EUR-Lex Access to European Union law
This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013SC0477
COMMISSION STAFF WORKING DOCUMENT EXECUTIVE SUMMARY OF THE IMPACT ASSESSMENT Accompanying the document Directive of the European Parliament and of the Council on provisional legal aid for suspects or accused persons deprived of liberty and legal aid in European arrest warrant proceedings
ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR SAMMANFATTNING AV KONSEKVENSBEDÖMNINGEN Följedokument till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om provisorisk rättshjälp för frihetsberövade misstänkta eller tilltalade och om rättshjälp inom ramen för förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder
ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR SAMMANFATTNING AV KONSEKVENSBEDÖMNINGEN Följedokument till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om provisorisk rättshjälp för frihetsberövade misstänkta eller tilltalade och om rättshjälp inom ramen för förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder
/* SWD/2013/0477 final */
ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR SAMMANFATTNING AV KONSEKVENSBEDÖMNINGEN Följedokument till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV om provisorisk rättshjälp för frihetsberövade misstänkta eller tilltalade och om rättshjälp inom ramen för förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder /* SWD/2013/0477 final */
ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS
AVDELNINGAR SAMMANFATTNING AV KONSEKVENSBEDÖMNINGEN Följedokument till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS DIREKTIV
om provisorisk rättshjälp för
frihetsberövade misstänkta eller tilltalade och om rättshjälp inom ramen för förfaranden
i samband med en europeisk arresteringsorder
1. Problemformulering Det allmänna problem som behandlas i
denna konsekvensanalys har två sidor: a) Skyddet för misstänktas och
tilltalades grundläggande rättigheter i EU är otillräckligt och b) det finns
ett behov av att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna till
följd av bristfälliga normer om rättshjälp. För närvarande finns det inga EU-rättsliga
instrument som föreskriver rätt till rättshjälp för misstänkta och tilltalade i
straffrättsliga förfaranden. Trots gemensamma standarder på europeisk nivå[1] och det faktum att alla
medlemsstater har ett rättshjälpssystem, finns det stora skillnader mellan de
olika medlemsstaternas rättshjälpssystem i lagstiftning och praxis. Detta leder
till brister i skyddet av rätten till en rättvis rättegång. Den begränsade
rätten till rättshjälp i vissa medlemsstater riskerar att undergräva det
ömsesidiga förtroendet och det ömsesidiga rättsliga samarbetet på
straffprocessens område och att motverka rätten till en rättvis rättegång i
Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Rätten till rättshjälp är nära knuten till rätten till tillgång till
försvarare. För personer som saknar tillräckliga medel samt i vissa särskilda
situationer (t.ex. vid frihetsberövande), kan tillgången till en försvarare bli
verkningslös om inte staten såväl på ett praktiskt som på ett ekonomiskt plan
tillhandahåller rättshjälp för att garantera rättsligt biträde. I det
föreslagna EU-direktivet om rätt till tillgång till försvarare[2], som väntar på ett
formellt antagande, föreskrivs en materiell rätt till tillgång till försvarare,
men det innehåller inga bestämmelser om vem som betala för försvararen eller
sörja för att en sådan kan anlitas. Utan ingripande på EU-nivå för att
fastställa gemensamma miniminormer för rättshjälp, finns det en risk för att
den rätt till tillgång till försvarare som föreskrivs i direktivet inte kan
utövas på ett ändamålsenligt och effektivt sätt. Avsaknaden av adekvata normer om rättshjälp påverkar det ömsesidiga
förtroendet mellan rättsliga myndigheter och undergräver det rättsliga
samarbetet mellan medlemsstaterna. Detta är till skada för det ömsesidiga
erkännandet av rättsliga avgöranden och det rättsliga samarbetet i övrigt
mellan medlemsstaterna och undergräver förtroendet för gränsöverskridande
instrument. Om de rättsliga myndigheterna tvivlar på att rätten till en rättvis
rättegång respekteras i en annan jurisdiktion och anser att en misstänkt eller
tilltalad riskerar att inte få tillgång till juridisk biträde på grund av
bristfällig rättshjälp, kan framställningar om rättsligt samarbete från den
jurisdiktionen komma att avslås. Eftersom principen om ömsesidigt erkännande är
en hörnsten på området rättvisa, är det nödvändigt att stärka det ömsesidiga
förtroendet för dess effektivitet. Det konkreta problem som tas upp här är
att det finns brister när det gäller tillgången till effektiv rättshjälp för
misstänkta eller tilltalade i EU, vilket är till skada för det ömsesidiga
förtroendet och ett väl fungerande system för ömsesidigt erkännande. Det finns
två underliggande orsaker till detta problem: ·
Möjligheterna att få tillgång till rättshjälp i
förfaranden inom ramen för en europeisk arresteringsorder i medlemsstaterna är
otillräckliga. ·
Rättsligt biträde via rättshjälpssystemet är inte
alltid tillgängligt i tidiga skeden av förfarandena, särskilt innan ett beslut
om rättshjälp har fattas, även om rätten till tillgång till försvarare gäller
från den tidpunkt då den berörda personen delges misstanke om brott. Dessutom finns det två ytterligare problem som
också har potential att undergräva det ömsesidiga förtroendet: ·
Kriterierna för att få rättshjälp är alltför
restriktiva. ·
Det rättsliga bistånd som tillhandahålls via
rättshjälpssystemen uppvisar brister när det gäller kvalitet och effektivitet. Första orsaken – Rättshjälp i förfaranden i samband med en europeisk
arresteringsorder: Direktivet om rätt till tillgång
till försvarare kommer att ge rätt till juridiskt biträde i både den utfärdande
och den verkställande medlemsstaten vid förfaranden för överlämnande inom ramen
för en europeisk arresteringsorder (dual representation)[3]. När en person grips
med stöd av en europeisk arresteringsorder har han eller hon rätt att få
tillgång till en försvarare i den verkställande medlemsstaten med
avseende på utlämningsförfarandena samt rätt att utse en andra försvarare i den
medlemsstat som utfärdade arresteringsordern som ska sköta
förbindelserna med försvararen i den verkställande medlemsstaten. Direktivet
föreskriver dock inte att sådant rättsligt biträde ska omfattas av rättshjälp.
För närvarande beviljar ingen av medlemsstater rättshjälp för en försvarare i
den utfärdande medlemsstaten. Det faktum att rätten till rättshjälp fortfarande
regleras uteslutande av den nationella lagstiftningen i de verkställande och
utfärdande medlemsstaterna, trots att direktivet fastställer en rätt till
tillgång till försvarare, kommer att försvåra ett effektivt utövande och en
konsekvent tillämpning av denna rättighet. Detta kan påverka den tilltalades
rättigheter i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, leda
till förseningar och extra kostnader och i slutändan undergräva det ömsesidiga
förtroende som krävs för att den europeiska arresteringsordern ska kunna
fungera på ett smidigt sätt. Andra orsaken – Tidsperspektivet: Det är av
största vikt att få tillgång till en advokat så tidigt som möjligt i
utredningsfasen av förfarandena för att skydda den misstänktes rätt till en
rättvis rättegång samt för att säkerställa kvaliteten på bevis och skyddet mot
hot och dålig behandling. Direktivet om rätt till tillgång till försvarare
garanterar rättsligt biträde från den tidpunkt då behöriga myndigheter
uppmärksammar en person på att han eller hon är misstänkt eller anklagad för
ett brott –, men det garanterar inte att sådant biträde omfattas av rättshjälp.
Ett antal medlemsstater saknar ett fungerande statligt sanktionerat system för
att se till att det finns effektiv och kostnadsfri tillgång till försvarare i
de tidigaste skedena av förfarandena, särskilt för personer är frihetsberövade.
Dessa brister, som har varit allmänt erkända av berörda aktörer[4], undergräver på ett
allvarligt sätt kärnan i rätten till tillgång till försvarare. Tredje orsaken – Vad krävs för att vara berättigad: I enlighet med stadgan och Europakonventionen får medlemsstaterna
använda två villkor för att fastställa om en person har rätt till kostnadsfri
rättshjälp, nämligen att vederbörande saknar tillräckliga medel (behovsprövning),
och att det ligger i rättvisans intresse att bevilja rättshjälp
(rimlighetsprövning)[5].
Det finns stora skillnader i hur prövningen av rätten till rättshjälp utförs i
medlemsstaterna. Det finns också stora skillnader i hur kriterierna ”behov” och
”rimlighet” uppfattas. Restriktiva kriterier kan leda till att många misstänkta
eller tilltalade som saknar tillräckliga medel inte beviljas rättshjälp, även
om det ligger i rättvisans intresse. Följaktligen kan deras rätt till försvar
inte garanteras ordentligt. Fjärde orsaken – Kvalitet: Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen)
har konstaterat att statens skyldighet att tillhandahålla kostnadsfri
rättshjälp inte kan anses uppfylld enbart genom förordnande av en offentlig
försvarare. Det finns en skyldighet att se till att det rättsliga biträde som
tillhandahålls av offentliga försvarare är till praktisk nytta och effektivt,
samt av en viss kvalitet[6].
Kvaliteten på det biträde som tillhandahålls genom rättshjälpssystemet kan
säkerställas genom 1) krav på meriter och ackreditering, (2) fortbildning
av advokater och (3) övervakning av arbete som utförs på grundval av
rättshjälp. I många medlemsstater utförs endast begränsad eller nästan ingen
kvalitetssäkring. Vem påverkas av åtgärderna? Potentiellt påverkas alla misstänkta och tilltalade i straffrättsliga
förfaranden i EU. Omkring 10 miljoner straffrättsliga förfaranden genomförs i
EU varje år, men det finns inga uppgifter om antalet förfaranden där en
misstänkt eller tilltalad har nekats rättshjälp. Åtgärderna berör även
advokater som tillhandahåller eller som skulle kunna tillhandahålla rättsligt
biträde inom ramen för rättshjälpssystemet. 2. Subsidiaritetsanalys Det
finns ett behov av EU-åtgärder på grundval av följande tre faktorer: (1)
Problemet har en gränsöverskridande dimension. Om
vissa medlemsstater inte respekterar den processuella rättigheten att få
tillgång till rättshjälp, skapar detta problem för andra medlemsstater[7]. (2)
EU-medborgare kan vara inblandade i brottmål
utanför sin egen medlemsstat, och behoven hos dessa misstänkta eller tilltalade
måste tillvaratas på EU-nivå. (3)
Europakonventionen innehåller redan idag europeiska
normer om en rättvis rättegång, men dess genomförandemekanismer garanterar inte
en tillräcklig och enhetlig skyddsnivå eller att signatärstaterna, däribland
EU:s medlemsstater, verkligen följer normerna. 3. Syftet med EU:s initiativ Alla åtgärder rörande rättshjälp som vidtas på
EU-nivå bör uppfylla följande allmänna, konkreta och operationella mål, som har
utformats med hänsyn till de allmänna och specifika problem som tas upp ovan. Allmänna mål: || · Garantera EU-medborgarna en effektiv och hög standard på skyddet av grundläggande rättigheter i straffrättsliga förfaranden. · Stärka det ömsesidiga förtroendet, och därigenom underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och andra rättsliga avgöranden i EU och förbättra det rättsliga samarbetet i EU. Konkreta mål: || · Se till att misstänkta eller tilltalade har tillgång till och beviljas lämplig rättshjälp under hela det straffrättsliga förfarandet, på en nivå som leder till ökat ömsesidigt förtroende. · Se till att rätten till tillgång till försvarare, som fastställs i direktivet om rätt till tillgång till försvarare för misstänkta och tilltalade och personer som är föremål för förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder, får verkan genom säkerställande av rättshjälp. Operationella mål: || 1) Säkerställa att rättshjälp finns tillgänglig för personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder. 2) Säkerställa att rättsligt biträde inom ramen för rättshjälpssystemet (emergency defence) finns att tillgå under de inledande skedena av förfarandena. 3) Garantera effektiv tillgång till rättshjälp för misstänkta och tilltalade som saknar tillräckliga medel (behovsprövning) i fall där det ligger i rättvisans intresse att ge effektiv tillgång till rättslig prövning (rimlighetsprövning), 4) Säkerställa att medlemsstaterna vidtar åtgärder för att förbättra kvaliteten på rättsligt bistånd som tillhandahålls inom ramen för rättshjälpssystemet. 4. Åtgärdsalternativ Fyra åtgärdsalternativ togs under närmare
övervägande: Alternativ 1 – Status quo || Bibehållande av status quo. Ingen åtgärd på EU-nivå. Alternativ 2 – Få obligatoriska inslag || Andra åtgärder än bindande lagstiftning. Åtgärder för kapacitetsuppbyggnad, informationskampanjer, utbyte av bästa praxis mellan medlemsstaterna (inrättande av en expertgrupp för att sammanställa bästa praxis i riktlinjer till rättstillämparna). Alternativ 3 – En del obligatoriska inslag || Rättsligt instrument: underalternativ 3a i form av en rekommendation, underalternativ 3b i form av ett direktiv, eller en kombination av båda: dels fastställa kvalitativa miniminormer i enlighet med Europakonventionen och stadgan, dels införa åtgärder för att öka förutsebarheten och höja de nationella standarderna. Det rättsliga instrumentet bör särskilt innehålla bestämmelser som säkerställer att misstänkta och tilltalade kan komma i åtnjutande av rättshjälp i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder och under de första skedena av straffrättsliga förfaranden. Det skulle däremot inte bli fråga om några detaljerade normativa åtgärder, vilket ger medlemsstaternas handlingsfrihet vid genomförandet. Dessa två underalternativ kan kombineras genom att man låter vissa inslag omfattas av en bindande rättsakt, medan andra införs i ett icke-bindande instrument. Alternativ 4 – En stor andel obligatoriska inslag || Rättsligt instrument: Ett direktiv som innehåller detaljerade och harmoniserade minimikriterier för tillgång till rättshjälp och rättshjälpens kvalitet, och som i viss utsträckning går utöver kvalitetsnormerna i Europakonventionen. 5. Konsekvensbedömning 5.1. Effektivitet när det gäller
att uppnå målen ·
Alternativ 1: Den
otillräckliga tillgången till rättshjälp skulle ligga kvar på samma nivå eller
förvärras. ·
Alternativ 2: Låga
incitament för medlemsstaterna att förbättra tillgången till rättshjälp,
eftersom det saknas lagstiftningsåtgärder. ·
Alternativ 3a –
Rekommendation: Viss inverkan, eftersom detta alternativ kommer att bidra till
att uppnå de allmänna målen. Med tanke på instrumentets icke-bindande karaktär
finns det en risk för att alternativet inte skulle få några påtagliga effekter,
eftersom det kanske inte tillämpas fullt ut av alla medlemsstater. ·
Alternativ 3b –
Direktiv: Detta alternativ kommer få stor inverkan och medföra markanta
förbättringar tack vare rättsligt bindande och verkställbara gemensamma
miniminormer om rättshjälp. ·
Alternativ 4:
Detta alternativ har förutsättningar att ge ett mycket stort genomslag,
eftersom det skulle ha de fördelar som följer med ett lagstiftningsinstrument
(bindande karaktär, stora möjligheter att påverka genomförandet) och ha en
betydande positiv inverkan på förverkligandet av det politiska målet, men det
lägger en stor börda på medlemsstaterna. Det kommer att bidra till påtagliga
förbättringar av det ömsesidiga förtroendet och samarbetet. 5.2. Inverkan på grundläggande
rättigheter ·
Alternativ 1: Inga
effekter eftersom tillgången till rättshjälp fortsätter att omfattas av skydd
på medlemsstatsnivå, genom Europakonventionen och stadgan, och de nuvarande
problemen med begränsat skydd skulle fortbestå. ·
Alternativ 2: Låg
inverkan, eftersom förstärkningen av rätten till en rättvis rättegång och
rätten till försvar kommer att vara beroende av hur medlemsstaterna följer
bästa praxis och riktlinjer, hur informationen om rättshjälp sprids och hur
fortbildningen genomförs. ·
Alternativ 3a –
Rekommendation: Positiv men låg till medelhög inverkan på de grundläggande
rättigheterna, beroende på medlemsstaternas genomförande. Vissa förbättringar
kan förväntas vad gäller rätten till en rättvis rättegång och rätten till
försvar, men avsaknaden av en metod för att säkerställa genomförandet kan
medföra att effekterna blir ytterst begränsade. ·
Alternativ 3b –
Direktiv: Stor inverkan, eftersom detta alternativ skulle ge samma positiva
effekter som alternativ 3a, men grunda sig på en rättsligt bindande åtgärd. ·
Alternativ 4:
Betydande positiv inverkan på de grundläggande rättigheterna för misstänkta och
tilltalade. 5.3. Sociala effekter ·
Alternativ 1:
Inga. ·
Alternativ 2:
Positiv men begränsad inverkan genom ökad medvetenhet om problemen,
kapacitetsuppbyggnad och fortbildning. ·
Alternativ 3a –
Rekommendation: Beroende på om medlemsstaterna genomför rekommendationen på
rätt sätt kommer detta alternativ att ge positiva sociala verkningar (t.ex.
likvärdig tillgång till rättvisa genom att säkerställa rättsligt biträde inom
ramen för rättshjälpssystemen och bättre kvalitet på tjänster som
tillhandahålls inom ramen för dessa system). ·
Alternativ 3b –
Direktiv: Stor inverkan, eftersom detta alternativ skulle ge samma positiva
effekter som alternativ 3a, men genom en rättsligt bindande åtgärd. ·
Alternativ 4: Stor
social inverkan, eftersom tillgången till rättshjälp kommer att öka och därmed
även förutsättningarna till en rättvis rättegång misstänkta och tilltalade som
saknar möjlighet att betala för rättsligt biträde. 5.4. Konsekvenser för de
nationella rättssystemen ·
Alternativ 1:
Ingen inverkan – de nationella systemen kan utvecklas i riktning mot mer
konvergens under inflytande av Europadomstolens rättspraxis, men inte på kort
till medellång sikt. ·
Alternativ 2: De
övergripande verkningarna kommer att bli begränsade, eftersom åtgärderna inte
är bindande och inte direkt syftar till att uppnå gemensamma miniminormer inom
hela EU. ·
Alternativ 3a –
Rekommendation: På grund av den icke-bindande karaktären är det svårt att
förutse verkningarna, som är beroende av medlemsstaternas vilja att följa rekommendationen.
Korrekt genomfört skulle detta alternativ kräva ändringar av systemen i de
medlemsstater som för närvarande har låga standarder när det gäller rättshjälp.
·
Alternativ 3b –
Direktiv: Medelhög inverkan, eftersom detta alternativ skulle kräva
lagstiftningsreformer i flera medlemsstater, men ger utrymme för viss
flexibilitet genom allmänt hållna skyldigheter. ·
Alternativ 4:
Störst effekt på de nationella rättssystemen, eftersom domstolarna skulle ha
alla nödvändiga verktyg för att kunna säkra en hög nivå på rätten till
rättshjälp. Det skulle behövas betydande lagstiftningsreformer med avseende på
alla medlemsstaters rättshjälpssystem för att genomföra detta instrument. 5.5. Finansiella och ekonomiska
konsekvenser ·
Alternativ 1: Det
finns inga omedelbara ekonomiska bördor förknippade med detta alternativ. ·
Alternativ 2:
Kostnaderna för detta alternativ kommer att vara begränsade och bäras av både
medlemsstaterna och EU. De maximala kostnaderna beräknas totalt till omkring 23
miljoner euro. ·
Alternativ 3a –
Rekommendation: Om medlemsstaterna följer rekommendationen blir kostnaderna
desamma som för alternativ 3b. ·
Alternativ 3b –
Direktiv: Totalkostnaderna förväntas vara medelhöga i en jämförelse
mellan de fyra olika alternativen, och kommer till största delen att bäras av
offentliga förvaltningar på lokal och nationell nivå. De totala kostnaderna
uppskattas till 247–382 miljoner euro. I detta ingår kostnaderna för
följande åtgärder: –
Rättshjälp inom ramen för förfaranden i samband med
en europeisk arresteringsorder: 0,13–0,24 miljoner euro (hela EU/år) –
System för brådskande rättsligt biträde (emergency
defence): 52–81 miljoner euro (hela EU/år) –
Gemensamma minimikriterier för berättigande till
rättshjälp: 181–287 miljoner euro (hela EU/år) –
Kvalitetskontroll: 13,4 miljoner euro (hela
EU/år) ·
Alternativ 4:
Alternativ 4 förväntas ge de högsta kostnaderna av de fyra alternativen.
Kostnaderna kommer till största delen att bäras av offentliga förvaltningar på
lokal och nationell nivå. De totala kostnaderna uppskattas till 1 594–1 716
miljoner euro. I detta ingår kostnaderna för följande åtgärder: –
Rättshjälp inom ramen för förfaranden i samband med
en europeisk arresteringsorder: 0,8–1,1 miljoner euro (hela EU/år) –
System för brådskande rättsligt biträde (emergency
defence): 180–210 miljoner euro (hela EU/år) –
Gemensamma minimikriterier för berättigande till
rättshjälp: 1,4 miljarder euro (plus 92 miljoner euro för obligatorisk
rättshjälp för barn) (hela EU/år) –
Kvalitetskontroll: 13,4 miljoner euro (hela
EU/år) När det gäller alternativ 3 och 4 tar
beräkningen inte hänsyn till eventuella kostnadsbesparingar till följd av en
sänkning av de nuvarande kostnaderna för överklaganden till Europadomstolen och
nationella domstolar, ansökningar om resning och förfaranden som avbryts på
grund av otillräcklig rättslig representation. 6. Jämförelse av alternativen
och bästa alternativ Det finns inget alternativ som föredras
framför övriga. 7. Övervakning och utvärdering Om det föredragna alternativet är
lagstiftningsåtgärder i form av ett direktiv, kommer tidsfristen för
medlemsstaternas införlivande av direktivet att vara 18 månader från dagen för
dess ikraftträdande. Medlemsstaterna bör uppmanas att samla in tillförlitliga
uppgifter för att bistå i denna process, eftersom det för närvarande råder
brist på sådana uppgifter. Om det föredragna alternativet är åtgärder i form av
en rekommendation, kommer kommissionen att utvärdera genomförandet av denna
inom fyra år från offentliggörandet. Dessutom planerar kommissionen att genomföra en
särskild empirisk undersökning med tonvikt på insamling av uppgifter 3–5 år in
på tillämpningen av varje rättsakt i färdplanen om processuella rättigheter. I
syfte att få en djupgående kvantitativ och kvalitativ förståelse för hur
effektiva förslagen är kommer särskilda indikatorer för rättshjälp att
användas. [1] Artikel 47 i stadgan och artikel 6.3 c i Europeiska
konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (nedan kallas Europakonventionen). [2] KOM(2011) 326 slutlig, 8.6.2011. [3] Förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder
är inte i sig betraktas som ”straffrättsliga förfaranden” och omfattas inte av
Europakonventionen. [4] Se t.ex. Schumann, Bruckmüller, Soyer, Pre-Trial
Emergency Defence, Intersentia 2012. Cape et al, Effective Criminal
Defence in Eastern Europe, LARN 2012. Se även FTI-rapporten Defence
Rights in the EU, oktober 2012, punkterna 71–73, där man rapporterade ett
stort antal problem med jouradvokatsystemen i medlemsstaterna, samt den nya
rapporten från Justicia, s. 46. Konferensrapport från rättshjälpskonferensen i
Warszawa. Se även Improving pre-trial Justice, s. 38, Open Society
Institute Sofia 2008, Report on Civic monitoring of police stations
(avseende Bulgarien). [5] Europakonventionen och stadgan föreskriver en kumulativ
behovs- och rimlighetsprövning, och kriterierna enligt båda dessa ska vara
uppfyllda för att rättshjälp ska beviljas. Det godtas alltså att det finns
situationer där en misstänkt med otillräckliga medel inte uppfyller kriterierna
för rättshjälp, till exempel därför att målet inte är tillräckligt komplext
eller därför att den påföljd som kan komma i fråga inte anses tillräckligt
sträng. [6] Pavlenko mot Ryssland, ansökan nr 42371/02, dom av den 4
oktober 2010, punkt 99. [7] Om exempelvis en rättslig myndighet anmodas att
verkställa ett domstolsavgörande från en annan medlemsstat där standarden på
rättshjälpen är otillräcklig, kan den antingen vägra att göra detta, eller se
sig föranledd att begära ytterligare information, vilket leder till förseningar
i verkställigheten.