EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 12.5.2021

COM(2021) 236 final

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN EMPTY

Strategiska riktlinjer för ett mer hållbart och konkurrenskraftigt vattenbruk i EU för perioden 2021-2030

{SWD(2021) 102 final}

1.DET KRÄVS EN NY EU-STRATEGI FÖR VATTENBRUKET

I den europeiska gröna given och från jord till bord-strategin betonas potentialen hos odlade skaldjur, som en proteinkälla för livsmedel och foder med ett litet koldioxidavtryck, som spelar en viktig roll när det gäller att bygga upp ett hållbart livsmedelssystem. I från jord till bord-strategin fastställs också specifika mål för vattenbruket, särskilt en minskad försäljning av antimikrobiella medel 1 och en betydande ökning av det ekologiska vattenbruket 2 .

Vattenbruket skapar arbetstillfällen och möjligheter till ekonomisk utveckling i EU:s kust- och landsbygdsområden. Sektorn kan också bidra till utfasningen av fossila bränslen ur ekonomin, till att bekämpa klimatförändringen och mildra dess konsekvenser, samt till minskade föroreningar och bättre bevarande av ekosystem (i linje med målen i strategin för biologisk mångfald och nollföroreningsambitionen för en giftfri miljö), samtidigt som den deltar i en mer cirkulär resursförvaltning. Det är därför viktigare än någonsin med ett strategiskt och långsiktigt tillvägagångssätt för en hållbar tillväxt av EU:s vattenbruk. Tillvägagångssättet bör också staka ut en väg för hur EU:s vattenbrukssektor ska återhämta sig efter covid-19-krisen och säkerställa dess hållbarhet och resiliens på längre sikt.

Redan i förordningen om den gemensamma fiskeripolitiken 3 efterlyste man ett samordnat och strategiskt tillvägagångssätt på EU-nivå till stöd för tillväxten i EU:s vattenbrukssektor, som också skulle säkerställa dess ekonomiska, miljömässiga och sociala hållbarhet. Framsteg har gjorts tack vare den öppna samordningsmetoden som fastställs i förordningen och EU:s finansiering, men vattenbrukssektorn är fortfarande långt ifrån att nå sin fulla tillväxtpotential och från att kunna möta den ökande efterfrågan på mer hållbar fisk- och skaldjursproduktion 4 . EU importerar över 70 % av all fisk och skaldjur som konsumeras i unionen 5 . Vattenbruksprodukter utgör sammanlagt (importen inräknad) 25 % av EU:s konsumtion av fisk och skaldjur, medan EU:s vattenbruksprodukter endast utgör 10 % av EU:s konsumtion. Vattenbruket i EU står för mindre än 2 % av den globala vattenbruksproduktionen EU:s vattenbruksproduktion är fortfarande starkt koncentrerad, både i fråga om i vilka EU-medlemsstater den finns och om vilka arter som odlas, och det finns därför en betydande diversifieringspotential. Jämfört med andra länder omfattas vattenbruket i EU av mycket stränga lagstadgade krav på kvalitet, hälsa och miljö. Miljöprestandan i EU:s vattenbruk kan emellertid förbättras ännu mer, och då kan sektorn bidra till att målen för den europeiska gröna given och dithörande strategier uppnås.

I detta meddelande granskas kommissionens strategiska riktlinjer för en hållbar utveckling av vattenbruket i EU, som antogs 2013 6 . Dessa riktlinjer har varit grundpelaren i den strategiska samordningen av vattenbrukspolitiken i EU. Senast 2015 antog EU:s medlemsstater, på grundval av dessa riktlinjer, fleråriga nationella strategiska planer för vattenbruk. Genomförandet av dessa strategiska planer underlättades genom att EU:s medlemsstater utbytte god praxis, med stöd från kommissionen och finansiering genom Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) och andra EU-medel.

Kommissionen har uppmanat EU:s medlemsstater att se över sina fleråriga nationella strategiska planer och då beakta samråden kring de nya riktlinjer som fastställs i detta meddelande. Genom den framtida Europeiska havs-, fiskeri-och vattenbruksfonden 7 kommer EU:s medlemsstater även fortsättningsvis att få stöd till genomförandet av den strategiska vision för sektorn som återspeglas i de strategiska planerna och deras operativa program, bland annat i form av lokala åtgärder 8 . 

2.DE NYA STRATEGISKA RIKTLINJERNA

Den europeiska gröna given är EU:s nya tillväxtstrategi och syftar till att stimulera ekonomin och skapa arbetstillfällen, samtidigt som den gröna omställningen påskyndas på ett kostnadseffektivt sätt. Syftet med de strategiska riktlinjer som fastställs i detta meddelande är att ge EU:s medlemsstater och alla berörda parter en gemensam vision så att vattenbruket i EU kan fortsätta att utvecklas på ett sätt som bidrar till denna tillväxtstrategi. Dessa riktlinjer syftar särskilt till att bidra till framväxten av en vattenbrukssektor i EU som i) är konkurrenskraftig och resilient, ii) tryggar försörjningen av näringsrika och hälsosamma livsmedel, iii) minskar EU:s beroende av importerade fisk- och skaldjursprodukter, iv) skapar ekonomiska möjligheter och arbetstillfällen, och v) blir en global referens för hållbarhet. De bör också hjälpa EU:s konsumenter att göra välgrundade val av hållbara vattenbruksprodukter och säkerställa lika villkor för de vattenbruksprodukter som saluförs i EU. Riktlinjerna bör också vara en vägledning i utnyttjandet av de många instrument och fonder som finns tillgängliga för att stödja vattenbruket i EU liksom genomförandet av tillämplig EU-lagstiftning.

Om denna vision ska bli verklighet måste man inom EU:s vattenbrukssektor ta itu med diverse utmaningar och möjligheter för att uppnå följande inbördes sammankopplade mål:

(1)Bygga upp resiliens och konkurrenskraft.

(2)Delta i den gröna omställningen.

(3)Säkerställa samhällets acceptans och information till konsumenterna.

(4)Öka kunskapen och innovationen.

Detta meddelande innehåller allmänna riktlinjer för hur man ska ta itu med dessa utmaningar och möjligheter. I bilagan till meddelandet föreslås också särskilda åtgärder som kommissionen, EU:s medlemsstater och rådgivande nämnden för vattenbruk bör vidta för att framsteg ska göras inom alla angivna områden.

Vid behov kommer meddelandet att lyfta fram särskilda utmaningar och möjligheter för skaldjursodlingar 9 och vattenbruk i inlandet 10 på grund av deras särskilda egenskaper. Som en uppföljning av från jord till bord-strategin arbetar kommissionen också med ett separat och specifikt initiativ som ska stödja produktionen, en säker konsumtion och en innovativ användning av alger. Det initiativet kommer att handla om algproduktionens utmaningar och möjligheter och innehålla förslag till konkreta åtgärder 11 .

Detta meddelande har tagits fram i nära samråd med EU:s medlemsstater och berörda parter, särskilt de som är representerade i rådgivande nämnden för vattenbruk. I meddelandet tas också resultaten från ett offentligt samråd i beaktande 12 . Vidare beaktas även Europaparlamentets framförda synpunkter på utvecklingen av vattenbruket i EU 13 .

2.1.Bygga upp resiliens och konkurrenskraft

Det finns två viktiga förutsättningar för att EU:s vattenbrukssektor ska kunna växa och bli en resilient och konkurrenskraftig sektor, närmare bestämt tillgången till utrymme och vatten och en rättslig och administrativ ram som är öppen och välfungerande. I halvtidsutvärderingen av den öppna samordningsmetoden 14 drogs slutsatsen att det krävs ytterligare insatser på båda dessa områden, trots de framsteg som gjorts i vissa medlemsstater sedan antagandet av de strategiska riktlinjerna från 2013. När det gäller resiliens är det två frågor som är särskilt utmanande för vattenbrukssektorn, närmare bestämt hanteringen av risker för djurs och människors hälsa (särskilt men inte uteslutande vid blötdjursodling) och konsekvenserna av klimatförändringarna. Rovdjur och torka 15 är också en utmaning när det gäller lönsamheten 16 , i synnerhet för vattenbruk i sötvatten. Organiseringen av producenter och av marknaden, liksom kontroll och bekämpning av bedrägerier, är också viktiga verktyg för att säkerställa att EU:s vattenbrukssektor är resilient och konkurrenskraftig. Slutligen kan sektorn också bli mer konkurrenskraftig om EU:s vattenbruksproduktion diversifieras mer och genom förädling av vattenbruksprodukterna.

2.1.1.Tillgång till utrymme och vatten

Vattentillgången blir allt mindre på grund av klimatförändringarna. Dessutom ökar konkurrensen om såväl utrymme som vattentillgång mellan olika ekonomiska verksamheter, däribland vattenbruket. Det är därför mycket viktigt med en samordnad fysisk planering och att berörda parter deltar redan i ett tidigt skede. Denna fysiska planering kan säkerställa att utrymmet och vattnet fördelas mellan de olika verksamheterna och att ekosystemen samtidigt bevaras. EU:s medlemsstater har redan gjort vissa framsteg när det gäller att integrera vattenbruksverksamheten i sin fysiska planering i kust- och havsområden, i linje med direktivet om fysisk planering i kust- och havsområden 17 . Många av dessa planer ska dock precis träda i kraft, och deras resultat när det gäller vattenbruket har vi till största delen ännu inte sett. Dessutom krävs ytterligare framsteg när det gäller andra aspekter av planeringen av vattenbruksverksamhetens utrymme och tillgång till vatten.

Den samordnade fysiska planeringen bör inte bara gälla havsbruk, vilket även omfattar vatten i övergångszoner (bräckt vatten), utan även vattenbruk i sötvatten och landbaserat vattenbruk (recirkulerande vattenbrukssystem). Den bör också förutse framväxten av vattenbruk till havs då de naturliga förhållandena tillåter det 18 . Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt utvecklingen av ett vattenbruk med mindre miljöpåverkan (som t.ex. kombinerar vissa typer av odling för att i ännu större utsträckning minska utsläppen av näringsämnen och organiskt material till miljön) och åt integrationen av lämplig vattenbruksverksamhet (särskilt sådana som erbjuder ekosystemtjänster) i skyddade områden, som Natura 2000-områden. Den fysiska planeringen bör alltid säkerställa att relevant EU-lagstiftning genomförs och att särskilda områden avsätts för ekologiskt vattenbruk och blötdjursproduktion 19 . Den bör också ta i beaktande vattenbrukets klimatanpassning samt potentialen hos olika typer av vattenbruk att mildra konsekvenserna av klimatförändringarna (genom t.ex. koldioxidavskiljning eller bevarande av ekosystem som skyddar mot extrema väderförhållanden).

Den fysiska planeringen bör bygga på att man utser områden som lämpar sig för vattenbruk genom ett samordnat förfarande med olika berörda myndigheter på olika nivåer. Förfarandet bör inledas med en kartläggning av befintliga och potentiella vattenbruksområden som är förenlig med befintlig miljöplanering (inbegripet förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt). I en sådan kartläggning bör man fastställa möjligheter att återställa övergivna vattenbruksanläggningar eller ställa om befintliga industrianläggningar till vattenbruk. Man bör också sträva efter att främja synergieffekter mellan olika verksamheter och efter att flera verksamheter ska kunna bedrivas parallellt inom ett visst område, till exempel genom att uppmuntra utbyggnaden av vattenbruk i kombination med utbyggnaden av havsbaserad vindkraft.

När områden som lämpar sig för vattenbruk ska utses bör man utgå från tydliga och transparenta kriterier och verktyg för att hitta nya områden. Dessa verktyg är bland annat i) utvärderingar av effekterna på ekosystemet genom strategiska konsekvensbedömningar, ii) fastställande av vattenkvalitetskrav (särskilt för blötdjursodlingar), iii) utvärderingar av potentiella synergieffekter och konflikter med annan verksamhet, iv) fastställande av områdets ”bärförmåga” 20 , och v) fastställande av hur stort avståndet måste vara mellan vattenbruket och föroreningskällor. Man bör då även inrätta en lämplig mekanism för i) övervakning och insamling av data om vattenbrukets miljöpåverkan och ii) övervakning av vattenkvaliteten (särskilt i områden som används för odling av blötdjur).

2.1.2.Rättslig och administrativ ram

De nationella tillståndssystemen är krångliga och det går inte att förutse någon tidsplan för eller resultatet av tillståndsförfarandena, något som EU:s vattenbrukssektor fortfarande uppger är viktiga hinder för tillväxt. Tillståndsförfarandena kan bli särskilt betungande för små och medelstora företag. Utmaningarna ligger både i de invecklade rättsliga ramarna för sektorn och i att flera myndigheter måste medverka i tillståndsprocessen. Oron för att vattenbruksverksamheten kan få konsekvenser för miljön eller annan ekonomisk verksamhet leder dessutom ofta till överklagandeförfaranden, vilket gör att det tar ännu längre tid att få eller förnya ett tillstånd.

Följande faktorer spelar störst roll när det gäller att åtgärda dessa problem och att vederbörlig hänsyn ska kunna tas till miljöaspekter i tillståndsförfarandena:

-Rationalisering – och harmonisering när så är möjligt – av lagstiftningen om och den administrativa vägledningen för vattenbruk. I bästa fall kan denna rationalisering ske genom antagandet av en enda nationell rättsakt, som omfattar alla relevanta aspekter. En sådan lagstiftning bör fastställa tydliga förfaranden och tidsramar för handläggningen av ansökningar om nya tillstånd eller förnyande av tillstånd.

-Inrättande, när så är möjligt, av en enda nationell vattenbruksenhet som samlar alla olika berörda myndigheter med ansvar för vattenbruk. Enheten bör sträva efter att underlätta och samordna dessa myndigheters arbete med att planera, utfärda tillstånd till och övervaka vattenbruksverksamheten. Enheten bör inkludera relevanta intressenter i sin verksamhet för att deras åsikter ska kunna dryftas och integreras i god tid. Om även den lokala och regionala nivån har ansvar för vattenbruket bör en nationell struktur som samlar regionala/lokala myndigheter och enheter uppmuntras.

-Inrättande av ett system med en enda kontaktpunkt för tillstånd för vattenbruk, för att förbättra såväl insynen i tillståndsprocessen som kontakterna mellan sökande och de beslutsfattande myndigheterna.

-Fastställande av områden som lämpar sig för vattenbruk enligt de principer som anges i avsnitt 2.1.1 ovan.

-Utfärdande av tillstånd som löper över längre tid, med regelbunden övervakning och påföljder vid bristande efterlevnad (detta kan t.ex. vara återkallande av tillstånd). I tillståndsvillkoren bör det ingå en skyldighet att övervaka och rapportera in data, det vill säga sådana data som krävs enligt relevant nationell lagstiftning och EU-lagstiftning.

Om medlemsstaterna gör framsteg när det gäller att ta itu med dessa aspekter skulle det också stilla EU-vattenbruksproducenternas oro för att villkoren för vattenbruksverksamhet skiljer sig åt i EU till följd av att det krävs olika mycket arbete i olika medlemsstater för att få tillstånd för nya odlingar.

2.1.3.Djurhälsa och folkhälsa

Trots EU:s lagstiftning om vattenlevande djurs hälsa 21 och EU-finansierad forskning på detta område utgör infektionssjukdomar fortfarande ett mycket stort hinder för vattenbrukets produktivitet 22 . De utgör också ett djurskyddsproblem. Följande utmaningar på detta område måste man fortfarande ta itu med:

-Det finns ingen god djurhållningspraxis eller djurhållningsteknik särskilt anpassad för varje vattenbruksart.

-Sjukdomar och parasitangrepp måste förebyggas bättre så att behovet av veterinärmedicinska läkemedel minskar.

-Användningen av läkemedel måste minska, inbegripet antimikrobiella medel och antiparasitära medel, som kan skada miljön eller bidra till antimikrobiell resistens.

-Det saknas forskning (bland annat om fiskars mikrobiom, klimatförändringarnas potentiella inverkan på fiskars hälsa och stressens inverkan på fiskars immunsystem).

-Tillgången till specifika veterinärmedicinska läkemedel (även vacciner) för vattenlevande djur är begränsad 23 .

-Det finns inga riktlinjer för god praxis för tidig upptäckt, förebyggande och bekämpning av sjukdomar i vattenmiljön som inte är förtecknade i relevant EU-lagstiftning.

-Sjukdomar i vattenmiljön måste undersökas mer konsekvent och noggrannare i vissa EU-medlemsstater och inom vissa sektorer.

-Norovirus, som inte bara kan utgöra ett hot mot folkhälsan utan även äventyrar blötdjursodlingarnas lönsamhet, måste hanteras i blötdjursodlingar 24 .

2.1.4.Klimatanpassning och begränsning av klimatförändringarna

Vattenbrukssektorn kommer att behöva anpassa sig till klimatförändringarnas många negativa konsekvenser och öka sin resiliens. EU:s klimatanpassningsstrategi och nationella strategier/planer ger beslutsfattarna en ram som ska säkerställa att de genomför omfattande och effektiva klimatanpassningsåtgärder 25 . Det bör finnas särskilda sektoriella anpassningsstrategier för vattenbrukssektorn 26 . Samtidigt måste vattenbrukets eventuella negativa bidrag till klimatförändringarna minimeras. Energiförbrukningen och koldioxidutsläppen från produktion, transport och beredning måste minskas så mycket som möjligt.

Vattenbruket har samtidigt stor potential att begränsa klimatförändringarna. Med en lämplig ram kan vissa typer av vattenbruk, såsom alg- och blötdjursodlingar, tillhandahålla tjänster som begränsar klimatförändringarna (såsom koldioxidbindning 27 ) eller klimatanpassningstjänster (t.ex. naturbaserat kustskydd). Andra typer av vattenbruk kan, om de sköts på lämpligt sätt, bidra till att bevara ekosystem såsom dammar eller våtmarker. Dessa ekosystem skyddar mot klimatförändringarnas konsekvenser i form av stigande havsnivåer och översvämningar. Denna typ av vattenbruk bör främjas.

2.1.5.Producent- och marknadsorganisationer 

Vattenbrukssektorn har till följd av covid-19-utbrottet hamnat i en situation som visar hur värdefulla producentorganisationerna är när det gäller kollektiva åtgärder, särskilt för småskaliga producenter. Producentorganisationerna ger en starkare förhandlingsposition i kontakterna med beredningsföretag och detaljhandlare. De gör också att man kan dela resurser och gemensamt utnyttja tjänster (t.ex. rådgivning eller marknadsföringskampanjer) som skulle vara för dyra för enskilda producenter. Dessutom underlättar producentorganisationerna kollektiv förvaltning och/eller initiativ för självreglering producenter emellan. Medan producentorganisationerna kan hjälpa producenterna att organisera sig är det branschorganisationerna som möjliggör bättre integration av aktörerna i hela värdekedjan. De underlättar också initiativ för självreglering mellan producenter, beredningsföretag och återförsäljare. Branschorganisationerna hjälper också till att genomföra och övervaka märkningskraven.

Trots att erkända producentorganisationer och branschorganisationer kan få stöd genom Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF) (särskilt stöd till sina produktions- och saluföringsplaner 28 ) är det bara ett begränsat antal producentorganisationer som har upprättats 29 . Upprättandet av producentorganisationer torde vara särskilt användbart när det gäller att ge producenter av blötdjur och sötvattensarter större förhandlingsstyrka i livsmedelskedjan. Dessa producenter är vanligtvis mindre företag som säljer sin produkt som den är och de kan inte dra nytta av någon vertikal integration med beredningsföretag och detaljhandlare.

Vattenbruksproducenterna har uttryckt oro över svårigheterna att upprätta en producentorganisation, särskilt för småskaliga producenter, och att få den erkänd enligt förordning (EU) nr 1379/2013 om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter. Svårigheterna består främst i att det krävs ekonomiska medel och i administrativa hinder. För att producentorganisationer och andra yrkesorganisationer lättare ska kunna erkännas och för att deras regler ska kunna omfatta även icke-medlemmar har kommissionen tagit fram ett icke-bindande vägledningsdokument 30 . Kommissionen stöder också kontinuerligt sektorn genom metodrelaterat stöd och deltagande och utbyten i tekniska möten.

2.1.6.Kontroll

En annan viktig aspekt när det gäller att säkerställa att EU:s vattenbruk är hållbart och lönsamt är att alla medlemsstater gör lämpliga kontroller av vattenbruksprodukter i hela försörjningskedjan (från fångst/skörd till detaljhandelsförsäljning, även transporter) i enlighet med EU:s fiskerikontrollförordning 31 . Skyldigheten om spårbarhet möjliggör kännedom om vattenbruksprodukternas ursprung och kan bekämpa bedrägerier. Kommissionens förslag till en ny fiskerikontrollförordning 32 utvidgar spårbarhetskraven till alla vattenbruksprodukter, inbegripet beredda produkter och produkter som importeras från länder utanför EU. Spårbarhet är därför också ett värdefullt verktyg för att säkerställa lika villkor på EU-marknaden.

2.1.7.Diversifiering och förädling

EU:s vattenbrukssektor kan fortfarande diversifieras mycket mer, inte bara när det gäller odling av lovande nya arter (särskilt arter som inte behöver utfodras och arter på låga trofiska nivåer, som har lägre miljöavtryck) utan även vad gäller produktionsmetoder (t.ex. blandodling i damm- och insjöbaserat vattenbruk eller integrerat multitrofiskt vattenbruk). Det är också viktigt att arbeta mer med beredning och förpackning av vattenbruksprodukter till nya förädlade produkter (t.ex. filéer och bruksfärdiga produkter) som är attraktiva för yngre konsumenter. Detta är särskilt viktigt för mer traditionella former av skaldjursodling och vattenbruk i sötvatten. Ett annat viktigt verktyg som kan öka värdet på EU:s vattenbruksprodukter är användningen av kvalitetssystem och kvalitetsmärkningar (under förutsättning att de kontrolleras på lämpligt sätt så att deras trovärdighet upprätthålls), däribland geografiska beteckningar 33 . Att framhålla att ett hållbart vattenbruk i EU är ett exempel på lokal produktion och kopplat till korta livsmedelskedjor spelar också en viktig roll när det gäller att diversifiera och skapa mervärde i EU:s vattenbruksproduktion.

Geografisk diversifiering bör också främjas. I de medlemsstater där vattenbruket fortfarande är en marginell sektor bör man undersöka och vidareutveckla vattenbrukets potential att erbjuda en hållbar livsmedels- och foderförsörjning och skapa alternativa hållbara företag och arbetstillfällen, särskilt i avlägsna områden där sysselsättningsmöjligheterna är begränsade.

2.2.Delta i den gröna omställningen

EU:s vattenbrukssektor måste, precis som andra sektorer i EU:s ekonomi, delta i den gröna omställning som fastställs i den europeiska gröna given. Sektorn kan spela en särskilt stor roll när det gäller att bidra till övergången till hållbara livsmedelssystem, men också till utvecklingen av bioekonomin och den cirkulära ekonomin (genom användningen av förnybara akvatiska resurser) och till att vända förlusten av biologisk mångfald, bland annat genom att minska föroreningarna. I det fortsatta arbetet mot den ”konkurrenskraftiga hållbarheten” (såsom anges i från jord till bord-strategin), dvs. att göra hållbarhet till EU:s varumärke, erbjuder sektorn betydande ekonomiska möjligheter, särskilt med tanke på att allmänheten lägger allt större vikt vid miljöavtrycket från de produkter som finns på marknaden och vid djurskydd.

2.2.1.Miljöprestanda

Vattenbruket kräver goda miljöförhållanden, såsom god vattenkvalitet. EU-medlemsstaternas kamp mot vattenföroreningar, i linje med den nollföroreningsambition som fastställs i den europeiska gröna given, är därför särskilt viktig för vattenbruket 34 . När vattenbruket sköts på rätt sätt kan det också vara ett sätt att framställa protein med lägre koldioxid- och miljöavtryck än andra typer av jordbruk. Dessutom kan vissa former av vattenbruk (t.ex. blötdjursodlingar, vattenbruk i dammar och våtmarker samt odling av alger och andra ryggradslösa djur), när de sköts på lämpligt sätt, erbjuda många ekosystemtjänster. Tjänsterna kan bland annat vara upptag av överskott av näringsämnen och organiskt material från miljön eller bevarande och återställande av ekosystem och den biologiska mångfalden.

EU:s miljölagstiftning och nationell genomförandelagstiftning fastställer den rättsliga ramen för vattenbruket i EU. Denna ram säkerställer att vattenbrukets eventuella inverkan på miljön begränsas (vare sig det gäller koldioxidavtryck, avloppsvatten, avfall eller annan påverkan på marina ekosystem och sötvattenekosystem) och att vattenbruksverksamheten inte skadar ekosystemen eller den biologiska mångfalden i någon betydande utsträckning 35 . Kommissionens vägledningsdokument 36 och domstolens rättspraxis 37 klargör hur denna lagstiftning ska tillämpas på vattenbrukssektorn. Kraven i EU-lagstiftningen är dock inte alltid tydliga för alla aktörer 38 . EU-medlemsstaternas tolkning av EU-lagstiftningen verkar inte heller vara enhetlig, vilket gör att villkoren inte är lika för vattenbruksproducenterna i hela EU. Dessutom delas genomförandet av relevant EU-lagstiftning ofta mellan olika administrativa enheter eller förvaltningsnivåer, som kanske inte alltid säkerställer tillräckligt samarbete eller besitter den sakkunskap om sektorn som krävs. Det behövs därför fler insatser som säkerställer ett mer enhetligt och samstämmigt genomförande av de miljörättsliga ramarna.

Det är i synnerhet den befintliga EU-lagstiftning som ska garantera en god vattenkvalitet för musslor som skapar förvirring på grund av sin komplexitet. Det vore bra om denna lagstiftning förtydligades och i större utsträckning kopplades till övrig relevant EU-lagstiftning. Framför allt behövs det mer tydlighet kring skillnader i kraven (när det gäller klassificering av fångst- och skördeområden, sanitära undersökningar, register över skyddade områden osv.) 39 .

Miljöprestandan kan förbättras ännu mer inom EU:s vattenbrukssektor. Detta kan uppnås genom att man i) säkerställer att miljölagstiftningen tillämpas och att dess mål uppnås, ii) begränsar vattenbrukets inverkan ännu mer och iii) främjar vattenbruk med mindre miljöpåverkan och vattenbruk som tillhandahåller ekosystemtjänster. Man bör arbeta med följande aspekter för att detta ska uppnås:

-Livscykelstrategier bör användas vid bedömningen av miljökonsekvenserna av EU:s vattenbrukssektor.

-Hållbara fodersystem bör säkerställas. Detta innebär att man använder foderingredienser som anskaffas på det sätt som minst påverkar ekosystemen och den biologiska mångfalden och som samtidigt är lämpliga när det gäller att säkerställa djurens hälsa och välbefinnande. Det innebär också att foderproducenternas beroende av fiskmjöl och fiskolja från vilda bestånd begränsas (t.ex. med hjälp av alternativa proteiningredienser såsom alger eller insekter eller avfall från andra industrier). Detta omfattar även användning av fodertillskott och effektiva system för foderhantering.

-Lösningar bör tas fram som minskar användningen av veterinärmedicinska läkemedel och andra substanser (t.ex. påväxthindrande medel) i form av, exempelvis, lämplig djurhållningspraxis.

-Om veterinärmedicinska läkemedel och andra substanser måste användas bör man främja användningen av sådana som har ett litet miljöavtryck.

-Miljöövervakningen av vattenbruksanläggningar, inbegripet vattenkvalitet och utsläpp (av organiskt material, näringsämnen, plast, veterinärmedicinska läkemedel, andra föroreningar och alla andra former av avfall och skräp), bör säkerställas.

-Skötselpraxis bör införas, bland annat en riskstrategi för att begränsa konsekvenserna (inbegripet de som har en koppling till alla slags utsläpp), hantera rovdjur samt hindra djur från att rymma, i synnerhet eftersom de kan ha en negativ inverkan på lokala arter och den biologiska mångfalden och har potential att bli invasiva.

-Vattenbruksverksamhetens bidrag till den marina nedskräpningen bör begränsas.

-Användningen av förnybar energi och en ökad energieffektivitet bör främjas.

-Avfallshanteringssystem som minimerar vattenbruksverksamhetens miljöavtryck bör införas.

-En cirkulär ekonomisk strategi, som även omfattar återanvändning avfall, bör tillämpas.

-Utvecklingen av det ekologiska vattenbruket 40 och andra vattenbrukssystem med mindre miljöpåverkan, såsom energieffektiva recirkulerande vattenbrukssystem 41 och integrerade multitrofa vattenbrukssystem, bör främjas liksom en diversifiering till arter på lägre trofisk nivå (blötdjur 42 och andra ryggradslösa djur samt alger och växtätande fiskar).

-De former av vattenbruk som erbjuder ekosystemtjänster, bland annat i dammar, våtmarker och bräckt vatten, bör främjas och tillskrivas värde 43 .

-Såväl bevarande som förbättring av de akvatiska genetiska resurserna bör stödjas liksom tillämpningen av urvalsförädling i vattenbruksbestånden 44 .

2.2.2.Djurskydd

Större vikt bör läggas vid skyddet av fiskars välbefinnande, och inte bara på grund av allmänhetens ökande intresse för – och efterfrågan på – produkter med hög skyddsnivå för fiskars välbefinnande. Att föda upp fiskar under goda skyddsförhållanden har också ekonomiska fördelar för näringen, eftersom kostnaderna minskar och produkterna håller bättre kvalitet. EU:s djurskyddslagstiftning 45 innehåller allmänna krav för uppfödning, transport och slakt av odlad fisk. I EU:s förordning om ekologisk produktion 46 fastställs mer specifika krav, såsom högsta djurtäthetsnivåer, begränsningar av användningen av artificiellt ljus och syre osv. Fler åtgärder krävs för att förbättra skyddet av fiskars välbefinnande, och de bör avse

-framtagning av god praxis för skydd av fiskars välbefinnande under odling, transport och avlivning,

-fastställande av gemensamma, validerade, artspecifika och granskningsbara indikatorer för skyddet av fiskars välbefinnande i hela produktionskedjan (även vid transporter och slakt),

-ytterligare forskning och innovation, särskilt när det gäller artspecifika djurskyddsparametrar, även vad gäller näringsbehov i olika uppfödningssystem,

-tillhandahållande av kunskap och kompetens om skydd av fiskars välbefinnande till vattenbruksproducenter och andra aktörer som hanterar levande odlad fisk.

2.3.Säkerställa samhällets acceptans och information till konsumenterna

Tillväxten i EU:s vattenbruk, liksom dess konkurrenskraft, är till stor del beroende av samhällets acceptans och av att fördelarna med och värdet av EU:s vattenbruksverksamhet och vattenbruksprodukter erkänns. Det finns tre faktorer som är särskilt viktiga för att denna acceptans ska uppnås, närmare bestämt spridningen av information om EU:s vattenbruk, vattenbrukets integration i EU:s lokalsamhällen samt insamlingen och övervakningen av data.

2.3.1.Spridning av information om EU:s vattenbruk

Det är oerhört viktigt att man ser till att sprida mer korrekt information om liksom ge insyn i hur vattenbruksverksamheten bedrivs. Lokala aktörers negativa uppfattning om vattenbruksverksamhet, särskilt dess inverkan på miljön och annan ekonomisk verksamhet, utgör ofta ett hinder för inrättandet av nya vattenbruksanläggningar. Dessutom är fördelarna med vattenbruk (att det t.ex. erbjuder arbetstillfällen i avlägsna områden, är en koldioxidsnål livsmedelskälla och bistår med ekosystemtjänster) till stor del okända för allmänheten.

Information är också avgörande när det gäller att tillgodose den allt större efterfrågan på hållbara produkter bland konsumenter 47 . Det är viktigt att konsumenterna får en ökad medvetenhet om EU-producenternas ansträngningar om EU:s produktionssektor ska kunna skörda frukterna av de höga hållbarhets- och kvalitetsnormerna. Detta kommer att bidra till att EU:s vattenbruksprodukter blir mer konkurrenskraftiga och även säkerställa att de kan konkurrera på lika villkor med andra vattenbruksprodukter som kanske inte erbjuder likvärdig hållbarhet och kvalitet. Slutligen kommer man att behöva sprida information för att förverkliga ett mer diversifierat vattenbruks potential att hantera de utmaningar som fastställts i den europeiska gröna given. Dessa utmaningar består bland annat av att öka kunskapen om och konsumtionen av vattenbruksprodukter med ett lägre miljöavtryck och som är på lägre trofiska nivåer, särskilt vad gäller underutnyttjade arter som alger, skaldjur och andra ryggradslösa djur samt växtätande fiskar.

För att konsumenterna och allmänheten ska få bättre information om EU:s vattenbruksproduktion krävs en blandning av olika verktyg, bland annat följande:

-Märknings- 48 och handelsnormer 49 (kommissionen ser över de nuvarande handelsnormerna för fiskeriprodukter och utvärderar möjligheten att fastställa normer för vattenbruksprodukter).

-Informationskampanjer om EU:s vattenbrukssektor och vattenbruksproduktion, med detaljhandelns medverkan.

-Klargörande av den vetenskapliga grunden för debatten om konsekvenserna av vattenbruksverksamheten i EU.

-En öppnare sektor för allmänheten (öppna gårdar för besökare från bl.a. skolor och andra utbildningsanordnare samt mer information om odlingsförhållandena).

-Säkerställande av att myndigheter och branschen i ett tidigt skede inleder en nära samverkan med intressentgrupper, inbegripet icke-statliga organisationer.

-Främjad användning av varumärken och kvalitetsmärken (som bör kontrolleras på lämpligt sätt så att deras trovärdighet upprätthålls), däribland geografiska beteckningar, som även omfattar hållbarhetsaspekter.

-Framhållande av värdet hos EU:s vattenbruk i egenskap av att det är ”lokalt och färskt” med korta livsmedelskedjor.

2.3.2.Integration i lokalsamhällen 

Precis som alla andra verksamheter kräver utvidgningen av vattenbruket också samhällets acceptans (ett så kallat samhälleligt tillstånd att bedriva verksamhet). Som ovan nämnts är inställningen till vattenbruksverksamhet fortfarande negativ bland vissa berörda parter. Detta beror främst på oro för vattenbrukets inverkan på miljön eller för att det kan stå i konflikt med annan ekonomisk verksamhet som fiske eller turism. Det är viktigt att man tar itu med dessa problem genom att i) säkerställa öppenhet och att lokala aktörer tidigt medverkar i planeringen av en vattenbruksverksamhet och ii) eftersträva synergieffekter med befintlig verksamhet (t.ex. fiske, turism, beredningsindustrin) och skyddade områden. Dessutom finns det en stor potential när det gäller att skapa lokala värdekedjor och korta leveranskedjor, vilket torde bidra till en miljömässigt, ekonomiskt och socialt hållbar livsmedelsproduktion. Erfarenheterna från arbetet i de lokala aktionsgrupperna för fiske 50 , liksom från projekt som finansieras genom EHFF i vissa medlemsstater, erbjuder viss god praxis inom detta område.

2.3.3.Data och övervakning

Korrekta data måste samlas in om man ska säkerställa att vattenbruksverksamheten planeras på lämpligt sätt. Korrekta data behövs också för bedömningen och övervakningen av EU-vattenbrukssektorns sociala, ekonomiska och miljömässiga prestanda. Öppenhet och datarapportering är också viktigt om konsumenternas och andra aktörers förtroende för sektorn ska upprätthållas. Sektorn har många rapporteringsskyldigheter enligt olika EU-rättsakter och nationell lagstiftning. De data som samlas in är dock främst sociala och ekonomiska data om havsbruk eller djurhälsa, och begränsade data rapporteras in när det gäller miljöindikatorer som är specifika för vattenbruket 51 . Man kommer därför att behöva samordna rapporteringsskyldigheterna på ett bättre sätt och effektivisera rapporteringsförfarandena mellan olika enheter. EU:s medlemsstater måste också få mer strukturerad vägledning om hur de ska samla och rapportera in data. Inrapporteringen av data bör också gälla miljöindikatorer och omfatta inte bara havsbruk utan även annan vattenbruksproduktion 52 .

2.4.Öka kunskapen och innovationen

Kunskap och innovation (inbegripet användningen av digital teknik) är avgörande om de övriga mål för EU:s vattenbrukssektor som anges i detta meddelande ska uppnås. Forskning och innovation är särskilt viktigt när det gäller att bygga upp vattenbrukets resiliens och konkurrenskraft och säkerställa dess gröna omställning.

Horisont Europa, EU:s kommande ramprogram för forskning och innovation, erbjuder en stor möjlighet att göra framsteg på detta område. Forskning och innovation för ett hållbart vattenbruk är en viktig prioritering inom Horisont Europa. Det krävs kraftfulla åtgärder för vattenbrukssektorn för att säkerställa att man i forsknings- och innovationsarbetet i) snabbare reagerar på sektorns nuvarande och framtida utmaningar och möjligheter, ii) undviker dubbelarbete, och iii) skapar synergieffekter. I synnerhet krävs det fler insatser inom följande områden:

-Inrättandet av en samarbetsram som sammanför offentliga myndigheter, näringslivet, forskare och lärare på både nationella och regionala/lokala nivåer. Denna ram bör omfatta framväxten av innovationskluster för ett hållbart vattenbruk 53 .

-Främjandet av utvecklingen och sammanföringen av spetskompetens inom forskning och innovation mellan medlemsstater och regioner. Detta bör inbegripa strategier för smart specialisering som syftar till att fullständiga värdekedjor byggs upp runtom i EU.

-Främjandet av en effektiv spridning av forsknings- och innovationsresultaten till slutanvändare inom branschen och till allmänheten, liksom av deras tillämpning, bland annat genom noggrann övervakning av upprättandet och genomförandet av välgrundade planer för spridning och tillämpning av resultaten av EU-finansierade projekt.

-Främjandet av komplementaritet och synergieffekter forskningsprojekt emellan.

-Underlättad tillgång till EU-medel för forskning och innovation inom vattenbrukssektorn genom tillhandahållandet av en tydlig översikt över tillgänglig EU-finansiering.

För innovation inom vattenbrukssektorn krävs det att man främjar investeringar i innovativa lösningar. Investerare beträder ofta okänd mark när de investerar i innovation. EU:s BlueInvest-initiativ (som också främjar innovation inom vattenbruket) kommer även fortsättningsvis att föra samman investerare och företagare. Ett finansieringsinstrument kommer att inrättas med stöd från EHFVF och InvestEU, och det kommer också att kunna stödja investeringar i hållbar vattenbruksverksamhet och vattenbruksteknik. EU:s medlemsstater kan också använda medel från den nya fonden EHFVF för att stödja investeringar i innovativa lösningar inom EU:s vattenbrukssektor.

För en innovativ vattenbrukssektor krävs det också att lämpliga färdigheter utvecklas. Detta kan uppnås genom att specialiserade kursplaner för och specialistkunskaper inom vattenbruk (t.ex. specialiserade veterinärstudier för fisk och utbildningar inom fiskhälsa för vattenbruksaktörer) främjas och att odlarna får livslång utbildning om innovativa metoder inom vattenbrukssektorn.

3.SLUTSATS

Hållbart vattenbruk i EU kan spela en viktig roll genom tillhandahållandet av kollektiva nyttigheter. Dessa kollektiva nyttigheter är bland annat i) näringsrika och hälsosamma livsmedel med begränsat miljöavtryck, ii) ekonomisk utveckling och sysselsättningsmöjligheter i kust- och landsbygdssamhällen, iii) minskade föroreningar, iv) bevarande av ekosystem och biologisk mångfald, och v) bidrag till kampen mot klimatförändringarna. Detta meddelande visar vägen för hur EU:s vattenbruk kan bli en referenssektor som är resilient, konkurrenskraftig och en global standard i fråga om hållbarhet och kvalitet. För att uppnå detta mål måste den få stöd från alla berörda aktörer (däribland EU:s medlemsstater, EU:s vattenbruksnäring och andra berörda parter, t.ex. icke-statliga organisationer) i genomförandet av dessa riktlinjer och av de åtgärder som rekommenderas i bilagan till meddelandet. Kommissionen uppmanar EU:s medlemsstater att se till att det finns tillräckliga medel för genomförandet av dessa riktlinjer och åtgärder.

För genomförandet av riktlinjerna måste man också stödja vattenbrukssektorns hållbara omställning genom att säkerställa en ändamålsenlig och effektiv användning av offentlig finansiering och genom att attrahera privata investeringar. Bilagan till detta meddelande innehåller rekommendationer till åtgärder för att detta ska uppnås. Kommissionen uppmanar särskilt EU:s medlemsstater att beakta de prioriteringar som anges i dessa riktlinjer vid tilldelningen av stöd till sektorn med EU-medel och nationella medel.

För att stödja alla berörda parters genomförande av dessa riktlinjer kommer kommissionen att inrätta en EU-mekanism för stöd till vattenbruket. Mekanismen är tänkt att vara ett verktyg som ska hjälpa kommissionen, EU:s medlemsstater, näringslivet och andra berörda parter att ta fram ytterligare vägledning och konsolidera bästa praxis inom de områden som inbegrips i detta meddelande. Den kommer också att stödja genomförandet av sådan vägledning och bästa praxis. Mekanismen bör innehålla en onlineplattform med en kunskapsbas som alla berörda parter ska få tillgång till (med t.ex. en vägledning om EU-finansiering och en databas över EU-finansierade projekt inom sektorn).

Kommissionen uppmanar EU:s medlemsstater att aktivt främja de mål och principer som anges i detta meddelande, och då särskilt vikten av att vattenbruket utvecklas på ett hållbart sätt som respekterar miljön, inom ramen för i) havsområdesstrategierna, ii) bilaterala avtal, och iii) deltagandet i internationella forum (t.ex. FAO).

Kommissionen kommer senast fyra år efter offentliggörandet av detta meddelande att göra en bedömning av i) vilka framsteg som gjorts när det gäller de åtgärder som rekommenderas i bilagan, och ii) hur effektivt dessa åtgärder bidrar till uppnåendet av de mål som fastställs i dessa nya strategiska riktlinjer, och åtgärderna kommer sedan att kunna anpassas på grundval av bedömningen. Senast 2029 kommer en utvärdering av de nya strategiska riktlinjerna att genomföras, där deras effektivitet, ändamålsenlighet, samstämmighet, relevans och EU-mervärde kommer att bedömas i syfte att få faktaunderlag till och stöd för beslutet om de steg som ska vidtas efter 2030.

(1)

Enligt från jord till bord-strategin kommer kommissionen att ”vidta åtgärder för att minska den totala EU-försäljningen av antimikrobiella medel till produktionsdjur och vattenbruk med 50 % fram till 2030”.

(2)

Ett mål i från jord till bord-strategin är att den ska leda till att ”minst 25 % av EU:s jordbruksareal ska vara ekologiskt jordbruk år 2030 och till en betydande ökning av det ekologiska vattenbruket”.

(3)

Förordning (EU) nr 1380/2013.

(4)

 En detaljerad analys av det ekonomiska resultatet för EU:s vattenbrukssektor från vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF) kan hämtas på https://stecf.jrc.ec.europa.eu/reports/economic .

(5)

Om exporten av fiskeri- och vattenbruksprodukter från EU tas i beaktande var självförsörjningsgraden år 2018 omkring 42 % för fiskeri- och vattenbruksprodukter, enligt 2020 års rapport om EU:s fiskmarknad från Europeiska observatoriet för fiskeri- och vattenbruksprodukter. Självförsörjning definieras som EU-medlemsstaternas kapacitet att med sin egen produktion tillgodose efterfrågan och kan beräknas som den inhemska produktionen genom den inhemska konsumtionen.

(6)

COM(2013) 229 final, 29.4.2013.

(7)

 Texten i det politiska avtalet om förslaget till förordning om Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden är tillgänglig på här: https://www.europarl.europa.eu/meetdocs/2014_2019/plmrep/COMMITTEES/PECH/DV/2021/02-22/EMFAF_consolidated_clean_EN.pdf . Denna text väntar på en rättslig översyn och slutligt antagande av rådet och Europaparlamentet.

(8)

Enligt artikel 23 i förordningen om Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden (text i det politiska avtalet, se fotnot 7) ska stöd till vattenbruk inom ramen för fonden vara förenligt med de fleråriga nationella strategiska planerna för utvecklingen av vattenbruket.

 

(9)

Skaldjursproduktionen i EU bygger till största delen på blötdjur, det vill säga olika slags musslor och ostron. Blötdjursodlingen i EU är oftast en traditionell, familjebaserad och arbetsintensiv vattenbruksverksamhet som är helt integrerad i det lokala landskapet.

(10)

 Vattenbruk i inlandet är särskilt lämpat att producera hållbara livsmedel i regioner utan kust, och det skapar också välbehövliga arbetstillfällen. Några av de viktigaste sötvattensarterna i EU är karp, regnbåge och nya arter såsom mal och gös. Grävda dammar är fortfarande den vanligast förekommande typen av produktionsanläggning, men fiskodlingsrännor och andra strömmande vattensystem, burar, bottenlösa inhägnader och tankar används också i stor utsträckning. Vissa typer av vattenbruk i sötvatten (särskilt vattenbruk i dammar och insjöar) kan tillhandahålla ekosystemtjänster om de sköts väl, och de har ofta en kulturell och traditionell koppling. System som återanvänder vatten (recirkulerande vattenbrukssystem) används inte lika ofta eftersom de kräver stora investeringar, men de kommer sannolikt att bli vanligare i framtiden eftersom de har tydliga fördelar.

(11)

Enligt från jord till bord-strategin kommer kommissionen att ”fastställa målinriktat stöd för algindustrin, eftersom alger bör bli en viktig alternativ proteinkälla för ett hållbart livsmedelssystem och en global livsmedelsförsörjning”.

(12)

Ett offentligt samråd hölls mellan juli och oktober 2020. I dessa nya strategiska riktlinjer beaktas också resultaten av halvtidsutvärderingen av den öppna samordningsmetoden (läs mer i arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar, som finns på https://ec.europa.eu/fisheries/sites/fisheries/files/docs/swd-2020-6_en.pdf ), utbytet av erfarenheter inom ramen för den öppna samordningsmetoden samt resultaten av EU-finansierade projekt.

(13)

 Europaparlamentets resolution av den 12 juni 2018 om en hållbar och konkurrenskraftig europeisk vattenbrukssektor: dagens situation och framtida utmaningar (2017/2118(INI)).

(14)

Jfr fotnot 11.

(15)

 Torka kan äventyra lönsamheten hos odlingar i sötvatten, som till skillnad från jordbruk inte alltid kan få ersättning i sådana situationer.

(16)

För ytterligare detaljer om EU:s färskvattenbruk, se studien från EU-organet för marknadsbevakning av fiskeri- och vattenbruksprodukter ( https://www.eumofa.eu/documents/20178/442176/Freshwater+aquaculture+in+the+EU.pdf ), och landsprofilerna ( https://www.eumofa.eu/documents/20178/442176/Country+profiles.pdf ).

(17)

I direktiv 2014/89/EU fastställs en ram för fysisk planering i kust- och havsområden.

(18)

I dessa riktlinjer avses med ”vattenbruk till havs” vattenbruk som är belägna > 2 km eller ur sikte från kusten, på ett vattendjup som är > 50 m, med våghöjder på 5 meter eller mer, med sjunkande och stigande havsnivåer samt med varierande vindar och starka havsströmmar, på platser som är utsatta (öppet hav, t.ex. öppet ≥ 180o) och som kräver fjärrdrift och automatiserad utfodring och som kan kräva fjärrövervakning av driftsystemen (definition i samband med FAO:s workshop 2010 om hur havsbruk ska kunna bedrivas ännu längre ut havs och de tekniska, utrymmesmässiga och styrningsmässiga utmaningarna).

(19)

För blötdjur är tillgången till vatten av god kvalitet avgörande, eftersom vatten kan ackumulera skadliga ämnen som kan äventyra musslornas levnadsduglighet och sanitära kvalitet. EU-lagstiftning som ska garantera en god vattenkvalitet för musslor har inrättats.

(20)

 Bärförmågan inom vattenbruket definieras som den maximala biomassa för en odlad art som kan stödjas utan att effekterna på det odlade beståndet och dess miljö blir större än vad som är godtagbart.

(21)

 Tillämplig djurhälsolagstiftning är bland annat följande: Förordning (EU) 2016/429 om överförbara djursjukdomar (”djurhälsolagen”) är tillämplig från och med den 21 april 2021, och den nuvarande rättsliga ramen för veterinärmedicinska läkemedel och foder som innehåller läkemedel ( direktiv 2001/82/EG , förordning (EG) nr 726/2004 samt direktiv 90/167/EEG ), som kommer att ersättas av förordning (EU) 2019/6 om veterinärmedicinska läkemedel och förordning (EU) 2019/4 om foder som innehåller läkemedel, som börjar gälla den 28 januari 2022.

(22)

Detta gäller särskilt blötdjursodlingar. Under de senaste åren har man sett en ökad dödlighet med anknytning till patogena organismer, vilket allvarligt påverkar blötdjursodlingarnas hållbarhet. Blötdjursodlingarna hotas också av skadlig algblomning, havsföroreningar och klimatförändringarnas konsekvenser.

(23)

Den nya förordningen (EU) 2019/6 om veterinärmedicinska läkemedel kommer att bidra till att öka tillgången på veterinärmedicinska läkemedel för vattenbruk och ge incitament som kan stimulera innovation. 

(24)

Det behövs ny kunskap och innovativ teknik i kampen mot sjukdomar som drabbar musslor, t.ex. norovirus.

(25)

En ny EU-strategi för klimatanpassning antogs den 24 februari 2021.

(26)

EU-finansierade projekt har stärkt kunskapsbasen för utformningen av verkningsfulla klimatanpassningsåtgärder inom olika politiska sektorer, inbegripet vattenbruket. Många av resultaten av dessa projekt och annan användbar information finns tillgängliga för allmänheten på webbplattformen Climate-ADAPT. Climate-ADAPT är en gemensam kontaktpunkt för klimatanpassning som kommissionen och Europeiska miljöbyrån (EEA) har inrättat tillsammans. Information för havs- och fiskerisektorn finns på https://climate-adapt.eea.europa.eu/eu-adaptation-policy/sector-policies/marine-and-fisheries .

(27)

Från jord till bord-strategin hänvisar till EU:s nya initiativ för koldioxidlagring inom ramen för klimatpakten och till det regelverk som kommissionen ska utarbeta för certifiering av avlägsnande av koldioxid. Vattenbruk som bidrar med koldioxidavskiljning bör i detta sammanhang beaktas för att man ska tillhandahålla de incitament som krävs för utvecklingen av detta slags vattenbruk. Främjande av vattenbruk som bidrar till att begränsa klimatförändringarna skulle också kunna övervägas inom ramen för de nationellt fastställda bidragen enligt Parisavtalet om klimatförändringar.

(28)

Stöd till producentorganisationernas produktions- och saluföringsplaner är obligatoriskt inom ramen för EHFF. Produktions- och saluföringsplaner kommer att fortsätta vara stödberättigande enligt den nya EHFVF, dock på frivillig grund.

(29)

Det finns för närvarande 32 erkända producentorganisationer för vattenbruk och ingen internationell organisation. Läs mer på https://ec.europa.eu/fisheries/sites/fisheries/files/list-of-recognised-producer-organisations-and-associations-of-producer-organisations.pdf . Producenter kan organisera sig på andra sätt som inte är erkända enligt förordningen om den gemensamma marknadsordningen (t.ex. producentsammanslutningar kring ett kvalitetsmärke).

(30)

Se  https://ec.europa.eu/fisheries/sites/fisheries/files/docs/body/guidance-document-on-implementation-of-professional-organisations_en.pdf .

(31)

Rådets förordning (EG) nr 1224/2009.

(32)

COM/2018/368 final.

(33)

Förordning (EU) nr 1151/2012 om kvalitetsordningar för jordbruksprodukter och livsmedel. I från jord till bord-strategin anges det att kommissionen ”[kommer] att stärka den rättsliga ramen för geografiska beteckningar och, där så är lämpligt, inkludera särskilda hållbarhetskriterier”.

(34)

Den kommande nollföroreningsplanen kommer att stärka åtgärderna mot vattenföroreningar.

(35)

Framför allt följande lagstiftning gäller för (bland annat) vattenbruket: Vattenramdirektivet (direktiv 2000/60/EG), havsmiljödirektivet (direktiv 2008/56/EG), beslutet om god miljöstatus (beslut (EU) 2017/848), förvaltningsplanerna för avrinningsdistrikt, fågeldirektivet och art- och habitatdirektivet (direktiv 2009/147/EG och direktiv 92/43/EEG), direktivet om industriutsläpp (direktiv 2010/75/EU), förordningen om användning av främmande och lokalt frånvarande arter i vattenbruk (förordning (EG) nr 708/2007) och förordningen om invasiva arter (förordning (EU) 1143/2014), direktivet om miljökonsekvensbedömning (direktiv 2011/92/EU) samt direktivet om strategiska miljöbedömningar (direktiv 2001/42/EG). Dessutom finns det särskild lagstiftning för ekologisk produktion som, genom certifiering och märkning, främjar vattenbruk som uppfyller strängare produktionskrav i fråga om miljöpåverkan och djurskydd samt en begränsad och reglerad användning av externa insatsvaror.

(36)

Se arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar om tillämpningen av vattenramdirektivet och havsmiljödirektivet på vattenbruket ( https://ec.europa.eu/fisheries/sites/fisheries/files/docs/body/swd-2016-178_en.pdf ) och vägledningen om vattenbruk och Natura 2000 ( https://ec.europa.eu/environment/nature/natura2000/management/docs/Aqua-N2000%20guide.pdf ).

(37)

Till exempel domstolens dom i målet Weser (mål C-461/13, Bund/Tyskland, REU 2015, s. I-433) om tolkningen av ramdirektivet för vatten.

(38)

Enligt halvtidsutvärderingen av den öppna samordningsmetoden har inte alla berörda aktörer tillräcklig kännedom om kommissionens vägledning om hur EU-lagstiftningen ska tillämpas på vattenbrukssektorn. I synnerhet vattenbruksproducenter i sötvatten hävdar att det inte alltid är lätt att förstå hur man ska genomföra produktionskraven i Natura 2000-områden, och de anser att det är svårt att tillämpa kraven i vattenramdirektivet.

(39)

 Den tillämpliga lagstiftningen är förordning (EU) 2017/625 om offentlig kontroll och vattenramdirektivet. Enligt förordningen om offentlig kontroll ska medlemsstaternas behöriga myndigheter genomföra ett omfattande program för offentlig kontroll av levande musslor från sina skördevatten. Resultaten av detta program används för att avgöra om ett område bör vara öppet eller stängt för skörd beroende på halterna av mikrobiologiska och kemiska föroreningar, däribland marina biotoxiner. Å andra sidan ålägger vattenramdirektivet medlemsstaternas behöriga myndigheter att säkerställa ett särskilt skydd av de vatten som används för blötdjursproduktion. EU:s blötdjursodlare har klagat på att medlemsstaterna inte genomför vattenramdirektivet korrekt när det gäller blötdjursodlingar.

(40)

Se fotnot 2. Kommissionen antog den25 mars 2021 en ny handlingsplan för utvecklingen av ekologisk produktion, som även fastställer åtgärder för att främja EU:s ekologiska vattenbruk (COM(2021) 141 final).

(41)

Recirkulerande vattenbrukssystem är produktionssystem som erbjuder en fullständigt kontrollerad miljö för fisk, låg vattenanvändning, fullständig sjukdomsbekämpning, effektiv markanvändning, optimala utfodringsstrategier och närhet till marknaderna. Trots de recirkulerande vattenbrukssystemens stora potential tycks denna teknik hittills endast vara lönsam för nischmarknader för produkter med högt värde (t.ex. lax, glansfisk och ål). De recirkulerande vattenbrukssystemen brottas fortfarande med många utmaningar, såsom behovet av stora investeringar, stor teknikanvändning, behovet av tekniskt kvalificerad personal, hög energianvändning eller problem med smaken på produkten. Den tekniska utvecklingen borde dock snart kunna avhjälpa dagens utmaningar. EU-organet för marknadsbevakning av fiskeri- och vattenbruksprodukter har tagit fram en rapport om recirkulerande vattenbrukssystem som finns att läsa på  https://www.eumofa.eu/documents/20178/84590/RAS+in+the+EU.pdf .

(42)

 Blötdjur är filtrerare och behöver inte utfodras. De gynnar miljön på många sätt, bland annat genom att de förbättrar vattenkvaliteten och gör vattnet klarare eftersom de tar bort partiklar, överskott av näringsämnen, organiskt material, virus och bakterier från vattenpelaren. Musselbäddar tillhandahåller viktiga ekosystemfunktioner genom att skapa strukturer och livsmiljöer för andra arter, såsom krabbor, maskar och ungfisk, som utgör en livsmedelskälla för fiskar och andra marina arter. Blötdjuren tar också upp kväve från miljön som sedan avlägsnas när djuren skördas. Det Interreg-finansierade initiativet Baltic Blue Growth (blå tillväxt i Östersjön) har visat att långlineodlingar av musslor har kapacitet att avlägsna kväve. Läs mer på https://www.interreg-baltic.eu/news-detail/news/new-blue-growth-initiatives-for-the-baltic-sae-region.html .

(43)

Dammar och våtmarker spelar en viktig roll för fältkapaciteten och bevarandet av den biologiska mångfalden.

(44)

Urvalsförädling görs genom att man tar vara på naturliga (genetiska) variationer i önskade egenskaper genom ett riktat urval av populationer, stammar, familjer eller individer.

(45)

Se rådets direktiv 98/58/EG om skydd av animalieproduktionens djur och rådets förordning (EG) nr 1099/2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning. I från jord till bord-strategin planeras en utvärdering och översyn av befintlig djurskyddslagstiftning under 2023, bland annat vad gäller djurtransporter och slakt av djur.

(46)

Kommissionens förordning (EG) nr 889/2008 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning (EG) nr 834/2007 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter med avseende på ekologisk produktion, märkning och kontroll. En ny förordning (EU) 2018/848 om ekologisk produktion och märkning av ekologiska produkter har antagits och kommer att börja gälla från och med den 1 januari 2022.

(47)

Denna efterfrågan tillgodoses för närvarande till stor del antingen genom ekologisk produktion eller genom ett fåtal (ofta dyra) privata standarder och certifieringssystem. Enligt den rapport som EU-organet för marknadsbevakning av fiskeri- och vattenbruksprodukter har tagit fram om ekologiskt vattenbruk i EU måste man dock fortfarande sprida mer information om det ekologiska vattenbrukets hållbarhet i EU (se https://www.eumofa.eu/documents/20178/84590/Study+report_organic+aquaculture.pdf ).

(48)

Förordningen om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter fastställer vissa obligatoriska krav på konsumentinformation. Förordningen innehåller dock inget krav på att produktionsmetoden för vattenbruksprodukter ska anges på slutprodukten, utan endast en skyldighet att ange att produkten är ”odlad”. Det är endast ekologiska vattenbruksprodukter som har en koppling till särskilda produktionsmetoder. Förordningen föreskriver inte heller någon skyldighet att informera om ursprunget för beredda vattenbruksprodukter.

(49)

Förordningen om den gemensamma marknadsordningen för fiskeri- och vattenbruksprodukter fastställer gemensamma handelsnormer som fiskeri- och vattenbruksprodukter måste uppfylla för att få släppas ut på EU-marknaden om de ska användas som livsmedel. De nuvarande normerna omfattar dock inte vattenbruksprodukter. I från jord till bord-strategin planeras en översyn av handelsnormerna, som även omfattar fiskeri- och vattenbruksprodukter.

(50)

Farnet (nätverket för fiskeområden) har redan tagit fram en vägledning för vattenbrukets integration i lokalsamhällen ( https://webgate.ec.europa.eu/fpfis/cms/farnet2/library/guide/integrating-aquaculture-within-local-communities_it ) liksom en vägledning för cirkulär ekonomi i fiske- och vattenbruksområden ( https://webgate.ec.europa.eu/fpfis/cms/farnet2/library/farnet-guide-17-circular-economy-fisheries-and-aquaculture-areas_en ).

(51)

EU:s miljölagstiftning innehåller informationskrav avseende de akvatiska ekosystemens status och vattenkvaliteten, men inga särskilda rapporteringskrav för vattenbruksverksamheten.

(52)

I enlighet med kommissionens förslag till ett nytt flerårigt EU-program för datainsamling inom ramen för datainsamlingsramen (som ska tillämpas från och med 2022) kommer medlemsstaterna att samla in socioekonomiska data om sötvatten när det nationella vattenbruket i sötvatten överstiger vissa tröskelvärden (1 % EU-produktion, 10 % nationell produktion).

(53)

Kluster samlar innovativa aktörer, såsom universitet och små och medelstora företag. På så vis främjas skapandet av fler arbetstillfällen och registreringen av fler internationella varumärken och patent.

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 12.5.2021

COM(2021) 236 final

BILAGA

till

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Strategiska riktlinjer för ett mer hållbart och konkurrenskraftigt vattenbruk i EU för perioden 2021-2030

{SWD(2021) 102 final}

(1)

I denna vägledning bör hänsyn tas till i) de erfarenheter som EU-medlemsstaterna delat inom ramen för den öppna samordningsmetoden, ii) resultat från EU-finansierad forskning, och iii) det arbete som utförs inom ramen för FAO:s allmänna kommission för fiske i Medelhavet och Svarta havet (AKFM). Läs mer i A guide for the establishment of coastal zones dedicated to aquaculture in the Mediterranean and the Black Sea ( www.fao.org/3/ca7041en/CA7041EN.pdf ) . I EU-finansierade projekt såsom AquaSpace ( http://www.aquaspace-h2020.eu/ ) och Tapas ( http://tapas-h2020.eu/ ) har verktyg tagits fram för fastställandet av platser som är särskilt lämpade för vattenbruksverksamhet. Bland andra EU-finansierade projekt som är relevanta för planeringen av vattenbruksutrymmet kan Muses nämnas, där man genomfört olika fallstudier, bland annat en fallstudie i Östersjön (danska vatten) om hur havsbaserad vindkraftsproduktion och havsbruk kan kombineras ( https://muses-project.com/wp-content/uploads/sites/70/2018/02/ANNEX-8-CASE-STUDY-5.pdf ).

(2)

Ständiga kommittén för jordbruksforskning (Scar-Fish) har fastställt prioriteringar för forskningen om förebyggande och hantering av sjukdomar i vattenbruk ( https://scar-europe.org/index.php/fish-documents ) . I från jord till bord-strategin uppges mikrobiom vara ett viktigt forskningsområde som ska få stöd från programmet Horisont Europa.

(3)

I denna vägledning bör hänsyn tas till resultaten från relevanta EU-finansierade projekt såsom Soclimpact ( https://soclimpact.net ), Ceres ( https://ceresproject.eu ) och ClimeFish ( https://climefish.eu/ ). De rekommendationer som togs fram som en del av ClimeFish-projektet är särskilt inriktade på havsbruk, men avser även produktion i insjöar och sötvattensdammar. I projektet togs en ram fram som stöd till beslutsfattande, bestående av ett elektroniskt verktyg som bistår med underlag till planeringsprocesserna i form av bland annat data och god praxis. Dessutom togs initiativet till en europeisk standard för sektoriella klimatanpassningsplaner.

(4)

Kommissionens vägledningsdokument bör också spridas i större utsträckning, t.ex. Vägledningsdokument om vattenbruk och Natura 2000.

(5)

 Här bör man till exempel i stor utsträckning sprida Intercafes olika åtgärder för hanteringen av skarvar med metoder som minskar problemen med skarvar inom det europeiska fisket. Läs mer på https://ec.europa.eu/environment/nature/cormorants/files/Cormorant_Toolbox_web_version.pdf .

(6)

Sådana riktlinjer bör beakta arbetet i undergruppen på eget initiativ till plattformen för djurs välbefinnande, inom GD Hälsa och livsmedelssäkerhet, samt relevanta yttranden från Efsa.

(7)

 PerformFish, ett projekt inom ramen för Horisont 2020 ( http://performfish.eu/ ), arbetar bland annat med att validera operativa skyddsindikatorer som är direkt relevanta för odlare av havsabborre och havsruda i Medelhavet.

(8)

Kommittén har fastställt prioriteringar för forskning om fiskars välbefinnande ( https://scar-europe.org/index.php/fish-documents ).

(9)

Vid framtagningen av dessa verktyg bör man beakta erfarenheterna från kampanjen ”Farmed in the EU”.

(10)

Ett EU-finansierat projekt om vattenbrukets integrerade utveckling i Medelhavsområdet (Mediterranean Aquaculture Integrated Development) undersöker olika sätt att göra lokala aktörer delaktiga i utbyggnaden av vattenbruket (läs mer på http://www.medaid-h2020.eu/index.php/wp7-social-acceptability-and-governance ).

(11)

Det rör sig bland annat om i) data som samlas in av Eurostat i enlighet med förordning (EG) nr 762/2008 om inlämning av statistik över vattenbruket från medlemsstaterna, ii) data som samlas in enligt förordningen om en datainsamlingsram (förordning (EU) 2017/1004) och iii) data som samlas in enligt djurhälsolagstiftning eller lagstiftning om ekologisk produktion.

(12)

Kommissionen har finansierat projekt för kompetensutveckling inom EU:s vattenbrukssektor genom åtgärden ”blå karriärer” inom ramen för EHFF (t.ex. Entrefish ( http://www.entrefish.eu/?page_id=3554&lang=en ). Den har också finansierat över 100 projekt med anknytning till vattenbruk genom programmet Erasmus+ (läs mer på https://ec.europa.eu/programmes/erasmus-plus/projects_en ) . I framtiden bör dock ännu mer göras.

(13)

EU:s klusterinitiativ inom Cosme-programmet för att stödja små och medelstora företags innovation och tillväxt är ett bra exempel på framsteg på området, såsom det franska klustret för vattenbruk och marina resurser, som samlar över 170 medlemmar (däribland fler än 60 små och medelstora företag).

(14)

Bland annat Europeiska havs- och fiskerifonden (EHFF), den kommande Europeiska havs-, fiskeri- och vattenbruksfonden (EHFVF), Horisont 2020 och Horisont Europa, miljö- och klimatinsatser (Life+), Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), programmet för företagens konkurrenskraft och små och medelstora företag (Cosme) och unionens jordobservations- och jordövervakningsprogram (Copernicus).