18.12.2010

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 347/28

---

Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om ”De ekonomiska partnerskapsavtalens effekter på de yttersta randområdena (Västindien)”

(initiativyttrande)

(2010/C 347/04)

Föredragande: Hervé COUPEAU

Den 26 februari 2009 beslutade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén att i enlighet med artikel 29.2 i arbetsordningen utarbeta ett initiativyttrande om

”De ekonomiska partnerskapsavtalens effekter på de yttersta randområdena (Västindien)”.

Facksektionen för Ekonomiska och monetära unionen, ekonomisk och social sammanhållning, som svarat för kommitténs beredning av ärendet, antog sitt yttrande den 2 februari 2010.

Vid sin 460:e plenarsession den 17–18 februari 2010 (sammanträdet den 17 februari) antog Europeiska ekonomiska och sociala kommittén enhälligt följande yttrande.

1.   Slutsatser och rekommendationer

1.1   Tillämpningsområdet för det avtal om ekonomiskt partnerskap (EPA) som de 15 medlemsstaterna i AVS-ländernas (1) forum för stater i Västindien (Cariforum) (2) och EU undertecknade den 15 oktober 2008 är mycket vidsträckt. Det finns dock ett antal faktorer som, även om de tas upp i avtalet, står i vägen för målsättningarna om regional integration, hållbar utveckling och samarbete mellan staterna i Cariforum och de yttersta randområdena. Även om dessa områden har gamla band med Europa hänger de geografiskt, historiskt, kulturellt och ekonomiskt samman med staterna i Cariforum. Deras strategiska läge möjliggör hållbara handelsförbindelser med grannöarna och gör dem till de första europeiska områdena som påverkas av avtalet.

1.2   EESK tar hänsyn till förhandlingarnas komplexitet, de möjliga riskerna och de möjligheter som det ekonomiska partnerskapsavtalet ger både staterna i Cariforum och de yttersta randområdena samt EU mer generellt.

1.3   EESK rekommenderar starkt att man samråder med de lokala myndigheterna i de yttersta randområdena vid alla överläggningar med anknytning till det ekonomiska partnerskapsavtalet mellan EU och Cariforum. Dessa områden skiljer sig från staterna i Cariforum genom att de också är franska departement i Amerika, men de kan ändå bidra till arbetet för en verklig regional integration.

1.4   Enligt EESK är det också viktigt att det civila samhället och de lokala myndigheterna i de yttersta randområdena involveras mer i debatterna och i de olika kommittéer som inrättats för att följa upp genomförandet av avtalet. Detta skulle göra det möjligt att uppnå den regionala integration som avtalet syftar till.

1.5   Arbetet med att gradvis integrera staterna i Cariforum i världsekonomin kommer inte att lyckas så länge som transportproblemen (infrastruktur och transportmedel) är olösta. EESK rekommenderar kommissionen att se transportfrågan i ett bredare sammanhang och att höra sig närmare för om vilka konkreta lösningar staterna i Cariforum och de yttersta randområdena tänker sig.

1.6   För att främja handelsförbindelserna i Västindien rekommenderar EESK de berörda parterna att överväga om inte nedsättningarna av tullarna mellan de yttersta randområdena och staterna i Cariforum kan tidigareläggas.

1.7   EESK gläder sig över att man i det ekonomiska partnerskapsavtalet tagit hänsyn till behovet av att skapa ett tydligt förfarande för sanitära och fytosanitära åtgärder (SPS). EESK rekommenderar icke desto mindre att de yttersta randområdena görs delaktiga i den behöriga myndigheten för genomförandet av sanitära och fytosanitära åtgärder, som strävar efter att underlätta handeln inom regionen, och i förhandlingarna om bilaterala överenskommelser. EESK anser också att man bör låta dessa områden använda sig av en särskild ursprungsbenämning ”yttersta randområden”, som visar att deras produkter uppfyller krav med avseende på kvalitet och respekt för gemenskapens normer.

1.8   EESK rekommenderar uttryckligen att förvaltningen av fiskezonerna och vattenbruket ske ri samförstånd med staterna i Cariforum.

1.9   EESK anser slutligen att det krävs ett bättre upplägg på tjänsterna för att man ska kunna skapa en verklig västindisk turism.

1.10   EESK uppmärksammar att begrepp som respekt för miljön och social trygghet tagits med i avtalet och bör kunna presentera en framtidsvision för hela detta område.

2.   Inledning och allmänna kommentarer

2.1   I artiklarna 349 och 355 i fördraget om Europeiska unionens funktion erkänns de yttersta randområdenas särdrag. 1986 inrättade kommissionen en avdelningsövergripande grupp för de yttersta randområdena med uppgift att samordna gemenskapens åtgärder för dessa områden och fungera som mellanhand gentemot berörda nationella och regionala förvaltningar. Sedan 1989 finns det ett särskilt program för dessa områden som syftar till att ge stöd till socioekonomisk utveckling i riktning mot en bättre konvergens med övriga delar av Europeiska unionen.

I artikel 239 i det ekonomiska partnerskapsavtalet mellan EU och Cariforum tar man hänsyn till den geografiska närheten mellan de yttersta randområdena i Västindien (Martinique och Guadeloupe) och Cariforum-staterna ”för att stärka de ekonomiska och social förbindelserna mellan dessa regioner ska parterna sträva efter att särskilt underlätta samarbetet mellan de yttersta randområdena och Cariforum-staterna inom alla områden som omfattas av detta avtal samt främja handel med varor och tjänster, investeringar samt transport- och kommunikationsförbindelser mellan dem”. I denna artikel förespråkas också ett gemensamt deltagande från Cariforum-staternas och de yttersta randområdenas sida i ramprogrammen och åtgärder specifika för de områden som omfattas av partnerskapsavtalet.

2.2.1   EESK vill framhålla betydelsen av de nederländska utomeuropeiska territorierna Bonaire, Curaçao, Saba, Sint Eustacius, Sint Maarten och Aruba i Västindien. Ur europeisk synvinkel är dessa öar emellertid ”utomeuropeiska länder och territorier”, vilket juridisk sett skiljer dem från de yttersta randområdena i Västindien. EESK vill emellertid betona att den regionala integration som eftersträvas genom det ekonomiska partnerskapsavtalet inte kommer att kunna uppnås utan att man i högre grad beaktar de territorier som har koppling till EU:s medlemsstater (Nederländerna, Storbritannien, Frankrike).

2.3   EESK har velat analysera de ekonomiska och sociala effekterna av detta avtal för Västindien och mer specifikt för de yttersta randområdena. Det handlar alltså om att bedöma de regionala integreringsåtgärdernas effektivitet på kort och lång sikt i fråga om varor, tjänster, samarbete och goda ekonomiska styresformer på handelsrelaterade områden (bl.a. konkurrens, investeringar och immaterialrätt).

Regional integration ”i bred bemärkelse” (den europeiska strategin för de yttersta randområdena) är en av de främsta målsättningarna med det ekonomiska partnerskapsavtalet men också av avgörande betydelse för de yttersta randområdenas plats i regionen. Det finns dock ett visst antal faktorer i avtalet som inverkar menligt på å ena sidan den regionala integrationen och å andra sidan effektiviteten i det ekonomiska partnerskapsavtalet.

2.4.1   Genom att det inte skedde något samråd med de yttersta randområdenas regionala råd och allmänna råd i samband med förhandlingarna om det ekonomiska partnerskapsavtalet har deras roll i Västindien minimerats. Dessa råd besitter viss expertis om de offensiva och defensiva sektorerna (3) i de yttersta randområdena och tack vare regionala styrkommittéer kan de när som helst åberopa sina studier. États généraux de l’Outre-mer (församlingen för de utomeuropeiska områdena) kommer för övrigt på initiativ av den franska regeringen med många svar på hur hindren för avtalet kan övervinnas. Genom sin geografiska och kulturella närhet har dessa instanser dessutom redan vissa förbindelser med staterna i Cariforum.

2.4.2   På grund av att de yttersta randområdena inte deltar i Cariforum–EG:s handels- och utvecklingskommitté, den parlamentariska Cariforum–EG-kommittén och framför allt den rådgivande Cariforum–EG-kommittén minskar deras inflytande i EU. EESK rekommenderar därför att man i ovan nämnda uppföljningskommittéer från fall till fall involverar parlamentsledamöter, företrädare för det civila samhället och företrädare för lokala myndigheter i de yttersta randområdena.

2.4.3   Genom det inte sker något samråd med det civila samhället i de yttersta randområdena, som dagligen konfronteras med svårigheterna att bedriva handel med staterna i Västindien (infrastruktur, kvoter, ”negativa listor”) hämmas de direkta förbindelserna med det civila samhället i Cariforum-staterna.

2.4.4   EESK uppmanar berörda parter att verka för att de yttersta randområdena ska få status som observatörer inom Västindiens regionala institutioner, t.ex. Cariforum eller OECS (4). Inom dessa institutioner fattas nämligen vissa beslut som påverkar hela regionen och så länge som de yttersta randområdena inte ingår i dem, inte ens som observatörer, kan det inte vara tal om någon verklig regional integration.

2.5   Transport

2.5.1   EESK understryker att fri rörlighet för varor och tjänster endast kan ske när det finns lämpliga transportmedel och lämplig infrastruktur. Västindien har inte tillräckligt med transportmedel. Visserligen finns det två flygbolag och två rederier som sköter persontransporterna mellan öarna. Det handlar dock inte om någon regelbunden trafik och godstrafiken är inte säkerställd. Trots det särskilda stöd på 275,6 miljoner euro till de yttersta randområdena (Guadeloupe, Martinique och Guyana) som ska kompensera merkostnaderna till följd av deras geografiska läge, har de yttersta randområdena i Västindien problem med att frakter är mycket kostsamma och att den europeiska lagstiftningen i fråga om cabotage inte lämpar sig för öområden.

2.5.2   För att lindra dessa svårigheter har de yttersta randområdena och Cariforum-staterna övervägt ett system med fraktfartyg eller färjor. Genom att nödvändiga medel saknats har dessa projekt ändå inte kunnat slutföras.

2.5.3   I artikel 37 i det ekonomiska partnerskapsavtalet talas det om transporter i ett kapitel som handlar om jordbruk och fiskerinäringen utan att det ges några tydliga lösningar. Samtidigt har de yttersta randområdena och Cariforum-staterna redan gemensamma lösningar för ögonen.

2.5.4   I samband med nästa EUF-program (Europeiska utvecklingsfonden) borde man införa en ambitiös strukturpolitik som syftar till att förse hela Västindien med ett transportsystem som lämpar sig för öområden.

2.6   Lösning av civilrättsliga förfaranden och handelstvister är en fråga som inte nämns i det ekonomiska partnerskapsavtalet. I händelse av en tvist mellan ett företag från Cariforum och ett annat från de yttersta randområdena finns det ingen bestämmelse som gör det möjligt att avgöra frågan om behörig domstol, tillämplig lag eller exekvaturförfarande. I avtalet talas det endast om lösningar på tvister som uppstår till följd av tolkningen och tillämpningen av avtalet. Inom ramen för ett ekonomiskt partnerskapsavtal borde man dock överväga passande rättsliga åtgärder.

3.   Särskilda kommentarer – Analys av Västindien

3.1   Jordbruk

Bananen är en frukt som i Västindien produceras i stora mängder. Det är en av de främsta ekonomiska resurserna i de yttersta randområdena. Med mer än 10 000 arbetstillfällen utgör bananexporten 14 % respektive 24 % av exporten till EU från Guadeloupe och Martinique. Bananproduktionen är av dominerande ekonomisk och social betydelse i de yttersta randområdena. EU har alltid varit medvetet om bananproduktionens strategiska betydelse: Genom hjälpprogrammet POSEI (ett särskilt program för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär), som godkändes av kommissionen den 22 augusti 2007, har ett årligt rambelopp på 129,1 miljoner euro avsatts för dessa yttersta randområden. Denna hjälp verkar dock vara långtifrån tillräcklig. Utöver de problem som vållas av väderförhållandena hotas nämligen bananproduktionen i de yttersta randområdena av leverantörerna av dollarbananer, som erövrat en marknadsandel på 73,4 % i EU sedan marknaden avreglerades (enligt ODEADOM, det franska kontoret för jordbruksekonomins utveckling i de utomeuropeiska departementen (5)). Den 15 december 2009 paraferade EU dessutom ett avtal med producentländerna i Latinamerika som syftar till att sänka tullarna på bananer från 176 euro till 114 euro per ton under perioden fram till 2017. Detta gör situationen i de yttersta randområdena och vissa Cariforum-länder ännu mer osäker.

3.1.1.1   Bananproduktionen är också av särskilt intresse för de andra staterna i Cariforum. På Dominica står bananproduktionen exempelvis ensam för 18 % av BNP och 28 % av sysselsättningen. Krisen i banansektorn påverkar inte bara de yttersta randområdena. På Saint Lucia finns det nu för tiden bara 2 000 bananplantager, att jämföra med 10 000 år 1990.

3.1.1.2   EESK anser att man borde skapa en branschorganisation för hela Västindien för att EU ska få en större andel i banandistributionen i Västindien, framför allt eftersom vissa stater i Cariforum (bl.a. Saint Lucia och Dominica) exporterar bananer till andra länder (t.ex. Kanada) som har sanitära normer och spårbarhetsnormer som liknar EU:s.

3.1.2   Rörsocker–Rom: Sockerrörsnäringen spelar också en mycket viktig roll i de yttersta randområdena med 32 % respektive 13 % av den brukade jordbruksmarken på Guadeloupe och Martinique. Den sysselsätter också mer än 6 500 personer på heltid. Sockerproduktionen uppgick under säsongen 2006–2007 till 5 849 ton för Martinique och 80 210 ton för Guadeloupe. Produktionen av rom, som uppgick till 79 352 hektoliter ren alkohol på Martinique och till 74 524 hektoliter ren alkohol på Guadeloupe, är av icke-försumbar strategisk betydelse för försäljningen utanför de yttersta randområdena.

Frukt och grönsaker är en resurs som inte utnyttjas tillräckligt mycket med tanke på de bördiga jordarna i dessa yttersta randområden. Det verkar dock som om dessa områden valt att diversifiera sin jordbruksproduktion. 2006 producerade Guadeloupe 17 218 ton och Martinique 8 666 ton frukt. Samma år producerade Guadeloupe 43 950 ton och Martinique 37 892 ton färska grönsaker. Guadeloupe producerar dessutom örtkryddor, örter som används inom parfymtillverkning (vanilj), kaffe, kakao, kryddor och medicinalväxter (trädgårdsodlingen upptar 179 hektar) och Martinique producerar huvudsakligen ananas och vissa kryddor (trädgårdsodlingen upptar 105 hektar). Det handlar därför om en jordbrukssektor med framtidsutsikter, framför allt eftersom dessa yttersta randområden önskar öka förbindelserna med de andra länderna i Västindien, när det gäller såväl den regionala och internationella varuhandeln som forskning och utveckling.

3.1.3.1   Syftet med denna diversifiering är att fullständigt tillgodose den inhemska efterfrågan på livsmedel (självförsörjning). Jordbruket i de yttersta randområdena har tidigare nämligen dominerats av odling av bananer och sockerrör för export. Som exempel kan nämnas att importen av griskött under 2008 ökade med 10 % på Martinique och med 68,2 % på Guadeloupe. Grönsakerna står dessutom för 67 % av den sammanlagda importen av färska produkter på Guadeloupe. För att åstadkomma denna självförsörjning beslutade jordbrukarna i de yttersta randområdena nyligen att inrätta branschorganisationer, som gör det möjligt att samla aktörerna inom produktionssektorn, från förädlare och leverantörer till distributörer av jordbruksprodukter. På så sätt är hela kedjan representerad, och var och en av dess medlemmar har en viktig roll att spela i branschorganisationens beslutsfattande (6). Detta system finns dock inte på grannöarna, vars bristande organisation hämmar deras försök att bedriva jordbrukshandel med de yttersta randområdena.

3.1.4   Hinder för handeln med jordbruksprodukter mellan de yttersta randområdena och Cariforum-staterna

3.1.4.1   Jordbruket spelar en central roll för regionens försörjning och utveckling och är alltså en defensiv sektor för de yttersta randområdena. De främsta orosmomenten i regionen är livsmedelstryggheten, bristen på infrastruktur och tullarna, som begränsar den regionala handeln och den sociala tryggheten.

3.1.4.2   När det gäller livsmedelstryggheten har staterna i Cariforum en produktion av frukt och grönsaker som inte uppfyller den europeiska lagstiftningens samtliga krav. Även om de använder metoderna i HACCP-systemet (7) motsvarar deras produkter inte den europeiska lagstiftningens normer. Detta är särskilt känsligt eftersom de yttersta randområdena saknar vissa produkter som finns i stora mängder i Cariforum-staterna.

3.1.4.3   Enligt artikel 40 i det ekonomiska partnerskapsavtalet får parterna i situationer som ger upphov till eller kan ge upphov till ”stora svårigheter” åberopa skyddsklausulen. Det kan dock vara svårt för de yttersta randområdena att snabbt tillgripa denna möjlighet. Tanken med de sanitära och fytosanitära åtgärderna i avtalet  (8) är dessutom att man ska komma fram till intraregionala sanitära och fytosanitära normer, som överensstämmer med Världshandelsorganisationens (WTO) normer, så att man genom bilaterala överenskommelser om att åtgärderna är likvärdiga dem som finns i gemenskapen kan komma fram till åtgärder som är harmoniserade med EU:s åtgärder. De yttersta randområden som är underkastade den europeiska lagstiftningen har dock inte alltid den rätt att använda benämningen ”yttersta randområden” för sina jordbruks- och fiskeriprodukter, som EESK  (9) , de lokala myndigheterna  (10) och ledamöter av Europaparlamentet  (11) flera gånger anhållit om. De yttersta randområdena ingår inte i den behöriga myndigheten för genomförandet av sanitära och fytosanitära åtgärder, som strävar efter att underlätta handeln inom regionen, och deltar inte heller i förhandlingarna om bilaterala överenskommelser.

3.1.4.4   EESK delar alltså det ekonomiska partnerskapsavtalets ambition att utveckla förmågan att marknadsföra exporten för ”handeln såväl mellan Cariforum-staterna som mellan parterna, att kartlägga möjliga förbättringar av infrastruktur för marknadsföring och transport” (artikel 43.2 b). I avtalet klargörs också att uppgiften att kartlägga finansierings- och samarbetsmöjligheter för producenter och näringsidkare är ett av de främsta målen i fråga om jordbruk och fiskeri.

3.1.4.5   Ett visst antal bearbetade produkter (bl.a. sylt och kaffe) från de yttersta randområdena står upptagna på s.k. ”negativa listor” (tullar) hos tullmyndigheterna i vissa länder i Västindien. Detta gör det svårare att sälja dem i dessa länder. Trots artikel 9 och efterföljande artiklar i det ekonomiska partnerskapsavtalet som handlar om tullar och med tanke på de yttersta randområdenas särskilda läge i Västindien och deras särdrag, som erkänns i artiklarna 349 och 355 i fördraget om Europeiska unionens funktion, rekommenderar EESK berörda parter att överväga om inte nedsättningarna av tullarna mellan de yttersta randområdena och staterna i Cariforum kan tidigareläggas för att främja handelsförbindelserna i Västindien.

3.2   Fiskeri

3.2.1   På fiskeriområdet krävs det ännu stora framsteg sedan det i början rått oenighet om huruvida fiskeriet skulle ingå i ett ekonomiskt partnerskapsavtal eller behandlas i ett separat avtal. Europeiska gemenskapen vägrade att behandla frågorna om det regionala fiskeriet i ett separat avtal och föredrog att ingå bilaterala avtal om tillträde till fiske.

3.2.2   Enligt artikel 43.2 e i det ekonomiska partnerskapsavtalet ska avtalet hjälpa näringsidkarna i Cariforum-staterna att rätta sig efter nationella, regionala och internationella tekniska standarder samt hälso- och kvalitetsstandarder för fisk och fiskeriprodukter.

3.2.3   EU:s mål, genom den gemensamma fiskeripolitiken, är att prioritera en långsiktig syn på fiskeriförvaltningen. Det är försiktighetsprincipen som styr den gemensamma fiskeripolitiken för att skydda och bevara marina levande resurser och i största möjliga mån minska fiskeriets effekter på de marina ekosystemen. Västindien som helhet befinner sig dock inte i samma situation, eftersom de yttersta randområdena fortfarande omfattas av en mycket sträng lagstiftning (t.ex. områden med fullständigt fiskeförbud, reglering av fiske av languster, strombus gigas och igelkottsrocka samt anordningar för att koncentrera fiskbeståndet (12)) som stater i Cariforum inte har. Förvaltningen av fiskeriet sker i varje medlemsstat men tar inte hänsyn till de särskilda förhållandena i Västindien, vilket inverkar menligt på havsfisket i detta område.

3.2.4   EESK föreslår därför att fiskeriet i Västindien ska förvaltas i samförstånd med staterna i Cariforum.

3.3   Vattenbruk

3.3.1   Fisket i Västindien avser framför allt kustnära arter: Strombus gigas (en tjock havssnäcka vars kött används i många lokala recept), grouper, languster, snapperfisk och många andra arter i korallreven. Exploateringen av de pelagiska fiskbestånden har bara börjat, eftersom det saknats djuphavsfartyg och på grund av de problem som hänger samman med tropiska vatten.

3.3.2   På senare år har efterfrågan från de lokala marknaderna ökat tack vare turistnäringen. Till detta kommer åtgärderna för att stimulera export till de amerikanska och europeiska marknaderna, och resultatet är en överexploatering som på sikt kommer att leda till en kraftig minskning av fiskbeståndet i hela regionen.

3.3.3   I dag importerar nästan alla länder i Västindien fisk och skaldjur. De rika förekomsterna har hittills gjort att varje form av intresse för vattenbruk saknats, och de flesta av länderna i regionen har endast en begränsad tradition av sådan odling. Trots det ökade vattenbruket i världen har detta produktionssätt i Västindien därför endast utvecklats i begränsad utsträckning

3.3.4   Först på 2000-talet kunde man se en tydlig förbättring av vattenbruket. 2004 uppgick vattenbruksproduktionen på Martinique till 97 ton (10 ton sötvattenskräftor, 12 ton sanktpersfisk och 75 ton röd trumfisk).

3.3.5   Stöden till vattenbruksproduktionen i de yttersta randområdena kommer framför allt från de regionala råden och Fonden för fiskets utveckling (FFU) (13). Detta stöd verkar dock inte vara tillräckligt med tanke på det stora försprång som vissa stater i Västindien har (produktionen på Jamaica uppskattades till 6 000 ton 2002 enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO)), men också eftersom detta stöd inte är tillräckligt stort för att eliminera de yttersta randområdenas behov av att importera fisk och skaldjur från Venezuela, EU och vissa länder i Asien.

3.3.6   EESK rekommenderar starkt att man överväger en gemensam utveckling av vattenbruket i Västindien genom t.ex. Europeiska utvecklingsfonden (EUF) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (EJFLU).

3.4   Turism

3.4.1   Turismen är en viktig inkomstkälla för de yttersta randområdena. Västindien har ett gynnsamt utgångsläge. Områdets naturliga förutsättningar för turism kan inte jämföras med något annat område i världen, dess geografiska läge är unikt och det är en av de viktigaste turismmarknaderna i världen. Genom situationen på den internationella turismmarknaden ställs det dessutom på båda sidor om Atlanten nya och allt större krav för att motsvara förväntningarna hos de turister som besöker Västindien.

3.4.2   EESK måste dock understryka skillnaderna i infrastrukturen för turism mellan de yttersta randområdena och de andra staterna i Västindien, som lägger tonvikten på massturism och mer diversifierad turism (kryssningsturism, båtturism och, i mindre grad, ekoturism), medan de yttersta randområdena tvingas begränsa sig till en mer säsongsbunden och huvudsakligen franskspråkig nischturism. Denna skillnad är möjlig genom de socialt svåra förhållandena för arbetstagarna i Cariforum-staterna.

3.4.3   EESK vill också framhålla att turismen mellan öarna är ganska begränsad. Om man bortser från kryssningsturismen finns det nämligen bara två flygbolag och två rederier som bedriver trafik mellan öarna i Västindien. När invånarna i en Cariforum-stat vill bege sig till närliggande yttersta randområden måste de dessutom ansöka om visum. Det kan därför ta flera månader innan resan kan påbörjas. Dessa två faktorer tillsammans begränsar inte bara turismen utan också de regionala handelsförbindelserna.

3.4.4   EESK gläder sig över att man i det ekonomiska partnerskapsavtalet uppmärksammat turisttjänsterna och formulerat regler för att förhindra konkurrensbegränsande metoder, regler om små och medelstora företag, kvalitets- och miljönormer, regler för samarbete och tekniskt stöd. Ingenstans talas det dock om turismen i Västindien. I fallet med de yttersta randområdena talas det t.ex. bara om ”tillfällig närvaro av fysiska personer för affärsändamål” i samband med avtalet.

3.4.5   Västindien, såsom området definieras av Förenta nationernas sekretariat (14) har 250 miljoner invånare, och bara öarna i Västindien har 41 miljoner invånare. En annan faktor som kännetecknar detta område är å andra sidan de dåliga förbindelserna mellan öarna, och detta främjar inte turismen inom regionen. Om man missade tillfället att skapa en västindisk marknad för turism i bred bemärkelse skulle detta därför ha en negativ inverkan på både de yttersta randområdena och staterna i Cariforum.

3.4.6   EESK anser att man borde skapa ett västindiskt turistområde genom ett bättre upplägg på tjänsterna.

3.5   Tjänster

3.5.1   Handeln med tjänster befinner sig i full expansion: Denna sektor är verkligen framgångsrik. Det är alltså en offensiv sektor för de yttersta randområdena. Medan varuexportens andel i Västindiens ekonomi har minskat, har tjänsteexportens andel ökat, till stor del tack vare turismen. Regionen är fullt medveten om tjänstehandelns potential. Turism, försäkringar, byggindustri, miljötjänster, förnybar energi, konsulttjänster (kvalitet och marknadsföring), kvalificerat underhåll, kommunikation och transporter är bara några av de sektorer som stimulerar handeln och den ekonomiska tillväxten i regionen.

3.5.2   EESK anser att de yttersta randområdena har en viktig roll att spela i tjänsteexporten i Västindien. Länder som Haiti och Dominikanska republiken, som tillsammans har något färre än 20 miljoner invånare, önskar nämligen vilja ha en hälso- och sjukvård och företagstjänster enligt den modell som tillämpas i de yttersta randområdena. När det gäller mobiltelefoni är vissa operatörer dessutom redan aktiva i vissa stater i Västindien (Dominikanska republiken) men de skulle kunna och vill ha en mer framträdande plats.

3.5.3   Trots artikel 75 och efterföljande artiklar i det ekonomiska partnerskapsavtalet, där det bara talas om handeln mellan staterna i Cariforum och det kontinentala EU, skulle en snabbare liberalisering av tjänsterna inom Västindien (Dominikanska republiken) ge varje avtalspart vissa tillfällen som gynnar alla genom att man också inkluderar de yttersta randområdena.

3.6   Små och medelstora företag och industrier

3.6.1   De små och medelstora företagen och industrierna behöver en stabil miljö med överskådliga regler och tillgång till de mest avancerade förfarandena. Sedan 2000 är tre fjärdedelar av de företag som tillsammans utgör den ekonomiska väven i de yttersta randområdena små enheter utan löntagare (INSEE (15)). Under 2007 ökade antalet nya företag markant. Ett stort uppsving har skett inom industri (18 %), gross- och detaljhandel (12,8 %) och framför allt inom tjänstesektorn (lite mer än hälften av de nya företagen).

3.6.2   Det går inte att undvika att de små och medelstora företagen och industrierna i de utomeuropeiska departementen har högre kostnader och priser än sina motsvarigheter i grannländerna, men detta är också en garanti för att gemenskapens kvalitetsnormer är uppfyllda. Dessa krav, som ålagts de yttersta randområdena och som saknas i Cariforum-staterna, måste få en egen ursprungsbenämning: ”yttersta randområden” (se också 3.1.4.3).

3.6.3   Ur ett globalt perspektiv anser EESK att det skulle vara av stort intresse att förbättra tillgången till denna typ av strukturer för att den västindiska marknaden ska fungera ordentligt. På grundval av det arbete som inletts av kommissionen (16) och EESK (17) inom EU borde man därför föreslå konkreta lösningar som stimulerar bildandet av små och medelstora produktionsenheter. Betalningsfrister, minskad byråkratisk börda, nätverksbyggande, investeringar eller livslångt lärande i de små och medelstora företagen är bara några av de instrument som skulle göra det möjligt för Västindien som region att bygga upp en varaktig konkurrensförmåga.

3.6.4   Inom programmet för regional utveckling eller nästa EUF-program (Europeiska utvecklingsfonden) vore det därför klokt att föra en djärv politik som syftar till att stimulera bildandet av små och medelstora företag och industrier med band till hela regionen.

---

(1)  AVS-länderna utgörs av de 79 stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet som undertecknade Lomeávtalet 1975 och Cotonouavtalet 2000.

(2)  Den 11 december 2009 anslöt sig Haiti till detta avtal.

(3)  De yttersta randområdenas rådgivande kommittéer har fastställt ett visst antal sektorer där de har stora marknadsandelar och som bär upp deras ekonomier (känsliga sektorer) och andra sektorer som visar sig vara i fara och som utan EU-stöd riskerar att snabbt försvinna (defensiva sektorer).

(4)  Östkaribiska staters organisation (Organisation of the Eastern Caribbean States) en regional organisation med nio medlemsstater i Västindien.

(5)  Office pour le développement de l'économie agricole des départements d'outre-mer (ultramarine) (det franska kontoret för jordbruksekonomins utveckling i de utomeuropeiska departementen).

(6)  IGUAFLHOR är branschorganisationen för frukt-, grönsaks- och trädgårdsodling på Guadeloupe.

(7)  Hazard Analysis and Critical Control Point (faroanalys och kritiska styrpunkter): Ett system för självkontroll av amerikanskt ursprung som används inom livsmedelssektorn och grundar sig på sju grundläggande principer. Det är alltså ett system som hjälper till att identifiera, utvärdera och hantera stora risker i fråga om livsmedelstryggheten. Detta system ingår i vissa europeiska rättsakter (direktiv 93/43: livsmedelshygien) men inte i andra (förordning nr 178/2002).

(8)  Artikel 52 och följande i det ekonomiska partnerskapsavtalet.

(9)  Se yttrande CESE ECO/212: De yttersta randområdena: uppnådda resultat och framtidsutsikter

(10)  EUT C 211, 19.8.2008, s. 72.

(11)  Till exempel Madeleine Degrandmaison, ledamot av Europaparlamentet.

(12)  Meddelande från generaldirektoratet för EU-intern politik om fisket på Martinique, januari 2007.

(13)  Ett strukturellt styrinstrument för fisket som kommissionen använder för att anpassa och modernisera utrustningen inom sektorn.

(14)  Västindien omfattar Antillerna ( och Små Antillerna), Yucatánhalvön, den karibiska sidan av Centralamerika samt kustslätterna i , och .

(15)  Frankrikes statistiska centralbyrå: Institut National de la Statistique et des Etudes Economiques.

(16)  KOM(2007) 724 slutlig och KOM(2008) 394 slutlig.

(17)  Yttrande om ”De olika politiska åtgärder som, utöver en adekvat finansiering, kan bidra till de små och medelstora företagens tillväxt och utveckling”EUT C 27, 3.2.2009, s. 7; yttrande om ”Internationell offentlig upphandling”EUT C 224, 30.8.2008, s. 32; yttrande om ”Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén: Tänk småskaligt först – En Small Business Act”för Europa EUT C 182, 4.8.2009, s. 30.

---