31.5.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

CE 153/1

—

med beaktande av artikel 225 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,

—

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (1) (insolvensförordningen),

—

med beaktande av EU-domstolens domar av den 2 maj 2006 (2), 10 september 2009 (3) och 21 januari 2010 (4),

—

med beaktande av artiklarna 42 och 48 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och yttrandena från utskottet för ekonomi och valutafrågor och utskottet för sysselsättning och sociala frågor (A7-0355/2011), och av följande skäl:

A.

Skillnaderna mellan olika länders insolvenslagstiftning skapar konkurrensfördelar eller konkurrensnackdelar och svårigheter för företag med gränsöverskridande verksamhet, och kan utgöra hinder för en framgångsrik omstrukturering av insolventa företag. Dessa skillnader gynnar forum shopping. Den inre marknaden skulle gynnas av rättvisa konkurrensvillkor.

B.

Det måste vidtas åtgärder för att förhindra såväl missbruk som ett ökat nyttjande av det fenomen som kallas forum shopping. Likaså bör man också undvika att det finns flera motstridiga huvudförfaranden.

C.

Även om det inte går att inrätta ett organ för materiell insolvenslagstiftning på EU-nivå finns det vissa områden inom insolvenslagstiftningen där en harmonisering vore meningsfull och möjlig.

D.

Det finns en gradvis konvergens i medlemsstaternas nationella insolvenslagstiftning.

E.

Insolvensförordningen antogs år 2000 och har nu varit i kraft i mer än nio år. Kommissionen bör senast den 1 juni 2012 lägga fram en rapport om dess tillämpning.

F.

Insolvensförordningen var resultatet av en mycket utdragen förhandlingsprocess, som ledde till att många känsliga frågor utelämnades och att dess strategi i en rad olika frågor var förlegad redan när den antogs.

G.

Sedan insolvensförordningens ikraftträdande har många förändringar ägt rum, 12 nya medlemsstater har anslutit sig till unionen och fenomenet företagskoncerner har ökat enormt.

H.

Insolvens får negativa konsekvenser inte bara för de berörda företagen, utan också för medlemsstaternas ekonomier. Syftet bör därför vara att skydda samtliga ekonomiska aktörer, skattebetalare och arbetsgivare mot konsekvenserna av insolvens.

I.

Strategin i fråga om insolvensförfaranden kretsar nu mer kring att rädda företag som alternativ till att försätta dem i konkurs.

J.

Insolvenslagstiftningen bör vara ett verktyg för att rädda företag på unionsnivå. Detta ska när så är möjligt ske för att gynna gäldenären, borgenärerna och de anställda.

K.

En borgenär bör inte få missbruka insolvensförfarandet i syfte att förhindra gemensamma åtgärder för indrivning av fordringar. Det behöver därför införas lämpliga rättssäkerhetsgarantier.

L.

Lagstiftningen behöver förbättras i fråga om tillfällig insolvens inom företag.

M.

I sitt meddelande av den 3 mars 2010”Europa 2020: En strategi för smart och hållbar tillväxt för alla” (KOM(2010)2020) uppgav kommissionen, med hänvisning till svaga länkar och flaskhalsar som utgör hinder för en inre marknad för 2000-talet, följande: ”De små och medelstora företagens tillträde till inre marknaden måste förbättras. Entreprenörskap måste utvecklas genom konkreta politiska initiativ, t.ex. genom en förenkling av bolagsrätten (konkursförfaranden, stadga för privata företag, osv.), och genom initiativ som ger företagare möjlighet att starta på nytt efter en konkurs.”

N.

Insolvenslagstiftningen bör även innehålla regler för avveckling av ett företag på det sätt som är minst skadligt och mest gynnsamt för alla berörda när det har fastställts att försöket att rädda företaget sannolikt kommer att misslyckas eller har misslyckats.

O.

I varje enskilt fall måste skälen till ett företags insolvens undersökas, dvs. att det måste fastställas om företagets finansiella svårigheter endast är tillfälliga eller om företaget verkligen är insolvent. Det väsentliga är att en gäldenärs samtliga tillgångar och skulder fastställs, så att dennes solvens eller insolvens kan bedömas.

P.

Företagskoncerner är ett vanligt fenomen, men deras insolvens har ännu inte diskuterats på EU-nivå. Insolvens för en företagskoncern leder sannolikt till att flera skilda insolvensförfaranden inleds i olika rättsområden med avseende på vart och ett av de insolventa koncernbolagen. Om inte dessa förfaranden kan samordnas är det osannolikt att koncernen kan omorganiseras som helhet och den kan behöva delas upp i sina dotterbolag, med de förluster som följer för borgenärer, aktieägare och arbetstagare.

Q.

När företagskoncerner drabbas av insolvens är det i nuläget mycket svårt att genomföra en sanering, på grund av att man inom EU tillämpar olika bestämmelser på nationell nivå, vilket äventyrar tusentals arbetstillfällen.

R.

Den sammankoppling av nationella insolvensregister som leder till inrättandet av en allmänt tillgänglig och omfattande EU-databas för insolvensförfaranden skulle innebära att borgenärer, aktieägare, arbetstagare och domstolar kan avgöra huruvida insolvensförfaranden har inletts i en annan medlemsstat och få information om tidsfristerna och detaljerna för att anmäla fordringar. Detta skulle främja en kostnadseffektiv förvaltning och öka öppenheten samtidigt som uppgiftsskyddet respekteras.

S.

Gränsöverskridande så kallade livstestamenten (”living wills”) bör ha rättslig verkan i fråga om finansinstitut och bör övervägas för alla systemviktiga bolag, även sådana som inte är finansinstitut, som ett viktigt steg i arbetet med att uppnå en lämplig gränsöverskridande insolvensram.

T.

I bestämmelserna om insolvensförfaranden måste man tillåta särskilda åtgärder för separation av sunda enheter som tillhandahåller viktiga tjänster, såsom betalningssystem och andra mekanismer som definieras i livstestamenten. I detta hänseende bör medlemsstaterna också se till att deras insolvenslagar innehåller adekvata bestämmelser som tillåter särskilda arrangemang på EU-nivå så att insolventa gränsöverskridande konglomerat kan delas upp i sunda enheter.

U.

Insolvensförfarandena bör beakta gruppinterna överföringar, för att säkerställa att tillgångar där det är lämpligt kan återfås över gränserna och på så sätt uppnå ett skäligt resultat.

V.

Vissa investmentbolag, särskilt försäkringsbolag, kan inte upplösas hur snabbt som helst, utan kräver en lösning med en skälig distribution av tillgångar över tiden. Företagsöverlåtelse, avveckling eller fortsatt verksamhet bör inte förhindras och kan behöva prioriteras.

W.

Beslutet att involvera hela koncerner snarare än enskilda juridiska personer i insolvensförfaranden bör vara resultatinriktat och beakta eventuella följdverkningar, såsom att man utlöser andra avvecklingsverktyg eller följderna för garantisystem som täcker flera varumärken inom en koncern.

X.

Det vore lämpligt att undersöka definitionen av harmoniserade ”bail-in-förfaranden” och standarder för gränsöverskridande konglomerat, i synnerhet omvandling av skulder till aktiekapital.

Y.

Trots att arbetsrätten är varje medlemsstats ansvarsområde kan insolvenslagstiftningen inverka på arbetsrätten. Mot bakgrund av den ökade globaliseringen och inte minst den ekonomiska krisen bör frågan om insolvens betraktas ur ett arbetsrättsligt perspektiv, eftersom olika definitioner av sysselsättning och arbetstagare i medlemsstaterna inte bör undergräva arbetstagarnas rättigheter i händelse av insolvens. Diskussionerna kring den särskilda frågan om insolvens bör emellertid inte automatiskt användas som förevändning för att reglera arbetsrätten på EU-nivå.

Z.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/94/EG av den 22 oktober 2008 om skydd för arbetstagare vid arbetsgivarens insolvens (5) syftar till att garantera en lägsta skyddsnivå för arbetstagare i händelse av insolvens, samtidigt som en adekvat flexibilitet för medlemsstaterna upprätthålls. Medlemsstaterna har kommit olika långt med genomförandet av direktivet, och det måste beaktas.

AA.

Direktiv 2008/94/EG omfattar uttryckligen deltidsanställda, visstidsanställda och arbetstagare med tillfälligt anställningsförhållande. Skyddet måste stärkas också för anställda med atypiska kontrakt i händelse av insolvens.

AB.

Den nuvarande bristen på harmonisering av rangordningen av borgenärer gör att resultaten av rättsliga förfaranden blir svårare att förutse. Det är nödvändigt att i större utsträckning prioritera arbetstagarnas fordringar framför andra borgenärers fordringar.

AC.

Tillämpningsområdet för direktiv 2008/94/EG, i synnerhet betydelsen av ”utestående fordringar”, är för vittgående eftersom ett antal medlemsstater tillämpar en snäv definition av ersättning (och utesluter t.ex. avgångsvederlag, bonusar och återbetalningar av utlägg). Detta kan leda till att ersättning inte utgår för betydande fordringar.

AD.

Medlemsstaterna har behörighet att definiera begreppen ersättning och lön, förutsatt att de tillämpar de generella principerna om jämlikhet och icke-diskriminering mellan arbetstagarna, vilket bör leda till att alla insolvenssituationer som inte gynnar arbetstagarna bör beaktas för att de ska få ersättning i enlighet med det sociala målet i direktiv 2008/94/EG, och minimibelopp för ersättning ska fastställas.

AE.

Mot bakgrund av anställningsavtalen inom EU och mångfalden av sådana avtal i medlemsstaterna är det för närvarande inte är möjligt att på europeisk nivå försöka definiera begreppet arbetstagare.

AF.

Undantag från tillämpningsområdet för direktiv 2008/94/EG bör undvikas i så stor utsträckning som möjligt.

AG.

De lagstiftningsåtgärder som föreslås i denna resolution bör bygga på de detaljerade konsekvensbedömningar som parlamentet efterlyser.

1.

Europaparlamentet begär att kommissionen på grundval av artiklarna 50, 81.2 eller 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt lägger fram ett eller flera lagstiftningsförslag med avseende på en insolvensram för företag i EU, i enlighet med de detaljerade rekommendationerna i bilagan till denna resolution, för att säkerställa rättvisa konkurrensvillkor, baserat på en grundlig analys av alla tänkbara alternativ.

2.

Europaparlamentet bekräftar att rekommendationerna respekterar de grundläggande rättigheterna och subsidiaritetsprincipen.

3.

Europaparlamentet anser att förslagets ekonomiska konsekvenser bör täckas av lämpliga budgetanslag.

4.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution och bifogade detaljerade rekommendationer till kommissionen och rådet.