52008DC0698

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 6.11.2008

KOM(2008) 698 slutlig

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

om den praktiska tillämpningen av arbetsmiljödirektiven 92/57/EEG (tillfälliga eller rörliga byggarbetsplatser) och 92/58/EEG (varselmärkning och signaler för hälsa och säkerhet i arbetet)

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

om den praktiska tillämpningen av arbetsmiljödirektiven 92/57/EEG (tillfälliga eller rörliga byggarbetsplatser) och 92/58/EEG (varselmärkning och signaler för hälsa och säkerhet i arbetet)

1. INLEDNING

Detta meddelande har utarbetats med anledning av kommissionens åtagande[1] att utvärdera tillämpningen av bestämmelserna i syfte att förbättra lagstiftningen.

Meddelandet bygger främst på medlemsstaternas nationella rapporter[2] och en rapport utarbetad av oberoende experter som beskriver tillämpningen av de två direktiven inom alla berörda näringsgrenar i den privata och den offentliga sektorn. Man har också använt resultaten av de inspektionskampanjer om säkerhet i byggnadssektorn som genomfördes i de 15 medlemsstaterna under 2003 och 2004, aktuell europeisk statistik om olycksfall i arbetet och de erfarenheter som kommissionen har gjort i samband med övervakningen av införlivandet och tillämpningen av direktiven.

Utvärderingen avser införlivandet och tillämpningen av två direktiv: rådets direktiv 92/57/EEG av den 24 juni 1992 om minimikrav för säkerhet och hälsa på tillfälliga eller rörliga byggarbetsplatser [3] och rådets direktiv 92/58/EEG av den 24 juni 1992 om minimikrav beträffande varselmärkning och signaler för hälsa och säkerhet i arbetet[4]. Utvärderingsrapporten gäller enbart EU15-länderna, men kommissionen anser att den även kommer att vara en bra informationskälla för de tolv nya medlemsstaterna vid tillämpningen av de två direktiven.

2. RÄTTSVERKAN

2.1. Direktiv 92/57/EEG

Medlemsstaternas nationella rapporter[5] visar att den formella verkan av direktiv 92/57/EEG (förenkling, rationalisering, konsolidering och kodifiering) gav medlemsstaterna möjlighet att se till att gällande nationell lagstiftning konsolideras, uppdateras och görs enhetlig. Vissa medlemsstater hävdar dock att direktivet inte har påverkat rättsprinciperna eller förvaltningsprinciperna.

Däremot har den materiella verkan på nationell lagstiftning varit betydande i alla medlemsstater. Även i de medlemsstater där man säger sig redan ha avancerad lagstiftning på nationell nivå gjordes ändringar i lagstiftningen för att införa de grundläggande begreppen i direktivet. Direktivet innebar att all nationell arbetsmiljölagstiftning utökades betydligt, särskilt beträffande utformning och samordning på byggarbetsplatsen, arbetsmiljöplaner och arbetsmiljödokumentation.

Den nya strategin för förebyggande anses ha fått betydande effekter, särskilt när det gäller att fastställa skyldigheter och ansvarsområden för de olika parterna på byggarbetsplatsen.

Direktiv 92/58/EEG

De flesta medlemsstaterna valde att helt enkelt upphäva de tidigare bestämmelserna om varselmärkning och signaler som antagits för att införliva direktiv 77/576/EEG och ersätta dem med ny lagstiftning som införlivar direktiv 92/58/EEG. Vissa anser att de nya bestämmelserna kompletterar, breddar eller uppdaterar gällande lagstiftning och att de har gjort det möjligt att konsolidera nationella bestämmelser.

De huvudsakliga materiella ändringarna är införande av nya regler om varselmärkning och signaler, inklusive verbal kommunikation och handsignaler, hälsomärkning och -signaler som inte omfattades av det tidigare direktivet, nya skyldigheter för arbetsgivaren när det gäller att informera, utbilda och samråda med arbetstagarna samt utvidgning av direktivets tillämpningsområde till att omfatta alla näringsgrenar.

3. INFORMATIONSINSATSER OCH KOMPLETTERANDE ÅTGÄRDER FÖR DIREKTIVEN 92/57/EEG OCH 92/58/EEG

Efter antagandet offentliggjorde kommissionen och medlemsstaterna de två direktiven och tillhandahöll råd om hur de skulle tillämpas på byggarbetsplatser samt varselmärkning och signaler. Europeiska arbetsmiljöåret 1992, Europeiska arbetsmiljöveckorna och de nationella informationskampanjerna var särskilt viktiga för att sprida information och upplysa berörda parter om deras skyldigheter. Europeiska arbetsmiljöbyrån, som inrättades 1994[6], genomförde informationsinsatser i hela EU och inrättade ett forum för säkerhet i byggnadssektorn ( European Construction Safety Forum ) för att främja erfarenhetsutbytet mellan olika aktörer inom branschen, särskilt mellan små och medelstora företag. Yrkesinspektörskommittén[7] utarbetade också olika initiativ för att öka medvetenheten och överensstämmelsen med direktivet (europeiska inspektionskampanjer).

Medlemsstaterna har infört ambitiösa planer för att främja aktiv förebyggande verksamhet, öka medvetenheten om integrerat förebyggande och utarbeta praktiska riktlinjer för att hjälpa arbetsgivarna och arbetstagarna att följa den nya lagstiftningen. I vissa medlemsstater riktades dessa insatser till vissa nyckelgrupper som byggherrar. Branschorganisationerna, arbetstagarorganisationerna och arkitekt- och ingenjörsföreningarna informerade också sina medlemmar om den nya lagstiftningen genom seminarier, möten, broschyrer och andra skriftliga medier. Vissa större byggföretag utarbetade eget informationsmaterial för sina arbetstagare och entreprenörer.

4. INFÖRLIVANDET

Trots det ingående samråd som anordnats med arbetsmarknadens parter och det enhälliga beslutet i rådet underlät de flesta medlemsstaterna att införliva de två direktiven före tidsfristernas utgång, vilket fick betydande konsekvenser för den praktiska tillämpningen på arbetsplatserna[8].

Efter införlivandet övervakade kommissionen hur direktiven följts och inledde diskussioner med de nationella myndigheterna för att klargöra och lösa eventuella problem samt göra nödvändiga ändringar. Kommissionen inledde vid behov överträdelseförfaranden enligt artikel 226 i EG-fördraget. De klagomål som lämnades till kommissionen gav också värdefull information som gjorde det lättare att identifiera svaga punkter i nationell lagstiftning.

4.1. Direktiv 92/57/EEG

Genomförandet av 92/57/EEG är en komplex fråga, både tekniskt sett och i förvaltningshänseende, eftersom medlemsstaterna regelbundet ser över och uppdaterar sin lagstiftning. Det förklarar varför direktivet i vissa medlemsstater har införlivats på ett mycket splittrat sätt genom en rad olika rättsakter (över 40 i vissa fall). Detta komplicerar givetvis bedömningen. Det konstaterades att det fanns skillnader i nationell lagstiftning på grund av tidigare bestämmelser och det faktum direktivet innehåller minimikrav och medlemsstaterna därför själva får bestämma om de vill bibehålla eller införa en högre skyddsnivå[9].

De huvudsakliga problemen i fråga om överensstämmelse med direktivet avsåg lagstiftningens tillämpningsområde, definitioner, utnämning av samordnare, förberedelse och genomförande av projekt samt ansvarsområden för byggherrar och deras ställföreträdare, samordnare och arbetsgivare.

I ett antal medlemsstater infördes dock mer långtgående bestämmelser än minimikraven i direktiv 92/57/EEG, samtidigt som vissa samordningsfrågor förtydligades och förfaranden fastställdes för att säkerställa att direktivet följs.

De problem som konstaterats när det gäller överensstämmelse med direktivet och den extremt höga risken för olycksfall i arbetet inom byggnadssektorn tyder på att berörda parter har svårt att förstå innebörden av direktiv 92/57/EEG. Situationen förvärras genom komplexiteten hos de nationella tillämpningsbestämmelserna. Att införa ytterligare icke bindande instrument på europeisk nivå för att hjälpa alla aktörer att bättre förstå vilka skyldigheter och rättigheter de har kan vara ett bra sätt att förbättra den nationella tillämpningen av direktivet. Kommissionen har därför i nära samarbete med den rådgivande kommittén[10] och olika yrkesutövare inom sektorn börjat utarbeta en icke bindande vägledning för tillämpningen av direktivet. |

4.2. Direktiv 92/58/EEG

Direktivet har på grund av sin natur införlivats praktiskt taget ordagrant i de allra flesta medlemsstater. I några fall fanns risk för att bestämmelser som inte var förenliga med direktivet skulle antas, men problemet löstes genom kontakter med behöriga myndigheter och några rättsliga åtgärder behövde därför inte vidtas.

5. INSATSER PÅ PLATS: DEN PRAKTISKA TILLÄMPNINGEN AV DIREKTIV 92/57/EEG

Utvärderingen på byggarbetsplatserna ger en blandad bild: I vissa medlemsstater har tillämpningen av direktivet visserligen bidragit till att förbättra hälso- och säkerhetsförhållandena och förebygga olyckor, men i andra återstår mycket arbete för att man ska kunna uppfylla kraven och dra nytta av de fördelar som ett effektivt förebyggande arbete ger.

Trots de insatser som gjorts är statistiken över olycksfall i arbetet otvetydig: byggnadssektorn är fortfarande en högrisksektor med en olycksrisk som är dubbelt så hög som genomsnittet för alla näringsgrenar och med 2,5 gånger så många dödsolyckor[11].

Direktivet ger alla som är verksamma på en byggarbetsplats en viktig roll i det förebyggande arbetet. Tillämpningen bedömdes därför i termer av hur varje grupp påverkat förebyggandet av och skyddet mot arbetsmiljörisker. Följande huvudsakliga slutsatser drogs:

Byggherrar

Genom direktivet införs olika skyldigheter för byggherrar vad gäller förebyggande åtgärder för hälsa och säkerhet. De ser dock inte odelat positivt på dessa skyldigheter.

Byggherrarna kan indelas i olika kategorier enligt följande:

- Berörd sektor: offentlig eller privat.

- Byggarbetsplatsens storlek: stor, medelstor eller liten.

- Hur ofta byggnads- eller anläggningsarbete utförs: regelbundet eller sporadiskt.

- Rättssubjekt: individer, byggnadsföretag eller markexploatörer, offentliga bostadsförmedlingar.

De olika byggherrarnas förebyggande insatser varierar betydligt, beroende på skillnader i fråga om kunskaper om lagstiftningen, tilldelning av medel för förebyggande arbete samt motivation. Individer som agerar som byggherrar på tillfälliga mindre byggarbetsplatser har oftast ingen kännedom om sina skyldigheter, medan större byggherrar som regelbundet arbetar på större byggarbetsplatser normalt känner till vilka skyldigheter de har och vidtar åtgärder för att förebygga arbetsmiljörisker. Större byggherrar vet att förebyggande verksamhet är nödvändig och leder i förlängningen till besparingar, även om de vill begränsa kostnaderna så mycket som möjligt. Dessa byggherrar uppger att deras största problem är de kostnadsökningar som den nya lagstiftningen leder till, särskilt på grund av samordningen. Individer som utför tillfälligt arbete är dock mycket motvilliga till att engagera sig i förebyggande insatser, som de betraktar som en ekonomisk och byråkratisk börda, och anser att deras ansvar upphör när de undertecknar byggnadskontraktet. Detta problem beror dock inte direkt på direktivet, som ger medlemsstaterna möjlighet att anpassa ansvaret för det förebyggande arbetet till byggnadsprojektets typ och storlek.

Dålig planering och tidsbrist anfördes upprepade gånger som faktorer som har starkt negativ inverkan på insatserna för att förebygga olyckor och sjukdomar. Byggherrar som kräver att projekt slutförs med alltför snäva tidsramar uppges ofta vara orsaken till dessa problem.

Direktivet innehåller inget förbud mot att fysiska eller juridiska personer utför flera uppgifter samtidigt, men i praktiken är det svårt att agera t.ex. både som byggherre och samordnare. Byggherrar har exempelvis ofta dåliga förutsättningar för att fungera som samordnare, eftersom de inte har den kunskap och kompetens som behövs.

Situationen i vissa medlemsstater visar att det finns ett behov av att informera, utbilda och höja medvetenheten hos vissa kategorier av byggherrar, beroende på storlek (mindre företag), rättsubjekt (individer) och arbetets natur (sporadiskt eller regelbundet). De nationella myndigheterna och branschorganisationerna bör ta ledningen på detta område.

Vissa medlemsstater har redan vidtagit åtgärder för att se till att goda arbetsmiljöstandarder beaktas på lämpligt sätt i avtal om offentlig upphandling. Andra medlemsstater bör följa denna praxis.

Tanken var att byggherrarna – som har de ekonomiska resurserna att utföra arbetet – skulle ha en ledande roll i det system för förebyggande insatser som föreskrivs i direktivet. Eftersom de ofta saknar nödvändig kunskap och kompetens fastställs det dock i direktivet att de får engagera andra aktörer, dock utan att det påverkar deras eget ansvar.

Byggherrens ställföreträdare

Det är vanligt att byggherren också fungerar som ”byggherrens ställföreträdare”. För att förbättra den förebyggande verksamheten när flera företag arbetar som underentreprenörer på en byggarbetsplats kan huvudentreprenören (som ansvarar för arbetet) fungera som byggherrens ställföreträdare i enlighet med direktiv 92/57/EEG.

Byggherrens ställföreträdare vet i de flesta fall hur de ska samordna arbetsmiljöfrågor under projektets gång, men beklagar att säkerhetsaspekterna inte beaktas tillräckligt i samband med utformning och förberedelser. De anser att byggherrens respektive ställföreträdarens ansvar bör definieras tydligare. Vissa företag värdesätter samordningen men inte de administrativa formaliteter som den innebär och framhåller att det råder oklarhet om ansvarsfördelningen mellan samordnarna och de som sköter den förebyggande verksamheten.

De stora företag som besöktes har god kännedom om kraven. De anlitar ofta arbetsmiljökonsulter och får aktuell information från sina branschorganisationer. Det är vanligt att små företag och mikroföretag inte har särskilt goda kunskaper om bestämmelserna och att även de som är insatta i dessa frågor är motvilliga till att vidta förebyggande åtgärder, särskilt när det gäller samordning. Små och medelstora företag som inte är medlemmar i branschorganisationer har sämre tillgång till information, vilket begränsar deras kunskaper om arbetsmiljöfrågor. Ju längre underleverantörskedjan är, desto mer information går förlorad. Ur byggherrens och ställföreträdarens perspektiv innebär långa underleverantörskedjor att ansvaret tunnas ut. Det är bara små företag i början av underleverantörskedjan som kan dra nytta av huvudentreprenörens erfarenhet och goda praxis.

Förebyggande insatser är ofta väl utvecklade hos specialiserade underentreprenörer (som t.ex. sysslar med gasinstallation eller hissunderhåll).

Ett omfattande samarbete genom hela leveranskedjan avspeglar det faktum att det är mer sannolikt att byggnadsprojekt med effektiv planering, förvaltning och samordning genomförs med omsorg om arbetstagarnas hälsa och säkerhet. Sådana projekt tenderar också att kunna dra nytta av ekonomiska fördelar på grund av färre sjukdagar, mindre resursslöseri och mindre risk att budgeten överskrids. Alla i leveranskedjan – såväl byggherrar som entreprenörer – bör hålla detta i minnet och agera därefter. Med tanke på svårigheterna att nå ut till de företag som befinner sig längst bort från huvudentreprenören i leveranskedjan är underleverantörsavtal fortfarande en fråga som behöver behandlas ingående. Det påverkar även tillämpningen av arbetsmiljöbestämmelserna. Kommissionen måste inkludera detta problem i gemenskapens strategi för 2007–2012. |

Arkitekter, ingenjörer och konsultfirmor

Arkitekter, ingenjörer och konsultfirmor ingick i utvärderingen trots att de inte uttryckligen nämns i direktivet, eftersom de som utformar projekt spelar en så viktig roll i förberedelserna och i förebyggandet av arbetsmiljörisker på byggarbetsplatser.

Arkitekterna och ingenjörerna uppger att de känner till kraven men att de inte är odelat positiva till de nya bestämmelserna. Vissa anser inte att det är lämpligt att byggherren utser en ställföreträdare på utformningsstadiet eftersom det hämmar deras kreativa frihet.

I vissa medlemsstater fungerar dock arkitekter och ingenjörer ofta som samordnare på utformningsstadiet. Detta har lett till betydligt bättre arbetsförhållanden på byggarbetsplatsen genom kollektivt skydd och varselmärkning och signaler. De flesta som arbetar med att utforma byggprojekt accepterar att samordning behövs men är motvilliga till att axla ett större ansvar. Vissa har problem med att övertyga byggherrarna och deras ställföreträdare att vidta de förebyggande åtgärder som behövs. Arkitekterna är också kritiska till att vissa nationella bestämmelser för små byggarbetsplatser är formalistiska och menar att det ger upphov till olika tolkningar.

Det är vanligt att förebyggande hälsa och säkerhet inte integreras på utformningsstadiet eftersom säkerheten vid genomförandet och senare vid användning och underhåll inte är en viktig faktor när beslut fattas i frågor som rör utformning och arkitektur. Det återstår mycket att göra i alla medlemsstater innan förebyggande av arbetsmiljörisker blir en naturlig del av arbetet på utformningsstadiet. För att uppnå detta måste de behöriga nationella myndigheterna stärka utbildningen i projektutformning vid yrkesskolor och högskolor, där förebyggande insatser bör vara en viktig del av läroplanen. |

Samordnare

Samordnarens roll enligt direktiv 92/57/EEG är att samordna tillämpningen av olika arbetsmiljöbestämmelser för dem som deltar i förberedelserna och genomförandet av projektet.

I direktivet fastställs inte vilken kompetens som behövs för att fungera som samordnare på förberedelsestadiet och vid genomförandet av projektet. Skillnaderna mellan medlemsstaterna är stora. Vissa har fastställt i detalj vilken kompetens samordnarna ska ha, och har i vissa fall även ställt krav på viss utbildning eller kombination av utbildning och erfarenhet. Andra kräver bara att det ska finnas samordnare, utan något formellt krav på kompetensnivå.

Den kompetens som samordnarna ska ha skiljer sig i betydande utsträckning mellan medlemsstaterna, vilket också innebär att standarden på samordningen varierar. Den utvärdering som gjorts genom besök på byggarbetsplatserna tyder på att tillämpningen skulle förbättras om medlemsstaterna införde någon form av minimikrav på kompetensnivån beroende på byggarbetsplatsens storlek och/eller typen av risker. Centrala kriterier för att bedöma och bevisa samordnarens kompetens är väsentliga. Kommissionen kommer i samarbete med medlemsstaterna att främja utarbetandet av sådana kriterier. |

Alla aktörer i byggnadssektorn anser att samordnaren utses i ett alltför sent skede. Arbetstagarnas representanter framhöll bristen på samordning på utformningsstadiet. Utvärderingen visade också att det ofta saknas samordning (och styrning) på förberedelsestadiet; det är bara på genomförandestadiet som samordningen sköts effektivt.

Eftersom förebyggande av arbetsmiljörisker inte beaktas på förberedelsestadiet innan utformningen fastlagts, måste bristen på planering åtgärdas på genomförandestadiet. Det kan vara en orsak till den ytterst höga olycksrisken inom byggnadssektorn jämfört med andra sektorer. Denna situation inverkar också negativt på förebyggandet av arbetsmiljörisker under byggarbetsplatsens hela livslängd, särskilt i fråga om drift, underhåll och även rivning.

En attitydändring skulle kunna komma till stånd om nationell lagstiftning krävde att förebyggande insatser med anknytning till kontraktets innehåll införlivas i de tekniska specifikationerna för anbudsinfordringar samt i prestandabestämmelser i kontrakt och de upphandlande myndigheternas kvalitetsstyrning.

På genomförandestadiet finns flera tänkbara scenarier. Vissa medlemsstater kräver att samordnaren ska vara den arkitekt eller ingenjör som ritade byggnaden eller huvudentreprenören på byggarbetsplatsen (byggherrens ställföreträdare). I andra medlemsstater kan samordnaren vara en oberoende fysisk eller juridisk person eller en person som tillhör byggherrens organisation eller företag.

Även om samordning sker på byggarbetsplatsen, är det fortfarande mycket ofta i minimal utsträckning. Brist på samordning när projektet utformas påverkar kvaliteten på samordnarens arbete på genomförandestadiet. Samordnaren på byggarbetsplatsen stöter ofta på arbetsmiljöproblem som är svårlösta eftersom de inte har beaktats på förberedelsestadiet. Detta förvärras genom problem som rör auktoritet: vissa aktörer förstår inte vad samordnarens uppgift är, och egenföretagare och entreprenörer på byggarbetsplatsen är ännu mindre benägna att underkasta sig samordnarens auktoritet.

Däremot är kontakterna mellan samordnaren och arbetstagarna mycket goda om samordnaren är oberoende (dvs. i förhållande till såväl byggherrens ställföreträdare som arkitekter och ingenjörer). Det gör det lättare för arbetstagarna att påtala eventuella brister i den förebyggande verksamheten, som de kanske undviker att rapportera till den som ansvarar för byggarbetsplatsen. Det är lättare att skapa förtroende om samordnaren besöker byggarbetsplatsen ofta.

På större byggarbetsplatser är läget i stort sett acceptabelt och samordningen är effektiv och verkningsfull. När det gäller små och medelstora byggarbetsplatser ser situationen helt annorlunda ut, och det är ovanligt att direktivet tillämpas. På små privata byggarbetsplatser finns nästan aldrig någon samordning och det handlar bara om att ”följa reglerna”. Samordnaren utses ofta i ett sent skede och små företag betraktar oftast samordning som ”frivillig”.

Svårigheten att säkerställa effektiv samordning på små byggarbetsplatser bör avhjälpas genom att man utarbetar icke bindande instrument, så att de viktigaste förebyggande insatserna görs på ett okomplicerat sätt som står i proportion till byggarbetsplatsens storlek och risker. |

Arbetstagare

I många medlemsstater kommer arbetskraften inom byggnadssektorn från många olika länder, vilket leder till kommunikationsproblem och svårigheter att ta till sig information. Språkliga barriärer gör det svårare för arbetstagarna att följa säkerhetsanvisningarna för användning av maskiner och kemiska ämnen. Migrerande arbetstagare förefaller vara mindre välutbildade och välinformerade än andra när det gäller att förebygga arbetsmiljörisker. Bristen på säkerhetstänkande och olika uppfattningar om grundläggande värderingar kan leda till att arbetstagarna tar oacceptabla risker. Utbildning i förebyggande av arbetsmiljörisker är väsentlig för att man ska kunna förbättra situationen.

Byggnadsarbetarnas representanter är centrala personer när det gäller att se till att god praxis följs i fråga om förebyggande av arbetsmiljörisker, särskilt på små byggarbetsplatser där byggherrens ställföreträdare och samordnaren inte alltid finns närvarande. Arbetstagarrepresentanterna konstaterade att direktivet har lett till avsevärda förbättringar när det gäller hygienåtgärder (omklädningsrum, lunchrum och hygienutrymmen) och tillgång till byggarbetsplatserna.

Arbetstagarna säger sig inte känna till samordnarens roll eller skyldigheter på utformningsstadiet, däremot har de kännedom om samordnarens arbete på genomförandestadiet.

Byggherrarna uppger att arbetstagarna inte har någon aktiv strategi för förebyggande utan att de utför sitt arbete utan att fundera på arbetsmiljöriskerna.

Utvärderingen på byggarbetsplatserna visar att det – utöver den allmänna bristen på utbildning – även finns stora kommunikationsproblem och svårigheter för arbetstagarna att ta till sig information, vilket förvärras av att migrerande arbetstagare är verksamma på byggarbetsplatsen. Utbildningsprogram av typen Safe Pass[12] skulle kunna vara ett exempel att följa. Om arbetstagarrepresentanter fanns närvarande på byggarbetsplatsen skulle det kunna leda till bättre arbetsvillkor. Många arbetstagare anser att det ingår i samordnarens uppgifter att utföra inspektioner på arbetsplatsen, särskilt med avseende på användningen av personlig skyddsutrustning. |

Egenföretagare

Antalet egenföretagare på byggarbetsplatser ökar stadigt i alla medlemsstater som en följd av att underentreprenörer anlitas i allt större utsträckning. Detta behandlas i artikel 10 i direktiv 92/57/EEG, som föreskriver att egenföretagare på byggarbetsplatser ska fullgöra vissa skyldigheter och ta hänsyn till arbetsmiljösamordnarnas anvisningar.

Egenföretagare som renoverar fastigheter för privata byggherrar är ett stort problem eftersom de är tjänsteleverantörer och inte underentreprenörer. De arbetar oftast utan någon som helst teknisk övervakning och känner ofta inte ens till lagstiftningen.

De behöriga myndigheterna bör genomföra särskilda informationskampanjer riktade till egenföretagare. Byggherrar eller företag som anlitar egenföretagare måste ha ansvaret för deras hälsa och säkerhet och för hur deras arbete påverkar andra arbetstagare. |

Förebyggande tjänster

Generellt sett har den nya lagstiftningen bidragit till att antalet arbetsmiljökonsulter har ökat, men de deltar bara i genomförandet av projektet och inte i utformningen eller förberedelserna.

I vissa medlemsstater har arbetsmiljökonsulter varit mycket aktiva när det gäller att tillhandahålla utbildning och information, särskilt till samordnare och byggherrar. De hävdar dock att de inte har de resurser som behövs för att vidta åtgärder på utformningsstadiet.

Förebyggande tjänster bör ges en mer aktiv roll i fråga om utbildning på byggarbetsplatsen och information till arbetstagarna.

5.1. Krav på dokumentation: verkliga förebyggande insatser eller onödig byråkrati?

En av de viktigaste kritiska anmärkningarna som riktats mot direktiv 92/57/EEG är att det leder till ökad administrativ belastning och oproportionella kostnader för företagen, särskilt för små och medelstora företag.

Enligt direktivet ska tre typer av dokument utarbetas för att fullständigt beakta arbetsmiljöriskerna i alla stadier av byggnadsarbetet: från utformning till genomförande, vid användning och underhåll, under renovering och inredning samt, i förekommande fall, vid rivning.

Förhandsanmälan

Enligt artikel 3 i direktiv 92/57/EEG ska byggherren eller dennes ställföreträdare i vissa fall utarbeta en förhandsanmälan med administrativ information om byggarbetsplatsen, som ska finnas uppsatt på byggarbetsplatsen. I de allra flesta fall ska denna förhandsanmälan lämnas till de behöriga myndigheterna inom de tidsfrister som fastställs i nationell lagstiftning. Det är ofta samordnaren, som inte utses förrän på ett sent stadium i projektet, som uppmanar byggherren att uppfylla detta krav.

Hur förhandsanmälan ska utarbetas och lämnas till de behöriga myndigheterna varierar mellan medlemsstaterna. Det är ofta samordnaren som sköter detta, trots att det i direktivet föreskrivs att det är byggherrens eller ställföreträdarens uppgift.

Enligt direktivet syftar förhandsanmälan till att tillhandahålla grundläggande information om byggarbetsplatsen och de huvudsakliga aktörerna samt antalet arbetstagare, företag och egenföretagare på byggarbetsplatsen. Förhandsanmälan krävs dock endast för vissa typer av byggarbetsplatser. Ur perspektivet förebyggande arbete visar detta dokument byggherrens och/eller ställföreträdarens skyldigheter och gör det möjligt för de behöriga myndigheterna att se till att skyldigheterna uppfylls från utformningsstadiet och framåt, dvs. redan innan arbetet påbörjas.

De flesta medlemsstaterna har infört ett systematiskt krav på förhandsanmälan, men enligt direktivet krävs detta endast för vissa typer av byggarbetsplatser. För att minska den administrativa belastningen kan medlemsstaterna överväga att kombinera förhandsanmälan med andra administrativa förfaranden som beviljande av bygglov. |

Arbetsmiljöplan

I artikel 3.2 i direktiv 92/57/EEG föreskrivs att byggherren eller dennes ställföreträdare ska se till att en arbetsmiljöplan upprättas innan byggarbetsplatsen etableras. Samordnaren utarbetar arbetsmiljöplanen och anger vilka bestämmelser som ska tillämpas på byggarbetsplatsen.

Utvärderingen visar att arbetsmiljöplanerna varierar i kvalitet från utmärkt till knappt godtagbar. I vissa fall tar samordnaren för förberedelsestadiet kontakt med samordnaren för genomförandestadiet för att fastställa vilka säkerhetsåtgärder som behöver vidtas. Arbetsmiljöplanen bör omfatta säkra arbetsmetoder som ska användas på byggarbetsplatsen och den ska uppdateras vid behov. Detta är särskilt viktigt om en stor del av arbetet utförs av entreprenörer.

Arbetsmiljöplanen grundar sig ofta på standarddokument, särskilt när det handlar om små byggarbetsplatser och små företag, och blir därför en administrativ formalitet istället för en redogörelse för de specifika åtgärder som behövs på den berörda arbetsplatsen. I andra fall är arbetsmiljöplanen bara en lista på allmän god praxis för förebyggande insatser, oavsett byggarbetsplats.

De företag som intar en sådan hållning hävdar att en byggarbetsplats ständigt förändras och att det inte går att detaljplanera eftersom planeringen snabbt kan bli inaktuell.

Ett stort antal olyckor inom sektorn beror dock på bristande planering och framförhållning. Det visar att arbetsmiljöplanen inte är bara ett byråkratiskt krav utan nödvändig för att man ska kunna påverka arbetsförhållandena, när arbetsmiljöplanen anpassas till förändrade behov på byggarbetsplatsen.

I praktiken har medlemsstaterna dessutom nästan aldrig beviljat företag undantag från kravet att utarbeta en arbetsmiljöplan, trots att detta är en möjlighet enligt direktivet utom i vissa angivna fall (arbete som innebär särskilda risker eller kräver förhandsanmälan). Detta är desto mer slående eftersom ingen nämner eller verkar känna till denna möjlighet när den administrativa belastning som direktivet innebär diskuteras.

För att underlätta byggherrarnas och ställföreträdarnas arbete ska en icke bindande vägledning utarbetas som omfattar de olika aspekterna av arbetsmiljöplanen och de möjligheter som direktivet ger att undanta företag från skyldigheten att upprätta vissa dokument i fall där det inte är motiverat på grund av riskerna. |

Arbetsmiljödokumentation

Enligt artikel 5 i direktivet ska samordnaren utarbeta dokumentation som innehåller relevant information om arbetsmiljöfrågor som ska beaktas vid de efterföljande arbetena inom projektet. Denna dokumentation utarbetas sällan i slutet av utformningsstadiet. Det är vanligt att samordnaren för genomförandestadiet utarbetar dokumentationen och överlämnar den till byggherren när arbetet har slutförts.

Denna dokumentation förväxlas ofta med arbetsmiljöplanen och utarbetas ofta rutinmässigt. När det gäller små byggarbetsplatser bör dokumentationen dock anpassas till projektets art, hållas enkel och innehålla enbart relevant arbetsmiljöinformation för senare bruk. Enligt direktivet får dokumentationens innehåll anpassas till det berörda projektet.

Vissa aktörer betraktar arbetsmiljöplanen och arbetsmiljödokumentationen som administrativa formaliteter som inte tillför något när det gäller hälsa och säkerhet på byggarbetsplatsen. Det är tydligt att man ännu inte har förstått arbetsmiljödokumentationens syfte och betydelse för att förebygga arbetsmiljörisker vid de efterföljande arbetena. När det gäller små byggarbetsplatser är dokumenten ofta kopior av standarddokument som inte motsvarar de faktiska förhållandena på byggarbetsplatsen och inte bidrar till att förbättra arbetsförhållandena. En icke bindande vägledning kommer att utarbetas i syfte att minska den administrativa belastningen för företagen utan att försämra skyddet och för att stärka engagemanget och ansvaret för arbetsmiljödokumenten. |

5.2. Ansvarsområden för de olika aktörerna på byggarbetsplatsen

I artikel 7 i direktiv 92/57/EEG fastställs byggherrens, ställföreträdarens och arbetsgivarnas ansvarsområden.

I vissa fall innehåller den nationella lagstiftning som antas för att införliva direktivet inte någon tydlig beskrivning av byggherrens, ställföreträdarens och arbetsgivarnas ansvarsområden. I praktiken betyder detta att varje aktör gör en subjektiv tolkning, vilket kan leda till att uppgifter och ansvarsområden delegeras från en aktör till en annan – de som utformar projektet överlåter ansvaret till entreprenörerna, som i sin tur överlåter det till underentreprenörerna; samordnaren för förberedelsestadiet drar sig tillbaka så snart planerna och specifikationerna har färdigställts, även om utformningen inte har fastlagts i detalj.

Utvärderingen på byggarbetsplatserna visar att byggherrarna ofta tror att de kan delegera ansvaret för arbetsmiljöfrågor till arkitekten eller sin ställföreträdare. Detta är inte tillåtet i de medlemsstater där införlivandelagstiftningen föreskriver att det är byggherren och inte ställföreträdaren som ansvarar för den förebyggande verksamheten. Byggherrarna tror dock fortfarande att det enbart är ställföreträdaren som ansvarar för hälsa och säkerhet på byggarbetsplatsen. Detta är särskilt vanligt på små privata byggarbetsplatser.

5.3. Överensstämmelse med direktivet

Det är i allmänhet arbetsmiljöinspektionen i medlemsstaterna som ansvarar för att säkerställa överensstämmelse hos den nationella lagstiftning som antagits för att införliva direktiv 92/57/EEG.

Yrkesinspektörskommittén beslutade 2001 att genomföra en kampanj för att se till att bestämmelserna i direktivet följs inom byggnadssektorn i EU. Den första kampanjen ägde rum 2003 i EU:s dåvarande 15 medlemsstater. Det var en inspektions- och informationskampanj om tillämpningen av direktiv 92/57/EEG, med inriktning på att förebygga fall från hög höjd. Inspektionskampanjen från 2003 upprepades 2004 och utvidgades till att omfatta transport på arbetsplatsen, fallande föremål och lyft.

Resultaten av 2003 års kampanj tydde på att det när det gäller samordning, arbetsmiljöplaner och arbetsmiljödokumentation finns ett positivt samband mellan byggarbetsplatsens storlek och graden av överensstämmelse med direktivet: stora byggarbetsplatser (med över 50 arbetstagare) uppvisar mycket bättre resultat än små byggarbetsplatser. Stora byggarbetsplatser är alltså säkrare än små i praktiken, men graden av överensstämmelse är ändå otillfredsställande (20–30 % av de större byggarbetsplatserna följer inte bestämmelserna, jämfört med 40–50 % av de mindre).

Resultaten av 2004 års kampanj var knappast bättre. Tvärtemot finns det belägg för att situationen på små byggarbetsplatser hade försämrats något, vilket bekräftar slutsatsen från 2003 att det är absolut nödvändigt att byggnadssektorn ägnar större uppmärksamhet åt arbetsmiljöfrågor och insatser för att förbättra arbetsförhållandena.

6. INSATSER PÅ PLATS: DEN PRAKTISKA TILLÄMPNINGEN AV DIREKTIV 92/58/EEG

I de flesta medlemsstaterna har aktörerna kännedom om varselmärkning och signaler, eftersom de redan användes innan direktiv 92/58/EEG antogs. Mycket få ändringar har gjorts i fråga om form, logotyp, färg osv., utom när det gäller skyltar som visar nödutgångar vid brand.

I de flesta medlemsstaterna inhämtar arbetsgivarna råd innan de köper in vissa typer av varselmärkning. Generellt frågar de om vilken slags varselmärkning som ska användas och var skyltarna ska sättas upp.

Företagen i de flesta medlemsstater kände mycket väl till lagstiftningen men följde den inte alltid eftersom det fanns en utbredd uppfattning om att lagstiftningen var marginell och kompletterande.

Företagen hade som regel bättre kännedom om brand- och evakueringsskyltar, eftersom det är de risker som oftast betonas av de behöriga myndigheterna och försäkringsbolagen. De flesta företagen kände till att det måste finnas varselmärkning om faror, men små företag var mindre välinformerade än stora. Dessutom var överensstämmelsen med lagstiftningen sämre inom vissa sektorer (t.ex. jordbruk, hotell och restaurang samt byggarbetsplatser). Det varnas i större utsträckning för risker som har ett direkt samband med företagets huvudsakliga verksamhet (t.ex. kemiska risker i kemiföretag) än för andra risker (t.ex. risker som rör vägtrafik eller transport av tunga laster). |

Lagstiftningen tillämpas mer konsekvent i nya företag än i gamla. Även där den nya lagstiftningen om varselmärkning och signaler följs har stora brister konstaterats i praktiken. Det är vanligt att skyltarna inte byts ut.

Om bestämmelserna inte följs kan det få allvarliga konsekvenser. Avsaknad av skyltar om fordon på arbetsplatsen, hängande last, öppna avlopp, elrisker osv. kan leda till allvarliga olyckor. |

Särskild utbildning för arbetstagarna i hur skyltar och annan visuell information ska tolkas verkar inte anordnas i någon större utsträckning i de flesta medlemsstater. I de flesta fall får arbetstagarna allmän utbildning i och information om arbetsmiljöfrågor, och bara en liten del av tiden avsätts för varselmärkning. Man bör också undersöka i vilken utsträckning migrerande arbetstagare kan tolka varselmärkningen korrekt.

Vissa problem har också uppstått i fråga om tolkningen av skyltar för nödutgång och nödtelefon respektive brandutrustning och brandtelefon. Den enda skillnaden mellan dessa två kategorier av skyltar är bakgrundsfärgen.

7. ALLMÄN BEDÖMNING

7.1. De viktigaste positiva effekterna av de två direktiven

Direktiv 92/57/EEG

Medlemsstaterna anger i sina nationella rapporter att direktiv 92/57/EEG har lett till ökad medvetenhet om arbetsmiljöfrågor hos många och föranlett en uppdatering av nationell lagstiftning. Medlemsstaterna betraktar antagandet av ny lagstiftning som nödvändigt, en positiv utveckling, lämpligt, relevant, motiverat och tillfredsställande.

Direktiv 92/57/EEG har bidragit starkt till att förbättra arbetsförhållandena på byggarbetsplatser. Det har i synnerhet stärkt säkerhetstänkandet inom byggnadssektorn, som är en notorisk högrisksektor när det gäller olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar. Många medlemsstater anser att kvaliteten på byggarbetsplatsens lokaler har förbättrats avsevärt (hygien, utbildningssalar, lunchrum, hygienutrymmen och kontor) och att direktivet har lett till bättre dialog och kommunikation mellan de olika aktörerna på byggarbetsplatsen på olika stadier.

Den viktigaste nyheten i och med direktivet, som alla parter betraktar som ett steg i rätt riktning, är att det gör alla aktörer – främst byggherren – ansvariga. Man ser positivt på att det införs samordning på förberedelse- och genomförandestadiet, och även på skyldigheten att utarbeta en arbetsmiljöplan och arbetsmiljödokumentation.

Enligt vissa medlemsstater erkänner företagen i allt större utsträckning att det är motiverat att vidta åtgärder för att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet i arbetet. Arbetsmiljöåtgärder betraktas inte längre enbart som kostnader utan även som ekonomisk nytta, eftersom de kan leda till färre sjukdagar och, i förlängningen, till ökad produktivitet.

Direktiv 92/58/EEG

I den nya lagstiftningen ges en konkret och uttömmande definition av varselmärkning och signaler i syfte att harmonisera användningen av dessa på arbetsplatsen i alla medlemsstater. Man ser också positivt på det faktum att direktivet även omfattar och reglerar varselmärkning och signaler som inte är visuella – t.ex. i form av ljus, ljud, verbal kommunikation och handsignaler.

De nationella rapporterna visar att direktivet har gett medlemsstaterna möjlighet att förnya och utvidga gällande nationell lagstiftning. Det har bidragit till att göra den nationella lagstiftningen enhetlig och till att införa samstämmiga EU-bestämmelser på arbetsmiljöområdet.

7.2. De största problemen med tillämpningen

Direktiv 92/57/EEG

De största problem som medlemsstaterna rapporterat gäller kravet att utarbeta en arbetsmiljöplan och utse samordnare redan på förberedelsestadiet.

I de flesta länders nationella lagstiftning är det byggherren som ansvarar för den förebyggande verksamheten. Byggherrarna har svårt att fullgöra sina allt mer omfattande skyldigheter. Tillsättandet av samordnare sker fortfarande inte på ett tillfredsställande sätt eller fördröjs på förberedelsestadiet, eftersom även detta betraktas som en administrativ belastning.

Om arbetsmiljöplanen inte har utarbetats eller samordnaren inte utsetts före genomförandestadiet av projektet innebär det att skyldigheten att tillämpa principerna om förebyggande på förberedelsestadiet inte har fullgjorts. De olika nationella bestämmelserna om arbetsmiljöplanen är dessutom alltför vaga och allmänt hållna för att ansvariga personer ska kunna veta vad som ska ingå i planen. Arbetsmiljöinspektionerna har konstaterat ett annat allvarligt problem, nämligen att vissa företag förlitar sig till standarddokument som inte medger inspektion av de särskilda arbetsförhållandena på en viss byggarbetsplats. Medlemsstaterna uppger att företagen inte förstår vilken roll arbetsmiljödokumentationen har i systemet för förebyggande.

Ett annat problem som tagits upp är att arbetstagarna endast i liten utsträckning deltar i förebyggandet av arbetsmiljörisker genom sina representanter.

Brister konstaterades i fråga om utbildning för arbetstagare, underentreprenörer, egenföretagare och små och medelstora företag. Små och medelstora företag möter också svårigheter i form av alltför byråkratiska förfaranden och brist på flexibilitet i den nationella lagstiftningen.

I många medlemsstater har man heller inte fastställt några krav på samordnarens kompetensnivå. Det leder till situationer där samordningen inte kan skötas effektivt eftersom samordnarna inte har de kunskaper som behövs.

Direktiv 92/58/EEG

Medlemsstaternas rapporter och experternas utvärdering visar att huvudproblemet är bristande utbildning för arbetstagarna. I de flesta fall anordnas allmän utbildning i arbetsmiljöfrågor för arbetstagarna, och bara en liten del av tiden avsätts för varselmärkning. Mer generellt konstaterades också att det är ett problem att företagen och cheferna visar ett så svagt intresse när det gäller att tillämpa direktivet.

8. FÖRSLAG TILL FÖRBÄTTRINGAR

Direktiv 92/57/EEG

Några medlemsstater anger att det är svårt att tillämpa direktivet eftersom det är alltför allmänt hållet. Vissa har bett kommissionen att utarbeta icke bindande anvisningar som behandlar tänkbara frågor och oklarheter i syfte att underlätta tillämpningen.

I allmänhet visar de nationella rapporterna att medlemsstaterna är mest oroade över brister som rör utvecklingen av säkerhetssamordning på förberedelsestadiet. Vissa vill därför att kommissionen tar upp samordning på förberedelsestadiet i icke bindande instrument.

Andra vill att den nationella lagstiftningen ska klargöra samverkan mellan samordnaren, de som utformar projektet och byggherren samt mellan samordnaren, byggherrens ställföreträdare, egenföretagarna och byggherren.

Direktiv 92/58/EEG

Ett antal förslag lades fram för att förbättra lagstiftningen eller dess tillämpning.

Ett av förslagen för att förbättra lagstiftningen var att införa obligatorisk grundläggande utbildning i varselmärkning för arbetstagarna, med tanken att utbildningen skulle vara proportionell i förhållande till risken. Ett annat förslag var att se över reglerna för handsignaler i syfte att förbättra tillämpningen. Insatser bör göras för att harmonisera direktivet med internationella standarder.

9. HUR VERKNINGSFULL ÄR LAGSTIFTNINGEN?

Direktiv 92/57/EEG

Det är mycket svårt att objektivt visa kopplingen mellan tillämpningen av direktivet och förbättringar i form av minskad förekomst av olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar inom byggnadssektorn.

Faktorer som försvårar utvärderingen är byggnadssektorns tillväxt sedan direktivet trädde i kraft, införandet av ny teknik, den komplexa utmaningen att införa ett system för förebyggande på byggarbetsplatsen med en rad olika aktörer involverade, säsongsmässiga variationer samt det faktum att direktivet innehåller både nya bestämmelser och andra som applicerats på gällande nationell lagstiftning.

Direktivet har med åren lett till stadigt minskad olycksincidens inom byggnadssektorn, men minskningen är inte lika stor som väntat och byggnadssektorn har fortfarande den sämsta statistiken för olycksfall i arbetet av alla näringsgrenar.

a) Konsekvenser för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

Den senaste EU-statistiken om olycksfall i arbetet på byggarbetsplatser i EU-15 gäller 2005. Sedan 1996 har incidensen[13] successivt förbättrats både när det gäller dödsolyckor (1996: 13.3; 2005: 8.8) och olyckor som leder till mer än tre sjukdagar (1996: 8 023; 2005: 6 069). Det bör dock noteras att antalet dödsolyckor är nästan 2,5 gånger större i byggnadssektorn än genomsnittet för alla näringsgrenar (inklusive byggnadssektorn) och att antalet olyckor som leder till mer än tre sjukdagar är dubbelt så hög.

b) Konsekvenser för produktivitet, sysselsättning och konkurrenskraft

De flesta medlemsstaterna lämnar ingen information om hur den nya lagstiftningen påverkar produktiviteten, sysselsättningen och konkurrenskraften. I vissa medlemsstater anses de nya bestämmelserna i regel vara gynnsamma för produktiviteten och konkurrenskraften, särskilt på lång sikt. Enligt dessa medlemsstater främjar direktivet modernisering och rationalisering av produktionsprocesserna, vilket logiskt sett bör leda till ökad produktivitet genom planering och översyn av arbetsorganisationen.

Direktiv 92/58/EEG

a) Konsekvenser för olycksfall i arbetet och arbetssjukdomar

Det finns inga särskilda uppgifter tillgängliga om detta, eftersom statistiken i allmänhet inte beaktar olycksfall som beror på varselmärkning och signaler. Frånvaron av varselmärkning och signaler brukar inte betraktas som en väsentlig faktor vid en olycka. Detta förklarar varför frånvaro av varselmärkning inte ingår i förteckningen över yttre faktorer med anknytning till olycksstatistiken. Därför behandlas inte brist på eller frånvaro av hälsomärkning och -signaler i undersökningar som syftar till att fastställa orsakerna till olycksfall i arbetet.

b) Konsekvenser för produktivitet, sysselsättning och konkurrenskraft

Medlemsstaterna anser att det är svårt att mäta direktivets konsekvenser för produktivitet, sysselsättning och konkurrenskraft. En medlemsstat uppgav att direktivet som förvaltningsinstrument leder till ökad produktivitet. En annan medlemsstat ansåg att direktivet hade lett till minskat antal sjukdagar och bättre arbetsförhållanden i allmänhet.

10. SLUTSATSER

Direktiv 92/57/EEG

Incidensen och antalet olycksfall i arbetet har minskat för både dödsolyckor och olyckor som leder till mer än tre sjukdagar (vilket i sig visar direktivets positiva konsekvenser för arbetstagarnas hälsa och säkerhet i EU). Nivån är dock fortfarande oacceptabel. Byggnadssektorn är fortfarande den sektor där arbetstagarna utsätts för de största riskerna.

Utvärderingen och statistiken ovan verkar tydligt visa att arbetstagarnas hälsa och säkerhet på byggarbetsplatser kan förbättras endast om direktiv 92/57/EEG tillämpas bättre i praktiken. Det är inte rätt tillfälle att börja införa ändringar i direktivet utan att först vidta alternativa åtgärder på nationell och/eller europeisk nivå för att direktivet ska få full effekt och för att säkerställa att det följs. I samband med utarbetandet av nationella arbetsmiljöstrategier kan medlemsstaterna vidta åtgärder för att förbättra tillämpningen av direktiv 92/57/EEG, främst genom att rationalisera och förenkla gällande nationell lagstiftning med beaktande av principerna för konsekvent och effektiv lagstiftning. Det arbete för att minska den administrativa belastningen i EU[14] som kommissionen har inlett är särskilt viktigt i detta sammanhang. I samband med detta utvärderas direktiv 92/57/EEG, och man kommer att kunna fastställa onödiga administrativ bördor som beror på nationell respektive europeisk lagstiftning.

Alla medlemsstater är eniga om att det behövs icke bindande instrument på europeiska och/eller nationell nivå för att underlätta tillämpningen av direktiv 92/57/EEG i praktiken. Detta bekräftas också av utvärderingen på byggarbetsplatserna. De flesta medlemsstaterna har tagit upp svårigheterna att förstå och utarbeta arbetsmiljöplanen och att fastställa vem som har ansvaret. Arbetsmiljödokumentationens roll måste också klargöras.

I allmänhet påtalar medlemsstaterna problem som beror på att det saknas tydlig information om definitionen av begreppet samordnare och dennes roll, uppgifter och kvalifikationer beroende på typen av projekt.

Det behövs ökade insatser för att genom utbildning och information göra byggherrarna mer medvetna om sitt ansvar och få dem att förstå att samordning inte är en merkostnad utan ett effektivt sätt att minska kostnaderna under hela projektet. Arkitekter och ingenjörer måste också få utbildning i förebyggande av arbetsmiljörisker, helst som en del av sin högskoleutbildning. Grundläggande utbildningskrav för samordnare bör också fastställas. Dessutom måste små företag och arbetstagarna (särskilt migrerande arbetstagare och egenföretagare) få information om sina skyldigheter och lämplig utbildning i relevant lagstiftning.

Det är ytterst viktigt att direktivet tillämpas på ett likvärdigt sätt i hela EU. Utöver ökat fokus på genomförandestadiet av byggprojekt bör man också satsa mer på att se till att byggherrarna och de som utformar projekt fullgör sina skyldigheter på utformningsstadiet. Tätare inspektionsbesök bör göras på byggarbetsplatserna, och arbetsmiljöplanerna och arbetsmiljödokumentationen bör kontrolleras med avseende på såväl form som innehåll. Effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner måste införas för både byggherrar och ställföreträdare som underlåter att fullgöra sina skyldigheter. Yrkesinspektörskommittén har en central roll i detta avseende och bör behandla situationen inom byggnadssektorn som en prioriterad fråga i sitt arbete framöver.

Sammanfattningsvis bör följande åtgärder vidtas på antingen nationell eller europeisk nivå:

- Utarbeta icke bindande instrument (riktlinjer).

- Integrera särskilda arbetsmiljöfrågor i yrkesutbildning och högre utbildning på nationell nivå för yrkesgrupper som har en viktig roll i tillämpningen av direktivet.

- Införa nationella kompetenskrav för samordnarna.

- Se till att förebyggande insatser med anknytning till kontraktets innehåll systematiskt införlivas i de tekniska specifikationerna för anbudsinfordringar samt i prestandabestämmelser i kontrakt och de upphandlande myndigheternas kvalitetsstyrning.

- Förbättra utbildningen för arbetstagarna och föra ut information till dem genom särskilda utbildningsprogram (t.ex. Safe Pass ).

- Anordna särskilda nationella informationskampanjer riktade till egenföretagare.

- Kombinera utarbetande av förhandsanmälan med andra relevanta administrativa förfaranden (t.ex. ansökan om bygglov).

- Tätare inspektionsbesök på byggarbetsplatser.

- Införa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner.

Byggnadssektorn är fortfarande en högrisksektor och det krävs extra insatser av alla aktörer för att tillämpningen av direktiv 92/57/EEG ska kunna förbättras i betydande utsträckning. Kommissionen kommer att bidra till detta mål, bland annat genom att utarbeta en praktisk, icke bindande vägledning för att klargöra vissa begrepp och hjälpa alla aktörer att fullgöra sina skyldigheter.

Direktiv 92/58/EEG

Alla medlemsstater anser att direktiv 92/58/EEG har fått mycket positiva konsekvenser när det gäller att skydda arbetstagarnas och tredje mans hälsa och säkerhet. Direktivet har gjort det möjligt att tydligt identifiera risksituationer oberoende av språkkunskaper och har på ett avgörande sätt bidragit till att genomföra en viktig princip i gemenskapsrätten, nämligen fri rörlighet för arbetstagare.

Direktivet kommer att påverkas av införandet av det globala harmoniserade systemet för klassificering och märkning av kemikalier – som innebär ändringar av kriterier, piktogram och symboler för toxicitet, antändlighet och andra kemiska risker – och kommer därför att behöva uppdateras.

[1] I meddelandet Bättre kvalitet och produktivitet i arbetet: Gemenskapens arbetsmiljöstrategi 2007–2012 , KOM(2007) 62 slutlig, 21.2.2007.

[2] Inlämnade till kommissionen enligt artiklarna 14 och 11 i de två direktiven; dessa artiklar upphävdes senare genom direktiv 2007/30/EG.

[3] EGT L 245, 26.8.1992, s. 6.

[4] EGT L 245, 26.8.1992, s. 23.

[5] Två medlemsstater som ville se till att direktivet bedömdes objektivt använde undersökningar utförda av oberoende externa konsulter. I nästan alla medlemsstater spelade arbetsmarknadens parter en mycket viktig roll i utarbetandet av rapporten.

[6] Rådets förordning (EG) nr 2062/94 av den 18 juli 1994 om upprättande av en europeisk arbetsmiljöbyrå (EGT L 216, 20.8.1994, s. 1). Förordningen senast ändrad genom förordning (EG) nr 1112/2005 (EUT L 184, 15.7.2005, s. 5).

[7] Kommissionens beslut av den 12 juli 1995 om inrättande av en yrkesinspektörskommitté (EGT L 188, 9.8.1995, s. 11).

[8] I de flesta medlemsstaterna anordnades samråd med alla representanter för byggnadssektorn (arbetsmarknadens parter, arkitekter, byggherrar, projektsamordnare osv.) på förhand och de gavs möjlighet att delta i införlivandet av direktivet.

[9] Se punkt 17 i domstolens dom i mål C-84/94, Förenade kungariket mot Europeiska unionens råd , REG. 1996, s. I-5755.

[10] Rådets beslut av den 22 juli 2003 om inrättande av en rådgivande kommitté för arbetsmiljöfrågor (EUT C 218, 13.9.2003, s. 1).

[11] Källa: Uppgifter från ESAW 2005, Eurostat.

[12] The Safe Pass Health and Safety Awareness Training Programme är en endagskurs som anordnas av Irlands arbetsmarknadsmyndighet. Safe Pass syftar till att se till att alla byggnadsarbetare i Irland har grundläggande kunskaper i arbetsmiljöfrågor, så att de kan arbeta på byggarbetsplatser utan att utgöra en risk för sig själva eller andra.

[13] Incidensen enligt ESAW-metodologin är antalet olycksfall i arbetet per 100 000 sysselsatta arbetstagare.

[14] KOM(2007) 23, 24.1.2007, Meddelande från kommissionen till rådet, Europaparlamentet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén - Åtgärdsprogram för minskning av administrativa bördor i Europeiska unionen (SEK(2007) 84) (SEK(2007) 85).