This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 52013DC0861
REPORT FROM THE COMMISSION TO THE EUROPEAN PARLIAMENT AND THE COUNCIL Report on the application of Directive 2006/54/EC of the European Parliament and of the Council of 5 July 2006 on the implementation of the principle of equal opportunities and equal treatment of men and women in matters of employment and occupation (recast)
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Rapport om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning)
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Rapport om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning)
/* COM/2013/0861 final */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET Rapport om tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) /* COM/2013/0861 final */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH
EUROPAPARLAMENTET Rapport om tillämpningen av
Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/54/EG av den 5 juli 2006 om
genomförandet av principen om lika möjligheter och likabehandling av kvinnor
och män i arbetslivet (omarbetning) 1. Inledning Den 5 juli 2006 antog Europaparlamentet och
rådet direktiv 2006/54/EG om genomförandet av principen om lika möjligheter och
likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet (omarbetning) (nedan kallat direktivet)[1]. Genom detta direktiv
konsolideras och moderniseras EU:s regelverk på området genom att tidigare
direktiv slås samman[2]
och vissa nya inslag införs. Det bygger på artikel 157.3 i fördraget om
Europeiska unionens funktionssätt (nedan kallat EUF-fördraget). I denna rapport bedöms hur medlemsstaterna har
införlivat de nya inslagen i direktivet och hur ändamålsenlig tillämpningen och
efterlevnaden har varit[3].
Den påverkar inte eventuella överträdelseförfaranden om införlivandet av
direktivet. Europaparlamentet har genomgående efterlyst
fler åtgärder för att förbättra tillämpningen av bestämmelserna om lika lön på
EU-nivå och antog 2008[4]
och 2012[5]
resolutioner i den riktningen. I
strategin för jämställdhet 2010–2015[6]
angav kommissionen hur principen om lika lön kan tillämpas bättre i praktiken
och vad som kan göras för att minska den fortsatta löneklyftan mellan könen.
Kommissionen inledde en undersökning för att bedöma alternativ som kan
förstärka tillämpningen av denna princip, exempelvis genom att förbättra
genomförandet och efterlevnaden av befintliga skyldigheter samt genom åtgärder
för att skapa bättre insyn i lönesättningen. I denna rapport finns ett avsnitt med en
bedömning av hur bestämmelserna om lika lön tillämpas i praktiken. För att
främja och underlätta tillämpningen av bestämmelserna om lika lön i praktiken
åtföljs rapporten av ett arbetsdokument från kommissionens avdelningar som
består av fyra bilagor: 1) ett avsnitt om system för icke-diskriminerande
arbetsbedömning och klassificering, 2) en sammanfattning av rättspraxis om lika
lön från Europeiska unionens domstol (nedan kallad domstolen), 3)
exempel på nationell rättspraxis om lika lön och 4) en beskrivning av vad som
orsakar löneklyftan mellan könen, kommissionens åtgärder för att ta itu med
löneklyftan och exempel på nationell bästa praxis. 2. införlivande och
överträdelseförfaranden Som ett resultat av kommissionens kontroller
av överensstämmelsen riktades frågor till 26 medlemsstater om
överensstämmelsen mellan deras nationella lagstiftning och de nya inslagen i
direktivet[7].
I två av medlemsstaterna har direktivet införlivats på ett så pass klart sätt
enligt kraven att det inte krävs ytterligare information[8]. Delar av direktivet har hämtats från tidigare
direktiv, som har upphävts i samband med omarbetningen. Införlivandet av dessa
äldre delar av direktivet har redan övervakats som ett led i kontrollerna av
överensstämmelsen med de tidigare direktiven, senast direktiv 2002/73/EG[9]. Inledningsvis inleddes
överträdelseförfaranden mot 23 medlemsstater 2006 på grund av bristande
överensstämmelse med direktiv 2002/73/EG. Bortsett från ett förfarande[10] har alla dessa
förfaranden avslutats, eftersom medlemsstaterna har ändrat sin nationella
lagstiftning för att den ska överensstämma med EU-lagstiftningen. Det kvarvarande
ärendet rör skyldigheten att tillräckligt skydda arbetstagarnas rättigheter när
de återgår till arbetet efter mammaledighet, adoptionsledighet eller
föräldraledighet. Ärendet hänsköts till domstolen den 24 januari 2013[11]. 3. Direktivets verkan Eftersom direktivets huvudsyfte är att
konsolidera EU-lagstiftningen om likabehandling genom att sammanföra,
modernisera och förenkla bestämmelserna i tidigare direktiv samt införliva
domstolens rättspraxis gäller skyldigheten att genomföra direktivet enbart de bestämmelser
som har ändrats i sak[12].
Dessa ändringar avser (1)
definitionen av lön[13], (2)
den uttryckliga utvidgningen av principen om
likabehandling i företags- eller yrkesbaserade socialförsäkringssystem till
pensionssystem för en viss kategori offentligt anställda[14], (3)
den uttryckliga utvidgningen av de övergripande
bestämmelserna (dvs. om tillvaratagande av rättigheter, kompensation eller
gottgörelse samt bevisbörda) till företags- eller yrkesbaserade
socialförsäkringssystem[15],
och (4)
det uttryckliga omnämnandet av diskriminering som
har sitt ursprung i en persons könsbyte[16]. I allmänhet inriktades inte genomförandet i
medlemsstaterna på just dessa nya inslag. Vissa medlemsstater har uttryckligen
införlivat direktivet antingen genom ny lagstiftning eller genom ändringar i
sak av befintlig lagstiftning[17].
I två medlemsstater införlivades direktivet tillsammans med andra direktiv mot
diskriminering[18].
I två andra medlemsstater ansågs det endast vara nödvändigt att införliva
direktivet för företags- eller yrkesbaserade socialförsäkringssystem[19] och återgång till
arbete efter mammaledighet[20].
Vissa medlemsstater ansåg att det inte var
nödvändigt att införliva direktivet, eftersom införlivandet av tidigare
direktiv är tillräckligt för att kraven i det nuvarande direktivet ska vara
uppfyllda[21]. 3.1. Definition av lön I artikel 2.1 e i direktivet definieras lön på
samma sätt som i artikel 157.2 i EUF-fördraget, dvs. som ”den gängse grund-
eller minimilönen samt alla övriga förmåner i form av kontanter eller
naturaförmåner som arbetstagaren, direkt eller indirekt, får av sin
arbetsgivare på grund av anställningen”. I de flesta medlemsstater definieras
begreppet lön i den nationella lagstiftningen på ett sätt som motsvarar denna
definition[22].
I andra stater skiljer sig den rättsliga definitionen av lön från definitionen
i direktivet, men helhetseffekten tycks vara densamma[23] eller också tolkar de
nationella domstolarna begreppet lön i linje med domstolens rättspraxis[24]. I vissa medlemsstater är begreppet inte
uttryckligen definierat i den nationella lagstiftningen[25]. Enligt den nationella
lagstiftningen i en medlemsstat har exempelvis kvinnor kontraktsmässig rätt
till likabehandling (inklusive men inte begränsat till lön) med jämförbara män[26]. 3.2. Pensionssystem för en viss kategori
offentligt anställda Genom artikel 7.2 införlivas väletablerad
rättspraxis från domstolen, vilket därmed klargör att pensionssystem för en
viss kategori offentligt anställda ska betraktas som företags- eller
yrkesbaserade pensionssystem och därmed som lön i den mening som avses i
artikel 157.2 i EUF-fördraget, även om sådana system ingår i allmänna
lagstadgade pensionssystem[27].
I en majoritet av medlemsstaterna har denna bestämmelse antingen genomförts som
en uttrycklig bestämmelse eller implicit, om det i den nationella
lagstiftningen inte görs någon skillnad mellan olika arbetstagarkategorier[28]. I många medlemsstater
har bestämmelsen inte införlivats eller också är införlivandet oklart[29]. Två av dessa
medlemsstater tycks ha olika pensionsålder för män och kvinnor i både den
privata och den offentliga sektorn[30].
I fyra medlemsstater innehåller den nationella lagstiftningen om företags-
eller yrkesbaserade socialförsäkringssystem inte några bestämmelser om
likabehandling[31]
och i en medlemsstat omfattar inte bestämmelserna om likabehandling i företags-
eller yrkesbaserade socialförsäkringssystem offentligt anställda[32]. 3.3. Utvidgning av de övergripande
bestämmelserna till att omfatta företags- eller yrkesbaserade
socialförsäkringssystem Ett av de viktigaste nya inslagen i direktivet
är utvidgningen av de övergripande bestämmelserna i avdelning III till att
omfatta företags- eller yrkesbaserade socialförsäkringssystem[33]. Det tidigare
direktivet om dessa system[34]
omfattade inte uttryckligen sådana bestämmelser som avser tillvaratagande av
rättigheter[35],
kompensation eller gottgörelse[36],
bevisbörda[37],
jämställdhetsorgan[38],
social dialog[39]
och dialog med icke‑statliga organisationer[40].
Konsolideringen av EU-lagstiftningen om likabehandling i direktivet gjorde det
möjligt att uttryckligen utvidga dessa övergripande bestämmelser till att
omfatta företags- och yrkesbaserade socialförsäkringssystem. I en majoritet av
medlemsstaterna har de övergripande bestämmelserna införlivats i den nationella
lagstiftningen och gäller företags- och yrkesbaserade socialförsäkringssystem[41]. I
fyra medlemsstater tycks detta inte ha skett för alla övergripande
bestämmelser i direktivet[42].
I en medlemsstat är det oklart om jämställdhetsorganet är behörigt på området
för företags- och yrkesbaserade socialförsäkringssystem[43]. I en annan
medlemsstat kommer den rättsliga ramen mot diskriminering, som omfattar de
övergripande bestämmelserna, att börja gälla så snart lagstiftningen om
företags- eller yrkesbaserade pensionssystem har införts[44]. I
två medlemsstater tycks inte lagstiftningen om företags- eller
yrkesbaserade socialförsäkringssystem omfatta några bestämmelser om
likabehandling[45].
I en annan medlemsstat, där det för närvarande inte finns några företags- och
yrkesbaserade socialförsäkringssystem, är det oklart om nationell lagstiftning
med relevanta övergripande bestämmelser skulle gälla om sådana system upprättas[46]. 3.4. Könsbyte I skäl 3 i direktivet
hänvisas till domstolens rättspraxis, som innebär att principen om
likabehandling inte kan inskränkas endast till diskriminering som beror på
tillhörigheten till endera könet och att den även kan tillämpas på fall av
diskriminering som har sitt ursprung i en persons könsbyte[47]. Mycket få
medlemsstater har uttryckligen införlivat detta nya inslag[48]. Två medlemsstater tog
med ”sexuell identifiering eller könsidentifiering”[49] och ”könsidentitet”[50] som
diskrimineringsgrunder. I två medlemsstaters nationella lagstiftning anges
redan att ”sexuell identitet” är en diskrimineringsgrund[51]. Det verkar som om
dessa termer omfattar men inte är begränsade till könsbyte. I en medlemsstat
har jämställdhetsombudsmannen utfärdat riktlinjer om att
diskrimineringsgrunderna omfattar alla transpersoner och inte enbart personer
som har genomgått könsbyte[52].
I fyra medlemsstater, där det saknas särskilda genomförandeåtgärder, har de
nationella domstolarna tolkat det egna landets lagstiftning om likabehandling
på ett sätt som förbjuder diskriminering på grund av könsbyte[53]. I tre andra
medlemsstater, som också de saknar särskilda genomförandeåtgärder, litar man
direkt på effekten av domstolens rättspraxis i nationell lagstiftning[54]. I flera andra
medlemsstater, där just detta nya inslag inte har införlivats och där det i
nationell jämställdhetslagstiftning inte redan uttryckligen hänvisas till
förbud mot diskriminering på grund av könsbyte, kan de redan förbjudna icke
könsrelaterade formerna av diskriminering vara tillräckligt vida för att omfatta
könsbyte. I en medlemsstat skulle diskriminering på grund av könsbyte kunna täckas
av diskriminering på grund av ”personliga förhållanden”[55]. De flesta
medlemsstater har dock inte utnyttjat den möjlighet som direktivet ger att i
den nationella lagstiftningen tydligt slå fast att personer som genomgår eller
har genomgått könsbyte inte får diskrimineras. 3.5. Samlad bedömning Medlemsstaterna var endast skyldiga att
införliva direktivets nya inslag. Generellt tycks de inte ha utnyttjat denna
möjlighet för att på ett mer genomgripande sätt se över sina nationella system
i syfte att förenkla och modernisera lagstiftningen om likabehandling. Kommissionens avdelningar ställer för
närvarande detaljerade frågor till 26 medlemsstater om hur de har införlivat
och genomfört direktivet. Dessa frågor bör klargöras så snart som möjligt. När
bestämmelserna är korrekt införlivade i den nationella lagstiftningen blir det
en utmaning för alla medlemsstater att se till att de rättigheter som
fastställs i direktivet tillämpas och efterlevs till fullo i praktiken. 4. Tillämpning av
bestämmelserna om lika lön i praktiken Principen om lika lön har visserligen utgjort
en integrerad del av fördragen sedan Romfördraget och har senare
vidareutvecklats i EU-lagstiftningen och i medlemsstaternas nationella
lagstiftning, men det är fortfarande svårt att ändamålsenligt genomföra den i
praktiken. Principen om lika lön slås fast i artikel 4 i
direktivet: för lika eller likvärdigt arbete är direkt och indirekt
könsdiskriminering förbjuden vid alla former och villkor för ersättning. När
ett arbetsvärderingssystem används för att bestämma lön, ska detta enligt
direktivet vara baserat på samma kriterier för både kvinnor och män och vara
utformat så att det utesluter all könsdiskriminering. Medlemsstaterna genomför principen om lika lön
framför allt genom jämställdhetslagstiftning och lagar om arbete. Flera medlemsstater
har bakat in principen i sina konstitutionella bestämmelser[56]. Några stater har
antagit lagar som uttryckligen genomför principen om lika lön[57] och vissa stater har
införlivat bestämmelsen genom kollektivavtal[58]. I de flesta medlemsstaters lagstiftning
förbjuds uttryckligen lönediskriminering.[59] Trots att de nationella rättsliga ramarna
förbjuder lönediskriminering är det fortfarande svårt att tillämpa principen om
lika lön i praktiken. Detta illustreras av den fortsatta löneklyftan mellan
könen och det låga antalet mål om lönediskriminering vid de nationella
domstolarna i de flesta medlemsstater. För närvarande är löneklyftan mellan könen i
EU:s medlemsstater i genomsnitt 16,2 %[60].
Även om det förekommer varierande uppskattningar av hur mycket av den totala
löneklyftan som beror på sådan lönediskriminering som förbjuds enligt artikel
157 i EUF-fördraget och artikel 4 i direktivet tycks det råda enighet om att en
stor del beror på diskriminering[61].
Den direkta diskrimineringen för exakt samma arbete tycks visserligen ha
minskat i betydelse, men det finns stora problem med värderingen av arbete som
i huvudsak utförs av kvinnor eller av män, särskilt när denna värdering görs i
samband med kollektivavtal. Antalet mål om lönediskriminering vid
nationella domstolar är lågt eller mycket lågt i de flesta medlemsstater, med
endast några få undantag[62].
De fåtaliga målen om lika lön är samtidigt långdragna[63]. På grund av brist på
uppgifter och otillräcklig övervakning i många medlemsstater finns dock ingen
uttömmande information om domstolsbeslut i mål om lönediskriminering. Därför är det svårt att fullständigt bedöma och
kvantifiera lönediskrimineringen mellan män och kvinnor[64]. Bristen
på nationell rättspraxis om lika lön kan tyda på en brist på faktisk tillgång
till rättslig prövning för personer som utsätts för könsrelaterad
lönediskriminering. Den faktiska tillämpningen av bestämmelserna om lika lön i
praktiken kan hindras av tre omständigheter: i) bristen på tydlighet och
rättslig förutsebarhet när det gäller begreppet ”likvärdigt arbete”,
ii) bristen på insyn i systemen för lönesättning och iii) administrativa
hinder. Dessa tre hinder tas upp nedan. 4.1. Definition och tillämpning av
begreppet ”likvärdigt arbete” och arbetsvärderingssystem för lönesättning På EU-nivå finns inte någon definition av
”likvärdigt arbete” eller några tydliga bedömningskriterier för jämförelse av
olika arbeten. Domstolen har dock vid flera tillfällen förtydligat begreppet
lika lön[65].
En fullständig översikt över domstolens rättspraxis finns i bilaga 2 till
arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar. I skäl 9 i direktivet anges
att för att kunna bedöma huruvida arbetstagare utför lika arbete eller
likvärdigt arbete bör man i enlighet med domstolens fasta rättspraxis avgöra om
arbetstagarna med avseende på en rad faktorer, bl.a. arbetets art, utbildning
och arbetsvillkor, kan anses vara i jämförbara situationer. I de flesta medlemsstaters lagstiftning
förklaras inte vad som menas med likvärdigt arbete, vilket gör det till en
tolkningsfråga för de nationella domstolarna. Tolv medlemsstater[66] har infört en
definition av begreppet i sin lagstiftning, med ett analysunderlag eller de
viktigaste kriterierna för jämförelse av olika arbetens värde. I de flesta av
dessa fall anges i lagstiftningen att kompetens, arbetsinsats, ansvar och
arbetsförhållanden är huvudfaktorer vid bedömningen av arbetets värde. En sådan
definition i den nationella lagstiftningen kan vara till stor nytta för
personer som utsätts för lönediskriminering och hjälpa dem att väcka talan vid
nationella domstolar. Flera medlemsstater utan sådana särskilda bestämmelser
förklarade att begreppet utvecklas av de nationella domstolarna[67] eller ingår i
kommentaren[68]
eller i förberedande dokument till lagstiftningen om lika lön[69]. Ett sätt att avgöra om det är fråga om
likvärdigt arbete är att använda system för könsneutral arbetsvärdering och
klassificering. Enligt direktivet är dock inte medlemsstaterna tvungna att
införa sådana system och tillgången till sådana system på nationell nivå
varierar betydligt. Vissa medlemsstaters lagstiftning garanterar uttryckligen
att system för arbetsvärdering och klassificering i samband med lönesättning är
könsneutrala[70].
I andra staters rättsliga bestämmelser är inte detta uttryckligen fastställt[71]. I några medlemsstater
garanteras könsneutral arbetsvärdering genom kollektivavtal[72]. Medlemsstaterna har
även varierande praktiska instrument för att upprätta system för könsneutral
arbetsvärdering och lönesättning. Några har riktlinjer och checklistor för arbetsvärdering
och klassificering, vilket gör det möjligt att bedöma arbeten på ett mer
objektivt sätt och utan könsdiskriminering. Dessa särskilda instrument utfärdas
i allmänhet av medlemsstaternas jämställdhetsorgan[73] eller av nationella
myndigheter[74].
Flera medlemsstater har utbildningsprogram som hjälper arbetsgivare att
genomföra könsneutrala arbetsvärderingssystem[75]. Bilaga 1 till det bifogade arbetsdokumentet
från kommissionens avdelningar avser system för könsneutral arbetsvärdering och
klassificering och kan bidra till att principen om lika lön genomförs bättre i
praktiken. 4.2. Insyn i lönesättningen Ökad insyn i lönesättningen kan avslöja köns-
och lönediskriminering i ett företag eller en bransch och kan göra det möjligt
för arbetstagare, arbetsgivare eller arbetsmarknadens parter att vidta lämpliga
åtgärder för att se till att principen om lika lön genomförs. I linje med
artikel 21.3 och 21.4 i direktivet har flera medlemsstater infört särskilda
åtgärder för insyn i lönesättningen. Dessa kan delas in i åtgärder för
upplysning om enskilda arbetstagares löner och åtgärder för kollektivt
utlämnande av löneinformation för vissa arbetstagarkategorier. Åtgärder för
upplysning om enskilda arbetstagares löner kan underlätta enskilda mål och ha
en förebyggande verkan, medan kollektivt utlämnande av löneinformation kan
utgöra underlag för mer allmänna åtgärder för att minska löneklyftan mellan
könen. Vid påstådd lönediskriminering ska
arbetsgivaren i vissa medlemsstater ge arbetstagaren löneinformation som gör det
lättare att bedöma huruvida det har förekommit diskriminering[76]. I vissa medlemsstater
kan arbetstagarrepresentanten, med arbetstagarens medgivande, få ut denna
information[77].
Om informationen inte lämnas ut kan den i vissa medlemsstater erhållas genom domstolarna[78]. I vissa medlemsstater
omfattar reglerna en skyldighet att ange den lagstadgade minimilönen i
platsannonserna[79],
eller också är det olagligt för en arbetsgivare att hindra arbetstagarna från
att avslöja sin lön för andra, om syftet med en sådan upplysning är att avgöra
huruvida det finns ett samband mellan löneskillnader och exempelvis kön[80]. Flera medlemsstaters
jämställdhetsorgan har rätt att begära ut löneinformation[81], exempelvis
inkomststatistik för jämförbara arbetstagare från socialförsäkringsmyndigheten[82]. Löneinformation
betraktas dock ofta som förtrolig enligt nationell dataskydds- och
integritetslagstiftning. I många medlemsstater kan därför arbetsgivarna inte
lämna ut sådana uppgifter. Arbetstagarna kan till och med vara kontraktsmässigt
förbjudna att upplysa andra arbetstagare om sin lön. Det är vanligtvis mer
problematiskt att avslöja löneinformation i den privata sektorn än i den
offentliga sektorn. När det gäller kollektiva åtgärder främjar
flera medlemsstater jämställdhetsplanering genom att kräva att arbetsgivarna
regelbundet bedömer lönepraxis och löneskillnader och utarbetar en
handlingsplan för lika lön[83].
Denna skyldighet åläggs vanligtvis större arbetsgivare. Bristande efterlevnad
kan leda till ekonomiska sanktioner[84].
Vissa medlemsstater kräver också att arbetsgivarna kartlägger lönerna[85], medan andra kräver
att arbetsgivarna samlar in arbetsrelaterade statistiska uppgifter enligt kön[86]. I vissa medlemsstater
är arbetsgivarna skyldiga att med jämna mellanrum ge arbetstagarrepresentanterna
skriftliga rapporter om jämställdheten i företaget, bland annat löneuppgifter[87]. 4.3. Administrativa hinder i mål
om lika lön För personer som utsätts för
lönediskriminering försvåras tillgången till rättslig prövning, bland annat på
grund av långdragna och kostsamma förfaranden, tidsgränser, brist på effektiva
sanktioner och tillräcklig kompensation samt begränsad tillgång till den
information som krävs för att väcka talan om lika lön. Enskilda arbetstagare har vanligtvis begränsad
tillgång till den information som krävs för att framgångsrikt väcka talan om
lika lön, exempelvis information om lönerna för personer som utför lika eller
likvärdigt arbete. Detta är ett hinder för den ändamålsenliga tillämpningen av
regeln om omvänd bevisbörda i artikel 19 i direktivet, enligt vilken den
som utsätts för diskriminering först ska lägga fram sådana fakta som ger
anledning att anta att det har förekommit diskriminering. Först därefter är
arbetsgivaren skyldig att bevisa att det inte har förekommit någon diskriminering.
Tillämpningen av regeln om omvänd bevisbörda är fortfarande problematisk i
vissa medlemsstater, där det i jämförelse med direktivet tycks vara en högre
tröskel för tillämpning av omvänd bevisbörda[88].
Kostnaderna för rättsligt bistånd och
rättegångsförfaranden är vanligtvis höga och innebär en börda för den som
utsätts för diskriminering. Dessutom är möjligheten till kompensation och
gottgörelse ofta begränsad[89].
Om därför jämställdhetsorganen och fackföreningarna aktivt ger oberoende
stöd till personer som utsätts för diskriminering skulle det underlätta dessa
personers tillgång till rättslig prövning och säkerställa att den rättsliga
ramen om lika lön är ändamålsenlig. Det kan även minska risken i samband med
rättstvister för enskilda arbetstagare och göra att fler fall som rör lika lön
prövas i domstol. Därför bidrar jämställdhetsorganens medverkan till att
principen om lika lön tillämpas på ett ändamålsenligt sätt. De nationella
jämställdhetsorganens uppgifter och befogenheter är dock mycket olika. Endast i
vissa medlemsstater har jämställdhetsorganen till uppgift att även företräda
enskilda personer i sådana rättstvister[90].
Även fackföreningar[91]
och icke-statliga organisationer kan företräda enskilda personer. I direktivet krävs att medlemsstaterna vidtar förebyggande
åtgärder mot åsidosättandet av principen om lika lön[92], men de kan själva
välja åtgärder. De förebyggande åtgärderna kan bestå av kartläggningar för att
förhindra löneolikheter, utbildningar för intressenter och
informationsverksamhet. 5. Slutsatser och vägen framåt Genom direktivet infördes flera viktiga
nyheter som ska göra EU-lagstiftningen på området mer konsekvent, bringa den i
överensstämmelse med domstolens rättspraxis och i sista hand göra
lagstiftningen mer ändamålsenlig och tillgänglig för rättstillämpare och
allmänhet. Kommissionens avdelningar har fortfarande frågor till de
flesta medlemsstater om huruvida dessa nya inslag har införlivats korrekt i
nationell lagstiftning. Dessa kvarvarande frågor ska klargöras snarast, vid
behov genom överträdelseförfaranden. För framtiden är huvudutmaningen för alla
medlemsstater att se till att rättigheterna i direktivet tillämpas och
efterlevs på rätt sätt i praktiken. Den praktiska tillämpningen av bestämmelserna
om lika lön i medlemsstaterna tycks vara ett av direktivets mest problematiska
områden. Detta illustreras av den fortsatta löneklyftan mellan könen, som till
stor del kan vara en följd av lönediskriminering och av det låga antalet
enskilda personer som väcker talan vid de nationella domstolarna. Medlemsstaterna bör använda instrumenten i det
bifogade arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar för att effektivisera
tillämpningen av principen om lika lön och ta itu med den fortsatta löneklyftan
mellan könen. Kommissionen kommer även fortsättningsvis att på ett
övergripande plan övervaka tillämpningen av principen om lika lön. Utöver
informationsverksamhet och spridning av bästa praxis kommer kommissionen i
linje med Europa 2020-strategin att under den årliga europeiska planeringsterminen
fortsätta att lägga fram landsspecifika rekommendationer för att ta itu med orsakerna
till löneklyftan mellan könen. Dessutom planerar
kommissionen att under 2014 anta ett initiativ om en icke-lagstiftningsakt för
att främja och underlätta en ändamålsenlig tillämpning av principen om lika lön
i praktiken och hjälpa medlemsstaterna att hitta rätt sätt att minska den
kvarvarande löneklyftan[93]. Detta initiativ kommer förmodligen
att vara inriktat på insyn i lönesättningen. [1] EUT L 204, 26.7.2006, s. 23. [2] Rådets direktiv 75/117/EEG, EGT L 45,
19.2.1975, s. 19; rådets direktiv 76/207/EEG, EGT L 39,
14.2.1976, s. 40; Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/73/EG,
EGT L 269, 5.10.2002, s. 15; rådets direktiv 86/378/EEG,
EGT L 225, 12.8.1986, s. 40; rådets direktiv 96/97/EG,
EGT L 46, 17.2.1997, s. 20; rådets direktiv 97/80/EG,
EGT L 14, 20.1.1998, s. 6; rådets direktiv 98/52/EG,
EGT L 205, 22.7.1998, s. 66. [3] I linje med artikel 31 i direktivet. [4] P6_TA(2008)0544. [5] P7_TA-PROV(2012)0225. [6] KOM(2010) 491. [7] Dessa frågor översändes genom EU Pilot, som är ett
system för administrativ skriftväxling innan ett eventuellt
överträdelseförfarande inleds enligt artikel 258 i EUF-fördraget. [8] Nederländerna och Frankrike. [9] EGT L 269, 5.10.2002, s. 15. [10] Nederländerna. [11] Ärendet rör den nederländska lagstiftningens bristande
överensstämmelse med artikel 2.7 i direktiv 76/207/EEG, i dess ändrade
lydelse enligt direktiv 2002/73/EG, i vilken det anges att anställda vid slutet
av mamma-, adoptions- eller föräldraledighet har rätt att återgå till sitt
arbete eller ett likvärdigt arbete och komma i åtnjutande av de förbättringar
av arbetsvillkoren som de skulle ha haft rätt till under bortovaron. I den
nederländska lagstiftningen saknas de uttryckliga bestämmelser om detta som
krävs, vilket gör att det uppstår tvivel om graden av skydd och gör det svårt
för medborgarna att känna till och hävda sina rättigheter. [12] Artikel 33.3. [13] Artikel 2.1 e. [14] Artikel 7.2. [15] Artiklarna 17–19. [16] Skäl 3. [17] Tjeckien, Danmark, Estland, Grekland, Kroatien, Italien,
Cypern, Litauen, Portugal, Slovenien, Slovakien, Sverige och Förenade
kungariket. [18] Frankrike och Polen. [19] Rumänien, där lagstiftning om sådana system är under
behandling. [20] Bulgarien. [21] Belgien, Tyskland, Irland, Spanien, Lettland, Luxemburg,
Ungern, Malta, Nederländerna, Österrike och Finland. [22] Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Danmark, Irland, Grekland,
Spanien, Frankrike, Kroatien, Cypern, Litauen, Luxemburg, Ungern, Malta,
Portugal, Rumänien, Slovenien och Slovakien. [23] Estland och Polen. I Estland betraktas en arbetsgivares
verksamhet som diskriminerande om den bygger på villkor för ersättning eller
förmåner som är mindre förmånliga för arbetstagare av ett kön jämfört med
arbetstagare av det motsatta könet som utför lika arbete eller likvärdigt
arbete. [24] Nederländerna. Se målen 80/70, 43/75, 12/81, C-262/88,
C-360/90, C-200/91, C-400/93, C-281/97 och C-366/99, som finns på
följande internetadress: http://curia.europa.eu/. [25] Tyskland, Italien, Lettland, Österrike, Finland, Sverige
och Förenade kungariket. [26] Förenade kungariket. [27] Målen C-7/93 och C-351/00. [28] Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Estland, Irland,
Grekland, Frankrike, Cypern, Litauen, Luxemburg, Nederländerna, Österrike, Finland
och Förenade kungariket. I Ungern gör lagstiftningen inte skillnad mellan olika
arbetstagarkategorier, men det finns inga särskilda pensionssystem för
offentligt anställda. [29] Danmark, Grekland, Spanien, Kroatien, Italien, Lettland,
Malta, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Slovakien och Sverige. [30] Italien och Slovakien. [31] Lettland, Polen, Portugal och Sverige. [32] Rumänien. [33] Även om dessa system inte uttryckligen nämns i de
övergripande bestämmelserna innebär domstolens förtydliganden om att företags-
eller yrkesbaserade pensionssystem utgör (uppskjuten) lön att de befintliga
övergripande bestämmelserna om lika lön och om arbetsvillkor (inklusive lön)
även gäller dessa system. [34] Rådets direktiv 86/378/EEG. [35] Artikel 17. [36] Artikel 18. [37] Artikel 19. [38] Artikel 20. [39] Artikel 21. [40] Artikel 22. [41] Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Estland, Irland, Grekland,
Spanien, Frankrike, Italien, Cypern, Lettland, Litauen, Luxemburg, Ungern,
Malta, Nederländerna, Österrike, Sverige och Förenade kungariket (med fortsatt
frågetecken när det gäller Nordirland). [42] Tyskland, Slovenien, Slovakien och Finland. [43] Danmark. [44] Rumänien. [45] Polen och Portugal. [46] Kroatien. [47] Målen C-13/94, C-117/01 och C-423/04. [48] Belgien (tydligen med undantag för Brysselregionen), Tjeckien,
Grekland och Förenade kungariket. [49] Slovakien. [50] Malta. [51] Tyskland och Ungern. [52] Finland. [53] Danmark, Irland, Spanien och Frankrike. [54] Cypern och Österrike. Enligt Kroatiens jämställdhetslag
får dess bestämmelser inte tolkas eller tillämpas på ett sätt som strider mot
EU-lagstiftningen. [55] Slovenien. [56] Grekland, Spanien, Italien, Ungern, Polen, Portugal,
Rumänien, Slovenien, Slovakien och Finland. [57] Danmark, Grekland och Cypern. [58] Belgien och Danmark. [59] Flera medlemsstater, (t.ex. Belgien, Tyskland, Polen och Sverige)
har ingen sådan uttrycklig bestämmelse, men ett allmänt förbud mot
diskriminering på grund av kön tycks också täcka lönediskriminering. [60] Eurostats databas på nätet 2011: http://epp.eurostat.ec.europa.eu/tgm/table.do?tab=table&init=1&plugin=1&language=en&pcode=tsdsc340. [61] Se exempelvis det belgiska ordförandeskapets rapport 2010 The
gender pay gap in the Member States of the European Union: quantitative and
qualitative indicators, som finns på internet: http://register.consilium.europa.eu/pdf/en/10/st16/st16516-ad02.en10.pdf. [62] T.ex. Irland och Förenade kungariket. I den brittiska
konsekvensbedömningen av lagstiftningsåtgärder för lika lön från 2011 gjorde
man uppskattningen att arbetsdomstolarna varje år behandlade 28 000 krav
på lika lön. [63] Inklusive Förenade kungariket. Den årliga statistiken för
domstolarna 2011–2012 tyder på att målen om lika lön är den allra långsammaste
kategorin, se http://www.justice.gov.uk/downloads/statistics/tribs-stats/ts-annual-stats-2011-12.pdf. [64] Flera medlemsstater saknar särskild statistik om antal och
typ av lönediskrimineringsmål. [65] Se målen 237/85, C-262/88, C-400/93 och C-381/99. Se även
skäl 9 i direktivet. [66] Tjeckien, Irland, Frankrike, Kroatien, Cypern, Ungern,
Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Sverige och Förenade kungariket. [67] Danmark, Tyskland, Grekland, Spanien, Lettland och
Österrike. [68] Österrike. [69] Finland. [70] T.ex. Grekland, Frankrike, Italien, Cypern, Litauen,
Österrike och Slovenien. [71] T.ex. Belgien, Tyskland, Estland, Irland, Kroatien,
Lettland, Luxemburg, Ungern, Polen och Finland. [72] T.ex. i Belgien. [73] T.ex. Belgien, Nederländerna, Portugal, Sverige och
Förenade kungariket. [74] T.ex. Belgien, Estland, Luxemburg och Österrike. [75] T.ex. Belgien, Estland, Cypern och Sverige. [76] T.ex. Bulgarien, Estland, Irland, Slovakien och Finland. [77] T.ex. Finland. [78] T.ex. Tjeckien och Lettland. [79] T.ex. Österrike. [80] T.ex. Förenade kungariket. [81] T.ex. Estland och Sverige. [82] T.ex. Österrike. [83] T.ex. Belgien, Spanien, Frankrike, Finland och Sverige. [84] Detta är fallet i Frankrike. [85] T.ex. Finland och Sverige. [86] T.ex. Danmark och Estland. [87] T.ex. Belgien, Danmark, Frankrike, Italien, Luxemburg och
Österrike. [88] T.ex. Cypern, Malta och Bulgarien. Rumänien ändrade nyligen
sin lagstiftning för att ta bort problemet. [89] I de flesta fall motsvarar kompensationen förlorad inkomst
enligt löneskillnaden mellan den rättssökande och referenspersonen. I vissa
medlemsstater ingår även immateriella skador. Den nationella rättsliga ramen om
sanktioner varierar i hög grad mellan olika medlemsstater. [90] T.ex. Belgien, Bulgarien, Estland, Irland, Ungern, Malta,
Österrike, Rumänien, Slovakien, Finland, Sverige och Förenade kungariket. [91] T.ex. i Belgien, Danmark, Frankrike, Sverige och Förenade
kungariket. [92] Artikel 26 i direktivet. [93] Kommissionens arbetsprogram 2014, COM(2013) 739 final. Se http://ec.europa.eu/atwork/pdf/cwp_2014_annex_sv.pdf.