52007DC0769

SV

Bryssel den 5.12.2007

KOM(2007) 769 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN

om tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur

1. Bakgrund

Denna rapport från kommissionen har utarbetats i enlighet med artikel 23 i rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur [1].

Före 2001 fanns det inget instrument som var bindande för alla medlemsstater i fråga om bevisupptagning. År 2001 antog Europeiska unionens råd förordning (EG) nr 1206/2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur, vilken innehåller förfaranderegler som underlättar bevisupptagning i en annan medlemsstat. Sedan den 1 januari 2004 är förordningen tillämplig i hela unionen utom Danmark. Mellan medlemsstaterna ersätter den 1970 års Haagkonvention. Förordningen och all information av vikt för tillämpningen av den finns tillgänglig i Europeisk civilrättsatlas på följande webbadress:

http://ec.europa.eu/justice_home/judicialatlascivil/html/te_information_en.htm

Sedan förordningen trädde i kraft har kommissionen diskuterat tillämpningen av den vid ett flertal tillfällen i samband med arbetet inom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område. I samråd med nätverket har kommissionen också utarbetat en handledning för tillämpningen av förordningen. Kommissionen har vidare beställt en undersökning av tillämpningen av förordningen.

1.1. Möten med Europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område

Tillämpningen av förordningen har diskuterats vid olika möten inom Europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område.

Vid årsmöten med nätverkets medlemmar den 13–14 december 2004 och den 11 december 2006 hölls särskilda seminarier där erfarenheterna från tillämpningen av förordningen diskuterades. Följande centrala frågor dryftades:

– Praktiska problem (t.ex. att framställningar i vissa fall fortfarande skickas till centrala organ, att den ansökande statens språk ibland används i formulären och andra kommunikationsproblem mellan ansökande och anmodade domstolar).

– Förordningens tillämpningsområde, särskilt begreppen ”civil eller kommersiell natur” och ”bevis” (särskilt problem som har uppstått i fråga om DNA-prov och blodprov som tas i samband med faderskapstest).

– Användningen av modern kommunikationsteknik i samband med bevisupptagning. Klagomål har i synnerhet gällt det faktum att många medlemsstater ännu inte förfogar över de tekniska hjälpmedel som krävs för videokonferenser.

Den 21 april 2005 diskuterade nätverket ett utkast till handledning som kommissionens avdelningar hade utarbetat i samråd med nätverket. Syftet är att ge vägledning till parter, domare, advokater och centrala organ och att öka kunskaperna om förordningen. Handledningen finns på följande adress:

http://ec.europa.eu/civiljustice/evidence/evidence_ec_guide_sv.pdf

I slutet av 2006 och i början av 2007 delade kommissionen ut 50 000 exemplar av handledningen till medlemsstaterna. Alla domstolar som tillämpar förordningen bör ha fått ett exemplar av handledningen.

1.2. Undersökning av tillämpningen av förordning (EG) nr 1206/2001

Som anförts ovan beställde kommissionen en undersökning av tillämpningen av förordningen. Undersökningen utfördes av en extern konsult och den finns tillgänglig (på engelska) på följande webbplats:

http://ec.europa.eu/justice_home/doc_centre/civil/studies/doc_civil_studies_en.htm

Huvudsyftet med undersökningen var att göra en empirisk analys av tillämpningen av förordningen och särskilt att utröna om tillämpningen av den har inneburit att samarbetet mellan domstolar i fråga om bevisupptagning har förbättrats, förenklats och påskyndats.

Undersökningen bygger på en enkät som konsulten genomförde från november 2006 till januari 2007 och den bygger på 424 av 544 svar på ett frågeformulär om tillämpningen av ett antal artiklar i förordningen. Frågeformuläret besvarades av myndigheter, domare, advokater och andra personer i medlemsstaterna som medverkat i tillämpningen av förordningen.

2. Tillämpningen av förordning (EG) 1206/2001

Detta avsnitt fokuserar på frågan om förordningen har inneburit att samarbetet mellan domstolar i fråga om bevisupptagning har förenklats och påskyndats och på den praktiska tillämpningen av flera av förordningens bestämmelser.

2.1. Den tid som krävs för att verkställa framställningar

Undersökningen visar att de flesta framställningar om bevisupptagning verkställs inom 90 dagar i enlighet med vad som anges i artikel 10.1 i förordningen (se bilaga I). Enligt svaren på frågeformuläret innebär detta en snabbare verkställighet än innan förordningen trädde i kraft. Det finns dock ett stort antal fall där fristen på 90 dagar överskridits. I vissa fall har det till och med krävts över sex månader för att verkställa en framställning. Tidsåtgången varierar dessutom betydligt mellan medlemsstaterna. Det bör särskilt nämnas att i många av de medlemsstater som anslöt sig till EU 2004 verkställs framställningar normalt inom 90 dagar, medan den tid som krävs i vissa av de andra medlemsstaterna tenderar att vara längre.

2.2. Centrala organ

Generellt tycks de centrala organen utföra sina uppgifter enligt förordningen effektivt (se bilaga II). Effektiviteten förefaller dock variera avsevärt mellan medlemsstaterna.

Undersökningen visar också att centrala organ ibland måste söka lösningar på svårigheter som har uppstått uppstå i fråga om en framställning, enligt vad som anges i artikel 3.1 b i förordningen [2].

Trots att förordningen föreskriver att framställningar om bevisupptagning ska översändas direkt mellan medlemsstaternas domstolar, och att centrala organ alltså ska vidarebefordra en framställning till den behöriga domstolen endast ”i undantagsfall”, visar undersökningen att centrala organ vidarebefordrar framställningar till behörig domstol ”ibland” eller till och med ”ofta”. Det kan därför konstateras att förordningen i den nuvarande anpassningsfasen inte är tillräckligt känd och att man måste bemöda sig om att öka kunskapen om den hos domstolarna i EU.

2.3. Formulär

Det framgår av undersökningen att standardformulären i allmänhet inte har gett upphov till några problem (se bilaga III). Införandet av formulären betraktas som mycket positivt och som den viktigaste förklaringen till att bevisupptagningen har förenklats och påskyndats. De rättstillämpare som fyller i formulären har dock inte fått tillräcklig utbildning, vilket leder till problem med att använda formulären. Det verkar som om formulären ibland inte fylls i fullständigt och att information som är av avgörande betydelse för att en framställning ska kunna verkställas saknas.

2.4. Kommunikationsteknik

Undersökningen visar att användningen av kommunikationsteknik enligt artiklarna 10.4 och 17.4 i förordningen i praktiken har förenklat och påskyndat bevisupptagningen i andra medlemsstater, men fortfarande förekommer relativt sällan. I de fall där kommunikationsteknik har använts, särskilt videokonferenser, har det generellt inte vållat några problem (se bilaga IV).

Dessa slutsatser visar att användningen av kommunikationsteknik har förenklat bevisupptagningen avsevärt, men även att de möjligheter som användningen av kommunikationsteknik ger tyvärr fortfarande inte utnyttjas i någon större utsträckning, eftersom det endast finns begränsad tillgång till den teknik som krävs [3]. Medlemsstaterna bör göra betydande ansträngningar framöver för att öka användningen av kommunikationsteknik, särskilt videokonferenser. Vikten av att ytterligare främja e-juridik har också betonats av rådet, som vid sitt möte den 12 och 13 juni 2007 anförde att arbetet på området för e-juridik bör fortsätta ”i syfte att på europeisk nivå skapa en teknisk plattform”, och av Europeiska rådet, som vid sitt möte den 21 och 22 juni 2007 konstaterade att ”rådet bör även ytterligare främja elektronisk kommunikation i rättsliga frågor (”e-juridik”)”.

2.5. Översändande av framställningar

Det framgår av undersökningen (se bilaga V) att framställningar och meddelanden vanligtvis översänds på ”snabbast möjliga sätt” (enligt artikel 6 i förordningen) [4].

2.6. Direkta kontakter mellan domstolar

Till skillnad mot 1970 års Haagkonvention om bevisupptagning föreskriver förordningen att framställningar om bevisupptagning ska översändas direkt mellan domstolarna i medlemsstaterna. Detta är en av de viktigaste nyheterna i förhållande till Haagkonventionen.

Undersökningen visar att ansökande och anmodade domstolar (artikel 2) generellt fullgör sina uppgifter enligt förordningen på ett effektivt sätt. Detta varierar dock mellan medlemsstaterna.

Direkt översändande av framställningar verkar inte ha gett upphov till några särskilda problem. Som anges ovan (punkt 2.2) är det dock fortfarande, i den nuvarande anpassningsfasen, alltför ofta så att man på grund av bristande kunskaper om förordningen inte använder direkta kontakter mellan domstolarna och bevisupptagningen försenas för att centrala organ uppmanas att vidarebefordra framställningar till den behöriga domstolen.

2.7. Direkt bevisupptagning (artikel 17)

Ett annat viktigt inslag i förordningen är möjligheten för den ansökande domstolen att direkt ta upp bevis i en annan medlemsstat.

Enligt undersökningen används direkt bevisupptagning enligt artikel 17 fortfarande i mycket begränsad omfattning. I de fall där det har använts har det dock förenklat och påskyndat bevisupptagningen, i allmänhet utan att vålla några särskilda problem (se bilaga VII).

2.8. Tillämpning av artikel 18 (kostnader)

Det framgår av undersökningen att artikel 18 i förordningen generellt inte har orsakat några särskilda problem (se bilaga VIII). Undersökningen visar dock att skillnader mellan nationella lagar om ersättning för arvoden som betalats ut till experter ofta uppfattas som något negativt.

2.9. Tolkningsproblem

Undersökningen visar att förordningen inte har gett upphov till några större tolkningsproblem. Det finns dock indikationer på att begreppen ”civil eller kommersiell natur”, ”bevis” och ”domstol” inte alltid är klara och att det ibland anses önskvärt att närmare vägledning ges om deras exakta innehåll (se bilaga IX).

Det förefaller som om en särskild svårighet är att begreppet ”bevis” inte definieras i förordningen. Detta har lett till betydande skillnader i tolkningen av vad som anses vara ”bevis” i förordningens mening, särskilt när det gäller DNA-prov och blodprov och utlåtanden från experter i familje- eller barnfrågor. Kommissionen respekterar att det slutliga ansvaret för att tolka begreppet ”bevis” ligger hos EG-domstolen [5], men anser att begreppet bör tolkas självständigt och att förordningens tillämpningsområde inte bör begränsas i onödan genom en alltför snäv tolkning om förordningens syften ska kunna uppnås. Utbytet av synpunkter och erfarenheter inom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område i denna fråga bör fortsätta.

2.10. Hänvisning till nationell lagstiftning

Det betraktas inte som särskilt problematiskt att förordningen innehåller flera hänvisningar till nationell lagstiftning. Enligt undersökningen finns det dock de som menar att den nationella lagstiftningen gradvis bör harmoniseras (se bilaga X).

2.11. Förenlighet med 1970 års Haagkonvention

Det finns inga problem som rör förenligheten mellan förordningen och andra instrument, t.ex. 1970 års Haagkonvention om bevisupptagning (se bilaga XI).

2.12. Förenklad och påskyndad bevisupptagning

Förordningen har lett till enklare och snabbare bevisupptagning (se bilaga XII). I vilken omfattning så har skett varierar dock betydligt mellan medlemsstaterna.

3. Slutsatser

Kommissionen drar följande slutsatser i fråga om tillämpningen av förordning 1206/2001 sedan ikraftträdandet 2004:

Tillämpningen av förordningen har generellt förbättrat, förenklat och påskyndat samarbetet mellan domstolarna i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur. Förordningen har förhållandevis väl uppfyllt sina två främsta syften, dvs. för det första att förenkla samarbetet mellan medlemsstaterna och för det andra att påskynda bevisupptagningen. Förenkling har framförallt uppnåtts genom införandet av direkt översändande av framställningar mellan domstolar (även om framställningar fortfarande ibland eller till och med ofta skickas till centrala organ) och genom införandet av standardformulär. När det gäller påskyndande kan det konstateras att de flesta framställningar om bevisupptagning verkställs snabbare än innan förordningen trädde i kraft och inom den frist på 90 dagar som anges i förordningen.

Följaktligen behöver förordningen inte ändras, men dess funktion bör förbättras. Särskilt under den anpassningsfas som fortfarande pågår finns det vissa aspekter av tillämpningen av förordningen som bör förbättras.

För det första har det visat sig att förordningen inte är tillräckligt känd bland rättstillämpare, trots de diskussioner som har hållits inom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område och trots att handledningen finns tillgänglig i alla medlemsstater. Detta leder till onödiga förseningar och problem.

Därför bör det arbete som utförts inom det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område utnyttjas bättre i medlemsstaterna och det bör särskilt ses till att handledningen får en bred spridning bland rättstillämparna.

Det förefaller som om bevisupptagningen har förenklats och påskyndats i varierande omfattning mellan medlemsstaterna. Det framgår särskilt tydligt av den tid som krävs för att ta upp bevis, med tanke på att tidsfristen på 90 dagar ofta inte hålls i vissa medlemsstater. Det finns också stora skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller hur effektivt de centrala organen arbetar och vilken modern kommunikationsteknik som finns tillgänglig, särskilt videokonferenser.

Det måste slutligen konstateras att det inte bara är användningen av kommunikationsteknik som inte alls används i full utsträckning, utan även möjligheten till direkt bevisupptagning, en viktig nyhet i förordningen, används fortfarande ganska sällan.

Kommissionen

· uppmuntrar alla ytterligare ansträngningar – utöver att sprida handledningen – för att öka kunskaperna om förordningen bland rättstillämpare i EU,

· anser att medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att se till att tidsfristen på 90 dagar för att verkställa framställningar iakttas,

· anser att modern kommunikationsteknik (särskilt videokonferenser, som är ett viktigt medel för att förenkla och påskynda bevisupptagning) långt ifrån används i den utsträckning som är möjlig, och den uppmanar medlemsstaterna att vidta åtgärder för att förse domstolarna med de tekniska hjälpmedel som är nödvändiga för att de ska kunna använda videokonferenser vid bevisupptagning; vikten av att ytterligare främja e-juridik har också betonats av rådet (vid dess möte den 12 och 13 juni 2007) och Europeiska rådet (vid dess möte den 21 och 22 juni 2007).

Bilaga I: Den tid som krävs för att verkställa framställningar

Vilken är den genomsnittliga tidsåtgången för att verkställa framställningar enligt er erfarenhet?

(...PICT...)

(...PICT...)

Bilaga II: Centrala organ

(...PICT...)

Hur effektiva är de centrala organen när det gäller att informera domstolar och söka lösningar på svårigheter som kan uppstå i fråga om en framställning?

(...PICT...)

Hur ofta har centrala organ tvingats söka lösningar på svårigheter som har uppstått i fråga om en framställning?

(...PICT...)

Hur ofta har enligt er uppfattning centrala organ vidarebefordrat en framställning till den behöriga domstolen på begäran av den ansökande domstolen?

(...PICT...)

Bilaga III: Formulär

Har ni haft problem med att använda formulären i praktiken? I så fall vilka? Varför?

(...PICT...)

Bilaga IV: Kommunikationsteknik

Hur ofta har kommunikationsteknik använts för att ta upp bevis? Vid vilka typer av framställningar?

(...PICT...)

Har användning av kommunikationsteknik förenklat och påskyndat bevisupptagning i andra medlemsstater?

(...PICT...)

Har användningen av kommunikationsteknik gett upphov till några problem? Om ja, vilka?

(...PICT...)

Bilaga V: Översändande av framställningar

Översänds framställningar och meddelanden som är riktade till er medlemsstat enligt förordningen på det ”snabbast möjliga sätt” (artikel 6 i förordningen) som er medlemsstat godtar?

(...PICT...)

Bilaga VI: Direkt översändande av framställningar mellan domstolar

Hur effektivt fullgör ansökande och anmodade domstolar (artikel 2) sina uppgifter enligt förordningen?

(...PICT...)

Har införandet av direkta kontakter mellan domstolar vållat några särskilda problem?

(...PICT...)

Bilaga VII: Direkt bevisupptagning

Hur ofta används direkt bevisupptagning?

(...PICT...)

(...PICT...)

Har denna metod för bevisupptagning förenklat och påskyndat bevisupptagning i andra medlemsstater?

(...PICT...)

Har tillämpningen av artikel 17 gett upphov till några problem? Om ja, vilka?

(...PICT...)

Bilaga VIII: Tillämpningen av artikel 18

Har tillämpningen av artikel 18 (kostnader) gett upphov till några problem? Om ja, vilka?

(...PICT...)

Bilaga IX: Tolkningsproblem

Har det uppstått några problem rörande tolkningen av förordningen, särskilt i fråga om dess tillämpningsområde och om begreppet ”bevis”? Har detta lett till att verkställighet av en framställning har vägrats (artikel 14)?

(...PICT...)

Bilaga X: Hänvisning till nationell lagstiftning

(...PICT...)

Anser ni att det är problematiskt att förordningen ofta hänvisar till medlemsstaternas nationella lagstiftning?

Anser ni att medlemsstaternas processrättsliga lagstiftning i fråga om bevisupptagning bör harmoniseras?

(...PICT...)

Bilaga XI: Förenlighet med 1970 års Haagkonvention

Har ni stött på problem som rör förenligheten mellan förordningen och andra instrument, t.ex. 1970 års Haagkonvention om bevisupptagning?

(...PICT...)

Bilaga XII: Förenklad och påskyndad bevisupptagning

Har enligt era erfarenheter tillämpningen av förordning 1206/2001 förenklat och påskyndat samarbetet mellan domstolarna i fråga om bevisupptagning?

(...PICT...)

[1] EGT L 174, 27.6.2001, s. 1.

[2] Kommentarerna i frågeformulären ger dock inte mycket information om vilken typ av problem de centrala organen har haft.

[3] I Europeisk civilrättsatlas anges vilka domstolar som för närvarande har tillgång till videokonferenser. I dag kan videokonferenser användas i alla domstolar i Nederländerna och Portugal och i vissa domstolar i Österrike, Cypern, Estland, Finland, Tyskland, Irland, Slovenien, Sverige och Förenade kungariket.

[4] Det kan noteras att alla medlemsstater godtar framställningar via post och de flesta (alla utom Polen och Spanien) även via fax. E-post godtas endast i 13 medlemsstater (Tjeckien, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Ungern, Irland, Italien, Lettland, Malta, Portugal, Slovenien och Slovakien).

[5] En fråga om tolkningen av förordningen är under handläggning hos EG-domstolen. I mål C-175/06 (Tedesco/Fittings SrL) frågar den domstol som begärde förhandsavgörande huruvida en framställning om en beskrivning av föremål enligt artiklarna 128 och 130 i den italienska lagen om industriell och immateriell äganderätt är en form av bevisupptagning enligt rådets förordning (EG) nr 1206/2001.

--------------------------------------------------