25.8.2011   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 248/138

1.1

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén har genomgående uttryckt sitt stöd för kommissionens förslag till lagstiftning som syftar till att minska både förekomsten och de möjliga konsekvenserna av allvarliga olyckshändelser. Eftersom omfattningen av dessa direktiv i avgörande grad är beroende av annan EU-lagstiftning, i synnerhet när det gäller klassificering och märkning av farliga ämnen, håller EESK med om att det nu krävs ett nytt direktiv med hänsyn till de förändringar som är en konsekvens av att man nyligen fattade ett beslut om att införa ett globalt harmoniserat system (GHS) för klassificering och märkning av kemikalier. Detta system har utarbetats och föreslagits av FN. Det är ett konstaterat faktum att denna process, som förväntas komma att underlätta världshandeln men i övrigt medföra få fördelar, är förknippad med svårigheter som har behandlats utförligt i ett tidigare yttrande (1).

1.2

EESK ställer sig också helt och hållet bakom kommissionens och majoriteten av de berörda aktörernas synpunkt att det i övrigt inte behövs några större ändringar, och att ändringar således ska vara så få som möjligt för att denna lagstiftning – som är väletablerad, effektiv och har ett brett stöd – inte på något sätt ska förlora sitt fokus i förhållande till de viktigaste målsättningarna på området.

1.3

EESK anser därför att alla krafter måste sättas in för att kritiskt granska – om nödvändigt för varje enskild produkt – huruvida förändringarna av klassificeringen har någon betydelse för sannolikheten att en allvarlig olyckshändelse inträffar. Om inte, och/eller om de skulle leda till en avsevärd ökning av antalet berörda småskaliga lågriskanläggningar och små och medelstora företag, bör man se till att förslagets inverkan inte urvattnas. Detta gäller i synnerhet sektorn för rengöringsmedel, där de nya klassificeringarna endast i begränsad utsträckning tar hänsyn till hur hushållsprodukter verkligen används i det dagliga livet. I dessa fall bör även viktgränserna ses över noggrant, i synnerhet i de fall då brand- eller explosionsrisken är liten och då varorna packas i små kvantiteter för försäljning inom detaljhandeln.

1.4

I de fall då råvaror, mellanprodukter och slutprodukter lyder under flera rättsakter som revideras efter olika tidsplaner, måste man gå mycket försiktigt fram med de överlappande övergångsperioderna så att man dels minimerar de sammanlagda kostnaderna för verksamhetsutövarna och medlemsstaterna, dels i största möjliga mån undviker förvirring bland alla berörda.

1.5

Eftersom de behöriga myndigheternas generella uppfattning verkar vara att de viktigaste anläggningarna redan omfattas av dessa rättsakter måste man göra allt man kan för att effektivisera kontrollerna och den efterföljande rapporteringen om dessa och, i förekommande fall, intilliggande anläggningar. Så långt som möjligt bör detta inte bara ske genom ökade krav om att medlemsstaterna ska samla in information och skicka den vidare till kommissionen. EESK konstaterar att systemets nuvarande utformning knappast är ändamålsenlig och välkomnar kommissionens strävan att uppnå enighet med medlemsstaterna, vilka genom att bidra med sina synpunkter på ett öppet sätt och med hänsyn till tidsplanen har en avgörande betydelse för kommissionens arbete. De föreslagna ändringarna av förteckningen över berörda produkter och verksamheter bör även granskas noggrant av EU:s övriga institutioner och rådgivande organ innan de antas.

1.6

EESK ger sitt starka stöd till att man i rätt tid förser allmänheten med relevant och lättförståelig information. Det kommer även i fortsättningen att finnas ett behov av pappersversioner, även om elektroniska hjälpmedel, till exempel sociala nätverk, kommer att användas i allt större utsträckning, särskilt på lokal nivå. Alla organisationer som företräder det civila samhället i närheten av en ”Seveso-verksamhet” (eller någon annan form av tillverknings- eller lageranläggning) har en viktig funktion att fylla både när det gäller att försöka förebygga och hantera olyckor av alla slag, inklusive nödsituationer i samband med allvarliga olyckshändelser, i enlighet med Seveso-direktivet.

1.7

Nya förslag som tar upp frågan om ”rättvisa miljövillkor” är endast relevanta om ”orättvisa miljövillkor” kan påvisas i samband med allvarliga olyckshändelser. Med tanke på att det är förhållandevis få olyckor som rapporteras inom ramen för detta direktiv, särskilt när det gäller verksamheter på lägre nivå, kan detta knappast sägas vara fallet. All information som tillhandahålls bör göras tillgänglig för alla aktörer inom det organiserade civila samhället. EESK anser därför att detta krav bör ersättas av ett mer modernt och mer allmänt accepterat förhållningssätt i fråga om hantering av säkerhetsinformation. Detta bör bygga på en vetenskaplig grund och stödjas av en nödvändig konsekvensanalys.

1.8

EESK konstaterar att EU släpar efter USA när det gäller att erkänna och belöna bästa praxis, särskilt i fråga om säkerhet vid processer och den enskildes säkerhet, och kommittén tror att detta skulle ge ett bättre resultat än vissa av de åtgärder som föreslås här.

1.9

EESK ställer sig därför bakom förslaget, men föreslår samtidigt att ett antal punkter ses över i syfte att garantera att man verkligen uppfyller denna lagstiftnings väletablerade långsiktiga mål om att minska förekomsten och konsekvenserna av allvarliga olyckshändelser.

2.1

I direktivet om farliga ämnen (rådets direktiv 67/548/EEG) erkände man för mer än 40 år sedan behovet av att klassificera, märka och förpacka ”ämnen” – vilka åtminstone till en början ingick i en specifik förteckning över ämnen och deras föreningar – som i varierande utsträckning bedöms vara ”farliga” för människors hälsa och säkerhet eller för miljön. Lite drygt 20 år senare utvidgades detta till att även omfatta ”preparat” eller ”beredningar” – en mer uttömmande och möjligen oändlig förteckning över avsiktligen framställda blandningar av två eller flera ämnen i varierande men klart fastställda proportioner – i direktivet om farliga preparat eller beredningar (rådets direktiv 88/379/EEG).

2.2

Dessa två direktiv utgör, tillsammans med de många ändringarna och anpassningarna för att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen, stommen i ett harmoniserat system med syftet att skydda arbetstagare, konsumenter, tillverkare, marknadsförare, distributörer och miljön. De ligger också till grund för en inre marknad inom EU för de berörda produkterna, inklusive råvaror, mellanprodukter, avfallsflöden och de slutprodukter som släpps ut på marknaden. Direktiven samverkar dessutom med och påverkar i princip all annan gemenskapslagstiftning som syftar till att skydda människors hälsa och säkerhet samt miljön. Alla förändringar av detta underliggande system kommer därför med sannolikhet att vara komplicerade och dyra för alla inblandade.

2.3

Under de senaste åren har två sådana förändringar genomförts. År 2006 antog rådet förordning (EG) nr 1907/2006 om registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier (Reach), tillsammans med direktiv 2006/121/2006, i syfte att ytterligare ändra rådets direktiv 67/548/EEG och göra dessa två viktiga lagstiftningsakter mer förenliga med varandra. År 2008 antog rådet och Europaparlamentet förordning (EG) nr 1272/2008 i syfte att genomföra ett nytt globalt harmoniserat system för klassificering och märkning av kemikalier, vilket var resultatet av många års arbete inom FN. Detta skulle i många fall leda till ändringar av de namn, symboler och standardiserade fraser som används för att beteckna åtskilliga farliga ämnen och klassificerade ”ämnen” och ”blandningar”. Detta innebar naturligtvis inte att de risker som en viss produkt eller process medförde för arbetstagarna, distributörerna, konsumenterna eller den breda allmänheten förändrades på något sätt.

2.4

Man konstaterade vid denna tid att fördelarna med att byta ut ett väletablerat, välfungerande och effektivt system mot ett annat förmodligen skulle vara små, och att de eventuella kostnadsminskningarna inom den internationella handeln inte skulle uppväga de ökade kostnaderna för lagstiftning och efterlevnad av reglerna inom EU. De tekniska problemen till följd av införandet av nya klassificeringar och resultatmått skulle också komma att bli ansenliga och leda till ökade kostnader för omformulering eller ändringar av det tillgängliga utbudet för konsumenterna – och medföra en avsevärd risk för förvirring såväl under som efter övergångsperioden för var och en av de berörda rättsakterna.

2.5

Kommissionen belyser nu dessa problem – och tar i viss mån också itu med dem – i sitt förslag till direktiv (KOM(2010) 781 slutlig, även kallat Seveso III) i syfte att ersätta den nuvarande lagstiftningen om åtgärder för att förebygga och begränsa följderna av ”allvarliga olyckshändelser”, särskilt i de fall då ”farliga ämnen” ingår, i enlighet med definitionen av dessa två begrepp i denna lagstiftning.

2.6

Denna lagstiftning infördes 1982 genom direktiv 82/501/EEG till följd av en allvarlig olyckshändelse i Seveso 1976 (som ledde till att människor utsattes för ett omfattande utsläpp av dioxin). Det ändrades till följd av olyckorna i Bhopal (ett omfattande utsläpp av metylisocyanat) och Basel (en serie bränder och giftiga utsläpp). Det ersattes år 1996 av rådets direktiv 96/82/EG. Till följd av de allvarliga olyckshändelserna i Toulouse (med ammoniumnitrat), Baia Mare (ett cyanidutsläpp) och Enschede (en explosion i en fyrverkerifabrik) ändrades detta direktiv genom direktiv 2003/105/EG, vilket innehåller en rad väldefinierade krav gentemot tillverkarna och medlemsstaterna avseende förfaranden och rapportering.

2.7

Denna rättsakt anses rent generellt ha haft en djupgående och positiv effekt på säkerheten vid och tillsynen av tillverkningsanläggningar som använder, tillverkar eller förvarar farliga ämnen. I nuläget omfattas ungefär 10 000 tillverkningsverksamheter, och av dessa definieras runt 4 500 för närvarande som verksamheter på ”högre nivå”, vilket innebär att de kräver en mer strikt rapportering och tillsyn än de 5 500 verksamheterna på ”lägre nivå”. Inspektioner utförs på regelbunden basis. Rapporteringssystem på nationell nivå och EU-nivå är i bruk. Systemet stöds och uppskattas i hög grad av alla berörda aktörer. Olyckor inträffar fortfarande – men förhoppningsvis mer sällan och med mindre allvarliga konsekvenser för människors hälsa och miljön än vad som annars hade varit fallet.

2.8

Enligt statistik som har offentliggjorts på internet av kommissionen har 745 sådana olyckor rapporterats under de 30 år direktivet har varit i kraft. Ytterligare 42 olyckor har rapporterats men har ännu inte förts in i databasen eMARS (2), som är tillgänglig för allmänheten. Även om statistiken varken är fullständig eller lättillgänglig bör enligt beräkningarna 80 % av dessa olyckor ha ägt rum på verksamheter på högre nivå och de återstående på verksamheter på lägre nivå. 35 av dessa inrapporterades på frivillig basis av OECD-länder som inte är medlemmar i EU. Antalet rapporterade olyckor per år var som högst under perioden 1996–2003 och har därefter sjunkit markant. Det är osäkert om detta beror på att säkerheten på fabrikerna verkligen har förbättrats eller om det endast hänger ihop med att medlemsstaterna arbete med att utvärdera och rapportera olyckor tar förhållandevis lång tid, vilket även är fallet med det efterföljande översättningsarbetet.

2.9

Militära verksamheter, faror förknippade med joniserande strålning, utvinning av mineraler och kolväten till havs, transporter, avfallsdeponier samt vissa särskilda ämnen som ingår i förteckningen i del 3 i bilaga I till detta direktiv, omfattas inte av dessa kontroller.

2.10

Beträffande de farliga ämnen som saken gäller är den här rättsaktens tillämpningsområde tyvärr i avgörande utsträckning beroende av den ovan beskrivna förordningen om klassificering, märkning och förpackning. Huruvida en viss anläggning måste följa Seveso-direktivets kontrollföreskrifter eller inte, och i så fall i vilken omfattning, beror på hur de ämnen som används klassificeras och i vilka mängder de används, tillverkas eller förvaras på platsen. Kontrollerna är enbart utformade för att undvika eller minimera effekterna av ”allvarliga olyckshändelser”, som enligt definitionen uppfyller ett eller flera av följande kriterier: en eller flera personer har omkommit; minst sex personer har skadats och behöver sjukhusvård; egendom i eller utanför fabriken har skadats; en omfattande evakuering av anställda eller personer i området kring fabriken har ägt rum; miljön i området kring anläggningen har drabbats av långvarig skada. De verkligt ”allvarliga olyckshändelser” som nämndes i punkt 2.6 ovan och som ledde till att lagstiftningen ändrades var givetvis mycket mer omfattande och är alltså inte typiska för de olyckor som rapporteras generellt sett.

2.11

Införandet av bestämmelserna om globala harmoniserade system leder nu till krav på ändringar, framför allt av bilagorna till det direktiv som innehåller benämningar på de specifika faroklasserna och de klassificerade ”ämnen” och ”blandningar” av olika ämnen som antingen inkluderas eller exkluderas med utgångspunkt i deras omarbetade faroklassificeringar.

2.12

Eftersom saken gäller ändringar av definitionerna, inte de verkliga riskerna – och kommissionen har varken för avsikt att genomföra några genomgripande förändringar av den nuvarande lagstiftningen eller att utvidga dess tillämpningsområde – förväntas de positiva effekterna bli minimala för såväl process-, arbetstagar- och konsumentsäkerheten som för miljön. Det föreligger därför ett uppenbart behov av att kontrollera de kostnader och andra konsekvenser som blir följden för verksamhetsutövarna och medlemsstaterna, och det är även viktigt att undvika att den nuvarande fokuseringen på allvarliga olyckshändelser urvattnas.

3.1

Kommissionens förslag till ett nytt direktiv baserar sig på artikel 191 i EUF-fördraget. Direktivet riktar sig till medlemsstaterna och kommer att träda i kraft 20 dagar efter att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning. Direktiv 96/82/EG kommer att upphöra att gälla från och med den 1 juni 2015. Det har hållits samråd med berörda aktörer. Generellt sett var man överens om att inga omfattande ändringar behöver göras, bortsett från att bilaga I behöver göras förenlig med förordning (EG) nr 1272/2008.

3.2

Kommissionen strävar dock mot att klargöra och uppdatera några av förfarandena och definitionerna samt mot att införa nya åtgärder, i synnerhet i fråga om hur ofta inspektionerna ska utföras, innehållet i verksamhetsutövarnas strategier för förebyggande av allvarliga olyckshändelser, kraven på ett säkerhetssystem, tillhandahållandet av information till allmänheten, tillgången till rättslig prövning i miljöfrågor, medlemsstaternas rapportering till kommissionen, samt processen för att ändra bilagorna genom delegerade akter.

3.3

Kommissionen konstaterar att de främsta svårigheterna ligger i att göra de nuvarande kategorierna ”mycket toxisk” och ”toxisk” förenliga med de nya kategorierna ”akut toxicitet 1, 2 och 3”. Indelningen av dessa utgår nu från exponeringsvägarna (oralt, dermalt och via inhalation). Det kommer att införas nya och mer specifika kategorier för oxiderande, explosiva och brandfarliga ämnen, bland annat ”brandfarliga aerosoler”. Ett antal andra produkter – däribland ammoniumnitrat och tung eldningsolja – som är i allmänt bruk trots att de kan användas som sprängämnesprekursorer, ägnas särskild uppmärksamhet.

3.4

Förslaget åtföljs av ett arbetsdokument och en konsekvensanalys, två externa konsekvensanalyser som utarbetats av COWI A/S (en internationell konsultgrupp med bas i Danmark) med fokus på möjliga alternativ för förslaget som helhet och för anpassningen av bilaga I, samt av en rapport från en teknisk arbetsgrupp vid JRC beträffande klassificeringskriterier för identifieringen av Seveso-verksamheter. Det var möjligt att tillgå ytterligare information om förslag till reformen av eMARS-databasen på begäran.

3.5

Även om kommissionens befogenheter och skyldigheter ökar i viss mån uppger man att EU:s budget inte kommer att påverkas. Konsekvensanalysen innehåller inte några fullständiga beräkningar av kostnader och fördelar för medlemsstaterna och verksamhetsutövarna, men man antyder dock att båda troligen kommer att bli avsevärt lägre än när lagstiftningen först infördes. I konsekvensanalysen konstateras också att kostnaderna i allmänhet är obetydliga jämfört med kostnaderna för en verklig olycka. Branden i Buncefield-depån i Storbritannien år 2005 nämns som ett exempel. Några av de nya förslagen om kommunikation med allmänheten och inrapportering av uppgifter till kommissionen utvärderades varken ur kostnadssynpunkt eller i fråga om deras verkliga effektivitet. Tillämpningen och det förväntade resultatet av den nuvarande lagstiftningen utvärderades i relaterade dokument, men dessa togs inte med i konsekvensanalysen.

4.1

EESK har genom sina yttranden uttalat sig positivt om alla de direktiv som anges ovan, och har uttryckt sitt starka stöd för de förslag som syftar till att minska förekomsten och konsekvenserna av allvarliga olyckshändelser inom ramen för de övergripande dokument som går under benämningen Seveso-direktiv I, II och nu även III. Därför stöder kommittén det nya förslaget, den angivna rättsliga grunden och valet av instrument. Förslagets proportionalitet och troliga effekt utgör dock ett orosmoment, eftersom det är uppenbart att några av bestämmelserna i förslaget går längre än vad som är absolut nödvändigt för att uppnå de avsedda målen.

4.2

EESK har också helt och hållet ställt sig bakom syftet att införa ett ”globalt harmoniserat system” för ”klassificering, märkning och förpackning av kemikalier”, i enlighet med Förenta Nationernas mål, för att stödja världshandeln och bistå de mindre utvecklade länderna i deras ansträngningar för att skydda arbetarnas och konsumenternas säkerhet och hälsa.

4.3

EESK framförde dock flera förbehåll beträffande detta i det yttrande som publicerades i EUT C 204, 9.8.2008, s. 47. Många av dessa skulle vara tillämpliga i alla transnationella eller, i detta fall, globala harmoniseringsprocesser (hur god avsikten med dem än må vara) genom vilka ett välfungerande system byts ut mot ett annat under förevändningen att man vill främja ett ännu viktigare mål, det vill säga, att underlätta världshandeln. Byråkratin kan bli mer omfattande och kostnaderna kan skjuta i höjden. Väl invanda förfaranden och definitioner kan undergrävas. Avgörande målsättningar kan urvattnas Tillverknings- och marknadsföringsmetoder kan behöva ses över till en ansenlig kostnad, utan att detta gynnar vare sig de anställda eller konsumenterna. Det kommer sannolikt att uppstå förvirring på alla nivåer, både under och efter den oundvikliga övergångsperioden, för var och en av de berörda rättsakterna. Om man genomför mätningar av de positiva effekterna kommer de troligen att visa sig vara begränsade eller obefintliga, vilket innebär att ökade kostnader är svåra att motivera.

4.4

Flera av synpunkterna ovan beaktades vid utarbetandet av detta förslag, och det rådde i det närmaste enighet om att man inte borde göra några större förändringar av den nuvarande lagstiftningens fokus, omfattning och allmänna tillämpningsområde, förutom att man ansåg det vara nödvändigt att se över bilaga I med hänsyn till de nya definitioner för klassificering, förpackning och märkning av farliga ämnen som denna lagstiftning grundar sig på.

4.5

Tyvärr återstår ett antal problem. Vissa av dem behandlades under samråd, men togs inte upp i den nuvarande texten. Andra generella frågor har inte tagits upp över huvud taget.

4.6

EESK beklagar framför allt att antagandet av ett globalt framförhandlat och i princip enspråkigt globalt harmoniserat system har medfört att nyckelord som är väl invanda sedan länge nu har förlorat sin innebörd: till exempel kan ”ämne” nu omfatta både ”preparat” och ”blandningar”, och dessutom ges de två senare orden nu tyvärr samma innebörd, vilket inte var fallet i det allmänna direktivet om preparat/beredningar. Kommittén beklagar också att man fortfarande inte har gjort några ansträngningar för att slå fast att de tre termerna ”kemikalie”, ”kemiskt ämne” och ”ämne” används synonymt på engelska och några andra EU-språk inom EU:s lagstiftning, trots att deras användning och innebörd varierar. För vissa personer kan det vara nödvändigt att förklara att det inte finns några ”icke-kemiska ämnen”. På samma sätt är hänvisningar till ”m-faktorer” och ”r och s-fraser” bara uppenbara på ett språk och kan skapa problem vid översättningen till andra språk.

4.7

Alltså har man i detta sammanhang gått miste om möjligheten att lägga grunden till en ordlista över centrala termer på alla EU:s officiella språk, såsom tidigare föreslagits. Detta är avgörande när lagstiftningen inom nya områden påverkar samma grupp av produkter – till exempel för att begränsa terroristers möjlighet att komma över dem i syfte att använda dem som sprängämnesprekursorer – och när man ska behandla horisontell och vertikal lagstiftning, som till exempel Reach-förordningen och direktiven om industriutsläpp och vattenkvalitet och WEEE-direktivet, som överlappar och påverkar varandra med produktspecifika rättsakter beträffande lösningsmedel, rengöringsmedel, kosmetika, aerosoler, gödningsmedel och bekämpningsmedel.

4.8

Samma sak gäller i princip det föreslagna förfarandet för ändring av bilagorna, vars syfte i första hand är att öka eller minska antalet produkter och därmed även antalet anläggningar som omfattas av denna lagstiftning, och som ensidigt genomförs av kommissionen med hjälp av ”delegerade akter”. Dessa kommer att kräva tydliga skriftliga riktlinjer som är godtagbara för alla inblandade parter. Några sådana har fortfarande inte utarbetats. Det vetenskapliga underlag som ligger till grund för dessa beslut måste läggas fram i sin helhet, och alla de förfaranden som man har kommit överens om på förhand måste följas noggrant. Om Europaparlamentet eller rådet har invändningar bör det vara obligatoriskt att de övriga EU-institutionerna och rådgivande organen genomför en uttömmande granskning. Det bör också vara möjligt för enskilda medlemsstater eller andra berörda parter att framföra invändningar.

4.9

Detta är också relevant när det gäller förslagets tillämpningsområde. Seveso II-direktivet är tillämpligt på ungefär 10 000 namngivna verksamheter i hela EU. Av dessa omfattas runt hälften också av det nyligen antagna direktivet om industriutsläpp, vilket ersätter IPPC-direktivet och totalt sett kommer att omfatta över 50 000 anläggningar. De så kallade ”Seveso-verksamheterna” omfattar kemikalietillverkning, oljeraffinaderier, konsumentprodukter och annan tillverkning längre ner i kedjan samt vissa anläggningar för behandling av avfall. De behöriga myndigheterna i medlemsstaterna tycks vara överens om att de nuvarande definitionerna relativt väl lyckas fånga upp de anläggningar som på något sätt riskerar att drabbas av allvarliga olyckshändelser. Alla större anläggningar tas givetvis upp i förteckningen. Eventuella höjningar av nivån på produktklassifikationerna för att möta kraven från de globala harmoniserade systemen, utan några ändringar av de verkliga underliggande farorna kommer endast att medföra att man lägger till mindre anläggningar med ständigt minskande reella risker, eller på ett svagt underlag ökar antalet anläggningar som är klassificerade som högriskanläggningar. Ett område där det föreligger särskild anledning till oro är råmaterial till rengöringsmedel, där man på grund av de ändrade definitionerna kan komma att behöva lägga till ett avsevärt antal verksamheter på lägre nivå. Enligt kommissionens statistik svarar de 5 500 verksamheterna på lägre nivå för högst 5–10 rapporterade olyckshändelser per år, och därför borde detta inte vara något prioriterat område inom det fortsatta lagstiftningsarbetet. Det faktum att en Seveso-verksamhet på lägre nivå riskerar att drabbas av en olycka som kräver rapportering en gång vart 500:e eller 1 000:e år (eller, i fallet med Seveso-verksamheter på högre nivå, en gång vart 100:e eller 200:e år) innebär i själva verket att vi löper större risk att råka ut för en olycka i våra hem eller på väg till våra arbeten, men sådana olyckor får naturligtvis sällan några större konsekvenser för andra personer och ses heller inte som något allvarligt hot av vare sig lagstiftarna eller den breda allmänheten. Resultatet av arbetet med att se till att de ansvariga små och medelstora företagen känner till och efterlever lagen och att anläggningarna inspekteras regelbundet av de behöriga myndigheterna minskar snabbt. I tider av nedskärningar av både budgetar och personal kan detta öka sannolikheten för att det inträffar allvarliga olyckshändelser någon annanstans.

4.10

EESK begär därför med eftertryck att man behåller direktivens ursprungliga fokusering på att undvika allvarliga olyckshändelser eller minimera deras effekter, såsom tidigare har beskrivits. Man bör till varje pris motarbeta alla beslut som har till syfte att urvattna denna målsättning, även om det bara rör sig om att införa nya globala harmoniserade system för klassificering, märkning och förpackning, eller att ändra rapporteringssystemen på lokal nivå och EU-nivå. Detta innebär att det krävs noggrann eftertanke när man tar ställning till såväl de nya klassificeringsgränserna som viktgränserna för produkter i lager. Sannolikheten att det inträffar en allvarlig olyckshändelse är avsevärt mindre när det rör sig om varor som redan är förpackade i små kvantiteter för försäljning inom detaljhandeln och när brand- eller explosionsrisken är liten.

4.11

EESK konstaterar också att detta förslag specifikt och med rätta utesluter olyckor av den typ som nyligen inträffade i Mexikanska golfen där det skedde en explosion på en oljerigg till havs (denna slags olycka kan komma att kräva ny lagstiftning) och mer lokalt utsläppet av rött slam i Ungern, som åtminstone i teorin omfattades av gruvavfallsdirektivet från 2006. Korrekt tillämpning och tillsyn på nationell nivå är naturligtvis av avgörande betydelse, oavsett vilken lagstiftning som är i bruk på EU-nivå.

5.1

EESK konstaterar att det ställs krav på rapportering från tillverkare och medlemsstater inom ramen för flera av de direktiv som nämns ovan, och att tidsgränserna för rapporteringen varierar i de olika direktiven. Att ställa krav på att denna rapportering ska ske oftare och vara mer omfattande, utan att det finns något som tydligt talar för att detta skulle ge positiva effekter, skulle leda till en tyngre börda för alla inblandade. Att lagra data centralt, i Bryssel eller någon annanstans, skulle i de aktuella fallen leda till ökade problem i fråga om både datakvalitet och datasekretess.

5.2

Denna fråga är också av intresse med hänsyn till det nya kravet att ”verksamheter” ska skicka in information om sina ”närliggande verksamheter” för att undvika ”dominoeffekter” på angränsande anläggningar, oavsett om de omfattas av denna lagstiftning eller inte. Det är oklart hur man ska hantera dessa aspekter inom EU:s konkurrenslagstiftning. Frågan är dock av stor vikt för utvecklingen av planer för hanteringen av nödsituationer på lokal nivå, och med hänsyn till detta anser EESK att den är mycket viktig.

5.3

Kravet på att verksamhetsutövare ska utarbeta rapporter som innehåller bevis på att det finns en ”säkerhetskultur” är en följd av olyckor i USA, närmare bestämt rymdfärjekatastrofen och några allvarliga olyckshändelser i Texas och Mexikanska golfen på senare tid. Vid dessa olyckor konstaterade man i rapporter i efterhand att det saknades en sådan kultur. Dessa synpunkter är dock subjektiva och svåra att utvärdera eller kvantifiera. Att utföra regelbundna och meningsfulla utvärderingar på förhand skulle medföra problem för de behöriga myndigheterna i de flesta medlemsstaterna, med hänsyn till deras nuvarande bemanning. Detta förslag avslogs därför vid ett möte mellan säkerhetsexperter i Ispra 2010, och det är oklart varför det har återinförts i det aktuella förslaget.

5.4

Rent generellt skulle EESK föredra att rapporteringskraven hölls på en realistisk, meningsfull, jämförbar och genomförbar nivå i alla medlemsstater, och att man gör allt man kan för att främja utbytet av bästa praxis över gränserna. EESK beklagar i synnerhet att avsnitten ”lärdomar som har dragits” i allmänhet har lämnats tomma i de 745 rapporter som för närvarande är tillgängliga online via eMARS-databasen, och att de återstående rutorna som man kan bocka i inte bidrar med särskilt mycket användbar information, trots att rapporterna har gjorts tillgängliga för allmänheten och säkerhetsexperter som en central källa till relevanta uppgifter. Vissa uppgifter, till exempel om fördelningen av olyckor mellan verksamheter på högre och lägre nivå, har av allt att döma inte samlats in på ett systematiskt sätt, vilket gör det svårt att utvärdera effektiviteten i lagstiftningens olika delar samt i de åtgärder som behöver genomföras på nationell nivå. EESK välkomnar därför att kommissionen vidtar åtgärder för att komma överens med medlemsstaterna om nya rapporteringsstandarder, och kommittén förlitar sig även på att tillräckliga resurser kommer att avsättas för att se till att systemet är fullt funktionsdugligt i förhållande till sitt ursprungliga syfte.

5.5

EESK undrar också varför rapporteringskraven för de två nivåerna för verksamhetsutövare (som indelas med utgångspunkt i vikten och faroklassificeringen på de ämnen som produceras, används eller förvaras på anläggningen) skiljer sig åt vad avser kravet på en säkerhetspolicy för att förebygga allvarliga olyckshändelser och följaktligen även säkerhetssystem och säkerhetsrapporter. Med tanke på att säkerhetspolicyn för att förebygga allvarliga olyckshändelser inte är särskilt meningsfull utan ett säkerhetssystem anser EESK att detta krav bör gälla på samma sätt för alla verksamheter som omfattas av detta direktiv. De specifika krav som gäller för verksamheter på lägre nivå bör dock i högre grad utformas med hänsyn till att risken för att en allvarlig olyckshändelse verkligen inträffar är avsevärt lägre på dessa.

5.6

EESK konstaterar att förslagen om information till allmänheten har utökats avsevärt, men det framgår inte tydligt varför detta har skett. ”Skolor och sjukhus” omnämns uttryckligen i ett stycke, men det framgår inte om detta har gjorts i pedagogiskt syfte för att ge exempel på platser där ett stort antal människor arbetar eller vistas och som därför kräver särskilda evakueringsplaner och utbildningsinsatser, eller om de anses utgöra viktiga resurser vid en eventuell olycka. Detta bör klargöras så att de som berörs kan vidta nödvändiga åtgärder.

5.7

I alla sådana fall bör kraven gå ut på att den information som tillhandahålls är relevant och lättförståelig samt att den förmedlas i rätt tid i förhållande till sitt aktuella syfte. Elektronisk förmedling av information kan vara lämplig inom vissa samhällssektorer, men inte inom andra. Behovet av information på papper kommer att kvarstå under många år framöver. Nya kommunikationsmetoder, till exempel riktade e-postmeddelanden, sociala nätverk och till och med Twitter® skulle kunna utforskas på lokal nivå när man utarbetar planer för att hantera särskilda nödsituationer.

5.8

Avslutningsvis lägger kommissionen till en ny artikel för att garantera ”miljörättvisa”, en företeelse som uppstod i USA på 1980-talet och som hade sitt ursprung i medborgarrättsrörelsen 20 år tidigare, då hudfärg, fattigdom och bristen på medborgerliga rättigheter, och därmed en uppenbar brist på rättvisa, stod i nära förhållande till varandra. Samma principer inlemmades i Århuskonventionen år 1998. En förordning som fastställer vilka krav som gäller för EU:s institutioner antogs 2006. EESK:s yttrande med anknytning till detta publicerades i EUT C 117, 30.4.2004, s. 52. I detta uttryckte kommittén sitt stöd för förslaget, men också sin oro över den snäva definitionen av ”organisationer som är aktiva på miljöskyddsområdet” medan ”andra organisationer utan vinstsyfte, däribland fackföreningar och andra arbetsmarknadsorganisationer, organisationer i den sociala ekonomin och konsumentorganisationer, bedriver ett viktigt miljöarbete på lokal, regional, nationell och europeisk nivå”. Denna punkt är fortfarande relevant i dag, då det organiserade civila samhällets aktörer deltar på ett tämligen tillfredsställande sätt i fattandet av välunderbyggda beslut i frågor som är av betydelse för denna lagstiftning och i arbetet för att se till att de anställdas och den omgivande allmänhetens hälsa och säkerhet skyddas i vederbörlig utsträckning om en allvarlig olyckshändelse verkligen skulle inträffa. Enligt kommissionens rapporter på internet om tillämpningen av förordningen från år 2006 har syftet med de förhållandevis få registrerade förfrågningarna om information varit att hitta underlag till pågående alleuropeiska kampanjer snarare än att hitta fakta i ärenden som rör en särskild anläggning. Därför är det oklart varför just detta krav har lagts till i detta skede, i stället för till exempel förslag om utbyte, erkännande och belöning av bästa praxis. Detta är ett område där EU i hög grad släpar efter USA och där man skulle kunna åstadkomma verkliga förbättringar både när det gäller säkerhet vid processer och den enskildes säkerhet, vilket skulle ligga i linje med detta förslags uttalade målsättningar.