52013DC0319

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET

om ett samråd om fiskemöjligheter för 2014

1.           INLEDNING

Nedan anges hur Europeiska kommissionen planerar att fastställa de totala tillåtna fångstmängderna (TAC) och ansträngsnivåerna i Europas vatten och för Europas fiskare under 2014. Medlemsstaterna och de regionala rådgivande nämnderna uppmanas att lämna sina synpunkter till kommissionen, som kommer att beakta dem innan ett slutligt beslut fattas om kommissionens förslag.

Situationen fortsätter att förbättras för fiskbeståenden i den europeiska delen av Atlanten och i vattnen däromkring. Allt fler bestånd fiskas inom de nivåer som ger ett maximalt hållbart uttag (MSY). Kunskaperna om beståndssituationen i Medelhavet och Svarta havet är också på väg att förbättras.

Utfasningen av överfisket bör fortsätta. Det viktigaste verktyget för att göra detta är fastställa fiskemöjligheterna till lämpliga nivåer och att anpassa fiskeredskapen till tillåtna strukturer och därigenom förbättra selektiviteten. När reformen av den gemensamma fiskeripolitiken som grundar sig på ett förslag från kommissionen[1] har antagits som förväntat, är tanken att kravet att landa all fångad fisk ska börja träda i kraft gradvis från och med 2014 och per fiske. Detta bör också leda till ett förbättrat bevarande av fiskbestånden.

Om man kan få stopp på överfisket kommer risken för att de kommersiella fiskbestånden kollapsar att minska betydligt; detta medför större lönsamhet för fiskeflottorna, minskade koldioxidutsläpp och en lägre bränsleförbrukning, och garanterar en stabilare och mer konstant försörjning för konsumenterna. Det innebär också minskat tryck på havsmiljön och på känsliga arter som delfiner och koraller. Åtgärderna kommer att bidra till att uppnå god miljöstatus före 2020 i enlighet med ramdirektivet om en marin strategi[2].

Om man får stopp på överfisket kommer mer fisk att få chansen att växa till en värdefull storlek och det kommer att bli mycket enklare för fiskare att ta fångster av fiskar med rätt storlek utan att de mindre fiskarna följer med.

Med tanke på de vinster som följer med ett fiske som respekterar ett maximalt hållbart uttag bör alla ansträngningar inriktas på att uppnå detta så snart som möjligt. Kommissionen har för avsikt att följa den vetenskapliga rekommendationen från Internationella havsforskningsrådet (Ices) och Vetenskapliga, tekniska och ekonomiska kommittén för fiskerinäringen (STECF), det vill säga att uppnå ett maximalt hållbart uttag med låg risk för utfiskning. Detta är samma grund för förslag om fiskemöjligheter som för fiskeåren 2011–2013.

När den biologiska informationen om ett visst fiskbestånd är ofullständig och det inte är möjligt att göra någon kvantifierad uppskattning av maximalt hållbart uttag, kommer kommissionen att basera sig på bedömningar och kvalitativa utlåtanden från samma vetenskapliga organ och använda tillgänglig information som grund för sina förslag, och man kommer att tillämpa försiktighetsprincipen på ett öppet och systematiskt sätt. För vissa bestånd kommer inga ändringar av TAC att föreslås, om det inte finns nya bevis för att en ändring behövs.

2.           Beståndssituationen

Den senaste informationen om beståndssituationen i EU:s vatten i Atlanten (bilaga 1a) visar en markant förbättring i andelen bestånd för vilka det finns vetenskapliga utlåtanden med avseende på säkra biologiska gränser (tabell 1). De har ökat från 35 % för 2012 till 50 % för 2013. Antalet bestånd för vilka det finns fullständiga bedömningar har ökat gradvis, från 29 under 2007 till 46 under 2013. Detta visar på en förbättring när det gäller den vetenskap som ligger till grund för utlåtandena (tabell 5). Ices införande av en ny metod för fall där det endast finns begränsade uppgifter har lett till att antalet bestånd för vilka det finns kvantitativa utlåtanden tillgängliga har ökat från 47 bestånd till 77 bestånd.

Beståndssituationen förbättras kontinuerligt (tabell 2). Antalet överfiskade bestånd (där de allra senaste uppgifterna om fiskedödligheten visar på en högre dödlighet än vad som ger ett maximalt hållbart uttag) har minskat från 47 % förra året till 39 % i år.

Fler bestånd har fått utlåtandet att fångsterna bör minskas till lägsta möjliga nivå (tabell 3). De bestånd som berörs är torsk och sjötunga i Irländska sjön, sill i Keltiska sjön, räkor (Pandalus) i Nordsjön och vitling väster om Skottland. Vitlinglyra har flyttats ur denna kategori för 2013.

Sedan 2011 har enskilda medlemsstater fastställt TAC för sex bestånd[3]. Detta har gjorts – med säkerhetsbestämmelser avseende god förvaltning som måste uppfyllas – i fall där endast en medlemsstat har intressen i fisket. Det är oroande att medlemsstaterna inte har lyckats uppfylla rapporteringsskylderna helt och hållet. I de flesta fall beror detta på att det saknas en teknisk bas för att göra en fullständig bedömning av beståndssituationen för berörda bestånd och för att fastställa exakta mål för ett maximalt hållbart uttag för dessa resurser. Det är svårt att bedöma i vilken usträckning antagna TAC är förenliga med den gemensamma fiskeripolitiken vad gäller hållbarhet. Kommissionen kommer att utreda denna fråga ytterligare under 2013.

Vid rådets möte i december 2012 kom Danmark, Tyskland, Nederländerna, Sverige och Förenade kungariket överens om att fortsätta att prioritera att minska fiskedödligheten för torskbestånden, och medlemsstaterna kommer att utarbeta åtgärder för att minska utkast och undvika torskfångster samt genomföra planer för att undvika torskfångster under 2013.

De nuvarande kunskaperna om beståndssituationen beskrivs nedan utifrån ett regionalt perspektiv[4].

Pelagiska bestånd i Nordostatlanten: De flesta sillbestånden (Nordsjön, vattnen väster om Skottland, västra Östersjön, Bottenhavet, Irländska sjön och Keltiska sjön) och Östersjöskarpsill fiskas nu på nivåer som är förenliga med ett maximalt hållbart uttag. TAC motsvarande ett maximalt hållbart uttag har fastställts i samtliga fall, utom för sill i Bottenhavet. Situationen har försämrats för vissa andra pelagiska bestånd: bestånden av västlig taggmakrill och sill nordväster om Irland, i Rigabukten och i Egentliga Östersjön är alla överfiskade.

Makrill ger särskild anledning till oro. Unionen fortsätter att försöka få Island och Färöarna att tillsammans med Norge och EU delta i hållbar förvaltning av makrill. Detta har dock inte kunnat uppnås. Summan av de TAC som fastställts av EU, Norge, Färöarna och Island för makrill för 2013 låg återigen 36 % över de vetenskapliga rekommendationerna (exklusive Rysslands fångster). Fiskenivåerna ligger fortfarande utanför hållbara gränser och beståndet kommer att minska under det kommande året. Ices arbetar vidare med att bedöma situationen för makrillbeståndet.

Nordsjön, Skagerrak och Kattegatt: Gråsej, rödspätta, kolja och sill fiskas på nivåer som är förenliga med ett maximalt hållbart uttag, liksom havskräfta i Skagerrak och på Fladen grund. För alla andra bestånd, inklusive sjötunga, gäler att de antingen är antingen överfiskade eller att det inte finns tillräcklig information för att bedöma deras status.

Den allvarliga oron för Nordsjötorsk består. Trots den senaste tidens ökning av beståndets storlek och en minskad fiskedödlighet, ligger beståndet nära gränsreferenspunkten för biomassa och når knappt upp till halva försiktighetsnivån. Utkastnivåerna har minskat, men ligger fortfarande kring 25 % av landningarna. Fiskedödlighetsnivåerna ligger väl över gränserna för ett maximalt hållbart uttag, och fortsätter att öka i förhållande till de nivåer som fastställts i den långsiktiga planen. De åtgärder som hittills vidtagits har inte räckt till. Men mer arbete återstår. I Kattegatt ligger torsken på extremt låga nivåer och ytterligare åtgärder som stängda områden krävs för att skydda beståndet.

Utkasten av rödspätta och vitling är fortfarande mycket höga − omkring 40 % respektive 56 % av fångsterna kastas överbord.

Efter avtalet med Norge om ett utkastförbud har emellertid nya redskap med förbättrad selektivitet införts i Skagerrak under 2013. Det pågår också arbete för att ytterligare förbättra selektiviteten i Nordsjön.

Österjön: Skarpsill, östlig torsk, västlig sill och sill i Bottenhavet fiskas alla på nivåer som överensstämmer med ett maximalt hållbart uttag. Under 2012 diskuterades TAC i Östersjön i det regionala forumet Baltfish. Ett mycket ansvarsfullt avtal nåddes när det gäller fastställandet av TAC för 2013 i linje med vetenskapliga rekommendationer, och kommissionen kunde tillsammans med rådet godkänna de TAC som överenskommits i Baltfish. Detta är ett utmärkt exempel på en regional strategi som bör följas av medlemsstater i andra områden.

Medlemsstaterna har även nått en överenskommelse om att införa utkastförbudet. Nya selektivitetsåtgärder inom torskfisket håller på att utarbetats av forskare i samarbete med den regionala rådgivande nämnden för Östersjön. Detta förväntas bidra till en smidig övergång fram till genomförandet av utkastförbudet.

Vattnen väster om Skottland, Irländska sjön och Keltiska havet: Oron består för vitfisk (torsk, kolja och vitling) i Irländska sjön och i vattnen väster om Skottland. Utlåtandena för torsk och vitling i vattnen väster om Skottland och i Irländska sjön var att fångsterna borde minskas till lägsta möjliga nivå. Förbättringarna i koljabeståndet i vattnen väster om Skottland bedömdes vara överskattade. För Irländska sjön såg man vissa rekryteringsproblem och bedömningen fortsätter att betona behovet av selektivitetsåtgärder. I fråga om maximalt hållbart uttag för kolja i Keltiska sjön rekommenderades en minskning med 55 %. Utkasten av vitfisk förblir mycket höga, vilket hotar de här beståndens fortlevnad. Vid rådets decembermöte 2012 förband sig Förenade kungariket och kommissionen att tillsammans med övriga medlemsstater som fiskar i vattnen väster om Skottland arbeta för att garantera en minskning av oönskade fångster och att stoppa utkasten. När det gäller Irländska sjön kom kommissionen, Frankrike, Irland och Förenade kungariket överens om att under 2013 se över åtgärderna avseende selektiva redskap för att göra eventuella förbättringar under 2013, efter diskussioner med de berörda aktörerna. Utifrån slutsatserna kommer medlemsstaterna att komma överens om ytterligare selektivitetsåtgärder för att minska utkasten i blandade fisken före utgången av 2013.

Av de arton bestånd som kunde bedömas vad avser maximalt hållbart uttag, fiskades tio på förenliga nivåer under 2011. För tolv av dessa bestånd var rekommendationen omfattande minskningar. En ökning rekommenderades för åtta bestånd.

När det gäller havskräfta har den förbättrade övervakningen gjort att maximalt hållbart uttag kunnat uppskattas för samtliga funktionella enheter utom en. Den förbättrade informationen har medgett en kortare fredningstid på Porcupine Bank.

Åtgärder har införts i Keltiska sjön, Irländska sjön och i vattnen väster om Skottland för att hantera utkasten och minska torskdödligheten. Många av åtgärderna infördes först i oktober, så effekterna har ännu inte kunnat fastställas. Åtgärderna har baserats på uppgifter från fiskerinäringen.

Den regionala rådgivande nämnden för nordvästliga vatten (NWWRAC) har fortsatt att driva sitt ”Data deficiency initiative” (initativ för att åtgärda bristfälliga uppgifter) och har hållit sitt tredje årliga möte i den gemensamma arbetsgruppen med Ices, i syfte att åtgärda bristen på vetenskapliga kunskaper när det gäller vissa bestånd i Keltiska sjön. Arbetet har varit till stor nytta och man har föreslagit en rekonstruktion av historiska data för Irländska sjön under 2013.

Det finns få utvärderingar avseende Biscayabukten och vattnen kring Iberiska halvön–Atlanten. Sydlig kummel finns i riklig mängd tack vare god rekrytering, men beståndet är fortfarande överfiskat och beståndets långsiktiga hållbarhet hotas. Atlantmedlemsstaternas registreringssystem för fångster och fiskeansträngning har granskats av kommissionen under 2012 och uppföljningsåtgärder har fastställts. Genom de korrigerande åtgärderna under 2012 och 2013 kommer de berörda medlemsstaternas kontrollsystem att förbättras. Rekommendationen om fiskestopp kvarstår för havskräfta i Kantabriska sjön. Kummelutkasten bedöms ligga kring 6 % av de totala fångsterna.

I Medelhavet ser man en tydlig förbättring vad gäller antalet bedömningar och bedömningarnas kvalitet, även om den geografiska obalansen kvarstår och de inte är tidsmässigt regelbundna. Analysen visar att 85 av de 113 bestånd (dvs. 75 %) som är av EU-intresse överfiskades under perioden 2010−2012. Sju av de tio bestånd som fiskas hållbart är små pelagiska bestånd. Eftersom dessa bedömningar inleddes först nyligen och inte alla bestånd bedöms varje år, kan man inte använda dessa data för att se hur beståndens status utvecklas över tid.

I Svarta havet har situationen försämrats. Tillståndet är inte längre gott för skarpsillen som nu överfiskas, och piggvarens dödlighet förefaller vara historiskt hög. Den fiskas på ohållbara nivåer. Dessa bedömningar komprometteras visserligen av brist på information från andra källor än fiskerinäringen, men forskarna rekommenderar att en internationell förvaltningsplan utarbetas för dessa bestånd. Under alla förhållanden bör TAC för 2014 baseras på vetenskapliga utlåtanden och utarbetas tillsammans med andra avtalsslutande parter inom Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet (AKFM).

3.           Ekonomisk analys

De aggregerade uppgifterna för EU:s fiskeflotta visade vissa tecken på lönsamhet under 2011, framför allt till följd av förbättrade marknadspriser. De ekonomiska resultaten är dock dåliga i många flottsegment, särskilt i de demersala sektorerna. Uppgifter från STECF visar att omkring 45 % av EU:s samtliga flottsegment gjorde förluster under 2011.

Analysen visar på två skäl till de dåliga ekonomiska resultaten.

Trots förbättringarna inom många fiskbestånd innebär den fortsatt dåliga situationen för många fiskbestånd att fångstnivåerna är lägre, och kostnaderna förbundna med fisket – i synnerhet bränslekostnaderna – har varit högre än väntat.

Bränslepriserna fortsatte att öka under 2011, vilket minskade lönsamheten för flottan – särskilt för bränsleintensiva fiskeredskap som bomtrål och demersal och pelagisk trål. Trycket skulle i viss mån kunna kompenseras genom en övergång till mer bränsleeffektiva framdrivningssystem och ändrade fiskemetoder och fiskeutrustning. EU-flottans totala bränsleförbrukning minskade med 5 % jämfört med 2010. I de fall där ändringarna har genomförts har flottorna kunnat göra betydande bränslebesparingar. Med tanke på de ökande kostnaderna är det dock utfasningen av överfisket som helt klart kan bidra mest till ekonomisk effektivitet och stabilitet.

De senaste siffrorna från 2011 visar att cirka 130 000 fiskare var anställda i EU – en minskning med omkring 5 % jämfört med 2010. Grekland och Cypern ingår inte i analysen, eftersom de inte lämnat några uppgifter. Sysselsättningstrenden fortsätter att gå nedåt inom sektorn.

Enligt den information som mottagits från medlemsstaterna fram till den 8 maj 2013 ingår även följande i uppgifter och indikatorer som stöder vad som sägs ovan:

Inkomsterna från fisket ökade från ca 6,5 miljarder euro 2010 till 7,1 miljarder euro 2011, och nettovinsten från 324 miljoner euro 2010 till 457 miljoner euro 2011.

Inkomsterna från landningar ökade med 10 % under 2011. Värdet av landningarna ökade med 7,5 % medan den landade volymen minskade med 7,6 %. Priserna ökade mer än volymen, vilket förbättrade lönsamheten. Även om landningsvolymen minskade generellt sett skedde ökningar för vissa bestånd, huvudsakligen pelagiska arter.

EU-flottans lönsamhet förbättrades visserligen totalt sett under 2011 med en ökning av nettovinsterna på cirka 40 %, men antalet flottsegment med förluster ökade. Omkring 45 % av EU-flottan gjorde förluster under 2011 jämfört med 42 % under 2010. Detta tyder på att det finns en större klyfta mellan lönsamma och icke lönsamma flottor.

Energikostnaderna ökade med omkring 21 % under 2011 jämfört med 2010.

4.           Politisk inriktning

4.1.        Utveckling vad avser de vetenskapliga rekommendationerna för bestånd där fullständiga uppgifter saknas

Redan i tidigare upplagor av detta meddelande har det uttryckts oro över att det saknas vetenskapliga uppgifter för många bestånd. Därför införde Ices en ny rådgivningsmetod under 2012 som grundar sig på att all tillgänglig information utnyttjas. När det finns luckor i uppgifterna (och kvantifierade bedömningar inte kan beräknas) använder man de nya förfarandena för att dra slutsatser om beståndssituationen med hjälp av de uppgifter som finns till hands. Information som fångsthistorik, undersökningstrender och biologisk information om tillväxt och mognad kan numera kombineras och användas för att ge ett utlåtande med avseende på maximalt hållbart uttag eller försiktighetskriterier. Detta blir mindre exakt än om man baserar sig på analytiska bedömningar, men kan vara godtagbart i fall där bestånden är små, har liten ekonomisk betydelse eller endast fiskas sedan kort tid tillbaka. Ices gav utlåtanden om 48 sådana bestånd under 2012.

I denna kategori ingår för närvarande också vissa värdfulla och viktiga bestånd, framförallt marulk. Det krävs fortfarande ytterligare förbättringar inom datainsamling och dataanlys. Kommissionen kommer att fortsätta förbättringarna genom att ersätta datainsamlingsramen[5]. Vid bestående databrist kommer försiktighetsstrategin att behöva förstärkas.

4.2.        Skyldighet att landa alla fångster

Reformen av den gemensamma fiskeripolitiken väntas bli antagen under 2013 och därmed förväntas skyldigheten att landa alla fångster träda i kraft den 1 januari 2015 när det gäller fisket i följande kategorier:

Små pelagiska fiskar (makrill, sill/strömming, taggmakrill, blåvitling, trynfisk, ansjovis, silverfisk, sardiner, skarpsill).

Stora pelagiska fiskar (blåfenad tonfisk, svärdfisk, långfenad tonfisk, storögd tonfisk, blå och vit marlin).

Industriella syften, t.ex. fiske efter lodda, tobis och vitlinglyra.

När det gäller fisket efter lax i Östersjön väntas en skyldighet att landa alla fångster träda i kraft den 1 januari 2014.

Kommissionen har bett Ices, STECF och AKFM att under 2013 förbereda en utvärdering av vilka kvantiteter av dessa bestånd som har kastats överbord, så att justeringar kan göras vid fastställandet av fiskemöjligheter när så är nödvändigt. Justeringarna kan innebära ökningar av TAC beroende på de tidigare utkastens omfattning. Principen är att det totala uttaget (inberäknat sådan fisk som tidigare skulle ha kastats överbord) inte bör hindra att den gemensamma fiskeripolitikens mål uppnås, i synnerhet målet att uppnå Fmsy. Före denna utvärdering ombeds medlemsstaterna att lämna aktualiserad information till dessa rådgivande organ. De relevanta regionala rådgivande kommittéerna kommer också att rådfrågas. Det är avgörande att uppgifterna om utkast kan genomgå en vetenskaplig granskning i dessa organ innan de beaktas med avseende på justering av TAC.

Eftersom uppskattningar av utkasten kommer att ingå i de vetenskapliga utlåtandena, kommer kommissionens framtida förslag om fiskemöjligheter för dessa arter att utarbetas med beaktande av konsekvenserna av utkast, för att få så relevanta nivåer av fiskemöjligheter som möjligt. Som noteras ovan får eventuella anpassningar inte ställa hinder i vägen för den gemensamma fiskeripolitikens bevarandemål, särskilt målet att uppnå maximalt hållbart uttag för bestånden och att därefter hålla dem på den nivån.

4.3.        Fiskeansträngning

Fiskeansträngningen (gränserna för fiskefartygens tid till havs) har förvaltats parallellt med TAC för att minska utkasten och de olagliga fångsterna. Förvaltning av fiskeansträngningar är en bevarandeåtgärd som används i flera långsiktiga planer, t.ex. för torsk i Nordsjön och Östersjön, rödspätta och sjötunga i Nordsjön, sjötunga i västra delen av Engelska kanalen samt för bestånden av sydkummel och havskräfta (bilaga II).

Bilaga II visar på en allmän, om än oregelbunden, trend mot minskande fiskeansträngning sedan 2003 eller 2004 och fram till 2010.

Fiskeansträngningen minskar mest i västra Östersjön, Nordsjön, Kattegatt, Irländska sjön och vattnen väster om Skottland, men aningen mindre i västra delen av Engelska kanalen där ansträngningen varit stabil den senaste tre åren. Endast små minskningar märktes i vattnen kring Iberiska halvön–Atlanten fram till 2009. Uppgifter för 2010 och senare saknas, och för att bilden vad gäller ansträngningstrenden ska kunna bli komplettare uppmanas medlemsstaterna att skicka in fullständiga uppgifter om ansträngning, bland annat inom ramen för ansträngningsordningen för sydlig kummel och i enlighet med flera förordningar om fiskemöjligheter. I mellersta Östersjön ser ansträningen ut att öka sedan 2009. Bomtrålsansträngningen ökade även i västra delen av Engelska kanalen mellan 2010 och 2011. Mellan 2010 och 2011 var ansträngningen i princip oförändrad i Irländska sjön och västra delen av Engelska kanalen, men gick märkbart ned i vattnen väster om Skottland.

I motsats till trenden i andra områden finns det inget som tyder på att åtgärderna för att minska ansträngningen i vattnen kring Iberiska halvön–Atlanten ännu har fått några resultat.

5.           Förvaltning enligt fleråriga planer

Genomförandet av långsiktiga planer har bidragit på ett avgörande sätt till de förbättringar i beståndssituationen som skett sedan mitten av 00-talet. Enligt de vetenskapliga utlåtandena är det nödvändigt att fortsätta genomförandet av de befintliga planerna för att ge stabilitet åt fiskerinäringen och få sundare fiskbestånd.

Kommissionen har inlett förberedelserna för att ersätta de nuvarande planerna för enskilda bestånd med förvaltningsplaner för flera bestånd. Det första förslag som kommer att slutföras kommer att vara en plan för flera bestånd i Östersjön, som även beaktar biologisk interaktion som predation och konkurrens. Man arbetar också med en blandfiskeplan för Nordsjön som även kommer att omfatta teknisk interaktion, dvs. hur olika fiskeflottor och fiskeredskap tar fångster med olika sammansättning. En studie om fisket i Keltiska sjön har också beställts. Denna typ av angreppssätt kommer att utvecklas vidare mot bakgrund av de krav som införs genom ramdirektivet om en marin strategi och som innebär att ekosystemet måste förvaltas som en helhet − det räcker inte att inrikta sig på enskilda bestånd om man vill uppnå god miljöstatus.

Förslag till planer för ansjovis i Biscayabukten, Östersjölax och taggmakrill, som har antagits av kommissionen under 2009 och 2011, är under diskussion i Europaparlamentet och rådet.

I Medelhavet kommer arbetet för att öka antalet bestånd som omfattas av vetenskapliga utlåtanden och för att utveckla internationella långsiktiga planer att fortsätta. Enligt Medelhavsförordningen[6] bör EU:s medlemsstater upprätta fleråriga planer på nationell nivå. Trots stora förseningar har framsteg nyligen gjorts med genomförandet av denna skyldighet, som noggrant övervakas. För att påskynda processen ytterligare har kommissionen inlett administrativa förfaranden mot flera medlemsstater, och nödvändiga överträdelseåtgärder kommer att vidareutvecklas under 2013. Åtgärder vidtas nu på AKFM-nivå för att förbättra förvaltningsramarna på subregional nivå. Dessa åtgärder väntas förbättra beslutsfattandet vid införandet av internationella fleråriga planer. Som en följd av detta väntas ett förslag om att upprätta en internationell förvaltningsplan för små pelagiska bestånd i Adriatiska havet läggas fram vid AKFM:s 37:e möte. I Svarta havet tas nu också de första stegen mot att upprätta en internationell förvaltningsplan för piggvar.

6.           Metod för förslag om TAC

6.1.        Principer för fastställande av TAC

Alla långsiktiga planer för TAC eller tak för fiskeansträngningen måste följas. Kommissionen kommer också att föreslå TAC eller tak för fiskeansträngningen som överensstämmer med kommissionens förslag till långsiktiga planer. Om planer har tagits fram av de regionala rådgivande nämnderna och de har utvärderats av Ices och STECF och bedömts överensstämma med normerna för maximalt hållbart uttag, kommer även de att följas. När planerna har uppnått återhämtningsmålen och de inte längre kan användas för att fastställa de årliga fiskemöjligheterna, kommer kommissionen emellertid att lägga förslag i enlighet med de vetenskapliga utlåtandena om nivåer som gör det möjligt att uppnå en fiskedödlighet som är förenlig med maximalt hållbart uttag till 2015.

Om TAC och andra åtgärder har överenskommits med tredjeland ska dessa genomföras.

Om det finns vetenskapliga utlåtanden som bygger på heltäckande data och kvantitativa analyser och prognoser enligt Ices-ramen för maximalt hållbart uttag, bör TAC fastställas enligt vetenskapliga rekommendationer. När det finns sådana rekommendationer bör de användas direkt för fastställandet av kvoter eller fiskeansträngning så att fisket begränsas till nivåer som överensstämmer med maximalt hållbart uttag före 2015. När de vetenskapliga rekommendationerna innebär att TAC kan fastställas till en nivå som gör det möjligt att uppnå maximalt hållbart uttag före 2015 utan eller med mycket små minskningar av TAC, kommer kommissionen att föreslå detta.

Om de vetenskapliga rekommendationerna bygger på kvalitativa analyser av tillgänglig information (även om denna är ofullständig eller innehåller expertutlåtanden) bör dessa användas som underlag för TAC-beslut. Särskilda frågor som rör dessa fall tas upp i avsnitt 6.2.

Om det inte finns några vetenskapliga rekommendationer alls måste försiktighetsprincipen följas på ett systematistk, i förväg fastställt och öppet sätt (i enlighet med meddelandet KOM(2001) 1 slutlig.

6.2.        Förfarande för utvalda bestånd med begränsade uppgifter

I ett gemensamt uttalande med rådet i december 2012 meddelade kommissionen att det är önskvärt (när så är möjligt mot bakgrund av kommande vetenskapliga utlåtanden) att behålla TAC på de nivåer som fastställdes för 2013 när det gäller de bestånd som förtecknas i bilaga III. Det gäller bestånd där det endast finns begränsade uppgifter om beståndssituationen, dvs. bestånd av liten ekonomisk betydelse som tas som bifångst eller som har en låg andel av kvotutnyttjandet.

7.           Djuphavsarter

TAC för djuphavsarter har fastställts för 2014[7] och inga förändringar väntas.

8.           Tidsplan

Nedan följer den planerade arbetstidsplanen. När det gäller fiskemöjligheterna för kortlivade arter kommer kommissionen som vanligt att lägga fram separata förslag för rådet när så behövs och under hela året.

Förordning om fiskemöjligheter || Tillgängliga rekommendationer || Kommissionens förslag || Möjligt antagande i rådet

Bestånd i Atlanten, Nordsjön, Antarktis och andra områden || Juli–december || Oktober || December

Östersjön || Början av juni || Mitten av september || Oktober

Svarta havet || Slutet av oktober || November || December

Bilaga Ia – Sammanfattning av vetenskapliga rekommendationer för bestånd i Nordostatlanten och angränsande vatten

BILAGA Ib – Sammanfattning av vetenskapliga utlåtanden rörande bestånd i Medelhavet och Svarta havet

Vetenskapliga utlåtanden beträffande överfiske av bottenlevande bestånd och små pelagiska bestånd i Medelhavet och Svarta havet || nr || % || ||

|| || || ||

Bestånd klassificerade enligt kriterier (referenspunkt överenskommen) || 85 || 75 || ||

Andra bestånd som inte ingår på grund av bristfälliga uppgifter (referenspunkt ännu inte överenskommen) || 28 || 25 ||

Bestånd som beaktats (av 27 arter) || 113 || 100 || ||

Klassificerade bestånd: || || || ||

Beståndet är överfiskat (över Fmsy eller ersättningsvärde) || 75 || 88 ||

Beståndet fiskas vid eller under Fmsy eller dess ersättningsvärde || 10 || 12 ||

Bestånd totalt || 85 || 100 || ||

|| || || ||

BILAGA II –Fiskeansträngning som regleras genom fleråriga planer, enligt medlemsstaternas rapportering till STECF (uppgifter från Gemensamma forskningscentrumet)

Diagram 1. Reglerad fiskeansträngning i västra Östersjön.

Diagram 2. Reglerad fiskeansträngning i mellersta Östersjön.

Diagram 3. Reglerad fiskeansträngning i Kattegatt.

Diagram 4. Reglerad fiskeansträngning i Nordsjön, Skagerrak och östra delen av Engelska kanalen.

Diagram 5. Reglerad fiskeansträngning i Irländska sjön.

Diagram 6. Reglerad fiskeansträngning i vattnen väster om Skottland.

Diagram 7. Reglerad fiskeansträngning i västra delen av Engelska kanalen.

Diagram 8. Reglerad fiskeansträngning i vattnen kring Iberiska halvön–Atlanten.  Spanien har inte lämnat in några uppgifter för vare sig 2010 eller 2011, därför har data endast sammanställts till och med 2009.

BILAGA III. Bestånd där TAC behålls vid samma nivåer som för 2013, om inte beståndssituationen ändras avsevärt.

Vedertaget namn || TAC-enhet

Birkelånga || EU och internationella vatten i II och IV

Birkelånga || EU och internationella vatten i III

Torsk || VIb (Rockall)

Tunga || VI, Vb, internationella vatten i XII och XIV

Tunga || VIIbc

Sill || VIIef

Guldlax || EU och internationella vatten i I och II

Guldlax || EU och internationella vatten i III och IV

Långa || EU och internationella vatten i I och II

Långa || EU och internationella vatten i V

Rödspätta || Vb(EU-vatten), VI, XII, XIV

Rödspätta || VIIbc

Rödspätta || VIII, IX, X och Cecaf 34.1.1

Bleka || Vb(EU-vatten), VI, XII och XIV

Bleka || IX, X, Cecaf 34.1.1 (EU)

Gråsej || VII, VIII, IX, X, Cecaf 34.1.1 (EU)

Tunga || VIIIcde, IX, X, Cecaf (EU)

Skarpsill || VIIde

Lubb || IIIa och EU 22-23

Lubb || EU I, II, XIV

Lubb || EU-vatten i IV

[1]               KOM(2011) 425 slutlig.

[2]               Direktiv 2008/56/EG, EUT L 164, 25.6.2008, s. 19.

[3]               1 Artikel 6 i rådets förordning (EG) nr 39/2013, EUT L 23, 25.1.2013.

[4]               En tabell över europeiska kvoter och relevanta ”varningslampor” finns på http://ec.europa.eu/fisheries/documentation/publications. En fullständig analys av fiskbeståndens tillstånd finns på www.ices.dk och https://stecf.jrc.ec.europa.eu.

[5]               Rådets förordning (EG) nr 199/2008, EUT L 66, 5.3.2008, s. 1.

[6]               Rådets förordning (EG) nr 1967/2006, EUT L 196, 28.7.2011, s. 42.

[7]               Rådets förordning (EU) nr 1262/2012, EUT L 356, 22.12.2012, s. 22.