52014DC0225

Inledning

Medborgarnas ökade rörlighet inom unionen[1] har lett till att allt fler familjer har fått en internationell dimension, framför allt genom att familjemedlemmar är av olika nationaliteter, är bosatta i olika medlemsstater eller är bosatta i en medlemsstat där en eller flera av dem inte är medborgare. Enligt artikel 81 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska unionen anta åtgärder för ett rättsligt samarbete i civilrättsliga frågor som har gränsöverskridande följder. Om familjer splittras är ett sådant samarbete särskilt viktigt för att se till att barnen omfattas av klara och tydliga rättsregler som garanterar att de kan upprätthålla relationer med alla personer som har föräldraansvar för dem och som kanske lever i olika medlemsstater.

Förordning (EG) nr 1347/2000, som innehåller bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annulering av äktenskap, samt domar om föräldraansvar för gemensamma barn, var den första EU‑rättsakten om rättsligt samarbete i familjerättsliga ärenden[2]. Denna förordning upphävdes genom förordning (EG) nr 2201/2003[3] (känd som Bryssel IIa-förordningen och i det följande kallad förordningen). Förordningen utgör grundvalen för det rättsliga samarbetet inom unionen i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar. Den är sedan den 1 mars 2005 tillämplig i alla medlemsstater utom Danmark[4].

Förordningen innehåller enhetliga bestämmelser för att lösa behörighetskonflikter mellan medlemsstaterna och underlättar den fria rörligheten för domar, officiella handlingar och överenskommelser inom unionen genom att fastställa bestämmelser för deras erkännande och verkställighet i andra medlemsstater. Den utgör ett komplement till Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn[5] (nedan kallad 1980 års Haagkonvention) och innehåller särskilda bestämmelser om flera av de bestämmelser som finns i Haagkonventionen av den 19 oktober 1996 om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn[6] (nedan kallad 1996 års Haagkonvention).[7]

Förordningen innehåller inte bestämmelser om vilken lagstiftning som är tillämplig i gränsöverskridande tvister inom de områden som omfattas av den. När det gäller vilken lagstiftning som ska vara tillämplig uppmanade Europeiska rådet kommissionen redan i november 2004 att lägga fram en grönbok om lagkonflikter i frågor om äktenskapsskillnad[8]. År 2006 lade kommissionen fram förslag till ändringar av förordningen om domstols behörighet och till nya bestämmelser om tillämplig lag i äktenskapsmål (nedan kallad kommissionens förslag från 2006 om ändring av förordningen)[9]. Eftersom rådet inte kunde nå enighet om bestämmelserna om tillämplig lag drog kommissionen tillbaka sitt förslag från 2006 om ändring av förordningen[10]. På grundval av nya förslag från kommissionen[11] enades 14 medlemsstater om att etablera ett fördjupat samarbete sinsemellan[12] och antog förordning (EU) nr 1259/2010 som innehåller bestämmelser om vilken lag som är tillämplig för äktenskapsskillnad och hemskillnad[13] (nedan kallad Rom III-förordningen). Det var första gången ett fördjupat samarbete utnyttjades i unionen. Ett fördjupat samarbete är öppet för alla medlemsstater och målet är att alla medlemsstater ska ansluta sig till Rom III-förordningen. Sedan Rom III-förordningen antogs har ytterligare två medlemsstater beslutat sig för att delta i det fördjupade samarbetet[14].

Denna rapport har upprättats enligt artikel 65 i förordningen[15]. Den följer upplägget i förordningen genom att i separata avsnitt granska bestämmelserna om domstols behörighet, erkännande och verkställighet av domar och samarbete mellan medlemsstaternas centralmyndigheter. Rapporten handlar också mer specifikt om ett antal övergripande frågor, nämligen återlämnande av barn i fall där en förälder har bortfört barnet, verkställighet av domar och placering av barn i en annan medlemsstat.

Rapporten är en första bedömning av tillämpningen av förordningen fram till nu och är inte avsedd att vara uttömmande. Den baseras på den information som har lämnats av medlemmarna i det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område (nedan kallad nätverket)[16], samt på tillgängliga studier[17], kommissionens grönbok om tillämplig lag och domstols behörighet i frågor om äktenskapsskillnad[18], kommissionens förslag från 2006 om ändring av förordningen och det arbete som har gjorts i samband med Haagkonferensen för internationell privaträtt och uppföljningen av 1980 års och 1996 års Haagkonventioner. Den tar slutligen hänsyn till medborgares brev, klagomål, framställningar och Europeiska unionens domstols (nedan kallad EU-domstolen) rättspraxis när det gäller förordningen.

1.           Domstols behörighet

1.1.      Äktenskapsmål

Med tanke på att antalet internationella par i unionen ökar, liksom antalet skilsmässor, är frågan om domstols behörighet i äktenskapsmål något som berör ett stort antal medborgare varje år[19]. Behörighetsreglerna i förordningen har bidragit till att förenkla regelverket i en för de inblandade redan svår situation. Det finns emellertid en del problem med dessa regler som har tagits upp[20].

För det första kan de alternativa (i stället för hierarkiska) behörighetsreglerna i förordningen i kombination med att det saknas harmoniserade regler om lagkonflikter i unionen uppmuntra en ”kapplöpning till domstol”, dvs. att makar försöker hinna ansöka om äktenskapsskillnad före varandra för att försäkra sig om att den lag som tillämpas gynnar just deras intressen[21]. Rom III-förordningen har minskat risken för en ”kapplöpning till domstol” eftersom den innehåller harmoniserade bestämmelser för hur man fastställer vilken lag som ska tillämpas i äktenskapsmål i de deltagande medlemsstaterna. Förordningen är emellertid fortfarande inte tillämplig i alla medlemsstater, vilket innebär att den lag som tillämpas i äktenskapsmål kan variera beroende på vilka bestämmelser om lagkonflikter som gäller i den medlemsstat där ärendet behandlas (Rom III-förordningen eller nationella bestämmelser). ”Kapplöpningen till domstol” kan leda till att en lag tillämpas som svaranden inte tycker sig ha någon anknytning till eller som inte beaktar hans/hennes intressen. Det kan ytterligare försvåra försök till uppgörelser och begränsa utrymmet för medling.

För det andra fastställs ingen möjlighet i förordningen för makar att gemensamt komma överens om vilken domstol som ska vara behörig. I unionsrättsakter om privaträttsliga frågor på senare tid märks en tendens mot att tillåta en viss valfrihet för parterna (se t.ex. 2008 års förordning om underhållsskyldighet[22] eller 2012 års förordning om arvsrätt[23]). Införandet av en begränsad valfrihet för parterna i förordningen som gör att makar kan komma överens om vilken domstol som ska vara behörig kan vara särskilt bra om båda makarna samtycker till äktenskapsskillnad, i synnerhet eftersom makarna enligt Rom III-förordningen har möjlighet att komma överens om vilken lag som ska tillämpas i deras ärende.

Redan reaktionerna på kommissionens förslag från 2006 om ändring av förordningen visade att det var nödvändigt att stärka rättssäkerheten och förutsägbarheten genom att införa en begränsad valfrihet för parterna och förhindra en ”kapplöpning till domstol”[24]. De visade också att artikel 6, som bekräftar att den behörighet som fastställs enligt artiklarna 3–5 i förordningen är exklusiv kan skapa förvirring och var överflödig, eftersom det beskrivs i artiklarna 3–5 under vilka omständigheter en domstol har exklusiv behörighet[25].

De behörighetsregler som föreslås i kommissionens förslag från 2006 om ändring av förordningen, kommissionens förslag från 2011 om makars förmögenhetsförhållanden och behörighetsreglerna i nyare förordningar om privaträttsliga frågor[26] kan ses som en möjlig modell för att förbättra de nuvarande behörighetsbestämmelserna i äktenskapsmål.

1.2.      Mål om föräldraansvar

Förordningen är tillämplig på alla beslut om föräldraansvar, oberoende av om det finns någon koppling till äktenskapsmål, för att garantera att alla barn behandlas lika. Anledningen är att andelen barn som föds utanför äktenskapet har ökat väsentligt under de senaste två decennierna i nästan alla medlemsstater, vilket innebär att den traditionella familjebildningen har förändrats[27]. Mål om föräldraansvar handlar bl.a. om vårdnad om och umgängesrätt till barn.

I förordningen fastställs en allmän behörighetsregel baserad på barnets hemvist (artikel 8) för att säkerställa en koppling mellan barnet och den medlemsstat som ska vara behörig[28]. Denna princip befästs genom bestämmelserna om behörighet i mål som gäller gränsöverskridande bortföranden av barn (artikel 10). I sådana mål är domstolarna i den medlemsstat där barnet hade sin hemvist omedelbart före bortförandet (nedan kallat ursprungsdomstolen) behörig till dess att barnet har etablerat hemvist i en annan medlemsstat och vissa andra villkor är uppfyllda, i synnerhet till dess att ursprungsdomstolen har meddelat en dom om vårdnaden som inte innebär att barnet ska återlämnas[29].

Även om experter ser positivt på reglerna om överenskommelser om behörig domstol som gynnar samförståndslösningar och i synnerhet undviker att äktenskapsmål och mål om föräldraansvar behandlas av domstolar i olika medlemsstater (artikel 12), har de gett upphov till frågor om tolkningen av de villkor som ska uppfyllas[30]. Bestämmelserna om överföring av behörighet till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet om det är till barnets bästa (artikel 15) har dessutom orsakat praktiska problem i en del fall, främst på grund av att den anmodade domstolen ofta underlåter att omgående informera den anmodande domstolen om att den accepterar att vara behörig i målet.

I brådskande fall kan domstolarna i en medlemsstat vara tvungna att fatta interimistiska beslut om ett barn som befinner sig inom deras jurisdiktion, även om dessa domstolar inte är behöriga att pröva målet i sak (artikel 20). EU-domstolen har utfärdat riktlinjer om hur interimistiska beslut ska tillämpas i ärenden som rör bortföranden av barn. Domstolen har förtydligat att domstolarna i den medlemsstat till vilken barnet har förts inte får fatta ett interimistiskt beslut som innebär att den ena föräldern ges vårdnad om det barn som befinner sig inom deras jurisdiktion, om en domstol som är behörig före bortförandet fattade ett interimistiskt beslut om att tillerkänna en av föräldrarna vårdnaden och detta beslut har förklarats verkställbart i den förstnämnda medlemsstaten[31].

Litispendensreglen, dvs. att varje domstol utom den vid vilken talan först väckts ska låta handläggningen av målet vila för att undvika parallella handläggningar i olika medlemsstater och motstridiga domar, har gett upphov till tolkningsfrågor[32]. EU-domstolen har förtydligat att denna regel inte är tillämplig när en domstol vid vilken talan om föräldraansvar först har väckts enbart har att pröva ett yrkande om interimistiska åtgärder och en talan om samma åtgärder därefter väcks vid en domstol i en annan medlemsstat som är behörig att pröva målet i sak[33].

Det bör undersökas i vilken utsträckning EU-domstolens tolkning kan införlivas i förordningen, liksom hur vissa bestämmelsers praktiska tillämpbarhet kan förbättras.

1.3.      Frågor om domstols behörighet som är gemensamma för äktenskapsmål och mål om föräldraansvar

I äktenskapsmål är en domstol i en medlemsstat behörig om i) minst en av makarna har haft sitt hemvist i denna medlemsstat under en viss tid, eller ii) båda makarna är medborgare i denna medlemsstat, oavsett om de är bosatta inom unionen eller i ett tredjeland (artikel 3). Enligt bestämmelserna om behörighet i övriga fall i förordningen (artikel 7) beror det på den berörda medlemsstatens lagstiftning om makar kan väcka talan vid denna medlemsstats domstolar när de är medborgare i olika medlemsstater och är bosatta i ett tredjeland[34].

I mål om föräldraansvar ska en domstol i en medlemsstat i regel vara behörig om barnet har sitt hemvist i denna medlemsstat vid den tidpunkt då talan väcks (artikel 8). Om barnet har sitt hemvist i ett tredjeland kan en domstol i en medlemsstat ändå vara behörig om föräldrarna uttryckligen har godtagit detta och det är till barnets bästa (artikel 12). Om föräldrarna inte är överens beror möjligheterna att väcka talan vid en medlemsstats domstol avseende ett barn som har sitt hemvist utanför unionen på lagstiftningen i varje medlemsstat, detta enligt bestämmelserna om behörighet i övriga fall (artikel 14)[35].

Att det saknas en enhetlig och heltäckande regel om behörighet i övriga fall för både äktenskapsmål och mål om föräldraansvar leder till att EU-medborgarna inte har samma rätt till rättslig prövning. Medlemsstaternas behörighetsregler baseras i själva verket på olika kriterier och garanterar inte alltid en faktisk rätt att väcka talan vid en domstol, även om sökanden eller svaranden har nära anknytning till en medlemsstat. Detta kan leda till att det uppstår situationer där varken en medlemsstat eller ett tredjeland har behörighet i ett ärende[36] och till praktiska svårigheter på grund av att det inte finns några gemensamma regler om vilken effekt domar i tredjeland ska ha i unionen[37].

Till skillnad från rättsakter på senare tid, som förordningen om underhållsskyldighet och förordningen om arvsrätt, föreskriver förordningen dessutom inte ett forum necessitatis[38]. En sådan behörighetsregel krävde Europaparlamentet i sin lagstiftningsresolution av den 15 december 2010 om förslaget till Rom III-förordningen[39].

Att det saknas bestämmelser om i vilka fall medlemsstaternas domstolar kan avsäga sig behörighet till förmån för domstolar i ett tredjeland skapar slutligen en betydande osäkerhet[40]. Bryssel I-förordningen[41] har nyligen ändrats genom den omarbetade Bryssel I-förordningen[42], bl.a. för att införa en bestämmelse om just detta.

Kommissionens förslag och privaträttens utveckling på senare tid[43] kan vara till hjälp vid en översyn av förordningen mot bakgrund av ovannämnda problem och med beaktande av att barnets bästa ska vara den överordnade principen i mål om föräldraansvar.

2.           Erkännande och verkställighet

Skyddet av barnets intressen är ett av EU:s viktigaste syften när det gäller bestämmelserna om erkännande och verkställighet som framför allt kommer till uttryck i konkreta formuleringar om barnets grundläggande rätt att bevara kontakten med båda föräldrarna, vilket fastställs i artikel 24 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Förordningen är även avsedd att uppnå fri rörlighet för domar i alla äktenskapsmål och mål om föräldraansvar[44]. I Stockholmsprogrammet[45] och handlingsplanen för att genomföra Stockholmsprogrammet[46] slogs det fast att ett avskaffande av exekvatur på privaträttens område och ett eventuellt införande av gemensamma miniminormer när det gäller erkännande och verkställighet för domar om föräldraansvar spelar en avgörande roll för kommissionens fortsatta arbete när det gäller privaträttsliga ärenden.

Förordningen är den första EU-rättsakten i vilken exekvatur avskaffas i privaträttsliga ärenden när det gäller vissa beslut, närmare bestämt domar som har försetts med intyg om umgängesrätt till barn och domar om återlämnande som har försetts med intyg i ärenden som rör bortföranden av barn. Genom förordningen utvidgades även principen om ömsesidigt erkännande av domar till att gälla alla beslut om föräldraansvar (för att skydda barn oavsett om föräldrarna har ingått äktenskap). Därmed är den första etappen av programmet om ömsesidigt erkännande avklarad i enlighet med Stockholmsprogrammet, vars yttersta mål är att avskaffa exekvatur för alla beslut.

Det förhållandet att vissa kategorier av domar inte omfattas av avskaffandet av exekvatur leder till komplicerade, utdragna och kostsamma förfaranden, i synnerhet när det gäller domar i mål om föräldraansvar. Det kan även leda till motsägelsefulla situationer där en medlemsstat enligt förordningen är skyldig att erkänna umgängesrätt (och krav på underhåll för barnet enligt förordningen om underhållsskyldighet), men samtidigt kan vägra att erkänna vårdnad som har tillerkänts genom samma dom. Detta beror på att erkännande, utom när det gäller umgängesrätt och återlämnande av barn i vissa mål om bortföranden, fortfarande kan vägras av de skäl som anges i förordningen och att det krävs en verkställbarhetsförklaring för att domen ska kunna verkställas i en annan medlemsstat[47].

När det gäller domar som rör både äktenskapsmål och mål om föräldraansvar har skälet att domarna strider mot medlemsstatens grundläggande rättsordning sällan använts för att vägra erkännande. När det emellertid gäller mål om föräldraansvar har betydande skillnader uppstått i praktiken i form av en bredare eller snävare tillämpning av detta skäl[48]. I mål om föräldraansvar har ett ofta åberopat skäl för att vägra erkännande dessutom varit att domen meddelats utan att barnet har fått komma till tals[49]. I detta sammanhang uppstår det särskilda problem på grund av att medlemsstaterna har olika regler för hur barn ska höras.

Det uppstår dessutom komplikationer på grund av att medlemsstaterna inte tolkar termen ”verkställighet” på samma sätt, vilket har lett till att de har olika policy för vilka domar om föräldraansvar som kräver en verkställbarhetsförklaring. Detta får betydande konsekvenser om t.ex. en domstol i en medlemsstat beslutar att en person ska vara vårdnadshavare för ett barn och denna person ansöker om ett pass i en annan medlemsstat. I sådana fall kräver vissa medlemsstater bara att domen om vårdnadshavare ska erkännas, medan andra – eftersom utfärdandet av pass utgör en verkställighetshandling – kräver en verkställbarhetsförklaring av domen om vårdnadshavare innan passet kan utfärdas.

Det bör övervägas om det vore lämpligt att exekvatur även bör avskaffas beträffande andra kategorier av beslut i linje med EU-lagstiftning på senare tid.[50]. Hänsyn bör i detta sammanhang tas till hur de nuvarande skälen för vägran att erkänna och verkställa en dom fungerar för att fastställa nödvändiga garantier. Införandet av gemensamma processuella miniminormer, i synnerhet om hur barn ska höras[51], kan stärka förtroendet mellan medlemsstaterna och därmed förbättra tillämpningen av bestämmelserna om erkännande och verkställighet.

3.           Samarbete mellan centralmyndigheter

I förordningen fastställs bestämmelser om samarbete mellan centralmyndigheterna i mål om föräldraansvar. Detta samarbete är en förutsättning för en effektiv tillämpning av förordningen. Centralmyndigheterna ska t.ex. samla in och utbyta information om barnets situation (t.ex. i samband med förfaranden som rör vårdnad eller återlämnande av barn), hjälpa vårdnadshavare att få sina domar erkända och verkställda (i synnerhet när det gäller umgängesrätt och återlämnande av barn) och underlätta medling. Centralmyndigheterna träffas dessutom regelbundet inom det europeiska rättsliga nätverket för att utbyta synpunkter på varandras praxis och även bilateralt för att diskutera pågående ärenden[52].

Centralmyndigheternas samarbete, i synnerhet i samband med bilaterala diskussioner, har visat sig vara till stor nytta i samband med gränsöverskridande bortföranden av barn. När det gäller sådana ärenden nämns uttryckligen i Stockholmsprogrammet att man, förutom att effektivt genomföra befintliga rättsliga instrument på området, bör undersöka möjligheten att utnyttja familjerådgivning på internationell nivå, samtidigt som god praxis i medlemsstaterna ska beaktas. En arbetsgrupp inom det europeiska rättsliga nätverket har därför fått i uppdrag att lägga fram förslag om hur användningen av familjerådgivning effektivt kan förbättras i samband med internationella bortföranden av barn[53].

Även om bestämmelserna om samarbete på det hela taget fungerar väl anses de inte vara tillräckligt specifika. Experter har framför allt rapporterat problem när det gäller skyldigheten att samla in och utbyta information om barnets situation[54]. Huvudproblemen gäller tolkningen av denna bestämmelse, det faktum att förfrågningar om information inte alltid har hanterats skyndsamt och översättningen av den information som utbyts. Det finns även stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller den hjälp centralmyndigheterna erbjuder vårdnadshavare som ansöker om verkställighet för domar om deras umgängesrätt.

Bestämmelserna om samarbete skulle kunna bli mer effektiva om man hämtade inspiration från andra familjerättsliga rättsakter (särskilt förordningen om underhållsskyldighet) eller utarbetade riktlinjer för god praxis på samma sätt som det europeiska rättsliga nätverkets riktlinjer för bortföranden av barn[55]. Kommissionen kommer dessutom att bidra till att stärka förtroendet mellan medlemsstater, bl.a. tillsammans med medlemsstaternas barnavårdsmyndigheter, för att förbättra förståelsen för gränsöverskridande ärenden och beslut som har fattas i en annan medlemsstat.

4.           Föräldrars bortföranden av barn till andra länder: domar om återlämnande

När föräldrar lever tillsammans har de normalt gemensamt ansvar för sina barn. Vid en separation eller skilsmässa måste föräldrarna, tillsammans eller genom att gå till domstol, besluta hur deras ansvar ska se ut i fortsättningen. En av de största riskerna som barn utsätts för i samband med separation eller skilsmässa är emellertid att den ena föräldern för ut barnet från det land där han eller hon är bosatt. De skadliga effekterna av föräldrars bortföranden av barn på barnet och den förälder som blir kvar är tillräckligt allvarliga för att ha föranlett åtgärder både internationellt och på EU-nivå.

Ett av de främsta målen med förordningen är att avskräcka från bortföranden av barn mellan medlemsstater och att skydda barnet mot de skadliga effekterna genom att fastställa förfaranden som innebär att barnet omgående återlämnas till den medlemsstat där han eller hon hade sitt hemvist omedelbart före bortförandet[56]. I detta avseende utgör förordningen ett komplement till 1980 års Haagkonvention genom att förtydliga en del aspekter, i synnerhet hur barn ska höras, tidsfristen för att fatta ett beslut när en ansökan om återlämnande har gjorts och skälen för att inte återlämna barnet. Genom förordningen införs även bestämmelser om fall där det föreligger motstridiga domar i olika medlemsstater om att barnet ska återlämnas respektive inte återlämnas.

EU-domstolen och Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har i sin rättspraxis när det gäller bortföranden av barn fastställt ett antal principer där den viktigaste faktorn är barnets bästa. EU-domstolen har slagit fast principen att syftet med förordningen är avskräcka från bortföranden av barn mellan medlemsstaterna och se till att barn omedelbart återförs[57]. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna[58] har å sin sida slagit fast att när det väl har konstaterats att ett barn olovligen har bortförts är medlemsstaterna skyldiga att göra tillräckliga och effektiva ansträngningar att se till att barnet återförs och att underlåtenhet att göra sådana ansträngningar utgör en överträdelse av rätten till familjeliv i artikel 8 i konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna (nedan kallad konventionen)[59].

I förordningen föreskrivs att den domstol till vilken en ansökan om att barnet ska återlämnas ställs måste meddela dom inom sex veckor från det att ansökan ingavs. Medlemsstaternas domstolar har inte alltid lyckats respektera denna tidsfrist[60]. Det står emellertid klart, vilket även har bekräftats av experter, att en tidsfrist på sex veckor för beslut är avgörande för att understryka vikten av att barn snabbt återförs.

Om det föreligger en konflikt mellan en dom om att barnet inte ska återlämnas, som fattats av en domstol i den medlemsstat till vilken barnet fördes, och en senare dom om att barnet ska återlämnas, som fattats av ursprungsdomstolen, har den sistnämnda domstolen företräde enligt förordningen för att se till att barnet återlämnas.[61]. Om domen har försetts med ett intyg av ursprungsdomstolen krävs ingen exekvatur för domen om återlämnande, dvs. den kan omedelbart erkännas och verkställas av den medlemsstat till vilken barnet har förts. Det behövs alltså ingen verkställbarhetsförklaring och erkännande kan inte vägras[62]. En sådan dom om återlämnande behöver inte föregås av ett slutligt beslut om vårdnaden om barnet, eftersom syftet med domen om återlämnande delvis är att göra det möjligt att fatta beslut i vårdnadsfrågan[63].

Ursprungsdomstolen utfärdar bara intyget för domen om återlämnande om vissa rättssäkerhetsgarantier har tillämpats under förfarandet, i synnerhet att parterna och barnet har fått komma till tals[64]. Till följd av skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller tillämpningen av sådana rättssäkerhetsgarantier, i synnerhet när det gäller hörande av barnet, kan det uppstå problem i verkställighetsskedet.

Mot bakgrund av det föregående kan det undersökas om ett införlivande i förordningen av EU-domstolens relevanta rättspraxis skulle underlätta en tillämpning av bestämmelserna om utfärdande av domar om återlämnande. Ett införande av gemensamma miniminormer när det gäller hörande av barn bör även övervägas för att effektivisera förfarandet när det gäller domar om återlämnande.

5.           Frågor om allmän verkställighet

Flera frågor som rör verkställigheten är gemensamma för mål om föräldraansvar och domar om återlämnande i samband med föräldrars bortföranden av barn.

I förordningen föreskrivs att varje dom som meddelats av en domstol i en annan medlemsstat och som har förklarats vara verkställbar ska verkställas i den verkställande medlemsstaten på samma villkor som om den hade meddelats i den medlemsstaten[65].

Eftersom verkställighetsförfarandet styrs av lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten och det finns skillnader mellan ländernas lagstiftning uppstår det problem i samband med verkställandet av domar om föräldraansvar. En del länders system innehåller inga särskilda bestämmelser om verkställandet av familjerättsliga beslut och parterna måste använda samma förfaranden som för vanliga civilrättsliga eller handelsrättsliga beslut, där man inte tar hänsyn till det faktum att förseningar i mål som rör föräldraansvar kan få irreparabla följder[66]. Tillämpningen av olika förfaranden i medlemsstaterna (t.ex. när det gäller rätten att överklaga, som innebär att domen inte vinner laga kraft) innebär att det inte finns någon garanti för att domar verkställs effektivt och skyndsamt.

När det framför allt gäller verkställandet av domar om återlämnande i samband med bortföranden av barn föreskrivs i förordningen att domar om återlämnande som har försetts med intyg och utfärdats av ursprungsdomstolen ska verkställas i den verkställande medlemsstaten på samma villkor som om den hade meddelats där, och att domen inte kan verkställas om det strider mot en senare verkställbar dom[67].

EU-domstolen har i sin rättspraxis stärkt ursprungsdomstolarnas ställning. Det innebär att verkställandet av en dom om återlämnande som har försetts med intyg inte kan överklagas vid en domstol i den verkställande medlemsstaten och att en senare verkställbar dom bara kan hänvisa till en dom som meddelats av ursprungsdomstolen. Det är dessutom bara ursprungsdomstolarna som får pröva överklaganden som rör deras rättsskipning, en ansökan om uppskov med verkställigheten av en dom om återlämnande försedd med intyg och en förändring av de omständigheter som inträffar efter domen om återlämnande försedd med intyg som kan innebära att barnets bästa allvarligt äventyras[68]. Domstolen i den verkställande medlemsstaten kan på motsvarande sätt inte invända mot verkställandet av en med intyg försedd dom om återlämnande av barn med hänvisning till att ursprungsdomstolen kan ha åsidosatt bestämmelserna om intyg, tolkade i enlighet med artikel 24 om barns rättigheter i stadgan, eftersom det endast är ursprungsdomstolen[69] som är behörig att avgöra huruvida ett sådan åsidosättande föreligger. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har fört ett liknande resonemang i sin rättspraxis[70].

I praktiken kvarstår problem när det gäller verkställandet av domar om återlämnande[71], antingen med verkställandet i den medlemsstat dit barnet förs av en dom om återlämnande som meddelats av en domstol i den medlemsstaten[72], eller med verkställandet i den medlemsstaten av en med intyg försedd dom om återlämnande som meddelats av ursprungsdomstolen. Verkställighetsförfarandena styrs av lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten och verkställighetsmetoderna skiljer sig mellan medlemsstaterna. I vissa medlemsstater kan verkställighetsförfarandena pågå i över ett år eftersom de verkställande domstolarna kan ompröva talan i sak[73], men domar om återlämnande bör verkställas omedelbart. EU-domstolen har i detta sammanhang slagit fast att även om syftet med förordningen inte är att åstadkomma enhetliga materiella bestämmelser och handläggningsregler i de olika medlemsstaterna, är det viktigt att tillämpningen av nationella regler inte inverkar menligt på förordningens ändamålsenliga verkan[74]. Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har på liknande sätt betonat att förfaranden som rör återlämnande av barn och verkställandet av slutliga beslut om att barnet ska återlämnas måste hanteras skyndsamt, eftersom förseningar kan få irreparabla följder för relationen mellan barnet och den förälder som han eller hon inte lever med. Huruvida en åtgärd är tillräcklig måste därför bedömas utifrån hur snabbt den verkställs[75].

Unionens främsta mål när det gäller civilprocessrätt är att gränserna mellan medlemsstaterna inte får utgöra ett hinder för verkställandet av beslut i civilmål. För att ytterligare effektivisera tillämpningen av förordningen, särskilt på det kritiska området återsändande av barn, kommer kommissionen att granska verkställandet av beslut på detta område, och överväga om det är lämpligt att införa gemensamma miniminormer.

6.         Placering av barnet i en annan medlemsstat

I artikel 56 i förordningen finns särskilda bestämmelser om placering av barn på en institution eller i ett familjehem i en annan medlemsstat. Om domstolen i en medlemsstat överväger att placera barnet i en annan medlemsstat och det krävs ett ingripande av en offentlig myndighet i värdstaten för placering av barn inom landet, måste domstolen samråda med centralmyndigheten eller en annan behörig myndighet i värdstaten och invänta denna behöriga myndighets godkännande innan den fattar ett beslut om placering. För närvarande styrs förfarandena för samråd och godkännande av värdstatens nationella lagstiftning, vilket innebär att det finns olika interna förfaranden i medlemsstaterna. Centralmyndigheterna måste på förfrågan samarbeta genom att lämna information och stöd[76].

EU-domstolen har slagit fast att en dom om placering innan den kan verkställas i värdstaten måste förklaras vara verkställbar i den medlemsstaten. Ett av de skäl som kan anföras mot en verkställbarhetsförklaring rörande ett beslut om att placera ett barn i en annan medlemsstat är att förfarandet i artikel 56 i förordningen inte har följts[77] och att placeringsåtgärden inte kan påtvingas värdstaten. EU-domstolen har dessutom slagit fast att för att förordningen inte ska förlora sin ändamålsenliga verkan ska beslut om ansökan om verkställbarhetsförklaring fattas med särskild skyndsamhet och att överklaganden av sådana beslut inte ska ha suspensiv verkan[78]. Trots detta har experter rapporterat att tillämpningen av exekvaturförfarandet när det gäller beslut om placering är mycket besvärligt med tanke på barnets bästa.

Det kan därför undersökas om ett gemensamt, enhetligt förfarande som möjliggör en snabbare och mer effektiv tillämpning av bestämmelserna om placering av ett barn i en annan medlemsstat kan vara ett sätt att övervinna de problem som rapporterats.

Slutsats

Förordningen är en väl fungerande rättsakt som har haft betydande positiva effekter för medborgarna. Den har gjort det lättare att fatta beslut i det ökande antalet gränsöverskridande tvister som rör äktenskaps och föräldraansvar genom att fastställa ett heltäckande system av behörighetsregler, ett effektivt system för samarbete mellan medlemsstaternas centralmyndigheter, och genom att förebygga parallella rättsliga förfarandet och säkerställa fri rörlighet för domar, officiella handlingar och överenskommelser. Särskilt de bestämmelser om återlämnande av barn som kompletterar 1980 års Haagkonvention och som syftar till att avskräcka föräldrar från att föra bort barn till andra medlemsstater anses ha varit verkningsfulla.

Statistik och synpunkter från experter pekar dock på att de nuvarande bestämmelserna kan förbättras. För att göra en ingående granskning av de problem som tas upp i denna rapport planerar kommissionen att göra ytterligare en utvärdering av de nuvarande bestämmelserna och deras effekter för medborgarna. Kommissionen kommer därför även att genomföra ett offentligt samråd och därefter vidta lämpliga åtgärder på grundval av utvärderingen och de synpunkter som lämnas under det offentliga samrådet.

Bilaga

2012 Studie om de europeiska reglerna när det gäller internationell privaträtt (European framework for private international law: Current gaps and future perspectives), sammanställd av Xandra Kramer (forskningschef), Michiel de Rooij, LL.M. (projektledare), Vesna Lazić, Richard Blauwhoff och Lisette Frohn, LL.M., tillgänglig på

http://www.europarl.europa.eu/document/activities/cont/201212/20121219ATT58300/20121219ATT58300EN.pdf

2010 Studie om föräldraansvar, vårdnad om barn och umgängesrätt vid gränsöverskridande hemskillnad (Study on the parental responsibility, child custody and visitation rights in cross‑border separations), sammanställd av Institut Suisse de droit comparé (ISDC), tillgänglig på

http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/etudes/join/2010/425615/IPOL-PETI_ET(2010)425615_EN.pdf

2010 Studie om gränsöverskridande utövande av umgängesrätt (Study on the cross-border exercise of visiting rights), sammanställd av Gabriela Thoma-Twaroch, ordförande vid Josefstadts distriktsdomstol, Wien, tillgänglig på

http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/note/join/2010/432735/IPOL-JURI_NT(2010)432735_EN.pdf

2010 Studie om tolkningen av undantaget beträffande den rättsordning som nämns i EU‑rättsakter om internationell privaträtt och processrätt (Study on the Interpretation of the Public Policy Exception as referred to in EU Instruments of Private International and Procedural Law), sammanställd av Burkhard Hess och Thomas Pfeiffer, Heidelbergs universitet, tillgänglig på

http://www.europarl.europa.eu/RegData/etudes/etudes/join/2011/453189/IPOL-JURI_ET(2011)453189_EN.pdf

2007 Studie om behörighet i övriga fall (Study on Residual Jurisdiction), sammanställd av A. Nuyts, tillgänglig på

http://ec.europa.eu/justice_home/doc_centre/civil/studies/doc_civil_studies_en.htm

2007 Jämförande studie av verkställighetsförfaranden i samband med familjerätt (Comparative study on enforcement procedures of family rights), upprättad av T.M.C. ASSER Institut, tillgänglig på

http://ec.europa.eu/justice_home/doc_centre/civil/studies/doc_civil_studies_en.htm

2006 Studie som ska ligga till grund för en senare konsekvensbedömning om kommissionens förslag om behörighet och tillämplig lag i mål om äktenskapsskillnad (Study to inform a subsequent Impact Assessment on the Commission proposal on jurisdiction and applicable law in divorce matters), upprättad av European Policy Evaluation Consortium (EPEC) – kommissionens arbetsdokument – konsekvensbedömning, SEK(2006) 949.

2002 Utvärdering av praktiska problem till följd av att bestämmelserna om valet av den lag som ska tillämpas i mål om äktenskapsskillnad inte är harmoniserad (Evaluation on practical problems resulting from the non-harmonisation of choice of Law rules in Divorce Matters), upprättad av T.M.C. ASSER Institut, tillgänglig på

http://ec.europa.eu/justice_home/doc_centre/civil/studies/doc_civil_studies_en.htm

[1]               Under 2011 var 33,3 miljoner utländska medborgare bosatta i EU-27, vilket utgjorde 6,6 % av den totala befolkningen. En majoritet, 20,5 miljoner, var medborgare från länder utanför unionen, medan resterande 12,8 miljoner var medborgare från andra medlemsstater i EU. Eftersom medborgarskap är något som kan förändras är det meningsfullt att även presentera uppgifter baserade på födelseland. Det fanns 48,9 miljoner utlandsfödda som var bosatta i unionen 2011, vilket utgjorde 9,7 % av den totala befolkningen. Av dessa var 32,4 miljoner födda utanför unionen och 16,5 miljoner födda i en annan medlemsstat i unionen (Statistics in Focus, 31/2012: ”Nearly two-thirds of the foreigners living in EU Member States are citizens of countries outside the EU-27”, Eurostat).

[2]               Rådets förordning (EG) nr 1347/2000 av den 29 maj 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar för makars gemensamma barn, EGT L 160, 30.6.2000, ändrad genom rådets förordning (EG) nr 2116/2004 av den 2 december 2004, EUT L 367, 14.12.2004.

[3]               Rådets förordning (EG) nr 2201/2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000, EUT L 338, 23.12.2003, s. 1.

[4]               I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokollet om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som därför inte är bindande för eller tillämplig i Danmark. I denna rapport innefattar termen ”medlemsstater” därför inte Danmark.

[5]               Konventionen är tillämplig i alla medlemsstater.

[6]               Rådets beslut av den 19 december 2002 om bemyndigande för medlemsstaterna att i gemenskapens intresse underteckna 1996 års Haagkonvention om behörighet, tillämplig lag, erkännande, verkställighet och samarbete i frågor om föräldraansvar och åtgärder till skydd för barn, EUT L 48, 21.2.2003, s. 1. Konventionen är tillämplig i alla medlemsstater utom Belgien och Italien, som har undertecknat men ännu inte ratificerat konventionen.

[7]               Förordningen är tillämplig i) när barnet har hemvist i en medlemsstat, och ii) när det gäller erkännande och verkställighet av en dom som meddelats i en annan medlemsstat, även när barnet har hemvist i ett tredjeland som är part i konventionen, artikel 61.

[8]               Haag-programmet för stärkt frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen, antaget av Europeiska rådet den 4–5 november 2004.

[9]               Förslag till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 2201/2003 när det gäller domstols behörighet och nya bestämmelser om tillämplig lag i äktenskapsmål (KOM (2006) 399 slutlig).

[10]             EUT C 109, 16.4.2013, s. 7.

[11]             Förslag till rådets beslut nr …/2010/EU om bemyndigande att upprätta ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (KOM(2010) 104 slutlig - 2010/0066 (APP)), förslag till rådets förordning om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (KOM(2010) 105 slutlig-2010/0067 (CNS)).

[12]             Rådets beslut av den 12 juli 2010 om bemyndigande att upprätta ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad (2010/405/EU), EUT L 189, 22.7.2010, s. 12. De 14 medlemsstater som upprättade ett fördjupat samarbete var Belgien, Bulgarien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien, Lettland, Luxemburg, Ungern, Malta, Österrike, Portugal, Rumänien och Slovenien.

[13]             Rådets förordning (EU) nr 1259/2010 av den 20 december 2010 om genomförande av ett fördjupat samarbete om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad, EUT L 343, 29.12.2010, s. 10. Rom III-förordningen är tillämplig i de 14 ursprungliga medlemsstaterna sedan den 21 juni 2012.

[14]             Rom III-förordningen kommer att bli tillämplig i Litauen fr.o.m. den 22 maj 2014 (EUT L 323, 22.11.2012, s. 18) och i Grekland fr.o.m. den 29 juli 2015 (EUT L 23, 28.1.2014, s. 41).

[15]             I artikel 65 fastställs att kommissionen, senast den 1 januari 2012 och på grundval av information från medlemsstaterna, ska lägga fram en rapport om tillämpningen av förordningen för Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén.

[16]             Särskilt diskussioner i samband med nätverkets möten och nätverkets svar på kommissionens frågeformulär 2013. Se även nätverkets riktlinjer om bästa praxis och gemensamma miniminormer, på https://e-justice.europa.eu/content_parental_responsibility-46-sv.do?init=true.

[17]             Se bilagan till denna rapport.

[18]             KOM(2005) 82 slutlig.

[19]             Av omkring 122 miljoner äktenskap i unionen har omkring 16 miljoner (13 %) en gränsöverskridande dimension. Av de 2,4 miljoner äktenskap som ingicks i unionen 2007 tillhörde omkring 300 000 denna kategori. Detsamma gällde 140 000 (13 %) av de 1 040 000 skilsmässor som ägde rum i unionen samma år (se meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Åtgärder för att undanröja osäkerheten kring frågor rörande internationella pars förmögenhetsförhållanden, KOM(2011) 125 slutlig. Enligt Eurostats uppgifter för 2010 ingås mer än 2,2 miljoner nya äktenskap varje år i unionen och omkring 1 miljon skilsmässor äger rum.

[20]             T.ex. problem med tolkningen av behörighetsregler på grundval av ”[den medlemsstat] i vilken båda makarna är medborgare” (artikel 3.1 b) när båda makarna har medborgarskap i samma två medlemsstater. EU-domstolen har genom att erinra om den enskildes val av behörig domstol, särskilt vid utövande av rätten till fri rörlighet för personer, slagit fast att denna bestämmelse inte kan tolkas som att enbart ett medborgarskap i en stat till vilken stark anknytning finns kan beaktas. Domstolar i de medlemsstater i vilka makarna har medborgarskap har behörighet och makarna får välja att väcka talan vid domstol i en av staterna (mål C-168/08, Hadadi, REG 2009, s. I-06871, punkterna 52–53 och 58.

[21]             Ett av målen med kommissionens förslag från 2006 om ändring av förordningen var att förhindra en sådan ”kapplöpning till domstol” genom att fastställa harmoniserade bestämmelser om lagkonflikter i alla medlemsstater. Införandet av harmoniserade bestämmelser om lagkonflikter skulle ha minskat risken för ”kapplöpning till domstol”, eftersom alla domstolar inom EU skulle ha varit skyldiga att tillämpa den lag som fastställs enligt gemensamma regler. Eftersom Rom III-förordningen om tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad inte gäller i alla medlemsstater kvarstår risken att det uppstår en ”kapplöpning till domstol”.

[22]             Rådets förordning (EG) nr 4/2009 av den 18 december 2008 om domstols behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt samarbete i fråga om underhållsskyldighet, EUT L 7, 10.1.2009, s. 1 (nedan kallad förordningen om underhållsskyldighet).

[23]             Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg, EUT L 201, 27.7.2012, s. 107 (nedan kallad förordningen om arvsrätt).

[24]             Kommissionens förslag från 2006 om ändring av förordningen, s. 5.

[25]             Kommissionens förslag från 2006 om ändring av förordningen, s. 8. Se även mål C-68/7, Sundelind Lopez, REG 2007, s. I-10403.

[26]             Kommissionens förslag om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet i mål om makars förmögenhetsförhållanden, KOM(2011) 126 slutlig (nedan kallad kommissionens förslag rörande mål om makars förmögenhetsförhållanden), förordningen om underhållsskyldighet och förordningen om arvsrätt.

[27]             Mer än 5 miljoner barn föds varje år inom EU-28 (Statistik från Eurostat för perioden 2004–2011). Under 2010 föddes omkring 38,3 % utanför äktenskapet, medan motsvarande siffra 1990 var 17,4 % (Eurostat).

[28]             EU-domstolen har utfärdat riktlinjer för tolkningen av begreppet ”hemvist” i mål C-523/07, A., REG 2009, s. I-02805 och mål C-497/10 PPU, Mercredi, REU 2010, s. I-14309. När det gäller artiklarna 8 och 10 slog EU-domstolen i synnerhet fast att hemvist ska motsvara den plats som avspeglar det förhållande att barnet i viss utsträckning är integrerat i socialt hänseende och familjehänseende, och att det ankommer på den nationella domstolen att fastställa barnets hemvist mot bakgrund av samtliga faktiska omständigheter i det enskilda fallet.

[29]             Tolkningen av det sistnämnda villkoret förtydligades av EU-domstolen i mål C-211/10 PPU, Povse, REU 2010, s. I-06673. EU-domstolen slog fast att ett interimistiskt beslut av ursprungsdomstolen inte utgör en ”dom i vårdnadsfrågan som inte medför att barnet skall återlämnas” och därmed inte kan ligga till grund för en överföring av behörigheten till domstolarna i den medlemsstat dit barnet olovligen har bortförts. Om effekten av en interimistisk åtgärd blev att behörigheten avseende frågan om barnets vårdnad förlorades skulle den behöriga domstolen i den medlemsstat där barnet hade sitt hemvist kunna avhållas från att anta ett sådant beslut även om det ligger i barnets intresse (punkterna 47 och 50).

[30]             I synnerhet enligt artikel 12.3.

[31]             Mål C-403/09 PPU, Detiček, REU 2009, I-12193.

[32]             När det gäller denna bestämmelse slog EU-domstolen fast i mål C-497/10 PPU, Mercredi, REU 2010, s. I-14309, att domar från en domstol i en medlemsstat, varigenom domstolen med stöd av Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn avslår en begäran om omedelbart återförande av ett barn till en domkrets i en annan medlemsstat och som avser föräldraansvaret för detta barn, inte har någon inverkan på de domar som meddelas i den sistnämnda medlemsstaten i mål avseende föräldraansvar som redan har anhängiggjorts och som fortfarande pågår där.

[33]             Mål C-296/10, Purrucker II, REU 2010, s. I-11163.

[34]             Se kommissionens förslag från 2006 om ändring av förordningen, kommissionens arbetsdokument SEC(2006) 949 – konsekvensbedömning, och den studie om behörighet i övriga fall som nämns i bilagan till denna rapport.

[35]             Den studie om behörighet i övriga fall som nämns i bilagan till denna rapport visar att det finns stora skillnader mellan medlemsstaternas behörighetsregler. Den största skillnaden är att barnets medborgarskap (eller någon av föräldrarnas medborgarskap, vilket ofta är detsamma som barnets) i ungefär hälften av medlemsstaterna är tillräckligt för att fastställa att det är domstolarna i den medlemsstat där medborgarskapet innehas som ska vara behöriga, medan detta inte är fallet i övriga medlemsstater. Även om det i en del av dessa övriga medlemsstater kan finnas behörighetsregler som innebär att en talan under vissa omständigheter får väckas i unionen, finns det ingen garanti för detta.

[36]             Detta kan bl.a. vara fallet i äktenskapsmål om makarna är bosatta i ett tredjeland där behörighetsreglerna uteslutande baseras på makarnas medborgarskap, eller om makarna är bosatta i olika tredjeländer och bara en av makarnas medborgarskap inte är tillräckligt för att fastställa behörighet och behörighet inte är möjlig där maken senast var bosatt. För ett konkret exempel hänvisas till det ärende som beskrivs i studien om de europeiska reglerna när det gäller internationell privaträtt som nämns i bilagan till denna rapport, där en italiensk medborgare och hans nederländska hustru ingick äktenskap i ett afrikanskt land och var bosatta där i ett antal år. Hustrun, som var diplomat, flyttade av yrkesmässiga skäl till ett asiatiskt land tillsammans med sin make. När paret ville skilja sig visade sig detta vara omöjligt i det asiatiska land där de var bosatta. Det gick inte heller att fastställa behörighet enligt nederländsk eller italiensk lagstiftning om behörighet i äktenskapsmål. Under dessa omständigheter skulle en medlemsstat ha varit behörig enligt förordningen endast om båda makarna var medborgare i samma medlemsstat.

[37]             Se studien om behörighet i övriga fall, vilken nämns i bilaga till denna rapport.

[38]             Behörighetsregler som i undantagsfall och i synnerhet för att råda bot på situationer där rättsvägran föreligger tillåter att en domstol i en medlemsstat avgör ett mål som har nära anknytning till ett tredjeland, t.ex. när ett förfarande visar sig vara omöjligt i det berörda tredjelandet (t.ex. på grund av inbördeskrig), se skäl 16 i förordningen om underhållsskyldighet. Ett ”forum necessitatis” brukar av tradition anses vara nödvändigt, vilket även har påpekats i parlamentsdebatter i vissa medlemsstater, eller till och med vara en förutsättning för rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 6.1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna – studien om behörighet i övriga fall, s. 64.

[39]             Resolution P7_TA(2010)0477, punkt 3.

[40]             I synnerhet för mål om föräldraansvar i tredjeländer som inte har undertecknat 1996 års Haagkonvention. Se studien om behörighet i övriga fall som nämns i bilagan till denna rapport.

[41]             Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EGT L 12, 16.1.2001, s. 1.

[42]             Rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, EUT L 351, 20.12.2012, s. 1 (nedan kallad den omarbetade Bryssel I-förordningen).

[43]             Förordningen om underhållsskyldighet, kommissionens förslag 2006 om ändring av förordningen, kommissionens förslag om makars förmögenhetsförhållanden, kommissionens förslag om domstols behörighet, tillämplig lag samt erkännande och verkställighet av domar i mål om förmögenhetsrättsliga verkningar av registrerade partnerskap (KOM(2010) 127 slutlig), förordningen om arvsrätt, den omarbetade Bryssel I-förordningen.

[44]             I förordningen föreskrivs att officiella handlingar och överenskommelser måste förklaras verkställbara under samma förutsättningar som domar om de är verkställbara i ursprungsmedlemsstaten. Det förhållandet att intyg som används i exekvatur endast avser ”domar” har orsakat problem.

[45]             Stockholmsprogrammet (rådets dokument nr 17024/09 JAI 896), punkterna 3.1.2 och 3.3.2.

[46]             Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén av den 20 april 2010, KOM(2010) 171 slutlig, s. 10, 12, 23.– Att förverkliga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för EU‑medborgarna – Handlingsplan för att genomföra Stockholmsprogrammet.

[47]             I mål C-195/08 PPU, Rinau, REG 2008, s. I-05271, slog EU-domstolen fast att utom i fall där förfarandet avser ett avgörande som försetts med intyg om att exekvatur ska avskaffas kan varje berörd part få fastställt att ett domstolsavgörande inte ska erkännas, även om någon ansökan om erkännande av avgörande inte har getts in i förväg. I mål C-256/09, Purrucker I, REU 2010, s. I-07353, slog EU‑domstolen fast att bestämmelserna om erkännande och verkställighet inte är tillämpliga på interimistiska åtgärder avseende vårdnad som omfattas av artikel 20.

[48]             Se hänvisningen till studien om tolkningen av undantaget beträffande rättsordning i bilagan till denna rapport.

[49]             Andra skäl som ofta åberopats vid vägran att erkänna domar har varit att domen har meddelats mot en utebliven svarande, underlåtenhet att följa det förfarande som fastställs i förordningen för placering av barn i en annan medlemsstat och det faktum att domen meddelades utan att den berörda föräldern har fått möjlighet att yttra sig. Dessa är viktiga skäl som har att göra med rätten till ett effektivt rättsmedel och till en rättvis rättegång, vilken garanteras i artikel 47 i stadgan.

[50]             Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande, förordningen om underhållsskyldighet och den omarbetade Bryssel I‑förordningen.

[51]             Se även bl.a. övervägandet av framtida miniminormer om delgivningen av handlingar – rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet och Ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1393/2007 av den 13 november 2007 om delgivning i medlemsstaterna av rättegångshandlingar och andra handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.

[52]             Sedan 2010 har 155 ärenden diskuterats under bilaterala möten.

[53]             Se rådets dokument 16121/10, JUSTCIV 194, av den 12 november 2010, Slutsatser från det ministerseminarium som det belgiska ordförandeskapet anordnade avseende internationell familjerådgivning i händelse av internationella bortföranden av barn, på http://register.consilium.europa.eu.

[54]             Artikel 55 a.

[55]             Nätverkets riktlinjer om bästa praxis och gemensamma miniminormer:

                https://e-justice.europa.eu/content_parental_responsibility-46-sv.do?init=true.

[56]             År 2008 gjordes 706 ansökningar om återlämnande mellan medlemsstaterna. Statistiken visar att återlämnande ägde rum mellan medlemsstaterna i 52 % av fallen 2008 och i 39 % av fallen när den anmodande staten var ett tredjeland. Statistisk analys av ansökningar under 2008 på grundval av Haagkonventionen av den 25 oktober 1980 om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn – Del II – Regional Report, Prel. Doc. No 8 B – uppdatering i november 2011 för den särskilda kommissionen i juni 2011, tillgänglig på http://www.hcch.net.

[57]             Mål C-195/08 PPU, Rinau, REG 2008, s. I-05271, punkt 52.

[58]             Se t.ex. målen Šneersone och Kampanella mot Italien (ansökan nr 14737/09), punkt 85 iv, Iglesias Gil och A.U.I. mot Spanien (ansökan nr 56673/00), Ignaccolo-Zenide mot Rumänien (ansökan nr 31679/96), Maire mot Portugal (ansökan nr 48206/99), PP mot Polen (ansökan nr 8677/03) och Raw mot Frankrike (ansökan nr 10131/11).

[59]             Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har i vissa ärenden även slagit fast att det kan utgöra en överträdelse av artikel 8 i konventionen om ett barn återförs, i synnerhet om man finner att den anmodande domstolen inte i tillräcklig grad tagit hänsyn till hur allvarliga svårigheter barnet sannolikt skulle möta när han/hon återvänder till ursprungsstaten, att den anmodade domstolen inte på ett välinformerat sätt kunde bedöma om en risk i den mening som avses i artikel 13 b i 1980 års Haagkonvention förelåg eller om den anmodade domstolen underlät att faktiskt undersöka sökandens påståenden enligt artikel 13 b i 1980 års Haagkonvention. Se t.ex. målen Šneersone och Kampanella mot Italien (ansökan nr 14737/09), punkt 95, B mot Belgien (ansökan nr 4320/11), punkt 76, X mot Lettland (ansökan nr 27853/09), punkt 119.

[60]             Under 2008 hanterades 15 % av ansökningarna mellan medlemsstaterna inom sex veckor: se den statistiska analys som nämns i fotnot 56.

[61]             Artiklarna 11.8 och 42.

[62]             Eftersom syftet med förordningen är ett snabbt återlämnande av barnet kan ett intyg utfärdat av ursprungsdomstolen avseende domen om återlämnande inte överklagas. De enda grunder som kan åberopas mot intyget är att det måste rättas eller att det uppstått tvivel avseende dess äkthet enligt lagstiftningen i ursprungsmedlemsstaten, artikel 43.2 och mål C-211/10 PPU, Povse, REU 2010, s. I‑06673, punkt 73.

[63]             Mål C-211/10 PPU Povse, REU 2010, s. I-06673, punkt 53. Enligt domen i mål C-195/08, Rinau, REG 2008, s. I-05271, påverkas, när ett avgörande om att inte återlämna barnet väl har fattats och meddelats ursprungsdomstolen, inte utfärdandet av ett intyg om återlämnande av att nämnda avgörande inte har blivit slutligt eller av att det har upphävts, såvitt barnet inte har återlämnats.

[64]             Liknande garantier ska tillämpas beträffande domar om umgängesrätt till barn som har försetts med intyg.

[65]             Artikel 47

[66]             Se den jämförande studie om verkställighetsförfaranden i familjerättsliga förfaranden som nämns i bilagan till denna rapport.

[67]             Samma verkställighetsbestämmelser gäller i fråga om domar som rör umgängesrätt till barn som har försetts med intyg, artikel 47.

[68]             Mål C-211/10 PPU, Povse, REU 2010, s. I-06673, punkterna 74–83.

[69]             Mål C-491/10, Zarraga, REU 2010, s. I-14247.

[70]             Mål Povse mot Österrike (ansökan nr 3890/11), punkterna 81–82.

[71]             Klagomål från medborgare rör mestadels omständliga verkställighetsförfaranden, utdragna förhandlingar och skillnader i praxis mellan nationella myndigheter.

[72]             Se t.ex. målen vid Europadomstolens för de mänskliga rättigheterna: PP mot Polen (ansökan nr 8677/03), Shaw mot Ungern (ansökan nr 6457/09), Raw m.fl. mot Frankrike (ansökan nr 10131/11).

[73]             Enligt vissa medlemsstaters verkställighetsbestämmelser är det t.ex. möjligt att överklaga beslut om verkställighet.

[74]             Mål C-195/08 PPU, Rinau, REG 2008, s. I-05271, punkt 82.

[75]             Se t.ex. Shaw mot Ungern (ansökan nr 6457/09) och Raw mot Frankrike (ansökan nr 10131/11).

[76]             Artikel 55 d.

[77]             Artiklarna 31.2 och 23 g.

[78]             Mål C-92/12 PPU Health Service Executive.