6.4.2011

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 107/7

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska centralbanken, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Förstärkt samordning av den ekonomiska politiken för stabilitet, tillväxt och nya arbetstillfällen: Verktyg för en kraftfullare ekonomisk styrning i EU

KOM(2010) 367 slutlig

2011/C 107/02

Föredragande: Stefano PALMIERI

Den 30 juli 2010 beslutade kommissionen att i enlighet med artikel 304 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt rådfråga Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om

”Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska centralbanken, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén – Förstärkt samordning av den ekonomiska politiken för stabilitet, tillväxt och nya arbetstillfällen: Verktyg för en kraftfullare ekonomisk styrning i EU”

KOM(2010) 367 slutlig.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 7 februari 2011.

Vid sin 469:e plenarsession den 16–17 februari 2011 (sammanträdet den 17 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén följande yttrande med 240 röster för, 2 röster emot och 14 nedlagda röster.

1.   Sammanfattning och slutsatser

1.1   Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) välkomnar att Europeiska kommissionen har insett behovet av en ökad integrering av samordningen av EU:s ekonomiska politik och placerat behovet av en kraftfullare ekonomisk styrning i EU på dagordningen.

1.2   EESK konstaterar att den nuvarande ekonomiska krisen har satt Europeiska unionens, och särskilt den ekonomiska och monetära unionens (EMU), ekonomiska, sociala och även politiska motståndskraft på svåra prov, och krisen har avslöjat svagheter i medlemsstaternas samordningsförmåga. Detta har kommit till uttryck dels i de nödåtgärder som vidtagits för att begränsa de ekonomiska och reella effekterna av krisen, dels i försöken att omdana den övergripande strukturen – i synnerhet i euroområdet – för att undvika att vi hamnar i samma situation igen i en nära framtid. Det är för övrigt tydligt att den stora offentliga skulden i vissa medlemsstater (som åtminstone i viss utsträckning har uppkommit i samband med de omfattande insatserna för att rädda bankerna) innebär svårigheter beträffande de offentliga investeringarna och hållbarheten i de sociala utgifterna.

1.3   EESK hoppas att en förstärkning av den ekonomiska styrningen i EU genomförs med lika stor hänsyn till kraven på stabilitet som till kraven på att få till stånd en tillväxt som kan skapa nya arbetstillfällen.

1.4   EESK har för avsikt att bidra till att skapa den breda samsyn som krävs för att effektivt förstärka den ekonomiska styrningen genom att lyfta fram dels vissa begränsningar i och risker med kommissionens arbetssätt, dels den stora potential som detta arbetssätt rymmer.

1.5   För det första gäller det att komma över det nuvarande dödläget i EU, som orsakats av problemen med den europeiska konstitutionen och utvidgningen till 27 medlemsstater med stora skillnader i fråga om historia och politiska visioner, vilket försvårar möjligheterna att fastställa de gemensamma mål på det ekonomiska, sociala och miljömässiga planet som bör ligga till grund för den ekonomiska styrningen.

1.6   Samtidigt bör de framtida reglerna grunda sig på en gemensam analys av det förflutna, i synnerhet när det gäller begränsningarna i de redan befintliga samordningsinstrumenten som har resulterat i ineffektiv tillämpning av stabilitets- och tillväxtpakten och till att de mål som fastställs i Lissabonfördraget inte har uppnåtts i tillräcklig utsträckning.

1.7   För det andra har man i fråga om den tidsmässiga planeringen beslutat att inleda den europeiska samordningsterminen den 1 januari 2011 – utan att först ha fastställt regler och innehåll, och dessutom utan att ha genomfört en effektiv samordning av förslagen mellan de olika berörda institutionella aktörerna.

1.8   Det begränsade deltagandet från de institutioner som företräder de europeiska medborgarna (parlamentet och kommittéerna) både i diskussionerna om och i genomförandet av de nya styresformerna innebär en risk för att allmänheten uppfattar skärpningen av bestämmelserna (en följd av färre politiska beslut och ökad automatisering av tillämpningen) som ”bristande legitimitet” i unionens olika beslut samtidigt som förtroendet för EU enligt Eurobarometern minskar.

1.9   EESK anser att Europaparlamentet är en nödvändig anhalt för att bekräfta den demokratiska legitimiteten i samordningen av den europeiska ekonomiska politiken. EESK hoppas därför att parlamentet får spela en avgörande roll i den process som inleds med den europeiska samordningsterminen, både i kontrollfasen och i utvärderingen av de korrigerande åtgärder som presenteras i kommissionens meddelande.

1.10   Endast om man kan bibehålla samstämmigheten mellan de mål för tillväxt och ekonomisk och social utveckling som fastställs i Europa 2020-strategin (och som kräver investeringsnivåer som eventuellt inte är förenliga med budgetkraven) samt de krav på monetär och ekonomisk stabilitet som fastställts i stabilitets- och tillväxtpakten kommer det att vara möjligt att få allmänheten att acceptera budgetkraven.

1.11   I det syftet måste man också anta en lämplig uppsättning indikatorer som går bortom BNP och som omfattar de sociala och miljömässiga framstegen och förlusterna och därmed återspeglar allmänhetens verkliga oro. I detta syfte är det viktigt att genomföra de fem åtgärder som fastställts inom ramen för initiativet ”Bortom BNP”. Det rör sig om användningen av indikatorer för miljö och sociala frågor, beslutsunderlag i nästintill realtid, tillförlitligare rapportering om fördelnings- och jämlikhetsfrågor, utvecklingen av en europeisk resultattavla för hållbar utveckling samt en utvidgning av nationalräkenskaperna till att även omfatta frågor om miljö och samhälle.

1.12   I linje med kommitténs roll som rådgivande organ skulle EESK kunna bidra till den europeiska samordningsterminens funktion genom att anordna ett årligt möte särskilt avsett för att diskutera rekommendationer och former för att skapa en samsyn om reformer på nationell nivå, med beaktande av de sociala följderna av de åtgärder som vidtas. Mötena skulle kunna äga rum under hösten, efter det att medlemsstaterna har antagit rekommendationerna formellt. Slutsatserna skulle utgöra basen för en diskussion med de ekonomiska och sociala råden, de nationella parlamenten och Europaparlamentet.

1.13   Den ökade uppmärksamhet som ägnas åt avtal mellan arbetsmarknadsparterna, i synnerhet i euroområdet där medlemsstaterna inte längre förfogar över devalveringsinstrumentet, innebär att förbindelserna mellan fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna utgör en integrerad del av kommissionens strategi. En lösning skulle kunna vara en mer intensiv och operativ användning av den makroekonomiska dialogen som innebär att regeringarna tillsammans med arbetsmarknadsparterna genomför en konkret utvärdering av den ekonomiska situationen på EU-nivå och av de åtgärder som bör vidtas, med nära koppling till den sociala dialogen på nationell nivå.

1.14   En effektiv samordning av den europeiska ekonomiska politiken kräver att alla ställer sig bakom den makroekonomiska referensramen och den preliminära makroekonomiska ramen. Följaktligen hoppas EESK att man säkerställer villkor för att Eurostat ska kunna förfoga över tillräcklig information för att kommissionen ska kunna formulera korrekta preliminära förslag och ge de övriga berörda organen konkret stöd: Europeiska centralbanken, Europeiska rådet, Europaparlamentet och de nationella parlamenten.

1.15   EESK hoppas att samordningen av den europeiska ekonomiska politiken åtminstone för länderna i euroområdet kommer att bli det första steget mot en verklig gemensam ekonomisk politik och en samordning av budgetpolitiken.

1.16   Om det inom ramen för en närmare samordning av den ekonomiska politiken vid sidan av skattepolitiken och den monetära politiken blir tal om en ökad samordning av lönepolitiken inom euroområdet, måste man respektera arbetsmarknadsparternas fria förhandlingsrätt – statligt fastställda mål för löneförhandlingarna eller statliga påbud om lönesänkningar är oacceptabla och måste i detta sammanhang avvisas.

2.   Förstärkningen av den europeiska ekonomiska styrningen i kommissionens meddelande  (1)

2.1   Kommissionens meddelande utgör en vidareutveckling av de idéer som formulerades i meddelandet om ”Förstärkt samordning av den ekonomiska politiken” (2) och de riktlinjer som antogs av Europeiska rådet (EUCO 13/10), som är en uppföljning av de resultat som hittills uppnåtts i specialgruppen för ekonomisk styrning (VAN ROMPUY Task Force).

2.2   Utgångspunkten för kommissionsdokumentet är det indirekta erkännandet av att effekterna av den finansiella och ekonomiska krisen har inneburit svåra påfrestningar för EU:s ekonomiska och sociala motståndskraft i allmänhet och ekonomiska och monetära unionen (EMU) i synnerhet, och avslöjat svagheter i medlemsstaternas samordningsförmåga.

2.3   Mot den bakgrunden förelägger sig kommissionen uppgiften att skapa en åtgärdsplan som kan säkerställa en bättre samordning av den europeiska ekonomiska politiken i de 27 medlemsstaterna, och i synnerhet i de 16 länderna i valutaunionen för vilka särskilda bestämmelser planeras. Den planerade strukturen syftar till att integrera stabilitets- och tillväxtpakten med Europa 2020-strategin.

2.4   I samband med förstärkningen av den europeiska ekonomiska styrningen har kommissionen för avsikt att uppnå i huvudsak tre mål.

2.4.1   Det första målet är en förstärkt samordning och övervakning av den ekonomiska politiken i syfte att

—	minska de nationella obalanserna genom en kraftfullare makroekonomisk övervakning, grundad på varnings- och sanktionsmekanismer,

—	göra de nationella finanspolitiska ramverken mer enhetliga genom att fastställa gemensamma minimikrav för medlemsstaterna, och övergå från årlig till flerårig budgetplanering,

—	stärka stabilitets- och tillväxtpakten, särskilt genom att inrikta uppmärksamheten på skuldutvecklingen och underskotten.

2.4.2   Det andra målet är att införa förebyggande och korrigerande åtgärder, bland annat sanktioner, som EU skulle kunna tillämpa vid överträdelser från medlemsstaternas sida.

2.4.3   Det tredje målet är att införa en europeisk termin för förhandssamordning av den ekonomiska politiken. Den gäller även de delar av strategin för Europa 2020 som handlar om strukturreformer och tillväxthöjande åtgärder.

2.5   Dessa mål har omsatts i sekundärlagstiftning genom det paket som kommissionen presenterade den 29 september 2010. Det omfattade sex meddelanden (3) som innehöll konkreta åtgärder för att uppnå målen. Dessa meddelanden kommer att behandlas i två särskilda yttranden från EESK: ett om reformen av stabilitets- och tillväxtpakten och ett om makroekonomiska obalanser. Föreliggande yttrande begränsar sig därför till allmänna kommentarer om det övergripande system för styrning som kommissionen föreslagit, och går inte in i detalj på lagstiftningspaketet, som alltså kommer att behandlas i de två särskilda yttranden som nämnts ovan.

3.   Allmänna kommentarer

3.1   EESK ser positivt på kommissionens beslut att inleda en process för att konkret förstärka samordningen av den europeiska ekonomiska politiken. Detta är något som många europeiska och även andra institutioner (bl.a. Europaparlamentet) har efterlyst länge. EESK har i synnerhet flera gånger i de olika yttranden som ägnats åt frågan genom åren (4) pekat på vikten av att öka integrationen av unionens styresformer.

3.2   Den finansiella och ekonomiska krisen har inneburit svåra påfrestningar för EU:s produktivitet och sociala och politiska motståndskraft i allmänhet och för ekonomiska och monetära unionen (EMU) i synnerhet (5).

3.3   De sociala och ekonomiska ramarna tycks instabila och osäkra, och det behövs därför en effektiv organisation och välfungerande institutioner. På grund av de utmaningar som globaliseringen av tillverkningen och finanstjänsterna innebär och de genomgripande tekniska omvandlingar som pågår, blir det alltmer uppenbart att det inte går att leda alla medlemsstater i gemensam riktning om inte aktörerna i den nationella ekonomiska politiken samarbetar.

3.4   På grund av avsaknaden av en samordnad ekonomisk politik har krisen redan fått en rad särskilt allvarliga ekonomiska och sociala följder för EU, i synnerhet vad gäller möjligheterna till tillväxt och sysselsättning. Dessa effekter beskrivs tydligt i det förslag till betänkande om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen som lagts fram i Europaparlamentet av föredraganden Pervenche BERÈS (6).

3.4.1   Efter en svag uppgång under 2008 (+0,5 %) föll EU:s BNP under 2009 (-4,2 %) och förväntas stiga långsamt under 2010 och 2011 (enligt prognoserna +1 % respektive +1,7 %). Nedgången har varit särskilt kraftig i de tre baltiska länderna (i Lettland förväntas fram till slutet av 2011 en nedgång med 22 % av BNP i förhållande till 2007) och Irland, och något mindre i Italien, Grekland och Finland. Samtidigt har medlemsstateras export (både till andra medlemsstater och till länder utanför EU) minskat med 12 % mellan 2007 och 2009. Den största minskningen, 15 %, drabbade Finland, Malta, Bulgarien, Sverige, Estland och Storbritannien (7).

3.4.2   Följaktligen har de mål som fastställdes i Lissabonstrategin för arbetsmarknaden blivit allt svårare att uppnå för de flesta medlemsstater. Sysselsättningsgraden föll i EU från 65,4 % 2007 till 64,6 % 2009. I Estland, Irland, Spanien och Lettland var nedgångarna större än fem procentenheter. Samtidigt ökade arbetslösheten i EU från 7,1 % till 8,9 %, och till mer än 10 % i Spanien (där den nådde 18 %), Slovakien, Irland och de tre baltiska länderna.

3.5   Mot denna mycket allvarliga bakgrund, som kräver kraftfulla lösningar, kvarstår vissa frågor om kommissionens arbetssätt och tidsplan för förstärkningen av EU:s ekonomiska styresformer. Dessa är faktorer som, förutom att försvåra en så bred samsyn som möjligt om den process som inletts i EU-institutionerna och bland allmänheten, skulle kunna skymma själva målet för den föreslagna samordningen.

3.6   För det första kräver EU:s åtgärder för att stärka samordningen av den ekonomiska politiken att alla medlemsstaterna tillsammans fastställer vad man i praktiken menar med ”ekonomiska styresformer” och att man gör en noggrann utvärdering av vad som under det gångna årtiondet har lett både till ineffektiv tillämpning av stabilitets- och tillväxtpakten och till att målen för Lissabonstrategin inte har uppnåtts fullt ut.

3.6.1   Å ena sidan kräver begreppet ”styresformer” en decentraliserad institutionell struktur där det inte enbart är ett maktcentrum som agerar såsom i nationalstaterna, utan ett flertal aktörer, både statliga och icke-statliga, som samarbetar för att uppnå gemensamma mål. Men EU befinner sig fortfarande i ett dödläge som orsakats av problemen med den europeiska konstitutionen och utvidgningen till 27 medlemsstater med stora skillnader i fråga om historia och politiska visioner. Detta innebär att EU-institutionerna och medlemsstaterna i praktiken måste komma överens om nya ekonomiska, sociala och miljömässiga mål, något som emellertid är svårt efter de stora satsningarna under 80- och 90-talen på inre marknaden och införandet av euron.

3.6.2   Å andra sidan tycks planeringen av framtidens bestämmelser inte grunda sig på en gemensam analys av det förflutna. Det är av stor betydelse om man kan fastställa att de svårigheter som drabbat stabilitets- och tillväxtpakten beror på fel i den ursprungliga planeringen vad avser kraven inom EMU i händelse av allvarliga kriser, eller om det rör sig om olämpliga politiska val i samband med tillämpningen, eller olika syn på målsättningarna och de strategier som krävs för att uppnå dem (låg inflation, tillväxt i ekonomi och sysselsättning, eurons roll som reservvaluta osv.) (8). Även med de tidigare versionerna av stabilitets- och tillväxtpakten fanns inom unionen under mer än ett årtionde uppföranderegler för medlemsstaterna, vilket emellertid inte hindrade att det titt och tätt uppstod kritiska situationer.

3.6.3   Samtidigt skapar oförmågan att uppnå de flesta av de kvantitativa mål som fastställts i Lissabonstrategin (även om man bortser från den ekonomiska krisen) stora frågetecken i fråga om valet av indikatorer och deras förmåga att effektivt återspegla utvecklingen mot ökad konkurrenskraft och dynamik.

3.7   För det andra har man i fråga om den tidsmässiga planeringen beslutat att inleda den europeiska samordningsterminen den 1 januari 2011 – utan att först ha fastställt regler och innehåll. Man har inte heller samordnat förslagen tidsmässigt mellan de olika berörda institutionella aktörerna, dvs. Europeiska kommissionen, Europaparlamentet, VAN ROMPUYS specialgrupp för ekonomisk styrning, Europeiska centralbanken, EESK och Regionkommittén. Diskussionen kommer troligtvis att avslutas med parlamentets godkännande, som i bästa fall sker först till sommaren 2011.

3.8   Inför den mycket kritiska situation som uppstod under våren 2010 var kommissionen uppenbarligen mer mån om att snabbt ta EU ur krisen – vilket var viktigt med tanke på de globala finansmarknaderna och den allmänna opinionen – än att fundera över vilket resultat åtgärderna skulle få på medellång till lång sikt, inte bara på det finansiella planet utan också för produktionen och på det sociala och politiska planet.

3.9   För att komma ur krisen krävs, enligt kommissionen, strängare regler och tydligare påföljder, samt mindre politiskt manöverutrymme och mer automatik. Ingen uppsättning regler kan emellertid hantera allvarliga kriser effektivt eftersom kriserna nästan alltid orsakas av extraordinära och oförutsägbara händelser som experterna inte kan förutse och som ligger utanför det som förutbestämda regler klarar att hantera. Den utopiska föreställningen om ”styrning genom regler” – som befriar politiken från bördan att fatta beslut – kan knappast genomföras och kan tvärtom vara farlig eftersom den ger en falsk känsla av trygghet, av att vara skyddad mot osäkerhet (9). Ett angreppssätt av denna typ medför dessutom två problem som måste utvärderas noggrant.

3.9.1   Det första är risken för att undervärdera fördelarna med gemenskapsmetoden, som innebär deltagande av de institutioner som i störst utsträckning representerar EU-medborgarna, till förmån för ett mellanstatligt arbetssätt, där besluten fattas i första hand i rådet och där parlamentet och kommittéerna får en begränsad roll. Det enda undantaget är Europaparlamentets deltagande inom ramen för den europeiska samordningsterminen. Kommissionen kommer att presentera den årliga tillväxtanalysen för parlamentet i januari i syfte att inleda debatten om riktlinjerna för samordningen.

3.9.1.1   Om det mellanstatliga arbetssättet får dominera kan det leda till att man undervärderar det underskott i fråga om EU-medborgarskapet som uppstod redan under Lissabonstrategin. Detta är en utmaning för den ekonomiska, sociala och politiska motståndskraften i EU på samma sätt som den globala krisen, som skulle kunna ge vind i seglen åt illusionen om att den nationella suveräniteten kan återställas genom att man lämnar euron (och möjligen unionen helt och hållet) för att inleda en föga sannolik nationell utveckling som är fri från krav och EU-teknokrater. Det är inte en tillfällighet att en uppmärksam EU-granskare – Charles KUPCHAN (10) – varnade för risken för ”åternationalisering” av det europeiska projektet i en artikel från den 29 augusti 2010 i Washington Post: ”Europa upplever en åternationalisering av det politiska livet och länderna har börjat återta den suveränitet som de en gång frivilligt gav upp i sökandet efter ett kollektivt ideal” (11).

3.9.1.2   Den europeiska allmänheten tycks också ge uttryck för detta minskade förtroende, inte så mycket i förhållande till EU-institutionerna själva som när det gäller nyttan av att vara en del av EU. Eurobarometerns (12) undersökningar visar att andelen européer som anser att det är positivt att deras länder tillhör EU minskade från 57 % till 49 % mellan 2007 och 2010, medan andelen personer som är negativt inställda (i dag 18 %) och personer som är osäkra (29 %) har ökat. Samtidigt har andelen medborgare som anser att deras land totalt sett har gynnats av medlemskapet i EU minskat från 59 % till 53 %, medan de som anser att medlemskapet inte har medfört några fördelar har ökat till 35 %.

3.9.2   Det andra problemet är risken att man börjar använda ett traditionellt tillvägagångssätt för att lösa problemen, baserat på ekonomiska åtstramningar vad avser tillväxt, social jämlikhet och miljöfrågor trots att det i dag finns vitt spridda och övertygande innovativa argument (13).

3.9.2.1   Förhållandet mellan offentliga utgifter, ekonomiska resultat och sociala mål är mer komplext än vad den alltför förenklade teorin om att man måste väga rättvisa mot effektivitet vill låta påskina. Väl utformade välfärdssystem och miljöbestämmelser gör det möjligt att öka både effektiviteten och konkurrenskraften, och de kan därför betraktas som produktionsfaktorer som bidrar till stabiliteten och den ekonomiska dynamiken i postindustriella ekonomier.

3.9.2.2   Detta gäller ännu mer i den kris som den europeiska ekonomin nu upplever. I den ekonomiska återhämtningsplanen för Europa (14) konstaterar kommissionen både att man måste ”minska den mänskliga kostnaden av den ekonomiska nedgången och dess verkningar för de mest utsatta befolkningsgrupperna” och att man måste se krisen som en möjlighet att ”påskynda övergången till en ekonomi med låga koldioxidutsläpp” genom en strategi ”som kommer att uppmuntra ny teknik, skapa nya ’miljövänliga jobb’ och öppna nya möjligheter på de snabbt växande världsmarknaderna”.

3.9.2.3   Man bör för övrigt också komma ihåg att krisen inte uppstod i den offentliga sektorn utan i den privata, på grundval av obalanser mellan det ökade globala utbudet av varor och tjänster och den minskade ökningen av konsumenternas köpkraft (15). En stor del av försämringen av de offentliga finanserna i medlemsstaterna i förhållande till BNP var enbart en följd av nödåtgärder som orsakades av en minskning i nämnaren (nationalinkomsterna) och en ökning i täljaren (de offentliga utgifterna för att rädda finans- och produktionssystemet, samt för de automatiska stabilisatorer som syftar till att begränsa de potentiellt dramatiska effekterna av krisen) (16). FITOUSSI ger en korrekt beskrivning: ”Europas budgetproblem orsakas inte så mycket av regeringarnas beslut utan är en automatisk följd av att samhället blivit fattigare, vilket får konsekvenser för de offentliga finanserna” (17).

4.   Särskilda kommentarer

4.1   Det framgår inte tillräckligt tydligt vad som menas med ”ekonomiska styresformer” eller vilka grundläggande mål de baseras på. Detta, tillsammans med den svaga medvetenheten om stabilitets- och tillväxtpaktens och Lissabonstrategins begränsningar, gör det nödvändigt att fastställa en strategi som medlemsstaterna och EU-institutionerna tillsammans står bakom. Denna strategi får inte begränsa sig till att fastställa formella regler och förfaranden utan bör gå in på konkreta politiska åtgärder i detalj – detta är desto viktigare mot bakgrund av det instabila läget efter krisen – för att förbättra EU-medborgarnas livskvalitet, öka sysselsättningsgraden (även bland missgynnade grupper som funktionshindrade och etniska minoriteter) och stärka det europeiska produktionssystemets konkurrenskraft (inbegripet små och medelstora företag och den sociala ekonomin).

4.2   Med det syftet kan man inte begränsa sig till de visserligen nödvändiga reglerna för sund bokföring för att kontrollera samstämmigheten mellan inkomster och utgifter. För att stärka förtroendet och allmänhetens förväntningar på EU krävs också åtgärder på medellång och lång sikt som gör det möjligt att förena den nödvändiga återhållsamheten i fråga om budgeten med den lika viktiga förmågan att ta fram och genomföra ekonomiska och sociala utvecklingsprojekt. Därför måste den europeiska medvetenheten om en union som fungerar som en politisk enhet öka, liksom ambitionen att samordna de olika nationella politiska åtgärderna mot ett verkligt gemensamt mål, så att EU blir en aktiv aktör i en globaliserad värld.

4.3   Ett mer självmedvetet EU åstadkoms genom att de institutioner som företräder medborgarna och arbetsmarknadsparterna – parlamentet och kommittéerna – får en större roll och en större förmåga att förstå de förändringar som pågår. Då kan den samordningsprocess som kommissionen eftersträvar få större demokratisk legitimitet och man kan öka den samsyn som tycks nödvändig för ett effektivt genomförande av denna process.

4.4   För tillfället är emellertid parlamentets roll i den europeiska samordningsterminen blygsam och begränsad till inledningsfasen i debatten och de första riktlinjerna för samordningsprocessen. Europaparlamentet skulle kunna spela en större och mer effektiv roll om det samordnade sin verksamhet med de nationella parlamenten, som ska diskutera och godkänna de enskilda medlemsstaternas budgetar. Parlamentet kan spela en viktig roll när det gäller att fastställa vilken ekonomisk styrning som unionen ska ha och när det gäller att säkerställa den demokratiska legitimiteten i de förebyggande och korrigerande åtgärderna, inbegripet ekonomiska påföljder för medlemsstaterna.

4.5   I linje med kommitténs roll som rådgivande organ skulle EESK i det sammanhanget kunna bidra till de europeiska ekonomiska styresformerna genom att anordna ett årligt möte särskilt avsett för att diskutera rekommendationer och former för att skapa en samsyn om reformer på nationell nivå, med beaktande av de sociala följderna av de åtgärder som vidtas. Det mervärde som EESK kan bidra med i sammanhanget är att kommittén företräder organisationer som på den nationella nivån kan bidra till att skapa ett samförstånd i samhället om den ekonomiska politiken, vilket skulle kunna ge EESK en möjlighet att lämna ett viktigt bidrag för att se till att inte bara politikerna utan också medborgarna i medlemsstaterna engagerar sig och tar ansvar.

4.5.1   Mötena skulle kunna äga rum under hösten, efter det att medlemsstaterna formellt har antagit rekommendationerna. Slutsatserna skulle utgöra basen för en diskussion med de ekonomiska och sociala råden, de nationella parlamenten och Europaparlamentet. Det skulle möjliggöra en utvärdering av de antagna strategierna och en spridning och samsyn på nationell nivå.

4.6   Parlamentets och kommittéernas stöd skulle minska risken för en undervärdering av målet om tillväxt och ekonomisk och social utveckling i förhållande till kraven på monetär och finansiell stabilitet, vilket skulle bidra till samstämmigheten mellan stabilitets- och tillväxtpakten och Europa 2020-strategin. Även om ekonomisk stabilitet – framför allt i kristider – är grundläggande för tillväxt och bibehållande av EU-medborgarnas levnadsstandard, får inte strävan efter ökad stabilitet drabba de enskildas inkomster och rättigheter. Ett gemensamt arbete för att reformera de ekonomiska styresformerna och Europa 2020-strategin skulle därför göra det lättare för allmänheten att acceptera budgetrestriktionerna.

4.6.1   Även om kommissionen verkar vara mycket noga med att jämställa de båda strategierna finns det i nuläget starka tvivel på att den faktiskt har avsikten att integrera dem, eftersom de är väl åtskilda. Det verkar snarare som om den sociala dimensionen hamnar i bakgrunden till förmån för produktionsfaktorer och flexibilitet på arbetsmarknaden, som man anser kan öka de europeiska företagens konkurrenskraft.

4.6.2   Det grundläggande antagandet är att den makroekonomiska övervakningen – tillsammans med den tematiska övervakning av det strukturella reformarbetet som kommissionen efterfrågar – skapar ett klimat som gör det lättare att säkerställa hållbar ekonomisk tillväxt, vilket gynnar både Europa 2020-strategin och stabilitets- och tillväxtpakten. Erfarenheterna från nu mer än tio år av gemensam valuta – som gör att euroområdet inte längre kan använda devalveringsinstrumentet – visar dock inga tydliga tecken på att skillnaderna i konkurrenskraft inom EU och EMU kan utjämnas på kort tid.

4.7   Europa 2020-strategin tycks gå i rätt riktning för att förbättra konkurrenskraften i fråga om kvalitet genom att den föreskriver åtgärder när det gäller kunskap, innovation och miljömässig hållbarhet. Det finns emellertid motsättningar mellan målen för Europa 2020-strategin och en förstärkning av stabilitets- och tillväxtpakten, inte minst i fråga om det ekonomiska och sociala klimatet i EU, som långsamt hämtar sig från krisen.

4.7.1   Om man vill uppnå de ambitiösa målen för Europa 2020-strategin – smart (på grundval av kunskaper och innovation), hållbar (effektivare, grönare och mer konkurrenskraftig) tillväxt för alla (social och territoriell sammanhållning genom sysselsättning, med särskild inriktning på missgynnade arbetstagare) – krävs tillräcklig finansiering av investeringar. Samtidigt kan sådana åtgärder, som kräver ökade direkta offentliga utgifter eller (skattemässiga) incitament för privata satsningar, visa sig vara oförenliga med budgetkraven, krav som kommissionen har för avsikt att skärpa för att ligga i linje med stabilitets- och tillväxtpakten och förbättra den ekonomiska styrningen.

4.7.2   Om man talar om BNP är det dessutom sant att sunda offentliga finanser och en solid euro utgör en nödvändig grund för en långsiktig utvecklingspolitik, även om det inte räcker att följa bokföringsreglerna för att medlemsstaternas finanser ska utvecklas positivt i längden. Enligt den ”invariansprincip” som STIGLITZ, SEN och FITOUSSI (18) utvecklat bör värdet av de redovisningsmässiga aggregaten på nationell nivå inte variera efter skillnader i institutioner, ekonomi, sociala frågor och politik mellan olika länder, utan man bör jämföra situationer som är så lika som möjligt. För att kontrollera den långsiktiga hållbarheten i de offentliga finanserna räcker det med andra ord inte att bara övervaka underskott och skuld från år till år, man måste också beakta framtidsutsikterna för de privata marknaderna, framför allt finans-, fastighets- och sjuk- och pensionsförsäkringsmarknaderna, som i kris- och nödsituationer kan få stora återverkningar på soliditeten i de offentliga finanserna i medlemsstaterna, t.ex. genom insatser för att rädda finansinstitut och stora företag.

4.7.3   En inriktning på obalanser i konkurrenskraften innebär emellertid en fortlöpande övervakning av enhetsarbetskostnaderna, vilket i sin tur innebär ökad uppmärksamhet på kollektivavtalen mellan arbetsmarknadsparterna, i synnerhet i euroområdet där medlemsstaterna inte längre kan använda devalveringsinstrumentet. Förbindelserna mellan fackföreningarna och arbetsgivarorganisationerna bör vara en beståndsdel i kommissionens strategi. Denna viktiga beståndsdel saknas i kommissionsmeddelandet.

4.7.3.1   En lösning skulle kunna vara en mer intensiv och operativ användning av den makroekonomiska dialogen vilket skulle leda till att regeringarna och arbetsmarknadsparterna gör en konkret gemensam utvärdering av den ekonomiska situationen på EU-nivå och av de åtgärder som bör vidtas, med nära koppling till den sociala dialogen på nationell nivå. Genom att förbättra kvaliteten i dialogen skulle den kunna bli ett instrument som möjliggör ett effektivt deltagande från arbetsmarknadsparternas sida tillsammans med Europeiska centralbanken, kommissionen och rådet, och enhetligheten skulle därigenom bli större mellan gemenskapens åtgärder och de nationella politiska åtgärderna (19).

4.8   En effektiv samordning av den europeiska ekonomiska politiken kräver att alla 27 medlemsstater enhälligt ställer sig bakom den makroekonomiska referensramen och den preliminära makroekonomiska ramen. Det är nämligen på grundval av dessa ramar som man utarbetar den ekonomiska och skattemässiga politiken i medlemsstaterna, som sedan meddelas under den europeiska samordningsterminen. I detta särskilda sammanhang har Eurostats analyser en mycket viktig roll, liksom kommissionens preliminära förslag, Europeiska centralbankens stödjande roll och Europeiska rådets och Europaparlamentets rapporter.

4.9   På grund av de starka kopplingarna mellan de ekonomiska, sociala och miljömässiga målen måste man också använda indikatorer som omfattar mer än bara BNP-tillväxt. Det finns skäl att påminna om kommissionens meddelande ”Bortom BNP: Att mäta framsteg i en föränderlig värld” (20) där man efterlyser nya mått ”som inte endast indikerar BNP-tillväxt utan också ger koncisa data om sociala och miljömässiga framsteg (t.ex. ökad social sammanhållning, tillgång till överkomliga priser på basvaror och tjänster, utbildning, folkhälsa och luftkvalitet) och försämringar (t.ex. ökad fattigdom och kriminalitet och utarmning av naturresurser)”, och som därför ”motsvarar medborgarnas förväntningar”.

4.10   Förstärkningen av styrningen kräver (för att bli effektiv och uppnå målen) ett effektivt genomförande av de fem åtgärder som planeras för att nå bortom BNP: i) användning av miljömässiga och sociala indikatorer, ii) beslutsunderlag i nästintill realtid, iii) tillförlitligare rapportering om fördelnings- och jämlikhetsfrågor, iv) utveckling av en europeisk resultattavla för hållbar utveckling samt v) en utvidgning av nationalräkenskaperna till att även omfatta frågor om miljö och samhälle.

4.11   Förstärkningen av de europeiska ekonomiska styresformerna är en process som i jämförelse med andra processer i EU:s historia säkert kommer att vara komplicerad. Det rör sig om en företeelse som präglar själva unionen. Det är förvisso så som en italiensk journalist har påpekat att ”Europa lider (i jämförelse med USA) av större otydlighet, vilket gör att EU allt sedan starten har varit en resa som söker sitt mål” (21). Nu behöver emellertid denna resa ett tydligt och klart mål som EU-medborgarna, deras parlament och nationella och europeiska institutioner gemensamt kommit överens om. Endast på detta sätt kan vi nå de mål som Europeiska unionen ställde upp redan vid inrättandet.

---

(1)  KOM(2010) 367 slutlig.

(2)  KOM(2010) 250 slutlig.

(3)  KOM(2010) 522–527. Ytterligare information finns på följande adress: http://ec.europa.eu/economy_finance/articles/eu_economic_situation/2010-09-eu_economic_governance_proposals_en.htm

(4)  EESK:s yttranden om ”Konsekvenserna av statsskuldkrisen för EU:s styresformer”, EUT C 51, 17.2.2011, s. 15; ”Ekonomisk återhämtning: lägesrapport och konkreta initiativ”, EUT C 48, 15.2.2011, s. 57; ”Finanskrisens effekter på den reala ekonomin”, EUT C 255, 22.9.2010, s. 10; ”En ekonomisk politik som främjar den europeiska näringslivsstrategin”, EUT C 10, 15.1.2008, s. 106; ”Allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken och ekonomisk styrning – Förutsättningarna för ökad samordning av den ekonomiska politiken i EU”, EUT C 324, 30.12.2006, s. 49; ”Förstärkning av ekonomiska styresformer – Reformen av stabilitets- och tillväxtpakten”, EUT C 88, 11.4.2006, s. 68.

(5)  Olli REHN, kommissionsledamot med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, förklarade följande vid en hearing i Europaparlamentet den 5 juli 2010: ”Krisen har visat på stora svagheter i systemet i den nuvarande ekonomiska och monetära unionen. Enkelt uttryckt behöver vi en bättre och närmare samordning av EU:s ekonomiska politik. Vi behöver också tillämpa EMU:s bestämmelser striktare. Bestämmelserna är inget värda om de inte följs.” (REHN, O: Att öka det förtroendet för ekonomin i Europa, anförande inför EP:s ECON-utskott i Strasbourg den 5 juli 2010).

(6)  Europaparlamentet: Förslag till betänkande om den finansiella, ekonomiska och sociala krisen: rekommendationer om åtgärder och initiativ (delbetänkande). Särskilda utskottet för den finansiella, ekonomiska och sociala krisen. Föredragande: Pervenche BERÈS, den 6 maj 2010.

(7)  Uppgifter från Eurostat från september 2010. De återfinns i tabell 1 och 2 i bilagan.

(8)  Europeiska rådets ordförande Herman VAN ROMPUY tillstod den 20 september 2010 att det fanns ett ”institutionellt handikapp”: ”… vi måste leva med det dilemma det innebär att ha en valutaunion utan att ha någon utvecklad budgetunion. Sedan euron infördes har EU-institutionerna ansvar för valutapolitiken medan medlemsstaterna även fortsättningsvis ansvarar för den egna budgetpolitiken och samordningen av den egna ekonomiska politiken. Detta skapar spänningar som leder till de ibland tvetydiga beslut som jag talade om. Man kan beklaga detta konstruktionsfel, som vissa kallar ’eurons arvsynd’. Jag ser det mer som ett strukturellt handikapp. Då – i förhandlingarna om Maastrichtfördraget, i synnerhet mellan Tyskland och Frankrike, – var man tvungen att göra ett val. Utan denna arvsynd skulle euron aldrig ha fötts!” VAN ROMPUY H., ”Inte åternationalisering av EU-politiken, utan en europeisering av den nationella politiken”, anförande på inbjudan av ”Notre Europe”, Grand Amphi, Sciences-Po, Paris (http://www.consilium.europa.eu/uedocs/cms_data/docs/pressdata/fr/ec/116622.pdf).

(9)  VEROLA N., L'Europa e la crisi: squilibri finanziari ed equilibri costituzionali, Paper for ASTRID, 2010, finns på följande adress: http://www.astrid-online.it/Riforma-de/Studi-e-ri/VEROLA---L-Europa-e-la-crisi---squilibri-finanziari-ed-equilibri-costituzionali.pdf (endast på italienska).

(10)  Direktör för Europastudier vid Council on Foreign Relations och professor vid Georgetown University.

(11)  KUPCHAN, C., As nationalism rises, will the European Union fall, Washington Post, 29 augusti 2010. Se även diskussionen om beskattning och representation i DE GRAUWE P., Why a tougher Stability and Growth Pact is a bad idea, VoxEU.org, som finns på adressen http://www.voxeu.com/index.php?q=node/5615

(12)  Uppgifter från Eurobarometer 73 – preliminära resultat, se figur 1 och 2 i bilagan.

(13)  Om miljömässig hållbarhet, se DALY H., Beyond Growth: The Economics of Sustainable Development (”Bortom tillväxten”, ”Oltre la crescita” – Edizioni di Comunità, 2001), 1996. Om välfärd och jämställdhet, se BEGG I., FERRERA M., HODSON D., MADSEN P., MATSAGANIS M., SACCHI S., SCHELKE W., The Cost of Non Social Policy: Literature Review (Kostnaden för en avsaknad av socialpolitik), rapport till Europeiska kommissionen, Bryssel, 2003. Om paradigmet om mänsklig utveckling, se SEN A., Inequality Reexamined (”En ny granskning av ojämlikheten”, ”La diseguaglianza. Un riesame critico”, Il Mulino, 2010), 1992; se SEN A., Development as Freedom (’Utveckling är frihet’”Lo sviluppo è libertà. Perché non c'è crescita senza democrazia”, Mondadori, 2000), 1999.

(14)  KOM(2008) 800, En ekonomisk återhämtningsplan för Europa, s. 5.

(15)  ILO-IMF, The Challenges of Growth, Employment and Social Cohesion (Tillväxtens, sysselsättningens och den sociala sammanhållningens utmaningar ), diskussionsdokument för den gemensamma konferensen mellan ILO och Internationella valutafonden, Oslo, 13 september 2010, s. 67–73.

(16)  Den samlade offentliga skulden i euroområdet minskade från 72 % år 1999 till 67 % år 2007 (figur 3 i bilagan), och under samma period ökade familjernas och finanssektorns skuldsättning (figur 4 i bilagan). Skuldsättningen i den offentliga sektorn ökade från 2008 (figur 5 i bilagan) när regeringarna genomförde räddningen av banksystemet och stödde den ekonomiska verksamheten under recessionen (en minskning av BNP och en minskning av skatteinkomsterna).

(17)  FITOUSSI J.P., Crise et démocratie, le paradoxe européen, Le Monde, 16 ottobre 2010. Se även DE GRAUWE P., What kind of governance for the eurozone?, CEPS Policy Brief, n. 214, september 2010.

(18)  STIGLITZ J.E., SEN A., FITOUSSI J.P., Report by the Commission on the Measurement of Economic Performance and Social Progress (Rapport från Commission on the Measurement of Economic Performance and Social Progress), rapport till Frankrikes president, Paris, 2009 (s. 22–23).

(19)  WATT A., Economic Governance in Europe: A Change of Course only after ramming the Ice, Social Europe Journal, 30 luglio 2010, finns på adressen http://www.social-europe.eu/2010/07/economic-governance-in-europe-a-change-of-course-only-after-ramming-the-ice/.

(20)  KOM(2009) 433 slutlig, s. 3–4.

(21)  BASTASIN C., Questo secolo può essere ancora europeo, Il Sole 24 ore, 2 september 2010.

---

---