52013DC0257

INLEDNING

Europeiska unionen är världens största samarbetsområde för ekonomi och handel. Dess unika tillgång och klara komparativa fördel i förhållande till övriga världen är den inre marknaden, som omfattar mer än en halv miljard konsumenter och mer än 20 miljoner företag.

Sedan den inre marknaden infördes har det löpande arbetet med att förbättra och utvidga den gått hand i hand med utvecklingen av EU:s konkurrenspolitik. De första viktiga antitrustärendena inriktade på att undanröja handelshinder på den inre marknaden går tillbaka till 1960‑talet. Särskilt bör nämnas den tongivande domen 1964 mot Grundig‑Consten avseende en överenskommelse om marknadsuppdelning som hade lett till väsentliga prisskillnader mellan Frankrike och Tyskland. EU‑domstolen har i senare domar[1] hållit fast vid slutsatserna i domen mot Grundig‑Consten och upprepat sin ståndpunkt om privata hinder för gränsöverskridande handel och konkurrens. Antagandet av koncentrationsförordningen 1989 innebar att EU:s konkurrenspolitik förbättrades väsentligt och återspeglade utvecklingen på den inre marknaden efter europeiska enhetsaktens ikraftträdande 1987. EU:s konkurrenspolitik tog hänsyn till de nya marknadsförhållandena med större möjligheter för europeiska företag att slås samman och förvärva tillgångar över nationsgränser. Likaså har kontrollen av statligt stöd successivt blivit ett bärande element i den inre marknaden. Denna kontroll garanterar att företagen kan konkurrera på lika villkor oberoende av var de har sitt säte och hindrar medlemsstater från att försöka vinna fördelar genom stödkapplöpningar som missgynnar andra medlemsstater och strider mot det allmänna europeiska intresset. När förordning (EG) nr 1/2003 antogs för tio år sedan inleddes en ny era för tillämpningen av EU:s antitrustregler, där de nationella konkurrensmyndigheterna har fått en mycket aktiv roll. Det finns nu en mängd verkställande myndigheter på den inre marknaden som ansvarar för att tillämpa EU:s antitrustregler enligt samma bedömningsnormer. Detta system har väsentligt förbättrat tillämpningen av EU:s antitrustregler och bidrar till lika konkurrensvillkor för företag med gränsöverskridande verksamhet i Europa.

Utan en effektiv konkurrenspolitik i EU kan den inre marknadens potential inte utnyttjas fullständigt. Det skulle inte finnas något sätt att motverka att privata hinder för handel och konkurrens ersatte de offentliga hinder som undanröjts genom bestämmelserna om fri rörlighet under mer än ett halvt sekel. Det skulle heller inte gå att hindra medlemsstaterna från att snedvrida handel och konkurrens genom en uppsjö subventioner – ett scenario som naturligtvis gynnar den som har en starkare finansiell ställning. En försvagad konkurrenspolitik i EU skulle gradvis förstöra den inre marknaden och försämra EU:s tillväxtpotential och de enskilda medlemsstaternas ekonomier som – särskilt inom euroområdet – blir alltmer beroende av varandra. Samtidigt är konkurrenspolitiken också avgörande för att EU ska kunna slå till mot företag som missbrukar sin dominerande ställning, bildar karteller och samordnar förfaranden som missgynnar konsumenterna.

Under 2012 fortsatte EU‑kommissionen att värna om en välfungerande inre marknad, trots att företag och medlemsstater vid några tillfällen efterlyste en mjukare hållning gentemot konkurrensbegränsande beteende med hänsyn till den ekonomiska krisen.

Ingen lämplig tidpunkt för mindre sträng övervakning av konkurrensreglerna

Ett bra exempel är de världsomfattande karteller som i ett tiotal år har styrt marknaden för katodstrålerör för bildskärmar och TV-apparater. Dessa karteller har uppvisat den värsta sortens konkurrensbegränsande beteende på den inre marknaden. Katodstrålerören är viktiga komponenter i TV- och datorskärmar och motsvarar 50–70 % av priset. Den 5 december 2012 utfärdade kommissionen böter om sammanlagt 1 470 515 000 euro för sju internationella koncerner på grund av kartellbildningar på vart och ett av de två områdena.

Under hela 2012 fortsatte man att använda alla verktyg i EU:s konkurrenspolitik för att stimulera viktiga delar av den inre marknaden – såväl antitrust- och koncentrationslagstiftningen som kontrollen av statligt stöd – . År 2012 var det också 20-årsjubileum för nylanseringen av EU:s inre marknad 1992. Denna rapport om konkurrenspolitiken är därför inriktad på konkurrenspolitikens roll för att stimulera tillväxten på den inre marknaden. Kommissionen fortsatte 2012 dessutom sitt arbete tillsammans med de nationella konkurrensmyndigheterna för att se till att EU:s antitrustregler tillämpas enhetligt, i synnerhet ett nära samarbete inom Europeiska konkurrensnätverket, vilket bland annat omfattade åtgärder för att främja tillnärmning av de nationella förfaranden för verkställande av EU:s antitrustregler som inte helt regleras av EU-lagstiftningen.

Det senaste året var EU:s konkurrenspolitik särskilt inriktad på systemviktiga branscher av övergripande betydelse för EU:s ekonomi: finansiella tjänster, viktiga nätbranscher såsom energi-, tele- och posttjänster, samt kunskapsintensiva marknader såsom marknaderna för smarttelefoner, e‑böcker och läkemedel. I dessa branscher är EU:s konkurrenslagstiftning (som huvudsakligen fungerar korrigerande) ett komplement till reglerna för den inre marknaden.

Många av de frågor som tas upp i denna rapport har redan behandlats inom ramen för kommissionens regelbundet återkommande strukturerade dialog med Europaparlamentet under året (se avsnitt 5 om konkurrensdialogen med andra institutioner och utförligare beskrivning i kommissionens arbetsdokument i samband med denna rapport).

1. KONKURRENSPOLITIK FÖR EN RÄTTVISARE OCH INSYNSVÄNLIGARE FINANSSEKTOR

Ett varaktigt, insynsvänligt och konkurrenskraftigt banksystem som tillhandahåller finansiering till realekonomin är en förutsättning för att återskapa en varaktig tillväxt. Den pågående finansiella och ekonomiska krisen har sitt ursprung i finanssektorn, och för att finna en utväg krävs det att man tar itu med krisens grundläggande orsaker. Med detta i åtanke fortsatte kommissionen under 2012 att tillämpa reglerna om statligt stöd för att kontrollera de berörda delarna av EU:s banksektor. Merparten av verksamheten bestod i att omstrukturera banker, så att det inte skulle behövas något mer skattefinansierat stöd inom överskådlig framtid. I de fall banker inte kunde räddas genom omstrukturering fick kontrollen av statligt stöd fortsätta att i praktiken fungera som avvecklingsmekanism i väntan på en utökad lagstiftning om den inre marknaden[2]. Koncentrations- och antitrustregler tillämpades även för att se till att den inre marknaden stöttas av en insynsvänlig och konkurrenskraftig finanssektor[3].

Det tillfälliga krissystemet som verktyg för omstrukturering och avveckling av banker med hänsyn till omständigheterna

När den finansiella krisen bröt ut 2008 och 2009 blev statligt stöd, i brist på annat snarare än som led i en medveten plan, det huvudsakliga verktyget för att på EU-nivå hantera denna situation som saknade motstycke. I syfte att garantera stabiliteten i det finansiella systemet som helhet inrättade kommissionen snabbt ett krissystem med särskilda regler för statligt stöd för att kontrollera regeringarnas räddningsåtgärder för krisdrabbade banker.[4] Krissystemet syftade också till att se till att den inre marknaden fungerade väl. De statliga åtgärdernas omfattning gjorde det uppenbart att den inre marknadens existens var hotad. Från den 1 oktober 2008 till slutet av 2011 överfördes ungefär 1 600 miljarder euro till bankerna, men det belopp som utlovades av regeringarna i EU var egentligen tre gånger större. Merparten av stödet gavs i form av statliga skuldgarantier och andra typer av likviditetsstöd motsvarande mer än 9 % av EU:s BNP. Rekapitaliseringar och stöd på grund av osäkra tillgångar uppgick sammanlagt till mer än 3 % av EU:s BNP. Genom det tillfälliga krissystemet garanterades fortsatt stöd till de berörda bankerna på samma villkor i hela EU. Dessa tillfälliga regler gäller så länge som marknadsvillkoren och ekonomin kräver det, och de innebär att krisdrabbade banker i EU kan få statligt stöd under förutsättning att de genomför en omstrukturering.

Återställande av en finanssektor som stöder realekonomin samtidigt som den skyddar skattebetalarna

Omstruktureringen av enskilda banker fortsatte att styras av kravet på hållbara affärsmodeller som stöder realekonomin. Beslut om kostnadsminskningar, avyttringar och fokus på kärnverksamheter fattades för bl.a. vissa av de tyska delstatsbankerna (NordLB och BayernLB), de spanska bankerna CAM och UNNIM samt Lettlands statliga hypoteksbank Latvijas Hipotēku un zemes banka.[5] Man bemödade sig särskilt för att se till att skattebetalarnas pengar användes till att ge bankerna ekonomisk bärkraft på lång sikt och för att skattebetalarna ska få tillbaka stödpengarna på medellång sikt. Vissa stödmottagare har redan börjat betala tillbaka stödet till sina regeringar[6].

Inom ramen för de ekonomiska anpassningsprogrammen för Irland, Portugal och Grekland fortsatte kontrollen av statligt stöd att bidra avsevärt till omstruktureringen[7] av hela banksektorn i dessa länder genom en mer övergripande insats av både kommissionen och ECB samt i de flesta fall även IMF. Ett huvudsyfte var återigen att garantera den inre marknadens integritet i förhållande till omfattande offentligt ekonomiskt stöd.

Omstrukturering av den spanska banksektorn

I juli 2012 antog eurogruppen ett samförståndsavtal om ett sektorsprogram för den spanska finanssektorn. Inom ramen för samförståndsavtalet genomfördes ett grundligt stresstest som omfattade en treårsperiod till och med 2014. Stresstestet visade på en kapitalbrist på cirka 60 miljarder euro i tio banker. Två av dessa banker, Banco Popular och Ibercaja, skaffade det nödvändiga kapitalet på marknaden eller genom förvaltningsåtgärder. De övriga åtta bankerna kunde inte kunde täcka bristen med privata resurser och rekapitaliserades med hjälp av programmedel. De håller nu på att omstruktureras eller avvecklas i linje med reglerna om statligt stöd. En första grupp bestod av banker som redan kontrollerades av de spanska myndigheterna: BFA/Bankia, Catalunya Caixa, Nova Caixa Galicia och Banco de Valencia. Omstruktureringsplanerna för dessa banker antogs den 28 november 2012. För den andra gruppen, som bestod av Banco Mare Nostrum, Banco CEISS, Caja3 och Liberbank, antogs besluten den 20 december 2012. På så vis var hela det spanska finansiella systemet fullt kapitaliserat i slutet av 2012. Omstruktureringsplanerna för dessa banker syftar till att återskapa deras ekonomiska bärkraft och förmåga att tillhandahålla krediter till realekonomin med så små kostnader som möjligt för skattebetalarna och med minsta möjliga snedvridning av konkurrensen. Kapitalbehovet hos de åtta övriga bankerna uppgår till 57 miljarder euro, varav 37 miljarder euro ska tas ur EU:s program för den spanska finanssektorn. Följande gäller för återstående 18 miljarder euro: 12 miljarder euro tillhandahålls i form av bördefördelning hos mindre obligationsinnehavare, 5 miljarder euro kommer från avyttring av bankernas tillgångar och 1 miljard euro tillhandahålls genom att hypotekslån överförs till SAREB, den avvecklingsenhet som inrättats av de spanska myndigheterna.

Konkurrenspolitiken syftar tillsammans med EU-lagstiftningen om den inre marknaden till att skapa bättre insyn, rättvisa och stabilitet på finansmarknaderna

Arbete pågår med att ta fram ett långtgående lagstiftningspaket för den inre marknaden i syfte att skapa bättre insyn på finansmarknaderna, så att man kan åtgärda orsakerna till den finansiella krisen på sådana områden som derivat. EU:s konkurrenspolitik stöder naturligtvis detta lagstiftningsarbete. Insyn är avgörande för konkurrenskraftiga marknader.

Under 2012 fortsatte kommissionen att undersöka ett antal antitrustärenden avseende referensräntesatserna Libor, Euribor och Tibor. Ett antal banker och mäklare är föremål för undersökningen. Finansiella derivat som är kopplade till dessa referensräntor har en enormt stor betydelse. Enligt Banken för internationell betalningsutjämning (BIS) var det utestående bruttomarknadsvärdet av räntederivat i alla valutor 1 900 miljarder US-dollar i juni 2012.[8] Dessa produkter har stor betydelse för riskhanteringen på den inre marknaden. Kommissionens undersökningar av antitrustärenden inleddes före Liborskandalen som utlöstes av avslöjanden om manipulation av Libor/Tibor och senare av Euribor, vilket även föranledde brottsutredningar och undersökningar inom ramen för regleringen av de finansiella marknaderna i många jurisdiktioner. I juli 2012 ändrade kommissionen ett tidigare lagstiftningsförslag så att det omfattar den typ av manipulation som uppkom i samband med Liborskandalen och gör detta straffbart.

Dessutom fortsatte kommissionen att undersöka två antitrustärenden som inleddes 2011 och rör marknaden för kreditswappar. Kommissionen analyserade särskilt samarbetet mellan ett antal ledande investmentbanker och en tillhandahållare av informationstjänster. Syftet med undersökningen är att fastställa om dessa aktörer har verkat för att behålla sin starka ställning på den lönsamma OTC‑marknaden för kreditswappar genom att hindra utvecklingen av börshandel med kreditswappar på ett sätt som kan ha utgjort en överträdelse av EU:s konkurrenslagstiftning.

Kommissionens och EU-lagstiftarnas gemensamma försök att öka insynen på finansmarknaderna kan undergrävas av konkurrensbegränsande samverkan och kringgående av reglerna. EU:s konkurrenspolitik kan användas och används inom ramen för en omfattande samling åtgärder[9].

Kommissionen använde under 2012 också sina verktyg för koncentrationskontroll för att se till att priserna var konkurrensmässiga för företag som hanterar risker genom att investera i derivat i EU. Den 1 februari 2012 förbjöd kommissionen det föreslagna samgåendet mellan Deutsche Börse och New York Stock Exchange Euronext. Kommissionen drog slutsatsen att samgåendet skulle avlägsna konkurrensen och leda till ett slags monopol på vissa derivatmarknader, särskilt på världsmarknaderna för europeiska enstaka aktiederivat och aktieindexderivat och europeiska räntederivat. På dessa områden var de två börserna i praktiken de enda trovärdiga globala aktörerna. Kommissionen ansåg att samgåendet troligen skulle leda till högre priser och mindre innovation för derivatkunderna och att de åtgärder som parterna föreslog inte räckte till för att komma till rätta med dessa problem.

Förbättrade betalningssystem som underlättar transaktioner på hela den inre marknaden

Under 2012 fullföljde kommissionen sin åtgärd för att genomföra antitrustlagstiftningen mot konkurrensbegränsande beteende i samband med de multilaterala förmedlingsavgifter som tas ut av kreditkortsföretag, särskilt Visa och MasterCard. Multilaterala förmedlingsavgifter utgör en väsentlig del av detaljhandelns totala kostnader för att godta betalkort. Under 2010 gjordes i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) 35 miljarder kortbetalningar, som sammanlagt uppgick till 1 800 miljarder euro.

Visas kredit- och bankkort utgör ungefär 41 % av alla betalkort som utfärdas i EES. Mer än fem miljoner näringsidkare godtar Visas betalkort. Under 2012 skickade kommissionen ett kompletterande meddelande om invändningar till Visa avseende de multilaterala förmedlingsavgifter som Visa tar ut för transaktioner med konsumenters kreditkort inom EES[10]. Kommissionen drog den preliminära slutsatsen att dessa multilaterala förmedlingsavgifter minskar priskonkurrensen mellan förvärvande banker, påverkar näringsidkares kostnad för att godta kreditkort och i slutändan leder till högre konsumentpriser. Kommissionen kom också fram till att gränsöverskridande förvärvares skyldighet att betala multilaterala förmedlingsavgifter i det land där transaktionen sker hindrar gränsöverskridande förvärv och bidrar till fortsatt uppdelning av den inre marknaden i nationella marknader, vilket hindrar näringsidkare från att dra nytta av lägre multilaterala förmedlingsavgifter i andra medlemsstater.

Kommissionens analys i Visa-ärendet låg helt i linje med EU‑domstolens dom i maj i MasterCard‑ärendet, som gav fullt stöd åt kommissionens slutsats om de multilaterala förmedlingsavgifternas konkurrensbegränsande karaktär[11].

2. REFORM AV DET STATLIGA STÖDET FÖR ATT YTTERLIGARE UTVECKLA DEN INRE MARKNADEN OCH FRÄMJA TILLVÄXTEN NÄR DE OFFENTLIGA RESURSERNA ÄR KNAPPA

Under året fattades de första besluten med tillämpning av de nya bestämmelser om statligt stöd till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som antogs 2011. I maj 2012 lade kommissionen fram ett ännu mer ambitiöst reforminitiativ om modernisering av det statliga stödet i EU.

Ikraftträdande av nya bestämmelser om stöd till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse för att utnyttja de knappa offentliga resurserna så effektivt som möjligt till stöd för den europeiska sociala och ekonomiska modellen

Tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är samhällstjänster som inte skulle tillhandahållas om enbart marknadskrafterna fick styra, eller åtminstone inte i en form som skulle vara tillgänglig för alla.

De nya bestämmelserna om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse gäller sedan den 31 januari 2012 och ska hjälpa de offentliga myndigheterna att utforma smartare, ändamålsenligare och effektivare tjänster på områden som energi, transport, telekommunikationer och post. Den nya strategin innebär att kommissionen kommer att inrikta sig på sådana tjänster av allmänt intresse som i hög grad finansieras med statliga medel och därför i högre grad riskerar att snedvrida konkurrensen på den inre marknaden. De första besluten (t.ex. Post Office Limited)[12] visar hur reglerna om statligt stöd kan garantera varaktigt tillhandahållande av posttjänster och andra nödvändiga samhällstjänster samtidigt som man upprätthåller en rättvis konkurrens på den inre marknaden[13] (se även avsnitt 3.3 nedan).

Modernisering av det statliga stödet – hantering av de dubbla utmaningarna att nå tillväxt och iaktta budgetdisciplin samtidigt som den inre marknaden upprätthålls

Den 8 maj 2012 inledde kommissionen initiativet om modernisering av det statliga stödet, en reform av hela politiken för statligt stöd. Ett av de övergripande syftena med moderniseringen av det statliga stödet är att inrikta insatserna på de fall som mest påverkar den inre marknaden. Ett annat syfte är att se till att de knappa offentliga resurserna riktas till verksamhet där marknaden faktiskt har misslyckats, dvs. att inte ödsla dem på projekt som skulle ha genomförts i alla fall. Moderniseringen av det statliga stödet syftar med andra ord till att underlätta beviljandet av stöd som är väl utformat, inriktat på konstaterade marknadsmisslyckanden och mål av gemensamt intresse samt är minst snedvridande. Stöd som inte ger verkliga incitament för företag tränger undan privata investeringar och håller ineffektiva företag utan ekonomisk bärkraft vid liv (”dåligt stöd”)[14]. Gott stöd stärker den inre marknaden, och dåligt stöd försvagar den. Statligt stöd är ett övergripande verktyg som inverkar på hela den inre marknaden, inte minst på de nyligen liberaliserade nätverksindustrierna. Det kan och måste alltså utformas och användas för att hjälpa medlemsstaterna att återfå tillväxt samtidigt som man slår vakt om hållbara offentliga finanserna.

Moderniseringen av det statliga stödet började tillämpas konkret genom översyner av ett antal centrala riktlinjer och ramar för statligt stöd. Syftet är att anpassa dem till ett enhetligt övergripande tankesätt och tillvägagångssätt. För detta ändamål genomförde kommissionen offentliga samråd om de befintliga reglerna för statligt stöd till bredbandsinfrastruktur, miljöskydd och regional utveckling. Man fortsatte också med redan påbörjade översyner av stödet till forskning, utveckling och innovation, riskkapital samt räddning och omstrukturering. Tanken är att merparten av reglerna i samband med modernisering av det statliga stödet ska vara på plats i slutet av Europaparlamentets innevarande mandatperiod[15].

3. FRÄMJANDE AV KONKURRENS I NÄTVERKSINDUSTRIERNA – DEN INRE MARKNADENS STYRKA

3.1 Integrering av energimarknaderna för att främja hållbarhet

För att undanröja de kvarvarande hindren på gas- och elmarknaderna krävs att lagstiftningen för den inre marknaden stöds av konkurrenspolitiken

Under 2005 genomförde kommissionen en grundlig branschutredning av gas- och elmarknaderna. Enligt utredningen kvarstår allvarliga konkurrenshinder – trots strävan efter att integrera den inre marknaden sedan slutet av 1990‑talet genom EU:s sektorsförordning – särskilt på koncentrerade marknader som har höga inträdeströsklar och som ofta domineras av vertikalt integrerade etablerade aktörer. Problemen förvärrades av begränsad sammanlänkningskapacitet mellan medlemsstaterna, vilket hade lett till att priser och villkor för tillhandahållande skilde sig åt på hela den inre marknaden. Kommissionen följde upp sin utredning genom att tillämpa antitrustreglerna, ofta genom beslut om att godta åtaganden från dominerande gas- och elaktörer i flera länder[16].

Det går inte att enbart med hjälp av EU:s konkurrenspolitik integrera EU:s gas- och elmarknader och säkerställa konkurrensmässiga priser och försörjningstrygghet. Därför antogs 2011 ett tredje lagstiftningspaket om gas och el, som nu genomförs i syfte att skapa en EU‑omfattande inre marknad för energi senast 2014.

Inriktning av antitrustreglerna på energisektorn österut

De flesta antitrustutredningar och beslut på detta område har sedan branschutredningen om gas och el offentliggjordes 2005 varit inriktade på marknaderna i Västeuropa. Nyligen och särskilt under 2012 har man börjat rikta uppmärksamheten österut. Gasnäten i Central- och Östeuropa tenderar att vara mindre sammanlänkade över gränserna än de västeuropeiska näten.

I ärendet CEZ, i vilket den tjeckiska etablerade elaktören påstås missbruka sin dominerande ställning, marknadstestade kommissionen under 2012 de strukturella åtaganden som syftade till att motverka avskärmning av den tjeckiska elmarknaden. I Bulgarien utreder kommissionen en eventuell avskärmning av marknaden genom det nationella gasbolaget BEH och likaså hinder för gränsöverskridande handel med elektricitet. Den 11 december 2012 inledde kommissionen dessutom ett formellt antitrustförfarande mot OPCOM, som ger producenter och köpare möjlighet att handla med elektricitet i Rumänien, samt dess moderbolag Transelectrica, ett statligt ägt företag som kontrollerar kraftnätet i den medlemsstaten. Kommissionen misstänker att OPCOM missbrukar sin dominerande ställning genom att diskriminera företag på grund av nationalitet eller säte. Elbörser är en förutsättning för att prisbildningen för elektricitet ska ske på ett öppet och tillförlitligt sätt.

Under 2012 inledde kommissionen även ett antitrustförfarande mot Gazprom med anledning av dess påstådda beteende på ett antal centraleuropeiska och östeuropeiska gasmarknader. Förfarandet grundade sig på kommissionens misstanke om att Gazprom kan ha missbrukat och missbrukar sin dominerande ställning på marknaderna i föregående led för leverans av gas i Central- och Östeuropa. På vissa av dessa marknader är Gazprom i praktiken den enda leverantören. I förfarandet undersöks huruvida Gazprom har delat upp gasmarknaderna genom att hindra det fria flödet av gas mellan EU‑länder och huruvida företaget tillämpar villkor för infrastrukturanvändningen som hindrar diversifiering av gasförsörjningskällorna. I förfarandet undersöks även en misstanke om orättvisa priser för kunderna.

Hänsyn till energiintensiva företag i EU:s system för handel med utsläppsrätter

Hur energiintensiv industri skyddas mot koldioxidläckage samtidigt som den inre marknadens integritet bevaras

Kommissionen antog även viktiga regler för statligt stöd avseende elmarknaderna. Reformen av EU:s system för handel med utsläppsrätter, som antogs 2009 och tillämpas från och med 2013, innebär att elproducenterna inte längre får gratis utsläppsrätter för koldioxid, vilket skulle kunna leda till högre elräkningar för företagen i EU. Enligt de bestämmelser som antagits får medlemsstaterna från och med 2013 kompensera installationer i de mest elintensiva sektorerna för en del av elkostnadernas eventuella ökning på grund av handeln med utsläppsrätter[17]. Reglerna utformades för att så lite som möjligt snedvrida konkurrensen på den inre marknaden genom s.k. stödkapplöpningar under perioder av ekonomisk osäkerhet och behov av budgetdisciplin, t.ex. genom att det inte är tillåtet att kompensera fullt ut för högre elpriser och genom att kompensationstaket sänks med tiden. Samtidigt ska reglerna vara förenliga med EU:s mål om utfasning av fossila bränslen i den europeiska ekonomin. De sektorer som är berättigade till kompensation är bl.a. producenter av aluminium, koppar, gödningsmedel, stål, papper, bomull, kemikalier och vissa typer av plast. De nya stödreglerna gör att medlemsstaterna kan förhindra att produktionen flyttas från EU till tredjeländer med mindre stränga miljöbestämmelser, vilket skulle kunna motverka målet att minska utsläppen av växthusgaser i hela världen.

3.2 Åtföljande lagstiftning om den inre marknaden för teletjänster

Under de senaste 15 åren har EU:s inremarknadslagstiftning lett till stora framsteg när det gäller att skapa konkurrens på telemarknaderna. I dag har aktörerna inte längre monopol utan måste erbjuda alternativa operatörer grossisttjänster samt ge dem tillgång till nätet. Många av de aktörer som tidigare hade monopol har fortfarande en stark ställning på marknaden, eftersom de äger de fasta nät som de byggde upp under monopoltiden.

När det gäller mobilnät har fyra av fem EU-medborgare mobilabonnemang hos en av fyra stora koncerner. Samtidigt präglas telemarknaderna fortfarande till stor del av nationella förhållanden, t.ex. när det gäller utfärdandet av operatörslicenser och spektrumet för mobiltjänster. Det är långt kvar innan EU:s inre marknad för teletjänster är fullbordad. I stället har vi en situation med många operatörer som verkar på 27 separata marknader. Det finns också bestående problem som hindrar konsumenterna från att kunna utnyttja marknadsliberaliseringen fullt ut. Enligt en undersökning nyligen om tillhandahållande av internettjänster[18] avstår konsumenter från att byta leverantör på grund av bristen på tydlig och jämförbar information samt på grund av avtalshinder (såsom långa avtalsperioder och avgifter för förtida uppsägning).

Hantering av marknadskrafterna och uppdelningen på telemarknaderna parallellt med lagstiftningen om den inre marknaden

Mot denna bakgrund måste verkställandet i efterhand av EU:s konkurrenslagstiftning åtfölja förhandsregleringen av den inre marknaden, framför allt för att garantera nya aktörer lika villkor för tillträde.

Under 2012 bekräftade Europeiska unionens domstolar[19] ett kommissionsbeslut från 2007 om att bötfälla Telefónica för att ha missbrukat sin dominerande ställning på den spanska bredbandsmarknaden. De priser som Telefónica tog ut av sina kunder i grossistledet – som på samma gång var konkurrerande återförsäljare – tvingade dessa att göra förluster om de skulle fortsätta som aktörer på marknaden.

Kommissionen fortsatte med ett antitrustärende om potentiellt konkurrensbegränsande beteende av Slovak Telekom i grossistledet på flera bredbandsmarknader i Slovakien och undersökte om moderbolaget Deutsche Telekom kunde hållas ansvarigt för Slovak Telekoms beteende.

Kommissionen fortsatte också sitt arbete med ett antitrustärende mot Telefónica och Portugal Telecom avseende deras avtal om att inte konkurrera med varandra på telemarknaderna på den iberiska halvön. Detta är det första antitrustärende i telekomsektorn som rör ett gränsöverskridande avtal om marknadsuppdelning. Det är särskilt viktigt för kommissionen att undersöka denna fråga för att förhindra att den inre marknaden delas upp på ett onaturligt sätt längs de nationella gränserna.

Kommissionen undersökte också det sätt på vilket fem stora teleoperatörer (”E5”: Deutsche Telecom, France Télécom, Telefónica, Vodafone och Telecom Italia) och mobilbranschorganisationen GSMA utarbetade standarder för framtida mobilkommunikationstjänster. Syftet med kommissionens åtgärd var att se till att standardiseringen inte användes för att utestänga konkurrenter.

I enlighet med EU:s koncentrationsförordning godkände kommissionen villkorslöst bildandet av ett samriskföretag bestående av Vodafone, Telefónica och Everything Everywhere på området mobilhandel i Storbritannien. Mobilhandel eller ”mobila plånböcker” är en ny snabbväxande bransch. Kommissionens viktigaste ändamål var att se till att denna typ av marknader skulle förbli öppen så att ett antal konkurrerande lösningar kunde utvecklas utan otillbörliga hinder. Utredningen visade att det redan fanns ett antal alternativ och att många fler sannolikt skulle utvecklas inom en snar framtid, vilket skulle ge tillräcklig konkurrens på plattformen för samriskföretagets mobila plånbok i Storbritannien.

I december 2012 godkände kommissionen även Hutchison 3G Austrias förvärv av konkurrenten Orange, vilket minskade antalet operatörer till tre. Godkännandet var förenat med ett antal villkor. Hutchinson åtog sig att göra spektrum tillgängliga, vilket är en förutsättning för att nya mobila nätoperatörer ska kunna komma in på marknaden. Hutchinson åtog sig också att ge tillträde till grossistledet för upp till 16 virtuella operatörer utan att de har ett eget fullständigt nät. Före samgåendet var parterna tvungna att ingå ett avtal med den operatör som hade planer på att gå in på marknaden.

Stöd till utbyggnaden av bredbandsinfrastrukturen på hela den inre marknaden

Utbyggnaden av bredbandsinfrastrukturen på hela den inre marknaden var en annan strategisk inriktning i EU:s konkurrenspolitik 2012. Det största problemet här var att de kommersiella operatörerna står för huvuddelen av investeringen men saknar tillräckliga incitament för att utöka nätens räckvidd till avlägsna, glesbefolkade områden och landsbygd där marknadsintäkterna inte täcker kostnaderna. Samtidigt är målen i den digitala agendan – ett av flaggskeppsinitiativen i Europa 2020-strategin – att alla i EU ska ha tillgång till grundläggande bredband 2013 och till mycket snabbare internetanslutningar 2020 (mer än 30 Mbps) samt att minst hälften av hushållen i EU ska ha abonnemang med ultrasnabbt bredband (mer än 100 Mbps). Det är uppenbart att det krävs statligt stöd i vissa fall för att hantera marknadsmisslyckanden, och de senaste två åren har kommissionen godkänt stöd på cirka 4 miljarder efter att ha kontrollerat bl.a. att de offentliga medlen inte tränger undan privata investeringar.

Inom ramen för det omfattande projektet för modernisering av det statliga stödet slutförde kommissionen under året sin uppdatering av reglerna för statligt stöd till bredbandsinfrastrukturen, dvs. bredbandsriktlinjerna, så att de stämde bättre överens med den digitala agendans ambitiösa mål om att främja ultrasnabba bredbandsanslutningar i hela EU. För detta ändamål syftar de nya riktlinjerna till att uppnå rätt balans mellan offentliga och privata investeringar samtidigt som man bygger upp en konkurrensfrämjande miljö (t.ex. genom att se till att alla operatörer på den inre marknaden får fri tillgång till statligt finansierad infrastruktur). De nationella etablerade aktörerna dominerar fortfarande bredbandsmarknaderna, förutom i de få länder där man har byggt upp en nationstäckande kabelinfrastruktur. För att bidra till att man når den digitala agendans mål om att hälften av hushållen i EU ska ha tillgång till ultrasnabba anslutningar (på mer än 100 Mbps) 2020, kommer de nya riktlinjerna att tillåta offentlig finansiering även i tätorter, om än endast på mycket strikta villkor som säkerställer att det skapas ett konkurrensfrämjande klimat.

Europeiska kommissionen antog även ett förslag om ändring av bemyndigandeförordningen från 1998. Det skulle innebära att kommissionen kan undanta vissa kategorier av stöd till bredbandsinfrastruktur från förhandsanmälan till kommissionen och förenkla godkännandet av vissa typer av projekt. Detta rör särskilt

•               stöd som omfattar grundläggande bredband i regioner där det saknas bredbandsinfrastruktur och där det troligen inte kommer att byggas ut någon sådan infrastruktur på kort sikt (vita områden), och små enskilda stödåtgärder som omfattar nästa generations mycket snabba accessnät (NGA-nät) i s.k. vita NGA-områden, samt

•               stöd till bredbandsrelaterade ingenjörsarbeten och passiva bredbandsnät.

3.3 Främjande av effektiva gränsöverskridande posttjänster samtidigt som samhällstjänsterna garanteras

Posttjänster är en annan traditionell nätverksbransch som är avgörande för att den inre marknaden ska fungera. Många europeiska företag förlitar sig i allt högre grad på just‑in‑time‑leveranser för att hålla inventeringskostnaderna på en optimal nivå. De använder sig ofta av expressleveranser i logistikkedjan, särskilt när det gäller frakt till och från andra länder. Ur ett tillväxtperspektiv är det nödvändigt att postleveranser mellan länder är så effektiva som möjligt. Effektiva posttjänster är också ett sätt att ta vara på den växande potentialen inom e‑handel över gränserna.

Samtidigt utgör postsektorn en grundläggande tjänst av allmänt ekonomiskt intresse som kan behöva statligt stöd i situationer där enbart marknadsmässiga villkor inte skulle vara någon garanti för samhällsomfattande tjänster till ett rimligt pris. Dessa två krav förenas i EU:s konkurrenslagstiftning och bestämmelser för den inre marknaden.

Infasning av de nya reglerna samtidigt som man säkerställer varaktiga tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och rättvis konkurrens på hela den inre marknaden

Den första tillämpningen av de nya reglerna för statligt stöd till tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, som trädde i kraft den 31 januari 2012, rörde inte oväntat postsektorn. I mars 2012 antog kommissionen två beslut avseende brittiska Post Office Limited inom ramen för de nya reglerna om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Kommissionen fann att stödet inte överskred nettokostnaden för Post Office Ltds skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och att tilldelningen överensstämde med reglerna för offentlig upphandling. Dessutom rymde avtalet om skyldighet att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och stödavtalet om utbetalning av ersättning lämpliga bestämmelser om incitament att på ett effektivt sätt tillhandahålla de allmännyttiga tjänsterna i linje med målsättningen i Post Limited Ltds strategiplan för 2012–2015 att modernisera och förbättra tillhandahållandet av tjänster via Post Limited Ltds nät i enlighet med effektivitetsmål som fastställs för varje år.

På liknande sätt godkände kommissionen att franska staten beviljade skattelättnader på 764 miljoner euro för La Poste, den etablerade aktören i Frankrike, för att bolaget skulle kunna täcka kostnaderna för att behålla en hög täthet för posttjänster under perioden 2008–2012. Kommissionen godkände även att La Poste beviljades ersättning på 1,2 miljarder euro för uppgiften att transportera och leverera tidningar under samma period. De två stödåtgärderna bedömdes vara förenliga med EU:s regler för statligt stöd, eftersom de endast delvis kompenserade för nettokostnaderna för de viktiga samhällstjänster som ålagts La Poste och därmed inte innebar någon orättvis konkurrensfördel på den inre marknaden.

Det fanns anledning att granska postsektorn särskilt noggrant eftersom den var fullständigt liberaliserad i hela EU i slutet av 2012. För detta ändamål antog kommissionen fyra viktiga beslut om statligt stöd som Tyskland, Belgien, Frankrike och Grekland hade beviljat till sina respektive etablerade postoperatörer. I Tysklands och Belgiens fall beordrade kommissionen att väsentliga stödbelopp skulle återbetalas eftersom stödet ansågs oförenligt med regelverket, medan Frankrikes och Greklands stöd godkändes. Deutsche Post och belgiska De Post/La Poste hade fått stöd i en omfattning som överskred den ersättning som krävdes för att tillhandahålla de tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som de hade fått i uppdrag att utföra av de offentliga myndigheterna. Kommissionen beslutade att detta extrastöd var oförenligt med den inre marknaden, eftersom det gav de båda företagen en fördel gentemot konkurrenterna när det gällde den affärsmässiga verksamhet som låg utanför deras mandat för samhällstjänster.

Noggrann granskning av koncentrationer för att garantera fortsatt konkurrens på de gränsöverskridande marknaderna för pakettjänster

Man har även gjort en noggrann granskning av utvecklingen av koncentrationer inom postsektorn. Förslaget om UPS övertagande av TNT skulle ha lett till att de transportnät för expressbefordran av paket som täcker hela Europa hade kontrollerats av tre i stället för fyra företag. Den 20 juli 2012 inledde kommissionen en grundlig utredning om det planerade samgåendet och förbjöd slutligen det planerade förvärvet den 30 januari 2013. Affären skulle ha begränsat konkurrensen i femton medlemsstater på området expressbefordran av småpaket till andra EU-länder. I dessa medlemsstater skulle förvärvet ha gjort att det bara fanns tre eller två betydande aktörer, och i vissa fall skulle DHL ha varit det enda alternativet till UPS. Det är därför troligt att koncentrationen hade skadat kunderna genom prishöjningar och genom att TNT upphörde att vara konkurrent. Kommissionen gjorde en grundlig bedömning av de motåtgärder som föreslogs och som bl.a. innefattade ett marknadstest där kunder och andra intresserade parter rådfrågades. Motåtgärderna visade sig dock vara otillräckliga för att lösa de konkurrensproblem som konstaterats.

4. ÅTGÄRDER SOM BIDRAR TILL ATT FRIGÖRA KUNSKAPSEKONOMINS POTENTIAL

4.1 Förebyggande av konkurrensbegränsning inom nya snabbväxande digitala sektorer

I digitala sektorer kan nätverkseffekter och inlåsning skapa fasta positioner på marknaden som kan utnyttjas för att utestänga konkurrenter och nya aktörer. Kommissionen har tidigare fattat beslut inom högteknologiska sektorer för att hindra dominerande företag från att missbruka sin upphovsrätt till viss teknik eller delta i andra former av konkurrensbegränsande beteende[20]. En stor utmaning i ärenden om den digitala ekonomin är att dessa marknader växer mycket snabbt, vilket gör att man måste ingripa snabbt och effektivt[21]. EU‑domstolen konstaterade i sin dom mot TeliaSonera att tillämpningen av konkurrensreglerna inte kan ”vara avhängig av huruvida marknaden i fråga redan har uppnått en viss mognadsgrad. Enligt artikel 102 FEUF krävs det nämligen att ingrepp sker på ett så tidigt stadium som möjligt, i synnerhet i fråga om en kraftigt växande marknad, i syfte att förhindra att ett företag […] genom en otillåten strategi skapar eller befäster en snedvriden konkurrensstruktur”[22].

Att möjliggöra fortsatt innovation inom digitala sektorer för allt från smarttelefoner till musik

Under året ägnades särskild uppmärksamhet åt risken för att patent som är nödvändiga för en viss standard missbrukas i det s.k. patentkriget mellan tillverkare av smarttelefoner. Kommissionen tillämpade EU:s koncentrationsförordning på frågan om patent är nödvändiga för en viss standard när man godkände Googles köp av Motorola[23]. Kommissionen inledde också tre förfaranden[24] på grund av misstanke om att Samsung och Motorola har missbrukat patent som är nödvändiga för en standard. Förfarandena syftar delvis till att skapa bättre klarhet på detta område där kommissionen har mottagit åtskilliga klagomål under året. I ett av de tre förfarandena sände kommissionen den 21 december 2012 ett meddelande om invändningar till Samsung, där man informerade om att kommissionen preliminärt ansåg att Samsungs ansökan om förbudsföreläggande mot Apple i flera medlemsstater på grund av Samsungs nödvändiga patent för mobiltelefonstandarder var att betrakta som missbruk av dominerande ställning[25].

Patent som är nödvändiga för en standard har avgörande betydelse för innovation inom IKT‑sektorn

Patent som är nödvändiga för en standard är viktiga för innovationen i hela sektorn. Sådana patent ingår definitionsmässigt i en standard och innehavarna av sådana patent har åtagit sig att licensiera dem på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor. Det värsta tänkbara scenariot är när ett företag vill ha licens på rättvisa, rimliga och icke-diskriminerande villkor för ett patent som är nödvändigt för en standard men utestängs från marknaden genom domstolsförelägganden. Sådana rättstvister eller hot om dem kan hämma innovationen i hela branschen. Standarder kan vara till oerhört stor nytta för ett antal sammanlänkade marknader, främja kompatibilitet och ge stordriftsfördelar och större räckvidd både på den inre marknaden och utanför den.

På området koncentrationer godkände kommissionen att Universal, världens största skivbolag, tog över EMI:s affärsgren för inspelad musik, efter det att kommissionen hade kontrollerat att koncentrationen inte skulle få negativa effekter för digitalkunderna och utvecklingen av nya digitala tjänster. Det här är en av flera sektorer som håller på att omvandlas genom digitaliseringen. Kommissionen fann det problematiskt att affären, såsom den framställdes i förhandsanmälan, skulle ha gett Universal möjlighet att försämra licensvillkoren väsentligt för de digitala plattformar som säljer musik till konsumenter. För att lösa problemet erbjöd Universal omfattande åtaganden (som huvudsakligen bestod i att man skulle avyttra en betydande del av EMI:s repertoar i EES, bl.a. populära aktiva artister och artister i katalogen, samt att inga klausuler om ”mest gynnad nation” skulle ingå i Universals licensavtal med digitala musiktjänster i EES i tio år framåt). Mot bakgrund av dessa åtaganden drog kommissionen slutsatsen att affären inte utgjorde något konkurrensmässigt problem.

Beslut om åtaganden som ett flexibelt alternativ för att se till att konkurrensen snabbt återställs på snabbväxande digitala marknader

Beslut om åtaganden, som i ärendet om e‑böcker (se nedan), kan göra att det inte behövs ett långt förfarande och att kommissionen når konkreta resultat för konsumenterna. Denna metod fungerar emellertid bara om åtagandena verkligen fullföljs. Om inte, har kommissionen befogenhet att utfärda böter.

Den 12 december 2012 antog kommissionen ett beslut om åtaganden inom e-bokbranschen, en annan ny och snabbväxande del av den digitala ekonomin. Beslutet ledde till rättsligt bindande åtaganden från Apple och fyra internationella e‑bokförlag: Simon & Schuster (CBS Corp.), Harper Collins (News Corp.), Hachette Livre (Lagardère Publishing) och Verlagsgruppe Georg von Holtzbrinck (ägare till bl.a. Macmillan).

Kommissionen hade inlett förfarandena i december 2011 mot dessa företag och mot ett femte internationellt e‑bokförlag, Penguin (Pearson‑gruppen). Beslutet från december 2012 riktade sig visserligen inte till Penguin, eftersom det förlaget valde att inte ingå några åtaganden gentemot kommissionen, men kommissionen deltar för närvarande i konstruktiva diskussioner med Penguin om åtaganden som skulle göra det möjligt att avsluta förfaranden i förtid även mot detta förlag.

I beslutet uttryckte kommissionen sina farhågor för att Apple och de fyra internationella e‑bokförlagen kunde ha kommit överens om att begränsa konkurrensen när det gäller detaljhandelspriser på e‑böcker i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), vilket skulle stå i strid med EU:s antitrustregler. Fram till januari 2010 tillämpades huvudsakligen den så kallade grossistmodellen mellan förläggare och detaljister, vilket innebar att detaljisterna köpte e‑böcker av förläggarna och själva kunde bestämma detaljhandelspriset på e‑böckerna när de såldes till konsumenterna. I januari 2010 bytte Apple och de fyra internationella e‑bokförlagen gemensamt till en agenturmodell med tillämpning av samma centrala villkor, vilket ledde till att detaljisterna blev försäljningsagenter för förläggare som vill sälja direkt till konsumenterna. Agenturmodellen innebar att de fyra förlagen bestämde detaljhandelspriserna på e‑böcker genom prissättningsregler i agenturavtalen. Prissättningsreglerna var utformade på ett sätt som ledde till högre detaljhandelspriser än vad som erbjöds av vissa stora detaljister vid samma tidpunkt. I vissa EES-länder var de utformade på ett sätt som gjorde det helt omöjligt att sätta lägre priser gentemot konsumenterna.

För att undanröja kommissionens farhågor enades Apple och de fyra internationella e‑bokförlagen om att säga upp de befintliga agenturavtal som innehöll restriktioner för detaljhandelspriset och sådana prissättningsregler som kommissionen hade invänt mot. Apple och de fyra internationella e‑bokförlagen åtog sig också att under en femårsperiod inte ingå några nya avtal med sådana prissättningsregler som kommissionen hade invänt mot. De fyra internationella e‑bokförlagen enades dessutom om att under en tvåårsperiod ge detaljisterna möjlighet erbjuda rabatter på e‑böcker upp till ett belopp som motsvarar den provision som detaljisten får från förlaget under ett år.

I och med åtagandena upphörde de metoder som gav upphov till kommissionens farhågor och återinfördes villkor som gör att marknadskrafterna kan styra e‑bokmarknaden. Förutsatt att det är förenligt med den nationella lagstiftningen för detaljhandelspriser på e‑böcker kan detta leda till lägre priser på e-böcker för konsumenterna i EES.

Ett ärende om påstått missbruk av dominerande ställning rör Google. Kommissionen har uttryckt farhågor om att fyra av Googles affärsmetoder kan utgöra missbruk av dominerande ställning i enlighet med artikel 102 i EUF‑fördraget. Det gäller följande metoder: i) det sätt på vilket Googles vertikala söktjänster visas i allmänna sökresultat jämfört med konkurrenternas söktjänster; ii) det sätt på vilket Google kan använda och visa tredje parters innehåll på sina vertikala söktjänster; iii) exklusivitetsavtal för överföring av Googles sökannonser till andra webbplatser; iv) begränsningar av möjligheten att överföra innehållet i AdWords annonskampanjer. Google lämnade in en utförlig beskrivning av åtaganden i slutet av januari 2013. Kommissionens avdelningar håller nu på att analysera Googles förslag för att avgöra om det ger kommissionen anledning att inleda förfarandet med att anta ett beslut i enlighet med artikel 9 i förordning (EG) nr 1/2003.

Bristande efterlevnad av ett tidigare beslut om åtaganden togs upp i ett ärende om Microsoft. I december 2009 beslutade kommissionen att de åtaganden som Microsoft hade erbjudit skulle vara rättsligt bindande. Åtagandena syftade till att komma till rätta med konkurrensproblem i samband med att Microsofts webbläsare, Internet Explorer, knöts till Windows, dess dominerande operativsystem för persondatorer. Microsoft åtog sig att i fem år (dvs. till 2014) ge Windows-användarna i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet möjlighet att med hjälp av ett särskilt fönster, ”Browser Choice Screen”, välja självständigt vilken webbläsare de ville installera utöver eller i stället för Microsofts webbläsare. Från och med mars 2010 skulle fönstret med valmöjligheten vara tillgängligt för europeiska Windows-användare som har Internet Explorer automatiskt inställd som webbläsare.

I ett beslut av den 6 mars 2013 konstaterade kommissionen emellertid att Microsoft inte hade byggt in mjukvaran i sitt Service Pack 1 för Windows 7 från maj 2011 till juli 2012. Det resulterade i att 15 miljoner Windows‑användare i EU inte kunde se fönstret med valmöjligheten under denna period. Microsoft har erkänt offentligt att fönstret inte visades under perioden.

4.2 Förhindrande av missbruk av immateriella rättigheter i läkemedelsbranschen

Läkemedel är ett annat område där kunskap, uppfinningar och idéer och de immateriella rättigheter som de medför är av avgörande betydelse. I denna sektor kan patenthavare och generiska företag emellertid frestas till konkurrensbegränsande samverkan som försenar marknadsinträdet för billigare generiska mediciner, särskilt när det grundläggande patentskyddet för den aktiva substansen håller på att gå ut eller har upphört. Samtidigt kan många sådana patentuppgörelser vara ett rationellt och samhällsnyttigt sätt att minska osäkerheten och undvika rättskostnader.

Mot denna bakgrund inledde kommissionen 2008 en utredning av läkemedelsektorn, och resultaten offentliggjordes i juli 2009[26]. Under 2012 följdes utredningen upp i flera avseenden. Den 25 juli och den 30 juli 2012 skickade kommissionen meddelanden om invändningar med hänsyn till antitrustreglerna till mer än fjorton företag i två betydande ärenden avseende misstanke om konkurrensbegränsande samverkan och ensidiga förfaranden.

Meddelanden om invändningar avseende beteende som kan försena inträdet på den inre marknaden för generiska antidepressiva läkemedel och hjärt- och kärlläkemedel

Ett av meddelandena om invändningar rörde ärendet om Citalopram, där originalföretaget Lundbeck och flera generiska konkurrenter ingick avtal som kan ha hindrat generiskt citalopram från att komma ut på marknaden i EES. Citalopram är den aktiva substansen i en grupp antidepressiva läkemedel. Meddelandet om invändningar riktades också till företagen Merck KGaA, Generics UK, Arrow, Resolution Chemicals, Xellia Pharmaceuticals, Alpharma, A.L. Industrier och Ranbaxy, som alla hörde till den grupp generikatillverkare som ingick avtalet. Kommissionens meddelande om invändningar innebär dock inte att resultatet av utredningen är avgjort på förhand.

Företagen ingick dessa avtal i samband med att vissa av Lundbecks patent på citalopram gick ut och det i princip blev möjligt att få in de generiska alternativen på marknaden. Enligt de preliminära utredningsresultaten i meddelandet om invändningar innehöll avtalen villkor om att Lundbeck skulle överföra betydande summor till de fyra konkurrenterna med generiskt citalopram. Konkurrenterna skulle i gengäld avstå från att sälja generiskt citalopram på den inre marknaden. Lundbecks överföringar till konkurrenterna bestod bland annat av direktbetalningar för köp av generiskt citalopram som skulle förstöras samt garanterad lönsamhet genom de distributionsavtal som erbjöds generikatillverkarna. Kommissionen ansåg preliminärt att detta beteende, om det bevisas, kan ha varit till stor skada för konsumenterna, eftersom inträdet för de generiska läkemedlen kan ha försenats och priserna har hållits uppe till följd av samverkan.

Det andra meddelandet om invändningar rörde ärendet om Perindopril där Les Laboratoires Servier och flera generiska konkurrenter samverkade på ett sätt som kan ha hindrat generiskt perindopril från inträde på den inre marknaden. Perindopril är den aktiva substansen i en grupp hjärt- och kärlläkemedel. Enligt meddelandet om invändningar ansåg kommissionen preliminärt att Servier betalade generikatillverkarna mot att de enades om att inte sälja de billigare alternativen på marknaden och/eller inte invända mot giltigheten i de patent som skyddade Serviers dyrare läkemedel. På liknande sätt kan Servier ha tillämpat en omfattande strategi för att hindra att billigare generiska versioner av perindopril kom ut på marknaden när patentskyddet för Serviers Perindopril höll på att gå ut. De affärsmetoder som utreds är bl.a. förvärv av patent som skulle kunna utestänga konkurrenter från marknaden samt patentuppgörelser med andra företag om den typ av motbetalningar som var aktuell i Citalopram-ärendet.

De affärsmetoder som ifrågasätts i ärendena om Citalopram och Perindopril skulle, om anklagelserna skulle bevisas, kunna orsaka stor skada, eftersom de nationella hälso- och sjukvårdsmyndigheterna och försäkringssystemen skulle vara tvungna att fortsätta att betala en längre tid för de dyrare patentskyddade versionerna av ett läkemedel.

Det krävs påföljder för sådana konkurrensbegränsande metoder för att behålla incitamenten för innovation i denna sektor. Konkurrensbegränsande beteende bör inte användas för att förlänga tidsbegränsade patentskydd på ett onaturligt sätt. Tidsbegränsningen är nödvändig för att skapa incitament för ständig innovation i kunskapsintensiva sektorer, såsom läkemedelsbranschen.

Kommissionen fortsatte att övervaka potentiellt skadliga patentuppgörelser mellan originalföretag och generikaföretag

I juli 2012 lade kommissionen fram sin tredje rapport om övervakningen av patentuppgörelser i läkemedelssektorn[27]. I rapporten bekräftas att det totala antalet uppgörelser visserligen har ökat väsentligt, men att andelen uppgörelser som kan orsaka problem med konkurrensen har halverats jämfört med de nivåer som noterades vid tidpunkten för branschutredningen. Andelen uppgörelser som skulle kunna orsaka problem har stannat på 11 %, att jämföra med de 21 % som noterades i branschutredningen. Samtidigt har antalet uppgörelser ökat med 500 % till 120 jämfört vad man fann i branschutredningen. De flesta uppgörelser betraktas dock som oproblematiska ur ett antitrustperspektiv. Siffrorna visar att kommissionens noggranna kontroll inte har hindrat företag från att träffa uppgörelser på den inre marknaden, tvärtom mot vad vissa aktörer befarade i början.

I sin dom i målet mot AstraZeneca konstaterade EU‑domstolen att EU:s konkurrenslagstiftning är ett komplement till reglerna för den inre marknaden

I juni 2005 antog kommissionen ett beslut om påföljder för AstraZeneca för två överträdelser av artikel 102 i EUF–fördraget och artikel 54 i avtalet om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Enligt beslutet hade AstraZeneca missbrukat regeringsförfaranden och förordningar i ett antal EES‑länder i syfte att förhindra att generiska företag och parallellhandlare konkurrerade med AstraZenecas bästsäljande magsårsläkemedel Losec.

I sin dom av den 6 december 2012 (mål C‑45710 P) bekräftade EU‑domstolen tribunalens dom från 2010, i vilken man i mycket stor utsträckning hade avfärdat AstraZenecas överklagande av kommissionens beslut från 2005. Kommissionens beslut innebar böter för missbruk av dominerande ställning i läkemedelsbranschen. Tribunalen hade bekräftat att missbruk av föreskrivande förfaranden under vissa omständigheter ska betraktas som missbruk av dominerande ställning.

EU‑domstolen konstaterade att missbruk av dominerande ställning i de flesta fall sker genom ett beteende som är förenligt med annan lagstiftning än konkurrenslagstiftningen. Därigenom bekräftas att EU:s konkurrenslagstiftning är ett komplement till och inte är underordnad övrig EU-lagstiftning, inklusive reglerna för den inre marknaden.

5. KONKURRENSDIALOG MED ÖVRIGA INSTITUTIONER

5.1 Strukturerad dialog med Europaparlamentet

GD Konkurrens för en löpande strukturerad dialog om konkurrensfrågor med Europaparlamentet och i synnerhet med dess utskott för ekonomi och valutafrågor (ECON).

Den strukturerade dialogen med utskottet för ekonomi och valutafrågor (ECON)

Inom ramen för den strukturerade dialogen besökte kommissionens vice ordförande med ansvar för konkurrensfrågor ECON-utskottet två gånger under 2012. I juni lade han fram den årliga rapporten om konkurrenspolitiken och i oktober kommissionens arbetsprogram för 2013. Vice ordföranden har också regelbunden kontakt med Europaparlamentet utanför den strukturerade dialogen. Den 22 maj 2012 deltog han i en workshop om Europeiska konkurrensnätverkets rapport om livsmedelsbranschen[28]. Den 24 september 2012 deltog han i en utfrågning om marknadsmanipulationen av Libor–Euribor. Vice ordföranden närvarade dessutom vid en workshop om modernisering av det statliga stödet (den 25 september 2012) och vid ett arrangemang om uppgiftsskydd och konkurrensregler (den 26 november 2012).

Inom ramen för samarbetet anordnade GD Konkurrens den 7 juni 2012 ett seminarium för assistenter och politiska rådgivare till ledamöterna i ECON‑utskottet om de viktigaste frågorna i arbetsprogrammet på konkurrensområdet 2011[29]. Vice ordföranden utbytte åsikter om konkurrens och tillväxt med utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd (IMCO) den 28 februari 2012. GD Konkurrens informerar regelbundet alla relevanta utskott om offentliga samråd och antagande av nya riktlinjer. Allt som allt deltog vice ordföranden vid åtta tillfällen i Europaparlamentets sammanträden (se tabellen).

Datum || Sammanträde || Ämne

28/02/2012 || EP, IMCO‑utskottet || Diskussion om konkurrens och tillväxt

22/05/2012 || EP, ECON‑utskottet, arbetsgruppen för konkurrensfrågor || Europeiska konkurrensnätverkets rapport och reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken

19/06/2012 || EP, ECON‑utskottet, strukturerad dialog || Framläggning av den årliga konkurrensrapporten 2011

11/09/2012 || EP, plenarsammanträde, frågestund || Läget för genomförandet av regelverket för energimarknaden (tredje paketet) – Gazprom

24/09/2012 || EP, ECON‑utskottet, offentlig utfrågning om Libor || Marknadsmanipulation – Libor

25/09/2012 || EP, ECON‑utskottet, workshop om modernisering av det statliga stödet || Modernisering av det statliga stödet

8/10/2012 || EP, ECON‑utskottet, strukturerad dialog || Presentation av arbetsprogrammet för 2013

26/11/2012 || EP-arrangemanget ”Privacy Platform” || Konkurrens och personlig integritet på datamarknaderna

Offentliga samråd och konsekvensbedömningar

GD Konkurrens informerar ECON‑utskottets sekretariat om de offentliga samråd som inleds och välkomnar i allmänhet bidrag som lämnas in i tid av parlamentets ledamöter. Generaldirektoratets tjänster är tillgängliga för parlamentsledamöterna, så att de kan få information om områden av särskilt intresse. Offentliga samråd och svaren på dessa, undersökningar som rör konkurrenspolitiken, beställda undersökningar, konsekvensbedömningar på det konkurrenspolitiska området och alla kommissionens arbetsdokument i samband med detta offentliggörs på generaldirektoratets hemsida[30].

Eftersom ledamöterna i ECON‑utskottet hade uttryckt intresse för kommissionens meddelande om modernisering av det statliga stödet, deltog vice ordföranden och tjänstemän från GD Konkurrens i en workshop om detta ämne, som anordnades i parlamentet den 8 oktober 2012.

Inom ramen för diskussionen om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken uppmanade parlamentsledamöterna kommissionen att närmare undersöka frågan om producenters förhandlingsstyrka gentemot detaljhandeln i livsmedelsförsörjningskedjan. Kommissionen kunde inte konstatera några särskilda konkurrensproblem inom detaljhandeln, vilket också framgick av Europeiska konkurrensnätverkets rapport[31], men kommissionen inledde ändå en undersökning i december 2012 för att bedöma hur detaljhandelns marknadsstruktur inverkade på produktinnovation och produktutbud i livsmedelsbranschen.

Parlamentets ledamöter ställer regelbundet frågor till kommissionen om enskilda pågående konkurrensärenden. När det gäller vissa aspekter av dessa ärenden kan kommissionen emellertid inte svara på grund av den sekretess som krävs i utredningsförfarandena.

Pågående utredningar och branschutredningar

Tjänstemän från GD Konkurrens träffar regelbundet parlamentsledamöter på deras begäran för att förklara de formella stegen i utredningar och föra allmänna diskussioner om vissa branscher, så långt det är möjligt med tanke på sekretesskravet. GD Konkurrens har ett antal verktyg till sitt förfogande för att tillämpa EU:s konkurrenslagstiftning och göra marknaderna mer konkurrenskraftiga på annat sätt, t.ex. genom utredningar i enskilda ärenden, branschutredningar och samarbete med andra generaldirektorat om regleringsåtgärder som påverkar konkurrensen på den inre marknaden.

5.2 Uppföljning av parlamentets resolution om årsrapporten om EU:s konkurrenspolitik 2010

I januari 2012 antog parlamentet sin resolution om årsrapporten om EU:s konkurrenspolitik 2010[32] och framförde ett antal uppmaningar till kommissionen. Utöver kommissionens officiella svar på parlamentets resolution svarade kommissionsledamoten med ansvar för konkurrensfrågor i april 2012 i ett brev till ordföranden i ECON‑utskottet, och GD Konkurrens skickade även ett utförligt svar på alla synpunkter som framfördes i parlamentets resolution.

Ämnen som behandlades i Europaparlamentets resolution

Parlamentet visade särskilt intresse för den verksamhet vid GD Konkurrens som hade att göra med den finansiella och ekonomiska krisen och vilken betydelse kontrollen av statligt stöd hade i detta sammanhang. I sitt svar betonade kommissionen de olika typer av villkor som rutinmässigt införs vid tillämpningen av de tillfälliga reglerna för statligt stöd avseende banksektorn. Denna så kallade konditionalitet innebär bl.a. att bördefördelning och omstrukturering införs för banker och finansinstitutioner för att de ska återfå sin ekonomiska bärkraft på lång sikt samtidigt som man slår vakt om den inre marknadens integritet.

I sin resolution upprepade parlamentet även tidigare uppmaningar[33] till kommissionen om att utarbeta lagstiftning som gör det lättare att effektivt få skadestånd för skador som beror på överträdelser av antitrustlagstiftningen. Kommissionens arbetsprogram för 2012 innefattar ett förslag om åtgärder för skadestånd i antitrustärenden. Vice ordföranden med ansvar för konkurrensfrågor bekräftade att ett sådant förslag kommer att behandlas under 2013. Som svar på parlamentets uppmaning om att utreda konkurrensläget i livsmedelsbranschen inrättade GD Konkurrens en intern arbetsgrupp för livsmedelsbranschen, som samordnade Europeiska konkurrensnätverkets undersökning om livsmedelsbranschen. I december 2012 inledde kommissionen dessutom en undersökning om den moderna detaljhandelns inverkan på utbudet och innovationen av livsmedelsprodukter.

5.3 Samarbete mellan GD Konkurrens, EESK och Regionkommittén

Kommissionen informerar även Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) och Regionkommittén om viktiga policyinitiativ. Dessutom deltar kommissionen i studiegruppernas och facksektionernas möten. Den 4 september 2012 hade vice ordförande Joaquin Almunia ett möte med EESK:s föredragande för initiativet till modernisering av det statliga stödet, och den 7 december 2012 med Regionkommitténs föredragande för översynen av riktlinjerna om statligt stöd för regionala ändamål. Den 14 november 2012 antog EESK ett yttrande om initiativet till modernisering av det statliga stödet[34] och den 4 december 2012, antog EESK:s facksektion för inre marknaden, produktion och konsumtion ett yttrande om rapporten om konkurrenspolitiken 2011[35]. Den 29 november 2012 antog Regionkommittén ett yttrande om initiativet till modernisering av det statliga stödet[36], och den 7 december 2012 antog Regionkommitténs utskott för territoriell sammanhållningspolitik ett yttrande om riktlinjerna om statligt stöd för regionala ändamål[37].

[1]Dom av den 13 juli 1966 i de förenade målen C‑56/64 och C‑58/64, Établissements Consten S.A.R.L. och Grundig-Verkaufs-GmbH mot Europeiska ekonomiska gemenskapens kommission, REG 1966, s. 299. Se även domstolens dom av den 4 oktober 2011 i de förenade målen C‑403/08, Football Association Premier League Ltd m.fl. mot QC Leisure m.fl., och C‑429/08, Karen Murphy mot Media Protection Services Ltd, (ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen).

[2] Kommissionen kommer att lägga fram ett förslag om en gemensam avvecklingsmekanism för banker. Europeiska rådet enades vid sitt möte i december 2012 om att medlagstiftarna ska

”behandla det som en prioritering” så att ”det kan antas under Europaparlamentets innevarande

mandatperiod”.

[3] Grunden till detta var att Europaparlamentet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén hade efterlyst åtgärder som främjar rättvisa, välreglerade och insynsvänliga finansmarknader.

[4] Den huvudsakliga innebörden av de särskilda reglerna är att de normala stödreglerna för räddning och rekonstruktion inte gäller för finanssektorn (se IP/11/1488).

[5] En utförlig förteckning finns i bilaga 2 till kommissionens arbetsdokument i samband med denna rapport.

[6] Se bl.a. ärende SA.28487 (se pressmeddelande IP/12/847).

[7] Vid behov skedde även avvecklingar, t.ex. i ärendet om Greklands jordbruksbank.

[8] Banken för internationell betalningsutjämning, november 2012, tillgänglig via http://www.bis.org/statistics/derstats.htm, siffror tillgängliga via http://www.bis.org/statistics/otcder/dt21a21b.pdf.

[9] I enlighet med Europaparlamentets önskemål.

[10]Efter att ha inlett förfarandet i mars 2008 skickade kommissionen ett meddelande om invändningar i april 2009 avseende multilaterala förmedlingsavgifter för konsumenters bankkorts- och kreditkortstransaktioner (se MEMO/09/151). Visa Europe erbjöd sig att införa ett tak på 0,20 % för de multilaterala förmedlingsavgifterna för bankkort. I december 2010 beslöt kommissionen att taket skulle vara bindande (se IP/10/1684). Förfarandet avseende multilaterala förmedlingsavgifter för konsumenters kreditkort pågår fortfarande.

[11] Dom av den 24 maj 2012 i mål T-111/08, MasterCard m.fl. mot kommissionen, (ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen).

[12] Ärende COMP/SA.33054, Post Office Limited: Compensation for net costs incurred to keep a non-commercially viable network for the period 2012–15 and the continuation of a working capital facility (se IP/12/320, ej översatt till svenska), som bedömdes enligt artikel 106 i EUF-fördraget.

[13] Enligt önskemål från Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala rådet.

[14] Se anförande av kommissionens vice ordförande Joaquin Almunia den 8 oktober 2012 (SPEECH/12/701) i Europaparlamentet om arbetsprogrammet för konkurrenspolitiken för 2013/2014. Tillgängligt på: http://europa.eu/rapid/press-release_SPEECH-12-701_en.htm.

[15] Se fotnot 14.

[16] Exempelvis ledde kommissionens antitrustutredning till att tyska E.On under 2008 åtog sig att sälja sina elproducerande tillgångar och sin verksamhet för överföring genom högspänningsnät. Det var en milstolpe när det gällde att öppna marknaden för konkurrens i Tyskland. Andra utredningar har bidragit till att avskaffa restriktioner för gränsöverskridande handel med gas och el. Exempelvis ledde kommissionens utredning till förändringar av det svenska överföringssystemet för elektricitet, som var ett hinder för export på grund av begränsad sammankopplingskapacitet med grannländerna.

[17] Reglerna medger stöd motsvarande högst 85 % av den ökning som drabbar de mest effektiva företagen i varje sektor från 2013 till 2015, ett tak som successivt sänks till 75 % 2019–2020.

[18] The functioning of the market for internet access and provision from a consumer perspective in the European Union (ett konsumentperspektiv på hur marknaden för tillgång till och tillhandahållande av internet fungerar i Europeiska unionen). Undersökning på uppdrag av Europeiska kommissionen, generaldirektoratet för hälso- och konsumentfrågor (väntas bli offentliggjord i april 2013).

[19] Dom av den 29 mars 2012 i mål T-336/07, Telefónica och Telefónica de España mot kommissionen, (ännu ej offentliggjord i rättsfallssamlingen).

[20] Jfr särskilt de ärenden som grundar sig på artikel 102 i EUF‑fördraget om Microsoft (se kommissionens beslut av den 24 mars 2004 i ärende COMP/C-3/Case COMP/C-3/37.792) och Intel (se kommissionens beslut av den 13 maj 2009 i ärende COMP/C-3/37.990).

[21] Se anförande av kommissionens vice ordförande Joaquin Almunia den 8 oktober 2012 (SPEECH/12/701).

[22] Dom av den 17 februari 2011 i mål C-52/09, Konkurrensverket mot TeliaSonera Sverige AB, REU 2011, s. I‑527.

[23] Ärende COMP/M.6381, Google/Motorola Mobility (se IP/12/129).

[24] Förfarandet som inleddes mot Samsung den 30 januari 2012 (ärende COMP/C-3/39.939) och förfarandena som inleddes mot Motorola den 2 april 2012 (ärendena COMP/C-3/39.985 och COMP/C-3/39.986).

[25] Se pressmeddelande på http://europa.eu/rapid/press-release_IP-12-1448_en.htm.

[26] Se IP/09/1098 och MEMO/09/321.

[27] Se MEMO/12/593.

[28] http://ec.europa.eu/competition/ecn/food_report_en.pdf

[29] De frågor som togs upp var bl.a. statligt stöd i finanssektorn, livsmedelssektorn, luftfartssektorn och initiativet om modernisering av det statliga stödet.

[30] http://ec.europa.eu/competition/index_en.html

[31] http://ec.europa.eu/competition/ecn/food_report_en.pdf

[32] P7_TA(2012)0031.

[33] Europaparlamentets resolutioner från 2007, 2009, 2010 och 2011.

[34] Tillgängligt på http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.int-opinions.23584.

[35] Tillgängligt på http://www.eesc.europa.eu/?i=portal.en.int-opinions.24209.

[36] Tillgängligt på http://www.toad.cor.europa.eu/corwipdetail.aspx?folderpath=ECOS-V/035&id=21619.

[37] Tillgängligt på http://www.toad.cor.europa.eu/corwipdetail.aspx?folderpath=COTER-V/034&id=21792.