21.3.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 88/74

1.

Europeiska regionkommittén konstaterar att den globala ekonomiska krisen har ökat allmänhetens misstro mot stora delar av banksektorn. Vissa storbankers högriskspekulationer bidrog i hög grad till denna kris eller var närmare bestämt en av flera orsaker till finanssystemens kollaps. ”Räddningspaketen” till systemviktiga banker var nödvändiga ur samhällsekonomisk synvinkel men väckte stark kritik hos medborgarna mot att medlemsstaterna tog på sig ansvaret för de framför allt privatägda finansinstitutens riskfyllda affärer. Det är därför ytterst viktigt att se till att föreliggande förslag om ett europeiskt insättningsgarantisystem stärker medborgarnas förtroende för den europeiska banksektorn i lika hög grad i samtliga medlemsstater.

2.

Det finns ett tydligt samband mellan medlemsstaternas ekonomiska stabilitet och stabiliteten hos de banker som är etablerade i dem. Ett europeiskt bankunionssystem får därför inte betraktas isolerat utan måste alltid kompletteras med åtgärder för ekonomisk styrning på medlemsstatsnivå för att åstadkomma och garantera ekonomisk stabilitet. I vissa medlemsstater leder t.ex. nationella insolvensbestämmelser till orimligt långa förfaranden, som gör att verkställbara titlar bara kan erhållas med stor försening. Dessa bestämmelser strider mot målen i kommissionens förslag, eftersom de tydligt försvårar eller till och med gör det praktiskt omöjligt att avveckla banker när ansvarskyldighet uppstår.

3.

ReK välkomnar i detta sammanhang kommissionens ansträngningar när det gäller bankunionen, vilka ska återställa medborgarnas förtroende. Bank- och finanskrisen har visat på svagheter i banksystemet, som systematiskt måste rättas till under nästa fas. Direktivet om insättningsgarantisystem från 2014 liksom direktivet om återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag har bidragit avsevärt till detta, men direktiven har ännu inte genomförts i alla medlemsstater. Här bör det också påpekas att förslaget föreskriver att medlemsstaterna ska bibehålla de nationella insättningsgarantifonder som redan inrättats vid sidan av den gemensamma europeiska fonden, åtminstone till dess att en fullständig försäkring uppnåtts inom ramen för insättningsgarantisystemet.

4.

Kommittén konstaterar att övergången från ett nationellt till ett europeiskt insättningsgarantisystem är ett avgörande steg som i princip, även om det är riskfyllt, skulle kunna trygga EU-medborgarnas insättningar. Detta förutsätter dock att kommissionen först gör en konsekvensbedömning, att direktivet om insättningsgarantisystem genomförs i alla medlemsstater och att befintliga risker minimeras. Endast så kan systemet inte bara skydda insättningarna, utan också stärka den finansiella stabiliteten genom att ytterligare försvaga kopplingen mellan bankerna och statsskulden.

5.

ReK anser att alla medlemsstater först och främst bör genomföra direktivet om insättningsgarantisystem, innan ett europeiskt insättningsgarantisystem övervägs. Detta gäller särskilt med hänsyn till de harmoniserade bestämmelserna om finansiering av insättningsgarantisystem och möjligheterna att använda medel (inklusive preventiva respektive institutsskyddande åtgärder). Att inrätta ett europeiskt insättningsgarantisystem utan att först säkerställa en harmonisering av de nationella garantisystemen skulle frånta de medlemsstater som ännu inte har genomfört direktivet om insättningsgarantisystem incitamentet att göra detta. Under inga omständigheter får det europeiska insättningsgarantisystemet leda till att stabila och effektiva fonder hålls ansvariga för instabila system utan att kunna påverka riskhanteringen av dem. I detta sammanhang bör det även påpekas att det i direktivet om insättningsgarantisystem faktiskt anges att en rapport om samarbetet mellan de nationella insättningsgarantisystemen ska läggas fram senast 2019. En sådan rapport vore en förutsättning för införandet av ett europeiskt insättningsgarantisystem.

6.

Vi bekräftar här ännu en gång de synpunkter som framfördes i yttrandet om ”Uppföljning till de fem ordförandenas rapport: Färdigställandet av EU:s ekonomiska och monetära union”.

7.

Kommittén konstaterar att medlemsstaternas banker skiljer sig kraftigt åt till sin utformning och storlek liksom till sina arbetsmetoder. Dessutom finns det olika modeller för ägande- och stödstrukturer, vilket i sin tur kan leda till avsevärda skillnader i den strategiska inriktningen, riskbeteendet och agerandet på marknaden.

8.

ReK anser att en diversifiering av modellerna kan bli en fördel i kristider. De olika nationella och regionala särdragen kräver i regel en strategi som utformats för den specifika situationen. För att inte bara bibehålla utan också stärka EU:s och dess medlemsstaters konkurrenskraft måste befintliga och välfungerade system infogas i ett europeiskt insättningsgarantisystem.

9.

De europeiska bankerna spelar också en viktig roll för företagen inom och utanför EU, och som grundval för den europeiska ekonomin bidrar de också till den europeiska inre marknadens funktion. Att allmänheten och företagen har ett grundläggande förtroende för banker och finansinstitut är en nödvändig förutsättning för offentliga och privata investeringar i medlemsstaterna.

10.

ReK konstaterar att det trots bankkrisens förödande effekter på den europeiska ekonomin och på instituten i olika medlemsstater finns en rad exempel på att medborgarnas tillgångar också i dessa tider skyddades på ett klanderfritt sätt.

11.

Tack vare sina målsättningar och sin lokala förankring lyckades de offentligägda lokala och regionala bankerna bibehålla medborgarnas förtroende även under bank- och finanskrisen.

12.

Lokala och regionala banker är i princip inte vinstorienterade utan verkar i allmänhetens intresse. Precis som utvecklingsbankerna i medlemsstaterna arbetar också de lokala och regionala bankerna först och främst för att stärka medborgare och lokala företag. I samarbete med de lokala och regionala myndigheterna bidrar de i stor grad till att bygga och underhålla grundläggande infrastruktur samt till att finansiera små och medelstora företag, mikroföretag och uppstartsföretag.

13.

ReK påpekar att offentligägda banker bedriver lågriskverksamhet och att verksamheten redan regleras på nationell eller regional nivå, vilket i princip hindrar kumulering av riskfylld verksamhet eller andra risker relaterade till affärsbankers verksamhet. Offentligägda banker var inte på något sätt ansvariga för den ekonomiska krisen. I stället säkrade de ofta finansieringen inom den offentliga sektorn, när resten av finansmarknaderna blev nästan fullständigt låsta.

14.

Europeiska regionkommittén understryker därför att kommissionens förslag inte får leda till att offentligägda lokala och regionala banker missgynnas. Dessa bankers inriktning och arbetsmetoder får inte bli en nackdel för dem visavi de stora bankerna med gränsöverskridande verksamhet. Detsamma gäller de offentligägda utvecklingsbankerna som skiljer sig åt från de andra finansiella instituten genom sina målsättningar och arbetsmetoder. Dessa skillnader bör beaktas i samband med beräkningen av bankernas bidrag.

15.

ReK konstaterar att mer långtgående nationella garantisystem såsom institutionella skyddssystem i många fall är ett värdefullt komplement till en ren insättningsgaranti. Ett sådant system, som i verkliga nödsituationer skyddar inte bara medborgarnas tillgångar utan hela institutet genom stöd från anslutna banker, stärker både allmänhetens och näringslivets förtroende. Dessutom kan omstruktureringarnas effekter på marknaden minimeras inom ramen för ett sådant system.

16.

Kommittén betonar i detta sammanhang uttryckligen att kommissionens förslag inte får leda till att institut som tillhör ett fungerande institutionellt skyddssystem drabbas av en avsevärt ökad börda när det gäller bidrag till Europeiska insättningsgarantifonden, vilket skulle kunna äventyra dessa beprövade institutionella skyddssystems existens.

17.

ReK påminner om att kommissionen den 19 maj 2015 lade fram riktlinjer om bättre lagstiftning. Inom ramen för dessa riktlinjer ska det inför framläggandet av förslag hållas ett offentligt samråd med berörda aktörer om förslagets innehåll. Ett sådant offentligt samråd, som i hög grad bidrar till att legitimera inte bara europeiska utan även nationella eller regionala lagstiftningsförslag, har dock inte hållits om det föreliggande förslaget om ett europeiskt insättningsgarantisystem.

18.

Kommittén ställer sig kritisk till att den motivering som lagts fram inte uppfyller de kriterier som krävs enligt artiklarna 2 och 5 i subsidiaritetsprotokollet (protokoll nr 2 till fördraget om Europeiska unionen), samt till att det inte gjordes någon konsekvensbedömning innan förslaget offentliggjordes. Konsekvensbedömningar är en grundsten i bättre lagstiftning. Utan en förhandsbedömning av de ekonomiska, sociala och politiska konsekvenserna av ett lagstiftningsförslag finns det risk för att avsevärda kostnader uppstår, liksom oönskade följdverkningar. Dessutom bidrar offentliggörandet av resultaten från sådana konsekvensbedömningar på ett icke obetydligt sätt till att förbättra insynen i lagstiftningsarbetet.

19.

Vi uppmanar därför kommissionen att i efterhand genomföra de uteblivna förfarandena och lägga fram en motivering om subsidiariteten, innan förslaget diskuteras av de institutioner som deltar i lagstiftningsförfarandet. De institutioner som deltar i förfarandet kan endast komma fram till användbara resultat efter en kartläggning av alla lagstiftningsalternativ och en heltäckande bedömning av förslagets konsekvenser. Det finns allvarliga tvivel om huruvida kommissionens förslag är förenligt med subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

20.

Kommittén påpekar i detta sammanhang att institutionella skyddssystem inte beaktas i kommissionens förslag. Konsekvenserna för de medlemsstater som redan har infört sådana system inom ramen för genomförandet av direktivet om insättningsgarantisystem från 2014 kommer sannolikt att bli stora. Kommissionen uppmanas här att redogöra för hur dessa system kommer att behandlas i de nya förslagen.

21.

Vi vill att de faktiska kvoterna för beräkning av bidrag ska ingå i själva förslaget och inte fastställas genom delegerade akter från kommissionen. Beräkningsgrunden har en kraftig styrningseffekt på de berörda finansiella instituten och på insättningsgarantisystemens stabilitet, och besluten om dem bör därför fattas under medverkan av rådet och Europaparlamentet.

22.

ReK anser att den rättsliga grunden för ett sådant förslag bör vara klausulen om komplettering av behörighet i artikel 352, snarare än artikel 114, i EUF-fördraget. Artikel 114 i EUF-fördraget möjliggör åtgärder för tillnärmning av bestämmelser i lagar och andra författningar som syftar till att upprätta den inre marknaden. Den ger dock inte unionen allmän lagstiftningsbehörighet för den inre marknaden utan syftet är att rätta till brister som hindrar den inre marknadens funktion som orsakas av skillnader i de nationella bestämmelserna.

23.

Vi anser att förslaget om ett europeiskt insättningsgarantisystem i första hand syftar till att åstadkomma finansiell stabilitet som en grundval för Europeiska unionens ekonomiska och monetära politik och att den rättsliga grunden därför bör vara artikel 352 i EUF-fördraget.

24.

ReK efterlyser att man före införandet av ett europeiskt insättningsgarantisystem allra först undanröjer kvarvarande risker i bankernas balansräkningar. Inget av de förslag som kommissionen hittills har lagt fram på detta område är tillräckligt konkret. Rent logiskt förutsätter ett harmoniserat insättningsgarantisystem dock konkreta åtgärder för att minimera riskerna, och dessa åtgärder bör under alla omständigheter redovisas före vidare diskussioner om kommissionens förslag.

25.

Kommittén anser att en standardlösning för alla inte är möjlig på grund av att banksektorns strukturer skiljer sig åt mellan medlemsstaterna. I stället bör man bibehålla system som fungerar och integrera dem i ett europeiskt system. Förslaget får absolut inte kräva en omorganisering av alla system i medlemsstaterna, vilket skulle leda till avsevärda kostnader och framför allt stor osäkerhet avseende funktionaliteten och säkerheten i bestämmelserna i fråga.

26.

ReK efterlyser en europeisk bankpolitik som fullt ut skyddar EU:s medborgare och deras tillgångar. Ett sådant system måste i första hand återställa och upprätthålla medborgarnas förtroende för att finanssystemen och finansmarknaderna fungerar. Ett europeiskt insättningsgarantisystem får å andra sidan inte leda till att högriskspekulationer främjas eller på något sätt understöds. Prioriteringen måste i stället vara att främja en sund finanspolitik med institutsmodeller som är meningsfulla ur ett makroekonomiskt perspektiv.

27.

ReK anser vidare att ett europeiskt insättningsgarantisystem inte får leda till att finansiella institut som agerar konservativt missgynnas. Banker som främst deltar i högriskaffärer bör inte bara betala ett högre bidrag till insättningsgarantin utan även vara tvungna att uppfylla ytterligare bestämmelser, så att man undviker att ansvarsskyldigheten läggs över på små institut som företrädesvis agerar inom lågrisksegmentet eller endast är verksamma med att finansiera realekonomin på lokal nivå.

28.

Kommittén ställer sig kritisk till att kommissionens förslag till förordning inte innehåller tillräckligt detaljerad information om hur den planerade insättningsgarantifonden ska användas i praktiken. Det är t.ex. oklart huruvida, i vilket skede samt i vilken omfattning medlen kan användas för preventiva eller alternativa åtgärder. En ren insättningsgaranti innebär visserligen att spararna kan få ersättning för sina tillgångar till det belopp som täcks av garantin, men förhindrar inte att ansvarskyldighet kan uppstå. Att undvika att ansvarsskyldighet uppstår bör vara den främsta prioriteringen ur samhällsekonomiskt men även ur politiskt perspektiv.