52007DC0120

[pic] | EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION |

Bryssel den 19.3.2007

KOM(2007) 120 slutlig

RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET

om genomförandet av rådets direktiv 91/676/EEG om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket under perioden 2000-2003{SEC(2007)339}

1. INLEDNING

Rådets direktiv 91/676/EEG (hädanefter kallat nitratdirektivet) om skydd mot att vatten förorenas av nitrater från jordbruket antogs den 12 december 1991.

I artikel 10 i nitratdirektivet anges krav på att medlemsstaterna skall inlämna en rapport till kommissionen vart fjärde år efter dess anmälan. Rapporten skall innehålla information avseende koder för god jordbrukssed, utsedda nitratkänsliga områden, resultaten från vattenövervakning och en sammanfattning av relevanta aspekter i åtgärdsprogram som utarbetats i samband med nitratkänsliga områden.

Syftet med denna rapport är att informera Europaparlamentet och rådet om situationen för genomförandet av nitratdirektivet i enlighet med direktivets artikel 11. Den grundas på information som har överlämnats av EU:s femton medlemsstater under perioden 2004-2006 (den tredje rapporteringsperioden 2000-2003) och åtföljs av samlade kartor om kvävetrycket från jordbruket, uppgifter om vattenkvalitet och angivna nitratkänsliga områden. Den handlar följaktligen huvudsakligen om EU 15 men för att ge en bredare bild omfattar den också huvuddragen av åtgärderna inför genomförandet i den utvidgade Europeiska unionen.

2. UTVECKLINGEN AV TRYCKET FRÅN JORDBRUKET SEDAN DEN SENASTE RAPPORTERINGSPERIODEN

I jordbruket åtföljdes tendensen mot större intensifiering och högre produktivitet under de flesta av de senaste femtio åren av en betydande ökning av användningen a av både oorganiskt kväve (N) och fosfatgödselmedel. Sedan mitten av åttiotalet har emellertid en gradvis minskning av konsumtionen av gödningsmedel registrerats och denna tendens har fortsatt under perioden 2000-2003.

Inom EU 15 var den registrerade minskningen under perioden 2000-2003 jämfört med den föregående perioden 1996-1999 6 % för kväve respektive 15 % för fosfatgödselmedel och den nedåtgående tendensen fortsätter också 2004 och 2005.

Antalet djur har också ökat under de senaste femtio åren vilket bidrar till en övergripande kvävebörda på grund av gödsel. Den ändrade jordbrukspolitiken framför allt 1984 och 1992 har därefter bidragit till en stabilisering eller en minskning av antalet nötkreatur, får och getter, men antalet svin och fjäderfän fortsätter att öka. En jämförelse mellan perioderna 2000-2003 och 1996-1999 anger en fortgående minskning av antalet nötkreatur och får och även av antalet fjäderfä, men ett stabiliserat antal svin med en beräknad övergripande nedgång på 5 % av kvävebördan i gödsel.

Tendensen till koncentration fortsatte och antalet djur på enskilda gårdar ökade: över 50 % av EU:s mjölkkor finns för närvarande på gårdar med mer än 50 kor medan den stora merparten av uppfödningssvin finns på gårdar med mer än 100 suggor.

Rent övergripande beräknas kvävetrycket i EU 15 på jordbruksmark från djurhållning (huvudsakligen kor, svin, fjäderfä och får) till cirka 7,6 miljoner ton per år som sprids över jordbruksmarkerna. Följaktligen var det totala kvävetrycket, med tillägg av ytterligare 8,9 ton kväve från mineraliska gödningsmedel, cirka 16,5 miljoner ton 2003 jämfört med nära 18 miljoner ton 1999 och 17,4 miljoner ton 1995.

Regionala beräkningar av spridningen av kväve från gödsel (karta 1) visar mängder som överstiger 170 kg/ha per år i Belgien (Flandern) och Nederländerna men också på lokal nivå i Italien, Frankrike (Bretagne), Spanien och Portugal. Spridning av kväve från gödsel på regional nivå i mängder mellan 120 och 170 kg/ha förekommer också i Danmark, Förenade kungariket (England), några grevskap i Irland och i södra Tyskland. Samtliga ovanstående områden har också den högsta fosfortillförseln från stallgödsel (över 90 kg fosfat per hektar och år för de mest intensiva områdena, karta 2) och en total kväve- och fosfattillförsel (oorganisk gödsel plus kemiska gödselmedel) med värden som överstiger 240 kg kväve respektive 90 kg fosfat per hektar och år (kartorna 3 och 4).

En indikator för kvävetrycket från jordbruk är ”bruttobalansen mellan näringsämnen” som utgör skillnaden mellan kvävetillsatser (från mineraliska gödselmedel, stallgödsel, luftnedsläpp, kvävefixering genom baljväxtgrödor och andra mindre källor) och kväveproduktion (upptagning genom grödor, gräsmarks- och fodergrödor) per hektar av utnyttjad jordbruksmark. Enligt Europeiska miljöbyråns beräkningar var bruttobalansen för kväve i EU 15 55 kg/ha år 2000, en minskning med 16 % jämfört med 1990, i en skala från 37 kg/ha (Italien) till 226 kg/ha (Nederländerna). Överskottet i bruttobalansen för kväve minskade i samtliga medlemsstater utom Irland och Spanien (EEA, 2005 a).

Genom relativt små överskott i bruttobalansen för kväve på nationell nivå undervärderas överskotten i specifika regioner. En uppskattning av bruttobalansen för kväve (N) beräknad på regional nivå genom databasen CAPRI[1] för år 2001 (http://www.agp.uni-bonn.de/agpo/rsrch/dynaspat/dynaspat_e.htm) visar heterogeniteten mellan EU:s regioner med överskott från 0 till 300 kg N/ha, där maximivärdet uppnås i områden med en hög täthet av djuruppfödning, men också i regioner med intensiv frukt- och grönsaksodling eller spannmål och majs med obalanserad gödsling (karta 5).

De högsta nationella kväveöverskotten finns i områden i Nederländerna och Belgien (> 150 eller 200 kg N/ha). Likadana överskottsnivåer finns emellertid också i Bretagne (Frankrike) och i Vechta Cloppenburg (Niedersachsen, Tyskland). Överskott i storleksordningen 100-150 kg N/ha per år finns också i medlemsstater med relativt lågt överskott, som Spanien (Katalonien), Italien (Lombardiet) och Förenade kungariket (Nordirland, Wales och Västra England).

Större djurtäthet som leder till ökad inkvartering av djur, lagring och spridning av stallgödsel har resulterat i större ammoniakavdunstning och luftnedsläpp i angränsande marker och vatten med värden upp till 50-60 kg kväve per hektar och år som har registrerats i dessa regioner (bild 1)

Jordbruket ger ett betydande bidrag av kväve till vattenmiljön. Enligt senare undersökningar (EEA 2005b, JRC, 2006) som uppdaterar informationen om olika sektorers bidrag till vattenföroreningar, är det betecknande nog ansvarigt för 50-80 % av den totala bördan (karta 6).

Sambandet med kväveutsläpp från jordbruket i naturmiljön har bekräftats genom uppgifter som har rapporterats av flera medlemsstater (Belgien, Tyskland, Danmark, Finland, Luxemburg, Nederländerna och Förenade kungariket) i rapporterna om genomförandet av nitratdirektivet. Jordbruket utgör cirka 62 % av kvävebördan i ytvatten (från ett minimivärde på 18 % i Portugal till ett maximivärde på 97 % i Danmark). Större proportioner finns i medlemsstater som har upprättat effektiva stadsavlopp och industriella avloppsbehandlingssystem och som därigenom drastiskt minskar kvävebördan från dessa källor.

Jordbrukets bidrag till kväve- och fosfatförluster till vatten bekräftas också i rapporter om ramdirektivet för vatten. (http://forum.europa.eu.int/Public/irc/env/wfd/home). Flera medlemsstater identifierade eutrofiering eller övergödning och besläktade bidrag från jordbruket som ett av de större hoten mot att uppnå en god vattenstatus.

3. ÖVERSIKT ÖVER FULLSTÄNDIGHETEN I DE RAPPORTER SOM LÄMNATS IN AV MEDLEMSSTATERNA

Samtliga medlemsstater lämnade in en formell rapport till Europeiska kommissionen 2004–2005. Ytterligare uppgifter, särskilt vad gäller vattenkvalitet, nitratkänsliga områden och jordbruk, lämnades in under 2006.

De flesta medlemsstaterna följde den rekommendation i riktlinjerna för rapportering som utarbetades av kommissionen 2000, men med tanke på de olika detaljnivåerna och uppgiftsformaten krävdes ytterligare arbete för att föra in uppgifterna om vattenkvalitet och nitratkänsliga områden på EU-15–nivå. Förenade kungariket, som inte hade upprättat någon rapport under den förra rapporteringsperioden 1996–1999, tillhandahöll information om båda rapporteringsperioderna.

Rapporterna från medlemsstaterna inriktas i allmänhet på ämnen som anges i förteckningen i bilaga V i nitratdirektivet. Rapporterna är mer detaljerade och fullständiga än under den föregående rapporteringsperioden. Det finns emellertid fortfarande brister när det gäller vattenkvalitet, särskilt i fråga om eutrofiering av sötvatten och kustvatten, prognoser om förbättrad vattenkvalitet via uppgifter från jordbruket – såsom kväveanvändning i nitratkänsliga områden – och bedömning av åtgärdsprogrammens effektivitet.

4. VATTENKVALITET, STATUS OCH TENDENSER

Övervakningsnät

Näten av provtagningsplatser måste omfatta grundvatten (även om det inte används som dricksvatten), floder, sjöar och dammar, kust- och havsvatten, enligt artikel 6 i nitratdirektivet.

Medlemsstaterna har upprättat övervakningsnät som ger en god överblick av vattenstatus och tendenser. Deras omfattning och kvalitet har förbättrats sedan den andra rapporteringsperioden, både när det gäller grundvatten och ytvatten. Totalt var nära 20 000 övervakningsplatser för grundvatten operativa 2000-2003 jämfört med 16 000 1996-1999. Antalet gemensamma provtagningsplatser under de två rapporteringsperioderna var cirka 11 100 vilket gav möjlighet att använda resultaten för tendensberäkningar.

Provtagningstätheten för grundvatten var i genomsnitt 12,5 provtagningspunkter per 1000 km2 i EU 15. Den största tätheten förekom i Belgien- Vallonien (50 provtagningspunkter per 1000 km2), Nederländerna och Österrike (25-30 provtagningspunkter per 1000 km2). Den relativt låga provtagningstätheten i Finland och Sverige (0,19 respektive 0,33 provtagningspunkter per 1000 km2) speglar den höga procenten naturområden i dessa länder. Vissa medlemsstater (Danmark, Nederländerna) skickade övervakningsuppgifter för grundvatten för olika övervakningsdjup. Nederländerna lämnade emellertid samlade uppgifter (14 sammanslagna siffror från 358 övervakningsplatser) för djup på 0-5 meter. Grekland skickade inte uppgifter om grundvattenkvalitet i rapporten utan skickade senare uppgifter från övervakning som genomfördes 2003. Belgien (Flandern) minskade övervakningsplatserna för grundvatten från 392 till 97 år 2003.

Vissa medlemsstater som upprättade åtgärdsprogram för hela landet, som Tyskland och Finland, införde ett särskilt nätverk för att beräkna vattenkvalitetens status och tendenser i områden där intensiva jordbruksverksamheter var allmänt förekommande förutom det allmänna nätverket för grundvattensövervakning som omfattar hela landet.

Totalt upprättades nära 22 000 övervakningsplatser för ytvatten 2000-2003 jämfört med 14 000 1996-1999. 12 000 gemensamma provtagningsplatser under de två rapporteringsperioderna gav möjlighet att beräkna tendenser. Provtagningstätheten varierade i hög grad (från ett minimum på 0,8 övervakningsplatser per 1000 km2 (Grekland) till 59 (Belgien-Flandern) och 33 (Förenade kungariket, England) övervakningsplatser per 1000 km2.

Medlemsstaterna (utom Spanien, Grekland och Irland) tillhandahöll detaljerade uppgifter om frekvensen i sina övervakningsprogram. Övervakningsfrekvensen går från 12 till 24-26 gånger per år för ytvatten och 1-6 gånger per år för grundvatten.

Medlemsstaterna rapporterade georeferensuppgifter i ett format som var kompatibelt med EG:s Geographic Information System (GIS)[2], som använder harmoniserade koder och klassifikationer enligt de rapporteringsriktlinjer som utarbetades av kommissionen år 2000[3]. Följaktligen kunde samlade kartor för vattenkvaliteten på EU-nivå utarbetas för nitrater.

Informationen om eutrofiering hade förbättrats jämfört med den föregående rapporteringsperioden, men inte alla medlemsstater rapporterade kriterier för att beräkna eutrofiering och bara några få stater lämnade in resultat från en analys av enskilda vatten, floder och sjöar (Österrike, begränsat till sjöar och Donau, Belgien, Danmark, Grekland, Finland, Irland, Luxemburg och Portugal) samt kust- och havsvatten (Irland, Danmark, Nederländerna och Finland). En del medlemsstater rapporterade om vissa av följande eutrofieringsparametrar: total kvävehalt, total fosfathalt, ortofosfat, klorofyll a.

Resultat från kartläggningen av vattenkvaliteten

Grundvatten

Under perioden 2000-2003 hade 17 % av EU:s övervakningsplatser (genomsnittliga siffror) nitratkoncentrationer över 50 mg NO3/l. Cirka 61 % av grundvattenplatserna hade en koncentration under 25 mg NO3/l[4] (kartorna 7 och 8).

I enskilda medlemsstater fanns stora skillnader beroende på övervakningsplatsernas djup och typ av övervakning. Belgien (Flandern) Nederländerna (0-5 m[5], samlade uppgifter) Portugal, Spanien och Luxemburg rapporterade högsta procent provtagningsplatser för grundvatten som översteg 50 mg NO3/l (från 60 % till 20 % av övervakningsplatserna). Tyskland och Finland rapporterade också hög procent plaster som överskred en nitratkoncentration på 50 mg NO3/l i deras övervakningsnät för jordbruksplatser. Tröskeln på 40 mg NO3/l överskreds av Frankrike och Förenade kungariket (England) på mer än 20 % av provtagningsplatserna (bild 2).

En jämförelse med uppgifter från den föregående rapporteringsperioden visar att på EU-nivå överväger stadiga och nedåtgående tendenser (64 % av övervakningsplatserna av vilka 30 % har nedåtgående tendenser). 36 % av övervakningsplatserna visar emellertid fortfarande en uppåtgående tendens (karta 9 och bild 3).

De medlemsstater som hade en ökande tendens på mer än 30 % av övervakningsplatserna var Belgien (Vallonien), Frankrike, Spanien, Portugal, Tyskland, Irland, Förenade kungariket, Nederländerna (djup 0-5 m) och Luxemburg. I allmänhet, med undantag av Spanien, Frankrike, Förenade kungariket och Belgien, uppvägs emellertid procenten platser med ökande nitratkoncentrationer av en lika hög eller till och med högre procent platser med förbättrad kvalitet. Ytligt grundvatten i Danmark och Nederländerna visade en mer uttalad förbättring jämfört med djupt grundvatten. Danmark, Österrike och Sverige registrerade totalt sett stadiga och nedåtgående tendenser. Tendenserna kunde inte fastställas på grund av ändringar i övervakningsnätet och/eller brist på uppgifter i Grekland, Italien och Belgien (Flandern) (bild 3).

Ytvatten

Genomsnittliga nitratkoncentrationer (årsgenomsnitt) under 10 mg NO3/l iakttogs på 53 % av övervakningsplatserna och lika med eller under 2 mg NO3/l på 19 % av övervakningsplatserna, särskilt i bergsområden. På 2,5 % av övervakningsplatserna överskred nitratkoncentrationen 50 mg NO37l och 4 % registrerade värden i storleksordningen 40-50 mg NO3/l[6]. De medlemsstater som hade den högsta proportionen av provtagningspunkter med nitratkoncentrationer over 50 mg NO3/l var Förenade kungariket, Frankrike och Nederländerna (4,5 %, 2 % respektive 1,2 %). Värden över 40 mg/l nitrat registrerades i 11 % och 7 % av övervakningsplatserna i Förenade kungariket respektive Frankrike. Höga värden, över 25 respektive 40 mg NO3/l iakttogs på jordbruksslätterna i Danmark, Nederländerna, Belgien (Flandern) och nordvästra Frankrike. I Luxemburg, Belgien (Vallonien), Irland (sydväst), specifika områden i Spanien (nordöst, söder) Italien (nordöst) och Österrike (nordöst i flodsystemen Morava-Dyje) låg en betydande proportion av värdena mellan 10 och 25 mg NO3/l, vilket antydde redan betydande kväveflöden till sjöar och hav och omfattande potentiella eutrofieringseffekter (kartorna 10, 11, 12 och bild 4).

En jämförelse med undersökningarna 1996-1999 visar att nitratkoncentrationen i en stor majoritet av ytvattnen minskar eller är stabil (55 % respektive 31 % av övervakningsplatserna). Detta skulle bekräfta den allmänt nedåtgående tendens som iakttagits under den föregående rapporteringsperioden men ytterligare uppgifter behövs för att undersöka inverkan av klimatförhållanden och förbättrad behandling av stadsavlopp i denna utveckling. På 14 % av övervakningsplatserna ökar koncentrationen (främst i Luxemburg, Frankrike, Förenade kungariket, Portugal och Belgien). Minskningar eller stabila nitratkoncentrationer i ytvatten rapporterades som generaliserade tendenser (mer än 90 % av övervakningsplatserna) i Danmark (sötvatten), Österrike, Irland, Sverige Tyskland och Nederländerna (sötvatten). Förekomsten av provtagningsplatser med ökande tendenser är speciellt stor i nordvästra och södra Frankrike, södra England, östra Spanien och norra Portugal (karta 13 och bild 5).

Diskussionen om och utvärderingen av näringsstatus i vatten hämmas i hög grad av de olika metoder och kriterier som medlemsstaterna har använt för beräkning av eutrofiering. Därför har inga kartor över eutrofiering i EU 15:s ytvatten utarbetats. En satellitbild av klorofyllkoncentrationen i EU:s hav (karta 14) markerar ett område med kraftig fytoplanktonutveckling. Vid genomförandet av ramdirektivet för vatten förväntas man övervinna denna svårighet genom en harmonisering av kriterierna för att definiera eutrofiering genom beräkning av ekologisk status och interkalibreringsförfarandet (http://ec.europa.eu/environment/water/water-framework/objectives.html). Dessutom utarbetas för närvarande ett vägledande dokument i detta avseende (http://forum.europa.eu.int/Public/irc/env/wfd/library?l=/framework_directive/thematic_documents/13_eutrophication).

5. BESTÄMMANDE AV NITRATKÄNSLIGA OMRÅDEN

Medlemsstaterna uppmanas granska och, vid behov, se över nitratkänsliga områden minst vart fjärde år på grundval av resultaten av vattenövervakningen enligt artikel 6 i nitratdirektivet. De första valda områdena skulle ha angivits före december 1993 med en översyn vart fjärde år.

Under perioden 2000-2003 har ytterligare framsteg gjorts när det gäller att välja ut nitratkänsliga områden. Sju av femton medlemsstater valde nitratdirektivets alternativ att inte utse särskilda nitratkänsliga områden men att upprätta och tillämpa ett åtgärdsprogram över hela territoriet. Förutom Österrike, Danmark, Finland, Tyskland, Luxemburg och Nederländerna upprättade Irland en metod för hela territoriet i Mars 2003.

Andra medlemsstater ökade, i flera fall avsevärt, de nitratkänsliga områdena från 1999: Förenade kungariket (från 2,4 % till 32,8 % av territoriet), Spanien (från 5 % till 11 %), Italien (från 2 % till 6 %, Sverige (från 9 % till 15 %) Belgien (från 5,8 % till 24 %). En motivering för det utökade urvalet tillhandahölls inte alltid. I de flesta fall grundades det på nitratförorening av grundvattnet (t.ex. i de sydeuropeiska medlemsstaterna), nitratförorening av ytvattnet (kriterierna A2 och A1 i bilaga 1 till nitratdirektivet) och i mindre utsträckning på eutrofiering (t.ex. Sverige och Seine-Normandie i Frankrike).

Totalt sett (i EU) ökade valet av nitratkänsliga områden från 35,5 % av territoriet i slutet av 1999 till 44 % i slutet av 2003 (tabell 1 och karta 14). Från och med 2003 gjordes fler val i Italien, Spanien, Portugal och Förenade kungariket, Nordirland (karta 15). Belgien har upprättat ett förfarande för att öka valet av områden till att omfatta 42 % av det vallonska territoriet och hela Flandern.

På grundval av en översyn av tillgänglig information om kvävetryck och vattenkvalitet, särskilt avseende eutrofiering och ytligt grundvatten, visar det sig att det emellertid fortfarande finns brister i utseendet av områden. Arbete krävs för att avskaffa dessa brister.

6. ÅTGÄRDSPROGRAM

Vid slutet av 2003, även om en del var ganska sent ute, hade samtliga medlemsstater, utom Irland, inrättat ett eller flera åtgärdsprogram på sitt territorium. Irland inrättade slutligen sitt program 2006.

Medlemsstaterna har tillhandahållit information om de nyligen inrättade åtgärdsprogrammen sedan 1999 och om de ändringar som har införts till följd av den regelbundna översynen enligt nitratdirektivet.

I nitratdirektivet anges möjligheten att välja och genomföra åtgärdsprogram om enskilda nitratkänsliga områden eller delar av områden. Frankrike, Portugal, Spanien, Italien, Grekland, Förenade kungariket och Belgien valde detta alternativ och följaktligen hade cirka 110 åtgärdsprogram införts vid slutet av 2003.

Även om åtgärdsprogrammens kvalitet förbättras har många program fortfarande flera områden som saknar överensstämmelse.

Flera medlemsstater underlät att kräva förenlighet med standarden för spridning av kvävegödsel (från 20.12.2002, 170 kg N/ha).

En annan viktig åtgärd, minsta lagringskapacitet för stallgödsel, hade inte angivits som obligatorisk i vissa åtgärdsprogram. I andra fall är den obligatoriska lagringskapaciteten otillräcklig för att täcka de perioder då gödselspridning är förbjuden eller omöjlig på grund av klimatförhållandena. De krav för lagringskapacitet som anges i åtgärdsprogrammen omfattar 2-12 månader med stora variationer även i angränsande områden med liknande klimatförhållanden. I undersökningar (ERM, 2001) antyds att minimitider från 4 månader (Medelhavsområdena) till 9-11 månader (nordliga områden) bör införas.

Balanserad gödsling för att begränsa den totala kvävetillförseln från gödsel (både stallgödsel och kemiska gödselmedel) till grödornas behov och ta hänsyn till markens bidragande och annan tillförsel är också otillräckligt genomförd i flera åtgärdsprogram. Den metod som medlemsstaterna har valt varierar från ett balanssystem som tillhandahåller en metod för beräkningar på gårdsbasis till fastställandet av standarder för total kvävetillförsel för varje gröda eller grupp av grödor (kvävehalt eller ”tillgängligt kväve”). I flera fall är emellertid bestämmelserna mycket allmänna och inga obligatoriska krav upprättas för jordbrukare.

Följande kritiska aspekter finns också:

- Otillräcklig tidslängd eller begränsad tillämplighet (till särskilda gödselmedel, grödor eller marktyper) för åtgärder under begränsade perioder för spridning av gödselmedel.

- Otillräckliga åtgärder för spridning av gödselmedel i närheten av vatten (frånvaro av minimiavstånd för gödselmedelspridning eller alltför trång bredd på ogödslade buffertremsor).

- Brist på eller otillräckliga restriktioner för spridning av gödselmedel på brant sluttande mark, trots att det är nödvändigt att förhindra kväveförluster från erosion, avrinning och alvdränering.

- Inga restriktioner för gödselspridning när markförhållandena är olämpliga (vattendränkt, översvämmad, snötäckt och frusen mark).

Trots behovet av ytterligare förbättring gjordes emellertid framsteg 2000-2003 genom att nya åtgärdsprogram utformades och genomfördes och åtgärderna i de befintliga åtgärdsprogrammen förbättrades vid den regelbundna översynen. Ytterligare framsteg görs för närvarande genom att åtgärdskvaliteten förbättras. En översikt av den senaste utvecklingen av åtgärderna i åtgärdsprogrammet tillhandahålls i bilagan.

7. UNDANTAG

Nitratdirektivet ger möjlighet att utnyttja undantaget när det gäller den största mängden på 170 kg kväve per hektar och år som tillförs genom stallgödsel, förutsatt att det kan uppvisas att direktivets syften fortfarande uppnås. Undantagen kräver ett beslut av kommissionen efter en positiv ståndpunkt av den föreskrivande kommittén för nitrater som bistår kommissionen vid genomförandet. Ett lämpligt val av nitratkänsliga områden och åtgärdsprogram som fullständigt överensstämmer med nitratdirektivet är förutsättningarna för undantag och undantagen i sig gäller endast under åtgärdsprogrammets giltighetstid. En förteckning över undantag som beviljats fram till december 2006 finns i bilagan.

8. PROGNOS OM VATTENKVALITET

Nästan alla medlemsstater, med undantag av Italien, Portugal och Grekland, lämnade åtminstone några uppgifter om uppskattningsmetoder (simulationsmodeller och tendensanalys) för utvärdering av tendenser inom jordbrukstryck och/eller utvecklingen av vattenkvaliteten.

Några få medlemsstater tillhandahöll emellertid kvantitativ information om det tidsschema enligt vilket antingen en stabilisering av nuvarande föroreningsnivå eller en återställande av vattenkvaliteten (både när det gäller nitrat och eutrofiering) planeras att uppnås. Svårigheten att dra slutsatser beror på många osäkra faktorer avseende, exempelvis, klimat- och transportprocesser i marken.

En allmän slutsats är att det tar många år innan förbättringar av vattenkvaliteten kan iakttas till följd av att åtgärder från åtgärdsprogrammen vidtas och jordbruksmetoderna ändras (inbegripet en minskning av djurbesättningen). I de få fall när ett tidsschema för återställandet av vattenkvaliteten tillhandahålls (ibland till följd av simulation för särskilda flodområden) anges från en minsta tid av 2-4 år till mer än 30 år.

9. BROTTSFÖRHANDLINGAR

Genomförandet av nitratdirektivet är fortfarande ofullständigt för närvarande, vilket bekräftas genom flera brottmål (7 av 15 medlemsstater, tabell 2), huvudsakligen på grund av otillräckligt val av nitratkänsliga områden och åtgärdsprogram som inte är förenliga med nitratdirektivet.

10. GENOMFÖRANDET AV NITRATDIREKTIVET I DE NYA MEDLEMSSTATERNA (EU 10).

Genomförandet av nitratdirektivet pågår i de nya medlemsstaterna Enligt åtagandena vid anslutningsförhandlingarna har de nya medlemsstaterna uppfyllt sina skyldigheter att säkerställa överföring, införa ett vattenövervakningsnät och ange nitratkänsliga områden. Åtgärdsprogram har nu upprättats i samtliga nya medlemsstater. Kommissionen undersöker valet av områden och åtgärdsprogrammen för att pröva deras förenlighet med nitratdirektivet. Tre av tio nya medlemsstater (Malta, Slovenien och Litauen) valde ”tillämpning över hela territoriet” och beslutade följaktligen att inte utse särskilda nitratkänsliga områden men att införa ett åtgärdsprogram för hela territoriet. Sju medlemsstater angav från 2,5 % (Polen) till 48 % (Ungern) av territoriet som nitratkänsliga områden.

11. SLUTSATSER

Den tredje rapporten om genomförandet av nitratdirektivet för rapporteringsperioden 2000–2003, som har lämnats in av EU:s femton medlemsstater, visar att kvaliteten på övervakning och rapportering har förbättrats.

Kvaliteten på grundvattnet är i allmänhet stabil eller håller på att förbättras på 64 % av platserna. Trots detta noterades på 36 % av platserna en ökning av nitratföroreningarna och 17 % av platserna uppvisade en nitratkoncentration på över 50 mg per liter. I ytvattnet noterades stabila och minskande nitratkoncentrationer på 86 % av övervakningsplatserna, vilket bekräftar de tendenser som redan konstaterades i flera medlemsstater i den föregående rapporten. Ytterligare uppgifter krävs emellertid för att pröva inflytandet av klimatförhållanden och behandlingsförbättringar av stadsavloppsvatten mot denna utveckling.

Betydande framsteg har gjorts på senare år i arbetet både med att utse känsliga områden och med åtgärdsprogram. De känsliga områdena ökade från 35,5 % av territoriet för EU-15 1999 till 44 % 2003 och ytterligare områden har tillkommit därefter. På grundval av en översyn av tillgänglig information om kvävetryck och vattenkvalitet, anser kommissionen emellertid att det fortfarande finns brister i arbetet med att utse känsliga områden som måste åtgärdas.

Betydande framsteg har gjorts under senare år vad gäller åtgärdsprogrammens kvalitet, vilket bör bidra till en förbättring av vattenkvaliteten under kommande rapporteringsperioder.

Kommissionens övergripande analys är att betydande framsteg med att genomföra nitratdirektivet nu görs, men att ett avsevärt arbete krävs i framtiden för att förbättra valet av känsliga områden och kvaliteten på åtgärdsprogrammen för att till fullo uppnå direktivets mål när det gäller vattenkvalitet. Kommissionen ser inför detta arbete fram mot ett fortsatt ökat samarbete från medlemsstaterna.

[1] CAPRI (Common Agricultural Policy Regional Impact) är en modell av jordbrukssektorn som täcker både hela EU och Norge på regional nivå (250 regioner) och globala jordbruksmarknader. Det möjliggör en undersökning av inverkan av de olika faktorerna i den gemensamma jordbrukspolitiken samt miljö- och handelspolitiken på EU:s jordbruk på regional nivå. På området för jordbruk ger det möjlighet att beräkna indikatorer för t.ex. gasutsläpp och N-, P- och K-balanserna på regional nivå.

[2] I samband med inlämnandet av rapporten eller senare under 2005 och 2006.

[3] EEG, GD Miljö, 2000. Nitratdirektivet (91/676/EEG): status och tendenser för vattenmiljö och jordbruksmetoder. Vägledning för utarbetande av medlemsstaternas rapport.

[4] Den konkreta spridningen av övervakningsplatserna var jämnare under den tredje rapporteringsperioden jämfört med den andra perioden med en bättre balans mellan förorenade och oförorenade områden.

[5] Återger koncentrationen i den första metern grundvatten eller vatten som lämnar rotområdet.

[6] Det bör noteras att en mer balanserad spridning av provtagningsplatserna skulle krävas för att ge en övergripande bild av EU 15. Övervakningsplatserna för ytvatten, till exempel, i Förenade kungariket (England), som utgör nära 30 % av det sammanlagda antalet övervakningsplatser i EU 15 med ett relativt högt värde i de tre klasserna över 25 mg/l kan påverka frekvensspridningen i EU 15.