52011PC0541

1. Inledning

Arbetet med att reformera utvecklingsbiståndet inleddes genom Monterreyöverenskommelsen om finansiering för utveckling (2002) genom vilken världssamfundet enades om att effektivisera det offentliga utvecklingsbiståndet. Vid ett antal efterföljande högnivåforum (Rom 2003, Paris 2005 och Accra 2008) enades man även om principer, konkreta åtaganden och en övervakningsram till stöd för reformarbetet.

Vid det fjärde högnivåforumet, som kommer att hållas i Busan den 29 november–1 december 2011 ska man bedöma vilka framsteg som gjorts i förhållande till de åtaganden man kommit överens om samt se över agendan för biståndseffektivitet och länka denna till den mer övergripande agendan för utvecklingsfinansiering. Fokus ligger på att förbättra resultaten på utvecklingsområdet, i en situation som präglas av nya globala utvecklingsutmaningar och partnerskap, bl.a. tillväxtekonomiernas deltagande. Forumet ska inte kopiera den internationella agendan för finansiering för utveckling utan ska i stället vara inriktat på det bidrag ett effektivare bistånd kan ge när det gäller att minska fattigdomen och uppnå millennieutvecklingsmålen till 2015.

I detta meddelande presenteras förslaget till den gemensamma ståndpunkt som EU och dess medlemsstater (nedan kallade EU) ska inta i Busan. I meddelandet redovisas de framsteg som gjorts när det gäller att genomföra gjorda åtaganden samt lämnas förslag till vilken inriktning agendan för biståndseffektivitet bör ha och till hur man kan utvidga dess principer till att omfatta även andra aktörer och källor till utvecklingsfinansiering. Dessutom föreslås det att man effektiviserar de globala styrelseformerna och inriktar sig på att få till stånd ett genomförande i de enskilda länderna.

2. Konstaterade framsteg

För första gången finns det en mängd information att tillgå om reformen av utvecklingsbiståndet och dess inverkan på utvecklingsarbetet. Den oberoende etapp II-utvärderingen och den studie som företagits av de indikatorer som används för att övervaka genomförandet av Parisförklaringen (nedan kallad övervakningsstudien) visar vilka resultat som nåtts när det gäller att uppfylla de åtaganden som gjorts i Parisförklaringen och handlingsplanen från Accra.

Det framgår att agendan för biståndseffektivitet lett till förbättringar när det gäller biståndets kvalitet tack vare skärpta normer för bästa praxis och stärkta partnerskap. Detta har bidragit till att man lyckats nå resultat på utvecklingsområdet. Det kan konstateras att av de fem principerna för biståndseffektivitet så är målet ägarskap för mottagarländerna det mål där det gjorts mest framsteg. Resultaten när det gäller mottagaranpassning och givarsamordning har däremot varit mer varierande och användningen av partnerländernas egna system har inte ökat trots att dessa system förbättrats. Resultatorienterad biståndsförvaltning och ömsesidig ansvarighet är de mål där det gjorts minst framsteg. Förutsägbarheten för utvecklingsbiståndet har till och med uppvisat en negativ utveckling i förhållande till 2005. Totalt sett har utvecklingen framåt varit långsam både i partnerländerna och hos givarna då endast 2 av 13 mål uppnåtts globalt, dvs. samordning av det tekniska biståndet och avbindning av bistånd.

Både kommissionen och de 14 medlemsstater som deltog i övervakningsstudien[1] har uppvisat bättre resultat än det globala resultatet. EU:s operativa ram för biståndseffektivitet har varit en starkt bidragande faktor i detta sammanhang. Kommissionen och 14 medlemsstater har uppvisat goda resultat med avseende på de tre målen gemensamt tekniskt samarbete, användning av partnerländernas egna system för förvaltning av de offentliga finanserna och upphandling. Kommissionen och de 14 medlemsstaterna har däremot uppvisat något sämre resultat när det gäller förutsägbarhet, programbaserade strategier och gemensamma besök. Fragmenteringen av biståndet, vilken ökade mellan 2005 och 2009, och öppenhet är två problem som det återstår att lösa. Det preliminära resultatet av den studie som beställts av kommissionen[2] tyder på att ett mer kraftfullt genomförande av åtagandena i Parisförklaringen och Accrahandlingsplanen skulle leda till en vinst för EU på 4 miljarder euro om året.

I tabellen nedan redovisas såväl det globala resultatet som det resultat som kommissionen och 14 medlemsstater uppnådde i 32 partnerländer som deltog i övervakningsstudierna från 2005 och 2010.

|| Globalt || Globalt || EU[3] || EU[4] || Mål

|| 2005 || 2010 || 2005 || 2010 || 2010

1. Operativa utvecklingsstrategier || 19% || 52% || 1) || 1) || 75%

2a Kvalitet i förvaltningen av de offentliga finanserna || - || 38% || 1) || 1) || 50%

2b Kvalitet i upphandlingssystemen || - || - || 1) || 1) || Inget mål

3 Stöd som rapporteras i budgeten || 44% || 46% || 42% || 51% || 85%

4 Samordning av tekniskt bistånd || 49% || 51% || 40% || 61% || 50%

5a Användning av systemen för de offentliga finanserna || 40% || 48% || 48% || 55% || 55%

5b Användning av systemen för offentlig upphandling 2) || 40% || 44% || 51% || 66% || Inget mål

6 Minska förekomsten av parallella enheter för genomförande av projekt || - || 32% || - || 49% || 66%

7 Större förutsägbarhet för biståndet: utbetalningar enligt plan || 42% || 43% || 41% || 49% || 71%

8 Avbindning av bistånd 3) || 80% || 87% || 81% || 82% || 87%

9 Programbaserade strategier || 43% || 48% || 47% || 51% || 66%

10a Gemensamma besök || 20% || 22% || 27% || 32% || 40%

10b Gemensam analysverksamhet || 41% || 44% || 49% || 59% || 66%

11 Resultatorienterad biståndsförvaltning || 7% || 22% || 1) || 1) || 38%

12 Ramar för ömsesidig ansvarighet || 44% || 50% || 1) || 1) || 100%

1) Indikator för partnerländer

2) Global siffra 2010 för alla 78 partnerländer

3) Indikator 8 visar oviktade genomsnitt

På den globala nivån förklaras den långsamma och ojämna utvecklingen delvis av att det tar tid att ändra på rutiner. Det förefaller som om genomförandet av nästan alla åtaganden saknat den nödvändiga politiska uppbackningen och som att de strategier som använts för att effektivisera biståndet varit för byråkratiska. Dessutom har det faktum att agendan haft ett alltför brett innehåll gjort det omöjligt att fokusera verksamheten i nödvändig utsträckning.

Det förefaller vidare som om man måste identifiera vilka de viktigaste åtagandena är när det gäller att förstärka reformen av utvecklingsbiståndet och skapa en grund för att fokusera den framtida verksamheten i överensstämmelse med partnerländernas prioriteringar.

Ägarskap: För att biståndet verkligen ska ge resultat på utvecklingsområdet krävs det att partnerländerna har ägarskap. Det krävs en fördjupning till ett demokratiskt ägarskap för att ta hänsyn till behovet av en dialog som omfattar alla parter och av en förstärkning av kapaciteten hos lokala aktörer och institutioner.

Öppenhet och förutsägbarhet: Det krävs tillförlitlighet och god kommunikation i samband med biståndsströmmarna för att partnerländerna ska kunna förbättra sin förmåga att genomföra utvecklingsstrategierna. Öppenhet och förutsägbarhet stärker även ett demokratiskt ägarskap och ansvarighet. Dessa båda faktorer underlättar samordningen mellan givarna och resultatrapporteringen. Enligt studien kostar bristen på förutsägbarhet för EU:s bistånd ca 1 miljard euro om året.[5]

Mottagaranpassning: En anpassning till partnerländernas prioriteringar och användandet av mottagarländernas egna system bidrar starkt till att stärka partnerländernas ägar- och ledarskap. När man använder partnerländernas egna system leder detta till att dessa länders kapacitet förbättras i stort, vilket i sin tur gör att de blir bättre på att tillhandahålla bistånd på ett effektivt sätt.

Ansvarighet för resultat: Att uppnå bättre resultat på utvecklingsområdet är det grundläggande motivet för att man har infört en agenda för biståndseffektivitet. Ansvarighet för resultat åstadkoms i sin tur genom att man stärker kapaciteten när det gäller att övervaka, mäta och rapportera resultat samt genom att man blir bättre på att använda resultaten som beslutsunderlag.

Mindre fragmentering och splittring: Fragmentering och splittring leder till överlappning och onödigt höga transaktionskostnader. EU skulle kunna spara mer än 700 miljoner euro om året genom att minska fragmenteringen av biståndet[6].

Länder där läget är instabilt: Det kan konstateras att principerna för biståndseffektivitet är relevanta i länder där läget är instabilt, även om det i dessa fall dock krävs ett förbättrat genomförande av bästa praxis, anpassning och flexibilitet.

3. Framtida åtaganden när det gäller biståndseffektivitet

Vid forumet i Busan ska man både bekräfta Parisprinciperna och se till att de viktigaste politiska åtagandena i Parisförklaringen och Accrahandlingsplanen ges prioritet och fördjupas. Det övergripande målet är att garantera en hög ambitionsnivå i syfte att skapa resultat på utvecklingsområdet. Busandokumentet ska utgöra den framtida ramen för biståndseffektivitet, vilken ska omfatta både Parisförklaringen och Accrahandlingsplanen, samt även ange de områden och åtaganden som ska prioriteras vid det framtida genomförandet. Kommissionen föreslår att EU:s gemensamma ståndpunkt ska innehålla följande teman och förslag till åtaganden från partnerländer och givare, inbegripet multilaterala organisationer och globala fonder.

3.1. Ägarskap

Busandokumentet ska behandla frågan om ägarskap som en kombination av åtaganden om demokratiskt ägarskap, kapacitetsutveckling, förstärkning av mottagarländernas nationella system och resultatbaserad villkorlighet.

Partnerländerna bör, med stöd av givarna, förbinda sig att i) stärka det demokratiska ägarskapet, varvid man ska föredra ett tillvägagångssätt där aktörerna förhandlar fram ett brett samförstånd om utvecklingsstrategierna. Regeringarna bör främja en miljö som gör det möjligt för de olika aktörerna, bl.a. parlamenten, det civila samhällets organisationer och den privata sektorn, att lämna sitt bidrag till utvecklingsprocessen. För att man ska kunna skapa de förutsättningar som krävs för en sådan miljö krävs det att det finns ett fungerande demokratiskt system och rättsväsende samt att man respekterar de mänskliga rättigheterna och principen om jämställdhet mellan kvinnor och män. Ett demokratiskt ägarskap ställer även krav på öppenhet när det gäller information om utvecklingsresurserna, bl.a. genom offentliggörande av de nationella budgetarna. Partnerländerna bör ii) institutionalisera en inkluderande och resultatorienterad dialog som omfattar många olika parter och iii) se till att det finns ett aktivt deltagande även hos grupper som ofta är uteslutna från beslutsfattandet, bl.a. kvinnor.

Partnerländerna och givarna bör iv) bekräfta sitt åtagande när det gäller att utveckla de kapacitet som är en viktig förutsättning för att man ska kunna uppnå ägarskap och v) försöka hitta strategier som medger en avvägning mellan resultatorientering och långsiktig kapacitetsutveckling. Partnerländerna bör förbinda sig att vi) fortsätta ta ansvaret för att reformerna av de nationella systemen genomförs och givarna bör vii) tillhandahålla sitt stöd till kapacitetsutvecklingen i enlighet med de prioriteringar, det sammanhang och den kapacitet som finns på lokal nivå samt använda de olika sektorerna som en första inkörsport för gemensamma strategier. Partnerländerna och givarna ska viii) tillsammans verka för en utveckling mot en harmoniserad och resultatbaserad villkorlighet.

3.2. Öppna, harmoniserade och mottagaranpassade partnerskap

Öppenhet och förutsägbarhet

Det viktigaste framsteget som gjorts när det gäller öppenhet sedan Accra är att de nuvarande 20 signatärstaterna (inbegripet 9 EU-medlemsstater) har enats om och börjat tillämpa Iati-standarden (Iati: initiativet för öppenhet i biståndet). I Busan ska givarna bekräfta sitt åtagande om att regelbundet offentliggöra detaljerade och aktuella uppgifter om biståndsvolymer, villkor och resultat för utvecklingsutgifterna. Detta bör göras på en årlig och en rullande tre- till femårsbasis i syfte att möjliggöra en precis budgetering, redovisning och revision från partnerländernas sida.

I Busan ska givarna förbinda sig att i) utveckla interna system för flerårig budgetering av utvecklingssamarbetet, ii) tillämpa en global rapporteringsstandard som grundar sig på Iati-standarden och DAC:s (OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd) rapporteringssystem för borgenärsländer, iii) utarbeta och genomföra mekanismer för att anpassa standarderna för biståndsdata till partnerländernas system för budgetklassificering och iv) utlämna all landsspecifik information i DAC:s utgiftsprognoser, inbegripet detaljerade uppgifter på sektorsnivå. Partnerländernas åtaganden om öppenhet utgör en integrerad del av åtagandena om demokratiskt ägarskap och ansvarighet.

I Busan bör EU sända ett starkt politiskt budskap om sitt ledarskap när det gäller öppenhet genom införandet av EU:s öppenhetsgaranti. Denna garanti grundar sig på de gällande åtagandena om öppenhet som fastställs i EU:s operativa ram för biståndseffektivitet.

Mindre fragmentering och splittring

Trots att EU gjort stora investeringar för att förbättra arbetsfördelningen är fragmentering av biståndet fortfarande ett problem. Det tar tid för att land- och sektorskoncentrationen att ge resultat och det behövs fortfarande fler insatser på global nivå.

Åtagandena i Parisförklaringen och Accrahandlingsplanen har inte till fullo beaktat de politiska aspekterna av arbetsfördelningen. Det framgår dessutom av en utvärdering att partnerländerna antingen inte haft förmågan eller viljan att vara en ledande aktör i samband med fastställandet av den optimal rollfördelningen för givarna.

I Busan bör givarna göra åtaganden om att i) gå vidare med koncentrationen och arbetsfördelningen, samtidigt som de erkänner att det behövs en uppbackning av politiska beslut för att man ska nå detta mål, ii) övergå från individuella landstrategier till gemensamma biståndsstrategier för de givare som har politisk vilja att arbeta gemensamt och iii) undvika en ytterligare ökning av antalet globala fonder och i stället använda och stärka de redan befintliga kanalerna. Givarna och partnerländerna bör iv) främja en global debatt på hög nivå om arbetsfördelning mellan olika länder på grundval av DAC:s analyser om fragmentering och framtidsstudier och då även ta upp frågan om underfinansierade länder.

Mottagaranpassning

Det kan konstateras att anpassning till partnerländernas nationella prioriteringar och användandet av deras egna system gör biståndet effektivare. Det är inte enbart i samband med budgetstöd som mottagarlandets system ska användas utan detta är lika viktigt när det gäller projektstöd. Arbetet med att stärka de nationella systemen bör ledas av partnerländerna, under det att identifiering av risker och riskreducering bör företas gemensamt av partnerländerna och givarna.

I Busan bör givarna i) bekräfta sitt nuvarande åtagande om anpassning till partnerländernas nationella utvecklingsplaner, ii) och sitt åtagande att, tillsammans med partnerländerna, använda och stärka de nationella systemen när det gäller alla biståndsformer i syfte att få både institutioner och politiken inom olika områden att fungera bättre.

3.3. Ansvarighet för resultat

Bättre resultat på utvecklingsområdet är det grundläggande motivet för att man har infört en agenda för biståndseffektivitet. Trots detta är resultaten på utvecklingsområdet fortfarande svaga. Samma gäller för resultaten på området ömsesidig ansvarighet mellan partnerländerna och givarna å ena sidan och allmänheten å andra sidan.

Både partnerländer och givare har blivit alltmer ansvarskyldiga inför allmänheten när det gäller att redovisa användningen av biståndsmedel och uppnådda resultat. Även om en del länder redan har infört ramar för ömsesidig ansvarighet i enlighet med åtagandena i Parisförklaringen och Accrahandlingsplanen så skulle denna slags ramar behövas hos alla. Dessutom bör dessa ramar utvidgas till att omfatta även ansvarighet för resultat.

Vid mötena i Paris och Accra slog man fast att man bör ha en resultatorienterad biståndsförvaltning. Vid mötet i Busan bör fokus i stället att ligga på nödvändigheten av att kunna mäta och rapportera resultat. Kravet på att biståndet ska leda till resultat får inte hindra den långsiktiga processen för att utveckla partnerländernas kapacitet att planera, leverera, mäta och rapportera utvecklingsresultat. Givarnas resultatbedömningar bör så långt som möjligt grunda sig på partnerländernas resultatrapportering.

I Busan bör partnerländerna och givarna förstärka sin ansvarighet för utvecklingsresultat genom att i) investera mer i en ökning av partnerländernas kapacitet på statistikområdet, bl.a. genom Paris21[7] och ii) stärka partnerländernas övervaknings- och utvärderingskapacitet för att bättre kunna följa resultaten. Partnerländerna och givarna bör förbinda sig att iii) ha en öppen rapportering om utvecklingsresultaten som grundar sig på partnerländernas bedömningsramar, iv) alltid använda ramar för ömsesidig ansvarighet som är skräddarsydda för att passa det enskilda landet för att övervaka vilka framsteg som görs med avseende på åtaganden och resultat och att v) öka användningen av ett resultatbaserat beslutsfattande för biståndsinvesteringar.

3.4. Länder där läget är instabilt

I Parisförklaringen och Accrahandlingsplanen konstateras det att principerna för biståndseffektivitet är relevanta i instabila lägen. De måste emellertid anpassas till de särskilda problem som råder i länder där läget är instabilt till följd av ett svagt ägarskap, låg kapacitet och ett akut behov av grundläggande tjänster. Det framgår av övervakningen av de 10 särskilda principerna för instabila stater[8] att principerna för biståndseffektivitet visserligen är relevanta men att det behövs en finjustering när det gäller deras genomförande i instabila lägen.

I Busandokumentet bör det anges att man i) erkänner och stöder arbetet inom ramen för den internationella dialogen om fredsskapande åtgärder och statsbyggnad samt g7+-ländernas[9] ökade ledarroll genom att godkänna Monroviafärdplanen för fredsskapande åtgärder och statsbyggnad som ram för fastställande och mätande av resultat i instabila stater, ii) godkänner DAC:s riktlinjer för statsbyggnad, övergångsfinansiering och riskhantering i instabila lägen och iii) uppmana givarna att anpassa sina förfaranden för beslutsfattande, finansiering och genomförande till de särskilda problem som finns i samband med instabila lägen.

4. Utvidgning av principerna för biståndseffektivitet till andra aktörer och källor för utvecklingsfinansiering

Fakta tyder på att åtagandena när det gäller biståndseffektivitet är relevanta även utanför de nuvarande tillämpningsområdena och skulle därför kunna utvidgas till att omfatta även andra aktörer och källor för utvecklingsfinansiering. I och med att givare som inte är med i DAC har blivit allt viktigare bör dessa i ökad utsträckning också delta i agendan för biståndseffektivitet och Busanforumet. I avsnitten nedan om biståndseffektivitet behandlas de aktörer och finansieringskällor som kan ge bidra till ett effektivt utvecklingssamarbete och bör prioriteras vid Busanforumet.

4.1. Tillväxtekonomierna och syd–syd-samarbetet

Tillväxtekonomierna ökar snabbt i betydelse när det gäller att stöda partnerländerna, bl.a. genom syd–syd-samarbetet. Det är viktigt att man använder mötet i Busan till att stärka det globala utvecklingspartnerskapet på grundval av olika tillvägagångssätt och erfarenheter på utvecklingsområdet.

Alla aktörer som tillhandahåller utvecklingsfinansiering har intresse av att bidra till att resultaten på utvecklingsområdet förbättras. Busanforumet bör ge möjlighet till ett utbyte mellan partnerländer, givare och tillväxtekonomier så att de kan dela med sig av sina erfarenheter när det gäller att uppnå resultat. Med utgångspunkt från detta kan Busanforumet användas för att utarbeta gemensamma principer och differentierade åtaganden. Principerna för biståndseffektivitet kan bidra med ett mervärde vid utarbetandet av dessa.

Vid mötet i Busan bör det bekräftas att syd–syd-samarbetet och trepartssamarbetet är betydelsefullt. För att dessa samarbetskanaler ska kunna ge bättre resultat bör det i Busandokumentet fastställas vilken komplementaritet som finns mellan nord–syd-parterna och syd–syd-parterna på grundval av öppenhet om utvecklingsfinansieringsflödena. I Busandokumentet bör man även understryka de regionala plattformarnas betydelse för kunskapsutbytet om goda erfarenheter på utvecklingsområdet, kapacitetsutveckling och praxis för biståndsförvaltning.

4.2. Det civila samhällets organisationer, lokala myndigheter och privata stiftelser

Busandokumentet bör som en vidareutveckling av handlingsplanen från Accra och resultaten av EU:s strukturerade dialog bekräfta att organisationerna i det civila samhället ska erkännas som oberoende aktörer i sin egen rätt och att de har en kompletterande roll att spela i förhållande till regeringar och den del av den privata sektorn som drivs med vinstsyfte. Busandokumentet bör dessutom även erkänna att de lokala myndigheterna har en viktig roll att spela om de är autonoma och har rätt att ta initiativ till specifika insatser till stöd för lokala utvecklingsbehov.

Vid Busanmötet ska organisationerna i det civila samhället och de lokala myndigheterna i givar- och partnerländerna uppmanas att fortsätta sina insatser för att öka ansvarigheten, öppenheten och integriteten i sin verksamhet på grundval av självregleringsmekanismer som t.ex. Istanbulprinciperna för biståndseffektivitet hos det civila samhällets organisationer[10].

Parisprinciperna är även tillämpliga på de privata stiftelser, vilka har kommit att bli allt en allt viktigare kategori av givare. Stiftelserna bör uppmanas att vidta de anpassningar som är nödvändiga för att Istanbulprinciperna ska passa ihop med just deras verksamhet och partnerskap.

Dessutom ska organisationer i det civila samhället och privata stiftelser som agerar på internationell nivå i sin roll som givare främja lokalt ägarskap genom att ge det civila samhället på lokal nivå företräde när det gäller att identifiera de lokala utvecklingsbehoven.

4.3. Samarbete med den del av den privata sektorn som drivs med vinstsyfte

De privata aktörernas inträde på utvecklingsområdet skapar nya infallsvinklar och lösningar. Detta innebär att den privata sektorn måste öka sin delaktighet i utvecklingssamarbetet så att biståndets roll som katalysator stärks. Ett ökat samarbete bör grunda sig på principerna för biståndseffektivitet.

Att blanda lån och bidrag och i ökad utsträckning använda sig av innovativa finansiella instrument (riskkapital, garantier, riskdelning) i samarbete med multilaterala och bilaterala institutioner gör det enklare att anskaffa ytterligare utvecklingsfinansiering från den privata sektorn. Vid mötet i Busan bör parterna uppmanas att vidareutveckla och öka användningen av de två finansieringsformerna blandning av lån och bidrag och innovativa instrument. Den privata sektorn bör även uppmanas att spela en aktiv roll i utvecklingssamarbetet genom offentlig-privata partnerskap och förfaranden för att stärka företagens sociala ansvar.

4.4.      Internationell finansiering av klimatåtgärder som ett led i det offentliga utvecklingsbiståndet

Inom ramen för Köpenhamns–Cancún-processen har man kommit överens om att anslå betydande medel till finansieringen av klimatåtgärder, nämligen s.k. snabbstartsfinansiering till ett belopp av 30 miljarder US-dollar under perioden 2010–2012 och en ökning av den offentliga och privata finansieringen så att den når upp till 100 miljarder US-dollar om året till 2020.

I Busandokumentet bör man i) godkänna tillämpningen av principerna för biståndseffektivitet på klimatförändringsfinansiering och sätta upp målet att ett sådant godkännande ska införas även i samband med Köpenhamn–Cancún–Durban-processen, ii) begära att övergångskommittén för Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar tar med principerna om biståndseffektivitet vid utarbetandet av den gröna klimatfonden och iii) göra ett åtagande att regelbundet kontrollera tillämpningen av principerna om biståndseffektivitet med hjälp av mekanismen för övervakning, rapportering och kontroll av klimatfinansieringen.

5. Styrning och övervakning av biståndseffektiviteten – framtidsperspektiv

För närvarande har man inte gjort tillräckligt när det gäller att skapa de nödvändiga förutsättningarna för en effektiv styrning av biståndseffektiviteten. För det första har det politiska stöd som är nödvändigt ännu inte helt uppbådats och har hittills endast resulterat i tre högnivåforum. För det andra har de globala strukturerna inte räckt till för genomförandet på landnivå och arbetsgruppen om biståndseffektivitet i DAC:s regi (WP-EFF) har utvecklats till en separat och tungrodd byråkrati. För det tredje har det visserligen skett en övervakning av Parisåtagandena, men den har inte varit anpassad till de landspecifika förhållandena. Till sist bör det nämnas att alla partnerländer ännu inte utarbetat någon ram för ömsesidig ansvarighet och att man inte fört någon fortlöpande diskussion om resultaten av dessa ramar på global nivå .

De beslut som fattas om styrning vid mötet i Busan bör vara så detaljerade att man undviker att det uppstår långa diskussioner i efterhand. Generellt sett bör styrelseformerna täcka ett brett spektrum av utvecklingspartner. Styrningen efter mötet i Busan bör vara utformad enligt följande:

För det första bör det politiska engagemanget och beslutsfattandet inriktas på att skapa en koppling mellan genomförandet av agendan för biståndseffektivitet och de olika forumen för utvecklingsfrågor som finns på global nivå. Detta kan ske genom att framstegen när det gäller agendan diskuteras vid regelbundna debatter på hög nivå i Internationella valutafonden (IMF), Världsbanken och vid de högnivåmöten och möten på högre tjänstemannanivå som hålls av DAC.

För det andra bör genomförandet på landnivå stärkas genom nationella ”pakter” som innebär att partnerländerna, på grundval av ett samråd med många olika aktörer, enas om lokalt anpassade Busanprioriteringar och mål med sina utvecklingspartner, varvid befintliga lokala mekanismer ska användas för att säkra den ömsesidiga ansvarigheten.

För det tredje bör WP-EFF effektiviseras genom att man avskaffar de flesta av de nuvarande undergrupperna. Dessutom bör WP-EFF ges i uppgift att underlätta genomförandet på landnivå (stödfunktion, syntes, bästa praxis) och att ansvara för den globala övervakningen tillsammans med DAC. DAC bör bli en internationell plattform för öppenhet och vara värdorganisation för det internationella initiativet för insyn i biståndet (Iati). FN:s samarbetsforum för utveckling bör inrikta sig på att stärka den ömsesidiga ansvarigheten på global nivå.

Slutligen bör den globala övervakningen företas med hänsyn tagen till att slutdatum för millennieutvecklingsmålen är satt till 2015. Parisindikatorerna bör minskas till sitt antal så att de endast täcker den prioriterade delen av agendan. De indikatorer som ska tas med är den som rör ägarskap (indikatorerna 1 och 2), mottagaranpassning (indikatorerna 3 och 5), förutsägbarhet och öppenhet (indikator 7) och ansvarighet för resultat (indikator 12), vilket ger samma antal indikatorer för både partnerländerna och givarna. Utgångspunkten för indikatorerna bör vara oförändrat så att det blir möjligt att mäta utvecklingen på lång sikt. Övervakningen på landnivå bör grunda sig på de befintliga lokala mekanismerna. Allmänna erfarenheter bör spridas på global nivå genom WP-EFF och DAC.

6. Slutsatser

Busanforumet utgör ett utmärkt tillfälle för att fokusera agendan för biståndseffektivitet så att biståndet blir ännu effektivare och leder till bättre resultat på utvecklingsområdet. Den goda tillgången till information om biståndsreformerna gör att det går att fatta välgrundade beslut. För att genomförandet ska ge goda resultat fordras det ett fast politiskt åtagande. För att möjliggöra detta föreslår kommissionen att EU ska fortsätta att spela en ledande roll när det gäller att åstadkomma ett effektivare bistånd genom att ställa upp följande mål:

1. Busandokumentet bör vara ett brett dokument som bekräftar Parisprinciperna, grundar sig på Parisförklaringen och handlingsplanen från Accra och är inriktat på att fördjupa de viktigaste åtagandena för det framtida genomförandet. Alla DAC-givare, globala fonder och multilaterala organisationer bör iaktta dessa principer och åtaganden fullt ut.

2. De frågor rörande biståndseffektivitet som bör ingå i Busandokumentet är demokratiskt ägarskap, öppenhet och förutsägbarhet, minskad fragmentering och splittring, mottagaranpassning och ansvarighet för resultat. När det gäller instabila lägen bör åtagandena fördjupas på ett flexibelt sätt.

3. På landnivå ska principerna för biståndseffektivitet genomföras med hjälp av flexibla och partnerlandsstyrda nationella ”pakter” som grundar sig på befintliga lokala mekanismer. Strukturerna för styrning och övervakning av biståndseffektiviteten på global nivå bör effektiviseras.

4. Tillväxtekonomierna, organisationerna i det civila samhället, de lokala myndigheterna och den privata sektorn (både den del som drivs med vinstsyfte och den icke-vinstdrivande delen) bör uppmanas att redovisa sina olika erfarenheter av att uppnå utvecklingsresultat och att tolka principerna om biståndseffektivitet så att man tillsammans kan verka för en ökad differentiering när det gäller ansvar och åtaganden.

5. Åtagandena på området biståndseffektivitet bör utvidgas till att även omfatta andra källor till utvecklingsfinansiering, särskilt finansiering av klimatåtgärder.

[1]               Förutom kommissionen deltog även följande medlemsstater i studien: Belgien, Danmark, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Sverige, Tyskland och Österrike.

[2]               Se http://ec.europa.eu/europeaid/how/ensure-aid-effectiveness/documents/aid-effectiveness-benefits_en.pdf

[3]               Se fotnot 1.

[4]               Se fotnot 1.

[5]               Se fotnot 2.

[6]               Se fotnot 2.

[7]               Paris21 är ett konsortium som bildats av partnerländerna och givarna. Dess sekretariat är placerat hos OECD (Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling), se http://www.paris21.org/.

[8]               Med principerna för instabila stater avses Principles of Good International Engagement in Fragile States som OECD-länderna anslöt sig till 2007.

[9]               Sammanslutningen g7+ är ett oberoende och autonomt forum för instabila och krisdrabbade stater och regioner som invigdes vid det första mötet inom ramen för den internationella dialogen om fredsskapande åtgärder och statsbyggnad som hölls 2010 i Dili, Östtimor.

[10]             http://www.cso-effectiveness.org/IMG/pdf/final_istanbul_cso_development_effectiveness_principles_footnote.pdf