52011DC0763

POLITISK BAKGRUND

EU behöver en strategi för att komma stärkt ur den ekonomiska krisen och omvandlas till en smart och hållbar ekonomi för alla, med hög sysselsättning, produktivitet och social sammanhållning. Europa 2020-strategin innehåller en vision för EU:s sociala marknadsekonomi under 2000-talet.

Den inre marknaden är visserligen inte ett av de sju flaggskeppsinitiativ som är avgörande för att de överordnade målen i Europa 2020-strategin ska uppnås, men i meddelandet om Europa 2020 fastslås det att man kommer att använda sig av instrument på EU-nivå, särskilt den inre marknaden, finansieringsmekanismer och externa politikverktyg, för att åtgärda flaskhalsproblem och åstadkomma resultat på vägen mot Europa 2020-målen. Konkreta förslag för att se till att dessa instrument fullt ut bidrar till strategin är en integrerad del av Europa 2020.

Enligt meddelandet behövs det en starkare, mer djupgående och utvidgad inre marknad för tillväxt och nya arbetstillfällen. Med avseende på en nylansering av den inre marknaden uppdrog kommissionens ordförande Barroso åt Mario Monti att utarbeta en rapport med rekommendationer och lösningar. Monti lade fram sin rapport 2010, där det påpekas att den inre marknaden är viktig på flera andra områden inom EU:s beslutsprocess som tilldrar sig större politiskt intresse, och att det finns en risk för att dessa områden inte uppnår sitt avsedda syfte om de inte helt och fullt vilar på en stabil inre marknad.

Mario Monti framhöll att man för att bevara en dynamisk och expanderande inre marknad för varor måste bygga vidare på genomförandet av det åtgärdspaket för varumarknaden som godkändes 2008, särskilt när det gäller principen om ömsesidigt erkännande och marknadskontroll.

Föreliggande initiativ är ett viktigt led i genomförandet av det regelverk som antogs den 9 juli 2008 som en del av det s.k. varupaketet. Målet med detta paket var att öka den fria rörligheten för säkra varor genom en effektivare EU-lagstiftning om produktsäkerhet, ökat konsumentskydd och lika villkor för de ekonomiska aktörerna.

Med tanke på den globala ekonomiska krisen är detta särskilt viktigt i nuläget, eftersom det behövs en väl fungerande inre marknad för att främja konkurrenskraft, tillväxt och sysselsättning i EU – EU:s politiska huvudprioriteringar, vilket framgår av förslaget om en inremarknadsakt[1].

VARUPAKETET OCH DESS BIDRAG TILL DEN INRE MARKNADEN

Den fria rörligheten för varor är en grundläggande princip på den inre marknaden i enlighet med fördraget, och en central del av EU:s utveckling.

Sedan 1970-talet har ett brett spektrum av varor reglerats genom EU-lagstiftning som tillkommit för att bl.a. konsumenterna, arbetstagarna, miljön och energiresurserna m.m. ska ha ett enhetligt skydd, och därigenom har man säkerställt fri rörlighet i hela EU.

Antagandet av den nya metoden 1985, som innebär att endast de viktigaste kraven fastställs i lagstiftningen och att detaljerade tekniska frågor behandlas i harmoniserade standarder, har snabbat på harmoniseringsprocessen så att hela branscher har dragit nytta av den fria rörligheten.

Lagstiftningen om teknisk harmonisering har gett goda resultat. Den inre marknaden för varor har blivit verklighet, vilket har lett till att varor är säkra och kan röra sig fritt i hela EU.

Genomförandet och kontrollen av efterlevnaden av denna lagstiftning har dock visat på ett antal brister som underminerar lagstiftningens effektivitet, vilket framgår av att det ständigt dyker upp varor på marknaden som inte uppfyller kraven och kan vara farliga. Detta skadar tilltron till hela systemet och leder till att de ekonomiska aktörerna inte konkurrerar på lika villkor. Delvis beror detta på att en del anmälda organ inte sköter sitt arbete och att den bristande konsekvensen i lagstiftningen gör det onödigt svårt för tillverkare och myndigheter att tillämpa den.

Varor som inte uppfyller kraven kan skada användarna. Företag som följer reglerna får dessutom konkurrensnackdelar eftersom de mindre nogräknade företagen skaffar sig otillbörliga fördelar, t.ex. genom att undvika dyra förfaranden för bedömning av överensstämmelse.

Ett stort problem för medlemsstaternas marknadskontrollmyndigheter är att de varor som inte uppfyller kraven och de aktörer som tillhandahållit dem sällan går att spåra, särskilt inte när varorna har sitt ursprung i tredjeländer. Dessutom är marknadskontrollen i medlemsstaterna inte alltid så konsekvent och noggrann som den borde vara, vilket innebär att varor som kan vara farliga är i omlopp. Eftersom marknadskontroll huvudsakligen sker på nationell nivå behövs det bättre övervakning, samordning och informationsutbyte på EU-nivå, så att man kan säkerställa en mer enhetlig säkerhetsnivå i hela EU.

Lagstiftningskraven avseende varor har blivit alltmer komplicerade för de ekonomiska aktörerna. Moderna varor är tekniskt mer komplicerade och riskerna för såväl människors hälsa och säkerhet som miljön är av mer varierande slag än tidigare. Detta har lett till att tillverkare och andra ekonomiska aktörer ställs inför ett stort och ökande antal rättsakter som samtidigt ska tillämpas på en och samma produkt. Dessutom har produktlagstiftningen gradvis blivit mer inkonsekvent – olika termer används om begrepp som i själva verket är gemensamma i all lagstiftning om harmonisering (t.ex. förfaranden för bedömning av överensstämmelse och skyddsklausuler). Detta problem är större än man kan tro.

Även små skillnader kan göra det svårt för de ekonomiska aktörererna att förstå hur de ska uppfylla kraven i EU-lagstiftningen. Det kan leda till att seriösa aktörer i onödan gör stora investeringar för att vara säkra på att uppfylla kraven. Lagstiftningens bristande konsekvens och tvetydigheter gör det dessutom möjligt för oseriösa aktörer att kringgå myndigheternas kontroller. De nationella myndigheterna vet ofta inte vilka kontroller som ska göras eller hur de ska gå till. Detta leder till att medlemsstaterna (och även olika regioner inom dem) använder olika tillvägagångssätt, vilket har resulterat i att marknadskontrollerna inte genomförs lika ofta, enligt samma kriterier eller lika noggrant i hela EU. Detta i sin tur leder till att aktörerna inte konkurrerar på lika villkor, oavsett om de är tillverkare eller importörer.

Mot bakgrund av detta lade kommissionen 2003 fram ett meddelande för Europaparlamentet och rådet om genomförandet av den nya metoden som antogs 1985[2]. I meddelandet konstaterades det att den nya metodens lagstiftningsteknik behövde ses över och kompletteras med lagstiftningskrav för ackreditering av organ för bedömning av överensstämmelse och en allmän strategi för marknadskontroll av varor.

DET NYA REGELVERKET OCH DESS TILLÄMPNING

Som en följd av denna översyn lade kommissionen fram en samling åtgärder som kom att kallas varupaketet. Den nya lagstiftningsramen, förordning (EG) nr 765/2008 och beslut nr 768/2008/EG, antogs som en del av paketet (som också omfattade ett meddelande om bilregistrering och ett förslag till förordning om ömsesidigt erkännande). Dessa texter är mer långtgående än en ren översyn av den nya metoden och innehåller de facto ny lagstiftning på det harmoniserade området.

Förordning (EG) nr 765/2008 och beslut nr 768/2008/EG innebär ett viktigt politiskt genombrott för den inre marknaden för varor, i och med att där inte bara fastställs en övergripande och konsekvent metod för teknisk harmonisering i fråga om produktsäkerhet utan genom att de också bereder väg för en reell och effektiv marknadskontroll för alla varor på marknaden, oberoende av om de har sitt ursprung i eller utanför EU.

Syftet med texterna är att effektivisera lagstiftningen till skydd för hälsa och säkerhet (och andra allmänna intressen) genom

- att täppa till luckorna i EU:s politik, t.ex. ackreditering och marknadskontroll inklusive kontroll av varor från tredjeländer,

- att avhjälpa de nuvarande bristerna, mot bakgrund av tjugo års tillämpning av den nya metoden tillsammans med mer traditionell lagstiftning,

- att skapa konsekvens i en lagstiftning som i dagsläget inbegriper fler och fler sektorer.

De två texterna bidrar på olika sätt till att uppfylla dessa behov och fullbordar kvalitetskedjan i lagstiftningen: (väsentliga) krav avseende skydd av hälsa och säkerhet och andra allmänna intressen, kvalitetskrav som tillverkare och organ för bedömning av överensstämmelse ska uppfylla, ett ackrediteringssystem för att säkerställa att organen för bedömning av överensstämmelse uppfyller kvalitetskraven, öppna förfaranden för bedömning av överensstämmelse, stark marknadskontroll och kontroll av varor från tredjeländer. En svag eller felande länk i denna kedja kan innebära att osäkra varor kommer ut på marknaden och når slutkonsumenterna, i deras privatliv eller på arbetet. Förordning (EG) nr 765/2008 och beslut nr 768/2008/EG hör ihop och kompletterar varandra, och båda har ett nära samband med sektorslagstiftningen genom att stödja och komplettera den.

Förordningen innehåller principer, regler, rättigheter och skyldigheter. Den är direkt tillämplig sedan den 1 januari 2010 och tillämpas av de nationella myndigheterna med bistånd av kommissionen, för att garantera ett samordnat tillvägagångssätt.

Beslutet innehåller standardbestämmelser som bygger på bestämmelser i flera befintliga delar av unionslagstiftningen om harmonisering, men har ingen rättslig verkan. I sin egenskap av sui generis -beslut utgör det ett åtagande från EU-lagstiftaren att tillämpa innehållet så systematiskt som möjligt på all produktlagstiftning, gammal, nuvarande och framtida, och på så sätt underlätta genomförandet för alla berörda parter.

Förordningens fulla verkan beror i viss mån på hur beslutets bestämmelser har integrerats i sektorslagstiftningen.

Förordningen och beslutet gäller i samverkan med unionslagstiftningen om harmonisering på följande sätt:

- Sektorslagstiftningen bestämmer nivån för skyddet av hälsa och säkerhet och andra allmänna intressen, ålägger de ekonomiska aktörerna och nationella myndigheterna vissa krav, avgör vilka förfaranden för bedömning av överensstämmelse som är lämpliga och omfattar skyddsmekanismer.

- Förordning (EG) nr 728/2008 innehåller regler för ackreditering av organ för bedömning av överensstämmelse som utför bedömningar av överensstämmelse i enlighet med sektorslagstiftning, och ålägger marknadskontrollmyndigheterna att se till att skyldigheterna i sektorslagstiftningen fullföljs och att kontrollera varor från tredjeländer.

Genom denna anpassning införs bestämmelserna i beslut nr 768/2008/EG vad gäller definitioner, de ekonomiska aktörernas skyldigheter, krav på spårbarhet, konsoliderade kriterier och förfaranden för anmälan av organ för bedömning av överensstämmelse i sektorslagstiftningen, varigenom bestämmelserna om marknadskontroll i förordning (EG) nr 765/2008 får full verkan.

ANPASSNINGEN OCH PAKETET

Beträffande framtida lagstiftning kommer kommissionen systematiskt att undersöka om det är möjligt att införa beslutets bestämmelser i sektorslagstiftningen samt göra denna anpassning så ofta och så fullständigt som möjligt. Om kommissionen beslutar att inte göra detta måste det tydligt framgå varför det skulle vara olämpligt. Denna process kommer att bli aktuell varje gång sektorslagstiftning ändras.

Sedan beslutet antogs har flera rättsakter blivit föremål för översyn. Leksaksdirektivet ändrades genom direktiv 2009/48/EG av den 18 juni 2009[3] och är det första direktiv som har anpassats fullt ut till beslut nr 768/2008/EG. Andra står i tur.

Frågan är vad man ska göra i de fall där det inte planeras någon översyn/revidering av lagstiftningen i närtid. Ju enhetligare produktlagstiftningen är desto lättare blir den att förstå och därmed att följa och genomdriva. Övergripande harmoniserade lösningar bidrar helt klart till större enhetlighet, t.ex. när det gäller förfaranden för bedömning av överensstämmelse eller regler för anmälda organ.

Det finns därför ett verkligt behov av att se över ett antal direktiv som normalt sett inte skulle revideras i närtid, så att bestämmelserna rörande marknadskontroll snabbt ska kunna tillämpas på de berörda sektorerna.

Därför föreslås en anpassning till beslutet av ett antal direktiv som inte var aktuella för översyn men där det vore bra med bestämmelser om marknadskontroll och andra sektorsövergripande frågor, utan att det påverkar rent branschspecifika frågor.

Avsikten med detta paket är således att ändra ett antal utvalda direktiv genom att på en enda gång på ett enkelt sätt införa övergripande bestämmelser från beslutet utan att ändra sektorsspecifika aspekter, för att så många sektorer som möjligt ska kunna dra nytta av de omedelbara fördelarna med den nya lagstiftningsramen.

För att uppnå största möjliga rättsliga klarhet har kommissionen valt att ändra rättsakterna genom omarbetning. Detta och det interinstitutionella avtalet mellan Europaparlamentet, rådet och kommissionen bör bidra till att fokusera diskussionen i medbeslutandeförfarandet på den övergripande anpassningen av texterna till beslut nr 768/2008/EG, så att man undviker nya diskussioner om sektorsspecifika frågor.

Direktiven bör också anpassas till terminologin och bestämmelserna i Lissabonfördraget. Det är särskilt viktigt att införa de nya bestämmelserna om kommittéförfarandet eftersom ett antal av de berörda direktiven innehåller bestämmelser om kommittéer.

HUR DIREKTIVEN HAR VALTS UT

Efter antagandet av den nya lagstiftningsramen i juli 2008 gick kommissionens avdelningar igenom produktlagstiftningen för att se vilka rättsakter som inom de kommande 3–5 åren (dvs. fram till 2013) skulle behöva ses över av sektorsspecifika skäl (t.ex. för att klargöra eller utvidga tillämpningsområdet och för att uppdatera säkerhetskraven). Större delen av den befintliga lagstiftningen behövde uppdateras av sektorsspecifika skäl, och dessa revideringar återfinns i kommissionens arbetsprogram. Anpassningen kommer att ske inom ramen för dessa revideringar.

Kommissionen letade också efter lagstiftning som till stor del hade samma struktur och upplägg som bestämmelserna i beslut nr 768/2008/EG och som lämpade sig för att enbart anpassas till beslutet. Detta begränsade automatiskt urvalet till de direktiv som antagits enligt den nya metoden, eftersom det för annan lagstiftning (särskilt gamla direktiv eller direktiv som antagits enligt den traditionella metoden) inte räcker med anpassning utan behövs mer omfattande ingrepp.

Denna process ledde till att kommissionen kom fram till att följande tio direktiv enligt den nya metoden skulle ingå i denna anpassning:

- Direktivet om explosiva varor för civilt bruk: direktiv 93/15/EEG om harmonisering av bestämmelserna om utsläppande på marknaden och övervakning av explosiva varor för civilt bruk.

? ATEX-direktivet: direktiv 94/9/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om utrustning och säkerhetssystem som är avsedda för användning i explosionsfarliga omgivningar.

? Hissdirektivet : direktiv 95/16/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om hissar.

? Direktivet om tryckbärande anordningar: direktiv 97/23/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om tryckbärande anordningar.

? Direktivet om mätinstrument: direktiv 2004/22/EG om mätinstrument.

? EMC-direktivet: direktiv 2004/108/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om elektromagnetisk kompatibilitet.

? Lågspänningsdirektivet: direktiv 2006/95/EG om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning om elektrisk utrustning avsedd för användning inom vissa spänningsgränser.

? Direktivet om pyrotekniska artiklar: direktiv 2007/23/EG om utsläppande på marknaden av pyrotekniska artiklar.

? Direktivet om icke-automatiska vågar: direktiv 2009/23/EG om icke-automatiska vågar.

? Direktivet om enkla tryckkärl : direktiv 2009/105/EG om enkla tryckkärl.

Det som dessa direktiv främst har gemensamt är att de är uppbyggda på liknande sätt: definitioner, grundläggande hälso- och säkerhetskrav, hänvisningar till harmoniserade europeiska standarder, krav på tillverkarna, krav på spårbarhet, krav avseende bedömningar av överensstämmelse (alla innehåller förfaranden för bedömning av överensstämmelse, i åtta av dem ställs det krav på åtgärder från de anmälda organen) samt skyddsmekanismer.

Några av direktiven är sektorsövergripande (särskilt lågspänningsdirektivet, EMC-direktivet, direktivet om mätinstrument, ATEX-direktivet och direktivet om tryckbärande anordningar), vilket innebär att fördelarna med anpassningen för de ekonomiska aktörerna och de ansvariga nationella myndigheterna kan förväntas bli ännu större.

De berörda sektorerna är mycket viktiga branscher som är föremål för kraftig internationell konkurrens och därför kommer att dra fördel av förenkling och jämlika villkor på EU-marknaden.

Grundläggande fakta för dessa branscher kan sammanfattas på följande sätt:

Lågspänningsdirektivet och EMC-direktivet täcker generellt alla elapparater för hushållsbruk och yrkesmässigt bruk, vilket motsvarar ca 235,59 miljarder euro för utrustning som omfattas av lågspänningsdirektivet och 200,12 miljarder euro för utrustning som omfattas av EMC-direktivet. Handelsbalansen är negativ (lågspänningsdirektivet: 103,93 miljarder euro i import och 83,09 miljarder euro i export. Den interna förbrukningen beräknas uppgå till 256,42 miljarder euro. EMC-direktivet: 100,78 miljarder euro i import och 76,07 miljarder euro i export. Den interna förbrukningen beräknas uppgå till 224,83 miljarder euro).

ATEX-direktivet omfattar alla produkter som kan användas i explosiv atmosfär, oberoende av om de är elektriska, mekaniska eller tryckdrivna (gruvor, petrokemiska anläggningar, kvarnar, bensinstationer osv.). Produktionen uppgår till ca 2,2 miljarder euro och handelsbalansen är positiv: importen uppgår till 400 miljoner euro och den interna förbrukningen uppskattas till 1,9 miljarder euro eller 86 % av EU:s interna produktion.

Sektorn för mätinstrument (inklusive icke-automatiska vågar), som omfattar alla mätare för vatten, gas, el, olja och alla andra vätskor och inbegriper alla vågar i detaljhandeln, har en produktion på ca 5,75 miljarder euro. De flesta instrument tillverkas i EU, och importen utgör mindre än en fjärdedel av EU:s produktion.

Pyrotekniska artiklar omfattar inte bara fyrverkerier utan också teknik för bilkrockkuddar och har en produktion på 4,2 miljarder euro (2,8 miljarder för krockkuddar). Det faktum att 95 % av fyrverkerierna tillverkas utanför EU förstärker vikten av stränga krav på spårbarhet.

Tryckbärande anordningar (inklusive enkla tryckkärl) kan omfattas av flera olika sektorer eftersom de oftast används som komponenter i en större slutprodukt. Varor där tryckbärande anordningar ingår sträcker sig från konsumentvaror (t.ex. tryckkokare, luftkonditionering och brandsläckare) till industrivaror (t.ex. tryckkärl, rörledningar i kemiska anläggningar och olika typer av maskiner).

Detta visar tydligt hur viktiga dessa sektorer är och talar för att en enhetligare lagstiftning och effektiv marknadskontroll kommer att få mycket positiva effekter, särskilt i fråga om varor med ursprung i tredjeländer.

FÖRSLAGENS INNEHÅLL

De förslag som föreliggande initiativ omfattar gäller enbart en anpassning till beslut nr 768/2008/EG och den nya terminologin i Lissabonfördraget (inklusive de nya bestämmelserna om kommittéförfarande). Mer specifikt innebär de en anpassning av definitionerna, kraven på spårbarhet, de ekonomiska aktörernas skyldigheter, kriterierna och förfarandena för att utse organ för bedömning av överensstämmelse (anmälda organ) samt kraven för bedömning av överensstämmelse.

Språkbruket i beslutet har iakttagits i möjligaste mån, men i vissa fall har det anpassats för att innehållet på ett korrekt och ändamålsenligt sätt ska kunna införas i direktiven. Därför kan språkbruket skilja sig åt i de olika direktiven men betydelsen och de lagstadgade skyldigheterna är desamma.

Innehållet i anpassningen av de tio direktiven kan sammanfattas på följande sätt:

1. Åtgärder för att lösa problemen med bristande överensstämmelse:

- Skyldighet för importörerna och distributörerna att kontrollera att varor har CE-märkning, åtföljs av erforderliga dokument och innehåller information om spårbarhet. Importörerna åläggs ytterligare skyldigheter.

- Skyldighet för tillverkarna att tillhandahålla bruksanvisningar och säkerhetsföreskrifter på ett språk som lätt kan förstås av konsumenterna och andra slutanvändare och att utföra slumpvis provning och produktkontroll.

- Krav på spårbarhet i hela distributionskedjan: tillverkare och importörer ska ange namn och adress på produkterna, och alla ekonomiska aktörer måste kunna informera myndigheterna om vem de har köpt en produkt av och vem de har levererat den till.

- Omformulering av skyddsklausulförfarandet (marknadskontroll) för att det klart ska framgå hur de berörda tillsynsmyndigheterna ska informeras om farliga varor och för att se till att samma åtgärder vidtas mot den berörda produkten i alla medlemsstater.

2. Åtgärder för att säkerställa kvaliteten på de anmälda organens arbete:

- Skärpning av kraven för anmälan när det gäller de anmälda organen (även underentreprenörer och dotterbolag), t.ex. kraven på opartiskhet, kompetens för den verksamhet som bedrivs och tillämpning av riktlinjer som utarbetats av samordningsgrupper.

- Ändrat anmälningsförfarande : medlemsstater som anmäler ett organ måste lämna information om utvärderingen av organets kompetens. Andra medlemsstater kan resa invändningar mot anmälan inom en viss period.

- Krav på de anmälande myndigheterna (dvs. de nationella myndigheter som ansvarar för bedömning, anmälan och kontroll av anmälda organ), t.ex. krav på objektivitet och opartiskhet vid utövandet av verksamheten.

- Informationsskyldigheter : de anmälda organen måste underrätta de anmälande myndigheterna om de intyg som de har vägrat utfärda, belagt med restriktioner tillfälligt återkallat och dragit tillbaka.

3. Åtgärder för att säkerställa större konsekvens mellan direktiven:

- Anpassning av allmänt använda definitioner och termer .

- Anpassning av texterna om förfaranden för bedömning av överensstämmelse.

Det bör betonas att frågor rörande genomförandet av EU:s standardiseringspolitik, som skulle kunna få konsekvenser för genomförandet av de direktiv som omfattas här, behandlas i ett separat initiativ (standardiseringspaketet).

SLUTSATS

Kommissionen fäster stor vikt vid dessa förslag, som är ett viktigt bidrag till det politiska målet att uppnå en väl fungerande inre marknad för konsumenter, yrkesföreträdare och ekonomiska aktörer i allmänhet. De anpassade direktiven kommer att öka EU-företagens konkurrenskraft och garantera lika villkor för alla genom att laglydiga aktörer får ett skydd mot mer skrupelfria aktörer.

Föreliggande initiativ är också i högsta grad i linje med kommissionens strävan efter bättre lagstiftning och förenkling, eftersom det leder till en mer konsekvent och enhetlig lagstiftning för många olika branscher så att EU:s lagstiftning blir lättare att förstå, genomföra, följa och genomdriva.

Kommissionen har valt ut rättsakter som ska ingå i paketet på grundval av att de enda ändringarna av dem gäller en anpassning till bestämmelserna i den nya lagstiftningsramen. Det görs inga ändringar av de tekniska aspekterna av den berörda sektorslagstiftningen[4]. Kommissionen uppmanar följaktligen Europaparlamentet och rådet att behandla paketet som en enhet för att den enhetlighet som omarbetning medför inte ska gå förlorad och för att undvika att diskussionen delas upp i en rad separata sektorsdiskussioner.

[1] KOM(2011) 206 slutlig, 13.4.2011.

[2] Meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet – Förbättrat genomförande av direktiven enligt den nya metoden, KOM(2003) 240 slutlig av den 7 maj 2003.

[3] EUT L 170, 30.6.2009, s. 1.

[4] Det enda undantaget är direktivet om pyrotekniska artiklar. Där föreslår kommissionen en liten ändring i punkt 4 i bilaga I för att inte krockkuddar och vissa andra pyrotekniska artiklar ska förbjudas efter den 4 juli 2013. Ändringen medför ett relativt litet ingrepp i den befintliga texten. Därför anses det lämpligare och effektivare att låta direktivet ingå i paketet i stället för att låta det genomgå en separat översyn.