52008PC0375

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 13.6.2008

KOM(2008) 375 slutlig

2005/0241 (COD)

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET enligt artikel 251.2 andra stycket i EG-fördraget beträffande

rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av en förordning om bortfraktarens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss och på inre vattenvägar

2005/0241 (COD)

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET enligt artikel 251.2 andra stycket i EG-fördraget beträffande

rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av en förordning om bortfraktarens skadeståndsansvar i samband med olyckor vid passagerarbefordran till sjöss och på inre vattenvägar

1. BAKGRUND

Datum för överlämnande av förslaget till Europaparlamentet och rådet (dokument KOM(2005) 592 slutlig - 2005/0241 (COD)): | 13 februari 2006 |

Datum för Regionkommitténs yttrande: | 15 juni 2006 |

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténs yttrande: | 13 september 2006 |

Datum för Europaparlamentets första behandling av yttrandet: | 25 april 2007 |

Datum för kommissionens ändrade förslag: | 22 oktober 2007 |

Datum för antagande av den gemensamma ståndpunkten: | 6 juni 2008 |

2. SYFTE MED KOMMISSIONENS FÖRSLAG

Förslaget syftar till att skapa en harmoniserad rättslig ram med rättigheter och skyldigheter i samband med olyckor för alla passagerare ombord, oavsett färdväg, och för bortfraktare. Tanken med harmoniseringen är att den ska leda till både en rättvisare ersättning för skador och bättre olycksförebyggande.

Genom förordningen införlivas i gemenskapslagstiftningen 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods, som antogs under överinseende av Internationella sjöfartsorganisationen (nedan kallad 2002 års Atenkonvention ). 2002 års Atenkonvention anger tydligt vilka rättigheter och skyldigheter som gäller för passagerare och bortfraktare. I konventionen föreskrivs vilka ersättningar som ska betalas ut i samband med en olycka till sjöss, bestämmelser om bortfraktarens strikta skadeståndsansvar, högsta ersättningsnivåer som är rimliga, krav på att samtliga bortfraktare tecknar en försäkring och möjligheter för käranden att vända sig direkt till försäkringsbolaget för ersättning.

Parallellt med detta initiativ planerar medlemsstaterna och gemenskapen att bli parter i 2002 års Atenkonvention[1].

I samband med att 2002 års Atenkonvention införlivas i gemenskapslagstiftningen torde flera ändringar behöva göras, nämligen:

- 2002 års Atenkonvention avser endast internationell sjöfart. Kommissionens förslag är att låta tillämpningsområdet omfatta även cabotage (sjöfart inom en och samma medlemsstat) och transport på inre vattenvägar.

- För att harmonisera på ett sätt som gynnar både passagerare och transportörer föreslår kommissionen att den bestämmelse i 2002 års Atenkonvention inte längre ska vara tillämplig enligt vilken en medlemsstat på egen hand får anta högre ersättningsnivåer än dem i konventionen. I kommissionens ändrade förslag[2] har kommissionen godtagit ett ändringsförslag från Europaparlamentet som skulle garantera att offren vid en olycka åtminstone skulle ha rätt till ersättning upp till de maximibelopp som fastställs i Atenkonventionen och att det därmed inte är möjligt att begränsa ersättningsansvaret genom andra bestämmelser.

- Tillägg av en bestämmelse om ökad ersättning för skador på utrustning för funktionshindrade.

- Tillägg av krav på förskottsutbetalning.

- Tillägg av krav på information till passagerare om deras rättigheter.

3. KOMMENTARER TILL DEN GEMENSAMMA STÅNDPUNKTEN

Kommissionen anser att en stor del av innehållet går förlorat genom rådets nya förslag.

För det första syftar den gemensamma ståndpunkten till att undanta transporter på inre vattenvägar och en stor del av den inrikes sjöfarten från förordningens tillämpningsområde. Europaparlamentet intog vid den första behandlingen ett tvetydigt förhållningssätt gällande transporter på inre vattenvägar. Däremot var Europaparlamentet helt klart för att inbegripa den inrikes sjöfarten samtidigt som vissa operatörer fick en längre tidsfrist för anpassningen. Europaparlamentets ändringsförslag stöddes av kommissionen men inte av rådet.

Dessutom har rådet avvisat två mekanismer som syftade till att harmonisera ersättningsnivåerna. Förordningens gällande text omfattar ersättningsnivåer som kan variera på följande två sätt:

- Samma ersättningsnivåer kommer inte att användas i hela Europa. Rådet har valt att fortsätta att tillämpa artikel 7 i 2002 års Atenkonvention, som ger de avtalsslutande medlemsstaterna möjlighet att överskrida de ersättningsnivåer som fastställs i konventionen.

- Ersättningen till de skadade kommer att bero på olyckans omfattning. Rådet har valt att fortsätta att tillämpa artikel 19 i 2002 års Atenkonvention som vid sidan av konventionen möjliggör allmänna begränsningar av ersättningsansvaret, vilket kan leda till lägre ersättningsnivåer än de som anges i konventionen.

Kommissionen noterar även att rådet avser att förtydliga vilka bestämmelser som gäller för domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar. Dessa bestämmelser kan utgöras av antingen bestämmelserna i Atenkonventionen eller gemenskapslagstiftningen (förordning (EG) nr 44/2001 den s.k. Bryssel I-förordningen). Kommissionen anser under alla omständigheter att formuleringen i den gemensamma ståndpunkten (skäl 3e) är olämplig. Formuleringen innebär en inskränkning av räckvidden av gemenskapens exklusiva behörigheter vilket inte överensstämmer med EG-domstolens rättspraxis.

Kommissionen noterar att den gemensamma ståndpunkten endast antogs med en kvalificerad majoritet. Kommissionen som motsätter sig denna majoritetsöverenskommelse kunde ha lagt hinder i vägen för en andra behandling, men valde att inte göra det, eftersom den ansåg det vara viktigt med en interinstitutionell debatt.

Kommissionen gjorde följande uttalande vid antagandet av den gemensamma ståndpunkten:

”Kommissionen vill inte ställa sig i vägen för en majoritetsöverenskommelse om detta viktiga förslag, som syftar till att inrätta harmoniserade rättsliga ramar som garanterar nöjaktig ersättning till passagerare på fartyg i händelse av olycka.

Kommissionen beklagar icke desto mindre att rådet inte har behållit förslagets ambitionsnivå. Rådet har nämligen reducerat tillämpningsområdet genom att utesluta inlandssjöfart samt en stor del av inhemsk transport. Vidare har rådet förkastat två mekanismer avsedda att garantera en harmonisering av ersättningsnivåerna för såväl offer som industrin. Enligt den aktuella politiska överenskommelsen kommer dels offren inte att i samtliga fall kunna få ersättning upp till de högsta nivåerna i Atenkonventionen, dels transportörerna att i vissa fall behöva betala ersättningar som överstiger nivåerna i Atenkonventionen.

Slutligen uttrycker kommissionen sitt ogillande av lydelsen av skäl 3e som tenderar att ifrågasätta räckvidden av gemenskapens exklusiva behörigheter.”

4. KOMMISSIONENS DETALJERADE SYNPUNKTER PÅ EUROPAPARLAMENTETS ÄNDRINGSFÖRSLAG

4.1 Ändringar från Europaparlamentet som kommissionen godtagit och som helt eller delvis införts i den gemensamma ståndpunkten

Ändringsförslag 6 som syftar till att beakta antagandet i oktober 2006 av IMO:s riktlinjer om ersättning i samband med terroristattacker.

Ändringsförslagen 2 och 10 om återbetalning av felaktiga förskottsutbetalningar.

Ändringsförslagen 3 och 11 om innehållet i den information som ska lämnas till passagerarna.

4.2 De av Europaparlamentets ändringsförslag som godtagits av kommissionen men som inte förts in i den gemensamma ståndpunkten

Ändringsförslag 5 om hamnstatens roll.

Ändringsförslag 7 och 8 om ersättningsnivåerna.

Ändringsförslag 12 om bestämmelserna om informationen till passagerarna.

Ändringsförslag 13 om ett gradvis genomförande av förordningen när det gäller reguljära färjelinjer.

Ändringsförslag 14 om ett gradvis genomförande av förordningen när det gäller befordran på inre vattenvägar.

Ändringsförslag 15 om ett gradvis genomförande av förordningen när det gäller reguljära färjelinjer i de utomeuropeiska länderna och territorierna.

4.3. De av Europaparlamentets ändringsförslag som tillbakavisats av kommissionen men som förts in i den gemensamma ståndpunkten

Genom ändringsförslag 9 begränsas förskottsbetalningarna till endast olyckor till sjöss.

Ändringsförslagen 16–27 om att inlandssjöfart ska uteslutas.

4.4 De av Europaparlamentets ändringsförslag som tillbakavisats av kommissionen och som inte förts in i den gemensamma ståndpunkten

Ändringsförslag 4 om Europeiska sjösäkerhetsbyråns roll.

5. Slutsats

Kommissionen har noterat rådets gemensamma ståndpunkt som antagits med kvalificerad majoritet, men upprepar sin ståndpunkt vad gäller frågan om undantaget från tillämpningsområdet och frågan om den nödvändiga harmoniseringen på europeisk nivå när det gäller ersättningsnivåerna för offren.

[1] Förslag till rådets beslut om Europeiska gemenskapens ingående av 2002 års protokoll till 1974 års Atenkonvention om befordran till sjöss av passagerare och deras resgods (KOM(2003) 375 av den 24 juni 2003). Under antagande.

[2] KOM(2007) 645 av den 22 oktober 2007.