån användas för att ge information om geologi, biologi, ekologi, socioekonomisk utveckling och resurstillgänglighet för miljöbedömningar och miljötillstånd. Sådana data och tjänster, och särskilt Copernicus kapacitet för övervakning och kontroll av antropogena koldioxidutsläpp, är de viktigaste för att bedöma vilken inverkan industriprojekt och antropogena kolsänkor har på de globala koncentrationerna och flödena av växthusgaser.

(60)

Kommissionen bör, i enlighet med artikel 10.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1025/2012 (40), begära att en eller flera europeiska standardiseringsorganisationer utarbetar europeiska standarder till stöd för målen för denna förordning.

(61)

Vätgaskluster med industriella slutanvändningstillämpningar spelar en viktig roll för utfasningen av fossila bränslen i de energiintensiva industrierna. REPowerEU fastställde målet att fördubbla antalet vätgaskluster i unionen. För att uppnå detta mål bör medlemsstaterna påskynda tillståndsgivningen och överväga regulatoriska sandlådor och prioritera tillgång till finansiering. För att stärka resiliensen för nettonollindustrin bör medlemsstaterna säkerställa sammanlänkningen av vätgaskluster över unionens gränser. Industrianläggningar som producerar sin egen energi och som kan bidra positivt till elproduktionen bör i egenskap av energiproducenter uppmuntras att bidra till ett smart elnät, genom en förenkling av regleringskraven.

(62)

Regulatoriska sandlådor för nettonollteknik kan vara ett viktigt verktyg för att främja innovation på området för nettonollteknik och regleringsrelaterad kunskap. Innovation behöver möjliggöras genom försöksutrymmen, eftersom vetenskapliga resultat måste testas i en kontrollerad verklig miljö. Regulatoriska sandlådor bör införas för att testa innovativ nettonollteknik och annan innovativ teknik i en kontrollerad miljö under en begränsad tid. Man måste hitta en balans mellan rättssäkerhet för deltagare i regulatoriska sandlådor för nettonollteknik och uppnåendet av målen i unionsrätten. Eftersom regulatoriska sandlådor för nettonollteknik under alla omständigheter måste uppfylla de grundläggande krav för nettonollteknik som fastställs i unionsrätten och den nationella rätten är det lämpligt att föreskriva att deltagare som uppfyller kraven för stödberättigande för regulatoriska sandlådor för nettonollteknik och som i god tro följer den vägledning som tillhandahålls av de behöriga myndigheterna och de villkor i planen som överenskommits med dessa myndigheter, inte omfattas av straffavgifter eller administrativa sanktionsavgifter. Detta är motiverat eftersom skyddsåtgärderna i princip säkerställer en effektiv efterlevnad av unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt avseende nettonollteknik, som övervakas i de regulatoriska sandlådorna. Kommissionen kommer att offentliggöra ett dokument med vägledning för sandlådorna under 2023 i enlighet med den nya europeiska agendan för innovation för att stödja medlemsstaterna i utarbetandet av sandlådor för nettonollteknik. Denna innovativa teknik kan så småningom bli avgörande för att uppnå unionens mål för klimatneutralitet, säkerställa försörjningstryggheten och resiliensen i unionens energisystem och följaktligen ingå i tillämpningsområdet för ▌ nettonollteknik.

(63)

Ett övergripande riktmärke och vägledande mål för tillverkningen av viktiga nettonollteknikprodukter i Europeiska unionen föreslås för att förbättra unionens industriella globala konkurrenskraft samt för att hjälpa till att hantera importberoende och sårbarhetsproblem och säkerställa att unionens klimat- och energimål uppnås.

(64)

Ett av unionens främsta industripolitiska mål är att möjliggöra den gröna och digitala omställningen och samtidigt bevara unionens hållbara tillväxt och konkurrenskraft, behålla arbetstillfällen av hög kvalitet och stärka dess innovations- och produktionsförmåga, särskilt när det gäller ren teknik. En förstärkning av EU:s industrier med nettonollteknik samt säkerställande av unionens öppna strategiska oberoende kräver ett betydande antal ytterligare kvalificerade arbetstagare, vilket innebär betydande investeringsbehov i omskolning och kompetenshöjning, även inom yrkesutbildning. Mer specifikt kommer energiomställningen ▌att kräva en betydande ökning av antalet kvalificerade arbetstagare inom en rad sektorer såsom förnybar energi och energilagring , nätteknik, batteriproduktion samt it-lösningar eller smarta lösningar för optimering och hantering av energisystem, och annan industriell teknik för utfasning av fossila bränslen. Enligt studier som gjorts skulle den cirkulära ekonomin kunna bidra till att senast 2030 skapa omkring 700 000 arbetstillfällen bara i unionen  (41) . Det är därför mycket viktigt att göra arbeten inom nettonollteknik attraktiva och tillgängliga, särskilt tekniska karriärer, bland annat genom unionens informationskampanjer för att främja teknisk utbildning och yrkesutbildning såväl som arbetstillfällen med anknytning till en cirkulär ekonomi, resurshantering, industriell omvandling och utfasning av fossila bränslen rent generellt. Dessutom är det nödvändigt att ta itu med den nuvarande obalansen mellan unionens arbetstagares kompetens och företagens behov . Enligt kommissionens strategiska EU-plan för energiteknik (42) uppskattas kompetensbehoven inom delsektorerna för vätgasbränsleceller enbart inom tillverkningsindustrin att uppgå till 180 000 utbildade arbetstagare, tekniker och ingenjörer senast 2030. Inom sektorn för solcellsenergi behövs det upp till 66 000 arbetstillfällen enbart inom tillverkningsindustrin. Dessutom kan en avsaknad av utbildningsprogram som främjar den kompetens som krävs för nettonollteknik, vilket också leder till brist på kvalificerad arbetskraft och bristande förståelse inom den lokala förvaltningen i vissa av unionens regioner, skapa en betydande flaskhals för hållbar industriell utveckling.

(65)

Eftersom det inte är möjligt att stärka tillverkningskapaciteten för viktig nettonollteknik i unionen utan en tillräckligt stor kvalificerad arbetskraft är det nödvändigt att införa åtgärder för att integrera fler människor på arbetsmarknaden , och att göra de industrier och tekniska karriärer som berörs av denna förordning mer attraktiva, särskilt för kvinnor , eftersom en jämn könsfördelning är långt ifrån uppnådd inom teknikorienterade yrken, och för unga▌, bland annat genom kompetenshöjande strategier för att komplettera kvalifikationsbaserad rekrytering. Dessutom bör man också inrikta sig på arbetstagare från tredjeländer eftersom unionen bara lockar till sig en liten andel kvalificerade migranter. I linje med målen i rådets rekommendation om att säkerställa en rättvis omställning till klimatneutralitet är det dessutom viktigt att stödja övergången mellan arbeten även i syfte att främja livslångt lärande och utbildning för arbetstagare som drabbas av uppsägningar och sektorer på tillbakagång. Detta innebär att man bör investera i kompetens för alla, samtidigt som man har en strategi som riktar sig till utsatta grupper. Det inbegriper grupper av personer som varken arbetar eller studerar, lagligen bosatta migrerande arbetstagare samt personer som är utestängda från arbetsmarknaden, har begränsad tillgång till utbildningsmöjligheter eller har ett arbete som riskerar att försvinna eller vars innehåll och uppgifter radikalt förändras av ny teknik, särskilt i regioner som påverkas av omställningen till unionens mål för 2030 i enlighet med artikel 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1056  (43) och artikel 5.1 i förordning (EU) 2021/1060). Slutmålet bör vara att skapa de arbetstillfällen av god kvalitet som behövs för nettonollteknik i unionen i linje med målen för sysselsättning och utbildning i den europeiska pelaren för sociala rättigheter, inbegripet rättvisa och tillräckliga löner, förbättrade levnads- och arbetsvillkor i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2022/2041  (44) , tillgång till socialt skydd, möjligheter till livslångt lärande, goda arbetsvillkor på säkra och hälsosamma arbetsplatser samt rätt till kollektivförhandlingar. Faktum är att kompetensutveckling och omskolning är viktiga verktyg, men att de inte garanterar arbetstillfällen av hög kvalitet. Bristen på arbetskraft kan också bero på låga löner, oattraktiva arbeten, dåliga arbetsvillkor och brist på investeringar i yrkesutbildning. Att ta itu med dessa problem och förbättra kvaliteten i arbetet i sektorer och företag med dåliga arbetsvillkor är också viktiga faktorer för att attrahera arbetstagare och hantera den kompetensflykt som leder till ökad ojämlikhet mellan regioner, ojämlik utveckling och ojämlik förmåga att stimulera innovation och skapa arbetstillfällen av god kvalitet. Med utgångspunkt i, och när man tar full hänsyn till befintliga initiativ, såsom EU-pakten för kompetens, åtgärder på EU-nivå för kompetensinventering och kompetensprognoser, t.ex. från Europeiska centrumet för utveckling av yrkesutbildning, Eurofound och Europeiska arbetsmyndigheten, och strategin för branschsamverkan kring kompetens, är målet att mobilisera alla aktörer: medlemsstaternas myndigheter, också på regional och lokal nivå, utbildningsanordnare , däribland universitet, universitet med forskning, universitet för tillämpad vetenskap och universitetsallianser samt arbetsmarknadens parter och näringslivet, särskilt små och medelstora företag, uppstartsföretag och sociala företag, i syfte att fastställa kompetensbehov, utveckla utbildningsprogram och använda dem i stor skala på ett snabbt och operativt sätt. Strategiska nettonollprojekt spelar en viktig roll i detta avseende. Medlemsstaterna och kommissionen bör säkerställa ekonomiskt stöd för att sprida deras effekter och räckvidd genom att utnyttja möjligheterna i unionens budget genom instrument som Europeiska socialfonden+, InvestEU, Fonden för en rättvis omställning, Europeiska regionala utvecklingsfonden, faciliteten för återhämtning och resiliens, moderniseringsfonden, REPowerEU och programmet för den inre marknaden.

(66)

Utifrån lokala och regionala initiativ och tidigare erfarenheter, såsom nav för kompetensutveckling, EU-pakten för kompetens och europeiska batterialliansen eller alliansen för förnybar energi till havs , bör EU:s akademier för nettonollindustrin , som är ett nätverk med relevanta experter (akademierna), utveckla och sprida utbildningsinnehåll för att vidareutbilda och omskola arbetstagare som behövs för viktiga nettonollteknikvärdekedjor, såsom solcells- och solvärmeteknik, havsbaserad förnybar energi, förnybar vätgasteknik och förnybart råmaterial samt avskiljning och användning av koldioxid . Akademiernas omfattning och antal bör bestämmas av kommissionen och medlemsstaterna inom ramen för plattformen Net-Zero på grundval av befintliga och objektiva studier i linje med principen om teknikneutralitet samt baserat på en kartläggning av aktuella och prognostiserade behov i nettonollindustrier, inbegripet övergångsregioner. En sådan kartläggning bör ge information om nuvarande och kommande kompetensbrister i viktiga nettonollindustrier i hela unionen samt hur utbildningsmöjligheter tillhandahålls i sådana industrier. Kartläggningen bör också analysera grundorsaken till kompetens- och arbetskraftsbrister, särskilt när det gäller kvaliteten på jobberbjudanden i nettonollindustrier, till exempel genom att bedöma arbetsvillkoren och kollektivavtalstäckningen. På grundval av resultaten av kartläggningen och befintliga studier och i samråd med Plattformen Net-Zero Europe bör kommissionen dessutom utlysa ett anbudsförfarande för att lansera en akademi inom en viss teknik när en kritisk kompetensbrist i förhållande till en nettonollteknik identifieras. Unionens såddfinansiering bör göras tillgänglig för att inrätta akademier och göra det möjligt för dem att fungera i syfte att bli ekonomiskt hållbara tre år efter att de inrättats genom att ta emot ekonomiska bidrag från den privata sektorn . En stark styrning behövs för att akademierna ska kunna inleda sin verksamhet så snabbt som möjligt så att utbildningsprogram i nettonollteknik kan utvecklas. Detta bör inte påverka den avgörande roll som arbetsmarknadens parter och universitet också kan spela i skapandet av sådana akademier, som i fallet med batterialliansen. Den roll som spelas av internationella och tvärvetenskapliga universitetsallianser, såsom Transform4Europe, bör särskilt övervägas för att uppnå mer enhetliga och gemensamma standarder för utbildning och omskolning eller kompetenshöjning. I allmänhet bör användningen av redan befintliga infrastrukturer för forskning och undervisning också prioriteras.

(66a)

Ett av målen med akademierna bör vara att bidra till unionens återindustrialisering och utfasning av fossila bränslen samt till dess öppna strategiska oberoende. Akademierna bör också ta itu med behovet av nettonollteknik med höga sociala och klimatmässiga standarder som framställs i unionen. Akademier bör inrättas senast den 31 december 2024 och bör tillhandahålla utbildningsinnehåll på så många av unionsinstitutionernas språk som möjligt, i syfte att uppnå geografisk balans mellan medlemsstaterna. Senast den 31 december 2025 bör de börja sprida det första lärandeinnehållet till relevanta utbildningsanordnare i medlemsstaterna, såsom universitet, universitet med forskning, universitet för tillämpad vetenskap och universitetsallianser, företag som erbjuder sådan utbildning, inbegripet små och medelstora företag, uppstartsföretag och sociala företag samt arbetsmarknadens parter, och genom att utbilda utbildare. Akademierna bör sträva efter att inom tre år efter att de inrättats möjliggöra utbildning för 100 000 studerande, med beaktande av omfattningen av den kompetensbrist som identifierats, vilket kan innebära ett varierat antal studerande per akademi. Akademierna bör bidra till att de färdigheter som krävs för nettonollteknik finns, även i små och medelstora företag. Lärandeinnehållet bör ta hänsyn till redan befintliga utbildningsprogram som utvecklats inom ramen för den lokala kompetenspakten och yrkeskunskapscentrumen och bör rikta sig till alla utbildnings- och kvalifikationsnivåer och alla arbetstagare, inklusive lärlingar, längs värdekedjan i de berörda sektorerna, varvid alla successiva industriella faser beaktas, från utformningen av produkten (eller tjänsten), till tillverkningsfasen, inklusive återvinning och återanvändning av material, och varvid alla olika yrken över hela värdekedjan beaktas. Detta innehåll bör också omfatta utbildningsmoduler med relevant information om hälsa och säkerhet på arbetsplatsen för varje specifik teknik samt allmän relevant information om arbetstagares rättigheter och arbetsvillkor, inbegripet om arbetstid och arbetstagares rätt till information och samråd. Utbildningsanordnarna skulle, i förekommande fall, kunna anpassa detta innehåll ytterligare till nationell rätt, tillämpliga kollektivavtal samt territoriella och sektoriella särdrag. Lärandeinnehållet bör också rikta sig till anställda i nationella och lokala förvaltningar (särskilt ansvariga för tillstånd, konsekvensbedömningar och regleringar av ny teknik) och på så sätt bidra till kapacitetsuppbyggnad vid nationella förvaltningar och minskade skillnader mellan medlemsstaterna.

(66b)

Medlemsstaterna bör också använda och införa det utbildningsinnehåll som utvecklats av akademierna i befintliga instrument, t.ex. i den förstärkta ungdomsgarantin, där ett av målen är att tillhandahålla utbildning och fortbildning till individer som varken arbetar eller studerar, och i befintliga mentorskapsprogram. För att säkerställa transparens i och överföring av arbetstagarnas färdigheter samt rörlighet, och stödja medlemsstaterna i dessa insatser, kommer akademierna att utveckla och införa utbildningsintyg, inklusive mikromeriter, som omfattar läranderesultat. De bör utfärdas i form av europeiska digitala utbildningsintyg och kan integreras i Europass och, i förekommande fall, ingå i nationella referensramar för kvalifikationer. Medlemsstaterna bör uppmuntras att använda det innehåll som utvecklats av akademierna för att stödja den kontinuerliga omskolningen och kompetenshöjningen och de relevanta utbildningsanordnarna på deras territorier genom nationella program och unionsfinansiering, bland annat från Europeiska socialfonden+, den förstärkta ungdomsgarantin, faciliteten för återhämtning och resiliens, InvestEU, Europeiska regionala utvecklingsfonden, mekanismen för en rättvis omställning, moderniseringsfonden och instrumentet för tekniskt stöd, och att stödja integrationen av kvinnor i enlighet med den europeiska strategin för jämställdhet för att ta itu med könsstereotyper inom utbildning och i yrkeslivet. Det europeiska nätverket för arbetsförmedlingar kan spela en viktig roll när det gäller att använda lärandeinnehållet i de utbildningsprogram som tillhandahålls av akademierna för att skapa och införa europeiska yrkesprofiler och genom att tillhandahålla information till nationella arbetsförmedlingar om dem.

(66c)

Plattformen Net-Zero Europe bör bidra till att vägleda akademiernas arbete och säkerställa att deras innehåll tar upp den kompetensbrist som identifieras i kartläggningen, och att tillhandahålla tillsyn. Medlemsstaterna bör se till att den utsedda nationella företrädaren kan fungera som en bro mellan relevanta nationella ministerier och behöriga myndigheter i medlemsstaterna samt de nationella arbetsmarknadsparterna och branschföreträdarna. Plattformen Net-Zero Europe bör samla in information om de framsteg som gjorts av de olika akademierna och senast i slutet av 2026 utarbeta en översiktsrapport om spridningen av utbildningsprogrammen, inbegripet antalet studerande som utnyttjar akademiernas program uppdelat efter industrisektor, kön, ålder och kvalifikationsnivå.

(67)

Även om det i unionsrätten inte finns särskilda bestämmelser om minimikrav på utbildning för tillträde till eller utövande av ett reglerat yrke, utan det är medlemsstaten som har behörighet att besluta om och hur ett yrke ska regleras, får nationella regler om tillträde till reglerade yrken inte utgöra ett omotiverat eller oproportionellt hinder för utövandet av dessa grundläggande rättigheter. Behörigheten att reglera tillträdet till ett yrke måste utövas inom ramen för principerna om icke-diskriminering och proportionalitet, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/958 ▌. Medlemsstaterna bör i sin bedömning ta hänsyn till de eventuella negativa effekter som regleringen av yrken kan ha på tillgången till färdigheter i nettonollindustrin, och sträva efter att begränsa regleringen på dessa områden i största möjliga utsträckning.

(68)

Om utbildningsprogram som utvecklats av akademierna resulterar i utbildningsintyg som kan vara till hjälp , även för personer som söker tillträde till ett reglerat yrke bör medlemsstaterna och arbetsgivare , för att underlätta rörligheten inom strategiska yrken i nettonollindustrin, godta dessa intyg som tillräckliga bevis på de kunskaper, färdigheter och kompetenser som de bestyrker.

(68a)

Nettonollteknikens bidrag till unionens mål om minskade koldioxidutsläpp kan förverkligas först när tekniken införts. Ett sådant införande kommer, i viss utsträckning, sannolikt att ske i privata hushåll, men den största delen av utfasningen av fossila bränslen kommer sannolikt att ske i industriprocesser. För att säkerställa att investeringar för en sådan utfasning av fossila bränslen äger rum i unionen, vilket är avgörande för att säkra goda arbetstillfällen och välstånd i unionen samt för att uppfylla unionens mål om minskade koldioxidutsläpp, måste det bidra till att förbättra investeringsklimatet för industrin i unionen.

(69)

På unionsnivå bör en plattform Net-Zero Europe inrättas. Den ska bestå av medlemsstaterna och av Europaparlamentet, och kommissionen ska vara ordförande. Plattformen Net-Zero Europe kan ge råd till och bistå kommissionen och medlemsstaterna i specifika frågor och tillhandahålla ett referensorgan där kommissionen och medlemsstaterna samordnar sina åtgärder och underlättar informationsutbytet i frågor som rör denna förordning. Plattformen Net-Zero Europe bör vidare utföra de uppgifter som anges i de olika artiklarna i denna förordning, särskilt när det gäller tillståndsförfaranden, inbegripet gemensamma kontaktpunkter, strategiska nettonollprojekt, samordning av och tillgång till finansiering, tillgång till marknader och kompetens samt regulatoriska sandlådor för innovativ nettonollteknik och annan innovativ teknik . Vid behov bör plattformen Net-Zero Europe kunna inrätta permanenta eller tillfälliga arbetsgrupper och bjuda in tredje parter, såsom experter eller företrädare för nettonollindustrin.

(70)

Som en del av industriplanen i den gröna given tillkännagav kommissionen sin avsikt att ingå industripartnerskap för nettonollteknik . Samarbete genom sådana partnerskap kommer sannolikt att främja antagandet av nettonollteknik globalt , för att stödja ömsesidigt förstärkta partnerskap mellan unionen och tredjeländer, inbegripet hållbara investeringar och tekniskt bistånd. Industripartnerskap för nettonollteknik kan också bidra till en diversifiering av och resiliens i unionens försörjning med nettonollteknik och dess komponenter, förbättra informationsutbytet mellan unionen och dess partner när det gäller utvecklingen av nettonollteknik och stödja unionens nettonollindustrier i tillträdet till den globala marknaden för ren energi samtidigt som de stöder framväxande industrier på området ren energiteknik i tredjeländer med tydliga komparativa fördelar . Kommissionen och medlemsstaterna bör inom plattformen Net-Zero Europe samordna partnerskapen och diskutera befintliga relevanta partnerskap och processer, såsom gröna partnerskap, energidialoger och andra former av befintliga bilaterala kontraktsarrangemang, samt potentiella synergier med relevanta medlemsstaters bilaterala avtal med tredjeländer. Avtal med tredjeländer, inbegripet industripartnerskap för nettonollteknik, bör återspegla unionens centrala ▌värden och mål, särskilt när det gäller att främja arbetsstandarder och internationella miljöstandarder i dessa länder. Dessutom bör industripartnerskap för nettonollteknik sträva efter att bidra till den industriella omställningen i hela värdekedjan för unionens företag och företag i tredjeländer, samtidigt som öppna marknader och rättvis handel säkerställs.

(71)

Unionen bör sträva efter att diversifiera den internationella handeln och investeringarna i nettonollteknik , skapa ömsesidigt stärkande partnerskap, bygga vidare på partnernas egna planer för hållbar utveckling, relevanta miljö- och människorättsstandarder och samtidigt främja globala höga sociala standarder samt arbets- och miljöstandarder . Detta bör ske i nära samarbete och partnerskap med likasinnade länder genom befintliga avtal eller nya strategiska överenskommelser . På samma sätt bör kraftfullare internationellt samarbete om forsknings- och innovationsåtgärder för att utveckla och införa nettonollteknik genomföras i nära samarbete med partnerländerna på ett öppet och balanserat sätt, med vederbörlig hänsyn till unionens strategiska intressen och behov .

(71a)

I sitt tal om tillståndet i unionen 2023 framförde kommissionens ordförande att konkurrenskraftskontroller kommer att utföras av en oberoende styrelse. Detta arbete bör bygga på ett pågående arbete om den regelbörda som skapas av unionsrätten och nationell rätt och dess inverkan på unionsindustrins konkurrenskraft, inbegripet nettonollindustrier. För att underlätta detta arbete inrättas genom denna förordning ett europeiskt vetenskapligt rådgivande organ för översyn och regelbörda. Det rådgivande organet bör utarbeta vetenskapligt underbyggda råd om effekterna av regelbördan i unionen, på grundval av enskilda fall.

(72)

Om befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen enligt denna förordning är det ytterst viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd, inbegripet på expertnivå, under beredningsarbetet och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet om bättre lagstiftning av den 13 april 2016 (45). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(73)

I den mån någon av de åtgärder som avses i denna förordning utgör statligt stöd ska bestämmelserna om sådana åtgärder inte påverka tillämpningen av artiklarna 107 och 108 i EUF-fördraget .

(74)

Eftersom målet för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.