EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 18.10.2017

COM(2017) 606 final

2017/0265(NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om ingående, på Europeiska unionens vägnar, av Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (CETS nr 196)

MOTIVERING

1.FRÅGA SOM BEHANDLAS I FÖRSLAGET

Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (nedan kallad konvention nr 196) öppnades för undertecknande den 16 maj 2005. Europeiska unionen undertecknade konvention nr 196 den 22 oktober 2015 1 . Föreliggande förslag rör beslutet att ingå konvention nr 196 på unionens vägnar. Det ska läsas tillsammans med ett förslag om ett beslut att ingå det tilläggsprotokoll (konvention nr 217) som kompletterar konventionen om förebyggande av terrorism (konvention nr 196).

2.BAKGRUND TILL FÖRSLAGET

Syftet med konvention nr 196 är att främja parternas insatser för att förebygga terrorism och terrorismens negativa verkningar på ett fullständigt åtnjutande av mänskliga rättigheter, särskilt rätten till liv, både genom åtgärder på nationell nivå och genom internationellt samarbete (artikel 2). Genom konvention nr 196 kriminaliseras således följande handlingar, om de begås uppsåtligen: offentlig uppmaning till terroristbrott (artikel 5), rekrytering för terroristsyften (artikel 6), utbildning för terroristsyften (artikel 7) samt medhjälp, anstiftan och försök till sådana brott (brott med anknytning till terroristbrott enligt artikel 9). I artikel 1 definieras begreppet ”terroristbrott” med hänvisning till de handlingar som förtecknas i tillägg I till konvention nr 196.

Dessa regler som fastställer vad som utgör brott kompletteras av bestämmelser om juridiska personers ansvar för sådana brott (artikel 10) och om villkoren för sanktioner och påföljder (artikel 11). Fastställandet, genomförandet och tillämpningen av kriminaliseringen av denna verksamhet är föremål för villkor och garantier till skydd för grundläggande rättigheter i enlighet med artikel 12. Konvention nr 196 innehåller regler om jurisdiktion för de brott som anges i konventionen (artikel 14). Den föreskriver en skyldighet att utreda (artikel 15) och att lagföra eller utlämna (artikel 18). Dessa bestämmelser kompletteras av regler om skydd, ersättning och stöd till offer för terrorism (artikel 13), nationella strategier för förebyggande (artikel 3) samt internationellt samarbete om förebyggande åtgärder (artikel 4). Konvention nr 196 innehåller också flera bestämmelser som syftar till att stärka det internationella samarbetet i brottsärenden genom ömsesidig rättslig hjälp, inbegripet uppgiftslämnande på eget initiativ (artiklarna 17 och 22) och utlämning (artiklarna 19, 20 och 21), åtgärder som omfattas av en bestämmelse om icke-diskriminering (artikel 21).

Konvention nr 196 är öppen för undertecknande av Europeiska unionen (artikel 23.1). Dessutom finns det en bestämmelse (disconnection clause) som säkerställer att EU-bestämmelser gäller i förbindelserna mellan Europeiska unionens medlemsstater (artikel 26.3).

Efter att sex länder ratificerat konvention nr 196, varav fyra var medlemmar av Europarådet, trädde den i kraft den 1 juni 2007. Den 21 februari 2017 hade tjugotre EU-medlemsstater ratificerat konventionen, och alla hade undertecknat den 2 .

Ett tilläggsprotokoll (konvention nr 217) antogs av Europarådet den 19 maj 2015. Tilläggsprotokollet kompletterar konvention nr 196 och trädde i kraft den 1 juli 2017. Det är inte möjligt att vara part i tilläggsprotokollet utan att också vara part i konvention nr 196 3 .

Europeiska unionen har undertecknat både konvention nr 196 och dess tilläggsprotokoll 4 .

3.FÖRSLAGETS SYFTE

Terrorismen har en global karaktär och är ett växande hot mot grundläggande rättigheter, demokrati och rättsstatsprincipen i Europa och resten av världen. Terroristattacker är urskillningslösa. Vem som helst kan bli offer för terrorism.

De terroristattacker som har begåtts under de senaste åren i Europeiska unionen och på andra ställen i världen var oacceptabla kränkningar av de grundläggande principerna i demokratiska samhällen. Inför ett sådant bestående hot är Europeiska unionen mer än någonsin tidigare skyldig att på enad front arbeta för att främja och upprätthålla de principer som är hela orsaken till dess existens.

Insatserna mot terrorism måste intensifieras, inte bara på nationell nivå utan även på europeisk och internationell nivå. Terrorismens gränsöverskridande karaktär kräver ett kraftfullt internationellt samarbete. En gemensam syn på terroristbrott och terrorismrelaterade brott, i kombination med bestämmelser för att underlätta samarbetet mellan nationella myndigheter enligt konvention nr 196, bidrar till att ge ytterligare verkan åt de straffrättsliga instrumenten och det straffrättsliga samarbetet på EU-nivå och internationell nivå.

Konvention nr 196 gäller kriminalisering av terroristbrott och terroristrelaterad verksamhet, internationellt samarbete i fråga om sådana brott samt skydd, ersättning och stöd till offer för terrorism. Fördragen, och i synnerhet bestämmelserna i avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget, ger EU befogenhet på det område som omfattas av konvention nr 196. Detta bekräftas av det faktum att unionen redan har antagit följande åtgärder på de olika områden som omfattas av konvention nr 196:

·Direktiv (EU) 2017/541 om bekämpande av terrorism 5 , som ersätter rådets rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism, ändrat genom rambeslut 2008/919/RIF med avseende på de medlemsstater som är bundna av direktivet.

·Rådets beslut 2005/671/RIF om informationsutbyte och samarbete när det gäller terroristbrott 6 .

·Direktiv 2012/29/EU om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF 7 .

·Rådets direktiv 2004/80/EG om ersättning till brottsoffer 8 .

·Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/99/EU om den europeiska skyddsordern 9 .

·Rådets rambeslut 2009/948/RIF om förebyggande och lösning av tvister om utövande av jurisdiktion i straffrättsliga förfaranden 10 .

·Rådets rambeslut 2002/465/RIF om gemensamma utredningsgrupper 11 .

·Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna 12 .

·Direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området 13 .

·Konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater 14 .

·Konventionen om tillämpning av Schengenavtalet 15 .

·Rådets rambeslut 2006/960/RIF av den 18 december 2006 om förenklat informations- och underrättelseutbyte mellan de brottsbekämpande myndigheterna i Europeiska unionens medlemsstater 16 .

·Rådets beslut 2008/615/RIF av den 23 juni 2008 om ett fördjupat gränsöverskridande samarbete, särskilt för bekämpning av terrorism och gränsöverskridande brottslighet (Prümbeslut) 17 .

Europeiska unionen har alltså antagit en omfattande uppsättning rättsliga instrument för att bekämpa terrorism. Detta framhäver hur viktigt det är att medlemsstaterna handlar inom EU-institutionernas ram när de tar sig an internationella åtaganden på området terrorismbekämpning.

Genom antagandet av direktivet om bekämpande av terrorism är Europeiska unionen redo att fullfölja sitt åtagande att vara part i tilläggsprotokollet genom att ingå det instrumentet. Det kan endast ske genom att ingå konvention nr 196, senast samtidigt med att tilläggsprotokollet ingås.

4.FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA ASPEKTER

Valet av rättslig grund för en EU-rättsakt måste grundas på objektiva faktorer som kan bli föremål för domstolsprövning; inklusive rättsaktens syfte och innehåll 18 . Om bedömningen av en unionsrättsakt visar att det finns två avsikter med densamma eller att den har två beståndsdelar, och om en av dessa kan identifieras som den huvudsakliga eller avgörande avsikten eller beståndsdelen, medan den andra endast är av underordnad betydelse, ska rättsakten ha en enda rättslig grund, nämligen den som krävs med hänsyn till den huvudsakliga eller avgörande avsikten eller beståndsdelen.

Det främsta syftet med konvention nr 196 är att straffbelägga gärningar med anknytning till terrorism, för vilka unionen har behörighet med stöd av artikel 83.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Den materiella rättsliga grunden för undertecknande av konvention nr 196 är därför artikel 83.1 i EUF-fördraget.

I artikel 218.6 i EUF-fördraget föreskrivs att rådet på förslag från förhandlaren ska anta ett beslut om ingående av avtalet. I artikel 218.6 a i EUF-fördraget anges att om ett avtal gäller områden som omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet ska rådet anta ett beslut om ingående av avtalet efter att ha inhämtat Europaparlamentets godkännande.

Konvention nr 196 gäller områden som omfattas av det ordinarie lagstiftningsförfarandet, framför allt fastställandet av minimiregler om brottsrekvisit på området terrorism samt polissamarbete och straffrättsligt samarbete (artiklarna 82, 83.1 och 87 i EUF-fördraget). Den förfarandemässiga rättsliga grunden för det föreslagna beslutet är därför artikel 218.6 a i EUF-fördraget.

5.TERRITORIELL TILLÄMPNING

I enlighet med protokoll 22 till fördraget om Europeiska unionen är konvention nr 196, efter att ha undertecknats och därefter ingåtts av Europeiska unionen, bindande för och tillämpligt i alla EU-medlemsstater utom Danmark. I enlighet med protokoll 21 till fördraget om Europeiska unionen är konvention nr 196, efter att ha undertecknats och därefter ingåtts av Europeiska unionen, bindande för och tillämpligt i Förenade kungariket endast om den medlemsstaten meddelar rådet sin önskan att delta i antagandet och tillämpningen av detta instrument. Irland är bundet av rambeslut 2002/475/RIF och deltar därför i antagandet av detta beslut.

2017/0265 (NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om ingående, på Europeiska unionens vägnar, av Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (CETS nr 196)

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 83.1 jämförd med artikel 218.6 a,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag,

med beaktande av Europaparlamentets godkännande, och

av följande skäl:

(1)I enlighet med rådets beslut (EU) 2015/1913 av den 18 september 2015 19 undertecknades Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (CETS nr 196) den 22 oktober 2015, under förutsättning att den ingås.

(2)I artikel 23 i Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (CETS nr 196, nedan kallad konventionen) anges att konventionen ska vara öppen för godkännande av Europeiska unionen.

(3)Unionen har redan antagit bestämmelser på de olika områden som omfattas av konventionen.

(4)Irland är bundet av rådets rambeslut 2002/475/RIF 20 och deltar därför i antagandet av detta beslut.

(5)[I enlighet med artikel 3 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, har Förenade kungariket meddelat att det önskar delta i antagandet och tillämpningen av detta beslut,
ELLER
I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, och utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, deltar Förenade kungariket inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Förenade kungariket.]

(6)I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Danmark.

(7)Konventionen bör därför godkännas på Europeiska unionens vägnar.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Europeiska rådets konvention om bekämpande av terrorism (CETS nr 196) godkänns härmed på unionens vägnar.

Texten till konventionen åtföljer detta beslut.

Artikel 2

Rådets ordförande ska utse den person som ska ha befogenhet att på Europeiska unionens vägnar deponera det godkännandeinstrument som föreskrivs i artikel 23 i konventionen för att uttrycka Europeiska unionens samtycke till att bli bunden av konventionen.

Artikel 3

Detta beslut träder i kraft när det antas 21 .

Utfärdat i Bryssel den

(1) Rådets beslut (EU) 2015/1913 av den 18 september 2015 om undertecknande på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (CETS nr 196, EUT L 280, 24.10.2015, s. 22) och rådets beslut (EU) 2015/1914 av den 18 september 2015 om undertecknande på Europeiska unionens vägnar av tilläggsprotokollet till Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (CETS nr 196, EUT L 280, 24.10.2015, s. 24).

(2) Europarådets fördragskontor Förteckning över undertecknande och ratificering av fördrag 196 , situation den 29 augusti 2017.

(3) Se artikel 10 i tilläggsprotokollet.

(4) Rådets beslut (EU) 2015/1913 av den 18 september 2015 om undertecknande på Europeiska unionens vägnar av Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (CETS nr 196, EUT L 280, 24.10.2015, s. 22) och rådets beslut (EU) 2015/1914 av den 18 september 2015 om undertecknande på Europeiska unionens vägnar av tilläggsprotokollet till Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (CETS nr 196, EUT L 280, 24.10.2015, s. 24).

(5) Direktiv 2017/541 (EU) om bekämpande av terrorism, om ersättande av rådets rambeslut 2002/475/RIF och om ändring av rådets beslut 2005/671/RIF (EUT L 88 av den 31 mars 2017, s. 6).

(6) EUT L 253, 29.9.2005, s. 22.

(7) EUT L 315, 14.11.2012, s. 57.

(8) EUT L 261, 6.8.2004, s. 15.

(9) EUT L 338, 21.12.2011, s. 2.

(10) EUT L 328, 15.12.2009, s. 42.

(11) EGT L 162, 20.6.2002, s. 1.

(12) EGT L 190, 18.7.2002, s. 1.

(13) EUT L 130, 1.5.2014, s. 1.

(14) Rådets akt av den 29 maj 2000 om upprättande av konventionen om ömsesidig rättslig hjälp i brottmål mellan Europeiska unionens medlemsstater, EGT C 197, 12.7.2000, s. 1.

(15) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.

(16) EUT L 386, 29.12.2006, s. 89.

(17) EUT L 210, 6.6.2008, s. 1.

(18) Dom i mål C-377/12, kommissionen mot rådet, punkt 34.

(19) EUT L 280, 24.10.2015, s. 22.

(20) Rådets rambeslut 2002/475/RIF av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism (EGT L 164, 22.6.2002, s. 3).

(21) Dagen för konventionens ikraftträdande för Europeiska unionen kommer att offentliggöras av rådets generalsekretariat i Europeiska unionens officiella tidning.

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 18.10.2017

COM(2017) 606 final

BILAGA

till

förslag till rådets beslut

om ingående, på Europeiska unionens vägnar, av Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (CETS nr 196)

BILAGA

till

förslag till rådets beslut

om ingående, på Europeiska unionens vägnar, av Europarådets konvention om förebyggande av terrorism (CETS nr 196)

Europarådets konvention om förebyggande av terrorism

Warszawa, 16 maj 2005

Ingress

Europarådets medlemsstater och övriga stater som är signatärer till denna konvention,

som anser att målet för Europarådet är att uppnå större enhet mellan sina medlemmar,

som erkänner värdet av att förstärka samarbetet med övriga parter till denna konvention,

som önskar vidta effektiva åtgärder för att förhindra terrorism och att motverka, framför allt, offentlig uppmaning till terroristbrott samt rekrytering och utbildning för terroristsyften,

som är medvetna om den allvarliga oro som ökningen av terroristbrott och det växande terroristhotet ger upphov till,

som är medvetna om den svåra situationen för dem som drabbas av terrorism, och som i det sammanhanget vill bekräfta sin djupt kända solidaritet med offren för terrorism och deras familjer,

som erkänner att terroristbrott och de övriga brott som anges i denna konvention, oavsett gärningsman, under inga omständigheter kan rättfärdigas med argument av politisk, filosofisk, ideologisk, rasmässig, etnisk, religiös eller annan liknande natur, och som erinrar om alla konventionsparters skyldighet att förebygga sådana brott och, om de inte kunnat förhindras, lagföra dem och se till att de är straffbara med påföljder som tar hänsyn till deras allvarliga natur,

som erinrar om behovet av att stärka kampen mot terrorism och bekräftar att alla åtgärder som vidtas för att förhindra eller försvåra terroristbrott måste vara förenliga med rättsstatsprincipen och demokratiska värderingar, mänskliga rättigheter och grundläggande friheter samt andra bestämmelser i internationell rätt, inbegripet internationell humanitär rätt i tillämpliga fall,

som erkänner att denna konvention inte är avsedd att påverka etablerade principer rörande yttrande- och föreningsfrihet,

som erinrar om att terroristhandlingar genom sin natur eller sitt sammanhang har till syfte att allvarligt skrämma en befolkning eller otillbörligen tvinga en regering eller en internationell organisation att utföra eller att avstå från att utföra en viss handling, eller allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller i en internationell organisation,

har enats om följande.

Artikel 1 – Terminologi

1.Med ”terroristbrott” avses i denna konvention något av de brott som omfattas av och definieras i något av de fördrag som anges i tillägget.

2.Vid deponeringen av sitt instrument om ratifikation, godtagande, godkännande eller anslutning får en stat eller Europeiska gemenskapen, som inte är part till ett fördrag som förtecknas i tillägget, förklara att det fördraget, när denna konvention tillämpas på den parten, inte ska anses ingå i tillägget. Denna förklaring ska upphöra att gälla så snart fördraget träder i kraft för den part som har avgett förklaringen, som ska underrätta Europarådets generalsekreterare om detta ikraftträdande.

Artikel 2 – Syfte

Syftet med denna konvention är att främja parternas insatser för att förebygga terrorism och terrorismens negativa verkningar på ett fullständigt åtnjutande av mänskliga rättigheter, särskilt rätten till liv, både genom åtgärder på nationell nivå och genom internationellt samarbete, med vederbörlig hänsyn till befintliga tillämpliga multilaterala eller bilaterala fördrag eller överenskommelser mellan parterna.

Artikel 3 – Nationella strategier för förebyggande

1.Varje part ska vidta lämpliga åtgärder för att förhindra terroristbrott och negativa verkningar av dessa, särskilt när det gäller fortbildning för brottsbekämpande myndigheter och andra organ samt utbildning, kultur, information, media och informationskampanjer riktade till allmänheten, utan att göra avkall på de skyldigheter att tillvarata de mänskliga rättigheterna som följer av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter eller andra skyldigheter enligt internationell rätt, i den mån dessa är tillämpliga på parten i fråga.

2.Varje part ska vidta de åtgärder som krävs för att förbättra och utveckla samarbetet mellan nationella myndigheter i syfte att förhindra terroristbrott och negativa verkningar av dessa, bland annat

a.informationsutbyte,

b.stärkt fysiskt skydd för personer och lokaler,

c.förbättrade fortbildnings- och samordningsplaner för den civila beredskapen.

3.Varje part ska främja tolerans genom att uppmuntra interreligiös och interkulturell dialog som vid behov inbegriper icke-statliga organisationer och andra delar av det civila samhället, i syfte att förebygga spänningar som kan bidra till att terroristbrott begås.

4.Varje part ska sträva efter att främja allmänhetens medvetenhet om förekomsten av, orsakerna till och omfattningen av terroristbrott och det hot som terroristbrott och övriga brott som anges i denna konvention utgör, och överväga möjligheterna att uppmuntra allmänheten att tillhandahålla sådan faktabaserad, specifik hjälp till sina behöriga myndigheter som kan bidra till att förhindra terroristbrott och övriga brott som anges i denna konvention.

Artikel 4 – Internationellt samarbete om förebyggande

Parterna ska, när så är lämpligt och efter förmåga, bistå och stödja varandra i syfte att stärka kapaciteten att förhindra terroristbrott, inbegripet genom utbyte av information och bästa praxis samt genom utbildning och andra gemensamma åtgärder av förebyggande karaktär.

Artikel 5 – Offentlig uppmaning till terroristbrott

1.I denna konvention avses med ”offentlig uppmaning till terroristbrott” att sprida eller på annat sätt göra ett meddelande tillgängligt för allmänheten i syfte att anstifta till terroristbrott, om detta handlingssätt, oavsett om det är fråga om att direkt förespråka terroristbrott eller inte, medför fara för att ett eller flera sådana brott begås.

2.Varje part ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa att en offentlig uppmaning till terroristbrott enligt definitionen i punkt 1, när handlingen begås i strid med lag och uppsåtligen, utgör ett brott enligt dess nationella lagstiftning.

Artikel 6 – Rekrytering för terroristsyften

1.I denna konvention avses med ”rekrytering för terroristsyften” att försöka förmå en annan person att begå eller medverka i utförandet av ett terroristbrott eller att ansluta sig till en sammanslutning eller grupp i syfte att bidra till att ett eller flera terroristbrott begås av sammanslutningen eller gruppen i fråga.

2.Varje part ska vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa att rekrytering för terroristsyften enligt definitionen i punkt 1 utgör ett brott enligt dess nationella lagstiftning, när handlingen begås i strid med lag och uppsåtligen.

Artikel 7 – Utbildning för terroristsyften

1.I denna konvention avses med ”utbildning för terroristsyften” att tillhandahålla instruktioner för tillverkning eller användning av sprängämnen, eldvapen, andra vapen eller skadliga eller farliga ämnen, eller instruktioner om andra specifika metoder eller tekniker, i syfte att begå eller bidra till utförandet av ett terroristbrott, i vetskap om att de kunskaper som tillhandahålls är avsedda att användas för detta ändamål.

2.Varje part ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa att utbildning för terroristsyften enligt definitionen i punkt 1, när handlingen begås i strid med lag och uppsåtligen, utgör ett brott enligt dess nationella lagstiftning.

Artikel 8 – Irrelevant om ett terroristbrott har begåtts

För att en handling ska utgöra ett brott enligt artiklarna 5–7 i denna konvention ska det inte vara nödvändigt att ett terroristbrott faktiskt har begåtts.

Artikel 9 – Brott med anknytning till terroristbrott

1.Varje part ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa att följande handlingar utgör ett brott enligt dess nationella lagstiftning:

a.Att delta som medbrottsling i utförandet av ett brott som anges i artiklarna 5–7 i denna konvention.

b.Att organisera utförandet av ett brott som anges i artiklarna 5–7 i denna konvention eller att instruera andra att begå ett sådant brott.

c.Att bidra till ett eller flera sådana brott som anges i artiklarna 5–7 i denna konvention begås av en grupp personer som agerar med ett gemensamt mål. Sådana bidrag ska vara uppsåtliga och antingen

i.ha lämnats i syfte att främja gruppens kriminella verksamhet eller mål, om verksamheten eller syftet innefattar att begå ett sådant brott som anges i artiklarna 5–7 i denna konvention, eller

ii.lämnas i vetskap om gruppens avsikt att begå ett sådant brott som anges i artiklarna 5–7 i denna konvention.

2.Varje part ska också vidta de åtgärder som är nödvändiga för att, inom ramen för och i enlighet med sin nationella lagstiftning, straffbelägga försök att begå ett sådant brott som anges i artiklarna 6 och 7 i denna konvention.

Artikel 10 – Juridiska personers ansvar

1.Varje part ska, i enlighet med sina rättsliga principer, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att fastställa juridiska personers ansvar för deltagande i sådana brott som anges i artiklarna 5–7 och 9 i denna konvention.

2.Med beaktande av partens rättsliga principer kan en juridisk persons ansvar vara straffrättsligt, civilrättsligt eller förvaltningsrättsligt.

3.Detta ansvar ska inte inverka på det straffrättsliga ansvaret för de fysiska personer som har begått brotten.

Artikel 11 – Påföljder och åtgärder

1.Varje part ska vidta nödvändiga åtgärder för att belägga de brott som anges i artiklarna 5–7 och 9 i denna konvention med effektiva, proportionella och avskräckande påföljder.

2.Tidigare slutliga fällande domar som meddelats i främmande stat för brott som anges i denna konvention får, i den utsträckning det är tillåtet enligt nationell lagstiftning, beaktas vid fastställandet av påföljd i enlighet med nationell lagstiftning.

3.Varje part ska se till att juridiska personer som ställts till ansvar i enlighet med artikel 10 blir föremål för effektiva, proportionella och avskräckande straffrättsliga eller icke-straffrättsliga påföljder, inbegripet penningpåföljder.

Artikel 12 – Villkor och garantier

1.Varje part ska se till att kriminalisering enligt artiklarna 5–7 och 9 i denna konvention fastställs, genomförs och tillämpas med respekt för de mänskliga rättigheterna, särskilt rätten till yttrandefrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet, i enlighet med vad som följer av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter samt andra skyldigheter enligt internationell rätt, i den utsträckning dessa är tillämpliga på parten i fråga.

2.Kriminalisering enligt artiklarna 5–7 och 9 i denna konvention bör dessutom fastställas, genomföras och tillämpas i enlighet med proportionalitetsprincipen, med respekt för de legitima mål som eftersträvas och deras nödvändighet i ett demokratiskt samhälle, och bör utesluta varje form av godtycklighet eller diskriminerande eller rasistisk behandling.

Artikel 13 – Skydd, ersättning och stöd till offer för terrorism

Varje part ska vidta de åtgärder som är nödvändiga för att skydda och stödja offer för terrorism som har begåtts inom det egna territoriet. Dessa åtgärder får, genom lämpliga nationella system och i enlighet med nationell lagstiftning, omfatta bland annat ekonomiskt bistånd och kompensation till offren för terrorism och deras nära familjemedlemmar.

Artikel 14 – Jurisdiktion

1.Varje part ska vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa sin jurisdiktion över brott som anges i denna konvention

a.när brottet har begåtts inom den partens territorium,

b.när brottet har begåtts ombord på ett fartyg som för den partens flagg eller ombord på ett luftfartyg som är registrerat enligt den partens lagstiftning,

c.när brottet har begåtts av en medborgare i den parten.

2.Varje part får även vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa sin jurisdiktion över brott som anges i denna konvention

a.om brottet syftade eller ledde till utförandet av ett av de brott som avses i artikel 1 i denna konvention, på den berörda partens territorium eller mot en av den berörda partens medborgare,

b.om brottet syftade eller ledde till utförandet av ett av de brott som avses i artikel 1 i denna konvention, mot en av den berörda partens statliga anläggningar utomlands, inbegripet partens diplomatiska eller konsulära inrättningar,

c.om brottet syftade eller ledde till ett sådant brott som avses i artikel 1 i denna konvention, och begicks i ett försök att tvinga den berörda parten att vidta eller avstå från att vidta en handling,

d.om brottet begås av en statslös person som har sin hemvist på den berörda partens territorium,

e.om brottet begås ombord på ett luftfartyg som hålls i trafik av den berörda partens regering.

3.Varje part ska vidta nödvändiga åtgärder för att fastställa sin jurisdiktion över brott som anges i denna konvention om den misstänkta gärningsmannen befinner sig inom dess territorium och parten inte utlämnar honom eller henne till en part vars behörighet grundar sig på en behörighetsregel som även förekommer i den anmodade partens lagstiftning.

4.Denna konvention utesluter inte att straffrättslig jurisdiktion utövas enligt nationell lagstiftning.

5.Om fler än en part hävdar jurisdiktion över ett misstänkt brott som anges i denna konvention ska de berörda parterna, i lämpliga fall, samråda i syfte att fastställa den lämpligaste jurisdiktionen för lagföring.

Artikel 15 – Skyldighet att utreda

1.Efter att ha tagit emot uppgifter om att en person som har begått eller påstås ha begått ett brott som anges i denna konvention kan uppehålla sig på dess territorium, ska den berörda parten vidta nödvändiga åtgärder enligt sin nationella lagstiftning för att utreda de faktiska omständigheterna i informationen.

2.Efter att ha försäkrat sig om att det är motiverat av omständigheterna ska den part på vars territorium gärningsmannen eller den misstänkta gärningsmannen befinner sig vidta lämpliga åtgärder enligt sin nationella lagstiftning för att säkerställa den berörda personens närvaro för lagföring eller utlämning.

3.Varje person mot vilken åtgärder vidtas i enlighet med punkt 2 ska ha rätt att

a.utan dröjsmål kommunicera med närmaste lämpliga företrädare för den stat som personen är medborgare i eller som av andra skäl är berättigad att skydda personens rättigheter eller, om personen är statslös, för den stat på vars territorium personen är stadigvarande bosatt,

b.ta emot besök av en företrädare för den staten,

c.informeras om sina rättigheter enligt a och b.

4.De rättigheter som avses i punkt 3 ska utövas i enlighet med lagar och andra författningar i den part på vars territorium gärningsmannen eller den misstänkta gärningsmannen befinner sig, med det förbehållet att dessa lagar och andra författningar måste göra det möjligt att ge full verkan åt syftena med de rättigheter som beviljats enligt punkt 3.

5.Bestämmelserna i punkterna 3 och 4 ska inte påverka rätten för en part med anspråk på jurisdiktion i enlighet med artikel 14 punkterna 1 c och 2 d att inbjuda Internationella rödakorskommittén att kommunicera med och besöka den misstänkta gärningsmannen.

Artikel 16 – Situationer där konventionen inte är tillämplig

Denna konvention ska inte tillämpas om något av de brott som avses i artiklarna 5–7 och 9 begås inom en och samma stat, den brottsmisstänkte är medborgare i den staten och befinner sig på dess territorium, och ingen annan stat har en grund för att utöva jurisdiktion enligt artikel 14 punkterna 1 eller 2 i denna konvention, varvid bestämmelserna i artiklarna 17 och 20–22 i denna konvention, beroende på omständigheterna, ska tillämpas i sådana fall.

Artikel 17 – Internationellt samarbete på straffrättens område

1.Parterna ska ge varandra största möjliga hjälp i samband med brottsutredningar eller straffrättsliga förfaranden eller utlämningsförfaranden med avseende på de brott som anges i artiklarna 5–7 och 9 i denna konvention, inklusive bistånd med upptagande av bevisning som de innehar och som är nödvändig för förfarandet.

2. Parterna ska fullgöra sina skyldigheter enligt punkt 1 i överensstämmelse med de fördrag eller andra avtal om ömsesidig rättslig hjälp som gäller dem emellan. I avsaknad av sådana fördrag eller avtal ska parterna erbjuda varandra hjälp i enlighet med sin nationella lagstiftning.

3.Parterna ska i största möjliga utsträckning samarbeta med varandra i enlighet med den anmodade partens tillämpliga lagar, fördrag, avtal och överenskommelser när det gäller brottsutredningar eller straffrättsliga förfaranden i samband med brott för vilka juridiska personer med stöd av artikel 10 i denna konvention kan ställas till ansvar i den begärande parten.

4.Varje part får överväga att inrätta ytterligare mekanismer för att dela med sig till andra parter av information eller bevis som behövs för att fastställa straffrättsligt, civilrättsligt eller förvaltningsrättsligt ansvar i enlighet med artikel 10.

Artikel 18 – Utlämning eller lagföring

1.Den part på vars territorium den misstänkta gärningsmannen befinner sig ska, om den har jurisdiktion enligt artikel 14 och under förutsättning att personen inte utlämnas, vara skyldig att utan onödigt dröjsmål hänskjuta saken till sina behöriga myndigheter för lagföring i enlighet med sin lagstiftning, utan några som helst undantag och oavsett om brottet begicks på dess territorium eller inte. Dessa myndigheter ska fatta beslut på samma sätt som vid andra allvarliga brott enligt den berörda partens lagstiftning.

2.När en part enligt sin nationella lagstiftning får utlämna eller på annat sätt överlämna en av sina medborgare endast på villkor att vederbörande återbördas till parten i fråga för att avtjäna det straff som han eller hon har ådömts i den rättegång eller de rättsliga förfaranden för vilka utlämningen eller överlämnandet av honom eller henne begärdes, och parten i fråga och den part som begär utlämning är införstådda med detta alternativ och de andra villkor som de bedömer som lämpliga, ska sådan villkorlig utlämning eller sådant villkorligt överlämnande vara tillräckligt för att uppfylla villkoren i punkt 1.

Artikel 19 – Utlämning

1.De brott som anges i artiklarna 5–7 och 9 i denna konvention ska anses inkluderade som utlämningsbara brott i varje utlämningsavtal som redan gäller mellan parter före ikraftträdandet av denna konvention. Parterna förbinder sig att inkludera dessa brott som utlämningsbara brott i varje utlämningsavtal som längre fram kan komma att ingås dem emellan.

2.Om en part som för utlämning ställer som villkor att det ska finnas ett utlämningsavtal mottar en begäran om utlämning från en annan part med vilken den inte har slutit ett sådant avtal, kan den anmodade parten, om den så önskar, betrakta denna konvention som en rättslig grund för utlämning med avseende på de brott som anges i artiklarna 5–7 och 9 i denna konvention. Utlämning ska även vara underkastad de övriga villkor som gäller enligt den anmodade partens lagstiftning.

3.Parter som inte ställer som villkor att det finns ett utlämningsavtal för att utlämning ska kunna ske, ska sinsemellan erkänna de brott som anges i artiklarna 5–7 och 9 i denna konvention som utlämningsbara brott, med förbehåll för villkoren i den anmodade partens lagstiftning.

4.När så krävs ska de brott som anges i artiklarna 5–7 och 9 i denna konvention, när det är fråga om utlämning mellan parter, behandlas som om de hade begåtts inte endast i den stat där de faktiskt inträffade utan även på territoriet i de parter som har fastställt jurisdiktion i enlighet med artikel 14.

5.Bestämmelserna i alla avtal och överenskommelser mellan parter som har ingåtts med avseende på brott som anges i artiklarna 5–7 och 9 i denna konvention ska anses vara ändrade mellan parterna i den utsträckning som de är oförenliga med konventionen.

Artikel 20 – Borttagande av den politiska undantagsklausulen

1.Inget av de brott som anges i artiklarna 5–7 och 9 i denna konvention ska, när det gäller utlämning eller ömsesidig rättslig hjälp, anses som ett politiskt brott, ett brott som sammanhänger med ett politiskt brott eller ett brott med politiska motiv. Följaktligen får en begäran om utlämning eller om ömsesidig rättslig hjälp som grundas på ett sådant brott inte avslås enbart på den grunden att den avser ett politiskt brott eller ett brott som sammanhänger med ett politiskt brott eller ett brott med politiska motiv.

2.Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 19–23 i Wienkonventionen om traktaträtten av den 23 maj 1969 på övriga andra artiklar i denna konvention, får varje stat eller Europeiska gemenskapen vid tidpunkten för undertecknandet eller i samband med deponeringen av instrument för ratificering, godtagande eller godkännande av eller anslutning till denna konvention, förklara att man förbehåller sig rätten att inte tillämpa punkt 1 i denna artikel med avseende på utlämning för ett brott som anges i denna konvention. Parten åtar sig att tillämpa detta förbehåll från fall till fall genom vederbörligen motiverade beslut.

3.Varje part får helt eller delvis dra tillbaka ett förbehåll som den har gjort i enlighet med punkt 2 genom en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare, vilken ska gälla från och med dagen för mottagandet.

4.En part som gjort ett förbehåll i enlighet med punkt 2 i denna artikel får inte kräva att en annan part ska tillämpa punkt 1 i denna artikel; den får emellertid, om dess förbehåll är partiellt eller villkorat, begära tillämpning av denna artikel i den utsträckning som parten i fråga själv har godtagit den.

5.Förbehållet ska vara giltigt för en period av tre år från och med dagen för ikraftträdandet av denna konvention för den berörda partens vidkommande. Ett sådant förbehåll får förlängas med perioder av samma varaktighet.

6.Tolv månader innan förbehållet upphör att gälla ska Europarådets generalsekreterare underrätta den berörda parten om detta upphörande. Senast tre månader innan förbehållet upphör att gälla ska parten underrätta Europarådets generalsekreterare om huruvida den kommer att hålla fast vid, ändra eller dra tillbaka sitt förbehåll. Om en part meddelar Europarådets generalsekreterare att den håller fast vid sitt förbehåll, ska den lämna en förklaring av skälen till detta fasthållande. I avsaknad av ett meddelande från den berörda parten ska Europarådets generalsekreterare underrätta denna om att dess förbehåll anses automatiskt förlängt med en period av sex månader. Om den berörda parten underlåter att anmäla sin avsikt att hålla fast vid eller ändra sitt förbehåll före utgången av denna period ska förbehållet upphöra att gälla.

7.Om en part väljer att inte utlämna en person med stöd av detta förbehåll, efter att ha mottagit en begäran om utlämning från en annan part, ska den undantagslöst och utan oskäligt dröjsmål hänskjuta saken till sina behöriga myndigheter för lagföring, såvida inte den begärande och den anmodade parten kommer överens om annat. De behöriga myndigheterna ska, i syfte att få lagföring till stånd i den anmodade parten, fatta beslut på samma sätt som vid andra allvarliga brott enligt lagstiftningen i den parten. Den anmodade parten ska utan onödigt dröjsmål meddela den slutliga utgången av målet till den begärande parten och till Europarådets generalsekreterare, som ska vidarebefordra uppgiften till det samråd mellan parterna som föreskrivs i artikel 30.

8.Beslutet om att avslå begäran om utlämning på grundval av detta förbehåll ska utan dröjsmål vidarebefordras till den begärande parten. Om inget rättsligt avgörande i sakfrågan har fattats inom rimlig tid i den anmodade parten i enlighet med punkt 7 får den begärande parten meddela detta till Europarådets generalsekreterare, som ska hänskjuta saken till det samråd mellan parterna som föreskrivs i artikel 30. Detta samråd ska överväga saken och avge ett yttrande om huruvida vägran är förenlig med konventionen och hänskjuta saken till ministerkommittén för utfärdande av en förklaring om detta. När den utför sina uppgifter enligt denna punkt ska ministerkommittén i sin sammansättning vara begränsad till konventionsstaterna.

Artikel 21 – Icke-diskriminering

1.Ingenting i denna konvention ska tolkas så att det ålägger en skyldighet att genomföra utlämning eller lämna ömsesidig rättslig hjälp om den anmodade parten har goda skäl att anta att begäran om utlämning för brott som anges i artiklarna 5–7 och 9 eller om ömsesidig rättslig hjälp i fråga om sådana brott har framställts i syfte att lagföra eller straffa en person på grund av dennas ras, religion, nationalitet, etniska ursprung eller politiska åskådning, eller att efterlevnad av begäran skulle skada den berörda personens ställning av något av dessa skäl.

2.Ingenting i denna konvention ska tolkas så att det ålägger en skyldighet att genomföra utlämning om den person som är föremål för begäran om utlämning riskerar att utsättas för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.

3.Ingenting i denna konvention ska tolkas så att det ålägger en skyldighet vare sig att genomföra utlämning, om den person som är föremål för begäran om utlämning riskerar att utsättas för dödsstraff eller, om den anmodade partens lagstiftning inte tillåter livstidsstraff, dömas till livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning, såvida inte den anmodade parten enligt tillämpliga utlämningsavtal är skyldig att genomföra utlämning om den begärande parten ger sådana försäkringar som den anmodade parten anser vara tillräckliga för att dödsstraff inte kommer att utdömas eller, där sådana förekommer, inte kommer att verkställas, eller att den berörda personen inte kommer att underkastas livstids fängelse utan möjlighet till villkorlig frigivning.

Artikel 22 – Uppgiftslämnande på eget initiativ

1.Utan att det påverkar tillämpningen av deras egna utredningar eller förfaranden får en parts behöriga myndigheter, utan föregående begäran, lämna de behöriga myndigheterna i en annan part information som erhålls inom ramen för deras egna utredningar, om de anser att utlämnandet av sådana uppgifter skulle kunna hjälpa den part som tar emot informationen att inleda och genomföra utredningar eller förfaranden, eller skulle kunna leda till en begäran från den berörda parten enligt denna konvention.

2.Den part som tillhandahåller informationen får, i enlighet med sin nationella lagstiftning, ställa villkor för hur den mottagande parten använder denna.

3.Den part som tar emot informationen ska vara bunden av sådana villkor.

4.En part får dock när som helst, genom en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare, klargöra att den förbehåller sig rätten att inte bli bunden av de villkor som ställs av den part som lämnar information enligt punkt 2 ovan, såvida inte parten på förhand mottar underrättelse om vilken typ av information som ska tillhandahållas och samtycker till att den överförs.

Artikel 23 – Undertecknande och ikraftträdande

1.Denna konvention ska vara öppen för undertecknande av Europarådets och Europeiska gemenskapens medlemmar och av tredjeländer som har deltagit i utarbetandet av konventionen.

2.Denna konvention ska ratificeras, godtas eller godkännas. Ratifikations-, godtagande- eller godkännandeinstrument ska deponeras hos Europarådets generalsekreterare.

3.Denna konvention träder i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period på tre månader räknat från den dag då sex signatärer, av vilka minst fyra är medlemmar av Europarådet, har uttryckt sitt samtycke till att vara bundna av konventionen i enlighet med bestämmelserna i punkt 2.

4.För varje signatärstat som senare uttrycker sitt samtycke till att vara bunden av konventionen ska denna träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period på tre månader räknat från den dag då denna uttryckte sitt samtycke till att vara bunden av konventionen i enlighet med bestämmelserna i punkt 2.

Artikel 24 – Anslutning till konventionen

1.Efter ikraftträdandet av denna konvention får Europarådets ministerkommitté, efter att ha samrått med och inhämtat enhälligt godkännande från parterna i konventionen, bjuda in varje stat som inte är medlem av Europarådet och som inte har deltagit i utarbetandet av konventionen att ansluta sig till denna. Beslutet ska fattas med den majoritet som förskrivs i artikel 20 d i Europarådets stadga och genom enhälligt beslut av företrädarna för de parter som är berättigade att vara ledamöter i ministerkommittén.

2.För varje stat som ansluter sig till konventionen enligt punkt 1 ovan ska denna träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period på tre månader räknat från den dag då anslutningsinstrumentet deponerades hos Europarådets generalsekreterare.

Artikel 25 – Territoriell tillämpning

1.Varje stat eller Europeiska gemenskapen får, vid undertecknandet eller vid deponeringen av sitt ratifikations-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument, ange för vilket eller vilka territorier denna konvention ska gälla.

2.Varje part får vid en senare tidpunkt, genom en förklaring ställd till Europarådets generalsekreterare, utvidga tillämpningen av denna konvention till varje annat territorium som anges i förklaringen. Med avseende på ett sådant territorium ska konventionen träda i kraft den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period på tre månader räknat från den dag då generalsekreteraren tog emot förklaringen.

3.Varje förklaring som har lämnats enligt de två föregående punkterna får, med avseende på varje i förklaringen angivet territorium, återtas genom en underrättelse ställd till Europarådets generalsekreterare. Återtagandet får verkan den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period på tre månader räknat från den dag då generalsekreteraren tog emot underrättelsen.

Artikel 26 – Konventionens verkningar

1.Denna konvention kompletterar tillämpliga multilaterala eller bilaterala fördrag eller avtal mellan parterna, inbegripet bestämmelserna i följande av Europarådets fördrag:

–Europeisk utlämningskonvention, som öppnades för undertecknande i Paris den 13 december 1957 (ETS nr 24).

–Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, som öppnades för undertecknande i Strasbourg den 20 april 1959 (ETS nr 30).

–Europeisk konvention om bekämpande av terrorism, som öppnades för undertecknande i Strasbourg den 27 januari 1977 (ETS nr 90).

–Tilläggsprotokoll till Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, öppnat för undertecknande i Strasbourg den 17 mars 1978 (ETS nr 99).

–Andra tilläggsprotokollet till Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål, öppnat för undertecknande i Strasbourg den 8 november 2001 (ETS nr 182).

–Tilläggsprotokoll till Europeisk konvention om bekämpande av terrorism, öppnat för undertecknande i Strasbourg den 15 maj 2003 (ETS nr 190).

2.Om två eller flera parter redan har ingått ett avtal eller ett fördrag om de frågor som regleras i denna konvention eller på annat sätt har ingått förbindelser avseende sådana frågor, eller om de gör det i framtiden, ska de också ha rätt att tillämpa detta avtal eller fördrag eller reglera dessa förbindelser i enlighet därmed. När parter ingår förbindelser avseende frågor som behandlas i denna konvention på annat sätt än som regleras i denna, ska de dock se till att det sker på ett sätt som inte strider mot konventionens mål och principer.

3.Parter som är medlemmar i Europeiska unionen ska, i sina ömsesidiga förbindelser, tillämpa Europeiska gemenskapens och Europeiska unionens bestämmelser i den mån det finns sådana bestämmelser på det berörda området som är tillämpliga på det specifika fallet, utan att det påverkar målet för och syftet med denna konvention och utan att det påverkar dess fullständiga tillämpning gentemot andra parter i konventionen.

4.Ingenting i denna konvention ska påverka andra rättigheter och skyldigheter och annat ansvar som tillkommer parter och enskilda enligt internationell rätt, inbegripet internationell humanitär rätt.

5.De väpnade styrkornas verksamhet under en väpnad konflikt, enligt definitionen av dessa begrepp i internationell humanitär rätt, vilken lyder under dessa rättsregler, omfattas inte av denna konvention och verksamhet som bedrivs av en parts militära styrkor i samband med utövandet av dessas officiella uppgifter omfattas inte av denna konvention till den del verksamheten lyder under andra regler i internationell rätt.

Artikel 27 – Ändringar av konventionen

1.Ändringar av denna konvention får föreslås av vilken som helst av parterna, Europarådets ministerkommitté eller samrådet mellan parterna.

2.Varje förslag till ändring ska meddelas parterna av Europarådets generalsekreterare.

3.Dessutom ska varje ändring som föreslagits av en part eller av Europarådets ministerkommitté meddelas samrådet mellan parterna, som ska lägga fram sitt yttrande om den föreslagna ändringen till ministerkommittén.

4.Ministerkommittén ska överväga den föreslagna ändringen och eventuella yttranden som lagts fram av samrådet mellan parterna och får därefter godkänna ändringen.

5.Texten till varje ändring som godkänts av ministerkommittén i enlighet med punkt 4 ska vidarebefordras till parterna för godtagande.

6.Varje ändring som godkänts i enlighet med punkt 4 ska träda i kraft den trettionde dagen efter det att alla parter har meddelat generalsekreteraren att de godtar ändringen.

Artikel 28 – Översyn av tillägget

1.Var och en av parterna eller ministerkommittén får lägga fram förslag till ändringar i syfte att uppdatera förteckningen över fördrag i tillägget. Sådana förslag till ändringar ska endast avse allmänna fördrag som ingåtts inom Förenta nationernas system, som uttryckligen behandlar internationell terrorism och som har trätt i kraft. De ska meddelas parterna av Europarådets generalsekreterare.

2.Efter samråd med parter som inte är medlemmar i konventionen får ministerkommittén anta en föreslagen ändring med den majoritet som föreskrivs i artikel 20 d i Europarådets stadga. Ändringen ska träda i kraft efter utgången av en period på ett år efter den dag då den vidarebefordrades till parterna. Under denna period får varje part meddela Europarådets generalsekreterare eventuella invändningar mot ikraftträdandet av ändringen med avseende på den parten.

3.Om en tredjedel av parterna anmäler en invändning mot ikraftträdandet av ändringen till Europarådets generalsekreterare, ska ändringen inte träda i kraft.

4.Om färre än en tredjedel av parterna anmält en invändning, ska ändringen träda i kraft för de parter som inte har anmält invändningar.

5.Efter det att en ändring har trätt i kraft i enlighet med punkt 2 och en part har invänt mot denna ändring, ska ändringen träda i kraft med avseende på den berörda parten den första dagen i den månad som följer på den dag då den meddelade Europarådets generalsekreterare sitt godtagande.

Artikel 29 – Tvistlösning

Om det uppstår en tvist mellan parter om tolkningen eller tillämpningen av denna konvention, ska de eftersträva en lösning av tvisten genom förhandlingar eller på annat fredligt sätt efter eget val, inbegripet hänskjutande av tvisten till en skiljedomstol, vars beslut ska vara bindande för parterna i tvisten, eller till Internationella domstolen, enligt överenskommelse mellan de berörda parterna.

Artikel 30 – Samråd mellan parterna

1.Parterna ska med jämna mellanrum samråda i syfte att

a.lägga fram förslag om att underlätta eller förbättra den faktiska tillämpningen av denna konvention, också genom identifiering av eventuella problem och effekterna av eventuella förklaringar som gjorts enligt denna konvention,

b.formulera ett yttrande om huruvida en vägran att utlämna som hänskjuts till dem i enlighet med artikel 20.8 är förenlig med konventionen,

c.föreslå ändringar av denna konvention i enlighet med artikel 27,

d.formulera ett yttrande om förslag till ändring av denna konvention som hänskjuts till dem i enlighet med artikel 27.3,

e.yttra sig om frågor som rör tillämpningen av denna konvention och underlätta utbytet av information om viktig rättslig, politisk och teknisk utveckling.

2.Samrådet mellan parterna ska sammankallas av Europarådets generalsekreterare så snart denne anser det nödvändigt och under alla omständigheter om en majoritet av parterna eller ministerkommittén begär sammankallande.

3.Parterna ska bistås av Europarådets sekretariat vid utförandet av sina uppgifter enligt denna artikel.

Artikel 31 – Frånträdande

1.Varje part får när som helst frånträda denna konvention genom en underrättelse ställd till Europarådets generalsekreterare.

2.Ett sådant frånträdande får verkan den första dagen i den månad som följer efter utgången av en period på tre månader räknat från den dag då generalsekreteraren tog emot underrättelsen.

Artikel 32 – Underrättelse

Europarådets generalsekreterare ska underrätta Europarådets medlemsstater, Europeiska gemenskapen, icke-medlemsstater som har deltagit i utarbetandet av denna konvention och varje stat som har anslutit sig till, eller har inbjudits att ansluta sig till denna konvention, om

a.varje undertecknande,

b.deponeringen av ratificerings-, godtagande-, godkännande- eller anslutningsinstrument,

c.datum för denna konventions ikraftträdande i enlighet med artikel 23,

d.varje förklaring som lämnats enligt artiklarna 1.2, 22.4 och 25,

e.alla andra akter, underrättelser eller meddelanden som avser denna konvention.

Till bekräftelse härav har undertecknade, därtill vederbörligen befullmäktigade, undertecknat denna konvention.

Utfärdad i Warszawa den 16 maj 2005, på engelska och franska, vilka båda texter är lika giltiga, i ett enda exemplar som ska deponeras i Europarådets arkiv. Europarådets generalsekreterare ska överlämna en vidimerad kopia till alla Europarådets medlemsstater, Europeiska gemenskapen, de icke-medlemsstater som har deltagit i utarbetandet av denna konvention och varje stat som har inbjudits att ansluta sig till denna.

Tillägg

1.Konvention för bekämpande av olaga besittningstagande av luftfartyg, undertecknad i Haag den 16 december 1970.

2.Konvention för bekämpande av brott mot den civila luftfartens säkerhet, ingången i Montreal den 23 september 1971.

3. Konvention i New York om förebyggande och bestraffning av brott mot diplomater och andra internationellt skyddade personer, antagen i New York den 14 december 1973.

4. Internationell konvention mot tagande av gisslan, antagen i New York den 17 december 1979.

5. Konvention om fysiskt skydd av kärnämne, antagen i Wien den 3 mars 1980.

6. Protokoll för bekämpande av våldsbrott på flygplatser som används för civil luftfart i internationell trafik, undertecknat i Montreal den 24 februari 1988.

7. Konvention om bekämpande av brott mot sjöfartens säkerhet, undertecknad i Rom den 10 mars 1988.

8. Protokoll för bekämpande av brott mot säkerheten för fasta plattformar belägna på kontinentalsockeln, undertecknat i Rom den 10 mars 1988.

9. Internationell konvention om bekämpande av bombattentat av terrorister, antagen i New York den 15 december 1997.

10. Internationell konvention om bekämpande av finansiering av terrorism, antagen i New York den 9 december 1999.

11.Internationell konvention om bekämpande av nukleär terrorism, antagen i New York den 13 april 2005 1 .

(1) Ändring av tillägget, som antogs av ministrarnas företrädare vid deras 1034:e sammanträde (den 11 september 2008, punkt 10.1) och trädde i kraft den 13 september 2009, i enlighet med artikel 28 i konventionen.