52004DC0257

Meddelande från kommissionen - Yttrande över Republiken Kroatiens ansökan om medlemskap i Europeiska unionen

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

A. INLEDNING

a) Förord

b) Förbindelserna mellan EU och Kroatien

B. KRITERIER FÖR MEDLEMSKAP

1. Politiska kriterier

1.1. Demokrati och rättsstat

1.1.1. Parlamentet

1.1.2. Den verkställande makten

1.1.3. Rättsväsendet

1.1.4. Åtgärder för att bekämpa korruption

1.2. Mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter

1.2.1. Medborgerliga och politiska rättigheter

1.2.2. Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

1.2.3. Minoriteters rättigheter, skydd av minoriteter och flyktingar

1.3. Övriga skyldigheter enligt Europeiska rådets slutsatser av den 29 april 1997

1.3.1. Samarbetet med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY)

1.3.2. Regionalt samarbete

1.4. Allmän bedömning

2. Ekonomiska kriterier

2.1 Ekonomisk utveckling

2.2 Bedömning enligt Köpenhamnskriterierna

2.3 Allmän bedömning

3. Förmåga att påta sig de skyldigheter som följer av ett medlemskap

Kapitel 1: Fri rörlighet för varor

Kapitel 2: Fri rörlighet för personer

Kapitel 3: Frihet att tillhandahålla tjänster

Kapitel 4: Fri rörlighet för kapital

Kapitel 5: Bolagsrätt

Kapitel 6: Konkurrens

Kapitel 7: Jordbruk

Kapitel 8: Fiske

Kapitel 9: Transport

Kapitel 10: Beskattning

Kapitel 11: Ekonomisk och monetär union

Kapitel 12: Statistik

Kapitel 13: Socialpolitik och sysselsättning

Kapitel 14: Energi

Kapitel 15: Industripolitik

Kapitel 16: Små och medelstora företag

Kapitel 17: Vetenskap och forskning

Kapitel 18: Utbildning

Kapitel 19: Telekommunikation och informationsteknik

Kapitel 20: Kultur och audiovisuell politik

Kapitel 21: Regionalpolitik och samordning av strukturinstrument

Kapitel 22: Miljö

Kapitel 23: Konsumentskydd och hälsoskydd

Kapitel 24: Samarbete på området rättsliga och inrikes frågor

Kapitel 25: Tullunion

Kapitel 26: Yttre förbindelser

Kapitel 27: Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik

Kapitel 28: Finansiell kontroll

Kapitel 29: Finans- och budgetfrågor

C. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATS

1. Politiska kriterier

2. Ekonomiska kriterier

3. Förmåga att påta sig de skyldigheter som ett medlemskap medför

Bilagor

A. INLEDNING

a) Förord

Ansökan om medlemskap

Kroatien lämnade in sin ansökan om medlemskap i Europeiska unionen den 21 februari 2003 och ministerrådet beslutade den 14 april 2003 att tillämpa det förfarande som föreskrivs i artikel 49 i fördraget om Europeiska unionen, i vilken föreskrivs följande: "Varje europeisk stat som respekterar de principer som anges i artikel 6.1 får ansöka om att bli medlem av unionen. Ansökan skall ställas till rådet, som skall besluta enhälligt efter att ha hört kommissionen och efter samtycke av Europaparlamentet, som skall fatta sitt beslut med absolut majoritet av sina ledamöter."

Artikel 6.1 i EU-fördraget har följande lydelse: "Unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna."

Detta utgör den rättsliga grunden för det yttrande som kommissionen nu lägger fram.

Bakgrund till yttrandet

Kroatiens ansökan om medlemskap skall ses som ett led i en historisk process i vilken länderna i västra Balkan lägger den politiska krisen i regionen bakom sig och inriktar sig på att ansluta sig till det område av fred, stabilitet och välstånd som unionen utgör. I Thessaloniki-agendan för västra Balkan, som antogs av Europeiska rådet i juni 2003, betonade EU att "den takt i vilken länderna i västra Balkan fortsätter att närma sig EU ligger i deras egna händer och beror på de enskilda ländernas förmåga att genomföra reformer med respekt för de kriterier som fastställdes av Europeiska rådets möte i Köpenhamn 1993 och stabiliserings- och associeringsprocessens villkorlighet".

Europeiska rådet drog följande slutsats i Köpenhamn i juni 1993:

"De associerade länder i Central- och Östeuropa som så önskar skall bli medlemmar i unionen. Anslutning kommer att äga rum så snart ett land kan påta sig de skyldigheter som ett medlemskap medför och uppfyller de ekonomiska och politiska villkoren.

Ett medlemskap förutsätter att

- kandidatlandet har uppnått en institutionell stabilitet som garanterar demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter,

- det finns en fungerande marknadsekonomi samt förmåga att hantera konkurrens och marknadskrafter inom unionen,

- landet kan påta sig de skyldigheter som ett medlemskap medför och ansluta sig till målen för den politiska, ekonomiska och monetära unionen.

Unionens förmåga att ta emot nya medlemmar, utan att takten i den europeiska integrationen blir lidande, är också en viktig faktor som ligger i både unionens och kandidatländernas allmänna intresse."

I denna förklaring redogjordes i detalj för de politiska och ekonomiska kriterierna för behandlingen av ansökningarna om anslutning från de ansökande länderna.

Europeiska rådet hänvisade vid sitt möte i Madrid i december 1995 till behovet av att "skapa förutsättningar för en gradvis och harmonisk integrering av dessa stater, särskilt genom att utveckla marknadsekonomin, anpassa de administrativa strukturerna, och skapa stabila ekonomiska och monetära förhållanden".

Villkoren inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen fastslogs av rådet den 29 april 1997 och inbegriper samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY) och regionalt samarbete. Dessa villkor är grundläggande för stabiliserings- och associeringsprocessen och har införlivats med det stabiliserings- och associeringsavtal som undertecknats med Kroatien.

Kommissionen analyserar därför i sitt yttrande Kroatiens ansökan mot bakgrund av landets förmåga att påta sig de skyldigheter som följer av de kriterier som Europeiska rådet angav i Köpenhamn 1993 och att uppfylla villkoren inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen, särskilt de villkor som rådet fastslog i sina slutsatser av den 29 april 1997.

Yttrandets innehåll

Yttrandet är upplagt med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets möte i Köpenhamn. I yttrandet

* beskrivs förbindelserna mellan Kroatien och unionen fram till nu, särskilt inom ramen för det gällande avtalet,

* analyseras situationen när det gäller de politiska villkor som Europeiska rådet anger (demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter, skydd av minoriteter), däribland uppfyllande av villkoren inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen,

* bedöms Kroatiens situation och framtidsutsikter när det gäller de ekonomiska villkor som Europeiska rådet anger (fungerande marknadsekonomi, förmåga att hantera konkurrens),

* analyseras Kroatiens förmåga att påta sig de skyldigheter som ett medlemskap medför, dvs. landets förmåga att anta unionens regelverk i form av fördraget, sekundärrätten och unionens politik på olika områden, och

* ges en allmän bedömning av Kroatiens situation och möjligheter att uppfylla villkoren för medlemskap i unionen och en rekommendation beträffande anslutningsförhandlingar.

I samband med bedömningen av Kroatien med hänsyn till de ekonomiska kriterierna och till landets förmåga att anta regelverket har kommissionen också gjort en bedömning av framtidsutsikterna: den har försökt uppskatta vilka framsteg som Kroatien rimligen kan förväntas göra under de närmaste åren, före anslutningen, med beaktande av att också själva regelverket kommer att fortsätta att utvecklas. Av denna anledning är yttrandet inriktat på ett medellångt tidsperspektiv på omkring fem år, utan att detta innebär en förhandsbedömning av den faktiska tidpunkten för anslutningen.

Vid utarbetandet av yttrandet har kommissionen erhållit en mängd upplysningar om Kroatiens situation från de kroatiska myndigheterna, och många andra informationskällor har också använts, däribland medlemsstaterna och ett stort antal internationella organisationer (Europarådet, OSSE, UNHCR, ICTY, Stabilitetspakten, IMF, Världsbanken, EBRD, EIB m.fl.) och icke-statliga organisationer.

b) Förbindelserna mellan EU och Kroatien

I det spända läge som rådde inom Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien förklarade Kroatien sig självständigt den 25 juni 1991. Självständighetsförklaringen sköts upp med tre månader och bekräftades den 8 oktober 1991 (genom ett beslut av parlamentet om att bryta de statsrättsliga förbindelserna med f.d. Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien). En väpnad konflikt följde, som ledde till tvångsförflyttning av etniska grupper, och delar av landet ockuperades av lokala serbiska rebellstyrkor och jugoslaviska armén (JNA). EU erkände Kroatien som självständig stat i januari 1992, och i maj 1992 upptogs landet som medlem i Förenta nationerna. I maj och augusti 1995 kunde de kroatiska styrkorna genom operationerna "Blixt" och "Storm" ta kontrollen över alla ockuperade områden utom den kroatiska delen av Donauområdet (Östslavonien), som kvarstod under FN:s beskydd. Kroatien anslöt sig till Dayton/Paris-fredsavtalet från december 1995, i vilket Bosnien och Hercegovinas internationella gränser erkänns och alla flyktingars rätt att återvända till sina hem bekräftas. Genom Erdutavtalet från november 1995 möjliggjordes Östslavoniens fredliga återförening med Kroatien, som slutfördes i januari 1998. Under denna period var emellertid framstegen t.ex. när det gäller demokratisering, respekt för mänskliga rättigheter (inbegripet minoriteters rättigheter) och rättsstatsprincipen inte tillräckliga för att förbindelserna med EU skulle kunna uppgraderas.

Parlamentsvalen i januari 2000 och valet av Stjepan Mesi till republikens president i februari 2000 innebar en vändpunkt i förbindelserna mellan EU och Kroatien. Det nya kroatiska ledarskapet visade omedelbart sin beslutsamhet att befästa demokratiska värderingar och principer och göra snabba och stora framsteg i fråga om de viktigaste politiska frågor som fortfarande måste lösas, d.v.s. särskilt respekten för de mänskliga rättigheterna (inbegripet minoriteters rättigheter), demokratiseringen av medierna, fullständigt iakttagande av Dayton- och Erdutavtalen, samarbete med ICTY och förbättrade relationer med grannländerna.

Detta åtagande ledde till en snabb utveckling av förbindelserna med Europeiska unionen. I maj 2000 antog kommissionen en rapport [1] i vilken den föreslog att förhandlingar om ett stabiliserings- och associeringsavtal skulle inledas. Sedan november 2000 omfattas Kroatien av de autonoma handelsåtgärder som Europeiska unionen unilateralt beviljar länderna i stabiliserings- och associeringsprocessen. Stabiliserings- och associeringsavtalet undertecknades i oktober 2001 och ett interimsavtal är i kraft sedan mars 2002.

[1] KOM(2000) 311 av den 24 maj 2000.

I en resolution som i december 2002 antogs av samtliga politiska partier i det kroatiska parlamentet fastställdes Kroatiens anslutning till EU som ett nationellt strategiskt mål, och regeringen uppmanades att lämna in en ansökan om EU-medlemskap. Ansökan ingavs av regeringen i februari 2003. Enigheten mellan partierna rörande EU-medlemskapet som politiskt mål bibehölls även efter regeringsbytet till följd av parlamentsvalen i november 2003. Medlemskap i Europeiska unionen och i Nato, bättre förbindelser med grannländerna, utveckling av den ekonomiska diplomatin och nyansering av omvärldens bild av Kroatien angavs av den nya regeringen som prioriterade frågor i dess utrikespolitik.

Avtalsförbindelser

Stabiliserings- och associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Kroatien paraferades den 14 maj 2001 och undertecknades den 29 oktober 2001. Ratificeringsprocessen har ännu inte slutförts. När avtalet väl trätt i kraft kommer det att utgöra rättslig grund för förbindelserna med Europeiska unionen under hela tiden fram till Kroatiens anslutning i framtiden. Det kommer att utgöra ramen för den politiska dialogen och det stärkta regionala samarbetet, främja en utvidgning av handeln och de ekonomiska förbindelserna mellan parterna och ligga till grund för gemenskapens tekniska och ekonomiska stöd. De institutionella ramarna enligt stabiliserings- och associeringsavtalet kommer att fungera som en mekanism för genomförande, förvaltning och övervakning på alla områden av förbindelserna. Frågor på teknisk nivå kommer att granskas i olika underkommittéer. Stabiliserings- och associeringskommittén kommer att vara ett forum för diskussioner mellan höga tjänstemän, och avsikten är att de problem som uppstår i samband med avtalet skall kunna lösas inom kommittén. Stabiliserings- och associeringsrådet kommer att granska den övergripande situationen och framtidsutsikterna för förbindelserna, vilket ger tillfälle att se över Kroatiens framsteg i stabiliserings- och associeringsprocessen.

I väntan på att stabiliserings- och associeringsavtalet skall träda i kraft tillämpas provisoriskt sedan den 1 januari 2002 ett interimsavtal, som trädde i kraft den 1 mars 2002. Interimsavtalet innehåller stabiliserings- och associeringsavtalet bestämmelser om varuhandel, konkurrens samt immateriella, industriella och kommersiella rättigheter. Genom avtalet upprättas ett frihandelsområde mellan parterna i överensstämmelse med tillämpliga WTO-bestämmelser. Genom avtalet blev EU:s långtgående autonoma handelsåtgärder, som tillämpas sedan november 2000, avtalsgrundade (med undantag för systemet med "ingångspris" för vissa frukter och grönsaker, som avskaffats inom ramen för de autonoma handelsåtgärderna). Genom dessa åtgärder beviljas Kroatien fritt tillträde till EU-marknaden för praktiskt taget alla produkter, dock med förmånstullkvoter för vin, "baby beef" och vissa fiskeriprodukter. Interimsavtalet är asymmetriskt till förmån för Kroatien, som gradvis skall liberalisera sin import från EU under en övergångsperiod som löper ut den 1 januari 2007. Fram till dess skall Kroatien avskaffa alla tullar på import av industrivaror och en del jordbruks- och fiskeriprodukter, men landet kommer att bibehålla tullar och tullkvoter för vissa känsliga jordbruks- och fiskeriprodukter.

Interimskommittén har hållit två möten, i april 2002 och april 2003. Ett system med fem underkommittéer har trätt i funktion och utgör ett användbart forum för tekniska diskussioner rörande alla frågor i anslutning till genomförandet av avtalet och tillnärmningsprocessen. Kroatien har överlag genomfört interimsavtalet korrekt och har bidragit till att de olika gemensamma institutionerna fungerar smidigt. Under de två första tillämpningsåren har dock vissa problem uppstått i fråga om genomförandet på jordbrukshandelsområdet.

Ett tilläggsprotokoll till interimsavtalet/stabiliserings- och associeringsavtalet rörande handeln med viner och spritdrycker samt ömsesidigt erkännande och skydd och ömsesidig kontroll av namn på viner och beteckningar för spritdrycker och aromatiserade drycker är i kraft sedan mars 2002.

Ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Kroatien om handel med textilprodukter har tillämpats sedan januari 2001.

Förhandlingarna om ett protokoll om anpassning av stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet för att ta hänsyn till den förestående anslutningen av tio nya medlemsstater till unionen har avslutats. Interimsavtalet kommer att gälla i det utvidgade EU från och med den 1 maj 2004, men protokollet är nödvändigt för att de tio nya medlemsstaterna formellt skall kunna ansluta sig till stabiliserings- och associeringsavtalet. Dessutom behöver tekniska anpassningar göras på många områden, bland annat av handelsförmånerna i stabiliserings- och associeringsavtalet/interimsavtalet när det gäller jordbruksprodukter (både basprodukter och bearbetade produkter) och fiskeriprodukter, i syfte att undvika störningar i den traditionella handeln mellan Kroatien och den utvidgade unionen. Det bör påpekas att frihandelsavtalen mellan de nya medlemsstaterna och Kroatien kommer att upphöra att gälla den 1 maj 2004, då de nya medlemsstaterna börjar tillämpa den gemensamma handelspolitiken.

Ministeriet för europeisk integration samordnar genomförandet av stabiliserings- och associeringsavtalet på ett mycket effektivt och professionellt sätt. Regeringen har tillsatt integrationssamordnare vid alla statliga förvaltningsmyndigheter och även tillsatt ett antal arbetsgrupper mellan olika ministerier för harmonisering av lagstiftningen.

I oktober 2001 antog Kroatien en genomförandeplan för stabiliserings- och associeringsavtalet i syfte att planera och övervaka lagstiftningsåtgärder och andra åtgärder i anslutning till skyldigheterna enligt avtalet. Kroatien lägger regelbundet fram rapporter över genomförandet av planen. I december 2002 antog Kroatien det första "nationella programmet för Republiken Kroatiens integrering i EU". I detta strategiska dokument fastställdes Kroatiens målsättningar och uppgifter när det gäller de politiska och ekonomiska kriterierna, harmoniseringen av Kroatiens lagstiftning med gemenskapens regelverk, stärkandet av den offentliga förvaltningens förmåga samt en informationsstrategi för den kroatiska allmänheten. I programmet planerades antagandet av 83 lagar och annan sekundärlagstiftning för att främja harmoniseringen av den kroatiska lagstiftningen med gemenskapens regelverk i fråga om 13 kapitel av detta. Dessa åtgärder har i allmänhet antagits inom den planerade tidsramen. Det andra nationella programmet antogs i januari 2004 och omfattar samtliga kapitel i gemenskapens regelverk.

Kroatien har arbetat hårt med att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och ett stort antal viktiga lagtexter har antagits av parlamentet, i synnerhet under 2003. Dock har inrättandet av de nödvändiga administrativa strukturerna och, mer allmänt, stärkandet av den offentliga förvaltningens och rättsväsendets förmåga i allmänhet inte gått framåt i samma takt, vilket äventyrar det praktiska genomförandet av den nya lagstiftningen och övervakningen av att den efterlevs. Kroatien måste nu prioritera uppbyggnaden av den offentliga förvaltningens och rättsväsendets förmåga och helt och hållet inlemma denna dimension i sina nationella program.

Handelsförbindelser

EU är Kroatiens största handelspartner. Mellan 1998 och 2002 ökade handeln mellan EU och Kroatien avsevärt. EU:s import från Kroatien ökade med 38 %, från 1,8 miljarder euro 1998 till 2,5 miljarder euro 2002. EU:s export till Kroatien ökade med 47 % under samma period, från 4,4 till 6,5 miljarder euro. Den sammantagna utvecklingen av importen och exporten ledde till att Kroatiens underskott i handelsbalansen gentemot EU ökade med mer än 50 %, från 2,6 miljarder euro 1998 till 4 miljarder euro 2002. Dessutom har Kroatien ett underskott i handelsbalansen på ca 1 miljard euro gentemot de länder som ansluter sig till EU i maj 2004. Kroatiens export utgör omkring 23 % av BNP, och 2002 var ca 54 % av landets utrikeshandel inriktad på EU. Detta tal stiger till nästan 70 % om man beaktar handeln med de länder som ansluter sig till EU i maj 2004. Kroatiens andel av EU:s utrikeshandel uppgick till 0,45 % år 2002.

Under 2002 bestod Kroatiens export till EU huvudsakligen av textilprodukter (22 % av totalen) och maskiner och elvaror (18 %). EU:s export till Kroatien bestod huvudsakligen av maskiner och elvaror (25 %), fordon, luftfartyg, fartyg och därtill hörande transportutrustning (17 %) och kemikalier (10 %).

Kroatien är medlem i Världshandelsorganisationen (WTO) och Centraleuropeiska frihandelsavtalet. Landet är aktivt i handelsarbetsgruppen inom ramen för stabilitetspakten för sydöstra Europa. I detta sammanhang har Kroatien förhandlat fram ett nätverk av bilaterala frihandelsavtal med alla grannländerna.

Gemenskapsstöd

Kroatien har mellan 1991 och 2003 tagit emot 550 miljoner euro i stöd från EU. Mellan 1991 och 2000 inriktades detta stöd på katastrofbistånd genom Europeiska kommissionens kontor för humanitärt bistånd (ECHO) och Obnovaprogrammet. EU konsoliderade under 2000 sitt stöd inom ramen för gemenskapens biståndsprogram för återuppbyggnad, utveckling och stabilisering (Cards), samtidigt som unionen lanserade stabiliserings- och associeringsprocessen. Kroatien fick 2001 ta emot 60 miljoner euro inom ramen för Cardsprogrammet.

I enlighet med Cardsförordningen antogs i december 2001 ett landstrategidokument i vilket de viktigaste samarbetsområdena för perioden 2002-2006 fastställs. I det fleråriga vägledande program som hör till landstrategidokumentet anges prioriteringarna för perioden 2002-2004 mer detaljerat. I de nationella programmen inom ramen för Cards uppgår det totala anslaget för perioden 2001-2004 till 257 miljarder euro för följande fem huvudprioriteringar: demokratisk stabilisering, ekonomisk och social utveckling, rättsliga och inrikes frågor, stärkande av den offentliga förvaltningens förmåga samt miljö och naturresurser.

Kroatien deltar direkt i programplaneringen av Cardsstödet, inbegripet i diskussioner om aktuella strategier och fastställandet av det fleråriga vägledande programmet. I dessa diskussioner deltar inte bara den nationella stödsamordnaren utan också berörda ministerier, potentiella stödmottagare, internationella finansiella institut och den icke-statliga sektorn.

Kroatien omfattas också av det regionala Cardsprogrammet, Europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, Life-Tredjeland, programmet Ungdom - Samarbete med tredjeland, det regionala samarbetsprogrammet för minröjning i sydöstra Europa och en rad andra specialiserade program.

Genomförandet av stödet från Cards har varit långsamt, men det finns tecken på förbättringar i och med att den kroatiska förvaltningens förmåga att tillgodogöra sig stödet ökat. Sedan januari 2002 ansvarar gemenskapens delegation i Zagreb för förvaltningen av stödet, och genomförandet går nu betydligt snabbare. För att Kroatien skall kunna använda stöd inför anslutningen effektivt kommer den offentliga förvaltningens förmåga att behöva utvecklas.

Ett antal projekt håller på att genomföras genom partnersamverkan (avseende gränspolisen, tullen, statistikorganet och asylfrågor), och flera sådana projekt är under planering inom integrerad gränsförvaltning, jordbruk och rättsväsende.

Den kroatiska förvaltningen måste fortsatt anstränga sig för att uppfylla de avtalade villkoren i samband med projekt (t.ex. policybeslut, inrättande och stärkande av institutioner, tilldelning av personal och finansiering), men vissa framsteg kan dock noteras.

En mekanism för stödsamordning mellan kommissionen och EU:s medlemsstater inrättades 2001 för att optimera verkningarna av Cardsstödet och medlemsstaternas bilaterala stöd.

Det finns också ett effektivt samarbete med andra givare. Sedan 1993 har Världsbanken understött 21 projekt till ett sammanlagt värde av 1 064 miljoner US-dollar och lämnat 20 miljoner US-dollar i gåvobistånd. Utlåningsverksamheten är inriktad på investeringar i infrastruktur, hälso- och sjukvård, jord- och skogsbruk, reform av företags- och finanssektorerna, utveckling av kapitalmarknaden samt reform av rättsväsendet och pensionssystemen. Sedan 1994 har Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling (EBRD) gjort investeringar till ett belopp av sammanlagt 1 325 miljoner euro, därav över 300 miljoner under 2002. Investeringarna inriktas huvudsakligen på företagssektorn (läkemedel, livsmedel, cement och kommunikationer), finanssektorn och kommunal infrastruktur. Under 2002 tillhandahöll Europeiska investeringsbanken (EIB) lån på sammanlagt 130 miljoner euro för regional utveckling (transport- och kommunikationsinfrastruktur), ekonomisk och social sammanhållning samt miljöskydd.

B. KRITERIER FÖR MEDLEMSKAP

1. POLITISKA KRITERIER

Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn 1993 fastställdes ett antal "politiska" kriterier för ansökarländernas anslutning. Länderna skall ha stabila institutioner som utgör en garanti för demokrati, rättsstatsprincipen, mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter. När det gäller västra Balkan är även de villkor som fastställts inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen grundläggande inslag i EU:s politik, och deras uppfyllande kommer att bedömas i detta yttrande.

Sedan Köpenhamnsmötet har, genom ikraftträdandet av Amsterdamfördraget i maj 1999, de politiska kriterier som där fastställdes i allt väsentligt införlivats som en konstitutionell princip i Fördraget om Europeiska unionen. Artikel 6.1 i det konsoliderade EU-fördraget har följande lydelse: "Unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna samt på rättsstatsprincipen, vilka principer är gemensamma för medlemsstaterna." I överensstämmelse med detta anges följande i artikel 49 i det konsoliderade EU-fördraget: "Varje europeisk stat som respekterar de principer som anges i artikel 6.1 får ansöka om att bli medlem av unionen." Dessa principer framhävs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som proklamerades vid Europeiska rådets möte i Nice i december 2000.

För att kunna utföra den bedömning som krävs i detta sammanhang har Europeiska kommissionen använt sig av ett flertal informationskällor: de kroatiska myndigheternas svar på det frågeformulär som kommissionen skickade ut i juli 2003, bilaterala uppföljningsmöten, diskussioner med medlemsstaternas ambassader, bedömningar som gjorts av internationella organisationer (särskilt Europarådet, OSSE, UNHCR och Stabilitetspakten), rapporter från internationella och lokala icke-statliga organisationer, företrädare för minoriteter osv.

Nedanstående bedömning inbegriper en systematisk undersökning av de viktigaste aspekterna av statsmakternas organisation och sätt att fungera och av de åtgärder dessa vidtagit för att värna de grundläggande rättigheterna. Den är inte enbart en rent formell beskrivning utan ett försök att bedöma hur demokratin och rättsstaten i själva verket fungerar. Denna bedömning avser situationen i slutet av februari 2004. Det görs ingen grundlig genomgång av förändringar som kan ha inträffat i det förflutna eller kan komma att inträffa i framtiden, även om en uttalad avsikt att reformera en viss sektor oftast har tagits i beaktande vid bedömningen.

1.1. Demokrati och rättsstat

Parlamentarisk demokrati infördes i Kroatien efter valen våren 1990. Den nya konstitutionen antogs i december 1990, strax före krigsutbrottet i det forna Jugoslavien. Kroatien blev självständigt 1991 och därefter har en rad ändringar av konstitutionen gjorts. Konstitutionen ändrades 2000 och 2001 i syfte att avskaffa parlamentets överhus och stärka parlamentets och regeringens roll i förhållande till presidenten. Valen den 3 januari 2000 satte punkt för Kroatiska demokratiska unionens (HDZ) - president Franjo Tudjmans partis - elvaåriga tid vid makten. Under perioden 2000-2003 gjorde Kroatien, med en koalitionsregering bestående av (till en början) sex partier, stora framsteg på områden som rör rättsstat och demokrati. Det konstitutionella systemet respekterades och institutionerna fungerade på normalt sätt.

Republikens president väljs genom direkta allmänna val för en ämbetsperiod på fem år, som kan förnyas. Presidenten utlyser parlamentsval och folkomröstningar, ger den person som åtnjuter en majoritet av parlamentsledamöternas förtroende i uppdrag att bilda regering samt utför andra uppgifter som närmare anges i konstitutionen. I samarbete med regeringen deltar presidenten också i utformningen och genomförandet av utrikespolitiken. Presidenten är överbefälhavare för armén och utnämner och entledigar officerare. Under vissa bestämda omständigheter får presidenten upplösa parlamentet om regeringen förlorar en förtroendeomröstning eller om statsbudgeten inte antas inom 120 dagar från dagen för framläggandet. Presidenten är ansvarig för brott mot konstitutionen som han eventuellt begår under utövandet av sina ämbetsplikter. Förfarandet för fastställande av presidentens ansvarighet inleds på förslag av två tredjedelar av alla parlamentsledamöter. Författningsdomstolen avgör sådana frågor med två tredjedelars majoritet.

Den sittande presidenten är Stjepan Mesi, som valdes i februari 2000 i två omgångar. Nästa presidentval skall hållas i februari 2005.

Konstitutionen antogs den 22 december 1990 efter landets första flerpartival till parlamentet våren 1990. Den ändrades 1997, 2000 och 2001 med två tredjedels majoritet av alla parlamentsledamöter, såsom föreskrivs i konstitutionen. I konstitutionen fastställs att Kroatien är en parlamentarisk demokrati. De kroatiska institutionerna mötte dock en rad svårigheter under de första tio åren efter självständigheten. Genom revideringen av konstitutionen i november 2000 övergick Kroatien från ett delvis presidentiellt system till ett fullständigt parlamentariskt system. Detta har lett till en förbättring av förhållandet och maktbalansen mellan presidenten, parlamentet och regeringen.

1.1.1. Parlamentet

Roll och uppbyggnad

Parlamentet (Sabor) består av en enda kammare, representanthuset. Antalet ledamöter är enligt konstitutionen minst 100 och högst 160, och mandattiden är fyra år. Vallagen föreskriver proportionell representation genom partilistor i tio valkretsar. Åtta platser i parlamentet är reserverade för minoriteter, som utgör den elfte valkretsen. Den serbiska minoriteten har tre garanterade platser, den italienska och den ungerska en var, den slovakiska och den tjeckiska en tillsammans, och övriga minoriteter indelas i två grupper som var och en har rätt till en representant. Den kroatiska "diasporan", som utgör den tolfte valkretsen, har också rätt till representation i parlamentet. Antalet valda representanter för "diasporan" beror på den s.k. icke-fasta kvoten, dvs. antalet ledamöter som väljs från "diaspora"-valkretsen beräknas genom att det totala antalet röster som avgivits utomlands delas med det genomsnittliga antal röster som krävs för att säkra ett mandat i landets tio valkretsar.

Parlamentet kan upplösa sig självt eller upplösas genom beslut av presidenten om regeringen förlorar en förtroendeomröstning i parlamentet eller om statsbudgeten inte antas inom 120 dagar från och med det att den läggs fram av regeringen.

Parlamentsledamöterna åtnjuter parlamentarisk immunitet. Oppositionens roll och deltagande i institutionernas arbete erkänns. Den parlamentariska minoriteten har rätt att ställa upp sin kandidat för posten som parlamentets vice talman. Oppositionens representanter i parlamentet sitter också med i de 25 utskotten, vars ordförande i 12 fall kommer från HDZ och i 13 fall från något annat parti.

Kroatien har flerpartisystem. Antalet registrerade politiska partier är 94. Det finns inga inskränkningar när det gäller rätten att bilda partier och partierna får stadsstöd i proportion till antalet platser i föregående val.

Parlamentet utövar lagstiftningsmakten och delar rätten att ta lagstiftningsinitiativ med regeringen. Vanligen genomgår lagarna ett långdraget parlamentsförfarande med tre på varandra följande behandlingar. Konstitutionen medger dock att ett påskyndat förfarande med två behandlingar tillämpas. På senare tid har många lagar antagits genom det påskyndade förfarandet.

En femtedel av parlamentsledamöterna kan inleda ett förfarande för förtroendeomröstning om regeringen.

Parlamentet kan utlysa folkomröstning när det gäller förslag om ändring av konstitutionen eller något annat lagförslag eller någon annan fråga av betydelse.

Parlamentets funktionssätt

De senaste parlamentsvalen hölls den 23 november 2003. Kroatiska demokratiska unionen (HDZ), den förre presidenten Franjo Tudjmans parti, vann 66 platser av 152, inbegripet fyra platser för "diasporan". Den nya HDZ-regeringen får stöd från Kroatiska socialliberala partiet (HSLS) och koalitionen Demokratisk center (DC), Kroatiska pensionärspartiet (HSU) och minoriteternas representanter.

Det nya parlamentet höll sin konstituerande session den 22 december 2003 och premiärminister Ivo Sanaders nya regering fick parlamentets förtroende vid omröstning den 23 december 2003 (88 parlamentsledamöter röstade för, 29 emot och 14 lade ner sin röst).

Kroatiska demokratiska unionen (HDZ), som var i opposition under föregående mandatperiod (2000-2003), har uppenbarligen för avsikt att omvandla sig till ett demokratiskt parti med en Europavänlig agenda. Vissa uttalanden som gjorts nyligen, under den tid då HDZ befann sig i opposition, oroar dock fortfarande kommissionen. Det bör klarläggas huruvida alla valda medlemmar verkligen har tagit avstånd från den radikala nationalismen.

Sedan Kroatien blev självständigt har parlamentsval hållits 1992, 1995, 2000 och 2003. En tydlig förbättring i valprocessen har kunnat iakttas under de sista två allmänna valen, som allmänt bedömdes som fria och rättvisa. De två sista valen har lett till att koalitionsregeringar bildats.

Parlamentet fungerar tillfredsställande, dess behörighet respekteras och oppositionen fyller sin funktion. Parlamentsarbetet blir ibland lidande av att det saknas tillräckligt antal ledamöter för beslutsmässighet, vilket kan leda till att lagstiftningsprocessen förlängs i onödan.

1.1.2. Den verkställande makten

Roll och uppbyggnad

Republikens president beslutar om premiärministerns utnämning, som också undertecknas av parlamentets talman efter det att parlamentet avgivit förtroendevotum för regeringen. Ministrarna godkänns också av parlamentet på förslag av premiärministern. Regeringen är ansvarig inför parlamentet. Premiärministern och regeringsledamöterna bär gemensamt ansvaret för regeringens beslut, medan varje enskild minister är ansvarig för sitt eget område.

Regeringen är skyldig att på parlamentets begäran underrätta detta om sin politik på olika områden, om genomförandet av lagar och andra författningar och om skötseln av andra frågor inom dess behörighet. Interpellationsinstitutet, som införs genom konstitutionen, är grundläggande för regeringens ansvarighet inför parlamentet och för frågan om huruvida premiärministern, enskilda regeringsmedlemmar eller hela regeringen åtnjuter riksdagens förtroende. Under perioden 1990-2004 har nio interpellationer framställts.

På grundval av konstitutionen har regeringen autonoma lagstiftningsbefogenheter och får således utfärda förordningar för genomförande av enskilda lagar. Parlamentet kan bemyndiga regeringen att utfärda förordningar om vissa frågor, dock inte frågor som gäller mänskliga fri- och rättigheter, minoriteters rättigheter, valsystemet och det lokala och regionala självstyrets organisation och funktionssätt. Sådana förordningar kan gälla i högst ett år. Dessutom har regeringen befogenhet att utanför parlamentets mötesperiod eller under den tid som parlamentet är upplöst på grund av val utfärda förordningar med verkan som lag rörande den gällande ekonomiska politiken, som normalt faller under parlamentets behörighet. Dessa förordningar måste dock läggas fram för parlamentets godkännande så snart det samlas.

Regeringen är ansvarig för det arbete som utförs i alla organ inom statsförvaltningen, dvs. ministerier, statliga förvaltningsorganisationer och offentliga förvaltningsorgan. Ministerierna och de statliga förvaltningsorganisationerna är centrala statliga förvaltningsorgan, men det finns också statliga förvaltningsorgan inom de lokala (regionala) självstyrda enheterna. För vissa uppgifter kan dessutom fackorgan inrättas på grevskapsnivå eller inom kommuner eller städer.

Statsförvaltningens uppbyggnad och uppgifter har setts över och fastställs genom lagen om ministeriernas och de statliga förvaltningsorganisationernas organisation och behörighetsområden, antagen den 22 december, genom vilken 14 ministerier och 5 statliga förvaltningsorganisationer inrättas. En central statlig förvaltningsbyrå inrättades också i december 2003, men den är ännu inte fullt fungerande. Lagen om tjänstemän och andra anställda i offentlig tjänst styr anställningsvillkoren. Genom lagen om regeringen regleras regeringens arbete och behörighet, medan statliga tjänstemäns rättigheter och skyldigheter fastställs i lagen om statstjänstemäns skyldigheter och rättigheter.

Lokalförvaltningens uppbyggnad fastställs i konstitutionen. Enheter inom det lokala självstyret är "kommuner" och "städer". Enligt lag finns det 426 kommuner, 121 städer och 20 grevskap (inbegripet staden Zagreb, som har grevskapsstatus). Lokalförvaltningens skyldigheter fastställs i lagen om lokalförvaltningen från 2001 och inbegriper t.ex. vattenförsörjning och avlopp, primär hälso- och sjukvård samt utbildning på förskole- och primärstadiet. Finansieringen regleras genom lagen om finansiering av lokalförvaltningen. Den bygger främst på fördelning av skatteintäkter och på intäkter från andra källor. Det lokala självstyrets intäkter härrör från egna källor (avkastning på egna tillgångar, grevskaps- och kommunalskatt, böter samt olika avgifter), delade skatteintäkter (inkomstskatt, vinstskatt, skatt på fastighetstransaktioner, skatt på spelverksamhet) och bidrag.

Armén och polisen står under civil kontroll. En reform av armén pågår, som kommer att leda till en avsevärd minskning av den militära personalen. Armén kontrolleras av parlamentet och den verkställande makten. Underrättelsetjänsten står enligt lag under civil kontroll av Rådet för övervakning av underrättelsetjänsten, vars medlemmar nyligen utnämnts.

En omstrukturering av poliskåren pågår också. I april 2003 tillkännagav inrikesministeriet en strategisk reformplan, som ännu inte är färdig. Det står klart att Kroatien har beslutat att övergå från ett krigstida system till ett system som är förenligt med EU:s normer. Det krävs dock ett ihärdigt arbete för att denna genomgripande förändring skall kunna genomföras.

Den allmänna säkerhetsnivån i Kroatien är tillfredsställande. Det har förekommit ett fåtal etniskt relaterade incidenter.

Den verkställande maktens funktionssätt

Lagen om tjänstemän och andra anställa i offentlig tjänst från 2001 utgör rättslig grund för offentliganställda tjänstemäns och andra offentligt anställdas ställning. Lagen skiljer inte mellan politiskt tillsatta och offentliganställda tjänstemän och lämnar därmed sådana frågor olösta som vilken ställning och vilka uppgifter och skyldigheter politiskt tillsatt personal inom den offentliga förvaltningen bör ha, varaktigheten av deras anställning inom den offentliga förvaltningen samt vilka former och förfaranden som bör gälla när politiskt tillsatta får ställning som offentliganställda tjänstemän.

Det stora antalet "regelböcker" (dvs. interna dokument för varje ministerium i vilka arbetsbeskrivningar, antal anställda etc. fastställs) och den bristande överensstämmelsen mellan dem ger upphov till ett stort antal olika normer för den offentliga förvaltningen. Lagstiftningen innehåller ytterligare brister, särskilt när det gäller befordringssystemet, rörlighet, skiljande från tjänst samt disciplinåtgärder. Reglerna för rekrytering och urval av kandidater skulle också kunna förbättras. Det är allmänt erkänt att lönerna för offentliganställda tjänstemän är för låga för att kunna locka tillräckligt många unga och välutbildade personer till ett arbete inom statsförvaltningen, i synnerhet som det krävs samma eller högre utbildning som för arbete inom andra sektorer.

Offentliganställda tjänstemäns åtgärder och beslut som gäller enskilda medborgares rättigheter och skyldigheter grundas på lagen om allmänna administrativa förfaranden. Alla administrativa beslut kan överklagas till ett förvaltningsorgan i andra instans. Om överklagandet ogillas kan det föras vidare till förvaltningsdomstolen. Genom ett beslut av författningsdomstolen [2] har det dock fastställts att förvaltningsdomstolen, i frågor som rör medborgerliga rättigheter och skyldigheter, inte har full jurisdiktion i den mening som avses i rättspraxis vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna, eftersom [se avsnitt 1.1.3 om rättsväsendet].

[2] Författningsdomstolens beslut nr U-I-745/1999 av den 8 november 2000, Officiella tidningen 112/00.

Ärendet kan också läggas fram för ombudsmannen, som väljs av parlamentet för en åttaårsperiod. Att mandattiden är så lång bidrar till att göra posten mera oberoende av politiska påtryckningar. Under de senaste åren har många ärenden lagts fram för ombudsmannen, som 2002 fick ta emot 1 558 klagomål. 104 av dessa fall har lett till en rekommendation till den berörda myndigheten, och endast 72 klagomål har bifallits. Ombudsmannen undersöker medborgares klagomål över maktmissbruk både från statliga myndigheters och enskilda tjänstemäns sida. Utöver de fall som tas upp av enskilda personer undersöker ombudsmannen också frågor som hänger samman med skyddet av konstitutionella och lagliga rättigheter och som han fått kännedom om via andra källor (t.ex. medierna) och rapporterar om oegentligheter i arbetet vid statliga förvaltningsorgan och byråer. Ombudsmannen avlägger en årsrapport till parlamentet.

Stadgan för Republiken Kroatiens regering, som antogs 2000, utgör den rättsliga ramen för utformningen av politiken på olika områden och omfattar också samråd mellan ministerier. Det finns inget enskilt organ som ansvarar för att ge beslutsfattarna en samordnad överblick över politiken på olika områden. Eftersom det finns flera strukturer tenderar den politiska planeringen och samordningen att bli tämligen politiserad och fragmenterad.

Ministeriet för europeisk integration ansvarar för samordningen av frågor som rör den europeiska integrationen. Ministerierna har sinsemellan upprättat ett nät av Europasamordnare, och särskilda enheter för europeisk integration har inrättats vid vissa ministerier.

Det finns ingen central utbildningsinrättning för offentliganställda tjänstemän och regeringen har inget utbildningsprogram. Genom omorganisationen i november 2003 av ministeriet för justitiefrågor, förvaltning och lokalt självstyre inrättades ett utbildningscenter för offentliganställda tjänstemän inom ramen för justitieministeriet. Till följd av antagandet den 22 december 2003 av lagen om ministeriernas och de statliga förvaltningsorganisationernas organisation och behörighetsområden antog regeringen den 22 januari 2004 en förordning om den centrala statliga förvaltningsbyråns interna struktur. Enligt förordningen skall byrån består av 11 organisatoriska enheter, däribland ett center för utbildning av offentligt anställda. Ministeriet för europeisk integration organiserar för närvarande utbildning i EU-frågor för offentliganställda tjänstemän.

Utvecklingen av lokalförvaltningen pågår fortfarande. Den decentralisering som förutses i regeringens program för 2000-2004 har gått långsammare än planerat och bör påskyndas. Sedan juli 2001 har reformen av lokalförvaltningen genomförts på grevskapsnivå och i 32 städer. Följande poster har överförts från statsbudgeten till grevskapens budgetar: grundutbildning och sekundärutbildning, sociala vårdcentraler och hem, underhåll av sjukhus. Till städernas budgetar har området grundutbildning överförts. Sedan början av 2002 ankommer underhåll av sjukhus samt inrättande och finansiering av sociala vårdcentraler och hem för åldringar och missgynnade personer på grevskapen. Överföringen av personal och löner på utbildningsområdet har inte genomförts. Den ekonomiska situationen regleras visserligen i lagen om finansiering av lokalförvaltningen men behöver dock klarläggas ytterligare.

1.1.3. Rättsväsendet

Roll och uppbyggnad

Det kroatiska domstolsväsendet är organiserat hierarkiskt i tre instanser. Det finns 22 kommunala domstolar, 114 brottmålsdomstolar, 12 handelsdomstolar och 21 grevskapsdomstolar, vilka är domstolar i första instans. Grevskapsdomstolarna prövar också överklaganden av kommunala domstolars avgöranden. Kroatien garanterar rätten att överklaga domar och beslut (till grevskapsdomstolar, brottmålsöverdomstolen, handelsöverdomstolen, Högsta domstolen). Högsta domstolen är högsta instans i Kroatien.

Högsta domstolens ordförande och riksåklagaren utses av parlamentet och utnämns av republikens president.

Förvaltningsdomstolen skall garantera rättsskyddet i fråga om slutgiltiga förvaltningsbeslut. Enligt författningsdomstolens utslag från november 2000 har emellertid förvaltningsdomstolen inte full jurisdiktion i enlighet med artikel 6 (om rätt till rättvis prövning) i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna, främst på grund av dess begränsade förmåga att på ett oberoende sätt fastställa fakta i ett mål och att hålla muntliga och kontradiktoriska utfrågningar.

Författningsdomstolen bilägger intressekonflikter mellan de tre statsmakterna och har behörighet att bedöma lagars förenlighet med konstitutionen och andra föreskrifters förenlighet med konstitutionen och lagar. Den har också befogenhet att avgöra framställningar från enskilda medborgare som anser att deras konstitutionella rättigheter har kränkts genom slutgiltiga beslut av statliga myndigheter eller organ eller av enheter inom det lokala eller regionala självstyret. Författningsdomstolen får in ett stadigt ökande antal framställningar från enskilda. Den är också behörigt appellationsorgan för förfaranden rörande beslut om entledigande av eller disciplinär ansvarighet för domare. Enligt det kroatiska systemet anses inte författningsdomstolen tillhöra domstolsväsendet.

Det kroatiska domstolsväsendets oberoende garanteras i konstitutionen och i domstolslagen. Domarna utnämns permanent efter en femårig provanställning. Deras permanenta ställning garanteras i konstitutionen. Domarna utnämns av Statens rättsliga råd på grundval av utlåtanden från de rättsliga råd som tillsatts vid varje domstol. Justitieministeriet prövar huruvida kandidaterna uppfyller de formella kraven, och det behöriga parlamentsutskottet och den berörda domstolens ordförande har också rätt att yttra sig. Allmänna åklagare utnämns av Åklagarrådet efter ett liknande förfarande. De båda råden är autonoma och oberoende organ. När det gäller urvalet av domarkandidater hålls inga uttagningsprov. För att bli domare måste en jurist uppfylla två krav: han skall för det första vara upptagen som medlem i advokatsamfundet och för det andra ha ett visst antal års yrkeserfarenhet, beroende på vilken kategori av domstol han söker anställning hos. Enligt domstolslagen får domare inte tillhöra något politiskt parti eller utföra någon annan verksamhet som kan påverka deras autonomi, opartiskhet och oberoende.

Domarna åtnjuter immunitet enligt konstitutionen och domstolslagen. För att häva en domares immunitet och godkänna att straffrättsliga förfaranden inleds mot honom måste den behöriga åklagaren lägga fram ett förslag för Statens rättsliga råd. Statens rättsliga råd beslutar om domares ansvarighet för tjänstefel eller överträdelse av yrkesregler i disciplinära förfaranden. Rådets granskning av domarnas arbete existerar emellertid i stor utsträckning endast i teorin. Frånsett ett fall av påstådd korruption som är under behandling har Statens rättsliga råd endast fattat ett fåtal beslut i disciplinära förfaranden mot domare. Det finns inga bindande etiska regler som gäller samtliga anställda inom domstolsväsendet. Kroatiska domares förbund (en lokal icke-statlig organisation) har dock antagit etiska regler för sina medlemmar.

Uppgifterna för domstolstjänstemän och kontorspersonal beskrivs i arbetsordningen för domstolsväsendets interna organisation. Domarna har många uppgifter som skulle kunna utföras av kontorspersonal. För att befria domarna från administrativa uppgifter antog parlamentet vissa lagändringar i januari 2004.

Rättsväsendet håller fortfarande på att återhämta sig från en period av hög personalomsättning och personalbrist. Lediga poster fylls undan för undan med unga domare, åklagare och kontorspersonal, och en ytterligare allmän ökning av antalet anställda planeras i princip. Kroatien har dock redan ett högt antal domare i förhållande till folkmängden, jämfört med EU och de anslutande länderna. I slutet av 2003 fanns det 1 868 domare, 513 åklagare, 378 domstolstjänstemän och 6 023 kontorsanställda (2,8 per magistrat).

Budgeten för rättsväsendet (inbegripet åklagarna och fängelserna) uppgick 2003 till 231 miljoner euro, jämfört med 192 miljoner euro 2002. I detta belopp ingår 10,2 miljoner euro för investeringar i byggnader och kontorsutrustning, en ökning från 5,5 miljoner 2002. En ytterligare ökning av rättsväsendets budget med omkring 10 % har godkänts för 2004.

Domstolarnas infrastruktur och utrustning utgör fortfarande ett allvarligt problem. Datoriseringen av handelsdomstolarna, fastighetsregistret och jordbruksregistret har påbörjats först nyligen och stora investeringar kommer att krävas. Under de senaste åren har 3 300 datorer levererats, och ytterligare 2 500 skall enligt planerna levereras under 2004-2005. Domstolarna har ännu inte tillgång till de rättsvårdande organens databaser. Datoriseringen av domstolsförvaltningssystemet bör vara slutförd 2008. Det finns ännu inga datoriserade nät som sammankopplar domstolarna med varandra. Domstolsbyggnaderna är vanligen gamla och slitna och behöver rustas upp eller byggas om.

Centret för utbildning av domare och andra tjänstemän inom rättsväsendet inrättades 1999 men började fungera först 2003, och då endast delvis. Centret är formellt ett oberoende organ under justitieministeriet och skall ansvara för kontinuerlig utbildning av domare och åklagare, men i praktiken har det ännu inte byggt upp tillräcklig kapacitet för att kunna utföra sina uppgifter. Det har endast fyra anställda, direktören medräknad, och ingen permanent budget. Utbildningspersonalen väljs för närvarande inte ut genom uttagningsprov och deras arbete utvärderas inte. Centret behöver snarast utarbeta en utbildningsstrategi, upprätta en lärarkår och börja tillhandahålla långsiktig utbildning och ordna kurser i regionerna. Centret har organiserat seminarier i specifika frågor (vanligen med finansiering av internationella givare), t.ex. om förfaranden och rättspraxis vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och andra frågor, men någon utbildning i EU-rätt ges ännu inte. Centret bör också upprätta ett institutionaliserat samarbete med Högsta domstolen, som enligt domstolslagen skall övervaka domarutbildningen. Ett annat problem är att domstolarna inte har tillräckliga budgetmedel för utbildning. Man bör energiskt arbeta för att förverkliga planerna på att förstärka centret eller inrätta en akademi för juridisk vidareutbildning.

Rättsväsendets funktionssätt

Under senare delen av 1990-talet led rättsväsendet i Kroatien av bristande oberoende och effektivitet, och personalbrist rådde. Det har skett märkbara förbättringar och domstolsväsendets oberoende har etablerats, men stora utmaningar kvarstår. Det största problemet är rättsväsendets utbredda ineffektivitet och den långa tid det tar att avkunna och verkställa domar samt svagheterna i samband med urval och utbildning av domare. Dessutom tas alltför många sådana ärenden upp till domstolsprövning som skulle kunna avgöras på annat sätt. Alla dessa faktorer leder sammantaget till ett mycket stort antal icke avgjorda mål hos domstolarna. Ett ytterligare problem är att domstolarna och delar av statsförvaltningen inte alltid iakttar eller i tid genomför högre instansers beslut. Medborgarnas rättigheter åtnjuter därför inte ett fullgott skydd inom rättsväsendet enligt vad som föreskrivs i konstitutionen.

Antalet icke avgjorda mål uppgår till ca 1,38 miljoner, vilket tyder på allvarliga brister i domstolarnas förmåga att klara av sitt arbete. För att förkorta domstolsförfaranden och minska domstolarnas arbetsbörda har en rad åtgärder nyligen tillkännagivits. Lagarna om förfaranden i brottmål respektive civilmål har ändrats i syfte att förenkla och påskynda förfarandena, men det återstår att se vilken verkan detta får i praktiken. Ytterligare åtgärder behövs på detta område. När det gäller brottmål bör den huvudsakliga utredningsbehörigheten överföras från domstolarna till riksåklagarämbetet. Otvistiga arvsärenden bör i princip handläggas av notarius publicus och inte av domstolar. Ett första steg i denna riktning har tagits genom antagandet av arvslagen. Genom en ändring av lagen om domstolsregistret har man försökt förenkla, påskynda och minska kostnaderna för förfarandet för registrering i domstolsregistret. Det har också antagits en förlikningslag för att införa ett alternativt sätt att avgöra tvister, men de kroatiska medborgarna är ännu inte förtrogna med förlikningsförfarandet, så man kan inte vänta några konkreta resultat inom den närmaste framtiden.

Strukturreformen av det kroatiska rättsväsendet inleddes med att regeringen i november 2002 antog ett strategidokument om reform av rättsväsendet. En genomförandeplan antogs i juli 2003. I strategin fastställdes åtgärder för att råda bot på en rad strukturella svagheter. Den innehöll förslag till hur ett system för vidareutbildning skulle kunna införas, domstolarnas arbetsbörda minskas och domstolsförfarandena förenklas. Strategin inbegrep planer för antagande av ny lagstiftning, inköp av utrustning och tillsättande av lediga tjänster inom rättsväsendet, men tidsramen var ganska orealistisk. Den reform som föreslogs 2002 tog inte upp behovet av att ändra domstolslagen för att möjliggöra rörlighet och obligatorisk utbildning för domare och skapa ett samband mellan yrkesmässiga prestationer och befordran.

I januari 2004 gav parlamentet ny drivkraft åt en fortsatt reform av rättsväsendet genom att anta en serie ändringar av domstolslagen. Ändringarna syftar till att minska antalet icke avgjorda mål och går ut på att överföra ärenden från överbelastade domstolar till domstolar med samma jurisdiktion men en mindre arbetsbörda, att utvidga domstolstjänstemännens befogenheter till att omfatta vissa processuella åtgärder och därigenom minska domarnas arbetsbörda samt att utvidga möjligheterna att förflytta domare, med deras samtycke, från en domstol till en annan. Ändringarna omfattar dessutom en detaljerad beskrivning av domarnas skyldigheter och ett bättre utvärderingssystem. Regeringen har också antagit förslag som går ut på att tjänstemän med offentliga maktbefogenheter vid rättsvårdande myndighet skall anförtros verkställighetsförfaranden. Denna åtgärd kräver dock att parlamentet ändrar lagen om verkställighet av domar, vilket ännu inte har skett. Vidare bör man till fullo dra nytta av de ändringar som gjorts i lagen om förfaranden i civilmål och som trädde i kraft i december, genom vilka tidsfrister och andra åtgärder infördes för att förhindra att procedurfrågor missbrukas. Genomförandet av alla dessa åtgärder kommer att kräva ihärdiga insatser från de kroatiska myndigheternas sida.

Verkställighet av domar i brottmål faller under särskilda domares behörighet och regleras på ett annat sätt än verkställghet av andra typer av domar som avser andra, särskilt finansiella, klagomål. Största delen av de icke avgjorda målen vid de kroatiska domstolarna är registreringsfall eller har att göra med verkställighet av domar i civilrättsliga mål, särskilt mål som leder till finansiella skyldigheter för gäldenärer eller kräver vissa åtgärder från deras sida. Planerna på en reform av lagen om verkställighet av domar bör därför beslutsamt drivas vidare.

1.1.4. Åtgärder för att bekämpa korruption

Kroatien har ratificerat Europarådets straffrättsliga respektive civilrättsliga konvention om korruption och anpassat sin lagstiftning till dem. Korruption är ett brott enligt kroatiskt lag. Kroatien anslöt sig till Group of States against Corruption (gruppen av stater mot korruption, GRECO) i december 2000. Vid GRECO:s plenarmöte i maj 2002 antogs 16 rekommendationer till de kroatiska myndigheterna. Rekommendationerna gäller både lagstiftnings- och förvaltningsåtgärder. Kroatien skall inom kort lämna en rapport till GRECO om genomförandet av rekommendationerna.

Kroatien är inte medlem i OECD men ingår i arbetsgruppen för icke-medlemmar och deltar aktivt i nätverket för bekämpning av korruption (Anti-Corruption Network, ACN). Förberedelser pågår för anslutning till OECD:s konvention om bekämpande av bestickning av utländska offentliga tjänstemän i internationella affärsförbindelser.

Internationella rapporter och undersökningar tyder på att korruption fortsatt är ett problem i Kroatien och inverkar på samhället på olika sätt. Trots avsevärda insatser under de senaste åren för att trappa upp kampen mot korruption krävs det ytterligare åtgärder.

På nationell nivå har Kroatien antagit och genomfört flera lagar mot korruption. Det finns också en övergripande handlings- och åtgärdsplan och ett nationellt program för korruptionsbekämpning. Hittills har det emellertid inte gjorts någon uppföljning av genomförandet av det nationella programmet, trots att många av tidsfristerna i programmet löpte ut 2001. Den nationella lagstiftningen har delvis anpassats till bestämmelserna i 1995 års konvention om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och protokollen till den, men ytterligare förbättringar krävs. Flera rättsakter, särskilt lagen om förebyggande av intressekonflikter vid utövandet av offentliga uppdrag, innehåller bestämmelser som syftar till att förhindra intressekonflikter mellan den privata och den offentliga sektorn.

I och med inrättandet av Byrån för bekämpning av korruption och organiserad brottslighet (USKOK) finns det numera ett specialiserat organ som har till uppgift att undersöka och väcka åtal mot korruption. Byrån är en specialenhet vid Riksåklagarämbetet. Den skall ha ett nära samarbete med Byrån för bekämpning av penningtvätt. USKOK är emellertid ännu inte fullt fungerande och dess administrativa och operationella förmåga behöver förbättras avsevärt. Utbildning tillhandahålls på olika nivåer och via olika organisationer och program.

Det finns olika källor till statistik om korruption. Riksåklagaren utfärdar en årsrapport som innehåller statistik om korruptionsfall och som behandlas i parlamentet. Dessutom för inrikesministeriet sin egen statistik över korruptionsfall, och den kroatiska statistikbyrån samlar in relevanta uppgifter från statliga förvaltningsorgan, inbegripet Riksåklagarämbetet och USKOK.

Olika åtgärder vidtas som bäst för att höja personalens kapacitet, förbättra arbetsvillkoren och ge domstolarna, Riksåklagarämbetet och USKOK lämplig IT-utrustning och andra hjälpmedel. Avsevärda ytterligare förbättringar kommer dock att krävas. Dessutom bör fler åtgärder vidtas för att höja allmänhetens medvetenhet om att korruption är ett allvarligt brott.

1.2. Mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter

Kroatien har antagit en rad bestämmelser för att garantera respekten för de mänskliga rättigheterna och minoriteters rättigheter. I konstitutionen stadgas om grundläggande fri- och rättigheter. Dessa rättigheter understöds också av vissa internationella konventioner, främst Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de viktigaste tilläggsprotokollen till den. På det hela taget utgör dessa texter - i enlighet med artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen - en del av gemenskapens regelverk, och alla stater som önskar ansluta sig till Europeiska unionen måste ha ratificerat dem.

Kroatien är medlem i Europarådet sedan 1996 och ratificerade Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och dess tilläggsprotokoll 1997. Enskilda medborgare har rätt att vända sig till Europadomstolen om de anser att deras rättigheter enligt konventionen har kränkts.

Av de övriga konventioner som rör skyddet för de mänskliga rättigheterna och minoriteters rättigheter har Kroatien ratificerat Europeiska konventionen om förhindrande av tortyr och Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk, men har fortfarande inte undertecknat Europeiska sociala stadgan från 1996. Kroatien har ratificerat de viktigaste gällande FN-konventionerna på området mänskliga rättigheter och protokollen till dem.

Enligt artikel 140 i konstitutionen utgör internationella fördrag en del av Republiken Kroatiens interna rättsordning och har företräde framför sedvanlig nationell lagstiftning.

1.2.1. Medborgerliga och politiska rättigheter

Rätten till domstolsprövning garanteras i konstitutionen. Rättshjälp finns att tillgå i brottmål. I civilmål kan gratis rättshjälp fås endast genom advokatsamfundet. Utlänningar kan inte få rättshjälp i civilmål. Personer utan medborgarskap har inte rätt till gratis rättshjälp (detta gäller t.ex. många romer). Advokatsamfundet fastställer självt avgifterna för sina juridiska tjänster. Staten organiserar ingen rättshjälp i civilmål och har ingen kontroll över kriterierna för att få rättshjälp från advokatsamfundet. Enligt lagen om domstolsavgifter är återvändande flyktingar och internt fördrivna personer befriade från skyldigheten att betala domstolsavgifter. I asyllagen anges det emellertid inte på vilket sätt asylsökande skall få juridisk rådgivning. Dödsstraffet har avskaffats och Kroatien har undertecknat protokoll 13 till konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, gällande avskaffande av dödsstraffet i alla sammanhang. Protokoll 13 trädde i kraft den 1 juli 2003. Tortyr och omänsklig eller förnedrande behandling är förbjudna enligt konstitutionen. Tvångsarbete är inte heller tillåtet.

I oktober 2002 antog Kroatien en nationell plan för bekämpning av människohandel som överensstämmer med internationella normer. För närvarande kriminaliseras människohandel endast i artikel 175 i 1997 års brottsbalk, enligt vilken slaveri är straffbart men inga uttryckliga hänvisningar till människohandel görs. [3]

[3] I juli 2003 ändrades brottsbalkens artikel 175 så att den överensstämmer med den internationella konvention som rör människohandel. Författningsdomstolen upphävde emellertid den 27 november 2003 av formella procedurskäl de ändringar av brottsbalken som parlamentet antagit den 9 juli och som skulle ha trätt i kraft den 1 december 2003. Författningsdomstolen fastställde att ändringarna inte antagits med kvalificerad majoritet.

I den kroatiska konstitutionen förbjuds alla former av diskriminering, inbegripet på grund av ras. I brottsbalken föreskrivs straffrättsligt ansvar för den som på grund av ras kränker medborgares lika rättigheter samt för dem som på grund av ras, kön, hudfärg, nationalitet eller etniskt ursprung kränker grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Det finns ingen särskild straffrättslig bestämmelse som förbjuder främlingsfientliga gärningar.

Godtyckliga arresteringar är förbjudna enligt konstitutionen. Ingen får anhållas eller häktas utan en skriftlig domstolsorder. En person som arresterats har rätt att överklaga hos den domstol som avgör lagligheten hos frihetsberövandet och skall omedelbart underrättas om orsaken till arresteringen. I konstitutionen föreskrivs dessutom att skadestånd skall betalas till den som arresterats utan grund. I lag fastställs exakt hur länge en person får hållas häktad i väntan på rättegång, och den frihetsberövade personen garanteras att detta överensstämmer med internationella normer.

Rösträtt garanteras i konstitutionen för alla medborgare som uppnått 18 års ålder. Denna bestämmelse gäller även medborgare som befinner sig utomlands när val hålls.

Förenings- och mötesfrihet garanteras i konstitutionen. Lagen om detta, som trädde i kraft den 1 januari 2002, har genomförts utan att några problem rapporterats. De registrerade organisationerna inom det civila samhället i Kroatien blir snabbt allt fler och allt mera varierade. Medan endast 15 375 icke-statliga organisationer var registrerade 1999, hade deras antal ökat till 23 740 fram till augusti 2003. Dessutom har 70 stiftelser, 6 fonder och 120 internationella icke-statliga organisationer registrerats. Genom åren har de icke-statliga organisationerna spelat en oerhört viktig roll för främjandet av de mänskliga rättigheterna, särskilt när det gäller flyktingfrågor och valövervakning.

Yttrandefrihet garanteras i konstitutionen. Före 2000 förekom öppna påtryckningar, trakasserier, ekonomisk utpressning och godtyckliga åtal. Situationen har förbättrats avsevärt sedan dess. Medierna är nu i stor utsträckning avreglerade och verkar i allmänhet enligt fria marknadsregler. Det råder dock farhågor över att det fortfarande kan vara möjligt att utöva politiskt inflytande på lokal nivå.

De tryckta medierna kännetecknas av en rik flora av dagstidningar. Det finns fem nationella dagstidningar och dessutom tidningar med lokal eller regional utbredning. Det finns tre politiska veckotidningar. Alla tidningar utom två av de nationella dagstidningarna är privatiserade, och journalisterna möter inte längre några större hinder i sitt yrkesutövande. Det råder en hög grad av politiskt mångfald. Inte desto mindre bör ytterligare åtgärder vidtas för att säkerställa öppenhet när det gäller vem som äger medierna. Den dominerande ställning inom distributionssektorn som en grupp av förläggare innehar kan komma att leda till illojal konkurrens (några av de största utgivarna kontrollerar tillsammans över 50 % av det största distributionsnätet i Kroatien).

På det audiovisuella området finns det över 130 radiostationer och utländska sändningsbolag som sänder program. Det statliga televisionsbolaget (HTT) har inte längre monopolställning. Privatiseringen av den tredje nationella TV-kanalen till ett kroatiskt konsortium skulle kunna gynna den privata radio- och televisionssektorns utveckling och medföra konkurrens och pluralism på televisionsmarknaden. Utöver de tre rikstäckande TV-kanalerna finns det flera regionala televisionsnät. Det finns inga begränsningar när det gäller tillgång till utländska nyhetskällor. Utländska TV-kanaler kan tillgås via satellit eller kabel-TV.

Den gällande lagstiftningen och administrativa ramen i Kroatien antogs i avsikt att harmonisera den kroatiska lagstiftningen med europeiska normer. Farhågor råder dock när det gäller möjligheten att utöva politiskt inflytande på de tillsynsorgan som inrättats.

Det finns fyra viktiga lagar på medieområdet: i) Lagen om Kroatiens radio och television (HRT) från mars 2003, som reglerar det statliga sändningsbolaget HRT:s verksamhet och innehåller föreskrifter om principer och skyldigheter när det gäller program. Förfarandet för utnämning av ledamöter i HRT:s styrelse brister i öppenhet och garanterar inte det politiska oberoende och den åsiktspluralism som krävs av ett tillsynsorgan på radio- och televisionsområdet. Efter en lång fördröjning valdes ledamöterna i styrelsen ut [4] på grundval av politiska preferenser snarare än relevant erfarenhet. Företrädare för det civila samhället bör få ett större inflytande över valet och utnämnandet av styrelseledamöter. ii) Lagen om elektroniska medier, som antogs i juli 2003, reglerar både elektroniska radio- och TV-sändningar och elektroniska publikationer. Den innehåller också bestämmelser om förfarandet för tilldelning av licenser för offentliga och privata radio- och TV-bolag. Tillsynsmyndighet är Rådet för elektroniska medier, som skall bevilja och återkalla licenser för frekvenstilldelning, utöva tillsyn och ta emot klagomål. Förfarandet för utnämning av rådets ledamöter brister i öppenhet och garanterar inte det politiska oberoende och den åsiktspluralism samt de ekonomiska medel och den personal som krävs för ett tillsynsorgan på radio- och televisionsområdet. Lagen överensstämmer inte till fullo med Europeiska konventionen om gränsöverskridande television och direktivet "Television utan gränser" (se även kapitel 20 - Kultur och audiovisuell politik). iii) Lagen om telekommunikation, antagen i juli 2003, syftar till att bana väg för en liberalisering av telekommunikationstjänster genom att skapa förutsättningar för nya operatörer på området för fasta och mobila telekommunikationstjänster. Genom lagen inrättas en telekommunikationsbyrå som ett oberoende regleringsorgan, vilken tilldelar frekvenser och handhar andra tekniska frågor. Förhållandet mellan Telekommunikationsbyrån och Rådet för elektroniska medier är dock inte klarlagt, vilket gör att det kan komma att uppstå dödlägen i arbetet vid de två organen. Lagen överensstämmer i stort sett med internationella normer, men dess sändningsrelaterade bestämmelser behöver revideras snarast. iv) Medielagen (tidigare lagen om offentlig information), som antogs i oktober 2003, innehåller grundprinciperna för de icke-elektroniska (dvs. främst de tryckta) medierna, såsom yttrandefrihet, allmänhetens rätt till information, skydd av privatlivet och regler för ägande av medierna. Författningsdomstolen upphävde dock i januari 2004 lagen av procedurskäl (den hade inte antagits med absolut majoritet trots att den avsåg grundläggande mänskliga rättigheter). Enligt författningsdomstolens beslut får medielagen tillämpas provisoriskt till och med den 30 april 2004. Kroatien bör se till att den reviderade medielagen i full utsträckning beaktar artikel 10 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och andra relevanta rekommendationer som Europarådets ministerkommitté antagit.

[4] Den 17 oktober 2003 godkände parlamentet valet av ledamöter i styrelsen. Sex ledamöter har utnämnts av den tidigare regeringskoalitionen och fem av oppositionen. Styrelen består av 11 ledamöter från olika grupper inom det civila samhället.

Den lag om ändring av brottsbalken som antogs i juli 2003 och i vilken smädelse från journalisters sida kriminaliseras upphävdes av författningsdomstolen i november 2003 eftersom den inte antagits med absolut majoritet. Det är viktigt att den reviderade lagens bestämmelser om smädelse följer europeiska normer (vilka framgår av rättspraxis vid Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna).

Slutsatsen blir att de ovannämnda lagarna behöver ändras så att de överensstämmer med europeiska normer. Detta bör ske i enlighet med de rekommendationer som i februari 2004 utfärdades av Europarådets, kommissionens och OSSE:s gemensamma expertuppdrag.

Äganderätten erkänns i konstitutionen. Utlänningar omfattas dock fortfarande av vissa lagstadgade begränsningar, främst när det gäller ägande av jordbruksmark, skogsmark och skyddade naturområden (nationalparker, naturreservat etc.). Utländska fysiska och juridiska personer får förvärva fastigheter i Kroatien förutsatt att reciprocitet gäller och med utrikesministeriets godkännande. Även när det gäller utlänningars rätt att ärva måste reciprocitetsvillkoret vara uppfyllt.

Processen för återlämnande av egendom som beslagtagits av den jugoslaviska kommunistregimen regleras genom en lag som trädde i kraft i januari 1997. Processen framskrider mycket långsamt: efter sju tillämpningsår har ett lagakraftvunnet beslut fattats i endast 34 % av fallen (över 51 000 fall har anmälts) och endast 21 % av anspråken har lett till ett positivt avgörande. Enligt lagen har endast efterkommande i rakt nedstigande led rätt att begära kompensation, och de måste dessutom uppfylla vissa kriterier. Regeringen är inte i stånd att uppskatta hur länge det kommer att ta innan processen avslutats.

Respekt för privatlivet garanteras. I konstitutionen garanteras hemmets okränkbarhet samt korrespondensfrihet och post- och telehemlighet. Endast en domstol kan genom ett motiverat förordnande ge order om att någons hem eller andra lokaler skall genomsökas.

Enligt tillgängliga uppgifter finns det inga registrerade statslösa personer i Kroatien till följd av Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslaviens upplösning.

1.2.2. Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter

År 1999 ratificerade Kroatien 1961 års Europeiska sociala stadga och tilläggsprotokollet från 1999, vilka båda trädde i kraft i mars 2003. I februari 2003 ratificerade Kroatien också 1991 års protokoll om ändring av Europeiska sociala stadgan. Kroatien har ännu inte undertecknat 1996 års Europeiska sociala stadga.

Den kroatiska konstitutionen innehåller bestämmelser om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter. Fri företagsamhet och marknadsfrihet garanteras och staten har förbundit sig att se till att alla företagare har samma rättsliga ställning. Vidare erkänns rätten till arbete, med oinskränkt tillträde till alla slag av sysselsättning för var och en på lika villkor, inbegripet företagares och deras familjemedlemmars rätt till social trygghet och socialförsäkring. En rad olika sociala förmåner är inskrivna i konstitutionen. I konstitutionen föreskrivs allmän rätt till hälso- och sjukvård och rätt till specialvård för svaga, hjälplösa och funktionshindrade, med särskild vikt vid program för social integration. Dessa rättigheter kringskärs emellertid av budgetbegränsningar. Familjer åtnjuter särskilt skydd. Moderskap och barndom åtnjuter statligt skydd.

Kroatien tillämpar som successorstat till Jugoslavien FN:s konvention om barnens rättigheter. Kroatien bör lägga fram den andra inledande rapporten om framsteg när det gäller genomförandet av konventionen i maj 2004. Sommaren 2003 inrättades i Kroatien barnombudsmannens institution.

Det finns inga hinder för att grunda fackföreningar. Strejkrätten är garanterad, med vissa begränsningar för personal inom militär, polis, offentlig förvaltning och offentliga tjänster (t.ex. hälso- och sjukvårdspersonal).

Rätten till gratis utbildning på primärstadiet och fri tillgång till utbildning på sekundär- och högskolenivå är etablerad, liksom friheten att grunda privata skolor och utbildningsinrättningar.

Religionsfrihet garanteras. Kyrkan är skild från staten, men ett avtal mellan Kroatien och Heliga stolen ger den katolska kyrkan en gynnsam ställning för sitt arbete i samhället. Religionsundervisning är inte obligatorisk men erbjuds inom ramen för det statliga utbildningssystemet. Kroatien har undertecknat liknande avtal med de viktigaste trosinriktningarna i Kroatien (t.ex. de katolska och ortodoxa kyrkorna och det muslimska samfundet) med undantag för det judiska samfundet. Återbördandet av judisk egendom är det svåraste hindret för ingåendet av ett sådant avtal.

Homosexuella relationer erkänns i lag. Lagen om jämställdhet mellan könen förbjuder diskriminering på grund av sexuell läggning.

1.2.3. Minoriteters rättigheter, skydd av minoriteter och flyktingar

Minoriteter

Vid folkräkningen 2001 framgick det att 7,5 % av den kroatiska befolkningen tillhör någon av de 16 nationella minoriteterna. Den största gruppen är serberna, som utgör 4,5 % av den totala befolkningen, följd av bosnier (0,47 %), italienare (0,44 %), ungrare (0,37 %), albaner (0,34 %) och slovener (0,3 %). Enligt den senaste officiella statistiken utgör romerna 0,21 % av landets befolkning, men deras andel är i själva verket sannolikt betydligt större.

Kroatien har ratificerat alla konventioner av Europarådet som landet undertecknat, bl.a. Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, ramkonventionen om skydd av nationella minoriteter och Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk, samt FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter. Dessutom har Kroatien ingått bilaterala avtal om skydd av nationella minoriteter med Ungern och Italien. Ett bilateralt avtal med Serbien och Montenegro håller på att utarbetas.

Den konstitutionella lagen om nationella minoriteters rättigheter, antagen den 13 december 2002, utgör den inhemska rättsliga ramen för minoriteters rättigheter i Kroatien. Nationella minoriteter garanteras rätt till upp till åtta representanter i parlamentet. Inom kommuner och städer har minoriteter rätt till representation i valda organ och i domstolar och förvaltningsorgan. I lagen föreskrivs också att minoriteter skall vara representerade i domstolar och förvaltningsorgan på central och lokal nivå.

Dessutom har ett rådgivande organ, Rådet för nationella minoriteter, inrättats centralt och lokala rådgivande organ har inrättats inom stads- och kommunstyrelser. Regeringen bör ha ett nära samarbete med Rådet för nationella minoriteter vid genomförandet av lagen om nationella minoriteters rättigheter.

Det finns en särskilt lagstiftningsram som gäller rättigheterna för den serbiska minoriteten i Donauområdet. Detta regelverk infördes genom Erdutavtalet och regeringens avsiktsförklaring från 1997. De flesta av de rättigheter som garanteras genom Erdutavtalet har införlivats i lagen om nationella minoriteters rättigheter, men avsiktsförklaringen ligger fortfarande till grund vissa särskilda rättigheter, exempelvis proportionell representation inom polis- och rättsväsende och rätt till minoritetsskolor.

Medlemmar av nationella minoriteter i Kroatien utövar sin rätt att på jämlik grundval använda sitt modersmål officiellt inom de städer eller kommuner och de grevskap där deras andel av befolkningen uppgår till minst en tredjedel, eller i de situationer då detta föreskrivs i internationella avtal. De har också enligt konstitutionen, den konstitutionella lagen om nationella minoriteters rättigheter (2002), lagen om användning av nationella minoriteters språk i tal och skrift (2000) och lagen om utbildning i nationella minoriteters språk i tal och skrift (2000) rätt till utbildning på sitt eget språk från förskolan till sekundärskolan.

En utbildningsinrättning som undervisar i en nationell minoritets tal- och skriftspråk kan vara en offentlig institution som finansieras genom statsbudgeten eller en privatskola som grundats av en juridisk eller fysisk person på samma villkor som gäller för grundandet av vilken annan utbildningsinrättning som helst. Principerna om jämlikhet och icke-diskriminering, skydd av den nationella identiteten, social integration, frihet att grunda utbildningsinrättningar och utarbeta utbildningsprogram och läroplaner samt tillhandahållande av lämplig lärarutbildning förefaller ha införlivats i den kroatiska lagstiftningen. Dessa principer överensstämmer med de grundläggande principerna i Europarådets ramkonvention om skydd av nationella minoriteter och Europarådets konvention om regionala språk och minoritetsspråk.

Ombudsmannen kunde ha en viktig roll att spela för skyddet av minoriteters rättigheter men är ställd inför allvarliga budgetbegränsningar. Det finns en statlig byrå för nationella minoriteter. I statsbudgeten för 2003 anslås 20 miljoner kroatiska kuna (2,6 miljoner euro) till minoriteter via byrån.

Vid parlamentsvalen den 23 november 2003 valdes åtta representanter för nationella minoriteter, vilket är en ökning jämfört med valen 2000 då de nationella minoriteterna valde fem representanter.

På grundval av den senaste folkräkningen har 331 383 kroatiska medborgare som tillhör de 16 nationella minoriteterna rätt att välja 471 minoritetsråd med 6 662 rådgivare och 143 representanter på lokal nivå (kommun- och stadsnivå) och regional nivå (grevskapsnivå). Val till lokala rådgivande minoritetsråd hölls den 18 maj 2003. På grund av den korta förberedelsetiden, klent stöd från regeringen och bristande organisation från minoritetsorganisationernas sida valdes emellertid mindre än hälften av de råd som minoriteterna enligt den konstitutionella lagen om nationella minoriteters rättigheter har rätt att utse. Fyllnadsval av ledamöter till minoritetsråden hölls den 15 februari 2004 i 15 grevskap, 64 städer och 132 kommuner. Valdeltagandet uppgick till ca 8 % av den sammanlagda minoritetsbefolkningen. Det råder fortfarande missuppfattningar och brist på kunskap när det gäller det formella inrättandet av de lokala råden, inte bara hos de lokala myndigheterna utan också hos minoriteterna själva.

Enligt den konstitutionella lagen om nationella minoriteter måste fyllnadsval hållas i de grevskap och kommuner där tillräckligt många minoritetsrepresentanter inte kunnat nomineras genom partilistor. Dessa fyllnadsval hölls först den 15 februari 2004, medan de enligt lagen skulle ha hållits före den 23 mars 2003. Det bör noteras att dessa val enligt 2001 års lag om lokala val borde ha hållits redan före september 2002.

När det gäller minoritetsrepresentation i förvaltningsorgan och domstolsväsende på central nivå är minoriteterna fortfarande underrepresenterade i förhållande till vad som föreskrivs i lagen om nationella minoriteters rättigheter. Regeringen hänvisar till praktiska svårigheter, de begränsningar statsbudgeten dras med och, när det gäller domstolsväsendet, till domstolarnas oberoende när det gäller att utse domare, men den har inte utarbetat något program för att åtgärda denna underrepresentation på sikt. Även om ett stort antal poster inom statsförvaltningen och domstolsväsendet har lediganslagits är det inte känt om några medlemmar av nationella minoriteter har rekryterats. Vissa lagar måste också anpassas till den konstitutionella lagen om minoriteters rättigheter, såsom lagen om statsförvaltningen, domstolslagen, lagen om Statens rättsliga råd och lagen om Riksåklagarämbetet. Det krävs följaktligen att lämpliga åtgärder vitas för att åtgärda denna situation.

I medierna har minoriteter och frågor som är viktiga för dem fått större - om än inte tillräckligt stor - uppmärksamhet under senare år, både i elektroniska medier och i pressen. Även om hatfyllda uttalanden förekommer allt mera sällan, uppfattas och framställs nationella minoriteter som separata enheter och inte som en integrerad del av samhället. De bestämmelser i lagen om nationella minoriteters rättigheter enligt vilka offentliga radio- och TV-stationer på nationell och lokal nivå måste producera eller sända program avsedda för minoriteter på deras språk har ännu inte genomförts.

När det gäller domstolsförfaranden avseende diskriminering av minoriteter finns det inga uppgifter om domar i vilka diskriminering av minoriteter eller skuld till spridande av rashat skulle ha fastställts.

Den serbiska minoriteten har en särställning. Den är visserligen fortfarande den största minoritetsgruppen i landet, men dess andel av befolkningen har minskat drastiskt från 13 % (folkräkningen 1991) till 4,5 % (folkräkningen 2001). Dessutom belastas relationerna mellan kroatiska staten och den serbiska minoriteten av arvet från kriget i form av flyktingars återvändande och återbördandet av deras egendom [se avsnittet "Flyktingar" nedan]. I och med att Kroatien blev självständigt såg de kroatiska serberna sin ställning förändras från ett konstituerande folk i f.d. Jugoslavien till en nationell minoritet. I december 2003 undertecknade den nya regeringen ett avtal med företrädare för de serbiska minoriteterna och erbjöd dem bl.a. ett antal poster inom förvaltningen. Det bör dock noteras att den serbiska minoritetens befintliga institutioner (politiska partier, skolor, kulturorganisationer) kan arbeta obehindrat. I Donauområdet har största delen av bestämmelserna i Erdutavtalet och regeringens avsiktsförklaring genomförts, med undantag för den viktiga frågan om serbernas proportionella representation inom rättsväsendet. Staten behöver fortsatt arbeta för att integrera det serbiska samfundet på alla nivåer av det kroatiska samhället.

Den romska minoriteten bör ägnas särskild uppmärksamhet. Officiellt utgör den romska befolkningen 0,21 % av landets befolkning (9 463 personer enligt folkräkningen 2001). Det uppskattas dock att deras antal i själva verket är avsevärt högre (30 000-40 000) eftersom romerna ofta uppger sig tillhöra majoritetsbefolkningen eller låter bli att registrera sig. De flesta romer är inte integrerade i det kroatiska samhället och diskrimineras på alla områden av det offentliga livet, t.ex. i fråga om tillgång till arbete, hälso- och sjukvård och politisk representation.

För att råda bot på den extrema marginalisering som drabbar största delen av den romska befolkningen i Kroatien antog regeringen den 16 oktober 2003, med stöd av Europarådet och OSSE, ett nationellt åtgärdsprogram för romerna. I programmet planeras en rad åtgärder för att sörja för romernas integrering i samhället och för att bevara deras traditioner och kultur. Programmet tar upp sådana frågor som status, politisk representation på lokal nivå, sysselsättning, barns rättigheter, utbildning, hälso- och sjukvård, socialvård, bostäder och miljöskydd. Det återstår dock att se om de medel som anslås för detta initiativ i statsbudgeten för 2004 räcker till för att programmet skall kunna genomföras.

Vid Europadomstolen har ett mycket stort antal ärenden mot Kroatien anhängiggjorts. Detta tyder på i) procedurmässiga problem inom det kroatiska domstolsväsendet, inbegripet frågan om författningsdomstolens förmåga att på ett effektivt sätt handha ärenden som rör mänskliga rättigheter, och ii) allvarliga människorättsliga problem avseende vissa lagar, särskilt rörande krigsrelaterade egendomsfrågor.

Flyktingar

Kroatien har ratificerat Genèvekonventionen om flyktingar från 1951. Ett antal flyktingar från Bosnien och Hercegovina har fått flyktingstatus enligt den kroatiska lagen om fördrivna personers och flyktingars ställning. Lagens definition av begreppet flykting skiljer sig avsevärt från Genèvekonventionens. Lagen om utlänningars rörlighet och uppehåll innehåller visserligen bestämmelser om förfarandena för beviljande av asyl, men hittills har inget positivt asylbeslut fattats. Den 1 juli 2004 borde den nya asyllagen träda i kraft.

Under perioden 1991-1997 uppgick det totala antalet flyktingar och internt fördrivna personer i Kroatien till omkring 950 000.

Under kriget fördrevs omkring 550 000 kroater [5] från sina hem. Antalet serbiska flyktingar från Kroatien, varav de flesta flydde i samband med operationerna "Blixt" och "Storm" 1995 genom vilka Kroatien återtog kontrollen över alla ockuperade områden, uppgick till 370 000 (330 000 i Serbien och Montenegro och 40 000 i Bosnien och Hercegovina). Utöver dessa var 32 000 serber i slutet av 1997 registrerade som internt fördrivna personer i östra Slavonien, som kontrollerades av FN:s övergångsförvaltning (UNTAES). Förutom de ovannämnda 950 000 flyktingarna och internt fördrivna personerna fanns det också bosniska kroater som antingen bosatte sig i Kroatien (omkring 130 000) eller flyttade via Kroatien till ett annat land.

[5] Med "kroater" och "serber" avser etnisk tillhörighet medan "kroatisk" avser medborgarskap i Republiken Kroatien.

I slutet av 2003 uppgick antalet serbiska flyktingar från Kroatien till ca 209 000 (189 500 i Serbien och Montenegro och 19 500 i Bosnien och Hercegovina). Antalet internt fördrivna personer som var etniska serber uppgick till 1 700. Vid slutet av samma period hade 108 000 kroatienserbiska flyktingar återvänt till Kroatien.

Huvudsakligen på grund av den långa bortavaron och de hinder som lagts i vägen för deras återvändande förefaller en stor del av de kvarvarande serbiska flyktingarna att ha valt att integrera sig lokalt i det land där de uppehåller sig. Den folkräkning som under senare hälften av 2000 genomfördes av regeringarna i dåvarande Förbundsrepubliken Jugoslavien och i Bosnien och Hercegovina i samarbete med UNHCR tydde på att den maximala potentialen för återvändande bland de återstående flyktingarna låg kring 30 %, dvs. uppskattningsvis drygt 83 000 personer (76 500 från Serbien och Montenegro och 6 500 från Bosnien och Hercegovina). En undersökning som OSSE:s uppdrag i Kroatien låtit utföra under andra hälften av 2003 ger vid handen att 15 % av de flyktingar som nu uppehåller sig i Serbien och Montenegro och i Bosnien och Hercegovina kan tänkas återvända, vilket motsvarar ca 30 000 personer.

De största svårigheter som möter återvändande flyktingar är bostadsfrågan, landminor, den ekonomiska återanpassningen, risken för trakasserier på grund av anklagelser om krigsförbrytelser och den föga välkomnande atmosfären i de mottagande lokala samhällena. Dessutom ställs de inför sådana administrativa problem som att den tid de arbetat i de tidigare serbkontrollerade områdena inte erkänns som pensionsgrundande. När det gäller ekonomisk återanpassning har regeringen infört åtgärder för ekonomisk utveckling av de områden till vilka flyktingarna återvänder, som dock inte uttryckligen är avsedda för de återvändande. För minröjning har nödvändiga budgetmedel ställts till förfogande och processen beräknas kunna avslutas före 2010.

Under och efter kriget förstördes eller ockuperades många hus och lägenheter. Bostadsproblemet består således av tre delproblem: i) återuppbyggnad, ii) återbördande av egendom, och iii) tillhandahållande av bostäder för tidigare innehavare av hyresrätter.

Återuppbyggnad: Hittills har regeringen återuppbyggt omkring 130 000 av uppskattningsvis 200 000 hus och lägenheter som förstörts. Sju procent (7%) av detta program har finansierats av det internationella samfundet. Det verkar inte förekomma några större förseningar i genomförandet av återuppbyggnadsprogrammet när det gäller de ca 16 000 återstående husen, och det beräknas kunna avslutas före utgången av 2005. Detta skulle underlätta återvändandet för ca 48 000 personer. Genom ändringen av 2000 års lag om återuppbyggnad avskaffades de sista diskriminerande bestämmelserna. Tidsfristen för att begära återuppbyggnad löpte ut vid utgången av 2001. I mars 2004 beviljade emellertid regeringen, i enlighet med det avtal som undertecknats med serbiska företrädare, en ny frist för att begära återuppbyggnad som omfattar perioden 1 april-30 september 2004. Detta innebär troligen att återuppbyggnadsprogrammet kommer att fortsätta fram till 2006.

Återbördande av egendom: Återbördandet av bostadsegendom som överlåtits på tillfälliga användare enligt lagen om tillfälligt övertagande och förvaltning av viss egendom regleras genom 2002 års ändringar av lagen om områden av särskilt statligt intresse. Lagen om egendomsrätt och andra former av äganderätt avser återbördande av andra slag av egendom, t.ex. affärsfastigheter och jordbruksmark, som även den kunnat överlåtas på tillfälliga användare med stöd av lagen om tillfälligt övertagande och förvaltning av viss egendom. Regeringen har anslagit medel för tillhandahållande av alternativa bostäder. Av de ca 20 000 hus som begärts återbördade [6] hade vid utgången av 2003 knappt 16 000 återbördats (varav 4 000 står tomma eftersom det inte är känt var ägarna befinner sig). Återbördandet av egendom går dock mycket trögt. Huvudorsakerna till detta är i) den självpåtagna uppgiften att erbjuda de tillfälliga innehavarna en alternativ bostad som en förutsättning för återbördandet (vilket innebär att ägarnas rättigheter inte till fullo erkänns), ii) den långsamma takten i arbetet på lägre nivåer av statsförvaltningen när det gäller att erbjuda de tillfälliga innehavarna alternativa bostäder [7], och iii) domstolarnas underlåtenhet att besluta om avhysning samt bristerna när det gäller verkställandet av beslut om avhysning av dem som olagligen uppehåller sig i bostäderna. Ursprungligen hade regeringen planerat att slutföra återlämnandet av egendom före utgången av 2002. Denna tidsfrist förlängdes senare till utgången av 2003. Den nya tidsfristen har dock redan överskridits. I slutet av 2003 var 3 500 hus fortfarande bebodda av tillfälliga innehavare, av vilka ca 2 200 begärts återbördade. Enligt regeringens avtal med de serbiska företrädarna skall processen vara slutförd vid utgången av 2004.

[6] Här avses återbördande av hus som tagits i besittning enligt lagen om tillfälligt övertagande och förvaltning av viss egendom från 1995.

[7] Återlämnandet av egendomen till ägaren avses ske först sedan en alternativ bostad erbjudits den tillfälliga innehavaren. Detta innebär att de tillfälliga innehavarnas intresse har företräde framför ägarnas lagliga rätt.

Bostäder för tidigare innehavare av hyresrätter: Fram till nyligen hade flyktingar som bott i socialt ägda hus med besittningsrätt/hyresrätt inte tillgång till bostäder om de beslutade att återvända till Kroatien. Denna situation gav upphov till diskriminering av flyktingar från tätorter. I juli 2002 ändrades lagen om områden av särskilt statligt intresse [8], varigenom tidigare innehavare av hyresrätter i dessa områden för första gången fick möjlighet till kompensation. Den 12 juni 2003 antog regeringen vidare ett beslut om att också återvändande innehavare av hyresrätter utanför områdena av särskilt statligt intresse skall erbjudas bostäder [9]. Enligt detta beslut skall offentligt finansierade bostäder ställas till de sökandes förfogande. Tidsfristen för ansökningarna löper ut vid utgången av 2004. Bostäderna skall ha ställts till förfogande senast den 31 december 2006. Programmet tar inte upp frågan om huruvida det var rättsligt motiverat att upphäva besittningsrätten/hyresrätten, och ett stort antal domstolsförfaranden rörande detta är anhängiga i Kroatien. Åtminstone ett sådant fall har godkänts för att tas upp till prövning i Europadomstolen ("Blecic mot Kroatien").

[8] Se bifogad karta. Dessa områden av särskilt statligt intresse, som fastställdes genom en lag från 1996 (senare ändrad), skapades för att lindra följderna av kriget, sörja för ett snabbare återvändande av internt fördrivna personer och flyktingar, främja demografisk och ekonomisk återhämtning och bidra till en balanserad utveckling i alla regioner i Kroatien.

[9] De ändringar av lagen om områden av särskilt statligt intresse som antogs i juli 2000 och juli 2002 rör denna fråga med avseende på fall inom dessa områden.

Genomförandeplanen för regeringens beslut undertecknades efter avsevärda förseningar först den 29 oktober 2003, varför inga konkreta resultat ännu kan uppvisas. Hittills har inga beslut fattats till förmån för tidigare innehavare av hyresrätter. Regeringen planerar att ha bemött alla krav fram till slutet av 2006. I statsbudgeten för 2004, som godkändes den 4 mars 2004, anslås medel för byggande av ca 1 500-1 600 lägenheter för att täcka de första ansökningarna. Det är svårt att bedöma vilken verkan dessa åtgärder kan komma att få på återvändandet.

Slutsatsen blir att den kroatiska regeringen har infört bestämmelser som syftar till att lösa bostadsfrågan för flyktingar och internt fördrivna personer som vill återvända till Kroatien. Med undantag för återuppbyggnadsprogrammet behöver dock genomförandet av dessa bestämmelser påskyndas och förbättras. Återbördandet av vissa andra slag av egendom än bostadsegendom har ännu inte lagligen åtgärdats på samma sätt som återbördandet av bostäder. Utökade insatser bör också göras när det gäller att skapa stabila förhållanden för de återvändande. Detta innebär förbättringar av både den ekonomiska situationen och den allmänna atmosfären i de mottagande områdena.

1.3. Övriga skyldigheter enligt Europeiska rådets slutsatser av den 29 april 1997

Regeringen har förbundit sig att uppfylla sina skyldigheter enligt Dayton/Paris-avtalen. Den respekterar Bosnien och Hercegovinas suveränitet och territoriella integritet. Inom ramen för Erdutavtalet, som undertecknades i november 1995, godtog Kroatien en rad skyldigheter i syfte att uppnå en fredlig återintegrering av den kroatiska delen av Donauområdet (östra Slavonien, Baranja och västra Sirmium) under den kroatiska regeringens suveräna kontroll från och med januari 1998 (när UNTAES, FN:s övergångsförvaltning, drog sig tillbaka från området). Detta avtal utgör tillsammans med den kroatiska regeringens avsiktsförklaring till FN:s säkerhetsråd från januari 1997 fortfarande rättsligt bindande skyldigheter. Vissa av bestämmelserna har införlivats med den konstitutionella lagen om nationella minoriteters rättigheter, som dock ännu inte tillämpas i full utsträckning. Kroatien står i synnerhet fast vid sitt åtagande att genomföra alla skyldigheter i anslutning till flyktingars och internt fördrivna personers återvändande.

1.3.1. Samarbetet med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY)

Kroatiens samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY) har förbättrats avsevärt under de senaste månaderna. I april 1996 antog Kroatien den konstitutionella lagen om samarbete med ICTY och inrättade "Regeringens byrå för samarbete med Internationella tribunalen och andra internationella brottmålsdomstolar". Hittills har ICTY åtalat sammanlagt fem kroater från Republiken Kroatien för brott som begåtts i Kroatien och 27 kroater från Bosnien och Hercegovina för brott som begåtts på den statens territorium.

Av olika orsaker har ingen av de tre kroatiska medborgare som åtalades 2001 och 2002 överlämnats till ICTY av regeringen. Rahim Ademi (åtalad den 8 juni 2001) överlämnade sig frivilligt till tribunalen i juli 2001, general Janko Bobetko (åtalad den 17 september 2002) avled i april 2003 (efter det att regeringen bestridit ICTY:s åtal på vissa punkter som enligt regeringens uppfattning innebar ett ifrågasättande av det politiska berättigandet och legitimiteten av en viss åtgärd av den kroatiska armén) och general Ante Gotovina (åtalad den 8 juni 2001 för krigsförbrytelser under och efter "Operation Storm" 1995 som han anklagas för på grundval av både personligt ansvar och befälsansvar) är fortfarande på fri fot. Den 1 mars 2004 mottog Kroatien förseglade åtal mot de pensionerade generalerna Ivan Cermak och Mladen Markac, som överlämnade sig frivilligt till ICTY den 11 mars 2004.

Av de 27 åtalade kroaterna från Bosnien och Hercegovina har fyra arresterats i Kroatien och överlämnats till ICTY. 18 har frivilligt överlämnat sig till ICTY. I detta sammanhang kan nämnas att ICTY i början av april 2004 offentliggjorde ett åtal från den 4 mars 2004 mot sex kroater som innehaft politiska eller militära tjänster i Herceg-Bosna, en krigstida entitet upprättad av etniska kroater i Bosnien och Hercegovina. Alla de sex misstänkta, som har kroatiskt medborgarskap och är fast bosatta i Kroatien, överlämnade sig frivilligt till ICTY den 5 april, ställdes inför tribunalen den 6 april och förklarade sig icke skyldiga på samtliga 26 punkter i åtalet. De övriga åtalade kroaterna från Bosnien och Hercegovina har arresterats av SFOR eller av myndigheter i andra länder.

Kroatien har nyligen vidtagit åtgärder för att ge tillgång till intern dokumentation och tillåter nu intervjuer med potentiella vittnen för att gå ICTY till mötes. I oktober 2003 antog Kroatien lagen om vittnesskydd för att sörja för permanent skydd för vittnen i straffrättsliga förfaranden [10].

[10] I lagen föreskrivs fyra typer av skydd: fysiskt och tekniskt skydd, förflyttning av personen, åtgärder för att dölja personens identitet och delaktighet samt ny identitet.

I augusti 2003 uppmanade FN:s säkerhetsråd Kroatien att intensifiera sitt samarbete med ICTY och i synnerhet att överlämna den åtalade rymlingen general Ante Gotovina till tribunalen. Tidigare har Kroatien förhalat utfärdandet av en arresteringsorder för general Bobetko före hans död.

Kroatien godtar definitionen av begreppet befälsansvar i ICTY:s stadgar (artikel 7.3) och i Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen (artikel 28). I den gällande brottsbalken straffbeläggs inte uttryckligen befälsansvar. En lag från juli 2003 om ändring av brottsbalken, genom vilken den grundläggande typen av befälsansvar enligt Romstadgan införs i den nationella lagstiftningen, upphävdes av författningsdomstolen i november 2003 eftersom den inte antagits med erforderlig majoritet. Högsta domstolen har dock i åtminstone ett beslut antytt att befälhavare med stöd av den gällande brottsbalken kan ställas till svars för underlåtenhet att förhindra krigsförbrytelser som de haft eller borde ha haft kännedom om.

Slutsatsen blir att samarbetet med ICTY har förbättrats avsevärt under de senaste månaderna. I april 2004 fastslog chefsåklagaren att Kroatien nu i full utsträckning samarbetar med ICTY. Kroatien bör vidta alla åtgärder som krävs för att den sista av de åtalade personerna skall påträffas och överlämnas till ICTY.

Myndigheterna verkar fast beslutna att förbättra förutsättningarna för att åtala krigsförbrytare i inhemska domstolar. Under perioden 1991-2003 inleddes straffrättsliga förfaranden mot ca 3 100 personer. Åtal väcktes mot 1 300 av dessa personer och en slutgiltig dom avkunnades för 548 (varav de flesta dömdes i sin frånvaro).

Det finns ingen särskild myndighet för krigsförbrytelser. Enligt lagen om genomförande av Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen, antagen den 17 oktober 2003, inrättas särskilda utredningsavdelningar vid de fyra grevskapsdomstolarna i Split, Zagreb, Rijeka och Osijek vars uppgift är att väcka åtal mot krigsförbrytelser. Dessa avdelningar har dock inte trätt i funktion, och grevskapsdomstolarnas ordförande, vilka ansvarar för avdelningarnas inrättande, har ännu inte vidtagit några åtgärder. Det är fortfarande oklart hur frågan om jurisdiktion (territoriell och materiell) skall lösas och av vem, hur domarna skall utbildas och om de fyra avdelningarna kommer att ha möjlighet att samarbeta med varandra om de skulle behöva utbyta dokument eller bevis.

Statistiken tyder på att det ännu inte finns någon enhetlig norm när det gäller straffrättsligt ansvar som skulle tillämpas lika på alla som ställs inför kroatiska domstolar anklagade för krigsförbrytelser. Svarande av serbisk härkomst befinner sig i en sämre ställning än kroater i de olika stegen av domstolsförfarandet. Följaktligen fälldes fler serber än kroater under 2003, även om skillnaden minskade jämfört med 2002. Medan antalet serber som åtalades 2003 ökade jämfört med 2002, minskade antalet kroater avsevärt. Högsta domstolen upphävde ett betydande antal domar som överklagats av serber och förordnade om nya rättegångar på grund av felaktigheter som begåtts av den domstol som utfärdat domen. Dessutom fortsatte lokala åklagare och domstolar att genomdriva förfaranden i den svarandes frånvaro (27 av de 32 serber som 2003 dömdes för krigsförbrytelser dömdes i sin frånvaro). Sådana förfaranden tillgrips nästan enbart mot serber, och i många fall är det fråga om kollektiva åtal. Denna praxis är problematisk eftersom den inte tar hänsyn till principen om personlig skuld. Om denna praxis fortsätter kommer den också att ytterligare öka domstolarnas arbetsbelastning, eftersom de svarande som dömts i sin frånvaro som regel utnyttjar sin rätt till ny prövning. Vissa förbättringar har gjorts de sista åren, men det krävs ytterligare reformer för att möjliggöra en opartisk förvaltning av den straffrättsliga prövningen av krigsförbrytelser.

De stora förseningarna i förfarandena fortsätter både i de lägre domstolarna och i Högsta domstolen. Dessutom har allvarliga brister i domstolarnas rättskipning framkommit i ett flertal fall, t.ex. fallet "Lora" i Split och flera fall vid de regionala domstolarna i Gospic och Zadar. Grevskapsdomstolen i Gospic fann en serbisk flykting skyldig inte bara till krigsförbrytelser utan också till 500 år av serbiska överträdelser mot Kroatien (fallet "Karan", som senare upphävdes av Högsta domstolen). Å andra sidan har riksåklagaren under de senaste åren inlett ett antal utredningar avseende kroater som misstänks för krigsförbrytelser mot serbiska civila. Erfarenheterna av dessa förfaranden är hittills blandade. Rättegången i Rijeka i fallet "Norac" är ett exempel på ett korrekt genomfört straffrättsligt förfarande.

I princip är Kroatien redo att samarbeta med ICTY när det gäller de inhemska rättegångarna mot krigsförbrytare och även att godta allt bevismaterial och annat stödjande material från ICTY som juridiskt relevanta. Bevismaterial som framskaffats av ICTY kommer att godtas utan ytterligare prövning i inhemska rättegångar.

Kroatien understödde EU:s gemensamma ståndpunkt om Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och beslutade till följd av detta att inte underteckna ett bilateralt avtal med Förenta staterna om icke-utlämning till internationella brottmålsdomstolen.

1.3.2. Regionalt samarbete

Kroatien medverkar aktivt i flera regionala och subregionala initiativ, bl.a. stabilitetspakten, det adriatisk-joniska initiativet, "Quadrilateralen" (samarbete mellan Italien, Slovenien, Ungern och Kroatien), Centraleuropeiska initiativet, det sydösteuropeiska samarbetsinitiativet, det alp-adriatiska initiativet och Donaukommissionen. Kroatien har observatörsstatus i samarbetsprocessen för sydöstra Europa. Kroatiens deltagande i dessa initiativ kan betecknas som aktivt och framåtsyftande, även om landet uppvisar tydlig motvilja mot att anses tillhöra västra Balkan-regionen.

I december 2002 undertecknade Kroatien ramavtalet om Savabäckenet med Slovenien, Bosnien och Hercegovina och Serbien och Monenegro. I februari 2003 undertecknade Kroatien samförståndsavtalet om den regionala elektricitetsmarknaden i sydöstra Europa och i december tillägget till detta avtal (se även kapitel 14 - Energi).

De första förhandlingarna om fördelningen av Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslaviens tillgångar började 1992, och den 29 juni 2001 undertecknades statssuccessionsavtalet av de fem nya staterna (Slovenien, Kroatien, Bosnien och Hercegovina, Serbien och Montenegro och f.d. jugoslaviska republiken Makedonien). Avtalet har ratificerats av samtliga nya stater. Kroatien var det sista landet som gjorde detta; dess parlament ratificerade avtalet i mars 2004. Syftet med avtalet är att sörja för att före detta Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslaviens rättigheter, skyldigheter, tillgångar och skulder fördelas rättvist mellan de nya staterna. I avtalet anges endast de grundläggande principerna och förfarandena för tolkning och genomförande av avtalstexten.

Kroatien upprättade 1996 diplomatiska förbindelser med Serbien och Montenegro, men förbindelserna är fortsatt komplicerade. Efter ett regimskifte i båda länderna år 2000 började det ekonomiska samarbetet utvecklas. Den bilaterala handeln är fortfarande liten, men har börjat öka i omfattning. Vid sitt första officiella möte i New York 2001 enades de båda utrikesministrarna om prioriteringar för ytterligare normalisering av förbindelserna. Sedan dess har förbindelserna mellan de båda länderna förbättrats avsevärt, och det har upprättats regelbundna kontakter på arbetsgruppsnivå. Den kroatiske presidenten Stipe Mesics besök i Belgrad i september 2003, och framför allt det faktum att presidenterna bad om ursäkt för det lidande som de båda folken utsatt varandra för i det förgångna, är andra viktiga steg mot en normalisering av förbindelserna.

Det finns emellertid fortfarande olösta frågor: utstakningen av gränsen längs Donaufloden och på Prevlaka, frågor rörande statssuccessionen, problemet med försvunna personer, Kroatiens krav på krigsskadestånd, flyktingars återvändande och återlämnande av deras egendom, framför allt återlämnande av egendom till företag, och Serbiens och Montenegros ratificering av frihandelsavtalet. Efter långa förhandlingar undertecknades den 23 december 2002 ett frihandelsavtal i Zagreb. Kroatiens parlament ratificerade avtalet den 7 maj 2003. Serbien och Montenegro har emellertid fortfarande inte ratificerat detta avtal.

I december 2001 inrättades en mellanstatlig gränskommission för utstakning av land- och sjögränser för att fastställa den 347 kilometer långa gränsen vid Donaufloden. Eftersom förhandlingarna var politiskt och tekniskt komplicerade (klargörande av äganderättsliga förhållanden, eventuell ersättning till ägare o.s.v.) har den mellanstatliga gränskommissionen hittills endast gjort blygsamma framsteg [11]. Den försöker nu upprätta en begränsad gränsordning, så att ägare kan beviljas tillträde till sin egendom i det omtvistade området till dess att man funnit en varaktig lösning.

[11] Vid sitt senaste möte den 25 juli 2003 kom de båda parterna överens om att staka ut två "nollpunkter", en vid Bajakovo och en vid Racinovci nära Brcko, där Kroatien, Bosnien och Hercegovina och Serbien möts. De behöriga myndigheterna undersöker för närvarande de kroatiska krav som grundar sig på landregistret.

I december 2002 undertecknade utrikesministrarna ett protokoll om en tillfällig ordning för Prevlaka. Efter det att FN:s observatörsuppdrag (UNMOP) upphörde den 15 december [12] övertog Kroatien odelad suveränitet över Prevlaka. I enlighet med den tillfälliga ordningen har det upprättats en avmilitariserad zon i havet längs Kotorbukten mellan uddarna Konfin och Ostro. Zonen kontrolleras av gemensamma patrullbåtar från Kroatien och Bosnien och Hercegovina. I protokollet ges möjlighet att upprätta ytterligare gränsövergångsställen och en begränsad gränsordning för lokalbefolkningen. Utan att det påverkar den slutliga utstakningen av gränsen har man fastställt en tillfällig sjögräns. Denna gräns har inte dragits mitt i Kotorbukten, utan större delen av bukten tillfaller Serbien och Montenegro. Denna asymetriska lösning fastställdes vid tidigare förhandlingar 1998 och lades vid den tidpunkten fram för FN:s säkerhetsråd. Ordningen förefaller genomföras på ett tillfredsställande sätt. Den begränsade gränsordningen har upprättats och det har inte rapporterats om några incidenter i det avmilitariserade området. Det förs dock för närvarande inga förhandlingar om den slutgiltiga utstakningen av sjögränsen.

[12] 1992 nådde Kroatiens president Franjo Tudjman och Jugoslaviens president Dobrica Cosic en överenskommelse om att dra tillbaka den jugoslaviska armén från Prevlakahalvön och Kotorbukten. Den 1 februari 1996 upprättades FN:s observatörsuppdrag (UNMOP) för att avmilitarisera området. Den 11 oktober 2002 beslutade FN:s säkerhetsråd om en sista förlängning av uppdraget till och med den 15 december 2002, eftersom Prevlaka inte längre ansågs vara en säkerhetsrisk.

Frågan om minoriteter är en av de känsligaste frågorna när det gäller normaliseringen av förbindelserna. Båda länderna har antagit konstitutionella lagar om minoriteter, där rättigheterna och problemområdena för alla minoriteter i respektive land regleras. Det har emellertid ännu inte undertecknats något bilateralt avtal om minoriteter.

I maj 2003 avskaffade Serbien och Montenegro viseringstvånget för medborgare i EU och grannländerna, däribland Kroatien. I juni 2003 avskaffade Kroatien temporärt viseringsordningen för medborgare i Serbien och Montenegro under perioden 10 juni-31 december 2003. Perioden förlänges sedan till den 31 januari 2004 och därefter till den 30 juni 2004. Den kroatiska regeringen satte upp tre politiska villkor för ett permanent avskaffande av viseringsordningen, nämligen i) att de register över kroatiska medborgare födelse, giftermål och död som fördes till Belgrad 1995 återlämnas, [13] ii) att de militärer från Serbien och Montenegro som är utstationerade vid Donaugränsen ersätts med poliser och iii) att landet helt och fullt samarbetar när det gäller sökandet efter försvunna personer. [14]

[13] Den 14 augusti 2003 beslutade den serbiska regeringen att återlämna 420 register.

[14] Samarbetet har förbättrats avsevärt under de senaste två åren. Kroatien söker emellertid fortfarande efter 1 275 försvunna personer, Serbien och Montenegro officiellt efter 520.

I juli 1999 öppnade Kroatien en process mot dåvarande Förbundsrepubliken Jugoslavien vid Internationella domstolen. Kroatien anklagade Förbundsrepubliken Jugoslavien för folkmord och krävde bland annat ospecificerat krigsskadestånd. [15]

[15] Kroatien krävde att domstolen skulle utdöma detta och förklara att Förbundsrepubliken Jugoslavien brutit mot sina lagstadgade skyldigheter gentemot Kroatien enligt FN:s konvention från 1948 om förebyggande och bestraffning av brottet folkmord och att Förbundsrepubliken Jugoslavien måste i) göra det möjligt att ställa personer som misstänks för folkmord inför rätta, ii) tillhandahålla uppgifter om försvunna personer, iii) återlämna de kulturföremål som förts ut ur landet samt iv) utbetala kompensation för skador som orsakats genom dessa brott mot folkrätten.

I början av kriget utfärdade Kroatien flera lagar om egendom tillhörande f.d. Socialistiska republiken Jugoslavien och dess republiker. Denna lagstiftning förbjöd överlag den f.d. federala staten och dess republiker, den jugoslaviska armén och rättsliga enheter med säte utanför Kroatien att använda sin fasta egendom i Kroatien. Denna egendom kom därför att inbegripas i privatiseringsprocessen inom ramen för lagen om omvandling av socialt ägda företag och lagen om privatisering. Många kroatiska rättsliga enheter som hade filialer i andra f.d. jugoslaviska republiker har fråntagits rätten till fri användning av sin egendom, särskilt i Serbien och Montenegro. Eftersom Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslaviens statssuccessionsavtal ännu inte ratificerats tvingas de rättsliga enheterna vidta individuella rättsliga åtgärder genom det rättsliga systemet eller förvaltningssystemet eller att inleda direkta förhandlingar med de personer som för närvarande äger deras egendom. Hittills har endast ett fåtal lyckats återfå äganderätten till sin egendom.

Förbindelserna med Bosnien och Hercegovina förbättrades efter det att en ny kroatisk regering kom till makten i januari 2000. Sedan dess har länderna utvecklat goda diplomatiska förbindelser. I syfte att stärka de centrala statliga institutionerna i Bosnien och Hercegovina har Kroatien frångått sin tidigare politik när det gäller "särskilda parallella förbindelser" med den bosniakisk-kroatiska federationen Bosnien och Hercegovina (d.v.s. den entitet som omfattar muslimer och kroater). Kroatien har istället etablerat politiskt samarbete uteslutande med de centrala statliga myndigheterna i Sarajevo. I december 2001 undertecknades ett avtal om återtagande i syfte att underlätta och påskynda flyktingars återvändande. Ytterligare två viktiga avtal undertecknades i juni 2002, om bekämpning av terrorism och organiserad brottslighet och om gemensamma gränsövergångar.

Handeln med Bosnien har fullständigt liberaliserats i enlighet med det avtal om ekonomiskt samarbete som undertecknades den 24 mars 1995 och det protokoll om ursprungsregler som undertecknades den 26 februari 1996, och ett frihandelsavtal är i kraft sedan den 1 januari 2001.

Trots denna positiva utveckling har det endast gjorts mindre framsteg i de bilaterala förbindelserna, vilket i stor utsträckning beror på faktorer inom Bosnien och Hercegovina. Avtalet om hamnen i Ploce, dubbelt medborgarskap och återlämnande av egendom förblir olösta frågor.

Avtalet om hamnen i Ploce har ännu inte genomförts. Avtalet, som undertecknades 1998, ger Bosnien och Hercegovina rätt till fri tranistering genom kroatiskt territorium till hamnen i Ploce och ger Kroatien rätt till fri transitering genom Bosnien och Hercegovina i Neum, som ligger cirka 60 kilometer norr om Dubrovnik. Det huvudsakliga problemet med avtalet är artikel 9, där det föreskrivs att en kommitté bestående av sju medlemmar skall förvalta hamnen i Ploce. Kroatien och Bosnien och Hercegovina skall enligt avtalet utse tre företrädare vardera och Internationella havsrättsdomstolen. Internationella havsrättsdomstolen har rätt att fatta de slutgiltiga besluten om de båda länderna inte är överens. Kroatien anser att detta är en form av "internationellt protektorat" över dess nationella territorium [16]. Bosnien och Hercegovina, som redan har ratificerat avtalet och i princip godtagit detta, vill att det kroatiska parlamentet ratificerar avtalet i dess nuvarande form och att det införs en ändring senare. Kroatien vägrar emellertid att ratificera avtalet innan artikel 9 har ändrats. Efter långa och svåra förhandlingar antog den kroatiska regeringen och Bosnien och Hercegovinas ministerråd i juli 2003 ett särskilt protokoll där det framtida förfarandet fastställs. Protokollet skulle undertecknades i augusti 2003, vilket emellertid inte skedde. Presidentrådet i Bosnien och Hercegovina, som ansvarar för utrikespolitiken, hade mot förväntan inte antagit protokollet, eftersom den bosniske medlemmen av presidentrådet hade ställt nya krav.

[16] När avtalet ingicks 1998 var det politiska läget annorlunda. Avtalet upprättades i samband med ett annat avtal, avtalet om särskilda förbindelser med bosniakisk-kroatiska federationen Bosnien och Hercegovina. När den nya kroatiska regeringen 2000 beslutade att överge alla planer på en konfederation med denna entitet (vilket var ett alternativ enligt Daytonavtalet) hamnade Kroatien i en situation där landet inte hade odelad suveränitet över sitt eget territorium.

Kroatiens regering och Bosnien och Hercegovinas presidentråd har förhandlat fram ett bilateralt avtal om dubbelt medborgarskap. De grundläggande bestämmelserna går ut på att medborgare med dubbelt medborgarskap skall göra sin militärtjänstgöring i endast ett land och betala skatt och rösta i det land där de är bosatta. Detta skulle få betydande politiska konsekvenser, eftersom bosnienkroater som är bosatta i Bosnien och Hercegovina inte längre skulle ha rätt att rösta i Kroatien. Trots att framsteg har gjorts kan avtalet ännu inte undertecknas. Varken Kroatien eller Bosnien och Hercegovina har ännu undertecknat något bilateralt avtal om återlämnande av egendom som tillhör privatpersoner och juridiska personer i något av de båda länderna.

Förbindelserna med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien är överlag goda och det finns inga olösta frågor. Länderna har undertecknat 24 bilaterala avtal. Förhandlingar om en bilateral konvention om regionalt samarbete enligt artikel 12 i stabiliserings- och associeringsavtalet började omedelbart efter det att Kroatien undertecknat avtalet, men det har inte skett några framsteg under det senaste året. Det finns ett frihandelsavtal mellan de båda länderna sedan 1997, och ett avtal om återtagande har varit i kraft sedan 2001.

Förbindelserna med Slovenien har varit goda sedan de båda länderna blev oberoende, eftersom Kroatien och Slovenien ansåg sig vara strategiska partner i processen för utträde ur f.d. Jugoslavien. 1997 undertecknades ett frihandelsavtal mellan Slovenien och Kroatien, vilket trädde i kraft den 1 oktober 2001. Det hade redan tillämpats provisoriskt sedan januari 1998. I maj 2002 undertecknade Slovenien och Kroatien ett tilläggsprotokoll till frihandelsavtalet om handel med jordbruksprodukter. Frihandelsavtalet kommer att upphöra att gälla den 1 maj när Slovenien går med i EU.

Dessa goda förbindelser har emellertid utsatts för påfrestningar till följd av meningsskiljaktigheter i ett antal frågor, t.ex. utstakning av gränser, det gemensamma kärnkraftverket i Krsko, Ljubljanska Banka och nyligen Kroatiens förklaring om en skyddad ekologisk zon och fiskezon i Adriatiska havet.

Gränstvisten rörande Piran Bay var särskilt påfrestande för de kroatisk-slovenska förbindelserna sommaren 2002, och det har ännu inte ingåtts något avtal om utstakandet av sjögränsen, som har varit föremål för förhandlingar sedan länderna blev självständiga. Det gränsavtal som förhandlades fram mellan Kroatiens och Sloveniens premiärministrar i juli 2001 och som gav Slovenien 80 % av bukten och en korridor till öppna havet paraferades, men undertecknades inte; Kroatien betraktade det nämligen som en del av ett övergripande avtal (vilket även omfattar frågorna om kärnkraftverket i Krsko och Ljubljanska Banka) som inte ingåtts. Förhandlingarna om gränsavtalet har avstannat. Den 10 september 2002 nådde Kroatiens och Sloveniens premiärministrar en överenskommelse om en temporär ordning rörande fisket i Piranbukten. Detta interimsavtal trädde i kraft den 23 september 2002 och har regelbundet förlängts sedan dess [17]. Avtalet avgör emellertid ingalunda i förväg den framtida gränsen mellan de båda länderna. Hittills har avtalet genomförts utan större problem.

[17] Om det antogs ett slutgligt avtal skulle det utgöra en del av avtalet om begränsad gränstrafik och samarbete från 1997, vilket innebär att parlamentet skulle behöva ratificera det.

Som en konsekvens av denna olösta gränskonflikt har Kroatiens unilaterala beslut från oktober 2003 om att utöka sin jurisdiktion i Adriatiska havet genom en skyddad ekologisk zon och fiskezon lett till betydande spänningar i förbindelserna med grannländerna. I oktober 2003 uppmanade rådet Kroatien att omedelbart inleda en konstruktiv dialog med sina grannländer för att bemöta alla inblandade parters oro beträffande denna fråga. Det har under de första månaderna av 2004 hållits några trilaterala möten (mellan Italien, Kroatien och Slovenien) för att finna en gemensam lösning innan "zonen" träder i kraft (2 oktober 2004), men det har ännu inte nåtts någon politisk överenskommelse.

Efter tio års mödosamma förhandlingar undertecknades i december 2001 slutligen ett avtal om kärnkraftverket i Krsko, vilket trädde i kraft den 1 juli 2002. Enligt detta avtal skall rätten att äga och driva kärnkraftverket delas lika mellan länderna. I avtalet regleras dessutom alla olösta ekonomiska frågor mellan det kroatiska elektricitetsverket HEP och det slovenska elektricitetsverket ELES som uppkommit mellan 1998 och den 30 juni 2002. Enligt HEP sker genomförandet av avtalet på ett smidigt sätt. Frågan om förvaring av kärnavfall har ännu inte lösts. Dessutom har Kroatien för HEP:s del begärt en kompensation på 56 miljoner US-dollar från Slovenien för utebliven leverans av elektricitet efter den 1 juli 2002, som är det datum då avtalet skulle ha trätt i kraft. Länderna har hittills inte kunnat komma överens om storleken på kompensationen till HEP.

Under f.d. Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslaviens tid sattes det in utländsk valuta motsvarande ett belopp på totalt 422 miljoner euro i Ljubljanska Bankas filialer i Kroatien [18]. När Jugoslavien upplöstes behöll Ljubljanska Bankas filialer de kroatiska medborgarnas sparmedel. För att kompensera de kroatiska medborgarna erbjöd regeringen 1991 innehavarna av dessa konton att medlen skulle flyttas från Ljubljanska Banka till kroatiska handelsbanker [19]. Sparmedel på omkring 279 miljoner euro överfördes till kroatiska handelsbanker som en del av statsskulden. De återstående sparmedlen på cirka 150 miljoner euro överfördes inte [20] och är fortfarande föremål för individuella fordringar mot Ljubljanska Banka. Andra f.d. republiker i Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien har liknande problem med denna bank. Detta problem, som berör hela regionen, har ännu inte kunnat lösas.

[18] Per den 31 december 1991.

[19] De utländska medborgarnas innehav på valutakontona i Ljubljanska Banka omvandlades till Kroatiens statsskuld. Regeringen utfärdade obligationer till handelsbankerna som skulle utbetalas genom 20 halvårsvisa betalningar med en räntesats på 5 %. Medborgarna kunde antingen få dessa utbetalningar eller begära att få obligationerna från bankerna för att köpa statligt ägda lägenheter eller aktier eller andelar i statligt ägda företag.

[20] Vid den tidpunkten hoppades ett antal kontoinnehavare att få bättre villkor (än de villkor som erbjöds av den kroatiska regeringen) genom direkta förhandlingar med Ljubljanska Banka, d.v.s. de villkor som erbjöds slovenska medborgare.

Kroatien och Albanien har goda politiska förbindelser och det pågår en politisk dialog på hög nivå. Frihandelsavtalet mellan länderna trädde i kraft under våren 2003; emellertid har genomförandet på grund av bristande kunskap om detaljerna i avtalet varit problematiskt vid vissa tullstationer. Det har undertecknats 23 bilaterala avtal, bl.a. på områdena hälso- och sjukvård, tullsamarbete och återtagande. Viseringspolitiken mellan länderna har förenklats (för affärskontakter) och i juni 2003 avskaffade Albanien viseringstvånget för kroatiska medborgare. Ett frihandelsavtal är i kraft sedan juni 2003.

De bilaterala förbindelserna med Italien är intensiva och av särskild betydelse för Kroatien eftersom Italien är landets största handelspartner och en viktig investerare. De i grunden goda förbindelserna med Italien störs emellertid av några viktiga frågor. Den främsta av dessa är "Esuli-frågan". Mellan 1943 och 1947 lämnade uppskattningsvis 90 % av den italienska befolkningen Jugoslavien och efterlämnade egendom som sedan nationaliserades av den jugoslaviska staten. Kompensation för Esuli-egendom regleras delvis genom Osimoavtalet från 1975 och Romavtalet från 1981, vilka ingicks mellan Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien och Italien [21]. Återlämnande av nationaliserad Esuli-egendom är nu möjligt, eftersom det kroatiska parlamentet antog en ny lag om avnationalisering i juli 2002 som ger även utländska medborgare rätt till återlämnande och kompensation om detta fastställs i bilaterala avtal. Kroatien och Italien kom överens om att inleda bilaterala förhandlingar i oktober 2002.

[21] I dessa avtal regleras Jugoslaviens och Italiens ömsesidiga krav på krigsskadestånd. Enligt Osimoavtalet var Jugoslavien inte tvunget att utbetala ersättning direkt till de italienska medborgarna, utan kunde låta skadeståndet gå till den italienska staten, som i sin tur skulle ge sina medborgare, d.v.s. Esuli, ersättning.

Den unilaterala förklaring som det kroatiska parlamentet antog i oktober 2003 för att förlänga giltighetstiden för den "skyddade ekologiska zonen och fiskezonen" i Adriatiska havet var ett initiativ som inte var förenligt med den europeiska principen för regionalt samarbete och har därför skapat vissa spänningar i de bilaterala förbindelserna. Bristen på samarbete från Kroatiens sida när det gäller att förhindra incidenter i Adritiska havet är också en öppen fråga. Ytterligare en fråga som är av särskild betydelse i de bilaterala förbindelserna är skyddet av den italienska minoritetens rättigheter i Kroatien. Vissa framsteg har skett, men frågan måste följas kontinuerligt även i fortsättningen.

1.4. Allmän bedömning

Institutionerna i Kroatien är demokratiska och stabila. De fungerar på normalt sätt och vinnlägger sig om att respektera gränserna för sina befogenheter och samarbeta med varandra. Valen 2000 och 2003 var fria och rättvisa. Oppositionen tar på normalt vis del i institutionernas arbete.

Det finns inga större problem när det gäller rättsstatsprincipen och respekten för de grundläggande rättigheterna. Kroatien behöver dock vidta åtgärder för att garantera ett fullgott skydd för minoriteters rättigheter, särskilt den serbiska minoritetens. Kroatien behöver påskynda genomförandet av den konstitutionella lagen om nationella minoriteters rättigheter och arbetet för att underlätta serbiska flyktingars återvändande från Serbien och Montenegro och från Bosnien och Hercegovina. Rättsväsendets sätt att fungera behöver förbättras avsevärt. Kampen mot korruption måste bli effektivare.

Kroatiens samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY) har förbättrats avsevärt under de senaste månaderna. I april 2004 fastslog chefsåklagaren att Kroatien nu i full utsträckning samarbetar med ICTY. Kroatien bör fortsätta detta oinskränkta samarbete och vidta alla åtgärder som krävs för att den sista av de åtalade personerna skall påträffas och överlämnas till ICTY i Haag. Kroatien är engagerat i det regionala samarbetet, men fortsatta insatser krävs på detta område. Det är särskilt viktigt att gränstvisterna med grannländer kan lösas i enlighet med internationella normer för tvistlösning samt att de problem som uppstått till följd av den ensidiga förklaringen om upprättandet av en skyddad "ekologisk zon och fiskezon" i Adriatiska havet kan lösas.

2. EKONOMISKA KRITERIER

Europeiska rådet fastställde 1993 vid sitt möte i Köpenhamn följande ekonomiska kriterier för anslutning till EU:

" Det skall finnas en fungerande marknadsekonomi.

" Landet skall ha förmåga att hantera konkurrens och marknadskrafter inom unionen.

Det finns ett samband mellan dessa kriterier. En fungerande marknadsekonomi kan, för det första, lättare hantera konkurrens. När det gäller medlemskap i unionen är, för det andra, den fungerande marknaden liktydigt med den inre marknaden. Utan integration i den inre marknaden skulle ett medlemskap i EU förlora sin ekonomiska betydelse, både för Kroatien och för dess partner.

Ett kandidatland måste förbinda sig att fortlöpande fullgöra de ekonomiska skyldigheter som följer av ett medlemskap. Denna oåterkalleliga förpliktelse är nödvändig för att skapa förvissning om att alla parter på den utvidgade EU-marknaden kommer att fortsätta att agera enligt gemensamma regler. Förmågan att överta gemenskapens regelverk har flera dimensioner. Å ena sidan måste Kroatien kunna påta sig de ekonomiska skyldigheterna inom ramen för ett medlemskap på ett sådant sätt att den inre marknaden fungerar väl och rättvist. Å andra sidan krävs det, för att landet skall kunna hantera konkurrensen på den inre marknaden, att de underliggande ekonomiska betingelserna är gynnsamma och att den kroatiska ekonomin är flexibel och förfogar över mänskligt och fysiskt kapital, särskilt infrastruktur, i tillräcklig omfattning. Saknas detta är det sannolikt att vissa grupper i samhället kommer att uppleva konkurrensen som alltför stark och kan komma att ställa krav på skyddsåtgärder. Om sådana åtgärder genomförs skulle den inre marknaden undergrävas.

Om det kan nås ett brett samförstånd i Kroatien om vilka ändringar av den ekonomiska politiken som krävs för medlemskap i EU och om Kroatien kan uppvisa varaktiga resultat när det gäller att genomföra ekonomiska reformer skulle landet lättare kunna hålla fast vid sitt åtagande att fullgöra de ekonomiska skyldigheter som följer av ett medlemskap.

2.1. Ekonomisk utveckling

Kroatien är en liten ekonomi, med 4,4 miljoner invånare och en bruttonationalprodukt (BNP) 2002 i löpande priser på 176,4 miljarder kroatiska kuna (nedan kallade "kuna"), motsvarande 23,8 miljarder euro. Landets folkmängd motsvarar ungefär 1,2 % av Europeiska unionens, dess BNP endast omkring 0,26 % av unionens. BNP per capita uppgår till ca 40 000 kuna eller 5 400 euro (beräknat efter den genomsnittliga växelkursen 2002). BNP per capita efter justering för köpkraftsparitet uppgick till 8 267 US-dollar 1999 eller 35,9 % av genomsnittet i EU [22]. Det saknas tillförlitliga uppgifter om BNP på regional nivå. Preliminära beräkningar tyder på att det finns uttalade skillnader bland de 21 regionala enheterna ("zupanije"), med staden Zagreb långt över genomsnittet, både i absoluta tal och per capita.

[22] Den kroatiska statistikbyrån beräknar BNP, efter justering för köpkraftsparitet, tillsammans med OECD vart tredje år (den senaste beräkningen avsåg 1999). Aktuella uppgifter om BNP per capita efter justering för köpkraftsparitet finns inte att tillgå vare sig hos de kroatiska myndigheterna eller IMF. Vienna Institute for International Economic Studies (WIIW) uppskattar att BNP per capita efter justering för köpkraftsparitet uppgick till 9 210 euro 2002.

Makroekonomisk bakgrund

Såsom delrepublik i Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien antog Kroatien ett socialistiskt system med självstyre och socialt ägande. Fri prissättning för flertalet konsumentvaror och viss konkurrens tilläts inom systemets ram. Följden blev en förhållandevis väl utvecklad privat sektor och en hög BNP-andel för tjänstesektorn jämfört med andra länder i Central- och Östeuropa. Den snabba tillväxten under perioden 1950-1980 byggde på höga investeringskvoter på 30 % eller däröver, som understöddes av en omfattande upplåning från utlandet. Redan före självständigheten gick en stor del av den kroatiska exporten till marknader i väst, även om exporten till länderna i Rådet för ömsesidigt ekonomiskt bistånd utgjorde ungefär 25 % av den totala exporten (1990). Trots ständiga underskott i handeln noterades före självständigheten ett överskott i bytesbalansen motsvarande 7-8 % av BNP. Detta förklaras av de kontinuerliga överskotten på bytesbalansens tjänstedel, huvudsakligen tack vare turismen. Under 1980-talet ledde den internationella skuldkrisen och ett minskat kapitalinflöde till att investeringarna sjönk och tillväxten stannade av. Mellan 1987 och 1990 sjönk BNP med omkring 11 %. De förluster inom företagssektorn som följde fångades upp inom banksystemet och finansierades så småningom av staten med stigande inflation, som så småningom övergick i hyperinflation, som följd.

Omedelbart efter det att Kroatien 1991 hade förklarat sig självständigt från Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien hamnade landet i det krig som tog slut först 1995. Kriget vållade direkt skada, särskilt på infrastruktur och bostäder. Det vållade också indirekt ekonomisk skada, genom störningar i handeln mellan de förutvarande medlemmarna av förbundsrepubliken Jugoslavien och i de viktigaste trafiklederna mellan landets olika delar. Följden blev att turismen, landets viktigaste exportnäring, allvarligt drabbades (intäkterna sjönk till 10 % av förkrigsnivån).

Parallellt härmed ställdes Kroatien inför de problem som övergången till ett nytt ekonomiskt system och förlusten av några av de traditionella marknaderna i Östeuropa medförde. Krigets verkningar, självständigheten och den ekonomiska övergången ledde tillsammans till allvarliga obalanser: lågkonjunktur, extern obalans och obalans i de offentliga finanserna, hög inflation och växande arbetslöshet som dämpades endast tack vare att arbetskraften minskade på grund av konflikten. En framgångsrik stabiliseringssatsning inleddes i slutet av 1993 och ledde till prisstabilitet och en genomsnittlig årlig BNP-tillväxt på drygt 6 % 1994-1997. Övergången till marknadsekonomi inleddes strax efter självständigheten, och i mitten av 1990-talet betraktades Kroatien av Världsbanken och Internationella valutafonden (IMF) som ett av de mest framgångsrika övergångsländerna.

Den ekonomiska situationen började emellertid försämras igen under 1997. I ett försök att kyla ned ekonomin, som visade tecken på överhettning, begränsa kreditexpansionen och stabilisera växelkursen stramades penningpolitiken åt från slutet av 1997 till 1999. Användning av likviditeten för att förvärva utländsk valuta i spekulationssyfte och den otillräckliga omstruktureringen, som inverkade negativt på företagens konkurrenskraft, ledde emellertid till en snabb uppbyggnad av obetalda förfallna skulder i ekonomin, såväl mellan företag som mellan staten och företag. Kombinationen av stram penningpolitik, en nedgång i inhemsk efterfrågan och en försvagning av bankernas utlåningsportföljer ledde till en bankkris 1998-1999. Växande strukturella problem, skattehöjningar och höjda reglerade priser samt effekterna av Kosovokrisen bidrog tillsammans till den lågkonjunktur som inleddes sista kvartalet 1998 och fortsatte till och med tredje kvartalet 1999, varefter de första tecknen på en återhämtning kunde noteras. BNP sjönk med 0,9 % i reala termer 1999, men ökade under de påföljande åren i stigande takt: den genomsnittliga tillväxttakten var 4 % under perioden 2000-2002.

Övergångsprocessen från planekonomi till marknadsekonomi i Kroatien fick omfattande följder för arbetsmarknaden. Under övergångsprocessens första skede utmärktes arbetsmarknaden framför allt av snabba förändringar i den sektorsvisa sysselsättningsstrukturen, sjunkande sysselsättning och stigande arbetslöshet. Arbetslösheten (enligt ILO:s normer) ökade från 10 % 1996 till upp till 17,0 % under första halvåret 2001 för att sedan minska igen till 14,4 % under andra hälften av 2002. Arbetslösheten varierar mycket mellan de regionala enheterna, alltifrån 13 % till 40 %, med särskilt höga nivåer i gränsregionerna. Långtidsarbetslösa utgjorde ungefär 53 % av det totala antalet arbetslösa 2002. Ungdomsarbetslösheten (åldersgruppen 15-24) var särskilt hög, 34,4 %. Mönstret för de olika sektorernas och industriernas absoluta och relativa betydelse har gradvis blivit allt mer likt det som råder i de utvecklade marknadsekonomierna. Man har emellertid inte lyckats skapa tillräckligt många arbetstillfällen totalt sett inom de produktiva delarna av ekonomin för att absorbera den arbetskraft som frigjorts från icke-konkurrenskraftiga företag vilka tvingats anpassa sig till de nya marknadsförutsättningarna. Utrikesbalansen har varit bräcklig och uppvisade till en början stora svängningar. Trots att inkomsterna från turism, och därmed tjänstebalansen, återhämtade sig efter kriget och på nytt efter Kosovokrisen 1999 har bytesbalansen varit negativ sedan 1995.

De utländska direktinvesteringarna fortsatte att ligga på en låg nivå fram till och med 1995, på grund av effekterna av kriget och som en följd av att överlåtelser till företagsledning och anställda gavs förtur i privatiseringsprocessen. Därefter ökade de väsentligt, särskilt från och med 1998. Enligt de kroatiska myndigheterna uppgick det kumulerade inflödet av utländska direktinvesteringar under perioden 1993-2002 till totalt ungefär 7,45 miljarder euro, eller 1 656 euro per capita. Omkring 75 % av investeringarna härrörde från EU, 15 % från Förenta staterna. Närmare två tredjedelar av investeringarna hade anknytning till privatiseringsprojekt, huvudsakligen inom bankväsendet, telekommunikationssektorn och läkemedelssektorn.

Under perioden omedelbart efter självständigheten ökade underskottet i den konsoliderade offentliga sektorn till 5,1 % av BNP. Budgetsituationen stabiliserades därefter, med betydligt lägre underskott och till och med överskott några år fram till och med 1999, när den ekonomiska krisen ledde till att den snabbt försämrades igen. Budgeten var emellertid upplagd på ett sådant sätt att de faktiska effekterna av finanspolitiken klart underskattades. Den upprättades nämligen på ren utgifts- och inkomstbasis ("kontantprincipen") och avspeglade därför inte fonder som upprättats utanför budgeten, inte heller det utbredda bruket inom den offentliga förvaltningen att betala förfallna skulder för sent och att tillämpa betalningsmetoder som inte inbegriper kontanter. Nyligen gjorda beräkningar på bokföringsmässiga grunder av det statsfinansiella läget under tidigare år visar att underskottet ökade till som mest 8,2 % av BNP 1999 för att sedan gradvis minska (i dessa beräkningar ingår de fonder utanför budgeten som avses ovan samt olika statliga organ och organ på lokal myndighetsnivå).

Den kroatiska centralbanken (Hrvatska narodna banka) inrättades i december 1990. Enligt lagen om Kroatiens centralbank skall banken vara verksamhetsmässigt oberoende av regeringen. Banken skall utforma och verkställa valutapolitiken och penningpolitiken. I avsaknad av effektiva penningmarknader och räntekänsliga monetära instrument har en stabilisering av kunan gentemot "ankarvalutan" (den tyska marken, senare euron) varit det viktigaste penningpolitiska instrumentet. Banken inriktar sig i praktiken mera på växelkursen mellan kunan och euron än på penningtillgången. Även om operationer på den öppna marknaden existerar i teorin kontrollerar banken i regel penningtillgången genom att utnyttja indirekta instrument, t.ex. krav på reserver, och refinansiering av krediter. Banken har varit framgångsrik i sina strävanden att åstadkomma prisstabilitet och har lyckats hålla inflationen på ensiffrig nivå sedan 1995.

Den kroatiska dinaren infördes den 23 december 1991 som interimistisk övergångsvaluta i den oberoende kroatiska staten och blev den 1 januari 1992 enda lagliga betalningsmedel i landet. Dinaren ersattes i maj 1994 av den kroatiska kunan. Kroatiens ekonomi utmärks fortfarande - ett arv från den tidigare hyperinflationen - av en omfattande valutasubstitution eller faktisk övergång till euro ("euroisering"). Den nuvarande kroatiska valutaordningen klassificeras som ett system med styrd växelkurs utan något i förväg angivet intervall. I maj 1995 godtog Kroatien förpliktelserna enligt artikel VIII i Internationella valutafondens stadgar, och kunan blev då fullt konvertibel för löpande betalningar.

Handeln med varor med EU har alltid varit rätt omfattande och fortsatte att växa fram till och med 1995. EU:s andel av Kroatiens handel uppgick då till 60 % på både exportsidan och importsidan. Under Kosovokonflikten sjönk EU:s andel av den kroatiska exporten till under 50 %, men återhämtade sig till ungefär 55 % år 2000 och har sedan dess legat kvar på den nivån. Andelen ökar till närmare 70 % om man också beaktar handeln med de länder som kommer att ansluta sig till EU 2004. Viktigaste handelspartner är Italien, Tyskland och Österrike. Efter att ha minskat kraftigt mot slutet av 1995 har den andel av handeln som övriga länder i förutvarande Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien representerar ökat igen. Slovenien och Bosnien och Hercegovina är de viktigaste partnerna. Länderna i Centraleuropeiska frihandelsområdet (Cefta), exklusive Slovenien, har fått minskad betydelse i Kroatiens handel. Handeln med Ryssland och övriga delar av förutvarande Sovjetunionen minskade efter självständigheten och har därefter inte återhämtat sig. Endast importen från Ryssland (huvudsakligen olja) har ökat. I uppgifterna ovan ingår dock inte turism, den i särklass viktigaste näringsgrenen när det gäller att generera exportinkomster (se även del 3 kapitel 15 - Industripolitik).

I likhet med vad som gäller i andra övergångsekonomier kännetecknas Kroatiens export av en hög andel för produkter från arbets- och kapitalintensiva industrier och en låg andel för produkter från teknikintensiva industrier. Den viktigaste exportgruppen är maskiner och transportutrustning. Detta avspeglar betydelsen av varvsindustrin, som efter hand fått ökad tyngd och stod för närmare 30 % av total export 2001. Varvsindustrin spelar på grund av den höga andelen importerade insatsvaror i produktionen en stor roll också på importsidan. Bland övriga viktiga näringar, dock med en minskande andel, kan nämnas tillverkade varor, bland annat textilvaror och kemikalier. Jordbruket spelar en mindre roll när det gäller exportens sammansättning.

Strukturella förändringar

Kroatien inledde sin övergångsprocess från en gynnsam startpunkt. Det var den näst rikaste av de jugoslaviska republikerna och hade en viss fungerande infrastruktur, en utvecklad turistnäring och etablerade förbindelser med väst. Landet hade industrialiserats innan det blev socialistiskt och anammade aldrig kommunistinspirerad kommandoplanering. Marknadsinträde var inte något som uteslutande avgjordes av staten, och marknadsprissättning tillämpades på många områden. Sedan 1988 hade det varit möjligt att driva verksamhet i form av privata företag i Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslavien.

Efter självständigheten har Kroatien genomgått en avindustrialisering, om än i mindre omfattning än andra östeuropeiska länder. Processen har saktat av efter 1996. Tillverkningsindustrin, som svarar för ungefär 71 % av industriproduktionen (inklusive byggnadsverksamhet) har minskat i betydelse, både uttryckt som andel av BNP (21,6 % 2001) och uttryckt som andel av sysselsättningen (21,3 % 2001). Tjänstesektorn, särskilt turismen, som redan från början var omfattande, har fortsatt att växa från omkring 50 % av BNP vid självständigheten till ungefär 60 %. Jordbrukets andel av BNP sjönk sakta under 1990-talets senare hälft men är fortfarande drygt 9 %, vilket avspeglar den långsamma omstruktureringen inom denna sektor och absorptionen av människor som förlorat sina arbeten inom tillverkningssektorn och i stället arbetar som egenföretagare inom jordbruket.

Systemet för de offentliga finanserna har länge varit ett bekymmer. Det har funnits tecken på ökade statliga ingripanden, brist på öppenhet samt bristande tillförlitlighet hos uppgifterna om statens inkomster och utgifter, uppgifter som dessutom kommer fram med fördröjning. Flera faktorer har bidragit till denna ogynnsamma utveckling: bristande integration av förvaltningsorganen under central förvaltningsnivå, anslagstilldelning utanför budgeten med åtföljande brist på insyn (när det gäller beviljande och registrering av statliga subventioner och statliga garantier), bristande kontroll av hur anslag utnyttjas, otillräckligt utvecklad planering på medellång sikt, bristfälliga regler och procedurer när det gäller budgetförvaltning samt begränsad ansvarsskyldighet. Under senare år har det tagits initiativ till flera åtgärder (även om det finns fortsatt utrymme för förbättringar): ett samlat konto för statskassan har införts, vilket också inbegriper en utveckling i riktning mot redovisning på bokföringsmässiga grunder, likaså ett nytt redovisningssystem, anslag utanför budgeten har integrerats i budgeten, rapporterings- och uppföljningskraven har skärpts och en ny grundläggande budgetlag antogs i mitten av 2003.

Systemet med socialt ägda företag och arbetarstyre medförde före 2000 att skiljelinjen mellan ägare, företagsledning och arbetstagare var oklar: i flertalet företag utsågs cheferna av de anställda. I större företag nominerades de av myndigheterna. Detta ledde till löneupptrappning, översysselsättning och underinvestering. Förlustföretag överlevde, inte så mycket på grund av statliga subventioner, utan därför att de ackumulerade obetalda förfallna skulder till andra företag och hade lätt att få banklån - vilket i sin tur underminerade banksektorns sundhet.

Två centrala lagar utgjorde grundvalen för privatiseringen i Kroatien: lagen om företagsomvandling från 1991, som omfattade totalt 3000 socialt ägda företag (med undantag av 10 stora infrastrukturföretag och företag inom försörjningssektorn som betecknades som offentliga företag), samt lagen om privatisering från 1993, vilken ändrades 1996. Sedan 1996 privatiseras offentliga företag på grundval av separata lagar. Privatiseringen genomfördes till en början ofta i form av interna utförsäljningar (till företagsledning och anställda), vilket inte underlättade en modernisering av företagsstyrningen. När den interna förturen till förvärv upphörde att gälla övergick man i den andra fasen (från och med 1993) till offentliga auktioner och anbudsförfaranden, som blev särskilt framgångsrika sedan det blivit tillåtet att förvärva aktier mot betalning i frysta innehav av utländsk valuta [23]. Kupongprivatisering inleddes i praktiken 1998, men gav endast kortsiktiga resultat fram till den ekonomiska krisen. Privatiseringen av offentliga företag och andra "strategiska" tillgångar (t.ex. banker) som inte omfattas av lagen om företagsomvandling eller lagen om privatisering inleddes först i slutet av årtiondet i samband med ett ökande tryck på budgeten.

[23] De frysta tillgodohavandena i utländsk valuta härrör från f.d. jugoslaviska medborgares rätt att ha konton i utländsk valuta i inhemska banker som själva var ålagda att deponera den utländska valutan hos den jugoslaviska centralbanken (NBY). Efter Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslaviens upplösning behöll NBY dessa medel, och den krotatiska regeringen beslöt att acceptera att tillgångarna fick karaktär av offentlig skuld. Regeringen utfärdade 1991 obligationer till de kroatiska bankerna i utbyte mot deras fordringar på NBY och fryste 1991 tillgångarna men tillät att de användes av medborgarna i samband med privatiseringsprojekt.

Reglerade priser hade inte förekommit i Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslaviens ekonomiska system. Efter självständigheten avskaffades alla direkta priskontroller, med några undantag (trä, transport, posttjänster). Energipriser och telepriser regleras av de ansvariga organen. Reglerade priser förekommer också för offentliga tjänster på lokal nivå. Denna situation gällde fortfarande 2003.

Det kroatiska banksystemet dominerades fram till 1990-talets sista år av statsägda banker som bedrev sin verksamhet inom en otillräcklig regelram. Sektorn präglades av bristfällig tillsyn och risk för politisk inblandning. I samband med att den ekonomiska situationen förvärrades från och med 1997 uppdagades allvarliga solvensproblem i banksektorn, vilka ledde till bankkrisen 1998 och 1999. Banksektorn har sedan dess omstrukturerats och konsoliderats. Tillsynen och kapitalkraven har skärpts. Sektorn har till största delen privatiserats och kontrolleras nu av utländska bankgrupper. Återställningen och stabiliseringen av sektorn har emellertid skett till höga kostnader: staten har sedan 1991 lagt ned 5,6 miljarder euro, motsvarande 33 % av den genomsnittliga bruttonationalprodukten, på åtgärder för att återställa banksystemet.

Det fanns tecken på förekomsten av en betydande svart sektor i den kroatiska ekonomin, underblåst av den väpnade konflikten fram till och med 1995. En rad faktorer, bland annat införandet av mervärdesskatt 1998, förbättrad statistisk redovisning och utländska företags inträde särskilt inom detaljhandelssektorn, har emellertid bidragit till att den svarta sektorn minskat i omfattning under de senaste åren. I en utredning från det kroatiska institutet för offentliga finanser 2001 uppskattas den svarta ekonomins andel av genomsnittlig BNP till omkring 25 % under perioden 1990-1995 och omkring 10 % under perioden 1996-2000, baserat på metoden för beräkning av poster som faller utanför nationalräkenskaperna.

2.2. Bedömning enligt Köpenhamnskriterierna

Förekomsten av en fungerande marknadsekonomi

För att en fungerande marknadsekonomi skall anses föreligga krävs att såväl priser som handel är liberaliserade och att det finns ett tillämpbart rättsligt system som inbegriper äganderätt. En marknadsekonomi fungerar bättre om det råder makroekonomisk stabilitet och samförstånd om den ekonomiska politiken. En väl utvecklad finansiell sektor och avsaknad av betydande hinder för marknadstillträde och marknadsutträde förbättrar ekonomins effektivitet.

Det finns ett växande politiskt samförstånd om huvudinriktningen av den ekonomiska politiken. Fram till och med 2000 tillämpade Kroatien en strategi som utmärktes av relativt försiktiga steg i det strukturella reformarbetet. Samförstånd mellan arbetsmarknadsparterna eftersträvades. Detta bidrog till att social stabilitet kunde upprätthållas, men innebar också att de nödvändiga reformerna fördröjdes. När den nya kroatiska regeringen tillträdde i början av 2000 antog den en strategi med ett medellångt perspektiv och anpassade sedan sina utvecklingsprioriteringar. Under senare år har tyngdpunkten i politiken skiftat från allmän makroekonomisk stabilisering till budgetkonsolidering och strukturella anpassningar. Syftet har varit att stärka konkurrenskraften och att skapa arbetstillfällen genom ett dynamiskt genomförande av strukturreformer. De ekonomiska och finansiella programmen har understötts bland annat genom två förebyggande stand-by-avtal med Internationella valutafonden och ett strukturanpassningslån från Världsbanken. Diskussioner pågår med Internationella valutafonden om ett nytt program som skulle ta vid sedan det andra stand-by-avtalet löpt ut. Ett ekonomiskt och socialt råd bestående av företrädare för regeringen, arbetsgivare och fackföreningar har inrättats som rådgivande organ. Rådet har emellertid inte alltid kunnat enas i de frågor som diskuterats. I en resolution angående Kroatiens anslutning till Europeiska unionen, vilken stöddes av alla grupper som var representerade i parlamentet, anförde det kroatiska parlamentet i december 2002 att Kroatiens anslutning till Europeiska unionen är ett strategiskt nationellt mål som, enligt opinionsundersökningar, en överväldigande majoritet av befolkningen ansluter sig till. I överensstämmelse med detta mål har målen för den ekonomiska politiken fastställts i ett första "Nationellt program för Republiken Kroatiens integration i Europeiska unionen", som antogs av den kroatiska regeringen i december 2002. Medvetenheten om att det krävs samordning mellan de olika politiska ministerierna för att nå dessa mål synes öka, liksom viljan att åstadkomma den. Det finns eller har nyligen inrättats samordningsorgan i ekonomiska frågor på det centrala regeringsplanet, mellan finansministeriet och den kroatiska centralbanken och mellan de viktigaste statistikproducenterna. Även om det därmed finns en formell ram för samordning framstår det emellertid som nödvändigt att det faktiska genomförandet av samordningen förbättras.

BNP-tillväxten nådde på nytt förhållandevis höga nivåer efter konjunkturnedgången 1999. Efter 1996 har Kroatien haft en genomsnittlig BNP-tillväxt på 3,7 %, trots konjunkturnedgången 1999 då ekonomin krympte med 0,9 %. Inhemsk efterfrågan, särskilt delvis lånefinansierad privat konsumtion, var under denna period den främsta tillväxtmotorn, medan offentlig konsumtion spelade en mindre roll efter 2000. Investeringarnas bidrag till tillväxten (huvudsakligen genom offentligt initierade investeringar i vägar och bostäder) har ökat igen efter 2000 när den negativa tillväxten i de offentliga investeringarna övergick i positiv tillväxt, och investeringarna ökar nu i snabbare takt än den privata konsumtionen. Efter en treårig lageravveckling ökade lagren åter 2002. Trots att bytesbalansen varit negativ sedan 1996 bidrog utländsk efterfrågan (netto) positivt till tillväxten under perioden 1998-2000. Med tanke på den rimligt höga investeringskvoten (24,8 % av BNP 2002), ett minskande underskott i de offentliga finanserna och en tillväxt med inhemsk efterfrågan som främsta motor borde Kroatien kunna stå emot yttre påfrestningar tämligen väl. Sårbara punkter är emellertid utlandsskuldens fortsatta ökning, det ganska stora underskottet i bytesbalansen och bytesbalansens beroende av turism samt det begränsade budgetpolitiska manöverutrymmet.

Handelsbalansen och bytesbalansen har sedan 1996 uppvisat ganska stora underskott. Underskottet i handeln med varor minskade under den ekonomiska avmattningen men ökade igen i samband med den ekonomiska återhämtningen efter 1999. I genomsnitt motsvarade underskottet i handeln med varor 20,2 % av BNP under perioden 1996-2002 och 23,55 % 2002. Detta avspeglade en hög inhemsk efterfrågan baserad på privat konsumtion och offentligt finansierade byggnadsprogram och, under senare tid, den ekonomiska avmattningen hos landets viktigaste handelspartner, EU. Importen ökade snabbare än exporten under hela perioden utom åren 1998 och 1999. Turismen, som återhämtade sig särskilt efter Kosovokrisen, är den viktigaste exportnäringen och spelar därför en viktig roll som källa till utländsk valuta, även om den också genererar importefterfrågan. I jämförelse med handelsbalansen för varor är underskottet i varu- och tjänstebalansen därför betydligt lägre (8,7 % av BNP 2001 och närmare 12 % 2002). Underskottet i bytesbalansen uppgick genomsnittligt till 6,3 % av BNP under perioden 1996-2002 och till 7,1 % 2002, men uppvisade ett oregelbundet utvecklingsmönster under åren. Av tillgängliga uppgifter att döma fortsatte de utmärkande dragen från tidigare, dvs. ett växande underskott i handeln med varor och fortsatt förbättrade inkomster från turism, att prägla också 2003, även om bytesbalansunderskottet väntas ha varit lägre det året än genomsnittligt för perioden 1996-2002. Eftersom siffrorna tidigare ofta reviderats finns det emellertid ett behov av att förbättra tillförlitligheten hos betalningsbalansuppgifterna.

Underskotten i bytesbalansen har finansierats genom utländsk upplåning och utländska direktinvesteringar. Efter att ha undertecknat avtal med Parisklubben och Londonklubben om en skuldomläggning senast 1996 fick Kroatien tillträde till de internationella marknaderna och kunde tack vare sin förbättrade kreditvärdighet låna upp medel på allt gynnsammare villkor (huvudsakligen i form av obligationer i euro). Resultatet blev att den utländska upplåningen, som i tilltagande omfattning byggdes på genom privat upplåning i utlandet, ökade från 26,7 % av BNP 1996 till 68,5 % av BNP 2002 (den offentliga utlandsskulden motsvarar ungefär 32 % av BNP, varav ungefär en tredjedel härrör från skulder till utlandet från Socialistiska förbundsrepubliken Jugoslaviens tid). I enlighet med IMF-programmet har den kroatiska centralbanken vidtagit administrativa åtgärder för att hålla tillbaka den kraftiga tillväxten i utlandsskulden, som emellertid uppskattas ha ökat ytterligare till ca 72 % av BNP i slutet av 2003. De utländska direktinvesteringarna ökade från 1995, särskilt från och med 1998, och hade framför allt samband med privatiseringen. Nettoinflödet av utländska direktinvesteringar uppgick till 1,15 miljarder euro 2000 och till 1,57 miljarder 2001, varefter det minskade till 384 miljoner euro 2002. I genomsnitt motsvarade de utländska direktinvesteringarna 5 % av BNP under perioden 1996-2002. Under perioden 1999-2001 täckte inflödet av utländska direktinvesteringar med god marginal underskottet i bytesbalansen.

Arbetslösheten är fortsatt hög, men det finns tecken på att situationen långsamt förbättras. Växande arbetslöshet var en bestående företeelse i Kroatien från och med början av 1980-talet. Fram till och med 2001 ökade sysselsättningen inte, trots den ekonomiska tillväxten. Det finns flera skäl till varför arbetslösheten fortfarande är hög: tillskottet av arbetssökande från företag som avvecklats eller gått i konkurs har inte helt kompenserats genom nya arbetstillfällen, löneökningarna har genomsnittligt legat något över produktivitetstillväxten, socialförsäkringsavgifterna är rätt betungande och arbetsmarknaden utmärks av betydande stelhet (vilket avspeglas i höga kostnader för förfaranden och ersättningar i samband med friställning av enskilda individer, restriktioner när det gäller att tillfälligt anställa personal och höga kostnader för kollektiva uppsägningar). Utvecklingen mot sjunkande arbetskraftstal och sysselsättningsgrad samt ökande arbetslöshet förefaller emellertid ha vänt under 2002. Den kraftiga ekonomiska tillväxten, vissa systemförändringar och en konsolidering av data resulterade i att den officiella arbetslösheten fortlöpande sjönk mellan 2002 och september 2003, då den började öka något. I november 2003 uppgick den officiella arbetslösheten till 18,9 %, vilket är 2,7 procentenheter lägre än i november 2002. Arbetslösheten överskattas förmodligen i de officiella siffrorna, som inte beaktar sysselsättningen i den svarta ekonomin. Enligt ILO:s beräkningsmetod minskade arbetslösheten till 14,1 % under första halvåret 2003 (den var i genomsnitt 14,8 % 2002). Uttryckt som andel sysselsatta av befolkningen i arbetsför ålder sjönk sysselsättningen fortlöpande från ungefär 50 % 1996 till 41,8 % 2001 för att sedan stiga något till 43,3 % 2002. Regeringen har sedan 2001 satt i gång flera program som syftar till att främja sysselsättningen i enlighet med den s.k. nationella handlingsplanen för ökad sysselsättning, ett vägledande dokument för en aktiv arbetsmarknadspolitik. Arbetslagen, slutligen, ändrades i mitten av 2003 i syfte att öka flexibiliteten på arbetsmarknaderna (bland annat infördes mindre stränga regler beträffande avgångsvederlag).

Kroatien har varit framgångsrikt när det gäller att hålla inflationen nere. Kunans växelkurs gentemot euron är den viktigaste nominella förankringen för prisstabilitet och det viktigaste indirekta målet för penningpolitiken. Det förklaras av dels den omfattande valutasubstitutionen, dels den omfattande handelsintegrationen med EU, dels slutligen eurons uttalade och växande roll när det gäller utrikeshandelns valutastruktur. Tack vare denna penningpolitik har inflationen kunnat hållas på ensiffrig nivå sedan 1995. Mellan 1996 och 2002 uppgick ökningen av detaljhandelspriserna, för närvarande den viktigaste indikatorn i avsaknad av ett konsumentprisindex (KPI), till i genomsnitt 4,3 % (årsgenomsnitt) och under 2002 var den 2,2 % [24]. Inflationen fortsatte att vara låg under de första elva månaderna 2003 och uppgick till i genomsnitt 1,5 % jämfört med samma period 2002. De ortodoxa penningpolitiska instrumenten har emellertid varit begränsat effektiva. En strukturell överskottslikviditet från tidigare år, i kombination med ett svagt betalningssystem och outvecklade metoder för likviditetsförvaltning hos bankerna, har hämmat utvecklingen av penningmarknader och räntekänsliga penninginstrument. Mot denna bakgrund fattade den kroatiska centralbanken i början av 2003 beslut om en rad administrativa åtgärder för att hejda den utlandsfinansierade inhemska kredittillväxten, som riskerade att försämra både utrikesbalansen och banksektorns stabilitet. Åtgärderna upphörde att gälla i slutet av 2003. De administrativa åtgärderna ledde visserligen till en avmattning i kredittillväxten, men utlandsskulden fortsatte ändå att öka under 2003 på grund av direkt upplåning i utlandet och leasingtransaktioner. Centralbankens fortsatta åtstramning av penningpolitiken ledde till stigande räntor på penningmarknaden under fjärde kvartalet 2003, vilket - om trenden fortsätter - kan få konsekvenser för skuldtjänsten på den offentliga upplåningen.

[24] Kärninflationen, vid vars beräkning livsmedelspriser och reglerade priser utesluts från detaljhandelsprisindex, uppgick till i genomsnitt 3, 4 % under samma period. Producentprisökningen var ännu lägre, 2,6 %.

Kunans växelkurs gentemot euron har hållit sig inom ett ganska snävt intervall. Den kroatiska centralbanken tillämpar sedan 1994 en valutapolitik med ett system som klassificeras som "styrd växelkurs" (managed floating), dvs. den strävar efter att dämpa kurssvängningarna för kunan i förhållande till euron. Kurssvängningarna följer normalt ett säsongmässigt mönster med en värdestegring under turistsäsongen på sommaren och en efterföljande värdeminskning. Denna politik har resulterat i en rätt stabil nominell växelkurs, som i praktiken fluktuerat inom ett intervall på +/-6 % av den genomsnittliga kursen sedan 1994. Under senare år har kunans kurs gentemot US-dollarn följt eurons utveckling gentemot dollarn, vilket inverkat på externa indikatorer uttryckta i US-dollar. De nominella och reala effektiva växelkursindikatorerna visade emellertid att kunan tenderade att försvagas under perioden 1996-2000 men stärkas därefter.

Budgetunderskottet har minskat från de tidigare höga nivåerna men framstegen stannade av 2003. Enligt uppgifter från Internationella valutafonden fördjupades underskottet i de offentliga finanserna väsentligt 1999 till 8,2 % av BNP. Delvis finansierades underskottet genom en ökning med 0,8 % av de offentliga organens obetalda förfallna skulder till offentliga och privata företag (dessa skulder uppgick till totalt 5,9 % av BNP). Underskottet minskade sedan till 6,5 % 2000 och till 6,8 % 2001, och regleringen av obetalda förfallna skulder bidrog negativt till finansieringen. I enlighet med justeringarna inom ramen för det av IMF övervakade stand-by-avtalet minskade underskottet ytterligare, till 4,8 % av BNP 2002. Man hade ursprungligen uppskattat att det skulle komma att minska till 4,6 % 2003. De höga lönekostnaderna inom den offentliga sektorn hade nämligen minskat genom lönestopp, ett minskat antal anställda i den offentliga sektorn och sänkta förmåner och bidrag. De faktiska offentliga utgifterna översteg emellertid sista kvartalet 2003 avsevärt de planerade utgifterna, även på grund av lönehöjningar inom offentliga sektorn sent under året, och underskottet 2003 blev därför mer än 5 %. Den offentliga utgiftsstrukturen och insynen i de offentliga utgifterna har förändrats betydligt med tiden. Dessa utgifters andel av BNP minskar gradvis (50,0 % 2002). Medel som anslås utanför budgeten, särskilt för pensioner och hälso- och sjukvårdssektorn, har successivt integrerats i budgeten. Som ett led i en allmän decentraliseringssträvan har offentliga funktioner och inkomster överförts till lokal förvaltningsnivå (mellan 2000 och 2002 ökade inkomsterna i de kommunala och regionala budgetarna sin andel av BNP från 5,7 % till 7,1 %). Problem har emellertid funnits när det gäller att tillhandahålla administrativ kapacitet i tillräcklig utsträckning. Kroatien hade möjlighet att få tillgång till de internationella marknaderna för att finansiera sin återuppbyggnad efter kriget. I kombination med stora intäkter från privatiseringen och en gynnsam inkomstutveckling minskade detta budgetrestriktionerna och resultatet blev ganska höga underskott i statsbudgeten, orsakade delvis av de höga lönekostnaderna inom den offentliga sektorn, samt en ökande offentlig skuldsättning. Under 1999 ledde den ekonomiska och finansiella krisen till att de offentliga finanserna försämrades avsevärt. Under perioden 1996-2002 uppgick de totala inkomsternas andel av BNP till som mest 48,4 % 1999, för att sedan, inbegripet effekterna av det sänkta skattetrycket 2000 och 2002, minska till knappt 45,2 % av BNP 2002. De totala utgifterna uppgick som mest till 56,6 % av BNP 1999 för att sedan minska till omkring 49,5 % 2003. Följden blev ett snabbt ökande underskott i de offentliga finanserna, från 31,6 % av BNP 1997 till 51,6 % av BNP 2001. Det har sedan legat kvar på den nivån. Det primära underskottet ökade till som mest 6,5 % av BNP 1999, varefter den negativa trenden bröts och det primära underskottet stannade vid 2,7 % 2002. För att säkra långsiktig hållbarhet i de offentliga finanserna håller man nu på att ändra det sociala trygghetssystemet. En modern pensionsreform, som bygger på tre pelare, genomförs sedan 2002. Kraven för rätt till arbetslöshetsunderstöd har också skärpts. Reformen av hälso- och sjukvårdssektorn har däremot inte kommit så långt, och erfarenheterna av införandet av kompletterande försäkringssystem har varit blandade. Genom den nya budgetlag som antogs 2003 kommer budgetförvaltningen att förbättras och krav att ställas på en budgetplanering på medellång sikt. Tillsammans med införandet av ett samlat konto för statens finanser och av det nya redovisningssystemet bör detta bidra till att den hittills bristfälliga finansstatistiken blir bättre, i fråga om både kvalitet, räckvidd och regelbundenhet.

Politikens sammansättning har förbättrats sedan 2000, när finanspolitiken inriktades på makroekonomisk stabilitet. I slutet av 1990-talet måste penningpolitiken bära huvudansvaret för bevarad makroekonomisk stabilitet, eftersom finanspolitiken blev allt mer expansiv. Efter 2000 bidrog finanspolitiken gradvis till att det upprättades ett stabilt makroekonomiskt klimat med utgiftssänkningar, lägre lönekostnader inom den offentliga sektorn och en omstrukturering av utgifterna i riktning mot ökade investeringar, även om denna process stannade av 2003. I allmänhet bidrog finanspolitiken till att man kunde lätta på penningpolitiken utan att äventyra prisstabiliteten under denna period. Den statliga sektorn svarade, trots att den krympte, för långt mer än halva gapet mellan inhemskt sparande och investeringar 2002. Eftersom regeringen fortfarande i betydande omfattning förlitar sig till extern finansiering, är det emellertid nödvändigt att nära samordna utnyttjandet av sådana medel för inhemskt bruk så att penningpolitiken inte äventyras.

Prisliberaliseringen har kommit långt, men reglerade priser spelar alltjämt en roll. Andelen reglerade priser i detaljhandelsprisindex var 23 % 2003, och har ökat med 4,8 procentenheter under de senaste tre åren. Detta avspeglar att de reglerade priserna, som främst avser den allmännyttiga sektorn, t.ex. tele-, energi- och elförsörjning. och som anpassas varje år, har fått ökat tyngd, däremot inte att antalet reglerade priser har ökat. Priserna på varor och tjänster får sättas fritt, med undantag av vissa ekonomiska verksamheter där priserna regleras genom administrativa beslut på nationell eller lokal nivå. Detta gäller särskilt vissa jordbruksprodukter samt tjänster inom kollektivtrafik, grundläggande samhällsservice och posttjänster. Priskontrollsystemet på energiområdet och telekommunikationsområdet håller på att ersättas med ett system med reglerings- och tillsynsorgan, i enlighet med den pågående avregleringen av dessa sektorer. De flesta av dessa organ har emellertid ännu inte inlett sin verksamhet (se del 3 kapitel 14 - Energi samt kapitel 19 - Telekommunikation).

Även om det statliga inflytandet håller på att minska har staten fortfarande en dominerande ställning inom flera sektorer av ekonomin. Den privata sektorns andel av BNP fördubblades under perioden 1993-1999, från 30 % till 60 %, men stagnerade på denna förhållandevis låga nivå. År 2001 ägdes 71,3 % av de totala materiella tillgångarna av det allmänna, vilket till och med innebär en ökning med 6,1 procentenheter i förhållande till 1999. Vid sidan av de sedvanliga offentliga sektorerna som utbildning, hälsa och sjukvård, posttjänster och andra samhälleliga tjänster, finns ett betydande offentligt ägande av materiella tillgångar också inom andra ekonomiska sektorer som jordbruk, försörjningssektorn, transportsektorn och fastighetssektorn. Till och med inom tillverkningsindustrin (genom skeppsbyggandet) ägs en tredjedel av de totala materiella tillgångarna av det allmänna. Som en följd av programmet för motorvägsbyggande uppgår det offentliga ägandet inom byggsektorn till 90 %. De materiella tillgångarna inom finansiell förmedlingsverksamhet och handel låg däremot redan 2001 så gott som helt i enskilda händer. För den förra var andelen 99,9 %, vilket avspeglar den så gott som fullständiga privatiseringen av banksektorn, för den senare 93,1 %. Privatiseringen är långt framskriden inom telekommunikationssektorn, även om öppnandet av marknaden går långsamt framåt. Monopolet på det fasta telenätet upphörde formellt i slutet av 2003. Det finns två mobilnätsoperatörer, men en tredje licens bör övervägas för att öka konkurrensen. Den privata sektorn uppvisade emellertid under perioden 1996-2001 en större dynamik än de offentliga företagen när det gäller både intäktsökning och lönsamhet. De privata företagens intäktstillväxt var högre än nominell BNP-tillväxt, och deras andel av totala företagsintäkter ökade från 58,4 % till 67,8 %.

Det har gjorts framsteg i privatiseringen, som dock ofta stöter på rättsliga och politiska problem. När den nya regeringen tillträtt 2000 konsoliderade den de statliga innehaven inom ramen för den kroatiska privatiseringsfonden, men det finns fortfarande tillgångar hos organet för återuppbyggnad av banksystemet och hos pensionsfonder och hälso- och sjukvårdsfonder. Under perioden januari 2000-december 2002 minskade antalet företag i statens portfölj från 1 860 till 1 056, huvudsakligen genom försäljning av minoritetsandelar, och det låg på ungefär samma nivå vid utgången av augusti 2003. Antalet företag i portföljen förändras hela tiden på grund av att tidigare ingångna avtal om aktie- eller andelsförvärv sägs upp. Vid halvårsskiftet 2003 fanns det i portföljen ännu 170 företag i vilka staten hade en majoritetsandel och 822 företag i vilka det statliga aktie- eller andelsinnehavet var mindre än 25 %. Det statliga ägandet är fortfarande omfattande när det gäller turistanläggningar. En del av dessa har bjudits ut till försäljning enligt anbudsförfarande, men intresset har varit begränsat på grund av de stora investeringsbehoven och anläggningarnas omfattande skuldsättning. Regeringen antog i mitten av 2003 ett förslag till omformulering av den kroatiska privatiseringsfondens kompetensområde inför slutförandet av privatiseringen. Förslaget behandlas dock fortfarande i parlamentet och har i praktiken fått till effekt att beredningen av nya privatiseringsprojekt motverkats. Med tanke på den viktiga roll som fackministerierna spelar när det gäller att ta initiativ till och godkänna privatiseringsprojekt kan det ifrågasättas om det nya systemet verkligen kommer att påskynda förfarandena. Privatiseringen av jordbrukskonglomerat inleddes i slutet av 2002 men stöter på stora problem på grund av att fastighetsregistren i regel är bristfälliga, vilket hämmar upprättandet av effektiva marknader för mark och fastigheter. I slutet av 2001 (senast tillgängliga uppgifter) ägdes ungefär 87 % av de materiella tillgångarna i form av jordbruksmark och jordbruksfastigheter fortfarande av det allmänna. Allmänt sett spelar stora, ofta tidigare offentligt eller socialt ägda, företag en viktig roll i Kroatiens ekonomi. Flera företag har alltjämt exklusiva eller särskilda rättigheter i vissa avseenden, även om åtgärder nu vidtas för att avreglera sektorer som telekommunikationssektorn, energisektorn och oljesektorn. Offentliga företag privatiseras i enlighet med särskilda lagar. En majoritetspost på 51 % i ett telekomföretag har sålts till en utländsk investerare, men regeringen har skjutit upp sitt erbjudande om utförsäljning av ytterligare andelar. Ett första steg på vägen mot en privatisering inom kraftförsörjningssektorn togs sommaren 2003 genom försäljningen av en andelspost på 25 % i oljeföretaget INA. Privatiseringen av det kroatiska elföretagets distributionsnät har försenats. Två anbudsförfaranden i syfte att privatisera det största försäkringsbolaget har inställts, och regeringen har beslutat att behålla en majoritetspost i företaget.

Även om flera initiativ tagits från myndigheternas sida finns fortfarande hinder för marknadsinträde och marknadsutträde. Under perioden 1999-2001 minskade det totala antalet företag i tillverkningssektorn och tjänstesektorn med nästan 3 %, vilket avspeglade dels en viss konsolidering, dels effekterna av den ekonomiska avmattningen 1998-1999. Både antalet nystartade företag och nettoökningen av det totala antalet företag ökade igen efter 2000. Fortfarande ställs företagen emellertid inför förhållandevis höga kostnader, betungande administrativa regleringar, svårigheter att få tillgång till finansiering, särskilt långfristig upplåning, samt inhemska marknader som domineras av ett fåtal företagsgrupper med begränsad konkurrens. En annan faktor har varit den stela arbetslagstiftningen, ett problem som emellertid delvis åtgärdats genom ändringar som antogs 2003. Trots att vissa tidsfrister gäller för bestämda steg i proceduren, är förfarandena för att starta en rörelse långdragna totalt sett och skiljer sig dessutom åt regionerna emellan: enligt World Economic Forums Global Competitiveness Report 2002-2003 tar det i genomsnitt 51 dagar att starta ett företag i Kroatien, mycket längre än i många utvecklade ekonomier. Det finns ännu inte något system med en enda instans för ärendeberedningen. De kroatiska myndigheterna har inlett ett omfattande initiativ för att genomföra slutsatserna i undersökningen från FIAS [25] om administrativa hinder för utländska investeringar (januari 2001). Särskilt antogs i februari 2002 en handlingsplan som omfattar en rad detaljerade åtgärder av kortsiktig och långsiktig karaktär. Resultatet när det gäller genomförandet är emellertid blandat. Lagstiftning och förfaranden när det gäller konkurser infördes 1997. Konkurslagen ändrades sedan i juli 2003. Liksom är fallet för domstolsförfaranden allmänt är konkursförfarandena utdragna och drabbas av bristerna i rättsväsendet. Detta kan illustreras med exempel från privatiseringsprocessen. Bland de företag som omvandlats eller privatiserats sedan 1991 har 728 försatts i konkurs, men konkursförfarandet har slutförts i endast 177 ärenden. Genom ändringarna av konkurslagen har det skapats en rättslig grund för att förenkla förfarandet och påskynda procedurerna,. Det har bland annat införts tidsfrister, men dessa måste också tillämpas om situationen skall förbättras.

[25] Foreign Investment Advisory Service, som är en för International Finance Corporation (IFC) och Världsbanken gemensam organisation.

Lagstiftningen harmoniseras nu snabbt med gemenskapens regelverk, men effektiviteten i rättssystemet är fortfarande otillfredsställande. Redan hösten 2001 antog myndigheterna en plan för genomförande av stabiliserings- och associeringsavtalet i syfte att harmonisera den kroatiska lagstiftningen med gemenskapens regelverk. Sommaren 2003 antogs flera viktiga lagar på det ekonomiska området, bland annat konkurs-, bolags-, valuta- och arbetslagstiftning. Nu gäller det att se till att denna lagstiftning genomförs och efterlevs, bland annat genom kapacitetsförbättringar inom den offentliga förvaltningen. Domstolsväsendet fungerar emellertid inte väl och garanterar inte att fordringsägares rättigheter och äganderätt kan göras gällande. Förfarandena är långsamma och antalet icke avgjorda mål liksom tidigare stort. Tolkningen av lagen varierar bland domstolarna. Den administrativa och yrkesmässiga kapaciteten är begränsad och det saknas stabspersonal och ett fortbildningssystem. Fastighetsregistren är mycket bristfälliga, vilket också avspeglar domstolarnas många gånger omoderna och otillräckliga tekniska utrustning. Myndigheterna är medvetna om problemen och är i färd med att genomföra en rad projekt tillsammans med internationella givare för att förbättra och modernisera domstolarnas kapacitet och effektivitet. Det är emellertid osannolikt att situationen kommer att förbättras väsentligt på kort sikt. (Se även del 1 - Politiska kriterier.)

Den finansiella sektorn är tillräckligt utvecklad för att kanalisera sparande till produktiva investeringar, men det svaga rättsväsendet hämmar kreditexpansionen till företagskunder. Privatiseringen av det kroatiska bankväsendet har nu så gott som slutförts och endast två affärsbanker, med 4 % av de totala banktillgångarna, har fortfarande staten som majoritetsägare. Utländska banker kontrollerar mer än 90 % av de totala banktillgångarna. Från och med ingången av 2004 omfattar den kroatiska banksektorn 42 banker, som huvudsakligen domineras av sex bankkoncerner, samt fyra bosparinstitut och en sparbank. De två ledande bankkoncernerna svarar för ungefär 49 % av de totala tillgångarna. Dessutom var 115 spar- och lånekooperativ verksamma 2002, men representerade endast en liten del av de totala tillgångarna. De utländska bankernas inträde har resulterat i ett bredare produkt- och tjänsteutbud hos de kroatiska bankerna samt ökad konkurrens. Detta avspeglas i att spridningen mellan genomsnittliga utlånings- och inlåningsräntesatser minskat från 10,1 % 1998 till 6,5 % 2001. En ny beräkningsmetod började tillämpas den 1 januari 2002 (den offentliga sektorn och finansiella institutioner innefattas inte längre i räntestatistiken) och ledde till en engångsökning i spridningen mellan de genomsnittliga räntesatserna, framför allt för verksamheter som inte är indexerade mot utländsk valuta, så att spridningen uppgick till 9,6 % vid utgången av 2002. Privata banker har fått tillstånd att sköta betalningssystem som tidigare uteslutande hanterades av den centrala betalningsinstitutionen ZAP (ett arv från det forna Jugoslavien). För närvarande utför 11 banker betalningssystemfunktioner och svarar för omkring 60 % av de dagliga transaktionerna. En omfattande likviditet, rationaliserade förfaranden för att bevilja lån samt lägre räntesatser har gjort det lättare att få tillgång till kredit. Den totala inhemska utlåningen (i både kuna och utländsk valuta) uttryckt i procent av BNP ökade från 27,9 % 1996 till förhållandevis höga 55,2 % i slutet av 2002. Andelen för utlåningen till den privata sektorn har minskat något under senare år, men utgjorde ungefär 88 % av den totala utlåningen och motsvarade ungefär 48,9 % av BNP. Företagskrediterna har ökat igen under de två senaste åren, efter den nedgång i kreditefterfrågan som inträffade 1999 på grund av konjunkturnedgången: total utlåning motsvarade 26,6 % av BNP i slutet av 2002, och nådde alltså då åter 1998 års nivå. Svårigheterna att utnyttja fast egendom som säkerhet samt de långvariga konkursförfarandena minskar möjligheterna att tillräckligt skydda långivares rättigheter och äganderätt och påverkar utlåningen. I kombination med att långivarna anser att det är större lönsamhet i utlåning till hushållen och att hushållen inte har tillgång till direkt upplåning i utlandet har detta resulterat i svagare tillväxt i kreditgivningen till företagen än till hushållen, som dock ofta omfattar hantverkare och mikroföretag. Utländskt ägande har underlättat den höga kredittillväxten genom att medel ställts till förfogande från moderbolagen, men denna tillväxt har föranlett oro över kvalitetseffekterna när det gäller bankernas kreditportföljer och bidragit till utlandsskuldens ökning. Även om medel- eller långfristiga lån i tilltagande omfattning är tillgängliga (10-15 år för juridiska personer och 25-30 år för inteckningslån), har 40,9 % av den totala utlåningen till den privata sektorn en löptid på mindre än ett år, och den genomsnittliga löptiden för banklån har nästan inte alls förändrats sedan 1999 (den var 2,7 år per den 31 mars 2003 jämfört med 2,5 år i slutet av 1999).

Den finansiella sektorn utanför bankerna är mindre utvecklad. I tillgångstermer svarar den finansiella sektorn utanför bankerna för ungefär 12 % av de totala tillgångarna i den finansiella sektorn, vilket visar att andra finansiella tjänster än banktjänster fortfarande är av begränsad omfattning. Försäkringssektorn är liten och höggradigt koncentrerad och den erbjuder ett brett spektrum av produkter. År 2002 var 24 försäkringsinstitut verksamma i Kroatien, varav 13 inhemska (med en premieinkomst brutto motsvarande 3,2 % av BNP). Det största försäkringsinstitutet hade en marknadsandel på 46 %, fem andra företag 5-10 % vardera. Det finns två börser (en i Zagreb, en i Varazdin), men kapitalmarknaderna är varken omfattande eller likvida, och utländska investerares förvärv av kroatiska företag har lett till att antalet börsnoterade företag ytterligare minskat. De båda börsernas totala marknadsvärde motsvarade ungefär 30 % av BNP i slutet av 2002. De krav för börsnotering av företag som infördes 2003 kommer sannolikt inte att resultera i någon ökad handel. Inrättandet av pensionsfonder har avsevärt påverkat omsättning och handelsvolym, särskilt på obligationssidan. Per september månad 2003 uppvisade de fem obligatoriska och fyra frivilliga pensionsfonderna i Kroatien en kraftig tillgångsökning. (Se även del 3 kapitel 3 - Frihet att tillhandahålla tjänster.)

Banksektorn har stabiliserats men den omfattande verksamheten i eurovaluta utgör alltjämt en sårbarhetskälla. Den kroatiska centralbanken är den institution som har ansvaret för utfärdandet av banklicenser och för tillsynen över bankernas verksamhet. Efter krisen 1998 har banksektorn stabiliserats och konsolideringen fortsätter. Den professionella hanteringen av krisen 2002 bidrog till ett växande förtroende för banksystemet, något som också återspeglas i ökad inlåning, särskilt insättningar på bankkonto av kassa i utländsk valuta i samband med den faktiska övergången till euro i euroområdet. Ett system med insättningsgaranti infördes redan 1997. Enligt den kroatiska centralbankens indikatorer avseende nödlidande lån, kapitaltäckning och primär likviditetskvot hos bankinstituten har lönsamheten och soliditeten förbättrats. Tack vare en rad åtgärder från centralbankens sida 2003 kunde kreditexpansionen dämpas. Det återstår att se huruvida den ökade utlåningen under senare tid, särskilt till privata hushåll, kommer att påverka krediternas kvalitet. Indexeringen till utländska valutor är fortfarande en viktig faktor och ökar banksystemets sårbarhet: inlåningen i utländsk valuta, inbegripet inlåning utställd i eller indexerad till utländska valutor, utgör 88,5 % av total inlåning. Andelen uppvisar dock en något minskande tendens. 78 % av banklånen är utställda i eller indexerade till utländska valutor. Låntagarna får däremot sina inkomster i kuna eller saknar tillträde till valutasäkringsinstrument. Så mycket som 70 % av de inhemska statsobligationerna i kuna är indexerade till växelkursen gentemot euron.

Förmåga att hantera konkurrens och marknadskrafter

För att kriteriet om förmåga att hantera konkurrens och marknadskrafter skall kunna uppfyllas måste det finnas en fungerande marknadsekonomi och en stabil makroekonomisk ram som innebär att de ekonomiska aktörerna kan fatta sina beslut i en förutsebar miljö. En annan förutsättning är att mänskligt och fysiskt kapital finns att tillgå i tillräcklig omfattning. Statliga företag måste omstruktureras och företagen måste investera för att förbättra sin effektivitet. Ju större tillgång företagen har till extern finansiering och ju mer framgångsrika de är när det gäller att omstrukturera och nyskapa, desto större blir deras anpassningsförmåga. Ju mer en ekonomi är integrerad med unionen före anslutningen, desto lättare kommer den att kunna påta sig de skyldigheter som följer av ett medlemskap.

Kroatien har uppnått ett tillräckligt mått av makroekonomisk stabilitet för att de ekonomiska aktörerna skall kunna fatta sina beslut i en stabil och förutsebar miljö. Efter den ekonomiska krisen 1998-1999 har Kroatien uppvisat mycket goda resultat när det gäller makroekonomisk stabilitet. Tack vare ökad ekonomisk stabilitet och de strukturreformer som hittills genomförts finns det spelrum för marknadsmekanismerna, även om statliga ingripanden fortfarande förekommer. Härigenom skapas de grundläggande förutsättningarna för att kunna hantera konkurrens. Det gäller nu för landet att fortsätta att konsolidera budgeten och befästa privatiseringen, bredda och fördjupa utvecklingen av finanssektorn samt förbättra företagsklimatet, särskilt genom åtgärder för att få rättsväsendet att fungera bättre.

Arbetskraften är rätt väl utbildad, men förvärvsfrekvensen låg. Trots sin förbättrade makroekonomiska produktivitet lider Kroatien av att en stor andel av befolkningen inte är yrkesaktiv (förvärvsfrekvensen uppgick till 50,9 % 2002) och brottas också med demografiska problem (i juni 2003 var förhållandet mellan antalet personer som bidrog till pensionsfonderna och antalet personer som lyfte pension 1:4). Produktivitetsnivån, uttryckt i inkomst per capita, är 21 % av EU:s i nominella termer och 35,9 % efter justering för köpkraftsparitet. Produktivitetsutvecklingen varierar mellan sektorer och branscher, men av tillgängliga uppgifter att döma uppvisar tjänstesektorn bättre resultat än industrin och jordbruket. Den ökade inskrivningen i lägre och högre sekundärundervisning torde innebära att utbildningsnivån hos befolkningen i arbetsför ålder har ökat under åren sedan 1996. Andelen personer med universitetsexamen varierade dock mellan 10,7 % och 13,4 %. En aspekt som inte beaktas i dessa siffror är att det finns ett behov av högre kvalitet i undervisningen och av modernare läroplaner (se del 3 kapitel 18 - Utbildning). Enligt myndigheternas uppgifter är ungefär 1 050 studenter inskrivna vid universitet utomlands. I jämförelse med genomsnittet i EU har Kroatien en högre andel av befolkningen (i åldersgruppen 25-64) med sekundärutbildning och lägre andelar av befolkningen med primärskoleutbildning eller utbildning över sekundärskolenivå. Ett program för att främja sysselsättningen antogs 2002. Dess syfte är att minska arbetslösheten och underlätta för särskilda målgrupper att få anställning, genom till exempel stöd till personer som avbryter sin universitetsutbildning och till f.d. militär personal. (Se även del 3 kapitel 13 - Socialpolitik och sysselsättning.)

Kroatien investerar i förbättrad infrastruktur och har lyckats uppnå förhållandevis tillfredsställande och stabila investeringskvoter. Under perioden 1996-2002 var förhållandet mellan investeringar och BNP genomsnittligt ungefär 23 %, med en högsta notering på 24,8 % 2002, varav mer än 70 % utgjordes av privata investeringar. I nominella termer bidrog utländska direktinvesteringar väsentligt till investeringar och tillväxt under denna period. Inflödet av utländska direktinvesteringar motsvarade genomsnittligt 5 % av BNP. Närmare två tredjedelar av dessa investeringar var emellertid relaterade till privatiseringsprojekt, vilket avspeglas i vilka sektorer investeringarna huvudsakligen avsåg, nämligen telekommunikation, finansiell förmedling och läkemedelsindustri. Investeringarna i nyetablering av företag utgjorde endast 16,4 %. De främsta inhemska investeringssektorerna var tillverkningsindustri, handel, transport och byggverksamhet, vilket avspeglar de omfattande offentliga investeringarna i vägar och återuppbyggnad. Även om kapaciteten verkar räcka till för de nuvarande behoven, utom under turistsäsongen, upplevs transportinfrastrukturen som kvalitativt otillfredsställande av företagen. Under perioden 1996-2002 gjordes omfattande investeringar i vägar, särskilt i byggandet av nya motorvägar. Investeringarna i järnvägsinfrastruktur låg samtidigt kvar på en blygsam nivå, men avses öka inom ramen för ett fyraårigt program. På telekommunikationsområdet har läget förbättrats avsevärt: nätet för fast telefoni är helt digitaliserat och det finns två operatörer för mobil telefoni, vilket resulterat i en mobiltelefontäthet på 56 % i juni 2003. I några infrastruktursektorer, bland annat telekommunikationssektorn, går det emellertid långsamt framåt när det gäller att genomföra reformer av lagstiftning och införa konkurrens. De inhemska bruttoinvesteringarna i forskning och utveckling uppgick genomsnittligt till 0,96 % av BNP under perioden 1997-2001 (med en stigande tendens under perioden), vilket är en förhållandevis hög kvot, men den är fortfarande lägre än genomsnittet i EU (2,21 % 2000). Detsamma gäller forskning och utveckling per capita och företagssektorns andel av forskning och utveckling.

Tillverkningssektorns och jordbrukets respektive andel av BNP minskade något under perioden 1996-2001, medan den traditionellt omfattande tjänstesektorn ökade ytterligare i betydelse. Tillverkningssektorns andel av BNP minskade något, från 22,3 % (i fasta priser) till 21,5 %. Verksamheter med ett lågt förädlingsvärde tenderar att dominera industristrukturen inom tillverkningssektorn, delvis som en följd av den tidigare privatiseringspolitiken. Även jordbrukets andel av BNP har minskat med tiden, från drygt 10 %, men är fortfarande betydande - 9,1 % (i fasta priser). Denna sektor domineras av dels små, spridda enskilda företag, dels stora konglomerat som håller på att privatiseras. Sektorn utmärks av låg produktivitet och effektivitet, och anpassningsbehovet är stort. Detta skulle kunna leda till att sysselsättningen inom jordbruket, som fortfarande är betydande, minskar. Handelssektorn har ökat betydligt sedan sin lägsta nivå 1998, men har ännu inte nått nivåerna från 1996 och 1997. Sysselsättningen har utvecklats på motsvarande sätt.

Efter en långsam start har det gjorts framsteg i omstruktureringen av företag. Regeringen antog i början av 2001 ett program för att påskynda omstruktureringen och privatiseringen vilket resulterat i vissa framsteg i omstruktureringsprocessen. Det förutvarande kroatiska post- och telekommunikationsorganet delades upp i två aktiebolag 1999. Det ena, det kroatiska telekomföretaget, har delvis privatiserats. Vid halvårsskiftet 2003 hade trettio företag omstrukturerats. Tjugo höll på att omstruktureras. Omstruktureringen inom järnvägssektorn har inletts. Någon heltäckande plan för omstruktureringen av företag finns inte men regeringen har antagit omstruktureringsprogram för varvsnäringen och de agro-industriella konglomeraten, vilka fått stora subventioner och understötts på andra sätt genom statliga åtgärder. Dessutom förbereds en omstruktureringsplan för stålindustrin. Beloppet för obetalda förfallna skulder har minskat betydligt och uppskattades motsvara mindre än 0,2 % av BNP i mitten av 2003; hela den offentliga sektorn (t.ex. hälso- och sjukvårdssektorn) har dock förmodligen inte beaktats vid beräkningen. (Se del 3 kapitel 15 - Industripolitik.)

De små företagens andel av BNP och sysselsättning har ökat trots att dessa företag minskat i antal. Små och medelstora företag (inbegripet hantverksföretag, kooperativ och mikroföretag) utgör 99,6 % av samtliga företag och svarar för 65,7 % av företagens sysselsättning (uppgifterna avser juni 2003). Under perioden 1996-2000 minskade antalet små företag med 8,9 % medan antalet anställda i dessa företag ökade både i absoluta tal (med 6,8 %) och som andel av total sysselsättning (med 3,2 procentenheter). Det motsatta gällde för både medelstora och stora företag. De små och medelstora företagen uppskattas svara för ungefär 55 % av BNP. Hinder för marknadsinträde och brister i villkoren för företagande är normalt mera kännbara för små och medelstora företag än för större. Till de viktigaste problemen hör svårigheterna att få tillträde till finansiering på grund av företagens problem med att erbjuda säkerheter, bankernas otillräckliga kreditbedömningsförmåga när det gäller små och stora företag, konkurrensen från subventionerade statsägda företag, bristande kunskaper i hur man driver ett företag samt svagheter i den institutionella infrastrukturen, särskilt inom rättsväsendet och offentlig förvaltning. Myndigheterna har bemödat sig om att förbättra situationen, och det ökande antalet nybildade företag kan ses som ett tecken på viss förbättring. Efter 2000 inrättades det ett särskilt ministerium som vidtog en rad åtgärder för att förbättra de små och medelstora företagens situation, men ministeriet inlemmades i ekonomiministeriet igen efter valen i november 2003. Regeringen har också antagit ett utvecklingsprogram för småföretag 2003-2006 och undertecknat Europeiska stadgan för småföretag, som anger principer för en förbättring av de små och medelstora företagens verksamhetsvillkor. Samordningen mellan olika förvaltningsnivåer det gäller politiken för små och medelstora företag samt kommunikationen mellan myndigheter och näringsliv skulle kunna byggas ut ytterligare. (Se del 3 kapitel 16 - Små och medelstora företag.)

Det statliga stödet till och understödjandet i andra former av specifika sektorer är fortfarande omfattande och insynen liksom tidigare begränsad. Fram till 2000 ökade de öppna och dolda interventionerna från myndigheternas sida. Under de senaste tre åren har det gjorts ansträngningar att prioritera kontrollen av statliga stöd, rättsligt och materiellt. En "Handlingsplan rörande subventionerna i ekonomin" utarbetades 2001. Genomförandet av planen övervakas genom det program för strukturanpassningslån som upprättats med Världsbanken. Resultatet har blivit en gradvis minskning av det statliga stödet mätt som andel av BNP. Kriterier för beviljandet av statliga garantier håller på att införas. Beloppet för nettoutbetalningar har minskat under de senaste åren, men de garanterade beloppen mer än fördubblades 2002 i förhållande till 2000. Enligt myndigheterna motsvarade det statliga stödet under perioden 2000-2001 genomsnittligt 3,5 % av BNP med en minskande tendens, men detta gäller endast direkta subventioner från statsbudgeten. Omfattande uppskattningar på expertnivå, som också inbegriper andra former av statligt stöd, tyder på högre nivåer. En rättslig och institutionell ram på området statligt stöd har funnits endast sedan 2003. Kroatien måste inte bara minska det statliga stödet totalt sett utan också dess nivå inom särskilda sektorer (som jordbruk, transport, varvsindustri, turism och, numera, också järnvägssektorn) till förmån för horisontellt stöd. (Se del 3 kapitel 6 - Konkurrens.)

Kroatien har i betydande grad liberaliserat sin handel under de senaste åren. Genom fortlöpande åtgärder sedan 1993 för att liberalisera handeln har avsevärda förbättringar uppnåtts, men framstegen när det gäller faktisk handelsintegration med andra länder begränsades som en följd av Kroatiens politiska isolering fram till och med början av 2000. Därefter har det gått snabbt framåt: Kroatien har blivit medlem av Världshandelsorganisationen (november 2000) och ingått en rad bilaterala frihandelsavtal, bland annat med EU, grannländer och Efta. Landet är medlem i Centraleuropeiska frihandelsavtalet med verkan från och med den 1 mars 2003. Som ett resultat av dessa avtal uppgick den vägda genomsnittliga mest gynnad nationstullen för industriprodukter till 3,5 % i början av 2003. Kroatien hade, som en liten och öppen ekonomi, ett förhållande mellan total handel (varor och tjänster) och BNP på 103,7 % 2002. (Se del 3 kapitel 26 - Yttre förbindelser.)

Kroatiens ekonomi är redan i hög grad integrerad med EU:s. EU är Kroatiens i särklass viktigaste handelspartner, med genomsnittliga export- och importandelar på 52,6 % respektive 56,2 % under perioden 1999-2002. Dessa andelar kommer att öka med ungefär 13 respektive 15 procentenheter när EU får tio nya medlemsstater den 1 maj 2004. Den kroatiska exporten till EU uppgick 2002 till 2,74 miljarder euro och importen till 6,32 miljarder euro. Handelsbalansen (varor) uppvisar ett högt och ökande underskott: medan exporten ökade med blygsamma 7 % 2002 jämfört med 1996, steg importen med 26 %. Resultatet blev att underskottet i handelsbalansen ökade kraftigt, med 51 %, och att en mindre del av importen än tidigare täcktes genom export (en försämring från 57 % till 48 %). Kroatiens andel av total import till EU minskade därför (från 0,4 % 1993 till 0,2 % 2002), medan dess andel av total export från EU låg kvar på i stort oförändrad nivå (0,7 %). Flera faktorer bidrog till denna utveckling. Den kroatiska varuexportens sammansättning utvecklades i förhållandevis ogynnsam riktning mellan 1995 och 2000, delvis som ett resultat av fortsatt dominans av förutvarande eller befintliga statliga företag (framför allt inom varvsindustrin med dess stora inslag av importvaror). Andelen varor från arbetsintensiva industrier, däribland textil-, sko-, trä- och varvsindustri, ökade, delvis på grund av omfattande handel inom ramen för passiv förädling. Dessa industrier har normalt ett lägre förädlingsvärde och är känsligare för priskonkurrens. Det kommer att krävas viss ytterligare tid innan man kan se resultaten av det förbättrade marknadstillträde för kroatiska företag som erbjuds genom nätet av frihandelsavtal. Handelsintegrationen med EU hämmas vidare av att Kroatien ännu inte integrerats i systemet med alleuropeisk diagonal kumulation av ursprung. För att kunna konkurrera framgångsrikt på den inre marknaden måste den kroatiska ekonomin, med tanke på de höga arbetskostnaderna, omstruktureras ytterligare i riktning mot exportspecialisering inom teknikintensiva industrier, likaså måste villkoren för företagande förbättras. I syfte att understödja särskilt små och medelstora företags exportverksamhet inrättades i slutet av 2002 en byrå för främjande av handel och investeringar. Den har emellertid ännu inte inlett sin verksamhet. När det gäller Kroatiens konkurrenskraft inom tjänstesektorn kan nämnas att inkomsterna från turism ökade med nästan 90 % under perioden 1996-2002 och att sektorn redan svarar för 17 % av BNP. Turismen kommer sannolikt att fortsätta att öka, förutsatt att det sker en privatisering av anläggningar som i sin tur leder till ökade investeringar.

Arbetsproduktiviteten har förbättrats väsentligt, men är fortfarande lägre än EU-genomsnittet. Enligt kroatiska uppgifter resulterade den reala BNP-tillväxten på 39 % under perioden 1993-2001 och sysselsättningsminskningen på 8 % i att arbetsproduktiviteten (real BNP per sysselsatt) ökade med 50 %, eller med genomsnittligt 5,2 % per år. Produktivitetsökningen var väsentligt högre i tjänstesektorn än inom industri och jordbruk. Praktiskt taget ingen industrisektor noterar någon ökad sysselsättning 2002 jämfört med 1997. I flertalet sektorer har sysselsättningen i själva verket minskat betydligt. Arbetsproduktiviteten i landet uppgick 2001 till ungefär 25 % av genomsnittet i EU vid en jämförelse på grundval av nuvarande valutakurser och till närmare 40 % vid en jämförelse efter justering för köpkraftsparitet. Produktiviteten inom industrin är något högre än den totala produktiviteten (27 % respektive 44 % av nivån i EU). Den genomsnittliga enhetsarbetskostnaden är hög och ligger nära genomsnittet i EU (97 %), vilket utesluter en konkurrensfördel när det gäller arbetskostnader. Ingen av indikatorerna för konkurrenskraften i förhållande till omvärlden tyder emellertid på att Kroatiens ställning skulle ha försämrats sedan 1995 jämfört med landets viktigaste handelspartner och andra övergångsekonomier. Bedömningarna av konkurrenskraften och skörheten i de utrikes balanserna föranleder emellertid slutsatsen att strukturella reformer inom företagssektorn torde vara nödvändiga för att Kroatiens konkurrenskraft skall förbättras.

2.3. Allmän bedömning

Kroatien kan betraktas som en fungerande marknadsekonomi. Landet bör på medellång sikt vara i stånd att hantera konkurrensen och marknadskrafterna i unionen, förutsatt att det fortsätter genomförandet av sitt reformprogram för att avhjälpa de återstående bristerna.

I Kroatien råder ett växande politiskt samförstånd om huvudinnehållet i den ekonomiska politiken. Den kroatiska ekonomin har uppnått en avsevärd grad av makroekonomisk stabilitet och inflationen är låg. Tack vare ökad ekonomisk stabilitet och de strukturreformer som hittills genomförts finns det spelrum för marknadsmekanismerna. Detta gäller särskilt i fråga om avregleringen av priser och handeln samt, om än i mindre grad, privatiseringen. Kroatien kännetecknas av att arbetsstyrkan är relativt välutbildad och infrastrukturerna för vägtransport och telekommunikation goda. Landet har ett välutvecklat bankväsende och en konkurrenskraftig turistnäring. Kroatiens ekonomi är redan i hög grad integrerad med EU:s.

Marknadsmekanismernas sätt att fungera behöver dock fortfarande förbättras i viss mån. Särskilt behöver åtgärder vidtas för att rättsväsendet skall fungera bättre, och den stora administrativa arbetsbördan liksom de ofullständiga fastighets- och jordbruksregistersystemen behöver åtgärdas. Omstruktureringen och privatiseringen av företag har gått långsammare än väntat, och vissa stora statliga eller tidigare socialt ägda företag spelar fortfarande en viktig roll i ekonomin. I synnerhet varvsindustrin och jordbrukssektorn behöver moderniseras. De nödvändiga reformerna av skattesystemen och de sociala trygghetssystemen och av den offentliga förvaltningen har ännu inte slutförts, och konsolideringen av budgeten behöver fullföljas med kraft. En fullständig integrering med den inre marknaden och antagande av hela gemenskapens regelverk skulle i detta skede leda till svårigheter inom flera sektorer när det gäller att hantera konkurrensen på den inre marknaden. Om de brister som uppdagats kan åtgärdas, torde detta kunna bidra till ökade investeringar och större tillväxt och därmed till bättre konkurrenskraft för Kroatien.

3. FÖRMÅGA ATT PÅTA SIG DE SKYLDIGHETER SOM FÖLJER AV ETT MEDLEMSKAP

Vid Europeiska rådets möte i Köpenhamn i juni 1993 fastställdes som ett av kriterierna för anslutning att ett kandidatland skall ha förmåga att uppfylla de skyldigheter som följer av medlemskapet, inbegripet att ansluta sig till de mål som sammanhänger med den politiska, ekonomiska och monetära unionen.

Genom att ansöka om medlemskap på grundval av fördraget har Kroatien utan förbehåll godtagit unionens grundläggande mål, inbegripet dess politik på olika områden och dess instrument. I denna del av yttrandet undersöks Kroatiens förmåga att påta sig de skyldigheter som följer av ett medlemskap - dvs. den rättsliga och institutionella ram som brukar kallas "gemenskapens regelverk" och genom vilken unionen genomför sina mål.

Allt eftersom unionen utvecklats har gemenskapens regelverk blivit allt mer omfattande och innebär för framtida anslutningar en större utmaning än vad som tidigare varit fallet. Kroatiens förmåga att genomföra gemenskapens regelverk kommer att vara av central betydelse för landets förmåga att fungera på ett framgångsrikt sätt inom unionen.

Anpassning till gemenskapens regelverk är en nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för att de skyldigheter som följer av medlemskap i EU skall vara uppfyllda. Kroatien måste också vidta alla nödvändiga åtgärder för att skapa de genomförandesstrukturer som behövs, utveckla den offentliga förvaltningens och rättsväsendets förmåga till tillfredsställande nivå och se till att lagstiftningen faktiskt efterlevs. En analys av den offentliga förvaltningens och rättsväsendets förmåga ingår därför i vart och ett av de kapitel som gås igenom nedan.

Denna del av yttrandet följer den indelning av gemenskapens regelverk i 29 förhandlingskapitel som gjorts i samband med tidigare anslutningsförhandlingar. I varje kapitel görs en nulägesbeskrivning och en framåtblickande bedömning av Kroatiens situation. Beskrivningen och analysen i varje kapitel inleds med en kort sammanfattning av gemenskapens regelverk och med uppgift om de relevanta bestämmelserna i stabiliserings- och associeringsavtalet eller interimsavtalet. För varje kapitel görs så slutligen en kort bedömning av Kroatiens förmåga att i ett medellångt perspektiv påta sig de skyldigheter som följer av ett medlemskap. Som medellångt perspektiv gäller i samband med detta yttrande en femårsperiod. Detta innebär emellertid inte någon förhandsbedömning av den framtida tidpunkten för anslutningen.

Kapitel 1: Fri rörlighet för varor

Principen om fri rörlighet för varor betyder att produkter skall kunna handlas fritt mellan olika delar av unionen. I många sektorer kompletteras denna allmänna princip med harmoniserade rättsregler på grundval av den "gamla metoden" (precisa produktspecifikationer fastställs) eller den "nya metoden" (allmänna produktkrav fastställs). Införlivandet av harmoniserad lagstiftning för europeiska produktstandarder representerar merparten av det arbete som måste göras när det gäller gemenskapens regelverk i detta kapitel. Ett centralt krav är vidare att det måste finnas tillräcklig förmåga inom landets offentliga förvaltning att tillämpa övergripande och förfarandemässiga bestämmelser inom exempelvis standardisering, certifiering och marknadsövervakning. Detta kapitel omfattar också detaljerade EU-regler för offentlig upphandling. För genomförandet och tillämpningen av dessa regler krävs det specialiserade organ.

I stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet anges en rad skyldigheter på området fri rörlighet för varor. Så fastställs bland annat att det skall upprättas ett frihandelsområde. Vidare föreskrivs en gradvis anpassning till gemenskapens tekniska föreskrifter och standarder och till dess förfaranden inom metrologi, ackreditering och bedömning av överensstämmelse. Ett gradvis öppnande av marknaderna för offentlig upphandling skall ske.

När det gäller övergripande och förfarandemässiga åtgärder antog Kroatien i oktober 2003 ny lagstiftning inom standardisering och legal metrologi. Vidare har en stegvis harmonisering med principerna i den nya metoden och helhetsmetoden eftersträvats, genom antagandet i september 2003 av nya lagar om tekniska föreskrifter för produkter och om bedömning av överensstämmelse, allmän produktsäkerhet samt ackreditering. Genom dessa rättsakter blir det möjligt att särskilja de funktioner som statens byrå för standardisering och metrologi svarar för, dvs. standardisering, bedömning av överensstämmelse, ackreditering och metrologi. Byrån handlägger också frågor som gäller utformningen av specifikationer i tekniska föreskrifter och beviljande av tillstånd för organ att genomföra marknadsövervakningsåtgärder. I januari 2004 slogs byrån samman med statens byrå för immateriella rättigheter. Den nya organisationen har fått namnet statens byrå för immateriella rättigheter, standardisering och metrologi.

En nationell strategi för harmonisering av Kroatiens tekniska lagstiftning med gemenskapens lagstiftning antogs i januari 2003. Där fastställs ansvarsfördelningen när det gäller införlivande och genomförande av direktiv enligt den nya och den gamla metoden.

Statens byrå för immateriella rättigheter, standardisering och metrologi har i egenskap av nationellt standardiseringsorgan inrättat omkring 166 tekniska kommittéer som täcker 420 CEN/CENELEC/ETSI-sektorer. Till kommittéerna har knutits 3 100 experter, vilka företräder både privata och offentliga organ. Arbetet med att anta europeiska eller internationella standarder inleddes 1996. Hittills har 7 519 nya kroatiska standarder antagits, däribland 4 877 europeiska standarder. Det kroatiska standardiseringsorganet har fungerat som nationell företrädare i ETSI sedan 1994 och är sedan 1995 medlem av CEN och CENELEC.

Det kroatiska nationella ackrediteringsorganet sorterar under statens byrå för immateriella rättigheter, standardisering och metrologi. Det har ackrediterat 22 organ. Ackrediteringen av ytterligare 47 bereds. Enligt den nya lagen om ackreditering skall ett oberoende ackrediteringsorgan inrättas senast i januari 2005. Det nuvarande ackrediteringsorganet är medlem av det europiska samarbetet för ackreditering (European Co-operation for Accreditation - EA).

Omkring 25 privata organ tillhandahåller för närvarande tjänster med anknytning till bedömning av överensstämmelse inom provning, certifiering och kontroll av industriprodukter. Avsikten är att alla organ för bedömning av överensstämmelse på reglerade områden skall ackrediteras enligt internationella och europeiska krav. Enligt nuvarande rättsregler erkänns provningsrapporter som upprättats av behöriga utländska laboratorier.

Systemet för legal metrologi i Kroatien motsvarade EU:s system redan innan den nya lagen om metrologi antogs. Det grundar sig på den gamla metoden. Det nuvarande metrologisystemet är decentraliserat och omfattar laboratorier och enheter med ansvar för nationella mätstandarder. Statens byrå för immateriella rättigheter, standardisering och metrologi fungerar som samordnande organ.

Kroatien har ett system för att säkra att produkter som släpps ut på marknaden uppfyller gällande normer. Systemet bygger på lagen om statens kontrollmyndighet från 1999, som för 55 produktgrupper föreskriver förhandstillstånd innan produkterna släpps ut på marknaden. Tillståndet ges i form av ett kvalitetsintyg utfärdat av statliga kontrollanter. Den struktur för marknadsövervakning som krävs enligt den nya metoden behöver utvecklas vidare i enlighet med den nya lagen om tekniska föreskrifter för produkter och bedömning av överensstämmelse. I lagen om statens kontrollmyndighet finns regler för samarbete mellan myndigheten och tullförvaltningen beträffande produkters överensstämmelse och säkerhetskontroller vid de yttre gränserna.

När det gäller de områden som omfattas av direktiven enligt den nya metoden återstår alltjämt för Kroatien att införliva den helt övervägande delen av den sektorsspecifika lagstiftningen. Hittills har man endast antagit lagstiftning som syftar till anpassning inom områdena legal metrologi (icke-automatiska vågar), färdigförpackningar samt utrustning som är avsedd för användning i explosionsfarliga omgivningar (ATEX). En ny bygglag trädde i kraft i januari 2004. För byggnadsprodukter räknar man med att anpassningen till gemenskapens regelverk skall bli fullständig före utgången av 2004. Detsamma gäller lagstiftningen om maskiner, elektrisk utrustning (lågspänning och elektromagnetisk kompatibilitet), medicintekniska produkter, anordningar för förbränning av gasformiga bränslen, tryckkärl, tryckbärande anordningar, hissar, personlig skyddsutrustning, fritidsbåtar, leksaker samt radioutrustning och teleterminalutrustning, vilken likaså planeras ha införlivats före utgången av december 2004.

När det gäller de sektorer som omfattas av direktiven enligt den gamla metoden har Kroatiens lagstiftning endast delvis anpassats till gemenskapens regelverk rörande motorfordon. Det är för närvarande oklart vilka EG-typgodkännandeintyg som godtas utan anpassningar. Lagstiftningen rörande kemikalier är mycket splittrad, och vissa delar av gemenskapens regelverk täcks inte. I en ny lag om kemikalier har man strävat efter att göra en klar åtskillnad mellan ämnen och preparat (beredningar), men den kroatiska lagstiftningen och gemenskapens lagstiftning skiljer sig fortfarande väsentligt åt. Anpassningen till gemenskapens lagstiftning rörande textilprodukter och skodon måste fortsätta. När det gäller textilier fastställs i den kroatiska konsumentskyddslagen obligatoriska märkningskrav. Räckvidden är mera långtgående än den som gäller för gemenskapsdirektivet angående benämningar på textilier, vilket skulle kunna leda till att det uppstår hinder för den fria rörligheten för varor. Regler för utsläppande av på marknaden av humanläkemedel fastställs i den nya lagen om läkemedel och farmaceutiska produkter med tillhörande förordningar. Lagen och förordningarna behöver harmoniseras med gemenskapens regelverk. De nuvarande tekniska föreskrifterna för kristallglas är till stor del harmoniserade med gemenskapens regelverk. Det saknas för närvarande lagstiftning rörande klassificering av virke.

När det gäller lagstiftning om livsmedelssäkerhet och livsmedelslagstiftning (se även kapitel 7 - Jordbruk) inledde Kroatien först nyligen anpassningen till gemenskapens regelverk genom att i juli 2003 anta en ny livsmedelslag. Landet har åtagit sig att i den nya lagen införliva de allmänna principerna och kraven i motsvarande gemenskapsrättsakter, men direktivet om märkning och presentation av samt reklam för livsmedel och direktivet om offentlig kontroll av livsmedel har endast delvis införlivats. Kroatien har också antagit lagstiftning om tillsatser, föroreningar och livsmedelshygien samt om ämnen, material, m.m. som kommer i kontakt med livsmedel, men den innebär endast en partiell anpassning till gemenskapens lagstiftning.

På området livsmedelssäkerhet ges genom livsmedelslagen den rättsliga grundvalen för inrättandet en ny livsmedelsbyrå. När byrån kommit igång med sin verksamhet kommer den att ha till uppgift att bedöma risker i samband med livsmedelsprodukter, yttra sig till hälsoministeriet och jordbruksministeriet över lagstiftning som är nödvändig för anpassningen till gemenskapens regelverk samt samordna den kontrollverksamhet som de båda för livsmedelssäkerhet ansvariga ministerierna svarar för. Livsmedelsbyrån kommer att medverka i utbildningsverksamhet för olika kontrollorgan och i arbetet med att utforma riktlinjer för god hygienisk sed och för genomförandet av principerna för faroanalys och kritiska styrpunkter (HACCP). Enligt livsmedelslagen skall det vidare inom livsmedelsbyrån upprättas ett centralt system för snabbt informationsutbyte. Det kroatiska systemet för godkännande av livsmedel innan de släpps ut på marknaden överensstämmer inte med gemenskapens regelverk.

När det gäller annan sektorslagstiftning ändrades landets lagstiftning i september 2003 för att harmoniseras med direktivet angående återlämnande av kulturföremål som olagligen förts bort från en EU-medlemsstats territorium. Kroatien har också tillträtt en rad relevanta internationella konventioner på området. Beträffande civila skjutvapen har en ny vapenlag utarbetats. Så som utkastet till ny lag för närvarande är utformat skulle lagen emellertid endast innebära en partiell harmonisering med EG:s regler. För att anpassningen skall bli fullständig krävs alltså ytterligare ändringar. Genom denna lag skulle man också införa ett skjutvapenpass, som så småningom skulle kunna utvecklas till ett europeisk skjutvapenpass enligt det relevanta gemenskapsdirektivet.

Kroatien behöver på det icke-harmoniserade området se till att landets lagstiftning, inbegripet både åtgärder som är tillämpliga med åtskillnad och åtgärder som är tillämpliga utan åtskillnad, är förenlig med artiklarna 28-30 i EG-fördraget och relaterad rättspraxis från EG-domstolen (med särskild tonvikt på principen om ömsesidigt erkännande). Som exempel på befintliga åtgärder som kan vara oförenliga med gemenskapslagstiftningen kan nämnas importlicenser (som fortfarande krävs för vissa produkter), näringslivskammarens annonskampanjer, obligatoriska lagerinrättningar samt obligatorisk märkning av ursprungsland enligt konsumentskyddslagen.

Kroatiens lagstiftning om offentlig upphandling överensstämmer i huvudsak med EU:s regler. Flera viktiga brister kommer emellertid att behöva åtgärdas, bland annat den tillämpning av alltför breda undantag som lagen om offentlig upphandling medger och tillämpningsområdet för förhandlat förfarande. Flera aspekter av systemet för överprövning kommer att behöva åtgärdas för att det skall bli förenligt med gemenskapens regelverk. Särskilt bör anbudsgivare som på grund av oriktigheter i förfarandet hindrats från att delta i anbudsgivningen få möjlighet att bestrida upphandlingens giltighet. Vissa genomförandeåtgärder återstår också att anta.

Vad förvaltningsstrukturen beträffar inrättades byrån för offentlig upphandling, avsevärt försenat, i november 2003. Byrån ansvarar för en rad nyckeluppgifter när det gäller genomförandet av lagen om offentlig upphandling. I juli 2003 antogs en ny lag om statens kommission för tillsyn av offentliga upphandlingsförfaranden. Kommissionen kommer att handlägga klagomål och överprövningar. De fem medlemmarna av dess styrelse utsågs av parlamentet i oktober 2003. Såväl byrån som den statliga kommissionen behöver nu komma i gång med sin verksamhet till fullo och uppvisa trovärdiga resultat när det gäller att se till att lagstiftningen efterlevs.

Slutsats

Kroatien vidtog under 2003 de första stegen för att harmonisera sin lagstiftning så att den blir förenlig med principen om fri rörlighet för varor, men centrala delar av gemenskapens regelverk har ännu inte införts.

Särskilt behöver övergripande bestämmelser och förfarandemässiga bestämmelser samt sektorslagstiftning harmoniseras ytterligare med EU:s lagstiftning. Kroatien måste slutföra det nödvändiga särskiljandet av regelgivning, ackreditering, standardisering och produktcertifiering, av vilka de två sistnämnda huvudsakligen bör ombesörjas av den privata sektorn. Betydande insatser kommer att behöva göras för att införliva direktiven enligt den gamla och den nya metoden. Även om de inledande stegen för anpassning till gemenskapens regelverk tagits kommer den kroatiska livsmedelslagstiftningen att behöva revideras. De nuvarande genomförandestrukturerna måste förbättras och nya inrättas. Särskilt gäller detta marknadsövervakning inom ramen för direktiven enligt den nya metoden och helhetsmetoden och vissa aspekter av livsmedelssäkerhet.

Förutsatt att Kroatien inte dröjer med att gå igenom sin lagstiftning för att pröva om den är förenlig med gemenskapslagstiftningen bör landet vara i stånd att uppfylla de grundläggande principer om fri rörlighet för varor som gäller på det icke-harmoniserade området.

För att landet skall få ett effektivt system för offentlig upphandling kommer arbetet med att anpassa den nationella lagstiftningen till gemenskapens regelverk att behöva fortsätta. Vidare behöver den genomförandelagstiftning som är nödvändig göras fullständig. Trots framstegen under senare tid behöver förmågan att tillämpa gemenskapens regelverk fortfarande stärkas betydligt.

Sammantaget kommer Kroatien på området fri rörlighet för varor att behöva göra avsevärda och oavbrutna ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att på medellång sikt på ett effektivt sätt genomföra regelverket och se till att det efterlevs.

Kapitel 2: Fri rörlighet för personer

I gemenskapens regelverk för detta kapitel förbjuds diskriminerande behandling av arbetstagare som är lagligt anställda i ett annat land än sitt ursprungsland. Detta inbegriper möjligheten att kumulera eller överföra rättigheter inom de sociala trygghetssystemen, vilket förutsätter ett administrativt samarbete mellan medlemsstaterna. För att underlätta utövandet av vissa yrken finns det i regelverket också särskilda bestämmelser om ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer och examensbevis. För vissa yrken måste vidare en harmoniserad läroplan följas för att utbildningen automatiskt skall erkännas i en EU-medlemsstat. Kapitlet omfattar också regler om EU-medborgares rätt till bosättning och rätt att rösta i varje medlemsstat.

När det gäller ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer tillämpar Kroatien ett system grundat på obligatoriskt medlemskap i yrkessammanslutningar ("kammare") som ett sätt att reglera yrkena i syfte att kontrollera verksamheterna och skydda yrkesbeteckningarna. Medlemmarna i dessa yrkeskammare är anslutna till det sociala trygghetssystemet på samma villkor som andra medborgare.

Den nuvarande kroatiska lagstiftningen förefaller endast gälla erkännande av akademiska yrkeskvalifikationer. I en ny lag, som kommer att träda i kraft under 2004, fastställs ett förfarande liknande de förfaranden som föreskrivs i direktiven om den generella ordningen, dock begränsat till att avse högre utbildning. Lagen täcker dessutom inte de specifika direktiv som rör samordning av utbildning och automatiskt erkännande. Vidare uppfyller de förfaranden som fastställs i den kroatiska lagstiftningen inte alla kraven i gemenskapens regelverk, t.ex. de som gäller frister, motivering och besvärsrätt.

När det gäller utbildningskrav skiljer sig det kroatiska systemet väsentligt från EU:s system, särskilt inom hälso- och sjukvårdssektorn. För flera medicinska yrkesgrupper (bland annat allmänläkare och sjuksköterskor) motsvarar kraven i Kroatien inte minimikraven i gemenskapens regelverk. Dessa yrkesbeteckningar skulle inte komma att automatiskt erkännas i EU.

Vad medborgerliga rättigheter beträffar finns det för tillträde till högre utbildning specifika krav som utländska medborgare måste uppfylla om de saknar permanent uppehållstillstånd i Kroatien. Vidare skiljer sig undervisningsavgifterna för utländska studenter från de avgifter som kroatiska studenter betalar.

Kroatiens lagstiftning skulle behöva ändras för att vara förenlig med gemenskapens regelverk. I enlighet med principen om förbud mot diskriminering på grund av nationalitet i artikel 12 i EG-fördraget bör Kroatien se till att medborgare från EU får rätt att skriva in sig vid institutioner för högre utbildning på samma villkor som kroatiska medborgare, utan krav på att de skall vara stadigvarande bosatta i Kroatien och betala andra undervisningsavgifter än dem som gäller för kroatiska studenter.

När det gäller rätt till bosättning måste EU-medborgare som inte utövar en ekonomisk verksamhet och önskar få uppehållstillstånd utöver tre månader ansöka om förlängt uppehållstillstånd. Under vissa omständigheter kan de också ansöka om permanent uppehållstillstånd.

Kroatien kommer att behöva ändra sin lagstiftning för att den skall vara förenlig med gemenskapens regelverk på området fri rörlighet för personer. Särskilt gäller detta formaliteter och villkor för EU-medborgares inresa till och vistelse i landet.

Rätten att rösta är för närvarande enligt den kroatiska författningen begränsad till kroatiska medborgare. Kroatien kommer att ha skyldighet att ge medborgare från Europeiska unionen som är bosatta i Kroatien rätt att rösta och att ställa upp som kandidater i kommunalval och val till Europaparlamentet. Vidare kommer det att bli nödvändigt att anta lagstiftning för att införliva relevanta delar av gemenskapens lagstiftning om rösträtt i kommunalval och val till Europaparlamentet. Gemenskapens regelverk på detta område rör inte nationella parlamentsval eller presidentval.

När det gäller fri rörlighet för arbetstagare kan konstateras att den kroatiska utlänningslagen, som är i kraft sedan januari 2004, föreskriver att utlänningar måste inneha arbetstillstånd för att få arbeta i landet. Arbetstillstånd beviljas, på begäran från arbetsgivaren, inom ramen för en tillståndskvot som den kroatiska regeringen årligen fastställer. Denna kvot bör inte inkludera arbetstillstånd som beviljas utländska arbetstagare och deras familjer vars ställning regleras genom stabiliserings- och associeringsavtalet.

Kunskaper i kroatiska krävs av den som vill arbeta inom hälso- och sjukvårdssektorn eller apoteksverksamhet eller som advokat. Enligt gemenskapens regelverk får obligatoriska krav på språkkunskaper ställas endast vid mycket exceptionella omständigheter och från fall till fall. För att säkra det legitima allmänintresset, icke-diskriminering och proportionalitet måste försiktighet iakttas när det gäller att lagfästa krav på språkkunskaper.

För att den kroatiska lagstiftningen skall vara förenlig med EU:s lagstiftning om fri rörlighet för arbetstagare skulle den behöva ändras på en rad punkter. Bland annat skulle man behöva se till att EU-medborgare inte behöver arbetstillstånd och inte, när det gäller tillträde till arbetsmarknaden, diskrimineras på grund av nationalitet, även om de ännu inte är bosatta i Kroatien. När det gäller tillgång till den offentliga sektorn får endast tjänster som har ett direkt samband med den offentliga sektorns specifika verksamheter, alltså sådan verksamhet som inbegriper offentlig myndighetsutövning och ansvar för att statens allmänna intressen bevakas, förbehållas kroatiska medborgare. EU-medborgare måste ha rätt att ta med sig sina familjemedlemmar. Maken eller makan och barnen skall ha rätt att arbeta utan arbetstillstånd. Det skulle krävas ändringar av den kroatiska lagen på ytterligare en rad punkter för att fri rörlighet för arbetstagare skall säkras.

Kroatien kommer vidare att behöva införa bestämmelser som överensstämmer med gemenskapens regelverk när det gäller rätt till tilläggspension, så att alla kompletterande pensionssystem, obligatoriska eller frivilliga, knutna till en persons tjänstgöring som anställd eller egenföretagare omfattas, även om sådana system ännu inte förefaller finnas i Kroatien.

Beträffande samordningen av sociala trygghetssystem innefattar det kroatiska systemet för social trygghet alla de traditionella grenar av social trygghet för vilka det finns regler om samordning på gemenskapsnivå. Förmåner och andra inslag i det kroatiska systemet liknar dem som finns i flera EU-medlemsstater. Kroatien har emellertid också ett relativt stort antal särskilda förmåner för personer som drabbats av kriget. Systemet för social trygghet grundar sig på principen om obligatorisk försäkring i anställningslandet och innehåller klara och tydliga definitioner av anställda och egenföretagare. Det obligatoriska försäkringssystemet särbehandlar inte personer som inte är kroatiska medborgare. För att omfattas av det kroatiska systemet för social trygghet måste emellertid utlänningar ha arbetstillstånd eller näringstillstånd. Kroatien har ingått en rad bilaterala konventioner om social trygghet med tredjeländer, bland annat många EU-medlemsstater. I enlighet med dessa konventioner tillämpas principen om sammanläggning av försäkringsperioder och export av förmåner redan i förhållande till 23 länder. Gemenskapens bestämmelser om samordning av system för social trygghet innebär ingen harmonisering utan endast samordning av medlemsstaternas system. Eftersom förordningarna i fråga är direkt tillämpliga i alla EU:s medlemsstater behöver Kroatien inte ändra sin lagstiftning när det gäller social trygghet. Endast tekniska anpassningar kommer att behöva göras i syfte att beakta särdragen i landets system på området.

Den kroatiska hälso- och sjukvårdsfonden, den kroatiska pensionsförsäkringsfonden och den kroatiska arbetsmarknadsmyndigheten skulle utgöra den förvaltningsstruktur som blir ansvarig för tillämpningen av gemenskapens bestämmelser på detta område. Tillämpningen av samordningsförordningarna kommer att få vissa ekonomiska konsekvenser för Kroatien, särskilt på pensionsområdet och hälso- och sjukvårdsområdet.

Slutsats

Sammantaget kommer Kroatien på området fri rörlighet för personer att behöva göra avsevärda och oavbrutna ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att på medellång sikt på ett effektivt sätt genomföra regelverket och se till att det efterlevs. Ansträngningarna bör särskilt inriktas på att anpassningen till gemenskapens regelverk skall bli fullständig och på att tillräcklig förmåga byggs upp inom den offentliga förvaltningen när det gäller ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer. Vidare bör man uppmärksamma de krav som följer av gemenskapens regelverk på området medborgerliga rättigheter (särskilt i fråga om rätt till bosättning och rätt att rösta samt förbud mot diskriminering när det gäller tillträde till högre undervisning) och området fri rörlighet för arbetstagare (förbud mot diskriminering av migrerande arbetstagare från EU).

Kapitel 3: Frihet att tillhandahålla tjänster

Enligt regelverket för detta kapitel måste medlemsstaterna se till att etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster i EU inte hindras av nationell lagstiftning. I några sektorer fastställs i regelverket harmoniserade regler som måste följas för att den inre marknaden skall fungera. Detta gäller huvudsakligen den finansiella sektorn (bankrörelse, försäkringsverksamhet, investeringstjänster och värdepappersmarknader), men även vissa yrken (hantverkare, handlare, jordbrukare och handelsagenter). Harmoniserade regler måste också följas när det gäller skydd av personuppgifter och vissa av informationssamhällets tjänster.

Enligt stabiliserings- och associeringsavtalet skall tillhandahållanden av tjänster mellan EU och Kroatien gradvis liberaliseras.

När det gäller etableringsrätt behöver den kroatiska lagstiftningen anpassas så att kvarvarande hinder för fysiska och juridiska personer från EU undanröjs. Som exempel kan nämnas att den kroatiska lagstiftningen om värdepapper föreskriver att ett i Kroatien etablerat företag med mer än 100 aktieägare och ett aktiekapital på mer än 30 miljoner kroatiska kuna (4 miljoner euro) måste vara noterat på en fondbörs. Detta krav utgör ett etableringshinder för aktörer från EU.

Beträffande EG-fördragets direkt tillämpliga bestämmelser om frihet att tillhandahålla tjänster kommer Kroatien att behöva undanröja hinder för EU-företag att tillhandahålla gränsöverskridande tjänster. I den kroatiska lagstiftningen görs ingen åtskillnad mellan sådana i en EU-medlemsstat etablerade aktörer som tillfälligtvis tillhandahåller tjänster på Kroatiens territorium och sådana som tillhandahåller tjänster via ett fast etableringsställe. Tjänstetillhandahållare från EU får för närvarande inte bedriva näringsverksamhet i Kroatien utan att etablera en filial eller ett dotterbolag i landet. Det finns dessutom en rad krav i den kroatiska lagstiftningen som kan utgöra hinder för ett enstaka eller tillfälligt tillhandahållande av tjänster, t.ex. kravet på att auktoriserade översättningar av handlingar måste tillhandahållas, att tillstånd för att få utöva ett hantverk måste sökas och på att såväl en "manager" som en "befullmäktigad företrädare" måste utses.

Vad finansiella tjänster beträffar har den kroatiska banksektorn gradvis konsoliderats. Antalet dotterbolag till kreditinstitut i EU har oavbrutet ökat. Den viktigaste rättsakten rörande bankväsendet är banklagen, som utgör en god grund för harmoniseringen men inte täcker alla aspekter av de relevanta delarna av gemenskapens regelverk. Enligt lagen får, efter Kroatiens anslutning till EU, banker som har tillstånd att tillhandahålla banktjänster och andra finansiella tjänster i en EU-medlemsstat tillhandahålla dessa tjänster även i Kroatien, genom en filial eller direkt. I andra rättsakter fastställs redovisningsregler för kreditinstitut. Ett system för garanti av insättningar finns. Nya regler om kapitalkrav för banker och värdepappersföretag trädde i kraft i januari 2004. Specifik lagstiftning om konglomerat, institut för elektroniska pengar (endast banker har rätt att ge ut elektroniska pengar) och likvidation av kreditinstitut saknas. Bortsett härifrån förefaller skillnaderna mellan den kroatiska lagstiftningen och gemenskapens lagstiftning för banksektorn huvudsakligen vara av teknisk natur och gälla sådana aspekter som samarbete mellan tillsynsmyndigheter, informationsutbyte mellan de behöriga myndigheterna i Kroatien, minimikapitalkrav samt anpassning eller införande av vissa juridiska definitioner i den nationella lagstiftningen.

Centralbanken är behörig myndighet för beviljande av verksamhetstillstånd och för tillsyn av kreditinstitut. Dess befogenheter fastställs i lagen om Kroatiens centralbank och i banklagen. Tillsynen av banker utövas av centralbankens avdelning för banktillsyn som har 75 anställda. Ett program för löpande fortbildning finns. Enligt Internationella valutafondens bedömning från mitten av 2002 förefaller Centralbankens tillsynsbefogenheter i stort sett överensstämma med internationella normer.

Verksamhetstillstånd för spar- och lånekooperativ beviljas enligt lagen om spar- och lånekooperativ av finansministeriets enhet för tillsyn av finansiella institut, som också utövar tillsyn över sådana kooperativ. Om dessa kooperativ skulle omfattas av bankdirektivens definition av kreditinstitut skulle detta kunna ge upphov till problem med avseende på tillsynsorganets oberoende och befogenheter.

Försäkringsmarknaden i Kroatien är starkt koncentrerad. Den domineras av annan direkt försäkring än livförsäkring, som svarar för omkring 80 % av premieinkomsterna brutto. Den i särklass största kategorin är motorfordonsförsäkring, ersättningsskyldighet gentemot tredjeman (omkring 1/3 av premieinkomsterna). Andelen utlandskontrollerade företag på den inhemska försäkringsmarknaden överstiger inte 25 %, men dessa företags andel av livförsäkringssektorn är högre än 50 %. De viktigaste lagarna beträffande försäkringssystemet är försäkringslagen och lagen om förmedling och representation inom försäkringsverksamhet. Försäkringslagen har delvis harmoniserats med EU-direktiven om livförsäkring, annan direkt försäkring än livförsäkring samt fordonsförsäkring. Det krävs emellertid avsevärda fortsatta insatser för att anpassningen till gemenskapens regelverk skall bli fullständig.

Vad förvaltningsstrukturen beträffar har den grundläggande tillsynsverksamheten upprättats men, som Internationella valutafonden underströk i mitten av 2002, tillsynsmyndigheten behöver stärkas organisatoriskt och resursmässigt för att kunna fullgöra sina uppgifter på ett effektivt sätt. Direktoratet för tillsyn av försäkringsbolag samt den kroatiska försäkringsbyrån har upprättats på grundval av försäkringslagen. Direktoratet, som för närvarande har omkring 15 anställda (dock inga försäkringstekniker) utövar tillsyn i syfte att skydda försäkringstagarnas intressen. Det utfärdar verksamhetstillstånd och godkänner försäkringsbolagens stadgar liksom utnämningen av ledamöter i deras styrelser. Direktoratet utfärdar vidare normer för försäkringsbolagens ekonomiska verksamhet. Det fastställer försäkringsslag och riskgrupper. Direktoratet har hittills inte fungerat på ett tillfredsställande sätt och en omorganisation är planerad. Den kroatiska försäkringsbyrån företräder försäkringsbolag i internationella institut, täcker trafikskador och handlägger skador som inträffat i utlandet. Byrån förvaltar också garantifonden för ersättning vid vissa skador på området obligatoriska försäkringar. Byrån förefaller fungera väl.

Värdepappersmarknaderna i Kroatien är fortfarande outvecklade. Trots att det finns två fondbörser är kapitalmarknaderna varken omfattande eller likvida. Börsernas marknadsvärde motsvarade omkring 30 % av BNP i slutet av 2002. Lagstiftningen rörande värdepappersmarknader och företag för kollektiva investeringar (fondföretag) utgör en grund för den nödvändiga anpassningen till gemenskapens regelverk. De viktigaste rättsakterna är lagen om värdepappersmarknader och lagen om investeringsfonder. Något system för ersättning till investerare har ännu inte införts.

Vad förvaltningsstrukturen beträffar inrättades den kroatiska värdepapperskommissionen 1996 och kunde inleda sin verksamhet i slutet av 2002 i och med att den kroatiska regeringen då utsett alla dess ledamöter och godkänt dess stadgar. Kommissionen har 27 anställda. I augusti 2002 konstaterade Internationella valutafonden (IMF) att kommissionens befogenheter behövde stärkas och dess förfaranden förtydligas. Även om vissa framsteg gjorts sedan dess behöver ytterligare ansträngningar göras för att stärka kommissionens tillsynskapacitet.

När det gäller tillsynen av finansiella konglomerat har samarbetet mellan de kroatiska tillsynsmyndigheterna ännu inte formaliserats. Parlamentet har emellertid antagit ett program för tillsyn av finansiella institut och finansmarknaden på konsoliderad grundval. På denna grundval planerar man att upprätta en samordnande styrelse med företrädare för tillsynsorganen inom de olika sektorerna.

En lag om skydd av personuppgifter och fri rörlighet för personuppgifter antogs 2003 och förefaller i huvudsak vara förenlig med de viktigaste bestämmelserna på detta område i gemenskapens regelverk. Enligt lagen krävs "adekvat skyddsnivå" vid överföring av personuppgifter till tredjeländer, men den innehåller inga regler om sådana undantag som fastställs i gemenskapsdirektivet om skydd av personuppgifter. Planer finns på att inrätta ett organ för skydd av personuppgifter vars chef skulle utnämnas av parlamentet, men så har ännu inte skett.

På området informationssamhällets tjänster har Kroatien antagit en lag om elektronisk handel genom vilken gemenskapens regelverk delvis införlivas. Kroatien kommer att behöva se till att det finns tillfredsställande former för tillsyn på detta område samt utse en kontaktpunkt för samarbetet med myndigheterna i de andra EU-medlemsstaterna. Åtgärder bör också vidtas för att förhindra tillverkning, distribution och marknadsföring av piratkopierade smartkort och annan utrustning som kringgår åtkomstskydd avseende tjänster med villkorad tillgång och för att se till att det finns regler om tillräckliga påföljder.

Slutsats

Generellt behöver etableringshinder eller hinder för tillhandahållande av gränsöverskridande tjänster av fysiska eller juridiska personer från EU undanröjas.

Kroatien har gjort avsevärda ansträngningar för att landets lagstiftning och tillsynsram skall tillnärmas EU:s normer på området finansiella tjänster. Ganska långt i detta avseende förefaller man ha kommit när det gäller banksektorn, men fortsatta förbättringar är nödvändiga. Lagstiftningen och tillsynsramen för försäkringsmarknaden, investeringstjänster och värdepappersmarknader behöver utvecklas vidare och anpassas till gemenskapens regelverk.

Sammantaget kommer Kroatien att behöva göra betydande ytterligare ansträngningar för att stärka sin lagstiftning och sina tillsynsramar, bland annat för finansiella tjänster, i syfte att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att på medellång sikt på ett effektivt sätt genomföra regelverket och se till att det efterlevs på detta område.

Kapitel 4: Fri rörlighet för kapital

Medlemsstaterna är skyldiga att undanröja alla begränsningar i nationell lagstiftning för kapitalrörelser mellan sig men också (med några undantag) för kapitalrörelser till tredjeländer och att anta EU-regler för att garantera att gränsöverskridande betalningar och överföringar av alla former av kapital kan ske utan hinder. Gemenskapens regelverk innefattar också harmoniserade regler avseende betalningssystem. I direktiven om penningtvätt fastställs att penningtvätt är ett brott. Direktiven föreskriver att finansiella institut skall identifiera och känna sina kunder, bevara handlingar samt rapportera om alla misstankar om penningtvätt. Direktiven omfattar också den verksamhet som utövas av revisorer, notarier och jurister, kasinon, fastighetsmäklare och vissa handlare som köper och säljer varor av högt värde i större kontanta transaktioner. Direktiven ställer vidare krav på att det skall finnas tillräcklig förmåga att kontrollera att lagstiftningen efterlevs.

I stabiliserings- och associeringsavtalet fastställs en tidsplan för liberaliseringen av kapitalrörelser under åren efter avtalets ratificering. Vidare föreskrivs en stegvis liberalisering av fastighetsmarknaden.

Vad kapitalrörelser och betalningar beträffar är Kroatien medlem av Internationella valutafonden (IMF) sedan 1992 och införde 1995 fullständig valutakonvertibilitet för bytesbalanstransaktioner. De utländska direktinvesteringarna uppgick under perioden 1998-2001 till mer än 5 miljarder euro, varav 55 % härrörde från EU. Under senare år har personer med hemvist i Kroatien också börjat investera utomlands. Omkring 90 % av banksystemet (i tillgångstermer) är utlandsägt.

I valutalagen, som är i kraft sedan juni 2003, har definitionerna anpassats till gemenskapens regelverk. Lagen ger en ram för en stegvis liberalisering av kapitalrörelser. För direktinvesteringar av personer som inte har sin hemvist i Kroatien finns inga restriktioner, om inte annat följer av särskilda lagar. De särskilda lagarna speglar antingen ett offentligt intresse (t.ex. narkotika, mediernas mångfald), utövandet av offentlig makt (t.ex. notarius publicus) eller sektorer som för närvarande regleras genom bilaterala avtal (t.ex. transport och fiske). Dessa lagar måste anpassas före anslutningen. Ingående investeringar i fast egendom som görs av personer som inte har sin hemvist i landet och av utländska medborgare omfattas av restriktioner och hämmas också av de allvarliga svagheterna i Kroatiens fastighetsregistersystem.

En anpassning till gemenskapens regelverk kommer också att behöva ske när det gäller investeringsregler för institutionella investerare (t.ex. pensionsfonder och spar- och lånekooperativ), särskilda rättigheter för staten i privatiserade företag (telekomföretag, oljeföretag och elföretag) samt särskilda krav beträffande finanssystemets riskexponering gentemot utlandet och undanröjandet av kvarvarande restriktioner för kortfristiga kapitalrörelser.

Vad betalningssystemen beträffar grundar sig de kroatiska rättsreglerna för gränsöverskridande överföringar på valutalagen. Dessa regler behöver anpassas ytterligare till gemenskapens regelverk. Finansiella institut bör exempelvis vara skyldiga att informera sina kunder om villkoren för gränsöverskridande överföringar och en särskild kompensation bör införas för de fall då överföringar inte verkställs. Ordningen för att reglera tvister (medling och förlikning inför den permanenta medlingsdomstolen och den kroatiska handelskammarens förlikningscentrum) framstår som onödigt tungrodd.

Kroatien har under senare år byggt upp rättsregler när det gäller bekämpningen av penningtvätt. Landet deltar i Europarådets särskilda expertkommitté för utvärdering av åtgärder för bekämpning av penningtvätt (Select Committee of Experts on the evaluation of anti-money laundering measures - "Moneyval"), som fungerar som regionalt organ av FATF-typ (FATF = arbetsgruppen för finansiella åtgärder mot penningtvätt). I juli 2003 antog Moneyval sin andra utvärderingsrapport om Kroatien. Det kommer att vara av avgörande betydelse att rekommendationerna i denna rapport följs.

Penningtvätt brottförklaras i strafflagen. Ett heltäckande synsätt tillämpas som innebär att även grov vårdslöshet, företags straffrättsliga ansvar och penningtvätt som utförs av upphovsmannen till förbrottet ("self laundering") inbegrips. Kriminalisering av penningtvätt grundas emellertid på att faktisk kännedom skall ha förelegat om att pengarna eller egendomen förvärvats på brottslig väg. Lagen om förebyggande av penningtvätt från 1997 har nyligen reviderats. Ändringarna trädde i kraft i januari 2004. I lagen fastställs bland annat en skyldighet att identifiera kunder, att rapportera om misstankar om penningtvätt och lämna uppgift om kassatransaktioner över ett visst tröskelvärde till byrån för förhindrande av penningtvätt (den ekonomiska underrättelseenheten inom finansministeriet) samt att bevara handlingar. Förteckningen över enheter som omfattas av åtgärder för bekämpning av penningtvätt är heltäckande.

Lagstiftningen måste anpassas ytterligare till det andra EU-direktivet om penningtvätt. Den har vissa brister när det gäller skyldigheten att identifiera eller kontrollera kunder, bland annat avseende behandlingen av företagsförbindelser av icke stadigvarande karaktär och transaktioner av engångskaraktär, identifieringen av personer som handlar på juridiska personers vägnar samt undantaget för uttag från sparkonton. Även personer som utövar tillsyn måste dessutom åläggas att rapportera om misstankar om penningtvätt. Byrån för förhindrande av penningtvätt får begära in ytterligare upplysningar när det kommit in en anmälan om misstänkta transaktioner, men det är oklart varför de rapporterande instituten har rätt att avvisa en sådan begäran. Påföljderna är av administrativ natur och förefaller inte vara särskilt betungande.

Nummerkonton och bankböcker utställda på innehavaren tillåts för personer med hemvist i Kroatien, men kunden måste identifieras. Aktier och andelar utställda på innehavaren är enligt den nya lagen om värdepapper inte längre tillåtna.

När det gäller den offentliga förvaltningens förmåga krävs effektivitetsförbättringar och en förstärkning av resurserna hos byrån för förhindrande av penningtvätt. En återkoppling förekommer endast i förhållande till banker. Interna förfaranden, personalutbildning och medvetenheten om penningtvätt hos rapporterande institut, tillsynsorgan och rättsvårdande organ behöver förbättras. Detta kan även innefatta att man där så är lämpligt inför en rättslig grundval. Kontrollen av att lagstiftningen mot penningtvätt efterlevs, både inom och utom banksektorn, och riktlinjerna för de berörda sektorerna bör dessutom stärkas med avseende på deras uppdragsbeskrivning, deras befogenheter, verktyg, samarbete med andra organ samt faktiska efterlevnad av lagstiftningen. På grund av bristerna i systemet har resultaten, mätt i fällande domar och beslag, hittills varit begränsade. (Se även kapitel 24 - Samarbete på området inrikes och rättsliga frågor.)

Slutsats

Sammantaget kommer Kroatien på området kapitalrörelser, betalningar och betalningssystem att behöva göra ytterliga ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att på medellång sikt på ett effektivt sätt genomföra regelverket och se till att det efterlevs. Upprättandet av systemet för bekämpning av penningtvätt behöver slutföras. Om tillräckliga resurser ställs till förfogande för att tillämpa lagstiftningen och de kända svagheterna i systemet åtgärdas bör ett effektivt system för bekämpning av penningtvätt kunna utvecklas på medellång sikt.

Kapitel 5: Bolagsrätt

Enligt gemenskapens regelverk i detta kapitel måste medlemsstaterna anta och tillämpa harmoniserade regler som är nödvändiga för att företagen skall kunna fungera på ett korrekt sätt på den inre marknaden. Fem lagstiftningsområden berörs: bolagsrätt i strikt bemärkelse, redovisningslagstiftning, immateriella rättigheter, industriellt rättsskydd samt erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område och av avtalsenliga skyldigheter.

Enligt stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet om handel och handelsrelaterade åtgärder måste Kroatien senast tre år efter interimsavtalets ikraftträdande (dvs. före utgången av mars 2005) vidta nödvändiga åtgärder för att garantera en skyddsnivå för immateriella, industriella och kommersiella rättigheter som motsvarar den som finns i gemenskapen, inklusive effektiva medel för att upprätthålla dessa rättigheter. Skyldigheten omfattar bland annat upphovsrätt, inbegripet upphovsrätt till dataprogram, och närstående rättigheter, rättigheter med avseende på databaser, patent (inbegripet tilläggsskydd), mönsterskydd, varumärken och servicemärken, kretsmönster i halvledarprodukter, geografiska beteckningar inbegripet ursprungsbeteckningar samt skydd mot illojal konkurrens enligt artikel 10a i Pariskonventionen för skydd av den industriella äganderätten samt skydd av förtrolig information om know-how.

Lagstiftning på området bolagsrätt infördes genom lagen om företag från 1993. Den har nyligen blivit föremål för omfattande ändringar, vilka trädde i kraft i januari 2004. Minimikapitalkrav fastställs genom lag och klausuler till skydd för maximikapitalet finns. Det finns regler om olika skyldigheter för att skydda fordringsägare, och rätten till information ingår bland aktieägarnas grundläggande rättigheter. Företag är skyldiga att offentliggöra information om viktigare beslut som påverkar dem. I allmänhet utgör detta regelverk en god grundval för en fortsatt anpassning till gemenskapens regelverk på det bolagsrättsliga området. En rättsakt med regler om övertagande av publika aktiebolag finns sedan 2002.

Vad förvaltningsstrukturen beträffar finns uppgifter om bolag i handelsdomstolarnas register. Årsredovisningar finns separat i finansbyråns register. Det står inte helt klart i vilken utsträckning de två registren är kopplade till varandra. Handelsdomstolarna offentliggör uppgifter om bolag i landets officiella tidning och i en dagstidning. Registren är tillgängliga för allmänheten och avgifterna för att ta del av dem får endast täcka kostnaderna. Den tid som krävs för att registrera ett företag varierar mellan handelsdomstolarna och uppges vara alltifrån några dagar till tre veckor (ännu längre tid tar det om det gäller ett nystartat företag, vilket beror på att företaget måste registreras hos tull-, skatte- och statistikmyndigheterna, vilket kan ta upp till fyra månader). (Se även kapitel 16 - Små och medelstora företag.)

För redovisningsområdet finns regler i redovisningslagen från 1992. Den kroatiska styrelsen för redovisningsnormer fastställer redovisningsnormer. Bristande iakttagande av redovisningskraven skall enligt lagen medföra påföljder. En ny redovisningslag behandlas för närvarande av parlamentet. Enligt den lagen skall det upprättas ett redovisningsråd med befogenhet att utfärda föreskrifter. Kroatien har redan vidtagit åtgärder för att gå över till redovisning enligt internationellt accepterade redovisningsnormer (IAS). Fortsatt uppmärksamhet bör emellertid ägnas åt att säkra överensstämmelse med och iakttagande av dessa normer.

När det gäller revision finns en revisionslag i vilken det fastställs att verksamhetstillstånd för revisionsföretag beviljas av finansministeriet. Den kroatiska regeringen har antagit en plan för att uppfylla alla kraven i gemenskapens regelverk på detta område.

Vad området immateriella rättigheter och industriellt rättsskydd beträffar är Kroatien part i WTO-avtalet om handelsrelaterade aspekter av immaterialrätter (TRIPs) och i de viktigaste internationella konventionerna på detta område, bland annat WIPO-fördraget om upphovsrätt (WCT) och WIPO-fördraget om framföranden och fonogram (WPPT). Den kroatiska lagstiftningen innehåller bestämmelser om en särskild gränsordning när det gäller immateriella och industriella rättigheter. Övervakningen av att bestämmelserna efterlevs, inbegripet bekämpning av pirattillverkning och varumärkesförfalskning, är emellertid alltjämt en viktig uppgift för Kroatien. Särskilt bör man se till att de rättsvårdande organen får tillräckliga resurser och tillgång till expertkunnande i tillfredsställande omfattning och att domstolsväsendets effektivitet förbättras. Vad förvaltningsstrukturen beträffar hade den förutvarande statliga byrån för immateriella rättigheter 88 anställda och förefaller vara allvarligt underbemannad inom vissa sektorer vilka snabbt måste stärkas. I januari 2004 slogs byrån samman med den förutvarande statens byrå för standardisering och metrologi. Den nya organisationen har fått namnet statens byrå för immateriella rättigheter, standardisering och metrologi.

Kroatiens lagstiftning på området immateriella rättigheter reformerades på ett genomgripande sätt 2003 genom antagandet av den nya lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter. Det rör sig om en heltäckande rättsakt som omfattar skyddets räckvidd, rättigheter och undantag, bestämmelser om skydd av tekniska åtgärder, avtalsrätt inom det upphovsrättsliga området, organisationer med uppgift att handha eller förvalta upphovsrättigheter, kontroll av att rättigheterna respekteras samt upphovsmannens rätt till ersättning vid vidareförsäljning av originalkonstverk (följerätt). Genom denna lag har den kroatiska lagstiftningen rörande upphovsrätt och närstående rättigheter till stora delar anpassats till gemenskapens regelverk, men en del ändringar kommer att krävas för att anpassningen skall bli fullständig. De nödvändiga rättsliga instrumenten för att bekämpa pirattillverkning och varumärkesförfalskning har införts, men det måste övervakas att bestämmelserna efterlevs. Vad förvaltningsstrukturen beträffar hade upphovsrättsenheten vid den förutvarande statliga byrån för immateriella rättigheter endast en anställd i mitten av 2003 och måste förstärkas.

Även beträffande industriellt rättsskydd blev landets lagstiftning föremål för en omfattande omarbetning 2003 genom antagandet av en ny patentlag, en ny lag om mönsterskydd, en ny varumärkeslag, en ny lag om geografiska beteckningar och ursprungsbeteckningar för produkter och tjänster och en ny lag om skydd av kretsmönster i halvledarprodukter. Vidare har Europeiska patentorganisationen och Kroatien nyligen undertecknat ett avtal om utvidgat tillämpningsområde för Europapatent. Enligt detta avtal kan tillämpningsområdet för ett Europapatent utsträckas till att även omfatta Kroatien, förutsatt att utvidgningen begärs i samband med att patentansökan inges. Den kroatiska lagstiftningen förefaller i stora drag överensstämma med gemenskapens regelverk, men ytterligare ändringar kommer att bli nödvändiga för att överensstämmelsen skall bli fullständig. Vad förvaltningsstrukturen beträffar bör den tekniska expertenheten vid patentenheten inom byrån för immateriella rättigheter få mera personal och fastställandet av ett utbildningsprogram bör ges hög prioritet. Det finns en stor och växande eftersläpning när det gäller behandlingen av patentansökningar. Eftersläpningen beror på de komplicerade och långdragna förfarandena, vilka bör förenklas.

Slutsats

När det gäller bolagsrätt och redovisning har Kroatien bemödat sig om att få en tillnärmning till stånd. Ansträngningarna behöver fortsätta. Fullständig insyn i företagsregistren bör säkras och de ibland utdragna registreringsförfarandena förkortas. Vidare skulle genomförandet av redovisnings- och revisionsnormer behöva stärkas.

Viktiga lagstiftningsåtgärder har vidtagits under 2003 på området immateriella rättigheter och industriellt rättsskydd. Ytterligare insatser kommer att krävas för att förenlighet med gemenskapens regelverk skall kunna uppnås. Kroatien måste också se till att tidsfristerna i interimsavtalet iakttas. Vidare behöver genomförandeförfarandena och de relevanta förvaltningsstrukturerna stärkas i syfte att säkra att lagstiftningen faktiskt efterlevs. Bekämpning av pirattillverkning och varumärkesförfalskning måste ägnas särskild uppmärksamhet. Bland annat måste man se till att de rättsvårdande organen ges tillräckliga resurser och att man får ett effektivt domstolsväsende.

Kroatien har tagit flera viktiga steg i syfte att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk, men anpassningsarbetet behöver fortsätta och den offentliga förvaltningens förmåga på området immateriella rättigheter och industriellt rättsskydd stärkas. Sammantaget kommer Kroatien på området bolagsrätt att behöva göra fortsatta insatser för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att på medellång sikt på ett effektivt sätt genomföra regelverket och se till att det efterlevs.

Kapitel 6: Konkurrens

På konkurrensområdet omfattar gemenskapens regelverk regler om konkurrensbegränsande samverkan och kontroll av statligt stöd. Bland annat föreskrivs regler och förfaranden för att bekämpa konkurrensbegränsande åtgärder från företagens sida (konkurrensbegränsande avtal mellan företag och missbruk av dominerande ställning) och för att förhindra att myndigheter beviljar statligt stöd som snedvrider konkurrensen på den inre marknaden. I allmänhet är konkurrensreglerna direkt tillämpliga i hela unionen, och medlemsstaterna måste till fullo samarbeta med kommissionen när det gäller att se till att de efterlevs.

I stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet om handel och handelsrelaterade frågor fastställs vilka konkurrensbestämmelser som skall gälla i handelsförbindelserna mellan gemenskapen och Kroatien. Bestämmelserna grundar sig på kriterierna i artiklarna 81 och 82 i EG-fördraget (avtal mellan företag, missbruk av dominerande ställning), artikel 86 (offentliga företag och företag med särskilda eller exklusiva rättigheter) och artikel 87 (statlig stöd). Det fastställs också att ett offentligt organ som till sin funktion är oberoende skall få de befogenheter som är nödvändiga för en fullständig tillämpning av konkurrensbestämmelserna. I interimsavtalet finns dessutom särskilda regler om statligt stöd till stålsektorn. Bland annat föreskrivs att Kroatien skall förelägga kommissionen ett omstrukturerings- och omställningsprogram för landets stålindustri.

Lagstiftningen på området konkurrensbegränsande samverkan utgörs av den konkurrenslag som antogs i juni 2003 och som är i kraft sedan oktober 2003. Den ersatte en tidigare lag från 1995 och innehåller huvudprinciperna i gemenskapens bestämmelser om konkurrensbegränsande samverkan. Exempelvis är enligt lagen avtal om konkurrensbegränsande samverkan förbjudna, liksom missbruk av dominerande ställning. Vissa aspekter av den kroatiska konkurrenslagen, t.ex. förfarandet för att avtal om konkurrensbegränsande samverkan skall vara automatiskt ogiltiga, behöver anpassas ytterligare för att helt överensstämma med gemenskapens regelverk. Även villkoren för beviljande av undantag från förbudet mot avtal om konkurrensbegränsande samverkan behöver anpassas så att de är fullt förenliga med de kumulativa villkoren i artikel 81 i EG-fördraget. Vidare är det risk för att landets lag om allmänna förvaltningsförfaranden inkräktar på dess konkurrenslag. För att säkra ett fullständigt oberoende för byrån för skydd av den fria konkurrensen måste möjligheten att på grundval av den kroatiska allmänna förvaltningslagen fatta ett extraordinärt beslut om upphävande av beslut som fattats av byrån uteslutas.

Vad den offentliga förvaltningens förmåga beträffar ansvarar byrån för skydd av den fria konkurrensen för genomförandet av den kroatiska konkurrenslagen. Byrån inrättades 1995. Enligt konkurrenslagen skall den fungera som en oberoende enhet och bedriva sin verksamhet på självständig grundval. Ordföranden och de fyra andra ledamöterna i konkurrenskommittén, som är byråns ledningsorgan och beslutsfattande organ, utsågs i september och oktober 2003. Byrån har för närvarande 28 anställda, inbegripet de fem kommittéledamöterna. Det återstår ännu att se vilken administrativ förmåga som i realiteten byggts upp inom byrån.

Eftersom lagstiftningen på konkurrensområdet trätt i kraft först nyligen finns det ännu inte tillräckliga uppgifter om byråns resultat när det gäller att se till att reglerna efterlevs. Byråns viktigaste uppgift under den närmaste tiden är att se till att reglerna om konkurrensbegränsande samverkan verkligen tillämpas och efterlevs av företagen så att de i god tid före medlemskap i EU blir tillräckligt vana vid att vara verksamma i en konkurrensutsatt miljö liknande den i gemenskapen. Detta förutsätter också att det finns ett väl fungerande domstolsväsende som effektivt kan handlägga överklaganden av byråns beslut och träffa avgöranden i enlighet med gemenskapens regelverk. Myndigheter och berörda ekonomiska aktörer måste vidare bli tillräckligt insatta i konkurrenslagstiftning och konkurrenspolitik.

När det gäller statligt stöd fanns det före 2003 ingen samlad lagstiftning i Kroatien. Det året togs emellertid viktiga steg för att skapa en sådan lagstiftning genom antagandet av en lag och en förordning om statlig stöd, vilka trädde i kraft i april respektive juli 2003. Det återstår emellertid att se om denna lagstiftning i praktiken ger tillsynsmyndigheten tillräckliga befogenheter att i enlighet med gemenskapens regelverk sörja för att alla nya och befintliga stödordningar kontrolleras till fullo och på ett korrekt sätt.

För att säkra att gemenskapsreglerna om statligt stöd till fullo uppfylls måste byrån för skydd av den fria konkurrensen, som tillsynsmyndighet för statligt stöd, ha rätt att godkänna, inte bara yttra sig över, allmänna stödordningar. Vissa ytterligare ändringar av den kroatiska lagen om statligt stöd kommer att bli nödvändiga. Hit hör en angelägen ändring med anknytning till artikel 4.3 d i lagen om statligt stöd. Enligt denna artikel kan statligt stöd för att främja utvecklingen av vissa ekonomiska aktiviteter eller vissa ekonomiska områden anses som förenliga. Denna bestämmelse bör tillämpas endast under mycket specifika (undantagsvisa) omständigheter. Allmänt förefaller medvetenheten om andra stödordningar än direkt budgetstöd vara begränsad i Kroatien. Särskilt gäller detta skattemässiga stöd. I detta avseende återstår att konstatera huruvida lagen om områden av särskilt statligt intresse, lagen om frizoner och lagen om investeringsfrämjande är förenliga med gemenskapens regelverk.

Beträffande den offentliga förvaltningens förmåga kan nämnas att byrån för skydd av den fria konkurrensen utöver sina uppgifter när det gäller konkurrensbegränsande samverkan också fått ansvaret för att genomföra lagen om statligt stöd och för att utarbeta tillämpningsförordningar till lagen. Byrån kommer att behöva förfoga över den ytterligare administrativa personal som krävs för detta ändamål. Rutiner måste införas som innebär att byrån såsom nationell tillsynsmyndighet för statligt stöd kan få in anmälningar om alla föreslagna stödprojekt från de stödbeviljande organen och inhämta alla nödvändiga uppgifter från dessa organ samt att den kan yttra sig innan det föreslagna stödet beviljas ("standstill"-klausul).

Det gäller nu för byrån för skydd av den fria konkurrensen att snabbt uppvisa trovärdiga resultat i sin uppgift att som tillsynsmyndighet för statligt stöd se till att lagstiftningen efterlevs. För närvarande är lagstiftningen och den administrativa strukturen av alltför färskt datum för att några slutsatser skall kunna dras i detta avseende. Det finns endast få tillförlitliga uppgifter om i vad mån statligt stöd förekommer i den kroatiska ekonomin och insynen är begränsad. En tillförlitlig förteckning över befintliga statliga stöd saknas. Enligt artikel 35 i interimsavtalet är Kroatien skyldigt att överlämna en heltäckande förteckning över statliga stöd till kommissionen och även en årligen återkommande rapport om statligt stöd. Förteckningen över statliga stöd är av synnerligen stor betydelse. Byrån för skydd av den fria konkurrensen måste redan från början se till att alla relevanta åtgärder redovisas i förteckningen och att åtgärdernas förenlighet med artikel 87 i EG-fördraget har bedömts.

Den kroatiska konkurrenslagen är, i enlighet med artikel 86 i EG-fördraget, till fullo tillämplig på offentliga företag och företag med särskilda eller exklusiva rättigheter som anförtrotts att tillhandahålla offentliga tjänster.

När det gäller företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse har formuleringarna i artikel 86.2 i EG-fördraget övertagits i den kroatiska konkurrenslagen, med undantag dock av proportionalitetsprövningen. Därigenom blir handlingsutrymmet för företag som tillhandahåller tjänster av allmänt intresse alltför brett. I och med att det inte finns någon begränsning är det risk för att sådana företag faller helt utanför konkurrenslagens räckvidd.

Vad så slutligen gäller avregleringen av specifika sektorer återstår att se vilka konsekvenser den sektorsspecifika lagstiftningen kommer att få när det gäller tillämpningen i praktiken av allmänna konkurrensregler inom de berörda sektorerna (telekommunikationssektorn, banksektorn, energisektorn, sektorn för olje- och petroleumprodukter samt gassektorn). Avregleringen av specifika sektorer av ekonomin behandlas i de relevanta sektorsspecifika kapitlen.

Slutsats

På området konkurrensbegränsande samverkan har grundläggande lagstiftning införts. Tillnärmningen till gemenskapens regelverk måste fortsätta och byrån för skydd av den fria konkurrensen behöver stärkas. Parallellt med detta kommer myndigheten att behöva visa trovärdiga resultat när det gäller att se till att lagstiftningen efterlevs.

På området statligt stöd togs under 2003 viktiga steg i syfte att utarbeta den nödvändiga lagstiftningen. Lagstiftningen behöver emellertid göras fullständig. Kroatien kommer att behöva öka insynen när det gäller reglerna om statligt stöd och kunskaperna om vilka regler som gäller samt se till att det finns en effektiv kontroll av statliga stöd, särskilt genom att byrån för skydd av den fria konkurrensen ges erforderliga befogenheter. Av avgörande betydelse är att byråns administrativa förmåga utvecklas.

Sammantaget kommer Kroatien på konkurrensområdet att behöva göra avsevärda och fortlöpande ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att på medellång sikt på ett effektivt sätt genomföra regelverket och se till att det efterlevs.

Kapitel 7: Jordbruk

Detta kapitel omfattar ett stort antal bindande rättsföreskrifter, varav många är direkt tillämpliga. En förutsättning för att den gemensamma jordbrukspolitiken skall fungera väl är att dessa föreskrifter tillämpas på ett riktigt sätt och att genomförandet övervakas av en väl fungerande offentlig förvaltning. I detta ingår upprättandet av förvaltningssystem, exempelvis ett utbetalande organ och ett integrerat förvaltnings- och kontrollsystem, liksom uppbyggnad av förmågan att genomföra åtgärder på området för landsbygdsutveckling. Ett land som är medlem i EU måste delta i de gemensamma organisationerna av marknaderna för en mängd jordbruksprodukter, däribland jordbruksgrödor, socker, animalieprodukter och specialgrödor. Längre fram i detta kapitel redogörs dels för detaljföreskrifter för veterinärområdet -- vilka är av avgörande betydelse för att säkra djurhälsan och livsmedelssäkerheten på den inre marknaden -- dels för detaljföreskrifter för det fytosanitära området, där frågor som utsädeskvalitet, växtskyddsmaterial och skadegörare ingår.

I stabiliserings- och associeringsavtalet/interimsavtalet regleras förmånshandel med jordbruksprodukter.

Kroatien håller på att skapa de förutsättningar som krävs dels för att dess jordbruk skall klara konkurrensen inom EU och dels för att rimliga arbets- och levnadsvillkor skall utvecklas på landsbygden. Det kroatiska jordbruket har genomgått samma strukturomvandling som jordbruket i andra länder i centrala och östra Europa. Efter en första dramatisk produktionsminskning under första halvan av 1990-talet stabiliserades produktionen främst när det gäller vegetabilieproduktion. Vete och majs odlas idag på 57 % av den uppodlade arealen i Kroatien. Liksom i andra övergångsekonomier minskar animalieproduktionen, främst produktionen av nötkött, snabbt även i Kroatien. Anledningen till detta är svaga och krympande marknader, låg konkurrenskraft inom jordbruk och bearbetningssektor samt bristande tillgång till kapital. Trots denna fortlöpande minskning är jordbruket fortfarande av relativt stor betydelse för ekonomin som helhet, med ett bruttovärde på omkring 10 % av den totala bruttonationalprodukten. Kroatiens jordbruk domineras av familjejordbruk. Den genomsnittliga storleken på ett jordbruk är 2,8 hektar, samtidigt som omkring 84,5 % av den areal som används för produktion av vegetabilier och 94,3 % av korna hålls på privata jordbruk. Omkring 47,5 % av hushållen på landsbygden brukar en areal som understiger en hektar och omkring 39,4 % brukar mellan en och fem hektar. Jordbruk med självhushållning och delvis självhushållning är mycket viktiga för det kroatiska jordbruket och för landsbygdsekonomierna. Resultatet av ansträngningar för att öka konkurrenskraften hos den kroatiska sektorn för livsmedel från jordbruket är därför snarare beroende av att landsbygdsekonomierna åter blir livskraftiga än av en marknadsorienterad jordbrukspolitik.

Jordbruksproduktionens förändrade struktur återspeglas i handeln med jordbruksprodukter. Den totala exporten av livsmedel från jordbruket uppgick år 2002 till 487 miljoner euro, vilket motsvarar en ökning med 31 % jämfört med 1995. Under samma period ökade den totala importen av livsmedel från jordbruket med 37 % och nådde 963 miljoner euro under 2002. Trots detta har jordbrukets andel av den totala handeln minskat under perioden 1995-2002, från 10,5 % till 9,4 % på exportsidan och från 12,3 % till 8,5 % på importsidan. Kroatien fortsätter att vara nettoimportör av jordbruksprodukter. Handeln med EU-25 uppgick år 2002 till ett värde av 213 miljoner euro för export och 725 miljoner euro för import. Handelsbalansen med EU-25 uppvisar samma allmänna tendens, dvs. ett ökande underskott. År 2002 uppgick underskottet i handelsbalansen till 512 miljoner euro. De jordbruksprodukter och livsmedelsprodukter från jordbruket som Kroatien främst exporterade var tobak och tobaksprodukter, olika livsmedelsberedningar, socker, sockerkonfektyr och spannmål. De jordbruksprodukter och livsmedelsprodukter från jordbruket som Kroatien främst importerade var olika livsmedelsberedningar, drycker, frukt och nötter, levande djur och mjölkprodukter. Kroatien blev medlem av WTO år 2000 och har åtagit sig att fram till år 2005 kontinuerligt minska handelshindren för jordbruksprodukter. Landet har ingått frihandelsavtal med de flesta länderna i Europa.

Det viktigaste juridiska ramverket på detta område utgörs av jordbrukslagen, lagen om jordbruksmark, lagen om ekologisk produktion av jordbruks- och livsmedelsprodukter och lagen om statligt stöd till jordbruk, skogsbruk och fiske. Särskilda sektorer regleras genom ett antal regeringsförordningar. Regeringen agerar inom ramen för ett nationellt program för jordbruk och landsbygd och en utvecklingsstrategi för jordbruk och fiske, vilka är antagna av det kroatiska parlamentet.

Horisontella frågor: Förberedelserna inför upprättandet av ett utbetalande organ och ett integrerat system för administration och kontroll (IACS) har bara påbörjats, men Kroatien har för avsikt att utveckla dessa utifrån befintliga strukturer. Dessa strukturer utgörs av jordbruksministeriets direktorat för marknads- och strukturstöd och ett register över jordbruksföretag som är kopplat till en central elektronisk databas. Eftersom det gemensamma regelverket är mycket krävande när det gäller utbetalande organ och nämnda integrerade system (vilka båda är centrala vid utbetalning av medel till jordbrukare inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken), kommer planering och förberedelser att kräva omfattande investeringar och institutionell uppbyggnad i god tid före anslutningen. Kroatiens handelsmekanismer är begränsade till förvaltning av importkvoter och import/exportlicenser, medan däremot inga exportstöd utgår. Förutom grundbestämmelserna i livsmedelslagen finns det inga särskilda åtgärder som motsvarar EU-lagstiftningen när det gäller ekologiskt lantbruk och kvalitetssäkring. Kroatien kommer även att behöva ett informationssystem för jordbruksföretagens redovisningsuppgifter (ISJR) i enlighet med det gemensamma regelverket, eftersom jordbrukens redovisningssystem för närvarande bara anses vara en åtgärd för allmän utveckling av landsbygdsregioner.

När det gäller annat statligt stöd än marknadsrelaterade bidrag och åtgärder för landsbygdsutveckling har Kroatien upprättat andra system för att ge stöd till jordbrukare, nämligen undantag från punktskatter på eurodiesel för producenter av spannmål, oljegrödor, sockerbetor och tobak, tillämpning av en mervärdesskattesats på 0 % på alla typer av bröd och mjölk, ekonomiskt stöd för försäkring av grödor mot skador och kompensationsstöd för att lindra skador till följd av naturkatastrofer. Kroatien beviljar bidrag för produktion av lavendel och medicinalväxter och för etablering av nya lavendelodlingar. Kroatien kommer att behöva göra alla sina åtgärder inom statligt stöd förenliga med bestämmelserna i fördraget och de riktlinjer som har antagits på detta område.

Jordbruksgrödor: När det gäller produktionen av jordbruksgrödor beviljar Kroatien produktionsstöd för spannmålsgrödor (vete, havre, rågvete och foderspannmål), oljeväxter (solros, sojabönor och raps) men inte för proteingrödor. Stöden är olika för spannmål av brödkvalitet och för foderspannmål. Förvaltningen och kontrollen av denna ordning skiljer sig från systemen inom EU. De förfaranden som stammar från det tidigare subventionsgrundade förvaltningssystemet håller på att harmoniseras med EU:s system, och förberedelser görs för att anpassa förfarandena till IACS (det integrerade systemet för administration och kontroll). Det organ som sköter inspektionerna av jordbruket omstruktureras också för närvarande. Miniminormer behöver införas i de nationella kvalitetskraven i det kroatiska interventionssystemet (såsom proteinhalt, Zeleny, Hagberg). Kroatien bör också anpassa förvaltningen av import- och exportordningen inom denna sektor, framför allt genom att införa import- och exportlicenser samt exportbidrag. När det gäller socker tillämpar Kroatien tullar och förmånskvoter och beviljar arealbaserat stöd för produktion av sockerbetor över en viss minimigräns, något som inte är förenligt med det gemensamma regelverket. Ingen mekanism tillämpas som motsvarar de centrala förvaltningsinstrumenten inom den gemensamma organisationen av marknaden av socker (åtgärder för produktionskontroll, branschavtal, system med interventionspriser och kommunikationssystem). En ordentlig kontroll måste hela tiden göras av ursprungsbevis för exporterat socker. Sådana grundläggande nationella administrativa strukturer finns på plats som skulle kunna ligga till grund för upprättandet av de instrument som krävs, men strukturerna skulle behöva stärkas betydligt för att kunna användas inom den gemensamma organisationen av marknaden för socker.

Animalieprodukter: Inom sektorn för mjölk och mjölkprodukter beviljar Kroatien stöd per liter mjölk över en bestämd minimigräns (utgående från en fetthalt på 3,7 %). Bidraget är högre för mindre gynnade områden. I likhet med EU:s system innehåller även det kroatiska systemet produktionsbidrag, riktpriser för mjölk samt tullar och förmånstullkvoter. För närvarande tillämpas emellertid inget interventionssystem och inga förvaltningsåtgärder för kvoter, och det finns heller inga planer på att införa sådana. Kroatiens mjölkproduktion motsvarar bara 80 % av dess årliga konsumtion av mjölk och mjölkprodukter; skillnaden täcks av import. När det gäller nötkött tillämpar Kroatien särskilda ordningar för gödning av boskap, boskapsuppfödning och mjölkkor. Handelsåtgärder tillämpas också. För att kunna efterleva det gemensamma regelverket fullt ut på detta område bör Kroatien påbörja förberedelserna inför införandet av ett identifieringssystem för djur, en klassificering av slaktkroppar av nötkreatur och ett fungerande prisrapporteringssystem. Produktionsbidrag över en minimigräns beviljas också för uppfödning av får och getter. Detta bidrag är högre för mindre gynnade områden. I motsats till vad som är fallet inom EU:s system berättigar även handjur till bidrag. Inga åtgärder tillämpas när det gäller intervention och privat lagring. Kroatien bör upprätta ett fullgott system för klassificering av slaktkroppar och utveckla ett prisrapporteringssystem grundat på slaktvikt. I grisköttssektorn utgår bidrag per djur för gödning och uppfödning av grisar över en minimigräns, något som inte är förenligt med EU:s lagstiftning. Tullar och förmånskvoter tillämpas. Det verkar som om klassificeringsmetoden för slaktkroppar (EUROP) fungerar, men den är inte ännu kopplad till ett fungerande prisrapporteringssystem. Lämpliga förberedelser krävs också inför förvaltningen av EU:s program för privat lagring och exportbidrag. När det gäller ägg och fjäderfän beviljar Kroatien produktionsstöd över en minimigräns, och tillämpar dessutom tullar och förmånskvoter. Marknadsföringsnormer och prisrapportering i enlighet med EU:s bestämmelser tillämpas ännu inte, men bör utvecklas inför anslutningen. Kroatiska boskapscentret har ansvaret för ett antal funktioner inom sektorn för animalieprodukter.

Specialgrödor: På området för frukt och grönsaker utgår i Kroatien vid plantering av nya fruktträdgårdar dels ett årligt produktionsbidrag grundat på antal hektar, dels engångsutbetalningar. Dessa åtgärder är inte förenliga med det gemensamma regelverket. Det betalas inte ut några bidrag för bearbetning av frukt och grönsaker. Inte förrän helt nyligen började producentorganisationer bildas, och denna utveckling bör uppmuntras. Särskilda ansträngningar bör göras för att få kroatiska saluföringsnormer förenliga med EU:s normer och för att upprätta ett organ för kvalitetsgranskning. Ett system för marknadsinformation bör också införas. Inom vinsektorn beviljar Kroatien bidrag per hektar för produktion av druvor och plantering av nya vinodlingar, liksom engångsbidrag för plantmaterial för vinrankor. Dessa åtgärder är inte förenliga med det gemensamma regelverket. Det finns inga restriktioner när det gäller plantering av vinrankor i Kroatien och inga åtgärder tillämpas i samband med destillering. Inga interventionsåtgärder tillämpas på produktionen av vin. Bidrag för olivolja ges vid olivproduktion, plantering av olivlundar, produktion av jungfruolja och för plantmaterial. Endast bidraget för olivproduktion skulle vara förenligt med EU:s bestämmelser. Kroatien bör utveckla ett elektroniskt geografiskt informationssystem i enlighet med det gemensamma regelverket. Dessutom kommer Kroatien att behöva anpassa sin lagstiftning beträffande saluföringsnormer, tekniska kännetecknen för olivolja och relevanta analysmetoder. När det gäller fiberväxter tillämpar Kroatien tullar för lin och hampa. Det förefaller inte som om landet efterlever andra bestämmelser i den gemensamma lagstiftningen på detta område, framför allt inte de särskilda villkor som gäller vid import av hampa till EU. Inom banansektorn tillämpar Kroatien ett system med enbart tullar med en "mest gynnad nations"-tull som nu uppgår till 10 %. Systemet med enbart tullar är förenligt med det system som kommer att tillämpas inom EU från och med år 2006, men Kroatien kommer att behöva anpassa sig till EU:s kvalitetsnormer. Produktionsbidrag ges till den som odlar tobak. Ett system med prisgarantier tillämpas också, något som inte finns inom EU. Kroatien beviljar bidrag för utsäde delvis utifrån produktion och delvis utifrån areal. Den senare varianten är inte förenlig med gemenskapens nuvarande regelverk. Fler sorters utsäde berättigar också till stöd i Kroatien än inom EU. Ett produktionsstöd utgår också för humle, liksom ett bidrag för att upprätta nya odlingar och för certifierat växtmaterial. Kroatien har som mål att öka produktionen på detta område, medan EU försöker anpassa produktionen till efterfrågan.

Landsbygdsutveckling: Inom ramen för utvecklingsstrategin för jordbruk och fiske ingår det i modellen för landsbygdsutveckling huvudsakligen tre program: ett för utveckling av landsbygdsregioner, ett för bevarande av inhemska och skyddade arter och ett för förberedelser inför saluföring av jordbruksprodukter. Genom dessa dokument framgår det att Kroatien tar landsbygdsutvecklingen på allvar både nationellt och regionalt, med mål som liknar de som EU har ställt upp. De åtgärder som nyligen har genomförts tyder på att Kroatien redan besitter förmågan att utarbeta och genomföra en politik för landsbygdsutveckling samt att ekonomiska medel görs tillgängliga för detta från den nationella budgeten. En nationell definition av mindre gynnade områden tillämpas redan. De förberedelser som har gjorts kommer att utgöra en god utgångspunkt för den framtida utvecklingen av landsbygdsutvecklingsprogram som är förenliga med gemenskapens regelverk. Noggranna förberedelser kommer emellertid att krävas för ett praktiskt genomförande som är förenligt med EU:s bestämmelser -- här avses framför allt inrättande av utbetalande organ. Samarbetet mellan berörda myndigheter bör också stärkas.

Inom de veterinära och fytosanitära sektorerna förfogar Kroatien i allmänhet över väl fungerande myndigheter, underställda jordbruksministeriet.

De viktigaste lagarna på det veterinära området utgörs av veterinärlagen, lagen om djurläkemedel och djurskyddslagen. Genom flera regeringsförordningar regleras särskilda frågor på detta område. Kroatien tillämpar redan vissa av grundprinciperna i EU-lagstiftningen. Ett antal grundläggande direktiv har delvis införlivats i den nationella lagstiftningen, men de har ännu inte gjorts fullt förenliga med det gemensamma regelverket. Trots att ansträngningar har gjorts när det gäller hanteringen av transmissibel spongiform encefalopati (TSE) och animaliska biprodukter måste Kroatien bevisa att det har förmåga att helt och hållet anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk (framför allt måste importrestriktionerna i samband med TSE vara förenliga med regelverket, liksom avlivningsförfarandet för det fall att sjukdomen utbryter) och förmåga att genomföra och kontrollera genomförandet av lagarna. Kroatiens långtgående TSE-relaterade importbegränsningar, som berör alla medlemsstater utom tre, är inte grundade på vetenskapliga bevis och utgör därmed ett brott mot interimsavtalet. Kroatien bör därför anpassa sin importordning för levande djur och köttprodukter till landets internationella åtaganden på det sanitära och fytosanitära området och till EU:s gemensamma regelverk.

Ett system för identifiering och registrering av djur håller på att upprättas och bör göras förenligt med EU:s normer. Grundläggande system för kontroll av djursjukdomar och djurhälsa existerar, men måste anpassas till kraven i EU:s lagstiftning liksom till dess institutionella krav. De grundläggande principerna i EU:s lagstiftning på området för djurskydd har införts i den nationella lagstiftningen. Kroatien kommer att behöva anstränga sig på området för gemensamma åtgärder, eftersom viktiga delar av gemenskapens regelverk ännu inte har införlivats i landets lagstiftning. Förmågan att kontrollera resthalter kommer att behöva förbättras.

När det gäller folkhälsa och livsmedelsföretag är det endast ett fåtal anläggningar som uppfyller EU:s krav i fråga om struktur och hygien och som för närvarande finns med i förteckningen över företag som exporterar till EU. Ett stort antal anläggningar är i behov av betydande investeringar för att kunna förnya sin utrustning och bör få stöd till det. Lagar och bestämmelser i fråga om djurfoder behöver revideras fullständigt. De kroatiska myndigheterna måste vidta omfattande åtgärder för att göra förvaltningen av den nationella ordningen för veterinärkontroller, ordningen för veterinärkontroller vid import från tredjeland samt importreglerna förenliga med EU:s krav, särskilt när det gäller utbildning av inspektörer och anskaffande av fullgod laboratorieutrustning.

Lagstiftningen på det fytosanitära området har delvis anpassats till gemenskapens regelverk. De huvudsakliga rättsliga bestämmelserna är växtskyddslagen och följande tre förordningar: Förordningen om sundhetskontroll och växtskyddskontroll av produkter i nationell gränsöverskridande transport, förordningen om obligatoriska växtskyddskontroller av grödor och utrustning, utsäde och plantmaterial samt förordningen om regler och villkor för att i nationella sortkataloger få införa utsäde till jordbruket och trädgårdsnäringen och förökningsmaterial till jordbruket. När det gäller skadeväxter måste Kroatien dels införa begreppet skyddade zoner i sin lagstiftning dock utan krav på att verkligen upprätta egna sådana och dels fortsätta att arbeta med EU:s kontrolldirektiv. Frågan om växtskyddsmedel behöver behandlas ytterligare. Reformen av den tillhörande förvaltningen bör vara förenlig med det gemensamma regelverket. Övervakningen av resthalter behöver utvecklas ytterligare. Viktiga EU-direktiv på området för utsäde och förökningsmaterial kommer att behöva införlivas i den nationella lagstiftningen. När det gäller växtsorter har Kroatien börjat införliva regler om saluföring och skydd av växtsorter i den egna lagstiftningen.

Kroatien måste se till att de internationella veterinära och fytosanitära avtal som för närvarande är i kraft görs förenliga med gemenskapens regelverk.

År 2003 antogs en livsmedelslag varigenom gemenskapens regelverk delvis genomförs på området för livsmedelssäkerhet. Genom lagen förbereds bildandet av ett livsmedelsorgan som när det väl har bildats skall handha riskutvärderingar, samordna granskningsförfaranden mellan berörda ministerier och förvalta det centrala systemet för snabbt informationsutbyte (se kapitel 1 - Fri rörlighet för varor).

Slutsats

På jordbruksområdet kommer Kroatien att behöva göra betydande och ihållande ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till det gemensamma regelverket och för att på ett effektivt sätt genomföra lagarna och kontrollera efterlevnaden av dem på medellång sikt.

Ett antal av de åtgärder som nu tillämpas inom den kroatiska jordbrukspolitiken är inte förenliga med det gemensamma regelverket och bör gradvis fasas ut. Kroatien kommer i god tid att behöva börja förbereda inrättandet av de grundläggande instrumenten för förvaltning av den gemensamma jordbrukspolitiken. Framför allt behöver ett utbetalande organ som uppfyller EU:s krav inrättas, liksom ett IACS-system. Insatser behöver också göras för att stärka förmågan att förvalta dels de gemensamma organisationerna av marknaderna dels åtgärderna inom området för landsbygdsutveckling.

Kroatien har ansträngt sig för att göra sin lagstiftning inom de veterinära och fytosanitära sektorerna förenlig med EU:s normer. De kroatiska myndigheterna måste göra betydande insatser för att omorganisera förvaltningens struktur och förfaranden så att det blir möjligt att införa ett EU-anpassat kontrollsystem, framför allt på området för importkontroller. Betydande skillnader kvarstår emellertid och avsevärda ansträngningar krävs från Kroatiens sida för att konsolidera de nyligen införda reformerna och moderniseringen av de rättsliga ramarna och för att ytterligare anpassa sin förvaltning. För att hålla jämna steg med utvecklingen inom de veterinära och fytosanitära sektorerna behöver Kroatien också fastställa vilka landets rättsliga och institutionella prioriteter inför framtiden är. Särskild uppmärksamhet bör ägnas utbildning av inspektörer och administratörer, modernisering av laboratorier och stöd till arbetet med att göra sektorn för livsmedelsbereding förenlig med EU:s folkhälsokrav.

Kapitel 8: Fiske

Det gemensamma regelverket på området för fiske består av förordningar som inte behöver införlivas i den nationella lagstiftningen. Åtgärder måste emellertid vidtas för att förbereda förvaltningen och aktörerna för deltagande i den gemensamma fiskeripolitiken (på områdena marknadspolitik, resurser och flottförvaltning, inspektion och kontroll, strukturåtgärder och statligt stöd). I några fall behöver en anpassning ske av befintliga fiskeavtal eller fiskekonventioner med tredjeland eller internationella organisationer.

Genom stabiliserings och associeringsavtalet/interimsavtalet regleras förmånshandel med fiskeprodukter.

Förvaltning av fiskeresurser och fiskeflottor: I Kroatien finns det omkring 3 150 fartyg och båtar (832 trålare, 332 ringnotsfartyg och 1 999 kombifartyg). Den grundläggande lagstiftningen på detta område består av lagen om havsfiske respektive lagen om insjöfiske. För att få bedriva yrkesmässigt fiske krävs fiskelicens som när det gäller småskaligt fiske bara får utfärdas till kroatiska medborgare. Regler om fiskeredskap och utrustning ingår i en förordning om yrkesmässigt havsfiske. Inget kvotsystem tillämpas, förutom för stora pelagiska arter. Särskilda bestämmelser har fastställts för tonfiskfiske. Kroatien tillämpar ett utvecklingsprogram för fiskeflottan som är inriktat på att öka fångsten och konsumtionen av små pelagiska arter av bestånd som delas med andra länder runt Adriatiska havet. Inom detta program planeras nybyggnation av 30 fartyg (på 90-120 bruttoton) under år 2004-2009 i utbyte mot att en obestämd mängd gammal flottkapacitet dras tillbaka. Detta program går emellertid stick i stäv med de vetenskapliga råden från Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet. Fartyg som är mindre än 29 kW tillåts trålfiska efter pikarell i kustområden inom en nautisk mil från kusten.

Den viktigaste fiskeverksamheten omfattar fiske efter små blå pelagiska arter (sardin och ansjovis) med ringnot och drivgarn, stor pelagisk fisk (tonfisk) med ringnot, och räkor, kummel och mulle med trål. Fiske med not, grimgarn och garn är vanligt förekommande.

Jordbruksministeriet sköter förvaltningen av fiskesektorn genom ett centralt departement (huvudsakligen ansvarigt för lagstiftning och samordning) och sju utlokaliserade kontor (huvudsakligen ansvariga för licensutfärdande och informationsinhämtning). Därutöver är ett oberoende statligt inspektorat ansvarigt för kontroll av yrkesverksamhet på alla områden, även fiskets, även om det inte finns någon enhet med särskilt ansvar för just fiske. Ett begränsat antal inspektörer utför därför bland annat inspektioner av fiskeverksamhet. Den utrustning som för närvarande står till deras förfogande är otillräcklig och det finns inget system för övervakning av fartyg. Sjöpolisen sorterar under inrikesministeriet och är ansvarig för inspektioner till sjöss. Även om det finns ett visst samarbete mellan de båda myndigheterna förefaller inte verksamheterna vara tillräckligt samordnade. Det är tvivelaktigt hur effektivt det inspektionssystem som för närvarande tillämpas är när det gäller personal, utrustning och samordning av de olika administrativa tjänster som ingår.

Det kroatiska registret över fiskeflottan förs manuellt av varje enskild hamnmyndighet. Samtliga fartyg finns också registrerade i den elektroniska databasen inom registret över licenser för yrkesmässigt fiske. Kroatien förbereder sig inför införandet av ett operationellt elektroniskt register över fiskefartyg i enlighet med det gemensamma regelverket.

Kroatien bör klargöra hur licensieringen av det småskaliga yrkesfisket går till. Landet bör också visa prov på sin förmåga att på ett riktigt sätt mäta och kontrollera den egna fiskeflottans kapacitet och fiskeansträngning. Det finns tre olika fiskelicenser: en för yrkesmässigt bruk, en för småskaligt fiske och en för sport- och fritidsfiske. Den som ansöker om fiskelicens för yrkesmässigt bruk måste finnas upptagen i småföretagsregistret. Licens krävs också för fiskodling.

I Kroatien kommer strukturåtgärderna att förvaltas av jordbruksministeriet.

Statligt stöd till fiskesektorn: Kroatien har en stor uppsättning program för att ge stöd till fiske, fiskodling och beredning av fisk när det rör sig om odling av inhemska arter. Programmen varierar från åtgärder som gäller marknads- och prispolitik till strukturpolitikåtgärder och stöd till vattenbruk och insjöfiske. En del av dessa åtgärder måste göras förenliga med det gemensamma regelverket.

Internationella fiskeavtal: Kroatien är medlem av Internationella kommissionen för bevarandet av tonfisk i Atlanten (ICCAT) och av Eurofish. Landet är också medlem i Allmänna kommissionen för fiske i Medelhavet och har ratificierat dess oberoende budget. Det enda bilaterala avtal som är i kraft är ett avtal om en gränsöverskridande övergångsordning med Slovenien.

Den 3 oktober 2003 avgav det kroatiska parlamentet en ensidig förklaring om upprättande av en skyddad ekologisk zon och fiskezon i Adriatiska havet. Den utvidgade jurisdiktionen kommer att träda i kraft ett år efter det att den tillkännagavs. Den kommer troligtvis att innehålla ett förbud mot alla slags vetenskapliga undersökningar i zonen utförda av utländska fartyg, under förutsättning att de inte fått tillstånd från de kroatiska myndigheterna. Det är beklagligt att Kroatien har beslutat sig för att utropa en skyddad zon i Adriatiska havet utan att ha diskuterat och samordnat saken med andra berörda länder.

Slutsats

Den kroatiska fiskesektorn genomgår nu en genomgripande utveckling. Fångsten av små pelagiska arter ökar, liksom antalet fiskefartyg. Elektroniska register över fiskefartyg har upprättats. Denna utveckling svarar emellertid varken mot någon försiktighetsstrategi eller mot särskilda vetenskapliga resultat.

Kroatien kommer att vara tvunget att göra ytterligare ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till det gemensamma regelverket på detta område och för att effektivt genomföra det och övervaka att det efterlevs på medellång sikt. Dessa ansträngningar bör framför allt inriktas på att införa lämpliga strukturer för att förvalta marknadsinstrument och gemenskapsfonder och för att säkerställa tillräckliga kontroller, som bl.a. innebär att ett övervakningssystem per satellit inrättas. När det gäller utropandet av en skyddad ekologisk zon och skyddad fiskezon måste man finna en lösning inom ramen för slutsatserna från Venedigkonferensen om hållbar utveckling för fisket i Medelhavet.

Kapitel 9: Transport

EU:s transportlagstiftning har till syfte att förbättra det sätt på vilket den inre marknaden fungerar genom att gynna effektiva transportsätt som är miljö- och användarvänliga. Det gemensamma regelverket på området för transport omfattar vägtransporter, järnväg, luftfart, sjötransporter och inre vattenvägar. Det omfattar sociala och tekniska normer liksom säkerhetsnormer och marknadsliberalisering inom ramen för den europeiska inre transportmarknaden.

Stabiliserings- och associeringsavtalet innehåller bestämmelser om landtransport, vilka bl.a. gäller utveckling av infrastruktur och främjande av järnvägstransporter och kombinerade transporter, liksom även förenkling av marknadstillträde, transit-, teknik- och miljönormer och sociala normer, allt inom området för landtransport.

Kroatien investerar en betydande andel av sin BNP i transportinfrastruktur. Kapaciteten är i allmänhet tillräcklig när det gäller alla typer av transportmedel. En stor del av infrastrukturen är emellertid bara i hyggligt, alternativt i dåligt, skick. Hur kärnan i transportnätet skall se ut har redan bestämts tillsammans med kommissionen i samband med att ett strategiskt tillvägagångssätt fastställdes för utveckling av en kärna av transportinfrastruktur i regionen.

På området för vägtransport tillämpas redan regler som ligger nära det gemensamma regelverket. Tillgången till marknaderna för gods- och passagerartransport på väg är reglerad och bestämmelser om tillträde till yrkesverksamhet tillämpas redan för både nationella och internationella aktörer, men skulle behöva anpassas ytterligare till det gemensamma regelverket. När det gäller det gemensamma regelverket på området för sociala frågor närmar sig Kroatien gemenskapens hållning när det gäller körtider och viloperioder. Kroatien kräver att färdskrivare används. Villkoren i Europeiska överenskommelsen om arbetsförhållanden för fordonsbesättningar vid internationella vägtransporter tillämpas även på det nationella planet. Kroatien närmar sig också gemenskapens regelverk på området för tekniska frågor genom att t.ex. tillämpa villkoren i Europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg, och genom att dess nationella lagstiftning liknar gemenskapens regelverk på området för trafiksäkerhetsprovning, körkort, vikter och dimensioner och hastighetsbegränsande anordningar, även om de inte stämmer överens fullständigt. Kroatien måste anpassa sig till det gemensamma regelverket på området för skattefrågor när det gäller nivåerna på både årliga fordonsskatter och vägavgifter. Dessutom måste en lösning hittas på frågan om diskriminerande avgifter (ytterligare avgifter för utlandsregistrerade fordon).

När det gäller den offentliga förvaltningens förmåga har ansvaret inom sektorn för vägtransporter nyligen samlats inom ministeriet för sjöfart, turism, transport och utveckling. Ett effektivt samarbete mellan detta ministerium och inrikesministeriet (med ansvar för ordningsmakten) och tillräckliga kontroller är avgörande för att se till att EU:s normer rörande sociallagstiftning och tekniska krav tillämpas.

Inom järnvägssektorn har den del av det gemensamma regelverket antagits som innebär att redovisningen för järnvägstransporter skall vara åtskiljd från redovisningen för förvaltningen av infrastrukturen. Den nuvarande (och fortfarande integrerade) aktören (Hrvatske eljeznice) har en självständig förvaltning, som emellertid - eftersom företaget är helt statsägt - står under uppsikt av ett "övervakande råd" som regeringen har tillsatt. Den ekonomiska situationen är fortfarande osäker för företaget, som håller på att omstruktureras. Den nyligen antagna EU-lagstiftningen på järnvägsområdet (första järnvägspaketet) har införlivats med Kroatiens lagstiftning på detta område och kommer att genomföras från och med år 2005. Här ingår icke-diskriminerande tillträde till det nationella järnvägsnätet. Den största delen av sekundärlagstiftningen (dvs. om oberoende när det gäller kapacitetsfördelning) har ännu inte antagits. Kroatien skulle också behöva anpassa sin lagstiftning till det gemensamma regelverket rörande driftskompabilitet.

Den offentliga förvaltningens förmåga på detta område kommer att behöva stärkas ytterligare, även inför genomförandet av det nya gemensamma regelverket på området för järnvägar.

Sektorn för inre vattenvägar är relativt liten i Kroatien. Endast en begränsad del av den kroatiska flottan kan nyttja gemenskapens viktigaste inre vattenvägar. Ägandet av infrastruktur och hamnar är skilt från flottägandet. De sociala bestämmelserna anpassas redan nu till det gemensamma regelverket, men i den kroatiska lagstiftningen om tillträde till yrket ingår ett antal ytterligare och särskilda krav. Ytterligare anpassning måste ske. När det gäller de tekniska kraven för fartyg tillämpar Kroatien redan FN/ECE-regler som motsvarar det gemensamma regelverket. Samma gäller för transport av farligt gods.

Den offentliga förvaltningens förmåga när det gäller sektorn för inre vattenvägar förefaller tryggad på ministerienivå och genom det kroatiska sjöfartsregistret.

Inom luftfartssektorn behöver ytterligare en betydande del av det gemensamma regelverket införlivas i den nationella lagstiftningen, såsom bestämmelser om marktjänst, fördelning av ankomst- och avgångstider, datoriserade reservationssystem och biljettpriser. Trots att Kroatien är medlem av Internationella civila luftfartsorganisationen och Europeiska konferensen för civil luftfart är landet ännu inte fullvärdig medlem i de gemensamma luftfartsmyndigheterna, vilket tyder på att Kroatien kommer att behöva genomföra ytterligare anpassningar till säkerhetsregler. Anpassningen av statligt stöd och konkurrensregler kommer att behöva ses över ytterligare. Dessutom behöver en omfattande luftfartsöverenkommelse förhandlas fram med EU om ömsesidigt marknadstillträde.

Den offentliga förvaltningens förmåga behöver stärkas och rollerna och ansvarsområdena för de olika organisationerna (myndigheten för civil luftfart, avdelningen för utredning av flygolyckor, ministeriet för sjöfart, turism, transport och utveckling) behöver klargöras ytterligare.

Den största delen av den lagstiftning som reglerar de tekniska normerna inom sektorn för sjötransport är förenlig med de normer som fastställts inom Internationella sjöfartsorganisationen respektive Internationella arbetsorganisationen i vilka Kroatien är medlem. Det gäller framför allt normer på områdena för säkerhet och sjöfararutbildning samt sociala normer. Det innebär att Kroatien inte bör ha några större svårigheter att anpassa sin lagstiftning till det gemensamma regelverket när det gäller säkerhet och sociala frågor på medellång sikt. Ytterligare anpassning till regelverket krävs dock när det gäller registreringsvillkor för fartyg, allmän trafikplikt och allmänna trafikkontrakt och vissa delar av den sociala lagstiftningen (t.ex. arbetsdagens längd ombord på nationella fartyg, utbildning och praktik på sjöfartsområdet och certifiering av sjöfolk). Enligt statistik från 2002 som tagits fram inom ramen för det i Paris ingångna samförståndsavtalet om hamnstatskontroll hölls 8,9 % av fartygen under kroatisk flagg kvar efter genomgången hamnstatskontroll. Detta kan jämföras med genomsnittet för fartyg under EU-flagg, som år 2002 låg på 3,5 %. Kroatisk flagg är med på nämnda samförståndsavtals grålista.

Den offentliga förvaltningens förmåga behöver stärkas för att Kroatien säkert skall kunna uppnå kraven i det gemensamma regelverket när det gäller hamnstatskontroll och förande av nationell flagg. Dessutom bör obegränsat tillträde till cabotagetjänster inom sjöfarten säkerställas.

Slutsats

Kroatien kommer att behöva fortsätta arbetet med att dels anpassa sin lagstiftning till det gemensamma regelverket på detta område och dels effektivt genomföra och övervaka tillämpningen av regelverket på medellång sikt. Detta arbete bör särskilt inriktas på att fortsätta anpassningen inom luftfartssektorn. För att se till att det gemensamma regelverket genomförs på ett effektivt sätt bör Kroatiens förvaltningsstrukturer stärkas ytterligare.

Kapitel 10: Beskattning

Gemenskapens regelverk på området beskattning täcker stora delar av området indirekt beskattning och omfattar mervärdesskatt och punktskatter. För mervärdesskatt fastställs definitioner och principer. För punktskatter på mineraloljor, tobaksprodukter och alkoholdrycker finns EU-direktiv med regler om skattestruktur och minimisatser och om innehav och flyttning av punktskattepliktiga varor. När det gäller direkt beskattning täcker regelverket vissa aspekter av bolagsskatt och syftar framför allt till att undanröja hinder för gränsöverskridande verksamheter mellan företag. På området administrativt samarbete och ömsesidigt bistånd, slutligen, tillhandahåller gemenskapslagstiftningen verktyg för att förhindra skatteundandragande och skatteflykt avseende såväl direkt som indirekt beskattning.

På området indirekt beskattning tillämpar Kroatien ett mervärdesskattesystem som ursprungligen infördes 1995 och som därefter ändrats åtskilliga gånger. Det nuvarande systemet grundar sig på EU:s mervärdesskattelagstiftning och utgör därmed en god utgångspunkt. Parallellt med mervärdesskatt tillämpas i begränsad omfattning ett system med försäljningsskatt på varor och tjänster. Försäljningsskatt svarade emellertid för endast 0,16 % av statens inkomster 2002, mervärdesskatt för 31,3 %. Bestämmelserna om beskattningsbara transaktioner, beskattningsbara personer, betalningsskyldighet och platsen för leverans av varor eller tillhandahållande av tjänster motsvarar bestämmelserna i gemenskapens lagstiftning. Utländska företagare som inte har sin hemvist i Kroatien får registrera sig till mervärdesskatt i landet. En beskattningsbar person vars årsomsättning inte överstiger 85 000 kroatiska kuna (ungefär 11 500 euro) är inte skyldig att registrera sig till mervärdesskatt. Detta belopp ligger över det tröskelvärde som fastställs i gemenskapens regelverk.

Kroatien tillämpar för närvarande en normalskattesats för mervärdesskatt på 22 % och inga reducerade satser, vilket är i överensstämmelse med gemenskapens regelverk. Däremot tillämpas nollskattesats för ett brett spektrum av produkter och tjänster: bröd, mjölk, böcker, vetenskapliga tidskrifter och undervisningshjälpmedel, läkemedel och medicinsk utrustning för att lindra eller behandla funktionshinder, biofilm samt turisttjänster som köps från utlandet. Tillämpningen av nollskattesats är inte förenlig med gemenskapens regelverk. Någon diskriminering av importerade varor förekommer inte, eftersom samma sats tillämpas på dem som på motsvarande inhemska produkter. Undantag från mervärdesskatt, utan rätt till avdrag för ingående mervärdesskatt, gäller för vissa leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster och motsvarar i stort vad som gäller enligt gemenskapens regelverk. En fortsatt anpassning är emellertid nödvändig.

I överensstämmelse med gemenskapens regelverk gäller undantag från skatteplikt för leveranser av varor till och inom frizoner och frilager. I bestämmelserna om territoriell tillämpning av lagen om mervärdesskatt utesluts emellertid frizoner som upprättats i Kroatien. Detta är inte förenligt med gemenskapens regelverk (se även kapitel 25 - Tullunion).

Beskattningsbara personer har rätt att dra av ingående mervärdesskatt som betalats på varor och tjänster som de förvärvar för kommersiella ändamål, men med ett fåtal undantag tillåter den kroatiska mervärdesskattelagen inte återbetalning till handlare som inte är etablerade i landet. Den bestämmelsen strider mot gemenskapens lagstiftning. Lagen om mervärdesskatt innehåller dessutom inte någon av de särskilda mervärdesskatteordningarna i gemenskapens regelverk. Den enda särskilda ordning som finns rör begagnade bilar.

Vad den offentliga förvaltningens förmåga beträffar är skatteförvaltningen, som är ett förvaltningsorgan inom finansministeriet, ansvarig för direkta skatter och mervärdesskatt (med undantag av mervärdesskatt på import, som uppbärs av tullförvaltningen). Skatteförvaltningen består av ett huvudkontor, 20 regionala kontor och 121 lokala kontor. Skatteförvaltningens behörighet och befogenheter är klart och tydligt fastställda, likaså skattebetalarnas rättigheter och skyldigheter.

Enligt tillgängliga uppgifter var den svarta ekonomin betydande under 1990-talet men verkar ha minskat i omfattning. Den faktiska uppbörden av skatt vid förfallotidpunkten (85 %) är långt lägre än genomsnittligt i EU (93 %). Riktlinjerna för kontroller avseende mervärdesskatt och direkta skatter, som grundar sig på bestämmelser i den allmänna skattelagen, behöver utvecklas och stärkas. Det upprättas årligen en inspektionsplan för dessa kontroller. Urvalet baseras på en rad olika kriterier. En väsentlig ökning av antalet skatteinspektörer förefaller nödvändig och är också planerad. På lokal och operativ nivå ansvarar tjänstemännen inom skatteförvaltningen för alla skatter med anknytning till de skattebetalare som de fått sig tilldelade, medan inspektörerna specialiserar sig efter skattebetalarens storlek eller verksamhet.

Skatteförvaltningens beslut kan överklagas och skattebetalare dras inför rätta för skattefusk, men förfarandena är, åtminstone vad det sistnämnda beträffar, långsamma och leder till ineffektivitet. De största problemen när det gäller skatteundandragande finns på mervärdesskatteområdet. Den oberoende avdelningen för utredning av skattebrott är ännu inte väl organiserad, vare sig centralt eller vid de regionala kontoren i Zagreb, Rijeka, Split och Osijek, och har inte tillräckligt många specialister till sitt förfogande. Samarbetet mellan skatteförvaltning, polis, åklagare, undersökningsdomare och domstolar i första och andra instans är dessutom långt ifrån optimalt, vilket leder till stora dröjsmål i hanteringen.

Vad punktskatter beträffar är alla produkter som omfattas av EU:s harmoniserade punktskattesystem (dvs. alkohol och alkoholdrycker, tobaksprodukter och mineraloljor) punktskattepliktiga också i Kroatien. Punktskatter svarade för 9 % av statens inkomster 2002 (häri ingår också ytterligare några produkter som är punktskattepliktiga enligt kroatisk lagstiftning). En samlad lag om punktskatter skall enligt planerna antas och kommer sannolikt att innebära att lagstiftningen bringas närmare gemenskapens regelverk, bland annat genom att man inför ett system med skatteuppskov vid inhemska flyttningar som är grundat på gemenskapens regelverk och möjliggör effektivare kontrollförfaranden.

Omfattande anpassningar till den skattebas, de strukturer och de definitioner som gäller för de flesta punktskattepliktiga varor som harmoniserats på EU-nivå kommer att bli nödvändiga. När det gäller alkohol och alkoholdrycker förefaller Kroatien medge undantag från skatteplikt för framställning i hemmet för eget bruk av alla kategorier alkoholhaltiga drycker utom öl. I gemenskapens regelverk finns inga bestämmelser om ett sådant undantag när det gäller mellanprodukter och sprit. I motsats till vad som gäller enligt gemenskapens regelverk undantas från skatteplikt också små bryggerier som framställer mindre än 1 500 liter per år. Vad tobaksprodukter beträffar måste man se till att undantagen från skatteplikt också innefattar denaturerade tobaksvaror. När det gäller mineraloljor är alla eldningsoljor undantagna från punktskatt. Undantagens räckvidd är inte förenlig med gemenskapens regelverk.

Beträffande punktskatternas nivå understiger i vissa fall skattesatserna för de ovannämnda kategorierna EU:s miniminivåer. Särskilt gäller detta för cigaretter och för röktobak avsedd för rullning av cigaretter. Någon jämförelse med EU:s minimisatser för alkoholprodukter, särskilt öl, är ännu inte möjlig eftersom skattestrukturen skiljer sig åt. För mineraloljor görs ingen differentiering av punktskattesatserna med hänsyn till produktens användning. Gasol, oavsett tilltänkt användning, samt andra mineraloljor beskattas enligt väsentligt lägre satser än minimisatserna i gemenskapens regelverk. Samma satser tillämpas för inhemska och för motsvarande importerade produkter. Den kroatiska ordningen för skatteuppskov kommer att behöva anpassas till kraven i gemenskapens regelverk. Särskilt är de nuvarande uppskovsbestämmelserna när det gäller punktskatt inte tillämpliga på importerade punktskattepliktiga varor. Detta måste åtgärdas.

Tullförvaltningen är sedan januari 2002 ansvarig myndighet för punktskatter. Någon fungerande punktskatteenhet inom tullförvaltningen finns emellertid ännu inte, eftersom enheten bara har två anställda. På operativ nivå arbetar endast 10 tullkontor specifikt med punktskattefrågor. Det är därför nödvändigt att man rekryterar ytterligare personal och systematisk utbildar personalen, både för uppbörd och för kontroll av punktskatt. Detta är också planerat. Kroatien förefaller vidare ha stora problem med smuggling av tobaksprodukter och, i mindre mån, även alkohol, över sina gränser.

På området direkt beskattning behöver vissa bestämmelser om beskattning av räntor, royaltyer, utdelningar och avgifter som betalas av kroatiska företag till utländska personer och företag anpassas ytterligare till direktivet om moderbolag och dotterbolag och direktivet om räntor och royaltyer. Det bör också erinras om att direktivet om beskattning av inkomster från sparande föreskriver ett gränsöverskridande informationsutbyte mellan medlemsstaterna om räntebetalningar till enskilda personer som är bosatta i EU.

Genom införlivandet av direktivet om företagskoncentrationer borde det bli möjligt att undanröja skattehinder för omstruktureringar av företag. Med hänvisning till Europeiska gemenskapernas domstol finns det skäl att erinra om att direkt beskattning visserligen tillhör medlemsstaternas behörighet, men att de måste utöva den behörigheten på ett sätt som inte strider mot gemenskapsrätten, vilket bland annat betyder att de måste avhålla sig från all öppen eller dold diskriminering på grund av nationalitet.

Kroatien tillämpar för närvarande fem förmånsordningar när det gäller skatt på vinst och inkomst. Det erinras om att Kroatien kommer att behöva följa principerna i uppförandekoden för företagsbeskattning och särskilt följa åliggandet att inte införa några nya skatteåtgärder och att upphäva bestämmelser som kan strida mot principerna i uppförandekoden.

Skatteförvaltningen svarar för uppbörd av direkta skatter (se avsnittet ovan om den offentliga förvaltningens förmåga på mervärdesskatteområdet).

När det gäller administrativt samarbete och ömsesidigt bistånd är Kroatiens erfarenheter hittills mycket begränsade i fråga om både mervärdesskatt och punktskatt. Åtgärder kommer att behöva vidtas på detta område, särskilt för att utveckla datoriserade system för informationsutbyte. Systemet för utbyte av information om mervärdesskatt (VIES), tillämpningen avseende mervärdesskatt på elektroniska tjänster, systemet för utbyte av punktskattedata (SEED) samt datorisering av systemet med punktskatter (EMCS) måste ha införts och vara fullt funktionsdugliga senast när anslutningen äger rum.

Slutsats

Ytterligare ändringar av mervärdesskattesystemet kommer att bli nödvändiga för att det skall vara förenligt med gemenskapens regelverk. De nuvarande bestämmelserna för frizoner, som för närvarande inte betraktas som en del av Kroatiens territorium i mervärdesskattesammanhang, måste uppmärksammas så att ordningen för frizoner anpassas till fullo till gemenskapens bestämmelser och att frizonerna kontrolleras ordentligt. Nollskattesatserna för mervärdesskatt och försäljningsskatten kommer att behöva avskaffas. Ett punktskattesystem finns, men ett omfattande arbete kommer att krävas avseende alla områden och produktkategorier för att systemet skall bli anpassat till gemenskapens regelverk. Även när det gäller direkt beskattning kommer ytterligare ansträngningar att bli nödvändiga för att anpassningen till gemenskapens regelverk, inbegripet EG-domstolens rättspraxis, skall bli fullständig.

Kapaciteten inom skatteförvaltningen måste stärkas rejält, särskilt när det gäller uppbörds- och kontrollfunktionerna. Den administrativa kapaciteten inom tullförvaltningen är otillräcklig när det gäller punktskatter, och härvidlag kommer stora insatser att behöva göras, särskilt för att göra organisationsstruktur och verksamhet mer ändamålsenliga och för att förse den berörda avdelningen med tillräckligt med utbildad personal. För att effektivisera bekämpningen av skattefusk behöver dels de komplicerade förfarandena för att åtala bedrägeri, dels svagheterna i det kroatiska rättssystemet åtgärdas.

Sammantaget kommer Kroatien på området beskattning att behöva göra avsevärda och oavbrutna ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att på medellång sikt på ett effektivt sätt genomföra regelverket och se till att det efterlevs. IT-samtrafikförmågan bör särskilt uppmärksammas för att landet skall kunna uppfylla sina skyldigheter på detta särskilda område vid anslutningen.

Kapitel 11: Ekonomisk och monetär union

EU:s lagstiftning om ekonomisk och monetär union (EMU) innehåller specifika regler om att medlemsstaternas centralbanker skall vara oberoende, att direkt finansiering av den offentliga sektorn från centralbankernas sida är förbjudet och att den offentliga sektorn inte får positivt särbehandlas när det gäller tillgången till finansinstitut. Alla medlemsstater är dessutom skyldiga att fastställa särskilda åtgärder för att skydda euron mot förfalskning. Dessa regler måste ha genomförts före anslutningen. När anslutningen äger rum förväntas de nya medlemsstaterna samordna sin ekonomiska politik och följa bestämmelserna i stabilitets- och tillväxtpakten och i stadgan för Europeiska centralbankssystemet. De är också skyldiga att uppfylla de kriterier som fastställs i EG-fördraget för att euron skall kunna införas. Fram till dess att euron införs kommer de att delta i den ekonomiska och monetära unionen som medlemsstater med undantag och måste behandla sina växelkurser som en fråga av gemensamt intresse.

Centralbankens oberoende förefaller i stort sett ha säkrats i Kroatien. Lagen om Kroatiens centralbank (Hrvatska narodna banka) från 2001 verkar vara så gott som helt förenlig med EU:s lagstiftning. Enligt denna lag får banken varken begära eller ta emot instruktioner från andra myndigheter. Banken är finansiellt oberoende och den enda institutionen i Kroatien med ansvar för penning- och valutapolitik. Bankens primära mål är att uppnå och bevara prisstabilitet.

Några bestämmelser i lagen om centralbanken behöver emellertid förbättras. Bestämmelserna om bankens institutionella oberoende bör sålunda ytterligare anpassas till gemenskapens regelverk. Särskilt bör banken vara rapporteringsskyldig avseende penningpolitiken endast i efterhand, så att varje möjlighet till externt inflytande förhindras. När det gäller personligt oberoende bör bestämmelserna om på vilka grunder styrelsens medlemmar kan avsättas närmare avspegla stadgan för Europeiska centralbankssystemet.

Vad direkt finansiering av den offentliga sektorn från centralbankens sida beträffar förbjuder lagen uttryckligen direkt kreditgivning till Republiken Kroatien. Om ett gap mellan inkomster och utgifter eventuellt skulle täckas genom skuldebrev som utfärdats av Republiken Kroatien skulle emellertid detta, i den utsträckning som centralbanken är skyldig att förvärva dem, kunna innebära en form av monetär finansiering.

Vad beträffar förbudet mot positiv särbehandling finns det i försäkringslagen och lagen om obligatoriska och frivilliga pensionsfonder bestämmelser om minimibelopp eller tröskelvärden för kroatiska statspapper. Det betyder att Republiken Kroatien beviljas positiv särbehandling jämfört med andra stater eller institutioner. Dessutom får enligt lagen om spar- och lånekooperativ tillgängliga medel endast investeras i värdepapper utfärdade av Republiken Kroatien. Dessa rättsakter kommer att behöva anpassas.

Kroatien har infört förfaranden för att skydda euron mot förfalskning. Misstänkta sedlar eller mynt i euro skickas för teknisk analys till landets kriminaltekniska laboratorium, som sedan sänder sina resultat till centralbanken och till polisens avdelning för brottsutredningar. Den tekniska analysförmågan finns alltså, men man bör överväga att inrätta ett fullt utvecklat nationellt centrum för bekämpning av förfalskningar. Genom avtal är det föreskrivet att uppgifter på detta område skall överlämnas till Europol och Interpol. Kreditinstituten är skyldiga att ta misstänkta sedlar ur cirkulation och att överlämna dem till de behöriga myndigheterna, men inga påföljder är föreskrivna för det fall att skyldigheten inte iakttas. Lagstiftningen kommer att behöva ändras i detta avseende.

Slutsats

Kroatien bör på medellång sikt kunna uppfylla kraven i gemenskapens regelverk när det gäller den ekonomiska och monetära unionen. Vissa aspekter av lagstiftningen beträffande centralbankens oberoende, monetär finansiering, positiv särbehandling av den offentliga sektorn när det gäller tillgång till finansiella institut samt skyddet av euron behöver emellertid anpassas ytterligare. Kroatiens förberedelser för deltagande i den tredje etappen av EMU som medlemsstat med ett undantag torde inte innebära några större problem före anslutningen.

Kapitel 12: Statistik

Enligt gemenskapens regelverk på statistikområdet måste vissa grundläggande principer införas på detta område, bland annat opartiskhet, tillförlitlighet, insyn, förtrolig behandling av uppgifter som hänför sig till enskilda personer samt spridning av offentlig statistik. Regelverket täcker också metoder, klassificering och förfaranden för uppgiftsinsamling på olika områden såsom statistisk infrastruktur, makroekonomisk statistik och prisstatistik, företagsstatistik, transportstatistik, utrikeshandelsstatistik, demografisk och social statistik, jordbruksstatistik, miljöstatistik, statistik på det vetenskapliga och tekniska området samt regional statistik. Den centrala kontaktpunkten i varje lands statistiska system är det nationella statistikorganet som fungerar som referenspunkt för metodval för samt framställning och spridning av statistisk information.

Vad beträffar statistisk infrastruktur i Kroatien moderniserades lagstiftningen i och med den nya lag om offentlig statistik som trädde i kraft i juni 2003. Principerna om tillförlitlighet, yrkesmässigt oberoende, förtrolighet med avseende på statistik samt användning enbart för statistiska ändamål av uppgifter avseende enskilda personer fastställs i denna lag, som är helt i överensstämmelse med EU:s principer.

Den centrala statistikbyrån spelar den viktigaste rollen i statistiksystemet. Chefen för byrån och dennes ställföreträdare utses av regeringen. En viktig del av Kroatiens statistiksystem är de 21 regionala kontor som utför vissa uppgifter för den centrala statistikbyråns räkning men administrativt inte ingår i denna. Ett statistikråd inrättades, i enlighet med vad som föreskrivs i lagen, i oktober 2003 och avses väsentligt förbättra förbindelserna mellan statistikproducenter och statistikanvändare och dessutom i ökad utsträckning engagera den akademiska världen i arbetet. Samordningen med andra producenter av offentlig statistik är alltjämt ett problem och framstår som den huvudsakliga svagheten i det kroatiska statistiksystemet. Nyligen inrättades 15 rådgivande statistikkommittéer, som täcker alla de viktiga statistikområdena, och detta torde komma att förbättra situationen. Kommittéerna skall biträda den centrala statistikbyrån när det gäller att stärka dess roll som samordnare och främja tillämpningen av gemensamma och harmoniserade metoder. På grundval av lagen om offentlig statistik har begreppet "strategisk förvaltningscykel" nyligen införts i verksamhetsplaneringen och strategidokument på lång, medellång och kort sikt för landets offentliga statistik håller på att utarbetas. Den centrala statistikbyrån har 396 fast anställda medarbetare, varav 42 % har examen från universitet eller högskola. Personalomsättningen är högre än inom andra delar av förvaltningen. Byrån organiserar inget särskilt utbildningsprogram när det gäller offentlig statistik och det finns inga anvisningar där de grundläggande principerna i lagstiftningen på statistikområdet omsätts i instruktioner för hur personalen skall arbeta.

När det gäller klassificeringarna förefaller de nationella klassificeringarna av ekonomiska verksamheter och produkter stå i överensstämmelse med EU:s krav. Ett nytt förslag till "nomenklatur för statistiska territoriella enheter" (NUTS) i Kroatien behöver överlämnas till kommissionen så att man kan komma överens om NUTS-uppdelningen.

Produktionen av regional statistik i enlighet med den NUTS-uppdelning som sålunda överenskommits behöver stärkas, särskilt för beräkningen av BNP per capita på NUTS II-nivå på grundval av uppgifter om bruttoförädlingsvärde.

Beträffande demografisk och social statistik kan nämnas att den senaste folkräkningen genomfördes 2001 och att nästa avses äga rum 2011. Till dess måste statistiken över in- och utvandring förbättras så att det blir möjligt att framställa mera tillförlitlig årlig befolkningsstatistik med folkräkningen som utgångspunkt. En arbetskraftsundersökning görs sedan 1996 varje halvår på ett urval av 8 500 hushåll. Den uppfyller ILO:s och Eurostats normer.

Betydande förbättringar är alltjämt nödvändiga när det gäller makroekonomisk statistik så att man kan utarbeta kvalitativt tillfredsställande och jämförbara nationalräkenskaper baserade på metoderna i Europeiska nationalräkenskapssystemet 1995 (ESA 95). Den administrativa kapaciteten vid den centrala statistikbyrån behöver stärkas. Ett harmoniserat konsumentprisindex finns ännu inte.

Vad företagsstatistiken beträffar tillgodoser det nuvarande företagsregistret ännu inte behoven för statistiska ändamål. En företagsinventering borde göras i syfte att bygga upp en enhetlig bas för ett statistiskt register.

När det gäller transportstatistik behöver den administrativa kapaciteten hos den centrala statistikbyrån stärkas så att bristen på statistiska uppgifter inom luftfart, sjöfart, persontransport, varutransport samt olyckor i vägtrafiken kan åtgärdas.

Kvaliteten på utrikeshandelsstatistiken är redan god och systemet för att framställa statistiken har till stor del harmoniserats med gemenskapens regelverk. De ytterligare förbättringar som behöver göras bör koncentreras på ökad harmonisering av metoderna så att de följer EU:s normer, på datakvalitet och på utveckling av verktyg för s.k. spegelbildsstatistik tillsammans med andra länder med stabiliserings- och associeringsavtal och med EU-länder.

Ytterligare framsteg när det gäller förbättringen av den kroatiska jordbruksstatistiken kommer att kunna göras på grundval av resultaten av den jordbruksinventering som genomfördes i juni 2003. Ansträngningarna bör inriktas på att upprätta ett jordbruksregister och på att förbättra IT-situationen inom sektorn.

Miljöstatistiken och statistiken inom vetenskap och teknik behöver utvecklas ytterligare eftersom nya bestämmelser tillkommit i gemenskapens regelverk på dessa två statistikområden.

Slutsats

För att säkra en fortsatt förbättring och utveckling av statistiken behöver Kroatien stärka de mänskliga resurserna på nyckelområden, t.ex. makroekonomisk statistik. Vidare måste personalutbildningen byggas ut väsentligt. Frågan om en omorganisation av de regionala kontoren, som ännu inte fått någon lösning, behöver avgöras. Insatser behöver också göras för att modernisera infrastrukturen på IT-området.

För att fullständig förenlighet med gemenskapens regelverk skall uppnås kommer det att krävas ett nära samarbete mellan den centrala statistikbyrån och andra statistikproducenter inom Kroatiens offentliga förvaltning. Statistikbyråns roll som central kontaktpunkt för landets statistiksystem behöver stärkas.

Sammantaget har Kroatien gjort anmärkningsvärda och snabba framsteg när det gäller att göra sitt statistiksystem förenligt med internationella normer och med EU:s normer. Om ansträngningarna fortsätter bör Kroatien inte ha några större svårigheter att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och att på medellång sikt på ett effektivt sätt genomföra regelverket och se till att det efterlevs.

Kapitel 13: Socialpolitik och sysselsättning

Gemenskapens regelverk på det sociala området inbegriper minimistandarder på sådana områden som arbetsrätt, lika behandling av kvinnor och män i arbetslivet, social trygghet, samt hälsa och säkerhet på arbetsplatsen. Särskilda bindande bestämmelser har också utvecklats när det gäller folkhälsa (tobakskontroll och övervakning och kontroll av överförbara sjukdomar) samt nyligen också i fråga om icke-diskriminering på grund av ras eller etniskt ursprung, religion eller tro, funktionshinder, ålder eller sexuell läggning. Europeiska socialfonden (ESF) är det främsta ekonomiska instrument genom vilket EU stödjer genomförandet av sin sysselsättningsstrategi och bidrar till ansträngningar att åstadkomma social integration (genomförandebestämmelserna återfinns i kapitel 21 som behandlar samtliga strukturinstrument). Medlemsstaterna deltar i den sociala dialogen på europeisk nivå och i EU:s politiska processer inom områdena sysselsättningspolitik, social integration och socialt skydd.

När det gäller arbetsrätten förefaller Kroatiens nationella lagstiftning att täcka de flesta av de grundläggande principerna i EU:s arbetsrättsdirektiv när det gäller arbetstid, information till och samråd med arbetstagare, samt information till anställda om enskilda arbetstagares arbetsvillkor. Om arbetsgivaren är oförmögen att betala är arbetstagarna garanterade en viss kompensation som betalas ut av utvecklings- och sysselsättningsfonden. Vissa anpassningar av den nationella arbetsrätten är dock fortfarande nödvändiga för att införliva och genomföra hela regelverket. Dessutom förefaller Kroatien inte att ha någon lagstiftning som är jämförbar med direktiven angående europeiska företagsråd och utstationering av arbetstagare.

När det gäller lika behandling av kvinnor och män är alla former av diskriminering förbjuden enligt konstitutionen och Kroatien har ratificerat flera internationella konventioner. Kroatien är också bundet av artikel 8 i Europeiska socialstadgan och artikel 1 i tilläggsprotokollet till denna. De viktigaste lagar som förbjuder diskriminering på grund av kön i samband med sysselsättning är arbetsrätten och jämställdhetslagen. Kroatien förefaller på det hela taget att ha en betydande del av den nödvändiga grundläggande lagstiftningen på plats. Vissa anpassningar av lagstiftningen är emellertid nödvändiga t.ex. i samband med avskaffandet av överdrivet skydd av kvinnor. Det kan bli nödvändigt att anpassa skillnaderna i pensionsålder för män och kvinnor inom polis, militär och civila myndigheter och att mot bakgrund av detta se över den tredje (frivilliga) pelaren i pensionssystemet.

Flera institutionella strukturer har inrättats för att främja, genomföra och övervaka en jämlik behandling av kvinnor och män (bl.a. parlamentets jämställdhetsutskott, kommittén för jämställdhetsfrågor, det statliga jämställdhetskontoret och en jämställdhetsombudsman). Det finns dessutom flera andra strukturer som arbetar med mänskliga rättigheter i allmänhet, inbegripet med jämställdhetsfrågor, t.ex. samordningskommittén för sociala frågor och mänskliga rättigheter och det statliga kontoret för mänskliga rättigheter.

En grundläggande rättslig ram för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen tillhandahålls genom lagen om hälsa och säkerhet i arbetet, som även omfattar egenföretagare, samt genom flera andra rättsakter som endast är delvis anpassade till EU-lagstiftningen. Ytterligare ansträngningar kommer att vara nödvändiga för att införliva EU-direktiven om hälsa och säkerhet på sådana områden som asbest, buller, kemiska ämnen, carcinogener och arbetsutrustning.

Arbetsinspektionen ansvarar för arbetstagarnas hälsoskydd och säkerhet inom de flesta av näringslivets områden. Även om den grundläggande strukturen har byggts upp är antalet inspektörer lågt (78 inspektörer i förhållande till mer än 1,2 miljoner arbetstagare). Arbetsinspektionens förvaltningsförmåga måste därför förstärkas både när det gäller personal och utrustning. Dessutom är dess förmåga att genomföra verksamma och avskräckande påföljder begränsad på grund av bristerna i det rättsliga systemet. Domstolarna fattar ofta beslut först sent omsider och har en tendens att döma till låga straff.

Den sociala dialogen är ganska välutvecklad i Kroatien. Detta gäller både dialogen mellan staten och arbetsmarknadens parter och den flerpartsdialog som förs mellan staten och andra aktörer inom näringsliv och samhälle. En tvåpartsdialog håller också på att växa fram. Det finns sex fackföreningar, av vilka en (sammanslutningen av oberoende fackföreningar - SSSH) har observatörsstatus i Europeiska fackliga samorganisationen (EFS). Det finns två arbetsgivarorganisationer, av vilka en (kroatiska arbetsgivarsammanlutningen - HUP) har observatörsstatus i Europeiska samarbetsorganisationen för nationella arbetsgivarföreningar och industriförbund (Unice). Trepartssamråd äger rum i det ekonomiska och sociala rådet och i tre olika utskott i det kroatiska parlamentet. Regeringen samråder också med arbetsmarknadens parter via vissa fond- och institutionsstyrelser, såsom kroatiska pensionsfonden, kroatiska sjukförsäkringsfonden, medierådet och arbetsförmedlingarna.

En oberoende social dialog förefaller att vara på väg att utvecklas på företagsnivå, lokal nivå samt på facklig och nationell nivå. Hittills har 142 arbetsmarknadsorganisationer inrättats, men dessa täcker dock endast ett begränsat antal näringsgrenar. Kollektivtal förefaller att ha ingåtts huvudsakligen på företagsnivå och dessa registreras av ekonomi-, arbets- och företagsministeriet. Kollektivavtal har ingåtts av cirka 60 % av företagen. Ansträngningarna i syfte att skapa en oberoende tvåpartsdialog, särskilt mellan olika näringsgrenar, bör förstärkas.

Kroatien håller för närvarande på att reformera sitt hälso- och sjukvårdssystem. En viktig del av denna process är den omorganisation av sjukförsäkringsfonden, den viktigaste finansieringskällan för reformen, som genomfördes 2003. De åtgärder som vidtagits i syfte att förbättra den kroatiska befolkningens hälsotillstånd förefaller att ha en ändamålsenlig inriktning (betoning på hälsofrämjande åtgärder, åtgärder för att förebygga ohälsa, tillträde för alla). Ytterligare ekonomiska, materiella och mänskliga resurser förefaller dock nödvändiga för att hälso- och sjukvårdsreformen skall kunna slutföras och för att befolkningens hälsa skall kunna förbättras.

Ett system för kontroll av överförbara sjukdomar har inrättats bl.a. genom lagen om befolkningens skydd mot infektionssjukdomar. En rättslig grund har lagts för utarbetandet av planer för utrotning av överförbara sjukdomar och ett vaccinationsprogram har inrättats i enlighet med WHO:s rekommendationer och riktlinjer. Förteckningen över de sjukdomar som omfattas av statlig kontroll bör ändras och EU:s falldefinitioner integreras med rapporteringssystemet, så att uppgifterna kan jämföras med varandra. Det finns en kapacitet för kontinuerlig övervakning och ett samarbete är etablerat mellan hälso- och sjukvårdssystemet och veterinärtjänsterna. Överförbara sjukdomar förefaller inte att vara något allvarligt problem i Kroatien. Uppgifterna om dessa är tillfredsställande och utvecklingstendensen när det gäller sjuklighet är gynnsam. Ytterligare ansträngningar är emellertid nödvändiga i syfte att förbereda systemet för samarbete med EU:s strukturer, såsom utveckling av ett system för kontroll av sjukhussjuka, utveckling av ett system för övervakning av antimikrobiell resistens eller utveckling av en handlingsplan för att förebygga ett utbrott av en nationell epidemi.

Frågor som rör blodkvaliteten behandlas i flera rättsakter. Dessa förefaller till stor del att överensstämma med bloddirektivet. Det råder möjligen brist på de materiella resurser som är nödvändiga för att uppfylla kraven på detta område. Kroatien kommer också att behöva utarbeta och genomföra en ny lagstiftning i syfte att anpassa sin lagstiftning till det nyligen antagna direktivet angående kvalitets- och säkerhetsnormer för mänskliga vävnader och celler.

Den kroatiska lagen om begränsning av användningen av tobaksprodukter från 1999 överensstämmer till stor del med direktivet om tobaksprodukter. Den uppfyller dock inte alla kraven i regelverket, framför allt de som gäller varningstexter, halter av kolmonoxid och vilseledande beteckningar. De högsta tillåtna halterna av nikotin och tjära är också högre än de som föreskrivs i direktivet. Lagen innehåller en bestämmelse om förbud mot reklam som är strängare än vad som föreskrivs i reklamdirektivet. Den innehåller också bestämmelser om rökfria miljöer, fastställer en åldergräns för dem som köper tobak och föreskriver åtgärder mot rökning.

När det gäller sysselsättningspolitiken kan det konstateras att arbetslösheten låg på 14,1 % under det första halvåret 2003 (enligt ILO:s mätningar), även om den har minskat under de senaste två åren. Förvärvsfrekvensen är fortfarande låg och ger anledning till oro. Sysselsättningspolitiken utgörs huvudsakligen av en rad aktiva arbetsmarknadsåtgärder (t.ex. för unga som saknar arbetslivserfarenhet och för nyexaminerade från universitetet) som genomförs av arbetsförmedlingarna. Arbetsmarknadens parter och regionala partner deltar i processen. Bristen på medel tenderar visserligen att begränsa räckvidden för dessa åtgärder, men betydande reformer av arbetsförmedlingarna har genomförts, och det förefaller därför att finnas en grund för ett effektivt genomförande av åtgärderna. Det förefaller inte att finnas några åtgärder för långtidsarbetslösa. Samarbetet mellan arbetsförmedlingar och yrkesskolor bör förstärkas för att rätta till den nuvarande bristande överensstämmelsen mellan den kompetens som står till förfogande och den som efterfrågas på arbetsmarknaden.

Kroatien har för avsikt att utarbeta en första nationell handlingsplan för sysselsättningen som skall grundas på de nya europeiska riktlinjerna för sysselsättningen. Med hjälp av denna torde det bli möjligt för Kroatien att utveckla ett mera strategiskt tillvägagångssätt för sysselsättningspolitiken. Kroatien måste i detta sammanhang utveckla sin förmåga att analysera, genomföra och bedöma sysselsättningspolitiken.

När det gäller förberedelserna för Europeiska socialfonden är det första viktiga steget genomförandet av aktiva arbetsmarknadsåtgärder. Kroatien kommer att behöva anpassa sina strukturer och sin lagstiftning, så att den administrativa förmåga som är nödvändig för att förvalta, genomföra, övervaka, granska och kontrollera socialfondsåtgärder kan inrättas både på nationell nivå och på regional nivå.

Kroatien har i förhållande till sin ekonomis storlek ett ganska generöst socialt trygghetssystem. Reformer har genomförts under de senaste åren, bl.a. har ett pensionssystem som vilar på tre pelare införts.

Ytterligare framsteg måste göras när det gäller att införa kvalitativa och kvantitativa indikatorer för social uteslutning och fattigdom som är internationellt jämförbara, liksom metoder för att beräkna dessa. En särskild analys av den sociala uteslutningen och fattigdomen i det kroatiska samhället är nödvändig som grund för framtida program för sårbara grupper, såsom pensionärer, långtidsarbetslösa, funktionshindrade, flyktingar och romer, särskilt i krigsdrabbade områden.

Kroatien förefaller att ha gjort vissa framsteg när det gäller att komma till rätta med diskrimineringen, men någon särskild lagstiftning har ännu inte antagits. Nationella åtgärder för att genomföra bestämmelserna om förbud mot diskriminering är nödvändiga. I de senaste ändringarna av arbetsrätten behandlas en rad punkter som tas upp i direktiven (definitioner av direkt och indirekt diskriminering, trakasseri, bevisbörda). Utöver bestämmelserna om förbud mot diskriminering på sysselsättningsområdet förefaller det inte att finnas några andra sådana bestämmelser än konstitutionen, brottsbalken och de internationella människorättsinstrument som ratificerats av Kroatien. När det gäller det krav på jämställdhetsorgan som fastställs i direktiven har Kroatien redan en ombudsman för mänskliga rättigheter som skulle kunna betecknas som ett jämställdhetsorgan. (Angående minoriteternas, flyktingarnas och romernas rättigheter se del 1, Politiska kriterier.)

Slutsats

Kroatien har påbörjat anpassningen till regelverket på sådana områden som arbetsrätt, hälsa och säkerhet på arbetsplatsen, folkhälsa, lika behandling av kvinnor och män och förbud mot diskriminering, men betydande framsteg återstår att göra. Den rättsliga och, i synnerhet, den administrativa ramen när det gäller skydd av arbetstagares hälsa och säkerhet på arbetsplatsen måste förstärkas. Det är nödvändigt att utarbeta ytterligare aktiva arbetsmarknadsåtgärder för att komma till rätta med den nuvarande bristande överensstämmelsen mellan den kompetens som står till förfogande och den som efterfrågas på arbetsmarknaden. Det är nödvändigt att utveckla ett mera strategiskt tillvägagångssätt när det gäller sysselsättningspolitiken parallellt med en lämplig kapacitetsuppbyggnad för analys, genomförande och bedömning. Förstärkningen av de offentliga arbetsförmedlingarna bör understödjas genom att fortsätta att ta initiativ till modernisering. En särskild analys av den sociala uteslutningen och fattigdomen i det kroatiska samhället är nödvändig. Dessutom är det nödvändigt att förstärka dialogen med arbetsmarknadens parter och göra upp planer för genomförandet av Europeiska socialfonden.

Sammanfattningsvis måste Kroatien göra betydande och varaktiga ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att effektivt genomföra och kontrollera efterlevnaden av denna lagstiftning på områdena socialpolitik och sysselsättning på medellång sikt. Kroatien måste också förbereda sig för deltagandet i den samarbetsprocess som har utvecklats inom EU på områdena sysselsättning, social integration och pensioner.

Kapitel 14: Energi

I EU:s energipolitiska mål ingår att förbättra konkurrenskraften, den tryggade energiförsörjningen och miljöskyddet. Regelverket på energiområdet utgörs av regler och strategier, särskilt på områdena konkurrens och statligt stöd (inbegripet inom kolsektorn), den inre energimarknaden (t.ex. liberalisering av el- och gasmarknaderna, främjande av förnybara energikällor, krishantering och skyldigheter att hålla oljelager i försörjningssyfte), samt effektiv energianvändning och kärnenergi.

Kroatien har några inhemska energikällor (olja, gas, fasta bränslen och vattenkraft), men blir alltmer beroende av externa försörjningskällor, särskilt olja. Landet är ett betydande transiteringsland för el, gas och olja. Kroatien har relativt små reserver av återvinningsbart kol (uppskattningsvis 39 miljoner ton), men sedan 1997 produceras inte några fasta bränslen i landet. Stenkol, som används för elproduktion och inom stålindustrin, importeras i små mängder (sammanlagt mindre än 100 000 ton per år). Kroatien är medlem i det sammankopplade europeiska elnätet (Union for the Co-ordination of Transmission of Electricity - UCTE). Landets utvecklingsstrategi för energisektorn, som omfattar perioden 2002-2012, förefaller i det stora hela att överensstämma med EU:s energimål. De största energiföretagen är statligt ägda (Hrvatska Elektroprivreda - HEP - ett el-holdingbolag, Plinacro - ett gastransportföretag och Jadranske naftovod - ett oljetransportföretag). Privatiseringen inom sektorn har inletts för 25 % av andelarna i olje- och gasföretaget INA. Ytterligare privatiseringar planeras. De 40 gasdistributionsföretagen ägs i allmänhet av de lokala myndigheterna. Elbolaget HEP äger 50 % av andelarna i kärnkraftsanläggningen Krsko i Slovenien.

När det gäller den tryggade försörjningen, särskilt beträffande oljelagren, är den viktigaste lagstiftningen på plats, däribland en energilagstiftning, en lag om marknaden för olja och oljeprodukter, en lag om strategiska beredskapslager och en kungörelse om obligatoriska reservlager av olja och oljeprodukter. Tack vare denna ram är det bl.a. möjligt att gradvis bygga upp obligatoriska oljelager (från nuvarande 10 % av nettoimporten från det föregående året till 25 % av nettoimporten från det föregående året år 2006). Lagren hålls vanligtvis av företagen. Kroatien måste göra ytterligare ansträngningar för att uppfylla kravet i gemenskapens regelverk att ha 90 dagars beredskapslager av olja. De viktigaste administrativa organen på detta område av regelverket är ekonomiministeriet och det statliga inspektionskontoret. Kroatien planerar att inrätta ett särskilt oljelagerorgan. Ytterligare förstärkning av den administrativa förmågan förefaller nödvändig.

När det gäller konkurrenskraften och den inre energimarknaden antog Kroatien i juli 2001 fem viktiga rättsakter, nämligen energilagen, energimarknadslagen, gasmarknadslagen, lagen om marknaden för olja och oljeprodukter samt lagen om reglering av energirelaterad verksamhet.

Elmarknaden har öppnats för kunder som förbrukar mer än 40 GWh per år. Tillträde till näten säkerställs genom ett reglerat tillträde för tredje part. Inom elbolaget HEP har en oberoende sändningsoperatörs- och marknadsoperatörsenhet inrättats.

Gasmarknaden har öppnats för stora kunder med en årlig förbrukning av mer än 100 miljoner m³ och för alla producenter av el och gasdriven värme/el. Tillträde till näten säkerställs genom ett framförhandlat tillträde för tredje part.

I såväl el- som i gasföretagen är verksamheten särredovisad. Lagstiftningen inbegriper möjlighet att föreskriva om skyldigheter att tillhandahålla allmännyttiga tjänster och kontroll av en tryggad försörjning.

Kroatien har tagit ett stort steg framåt mot ett gradvis deltagande i den inre energimarknaden och mot anpassning av sin lagstiftning till el- och gasdirektiven. Kroatien planerar att helt liberalisera sin el- och gasmarknad senast år 2007, vilket i stort sett överensstämmer med EU-kraven. Ytterligare anpassningar av lagstiftningen är nödvändiga, och på de viktigaste områdena är sekundärlagstiftningen ännu inte antagen. Möjligheten att begränsa importen och exporten av energiprodukter bör avskaffas. Kroatien bör också avskaffa prissnedvridningarna. Gaspriserna avspeglar uppenbarligen kostnaderna, men prissnedvridningarna på el- och fjärrvärmeområdena finns fortfarande kvar.

Det kroatiska energiregleringsrådet är ett formellt oberoende organ som utfärdar tillstånd för energiverksamhet, övervakar priser och utför viss annan tillsyn. De fem medlemmarna i rådet utses av parlamentet, medan omkostnaderna för rådet täcks av den statliga budgeten. Det bör inte finnas någon obligatorisk länk mellan tillsynsmyndigheten och det av HEP dominerade energiinstitutet. Tillsynsmyndigheten och ministeriet måste på det hela taget få ökade befogenheter och förstärkas genom ökad utbildning och mera personal och deras roller måste definieras, så att det inte är möjligt att begära en översyn hos ministeriet av ett beslut som fattats av tillsynsmyndigheten. Även den viktigaste kraftproducenten, HEP, måste reformeras.

Kroatien tillämpar ett icke-diskriminerande system när det gäller utfärdande av tillstånd för prospektering, undersökning och utvinning av kolväten, vilket är baserat på gruvlagen, men det är nödvändigt att se till att detta blir förenligt med direktivet angående utfärdande av sådana tillstånd.

Den regionala energimarknaden i Sydosteuropa, som omfattar både el- och gassektorerna, har infört ett övergångsprogram i flera faser utformat efter regionens särskilda förhållanden. Syftet är att på nytt integrera den statliga energimarknaden och energimarknaden på nivån under den statliga med tanke på en senare anslutning till EU:s inre energimarknad. Kroatien uppmuntras i detta sammanhang att på nytt bygga upp sin infrastruktur för sammanlänkningar i landets södra delar och att administrera den ökade handel som följer av detta.

Kroatien driver sedan 1997 energiprogram i syfte att främja ökad energieffektivitet och förnybara energikällor. Dessa baseras sedan 2002 på utvecklingsstrategin för energisektorn. Den årliga programbudgeten för 2002 och 2003 uppgår till 2,8 miljoner kroatiska kuna (380 000 euro), medan ytterligare ekonomiska medel är avsatta för det rättsliga och institutionella arbetet på området. Den rättsliga ramen omfattar energilagen och lagen om miljöskydd samt energieffektivitetsfonden. En sekundärlagstiftning, vars syfte är en anpassning till gemenskapens regelverk, är under utarbetande och planeras träda i kraft under 2004.

Mer återstår att göra för att förbättra energieffektiviteten och främja förnybara energikällor. Lagstiftningen behöver också vidareutvecklas och institutionernas förmåga måste förstärkas.

På kärnenergi- och kärnsäkerhetsområdet kan det konstateras att Kroatien varken har några kärnkraftsanläggningar eller anläggningar som ingår i kärnbränslekretsloppet. Det nationella elbolaget (HEP) är emellertid delägare i kärnkraftverket i Krsko, som är beläget i Slovenien. Avtalet mellan Kroatien och Slovenien om kärnkraftverket i Krsko, i vilket anläggningens status och andra rättsliga förhållanden i fråga om investeringar, utvinning och avveckling av anläggningen regleras, trädde i kraft i mars 2003. Kroatien har för närvarande inga planer på att bygga något kärnkraftverk. När det gäller hantering av radioaktivt avfall finns två lagringsanläggningar för använt radioaktivt bränsle och lågaktivt avfall från de radioaktiva källornas olika användningsområden.

Den rättsliga ramen för kärnsektorn är lagen om kärnsäkerhet som antogs i oktober 2003 och som överensstämmer med internationella standarder, särskilt IAEA:s rekommendationer. Kroatien är part i flera bilaterala avtal och internationella konventioner och är medlem i IAEA.

Det finns för närvarande inte någon oberoende tillsynsmyndighet på kärnsäkerhetsområdet. Ekonomiministeriet har hela ansvaret för kärnsäkerheten, utfärdande av tillstånd för kärntekniska anläggningar, inbegripet bränsle- och avfallshanteringsanläggningar samt för genomförandet av säkerhetskontroller av kärnämnen. I den nya lagen om kärnsäkerhet föreskrivs emellertid att det skall inrättas ett statligt kärnsäkerhetsinstitut som skall ta över ekonomiministeriets ansvar för verksamhet som rör kärnsäkerhet. Enligt den nya lagen skall denna tillsynsmyndighet på kärnsäkerhetsområdet inleda sitt arbete senast den 1 januari 2005. Organet för hantering av farligt avfall ansvarar för deponering och lagring av farligt avfall, inbegripet radioaktivt avfall. Inrikesministeriet ansvarar för antagande och kontroll av skydds- och säkerhetsåtgärder när det gäller de risker som är förbundna med hanteringen av klyvbart material och med den illegala handeln med sådant material. Ministeriet fattar vidare beslut om särskilda skyddsåtgärder vid transport av radioaktivt material.

När det gäller säkerhetskontrollen av kärnämnen har Kroatien undertecknat och ratificerat ett omfattande avtal om skyddsåtgärder och ett tilläggsprotokoll till detta med Internationella atomenergiorganet (IAEA). Vid anslutningen kommer Euratomavtalet att vara direkt tillämpligt och Kroatiens kärnenergioperatörer kommer att vara tvungna att lämna alla upplysningar om de skyddsåtgärder som vidtagits till kommissionen, som i sin tur kommer att rapportera till IAEA.

Slutsats

Kroatien måste göra ytterligare ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk på detta område och för att effektivt genomföra och kontrollera efterlevnaden av regelverket på medellång sikt, inbegripet bestämmelserna i Euratomavtalet. Dessa ansträngningar bör särskilt koncentreras till lagstiftningen och den administrativa förmågan på de områden som berör oljelagren, den inre energimarknaden, effektiv energianvändning och förnybar energi samt kärnenergi. Det bör också sörjas för att det upprättas oljelager som räcker i 90 dagar.

Kapitel 15: Industripolitik

Målet för EU:s industripolitik är att förbättra industrins konkurrenskraft och sysselsättningsnivån, samtidigt som marknaderna är öppna för internationell konkurrens. Strävan är att påskynda anpassningen till strukturförändringarna, genom att främja ett klimat som gynnar företagsamhet och utvecklingen av företag i hela gemenskapen. EU:s industripolitik består huvudsakligen av politiska principer samt övergripande och sektorspecifika meddelanden om industripolitiken. Ett viktigt inslag i all industripolitik är kontrollen av statligt stöd och att stödsystemen är förenliga med EU:s regler (se även kapitel 6 - Konkurrens).

Den kroatiska industrin svarade för 25,3 % av landets BNP 2002. Tillverkningssektorn består av ungefär 8 500 företag, av vilka de flesta är i privat ägo. Sysselsättningen inom industrin uppgår till cirka 300 000 personer. Småföretagen står för över 90 % av alla industriföretag, medan medelstora och stora företag står för 84 % av sysselsättningen inom industrin. De viktigaste sektorerna är livsmedelsindustrin, den kemiska industrin, textil- och beklädnadsindustrin samt varvsindustrin.

Livsmedelsindustrin är en av de viktigaste och mest dynamiska sektorerna inom Kroatiens industri. Den svarar för 20,5 % av den sammanlagda industriproduktionen och 17,7 % av den sammanlagda sysselsättningen inom industrin. Antalet företag i sektorn har ökade med 21 % mellan 1999 och 2002. Produktionen ökade med 14 % mellan 1998 och 2001. Investeringarna från EU:s medlemsstater är i huvudsak inriktade på tillverkning av läskedrycker, mineralvatten och öl.

Den kemiska industrin är en viktig industrisektor i Kroatien med en andel på cirka 11 % av den totala industriproduktionen och 8 % av den totala sysselsättningen inom industrin. Sektorn består huvudsakligen av privatägda små och medelstora företag, och två tredjedelar av företagen återfinns inom gummi- och plastindustrin. Det relativt stora inflödet av utländska direktinvesteringar i sektorn under 1999 och 2000 utgör en indikator på att konkurrenskraften har förbättrats. Handelsbalansen i sektorn är övervägande negativ, och EU är den främsta handelspartnern.

Textil- och beklädnadsindustrin står för ett relativt stort bidrag till den kroatiska ekonomin, med 5,6 % av den totala industriproduktionen och en andel på 17 % av sysselsättningen inom industrin. Industristrukturen kännetecknas av privat ägande och företrädesvis små företag. Importen från EU har ökat. Ytterligare strukturanpassningar behövs för att öka konkurrenskraften i denna sektor.

Den kroatiska varvsindustrins produktion uppgår till en procent av den sammanlagda världsproduktionen. Sektorn står för 4,4 % av industriproduktionen och en andel på 4,9 % av sysselsättningen inom industrin. Sektorn har inte blivit föremål för privatisering i någon högre grad, och fem av de sex stora varven är fortfarande i statlig ägo. För närvarande får sektorn omfattande statligt stöd och för att förbättra sektorns konkurrenskraft måste en omstruktureringspolitik genomföras i enlighet med reglerna för konkurrens och statligt stöd.

Den kroatiska tunga industrin (råvaruindustrin) är av liten omfattning, och företräder mindre än 3 % av industriproduktionen och sysselsättningen inom industrin. Cementindustrin står för ungefär hälften av produktionen, medan sysselsättningen är jämnare fördelad på olika delsektorer. Den kroatiska stålindustrin tillverkar armeringsbalkar för byggnadsarbeten, huvudsakligen för inhemsk förbrukning, och sömlösa rör, som i huvudsak exporteras. Sektorn svarar för endast en procent av den totala industriproduktionen och sysselsättningen inom industrin. Det ena av de två kroatiska stålverken har privatiserats. Ett omstrukturerings- och omvandlingsprogram för stålindustrisektorn kommer att utgöra grunden för Kroatiens insatser för att uppfylla sina förpliktelser rörande statligt stöd enligt protokoll 2 till interimsavtalet om handel och handelsfrågor.

Den farmaceutiska industrin står för 4 % av industriproduktionen och 1,7 % av sysselsättningen inom industrin, och båda andelarna har sjunkit under de senaste tre åren. Industrigrenen präglas av ett enda dominerande företag, som representerar 70 % av sysselsättningen i sektorn. De utländska direktinvesteringarna har minskat. Det ledande kroatiska företaget i sektorn har däremot gjort förvärv på utländska marknader.

Den elektrotekniska och mekaniska industrin (inbegripet radio-, TV- och teleindustrin) är redan nära integrerad med EU:s industri. Sektorn står för 5,3 % av industriproduktionen och 5,5 % av sysselsättningen inom industrin. Kroatien är specialiserat på metallartiklar och elektrisk utrustning med ett relativt högt kapacitetsutnyttjande. Dt mesta av Kroatiens import kommer från EU och det mesta av Kroatiens export går till EU.

Strukturen hos byggnadsindustrin och industrin för byggprodukter liknar den i EU:s medlemsstater och står för ungefär 4 % av BNP. Sektorn är mycket arbetsintensiv och svarar för ungefär en tredjedel av den sammanlagda sysselsättningen inom industrin. Största delen av företagen är små eller medelstora företag. Efter ett uppsving i byggnadsverksamheten efter kriget har de utländska direktinvesteringarna minskat.

Den informations- och kommunikationstekniska industrin är relativt liten i Kroatien, och företräder 3 % av industriproduktionen och 2 % av sysselsättningen. Handelsbalansen är kraftigt negativ, och importen från och exporten till EU avser huvudsakligen Österrike, Tyskland och Italien, vilket tyder på att den branschinterna handeln utgör en stor del av handeln inom denna sektor. Endast telekomindustrin kan uppvisa något beaktansvärt inflöde av utländskt kapital.

Turismen, Kroatiens främsta exportindustri, upplever ånyo en kraftig tillväxt. Efter en betydande nedgång i början av 1990-talet till följd av de strider som utbröt i regionen har turismen återhämtat sig efter 1996 och står för närvarande för 17 % av BNP. Antalet övernattningar uppgick till 45 miljoner 2002 och antalet utländska besökare ökade till nästan 7 miljoner. Hotellens övernattningskapacitet är fortfarande cirka 21 % lägre än 1991, men det finns ett betydande utrymme för ytterligare utbyggnad, förutsatt att privatiseringen av resurserna i turismsektorn fortskrider och att investeringarna ökar. År 2002 kom över 55 % av de utländska turisterna från EU:s medlemsstater.

Kroatien har ännu inte antagit någon övergripande industristrategi som är fristående från den allmänna ekonomiska politiken. Ramvillkoren för industrin genomförs genom regeringens övriga politik, såsom den kroatiska regeringens arbetsprogram (2000-2004) och principerna för utvecklingen för Kroatien under 2000-talet. De kroatiska myndigheterna bör anta och genomföra en sammanhängande strategi för att förbättra industrins konkurrenskraft inom ramen för ett bättre allmänt näringslivsklimat. Strategin bör ta hänsyn till de enskilda sektorernas särskilda behov och deras särdrag.

De utländska investeringarna i tillverkningssektorn står för 13 % av de sammanlagda utländska direkta investeringarna. En byrå för främjande av handel och investeringar har nyligen inrättats, men den bedriver ännu inte sin verksamhet i full omfattning. Ytterligare åtgärder bör vidtas för att stimulera utländska och inhemska investeringar, i synnerhet genom att förenkla de rättsliga och administrativa förfarandena.

När det gäller privatisering och omstrukturering kan nämnas att ett program för privatiseringen av statliga företag antogs i februari 2001. Stora skulder, låg lönsamhet och övertalig arbetskraft samt ett begränsat engagemang från regeringens sida har utgjort bidragande orsaker till att privatiseringsprocessen varit långsammare än väntat. När det gäller omstruktureringen i tillverkningssektorn är framstegen fortfarande ojämna. Det största behovet av ytterligare omstrukturering och modernisering finns inom textil-, stål- och varvsindustrin.

Det centrala organ som ansvarar för utformningen och samordningen av industripolitiken är ekonomi-, arbets- och företagsministeriet, vars roll som samordnare borde stärkas. Regeringen samråder med näringslivsorganisationerna, men det behövs ytterligare insatser för att institutionalisera bevakningen av näringslivets intressen och dialogen mellan den offentliga och den privata sektorn i Kroatien. Privatiseringen sker under ledning av statens privatiseringsfond om inte annat föreskrivs i särskilda lagar.

Slutsats

Kroatien måste snabbt förbättra villkoren för inhemska och utländska investeringar och slutföra privatiserings- och omstruktureringsprocessen. Om Kroatien fortsätter sina ansträngningar kommer landet att kunna uppfylla EU:s krav på det industripolitiska området på medellång sikt.

Kapitel 16: Små och medelstora företag

EU:s politik för små och medelstora företag har som mål att förbättra utformningen och samordningen av företagspolitiken på den inre marknaden i syfte att stödja utvecklingen av små och medelstora företag. Därvid eftersträvas en förbättring av det allmänna näringslivsklimatet för små och medelstora företag. Politiken för små och medelstora företag inbegriper forum för samråd och gemenskapsprogram samt meddelanden, rekommendationer och utbyte av bästa metoder.

Kroatien antog den europeiska stadgan för småföretagen vid toppmötet i Thessaloniki i juni 2003. De små och medelstora företagen dominerar den kroatiska företagssektorn, och står för 99,6 % av det sammanlagda antalet företag (mot EU-genomsnittet 98 %) och 65,7 % av sysselsättningen (mot EU-genomsnittet 66 %). Inom den kroatiska företagspolitiken betraktas hantverksföretag och kooperativ som särskilda företagsenheter. Politiken har fastställts i flera rättsakter, vilka anger de rättsliga ramarna och definitionerna för små och medelstora företag.

I utvecklingsprogrammet för småföretagande 2003-2006 fastställs regeringens strategi för små och medelstora företag, som bland annat går ut på att ytterligare öka de små och medelstora företagens betydelse i den nationella ekonomin. Under åren 2000-2003 hade Kroatien ett särskilt ministerium för små och medelstora företag, men dess uppgifter togs i början av 2004 över av ekonomi-, arbets- och företagsministeriet.

Det finns inget system för konsekvensanalys genom vilket man skulle kunna utvärdera effekten av lagstiftning på näringslivsklimatet, även om man håller på att förbereda upprättandet av ett sådant. Det behövs ytterligare förbättringar när det gäller kvaliteten i fråga om lagstiftningen och de bestämmelser som inverkar på företagen, liksom i fråga om förvaltningens och rättsväsendets effektivitet, för att man skall få till stånd ett gynnsamt näringslivsklimat.

När det gäller att tillvarata och bevaka intressen kan det konstateras att medlemskap i handelskamrar är obligatoriskt. Det finns handelskamrar organiserade enligt företagstyper och en allmän handelskammare. En särskild företeelse när det gäller tillvaratagandet av små och medelstora företags intressen i Kroatien är att både kamrarna för företag och kammaren för hantverk är företrädda i det kroatiska parlamentets organ och har möjlighet att påverka vid utformningen av ny lagstiftning.

Den tid som åtgår till registreringen av ett företag har minskat under de senaste åren, men arbetet för att förenkla förfarandena bör fortsätta. En lag om elektronisk signatur antogs i januari 2002, men för närvarande bedrivs så gott som ingen e-handel, och det går inte att registrera företag på elektronisk väg.

Ekonomi-, arbets- och företagsministeriet bedriver ett låneprogram för att stödja de små och medelstora företagens export. I den kroatiska handelskammarens regi verkar ett kvalitetscentrum och ett Euroinfocenter. I den nationella beskattningen finns det ingen skattebefrielse för småföretag. Vissa skattelättnader ges för återuppbyggnad av särskilda geografiska områden eller återanpassning av särskilda befolkningsgrupper.

Tillgången till finansiering för de små och medelstora företagen har blivit bättre i och med att bankerna erbjuder lån till relativt låg ränta, men kravet på säkerhet kan fortfarande utgöra ett hinder för bankutlåning. Den kroatiska byrån för småföretag (HAMAG) fungerar som en offentlig garantifond och har sedan 1995 utfärdat 3 400 garantier till ett värde av 87 miljoner euro.

Det kroatiska programmet för utveckling av innovationsteknik (HITRA) utgör ett försök att upprätta instrument och institutioner som med hjälp av olika finansiella och icke-finansiella stimulansåtgärder kan stödja tekniköverföring till små och medelstora företag.

Utbildning i entreprenörskap har inte erkänts som ett särskilt avgränsat ämne inom läroplanen för gymnasieskolorna, men utanför den schemabundna undervisningen förekommer givarstödd verksamhet på detta område. På universitetsnivå är dock utbudet av sådana kurser begränsat. För att främja företagande har en rad olika åtgärder och vägledningar har utarbetats, med ekonomiskt stöd av regeringen, handelskamrar och tjänster för företagsrådgivning. Undersökningar om behovet av färdigheter i entreprenörskap har genomförts av ekonomiministeriet och de kroatiska handelskamrarna.

Slutsats

Kroatien bör ytterligare anpassa sin lagstiftning och de bestämmelser som inverkar på näringslivet, förbättra den administrativa och rättsliga miljön och fortsätta att genomföra den europeiska stadgan för småföretagen. En anpassning till kommissionens nya rekommendation om definitionen av småföretag bör genomföras. På det hela taget bör Kroatien till fullo kunna delta i EU:s politik för små och medelstora företag.

Kapitel 17: Vetenskap och forskning

På grund av sektorns särart krävs det inte att gemenskapens regelverk på området vetenskap och forskning införlivas i den nationella lagstiftningen. Genomförandeförmågan är inte knuten till tillämpningen av lagstiftningen och övervakningen av hur den efterlevs, utan snarare till förutsättningarna för att landet skall kunna delta i ramprogrammen. För att säkerställa att gemenskapens regelverk genomförs på detta område, bland annat när det gäller en framgångsrik anslutning till ramprogrammen, måste Kroatien bygga upp den genomförandeförmåga som behövs på området forskning och teknisk utveckling, inbegripet en ökning av den personal som ansvarar för verksamheten inom ramprogrammet.

Kroatien deltar som tredjeland i Europeiska gemenskapens sjätte ramprogram för forskning och teknisk utveckling.

I Kroatien lyder vetenskap och forskning under ministeriet för vetenskap, utbildning och sport. Som rådgivande organ för frågor rörande vetenskap och högre utbildning fungerar det nationella vetenskapsrådet och det nationella rådet för högre utbildning. Den grundläggande lagstiftningen i denna sektor utgörs av lagen om vetenskaplig verksamhet och högre utbildning som antogs i juli 2003. Politiken på det tekniska området finns formulerad i det kroatiska programmet för nyskapande teknisk utveckling.

De offentliga utgifterna för forskning och utveckling uppgick 2001 till 1,09 % av BNP (mot EU:s 1,99 % av BNP). Näringslivets utgifter för sektorn uppskattas motsvara 32-45 % av den summa som i statsbudgeten avsatts för forskning och teknisk utveckling. Den kroatiska forskningssektorn inbegriper 5 universitet, 26 offentliga institut, 11 forskningscenter i industrisektorn, 18 anstalter för yrkesinriktad högre utbildning, 8 tekniska högskolor, ett militärt forskningscentrum och 50 andra institutioner för vetenskaplig forskning som är rättsliga enheter.

Ett fullständigt deltagande i ramprogrammen bör utgöra det första steget i riktning mot ett genomförande av gemenskapens regelverk i forskningssektorn. För att landet skall kunna delta krävs det att forskningspolitiken och infrastrukturen utvecklas och att lämpliga institutioner upprättas, samt att budgetmedel finns tillgängliga för betalning av anslutningsavgiften.

Utsikterna för integreringen av den kroatiska sektorn för vetenskap och teknik i det europeiska området för forskningsverksamhet anges i strategin för den vetenskapliga utvecklingen i republiken Kroatien under 2000-talet och i lagen om vetenskaplig verksamhet och högre utbildning. Enligt dessa dokument behövs radikala förändringar för att man skall kunna skapa ett effektivt och stimulerande system för vetenskap och teknik enligt EU:s modell. Kroatiens integration i det europeiska området för forskningsverksamhet stöds genom programmen Cards och Tempus.

Slutsats

Det behövs större ansträngningar för att forskningen och den tekniska utvecklingen i Kroatien skall kunna uppnå effektivitet och konkurrenskraft på europeisk nivå. Ett framgångsrikt deltagande i ramprogrammen förutsätter grundlig förberedelse. Trots detta har Kroatien goda förutsättningar att uppfylla EU:s krav på medellång sikt.

Kapitel 18: Utbildning

Utbildning och ungdom faller huvudsakligen under medlemsstaternas behörighetsområde. Enligt EG-fördraget skall gemenskapen bidra till utvecklingen av en utbildning av god kvalitet och genomföra en politik på området yrkesutbildning som understödjer och kompletterar medlemsländernas insatser. Gemenskapens regelverk består av ett direktiv om utbildning av barn till migrerande arbetstagare samt åtgärdsprogram och rekommendationer. Medlemsstaterna måste ha den genomförandeförmåga som krävs för att effektivt kunna delta i de gemenskapsprogram som rör detta kapitel (Leonardo da Vinci, Socrates och Ungdom).

En ny lag om vetenskaplig verksamhet och högre utbildning trädde i kraft 2003, och den erbjuder en ram för reformen av universitet och studieprogram och för genomförandet av principerna i Bolognadeklarationen, som Kroatien undertecknade 2001. Tempusprogrammet har i betydande grad bidragit till reformen av den högre utbildningen och skapat en grund för samarbetet med anstalter för högre utbildning i EU.

Kroatiens prioriteringar på utbildningsområdet har successivt fått en ny inriktning för att man skall kunna hantera de behov som hänger samman med den fria marknadsekonomin och för att förbättra kvaliteten på den allmänna och yrkesinriktade utbildningen. Ett område som kräver särskild uppmärksamhet är undervisningen i främmande språk i grundskolan och på gymnasiet.

För närvarande är det få barn till EU-medborgare som är inskrivna i kroatiska skolor. Vid anslutningen kommer det att behöva vidtas lämpliga åtgärder för barn till migrerande arbetstagare för att de särskilda kraven i gemenskapens regelverk skall kunna uppfyllas.

Kroatiens system för yrkesutbildning på högstadie- och gymnasienivå utgör ett stort problem. Det har beställts en strategi för denna sektor, och man har inlett en reformprocess som inbegriper upprättandet av ett nationellt råd för yrkesutbildning. De nuvarande insatserna för att reformera sektorn förefaller dock otillräckliga för att man skall kunna övervinna problemen, såsom bristen på utbildade lärare, föråldrade läroplaner, låga investeringsnivåer, avsaknaden av ett system för nationella yrkes- och kvalifikationsnormer och otillräckliga kontakter med den privata sektorn. Förbättringar på detta område är av största vikt när det gäller att bekämpa arbetslösheten.

En strukturerad ungdomspolitik har utvecklats, vilket ledde till att en nationell handlingsplan för ungdom antogs 2003. Om Kroatien blir medlem av EU innebär detta att landet ansluter sig till de gemensamma mål för delaktighet och information för ungdomar som antogs av rådet i november 2003. Kroatien deltar redan som tredjeland i programmet Ungdom och inom detta är kroatiska organisationer aktiva på områdena Ungdomsutbyten, Europeisk volontärtjänst och Stödaktiviteter.

Slutsats

På medellång sikt kommer Kroatien troligen inte att stöta på några större problem inom denna sektor. Betydande ansträngningar behövs dock för att skapa ett modernt yrkesutbildningssystem i överensstämmelse med EU: sysselsättnings- och socialpolitik.

Kapitel 19: Telekommunikation och informationsteknik

Gemenskapens regelverk på telekommunikationsområdet är inriktat på att undanröja hinder för en effektivt fungerande inre marknad när det gäller teletjänster och telenät, liksom att åstadkomma moderna och allmänt tillgängliga tjänster. Ett nytt regelverk för elektronisk kommunikation antogs av EU 2002. I fråga om posttjänster är målet att genomföra den inre marknaden genom att successivt och kontrollerat öppna sektorer för konkurrens, inom ramen för ett regelverk som garanterar samhällsomfattande tjänster.

Stabiliserings- och associeringsavtalet innehåller bestämmelser om samarbetet på området för infrastruktur för elektronisk kommunikation, inbegripet traditionella telenät, relevanta elektroniska audiovisuella transportnät och tillhörande tjänster, och har som mål att Kroatien slutligt skall kunna anpassa sig till gemenskapens regelverk när avtalet träder i kraft.

Den rättsliga ramen för teletjänster i Kroatien utgörs huvudsakligen av lagen om telekommunikation som trädde i kraft i augusti 2003. Kroatien åtog sig i WTO/GATS-förhandlingarna att avskaffa monopolet i telekommunikationssektorn före den 1 januari 2003. Detta datum fastställs i den kroatiska telekommunikationslagen från 2000 när det gäller avskaffandet av det monopol som operatörer med helt dominerande ställning på marknaden har i fråga om fast telefoni. Lagen från år 2000 gav dock upphov till mindre väl fungerande administrativa lösningar, och i augusti 2003 ersattes den av en ny lag om telekommunikation som utformats för att förbättra införlivandet av regelverket från 1998 och vissa delar av regelverket från 2002. Ändringar kommer dock att bli nödvändiga för att anpassa det tämligen betungande systemet för auktorisering till regelverket och för att garantera att bestämmelserna om samhällsomfattande tjänster helt överensstämmer med detta, bland annat när det gäller teknisk neutralitet, rimliga priser och bestämmelser om kompensation. Kroatien måste dessutom anta viktig sekundärlagstiftning för att liberaliseringen av marknaden skall kunna fortsätta.

I fråga om grundläggande telekommunikationsinfrastruktur, mobiltelefontäthet och tillhandahållande av ISDN och DSL-tjänster ligger Kroatien på en nivå som är jämförbar med andra länder där marknaden varit öppen sedan 2001.

Enligt lagen om telekommunikation från 2003 skall det nuvarande telekommunikationsrådet och telekommunikationsinstitutet ersättas av en ny byrå för telekommunikationer. Eftersom byrån skall sörja för införlivandet och genomförandet av gemenskapens regelverk måste den vara en helt oberoende tillsynsmyndighet som har de befogenheter och resurser som behövs för att genomföra en liberaliseringspolitik. Det bör finnas effektiva förfaranden för att verkställa myndighetens beslut och ett effektivt överklagandeförfarande. Framför allt bör dessa förfaranden inte innebära möjligheter att utnyttja överklagandet i syfte att försena genomförandet av tillsynsmyndighetens beslut. Det kommer att behövas samordning mellan den nya tillsynsmyndigheten och andra behöriga institutioner, t.ex. det ansvariga ministeriet, myndigheten för skydd av den fria konkurrensen, rådet för konsumentskydd. Det återstår dessutom att upprätta ett råd för användare av telekommunikationstjänster och sörja för att det är uppbyggt på lämpligt sätt så att det kan bidra till att lösa tvister mellan leverantörer och användare av allmänt tillgängliga teletjänster.

De praktiska resultaten när det gäller marknadstillträde sedan januari 2003 har hittills varit ringa. Orsaken till detta ligger inte enbart i bristfällig lagstiftning och ineffektiva institutioner. Det har funnits flera uppenbara möjligheter till viktiga etableringar på marknaden, bland annat en tredje mobiloperatör och en andra operatör för fast telefoni, men möjligheterna har inte utnyttjats. Det finns viss anledning att tvivla på det politiska engagemanget när det gäller liberaliseringsprogrammet. De som huvudsakligen dragit nytta av dessa förseningar är de två företag som är etablerade på den kroatiska marknaden.

Öppnandet av marknaden har därför hindrats genom brist på engagemang på politisk nivå, vilket tillsammans med bristfälligt utformade tillsynsinstitutioner lett till förseningar i fråga om viktiga liberaliseringsåtgärder. Man har dock kommit långt i fråga om justeringen av den marknadsdominerande operatörens taxor som en förberedelse inför konkurrensutsättandet, och indikatorerna för företaget tyder på att detta intar en monopolställning och är i behov av konkurrensmässig stimulans. Utöver den faktiska monopolställning som den dominerande operatören har i fråga om det fasta telenätet har den koncern där företaget ingår 53 % av mobiltelefonimarknaden och 75 % av marknaden i fråga om tillhandahållande av Internet. Kroatien bör snarast vidta åtgärder för att öppna sin marknad och sörja för att den dominerande operatören underställs effektiv kontroll.

Den rättsliga ramen för posttjänster i Kroatien grundar sig på den nya postlag som antogs 2003. Denna lag innebär en viss tillnärmning av den kroatiska lagstiftningen till gemenskapens regelverk. Trots detta återstår betydande skillnader, bland annat när det gäller de samhällsomfattande tjänsternas räckvidd, gränserna för det monopoliserade området, tillstånds- och anmälningsförfaranden samt tjänsternas kvalitet. Enligt den nya postlagen är Hrvatska posta den enda leverantören av samhällsomfattande tjänster i denna sektor.

Vad beträffar förvaltningsstrukturerna föreskrivs i postlagen att ett råd för posttjänster skall inrättas, som skall fungera som nationell tillsynsmyndighet. Rådets befogenheter enligt den nya postlagen överensstämmer i stort med vad som föreskrivs i gemenskapens regelverk. Rådet måste dock ha tillräckliga personella och materiella resurser för att tillsynssystemet skall kunna fungera effektivt. Dessutom måste den oberoende karaktären av rådets verksamhet garanteras.

Slutsats

Kroatien kommer endast att kunna genomföra gemenskapens regelverk på området för telekommunikation på ett effektivt och fullständigt sätt om det finns ett betydande politiskt stöd för liberaliseringspolitiken. Tillsynsmyndigheten bör ha tillräckliga befogenheter och resurser och dess möjligheter att verka oberoende av dagspolitiska hänsyn bör säkerställas. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att se till att den nationella tillsynsmyndigheten i postsektorn har tillräckliga resurser och att den kan bedriva sin verksamhet på ett självständigt sätt.

För att Kroatien på områdena telekommunikation och posttjänster skall kunna anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk, samt på medellång sikt effektivt genomföra regelverket och kontrollera dess efterlevnad, måste landet göra betydande ansträngningar under en längre tid.

Kapitel 20: Kultur och audiovisuell politik

Detta kapitel kräver anpassning av lagstiftningen till direktivet "Television utan gränser" och kapacitet att delta i gemenskapens program Kultur 2000, Media Plus och Media Training Direktivet "Television utan gränser" skapar förutsättningar för den fria rörligheten för TV-sändningar inom EU. Direktivet innehåller grundläggande allmänna krav i fråga om jurisdiktion, reklam, viktiga evenemang, främjande av europeiska produkter, skydd av minderåriga och allmän ordning samt replikrätt.

Kroatiens kulturpolitik förefaller att överensstämma med gemenskapens mål enligt EG-fördraget och stödja sig på instrument och institutionell kapacitet för främjande av kultur och samarbete.

På det audiovisuella området skapades en ny rättslig ram 2003 (se även del 1, Politiska kriterier). Lagen om elektroniska medier innehåller bestämmelser för både privata och offentliga sändningsföretags verksamhet, medan lagen om Kroatiens radio och television avser det radio- och TV-programföretag som verkar i allmänhetens tjänst. Den relevanta lagstiftningen i övrigt inbegriper medielagen och telekommunikationslagen. Kroatien har undertecknat Europarådets konvention om gränsöverskridande television.

Antagandet av den nya lagstiftningen på medieområdet 2003 utgör ett viktigt steg framåt. Lagen om elektroniska medier är till stor del anpassad till internationella och europeiska standarder och Kroatien har gjort ansträngningar för att införliva bestämmelserna i direktivet "Television utan gränser". Vissa skillnader återstår dock när det gäller definitioner, jurisdiktion, reklam, främjande av europeiska produkter, skydd av minderåriga, viktiga evenemang, replikrätt och rättslig prövning. Lagen om elektroniska medier och lagen om Kroatiens radio och television kommer att behöva anpassas på dessa punkter.

Rådet för elektroniska medier bör vara den huvudsakliga tillsynsmyndigheten, vilket även föreskrivs i lagen om elektroniska medier. Rådets ledamöter har dock ännu inte utnämnts. Det kommer att ha sju medlemmar som på förslag av regeringen utnämns av parlamentet för 5 år. Rådet kommer att ha behörighet både i fråga om offentliga och privata sändningsföretag och till dess befogenheter hör att bevilja koncessioner, kontrollera att sändningsföretagen följer lagen och att lägga fram rapporter för parlamentet. Rådets verksamhet skall vara oberoende, men det återstår att se om det är praktiskt möjligt att garantera politiskt oberoende och åsiktspluralism för dess medlemmar. Motsvarande farhågor har uttryckts beträffande programrådet för Kroatiens radio och television, vars medlemmar efter en lång försening utnämndes av parlamentet i oktober 2003.

Slutsats

Förutsatt att de återstående anpassningarna i fråga om lagstiftningen genomförs och att den rättsliga ram som skapades 2003 genomförs på ett effektivt, förutsägbart och öppet sätt bör Kroatien på medellång sikt kunna uppfylla EU:s krav på detta område.

Kapitel 21: Regionalpolitik och samordning av strukturinstrument

Det gemensamma regelverket inom ramen för regionalpolitik och samordning av strukturinstrument består främst av ramförordningar och tillämpningsföreskrifter som inte behöver införlivas i den nationella lagstiftningen. De innehåller bestämmelser om upprättande, godkännande och genomförande av strukturfondsprogrammen och åtgärderna inom Sammanhållningsfonden. Dessa program förhandlas fram tillsammans med kommissionen och godkänns av denna, men ansvaret för genomförandet ligger på medlemsstaterna. Det bör noteras att strukturfondsförordningarna kommer att ha omarbetats senast vid utgången av år 2006. Det är av avgörande betydelse att medlemsstaterna efterlever gemenskapslagstiftningen i allmänhet, till exempel på områdena för offentlig upphandling, konkurrens och miljö, när de väljer ut och genomför projekt, och att de förfogar över de institutionella strukturer som krävs för att se till att projekten genomförs på ett grundligt och kostnadseffektivt sätt när det gäller både förvaltning och finansiell kontroll.

Vid anslutningen till EU måste den kroatiska offentliga förvaltningen ha förmåga att delta i EU:s strukturpolitik, vilket innebär följande: Den måste kunna upprätta och genomföra regionala utvecklingsplaner och tydligt fastställa ansvarsområdena för ministerierna respektive de andra förvaltningsorgan som deltar i förvaltningen av gemenskapsmedlen. Den måste kunna säkerställa ett nära samarbete mellan kommissionen, de behöriga nationella och regionala myndigheterna, ekonomiska och sociala partner och privata företag som deltar i finansieringen av program och projekt. Den måste ha förmåga att säkra samfinansiering av program och projekt och utveckla de finansiella mekanismer som krävs. Den måste också kunna garantera en god övervakning, kontroll och utvärdering av program och projekt och lägga fram ett konvergensprogram för att få stöd från Sammanhållningsfonden. Först helt nyligen har arbetet kommit igång på området för kapacitetsuppbyggande för regional utveckling. Det är i hög grad beroende av de Cardsprojekt som sattes igång i slutet av år 2003.

Det kroatiska territoriet är uppdelat på två nivåer. På regional nivå finns 20 län och på lokal nivå 123 städer med självstyre (stadsområden) och 425 kommuner med självstyre (landsbygdsregioner). För närvarande finns det inga regioner som motsvarar NUTS II-nivån när det gäller förvaltning eller territorium. Arbete pågår emellertid med att skapa regioner och enheter som motsvarar nivåerna för NUTS II och III. Inga exakta uppgifter finns tillgängliga om BNP per capita för motsvarande nivåer, men de regionala skillnaderna är i allmänhet mycket stora.

Den rättsliga ramen för den nationella regionalpolitiken består av flera rättsakter (lagen om öar, lagen om särskilda problemområden, lagen om kuperade områden och bergsområden, lagen om återuppbyggnad av Vukovar och lagen om den regionala utvecklingsfonden). I varje enskild lag fastställs särskilda system för att fatta beslut, genomföra dem och övervaka genomförandet. Man använder sig huvudsakligen av skattelättnader för att nå de mål som ställs upp i lagstiftningen, även om ekonomiskt stöd till projekt också ges.

Det finns ingen särskild lag om regionalpolitik. Det är inte heller nödvändigt för att landet skall kunna delta i EU:s strukturpolitik, men befintliga lagar bör anpassas till skyldigheterna i strukturfondsförordningen. Kroatien har för avsikt att mellan år 2005 och 2007 utarbeta en nationell utvecklingsplan. Den kommer att grundas delvis på tidigare programdokument, såsom Republiken Kroatiens utvecklingsstrategi, den nationella strategin för regional utveckling, sektorstrategier och regionala utvecklingsprogram. Arbete pågår nu med de flesta av dessa dokument.

Lyckade förberedelser inför deltagandet i strukturfonderna och Sammanhållningsfonden kräver anpassning till EU:s regler om offentlig upphandling, statligt stöd och miljö (se kapitel 1 - Fri rörlighet för varor, kapitel 6 - Konkurrens och kapitel 22 - Miljö). Framför allt gäller följande: klausuler om förmånsbehandling som verkar diskriminerande gentemot gemenskapsföretag är inte tillåtna, ingående översyner av statligt stöd måste genomföras och miljökonsekvensbedömningar måste genomföras systematiskt innan projekt genomförs.

Genom den nya budgetlagen som trädde i kraft i juli 2003 infördes ett flerårigt budgetprogram. Det finns emellertid inga rättsliga bestämmelser varigenom budgetöverföringar mellan program tillåts.

Kroatien genomför ett antal aktiva arbetsmarknadsåtgärder, jämförbara med de som finansieras via Europeiska socialfonden, men i de nationella och regionala utvecklingsplanerna måste stor tyngd ges till utveckling av personalresurser.

Institutionell ram: Ministeriet för offentliga byggnads-, återuppbyggnads- och anläggningsarbeten utsågs i mars 2003 till samordningsorgan för genomförandet av den regionala utvecklingspolitiken. Den avdelning inom detta ministerium som handhar dessa frågor införlivades i början av år 2004 med ministeriet för sjöfart, turism, transport och utveckling och har till uppgift att förbereda lagstiftning och beslut, förvalta och övervaka ekonomiska och sociala program och projekt för öar och regioner och genomföra utvärderingar. I de flesta fall ligger ansvaret för genomförandet av utvecklingsprogram på olika organ på regional och lokal nivå, medan övervakningen till stor del utförs av de ansvariga ministerierna. En formell samordningsmekanism mellan ministerier, godkänd av regeringen, behöver upprättas.

Det finns ingen klart fastställd struktur för genomförandet av partnerskapsprincipen. Samordningen mellan de centrala och lokala nivåerna är för närvarande informell och sker för enskilda ändamål. För varje stödform bör en enhetlig struktur för partnerskap upprättas som omfattar förberedelse, finansiering, övervakning och utvärdering av stödet.

Det finns inga särskilda nationella system och mekanismer som säkerställer övervakning och utvärdering av utvecklingsprogrammens kvalitet och genomslagskraft. En standardiserad metod och gemensamma sektorsöverskridande förfaranden behöver införas.

Ekonomisk förvaltning och kontroll: Den centrala enheten för finansiering och upphandling inom finansministeriet började genomföra de första decentraliserade projekten år 2003, men enhetens struktur och förfaranden behöver förfinas ytterligare för att EU:s krav skall uppfyllas. I framtiden måste Kroatien förbättra sin ekonomiska förvaltning och sina kontrollsystem i enlighet med kraven inom strukturfonderna.

Tillgången till relevant och tillförlitlig regional statistik måste också öka. Kroatien bör särskilt förbättra sin förmåga att förbereda tillräckliga statistiska uppgifter (BNP per capita/ köpkraftsstandarder, arbetslöshetssiffror) på nivåerna NUTS II och II för att kunna fastställa vilka områden som är berättigade till stöd och för att kunna sköta programplanering och övervakning.

Slutsats

Uppbyggnaden av de strukturer som krävs för att genomföra regionalpolitiken har bara börjat i Kroatien. Betydande och ihållande ansträngningar är nödvändiga för att fastställa strategier, skapa förvaltningsstrukturer och genomföra program, så att Kroatien på medellång sikt kan tillämpa gemenskapsbestämmelser och kanalisera de medel som kommer från EU:s strukturinstrument.

Kapitel 22: Miljö

Syftet med gemenskapens politik på miljöområdet är att främja hållbar utveckling och skydda miljön med tanke på nuvarande och kommande generationer. Grundvalen för denna politik är miljöskyddets integrering i den övriga gemenskapspolitiken, förebyggande åtgärder, principen om att förorenaren betalar, bekämpning av miljöskador vid källan samt delat ansvar. Regelverket omfattar mer än 200 rättsakter som täcker övergripande lagstiftning, vatten- och luftföroreningar, hantering av avfall och kemikalier, bioteknik, naturskydd, industriföroreningar och riskhantering, samt buller- och strålningsskydd.

Det krävs betydande investeringar för att lagstiftningen skall bli förenlig med gemenskapens regelverk, men detta innebär å andra sidan betydande fördelar för folkhälsan och att kostsamma skador på skogar, byggnader, landskap och för fisket minskar. En stark och välutrustad förvaltning på nationell, regional och lokal nivå är nödvändig om regelverket på miljöområdet skall kunna tillämpas och följas.

I miljöskyddslagen från 1994, som ändrades 1999, fastställs den rättsliga ramen för miljöskydd. Denna behöver anpassas ytterligare till regelverket. Miljösektorn har år 2004 för första gången inkluderats i det nationella programmet för EU-integration. Eftersom regelverket består av en mängd rättsakter på miljöområdet är det nödvändigt att i betydligt högre grad prioritera detta område om införlivandet av lagstiftningen skall kunna avslutas i rimlig tid.

När det gäller den administrativa förmågan inrättades år 2000 ett ministerium för miljöskydd och fysisk planering, som ett centralt statligt förvaltningsorgan. I samband med den omorganisation som nyligen genomfördes av den nya regeringen har detta omvandlats till ministeriet för miljöskydd, fysisk planering och anläggningsarbeten. Antalet anställda som arbetar med miljöskydd är emellertid få och en stor del av dem är i själva verket verksamma inom fysisk planering och anläggningsarbeten. Det finns även andra organ som ansvarar för vissa aspekter av miljöskyddet, och 2002 inrättades två nya institutioner (miljöorganet och det statliga naturskyddsinstitutet), men dessa är ännu inte i full drift. Miljöförvaltningen måste förstärkas för att regelverket skall kunna genomföras, för att den nödvändiga planeringen skall kunna säkerställas och för att finansieringsstrategier skall kunna utarbetas. Det kommer att behövas särskilda ansträngningar för att sörja för att regionala och lokala förvaltningar har de resurser som är nödvändiga för att de effektivt skall kunna genomföra sina uppgifter.

Ett inspektionsdirektorat har inrättats inom miljöministeriet. Det är indelat i olika regionala avdelningar och nästan hälften av ministeriets 461 anställda var placerade vid detta direktorat i slutet av 2003. Kontrolluppgifter har även tilldelats andra myndigheter med ansvar för miljön. Det finns emellertid endast 32 inspektörer till förfogande för andra områden än vattenkvalitet, fysisk planering och buller, och detta är helt klart otillräckligt. Antalet åtal för brott mot miljölagstiftningen visar att lagen följs dåligt. Detta kan tillskrivas flera faktorer, såsom bristen på mänskliga och ekonomiska resurser för denna verksamhet, Kroatiens dåligt utvecklade rättsliga system och rättsväsende samt brister i lagstiftningen som förhindrar ett effektivt genomförande.

Allmänhetens medvetenhet om miljöfrågor börjar öka, men dess deltagande i miljöbeslut och tillgång till miljöupplysningar är fortfarande dålig.

På regional nivå deltar Kroatien i det regionala programmet för återuppbyggnad av miljön och delar för närvarande ordförandeskapet i detta. Kroatien deltar också i Europeiska miljöbyråns verksamhet, som finansieras genom Cardsprogrammet, och i Lifeprogrammet för tredjeland.

Investeringarna i miljöinfrastruktur är få i Kroatien. Betydande investeringar är nödvändiga för att trygga genomförandet av regelverket på miljöområdet. De miljöprojekt som på senare tid har prioriterats bör vara till nytta i detta avseende.

Miljöaspekternas integration i andra verksamhetsområden är en av de grundläggande principerna för den nationella miljöstrategi som antogs av parlamentet 2002 liksom för den nationella handlingsplanen för dess genomförande. Miljöstrategin är ett av inslagen i Kroatiens övergripande utvecklingsstrategi, och på många andra områden (turism, transport, energi, etc.) är miljöskyddet ett av de grundläggande målen. Det återstår emellertid att se hur dessa strategier skall kunna omsättas i praktiska åtgärder. I praktiken förefaller det som om vederbörlig hänsyn inte tas till miljön i samband med utvecklingen inom andra områden. Det har ännu inte utarbetats någon nationell strategi för hållbar utveckling.

När det gäller den övergripande lagstiftningen kan det konstateras att Kroatien är part i Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar och att Kroatien har undertecknat, men ännu inte ratificerat, Kyotoprotokollet. Allmänhetens tillgång till miljöinformation föreskrivs i flera rättsakter, men miljöskyddslagen är ännu inte helt förenlig med Århuskonventionen som har undertecknats av Kroatien. Förordningarna om miljökonsekvensbedömning innehåller visserligen bestämmelser om allmänhetens deltagande, men i praktiken är denna rättighet föga utnyttjad. Kroatien har en kungörelse om miljökonsekvensbedömning från 1984, men denna behöver ändras, så att den blir förenlig med gemenskapens regelverk. Denna uppgift måste i likhet med genomförandet av regelverket om strategisk miljöbedömning fortsatt vara en prioritet. Kroatien måste införa bestämmelser om allmänhetens deltagande i miljöbeslut på en rad olika områden, inbegripet tillståndsförfaranden och utarbetandet av planer för hantering av avfall, skydd av luftkvaliteten och minskning av vattenföroreningar till följd av utsläpp av nitrater. Detta kommer sannolikt inte att bli någon lätt uppgift.

Luftföroreningarna har minskat sedan 1990 tack vare den tunga industrins tillbakagång. Gränsvärden och övervakningssystem håller på att utvecklas i syfte att anpassa lagstiftningen till regelverket. I den nationella handlingsplanen för miljön fastställs åtgärder för att förbättra luftkvaliteten liksom tidsfrister som gör det möjligt att övervaka framsteg. Det återstår fortfarande att utarbeta de handlingsplaner och program för skydd av luftkvaliteten som är nödvändiga enligt regelverket.

Avfallshanteringen är det största enskilda miljöproblemet i Kroatien. Det är inte bara den rättsliga ramen som behöver anpassas till EU:s krav och standarder, utan det måste också sörjas för att de gällande kroatiska förordningarna faktiskt börjar tillämpas. En avfallshanteringsplan måste antas. Anläggningarna för återvinning, återanvändning och slutförvaring är få och ligger betydligt under EU:s standarder. Retur- och insamlingssystem behöver inrättas. Det mesta av avfallet lagras i deponier och de otillåtna anläggningarna är betydligt flera än de offentliga (minst åtta mot en), och inte ens många offentliga anläggningar drivs i enlighet med avfallshanteringslagen. Det finns inte några anläggningar för deponering av farligt avfall. Detta område är ett stort problem för Kroatien och stora ansträngningar kommer att behövas för att anpassa lagstiftningen till regelverket.

Den nuvarande lagstiftningen beträffande vattenkvaliteten ger en god grund för anpassning till regelverket, även om motsvarande genomförandebestämmelser ofta saknas på lokal nivå. Det är nödvändigt att se till att det upprättas nödvändiga förteckningar och handlingsprogram och fastställs vilka områden som är utsatta och känsliga. Kroatien är part i den internationella konventionen om samarbete och skydd för och hållbart utnyttjande av Donau och håller på att upprätta en förvaltningsplan för flodbäckenet. Avloppsreningssystemet betjänar 40 % av befolkningen, men endast 12 % av avloppsvattnet renas (mindre än 5 % genomgår sekundär rening). Om lagstiftningen skall kunna anpassas till EU:s regelverk måste Kroatien göra betydande investeringar i avloppsreningssystem och dricksvattenförsörjning.

Naturskyddslagen har moderniserats genom att en ny naturskyddslag har antagits. För närvarande är 10 % av marken klassad som naturskyddsområde, men det finns förslag om att utvidga detta område så att det kommer närmare genomsnittet i EU (15-20 %). Eftersom 43 % av Kroatiens territorium är skogbeklätt och den biologiska mångfalden är stor kommer avgränsningen av Natura 2000-områden att bli en stor utmaning. Det finns en rättslig ram för naturskydd, men genomförandebestämmelserna måste förstärkas, särskilt de som rör förvaltningen av skyddade områden. Den nyligen gjorda överföringen av behörigheten för naturskydd - från miljöministeriet till kulturministeriet - förefaller att avvika från vad som är praxis i EU:s medlemsstater. Det finns för närvarande inte något skydd för hotade arter utanför skyddade områden. Konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) trädde i kraft år 2000. Kroatien har samarbetat med Visegrádländerna i upprättandet av nationella ekologiska nätverk.

När det gäller industriföroreningar och riskhantering finns det inte något system med samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. Trots att luftföroreningarna i allmänhet har minskat på senare tid är Kroatien för närvarande inte i stånd att uppfylla EU:s krav på gränsvärden för utsläpp från stora förbränningsanläggningar, och landet måste utarbeta bestämmelser för att efterleva kraven på nationella utsläppsgränser. Även om det finns en juridisk skyldighet för operatörer vid industrianläggningar att upprätta beredskapsplaner, är det oklart i vilken utsträckning detta verkligen har skett. Kroatien har ratificerat FN:s/ECE:s konvention om industriolyckor.

När det gäller kemikalier och genetiskt modifierade organismer återstår det att se huruvida det nya systemet om begränsning av användningen av genetiskt modifierade organismer är förenligt med regelverket om fri rörlighet för varor. Lagstiftningen om kemiska ämnen är ofullständig. Det finns inte något register över kemikalier på marknaden och det finns för närvarande inte något krav att identifiera "nya" kemikalier. Stora ansträngningar kommer därför att behövas för att anpassa lagstiftningen till regelverket på kemikalieområdet. Det har ännu inte inrättats någon lagstiftning om bioteknik.

Bullerfrågan behandlas i den nationella strategin för miljön och den nationella handlingsplanen för miljön, och lagstiftningen har utvecklats för att anpassas till regelverket. Tidsfristen för genomförandet av särskilda åtgärder enligt handlingsplanen har emellertid uppskjutits med upp till fyra år.

När det gäller kärnsäkerhet och skydd mot radioaktiv strålning har Kroatien upprättat en rättslig ram för olika aspekter i samband med de grundläggande säkerhetsstandarderna och med medicinsk bestrålning och katastrofberedskap. Införlivandet av direktiven angående fastställande av de grundläggande säkerhetsstandarderna och hälsoskydd i förbindelse med medicinsk bestrålning har dock inte slutförts och ytterligare framsteg måste göras på detta område. Regelverket angående praktiska åtgärder för skydd av externa arbetstagare, information till allmänheten i händelse av nödsituation som medför risk för strålning och kontroll av transporter av radioaktivt avfall har ännu inte införlivats. Ekonomiministeriet är ansvarigt för kärnsäkerheten, utfärdande av tillstånd för kärntekniska anläggningar, inbegripet bränsle- och avfallshanteringsanläggningar samt för genomförandet av säkerhetskontroller av kärnämnen. Kroatien har för närvarande två lagringsanläggningar i drift för använt radioaktivt bränsle och lågaktivt avfall från de radioaktiva källornas olika användningsområden. I kärnsäkerhetslagen som antogs i oktober 2003 föreskrivs att ett statligt kärnsäkerhetsinstitut skall inrättas. Eftersom den administrativa förmågan saknas kommer det direkta genomförandet av artiklarna 33-37 i Euratomfördraget och systemen för katastrofberedskap att innebära betydande problem. Kroatien behöver därför inrätta lämpliga tillsynsorgan, kompetenta strålskyddsmyndigheter och särskilda oberoende rådgivande kommittéer.

Slutsats

De grundläggande delarna av den rättsliga ramen är på plats för att Kroatien skall kunna genomföra anpassningen till regelverket, men miljöskyddet måste prioriteras i betydligt högre grad. För att detta skall kunna ske måste planeringen och utarbetandet av finansieringsstrategier förbättras. I de nuvarande strategierna prioriteras i första hand miljöskydd, men dessa strategier måste omsättas i praktisk handling och miljöaspekterna måste beaktas inom andra sektorer. Genomförandet och efterlevnaden av lagstiftningen är mycket bristfällig och måste åtgärdas innan det är möjligt att effektivt tillämpa regelverket.

På det hela taget behöver Kroatien göra betydande och varaktiga ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till regelverket och för att effektivt genomföra och efterleva regelverket på miljöområdet på medellång sikt. Överensstämmelse med flera av gemenskapens rättsakter som kräver stora investeringar och betydande administrativa insatser (t.ex.. avfallshantering, avloppshantering och dricksvatten) kan dock endast uppnås på lång sikt och kommer att kräva betydligt ökade investeringar i miljön.

Kapitel 23: Konsumentskydd och hälsoskydd

Regelverket omfattar skydd av konsumenters ekonomiska intressen (såsom vilseledande och jämförande reklam, prisangivelser, konsumentkredit, oskäliga avtalsvillkor, distansförsäljning och hemförsäljning, paketresor, periodvis utnyttjande av andelar i fast egendom (time-sharing), förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen, vissa aspekter när det gäller försäljningen av konsumentvaror och därmed förbundna garantier, samt distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter) samt allmän varusäkerhet (skadeståndsansvar för felaktiga produkter, farliga imitationer och allmän produktsäkerhet). EU:s medlemsstater måste övervaka efterlevnaden av regelverket genom lämpliga rättsliga och administrativa system och reglering av konsumenttvister utanför domstol, inbegripet marknadsövervakning, samt genom att tilldela konsumentorganisationerna en motsvarande roll.

Kroatien har bl.a. genom konsumentskyddslagen inrättat en grundläggande rättslig ram för konsumentskydd. De viktigaste strukturerna för förvaltning av konsumentskyddet är också på plats. De uppgifter som Kroatien skall prioritera på detta område fastställs i ett tvåårigt nationellt konsumentskyddsprogram. Ekonomiministeriet är behörig myndighet på detta område och ett konsumentskyddsråd har inrättats. Marknadsövervakningen är i stor utträckning delegerad till det statliga inspektionsorganet.

När det gäller säkerhetsrelaterade åtgärder har man eftersträvat en anpassning till principerna i EU-direktivet angående allmän produktsäkerhet genom att i september 2003 anta den allmänna produktsäkerhetslagen, vilken kommer att kompletteras med en kungörelse om ömsesidigt tillhandahållande av upplysningar. I den kroatiska rättsliga ramen angående skadeståndsansvar för felaktiga produkter, som baseras på den kroatiska obligationsrätten, fastställs också principen om objektivt skadeståndsansvar, definition av skada, ansvarsfrihet och bevisbörda. Denna avviker för närvarande från regelverket i flera avseenden och behöver ändras.

När det gäller icke-säkerhetsrelaterade åtgärder antogs 2003 en konsumentskyddslag, vars mål är att införliva EU-direktiven angående vilseledande och jämförande reklam, avtal som ingås utanför fasta affärslokaler, konsumentkredit, oskäliga villkor i konsumentkontrakt, periodvis utnyttjande av andelar i fast egendom (time-sharing), distanskontrakt och prisangivelser på produkter. Lagarna angående reglering av turistnäringen och obligationsrätten är endast delvis förenliga med EU-direktivet angående paketresor, paketsemesterar och paketrundresor och behöver därför ändras. Kroatiens lagstiftning täcker inte EU-direktiven angående förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen, vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och därmed förknippade garantier samt angående distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter. Ytterligare anpassning till regelverket är därför nödvändig när det gäller dessa frågor.

På området marknadsövervakning är det nuvarande systemet med godkännande före utsläppande på marknaden långt ifrån förenligt med EU-kraven. Det statliga inspektionsorganet har tillsammans med andra offentliga institutioner ansvaret för att kontrollera efterlevnaden av marknadsövervakningslagen. Det finns redan gällande bestämmelser för riskbedömningsmetoder, anmälan av farliga produkter och samarbete med producenter och distributörer. Särskild marknadsövervakning sker av vissa produktkategorier. När det gäller flera andra produkter förekommer emellertid inte någon marknadsövervakning, eftersom det saknas standarder och medlen för genomförande av provning är otillräckliga eller på grund av att det statliga inspektionsorganet inte har tillräcklig juridisk behörighet. Det är endast på regeringsnivå som det sker ett informationsutbyte mellan Kroatien och andra länder. Det skulle vara till fördel för Kroatien att bli medlem i övergångssystemet för ett snabbt informationsutbyte när det gäller farliga produkter (Trapex).

De finns två stora konsumentorganisationer i Kroatien, men deras verksamhet är till stor del koncentrerad till Zagrebområdet. Det finns även en mindre konsumentsammanslutning i Osijek. Från och med 2004 kommer de offentliga anslagen till dessa sammanslutningar att öka. Enligt konsumentskyddslagen har konsumentsammanslutningarna rätt att ansluta sig till konsumentskyddssammanslutningarnas förbund, en juridisk enhet, som bl.a. har rätt att yttra sig om lagförslag som berör konsumenter och att företräda konsumenternas intressen vid behandlingar i parlamentet. Konsumentorganisationerna måste få stöd för att förstärka sin roll i uppbyggandet och genomförandet av den kroatiska konsumentpolitiken. Regeringen bör fortsätta sitt arbete med att utveckla en oberoende, representativ och effektiv konsumentrörelse i Kroatien.

Det finns inte någon specifik lagstiftning för att underlätta konsumenternas tillträde till rättsväsendet. Det är civilrättens regler som gäller. Det har ännu inte införts något alternativt tvistlösningssystem för konsumenter som är förenligt med kommissionens rekommendationer på området. Konsumentsammanslutningarna har rätt att väcka talan vid behörig domstol mot olagliga affärsmetoder och vilseledande reklam, men Kroatiens svaga rättsliga system hindrar en effektiv kontroll av lagens efterlevnad.

Kroatien har inte några program för konsumentinformation och konsumentutbildning, men planerar att utarbeta sådana program under de kommande åren. Arbetet på detta område bör förstärkas betydligt.

Slutsats

Kroatien kommer att behöva göra ytterligare ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk på detta område och för att effektivt genomföra och kontrollera efterlevnaden av lagstiftningen på medellång sikt. Dessa åtgärder bör särskilt inriktas på produktansvar och icke-säkerhetsrelaterade åtgärder och på inrättandet av ett marknadsövervakningssystem som uppfyller EU-kraven. Till andra åtgärder som kräver särskild uppmärksamhet hör förstärkning av konsumentorganisationerna och främjande av utvecklingen av en oberoende och representativ konsumentrörelse liksom främjande av information till och utbildning av konsumenter.

Kapitel 24: Samarbete på området rättsliga och inrikes frågor

EU:s politik på området rättsliga och inrikes frågor syftar till att upprätthålla och vidareutveckla unionen som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. För frågor som gränskontroll, visering, migration, asyl, illegal narkotikahandel och penningtvätt, bekämpning av organiserad brottslighet, terrorism, bedrägeri och korruption, polissamarbete och rättsligt samarbete, tullsamarbete, dataskydd och ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden liksom när det gäller rättsliga instrument på området mänskliga rättigheter krävs att medlemsstaterna har kapacitet inom sin offentliga förvaltning att säkra tillräckliga och godtagbara genomförandestandarder. Den kapaciteten måste ha byggts upp innan anslutningen äger rum. Av största vikt är vidare att det finns ett oberoende, tillförlitligt och effektivt rättsväsende och polisväsende. Den mest utvecklade delen av detta kapitel rör Schengenregelverket, som ligger till grund för avskaffandet av kontrollerna vid EU:s inre gränser. En betydande del av detta regelverk gäller emellertid inte för en ny medlemsstat omedelbart vid anslutningen utan först senare, efter ett separat beslut av rådet.

I stabiliserings- och associeringsavtalet föreskrivs ett mycket nära samarbete mellan Kroatien och EU i frågor som visering, gränskontroll, asyl, återtagande av illegala invandrare, penningtvätt, organiserad och narkotikarelaterad brottslighet och förbättring av det kroatiska domstolsväsendets effektivitet.

Vad dataskydd beträffar är en ny lag om skydd av personuppgifter i kraft i Kroatien sedan juni 2003. I denna lag finns bestämmelser om skydd av personuppgifter avseende fysiska personer och om övervakning avseende insamling, bearbetning och användning av personuppgifter. Kroatien har undertecknat, men ännu inte ratificerat, Europarådets konvention från 1981 om skydd för enskilda vid automatisk databehandling av personuppgifter. En anpassning till Europarådets rekommendation beträffande användningen av polisiära uppgifter förbereds. Upprättandet av en byrå för skydd av personuppgifter är planerad (se även kapitel 3 - Frihet att tillhandahålla tjänster).

På området viseringspolitik har stora framsteg gjorts. Man har kommit relativt långt när det gäller överensstämmelse med EU:s viseringskrav och viseringsfritt resande inom EU. I januari 2004 ersattes den tidigare lagen om utlänningars rörlighet och uppehåll av en ny utlänningslag. Genomförandebestämmelserna för lagen behöver ägnas särskild uppmärksamhet.

Ett IT-system håller gradvis på att införas. Genom detta kommer landets diplomatiska beskickningar att anslutas till det nationella viseringsregistret hos inrikesministeriet. Utvecklingen av detta system behöver fortsätta och utbildning av personalen bör ges hög prioritet.

Kroatien gör insatser för att modernisera och ändra sitt system för gränsförvaltning, men stora uppgifter kvarstår att ta itu med. Lagstiftningen är ännu inte fullständig, särskilt när det gäller upprättandet av en strategi för integrerad gränsförvaltning. Den nya lagen om skydd av statens gränser trädde i kraft i november 2003, men ytterligare genomförandebestämmelser behöver utarbetas. Kroatien behöver också fullgöra de åtaganden som landet gjort på detta område inom ramen för forumet mellan EU och länderna på västra Balkan och som fastställdes vid ministermötet om rättsliga och inrikes frågor i november 2003.

Inrikesministeriets gränsdirektorat började fungera som en separat enhet inom polisen först i juli 2002, medan gränspolisen fortfarande fungerar som en del av den allmänna polisen på regional nivå. På grund av den pågående omorganisationen är det inte helt klart hur många poliser som i första hand ägnar sig åt gränsförvaltning. Det rör sig emellertid fortfarande om ett otillräcklig antal, särskilt med tanke på att delar av Kroatiens landgräns kan komma att utgöra en del av EU:s yttre gräns i framtiden. Det är angeläget att man vidtar åtgärder när det gäller att rekrytera och utbilda personal, förbättra arbetsmetoder (särskilt kompetens inom riskanalys) och modernisera utrustning. I detta sammanhang bör den särskilda utbildningen för gränspoliser vid polishögskolan stärkas. Vidare behöver samarbetet mellan de olika myndigheter som arbetar med gränsförvaltning förbättras ytterligare.

Den tekniska utrustning och den infrastruktur som är tillgänglig är ännu inte tillräckliga för en effektiv övervakning av landgränsen (3 332 km) och sjögränsen och stora investeringar behöver göras. Gränspolisen utnyttjar polisens centrala informationssystem som emellertid inte tillgodoser gränsförvaltningens behov och kommer att behöva anpassas.

Den rättsliga grunden för samarbete med grannländerna har införts och tonvikten bör nu läggas vid ett tillfredsställande genomförande. Ett särskilt problem som bör uppmärksammas är de vidsträckta möjligheterna till otillåtet gränsöverskridande längs gränsen mot Bosnien och Hercegovina, där ett stort antal vägar och stigar som korsar gränsen fortfarande är nästan helt okontrollerade. Dessa gränsövergångar kommer att behöva kontrolleras så att olagliga gränsöverskridanden förhindras.

På migrationsområdet finns lagstiftning om uppehållstillstånd, familjeåterförening och relaterade frågor. En ny utlänningslag som ersatt den tidigare lagstiftningen trädde i kraft den 1 januari 2004. Första halvåret 2003 hade 34 279 utlänningar permanent uppehållstillstånd i Kroatien, 10 038 förlängt tillfälligt uppehållstillstånd och 1 197 affärsvisum. En stor andel av dem kom från grannländer. Några särskilda åtgärder för att underlätta integreringen av medborgare från tredjeland har inte införts, men de åtnjuter samma rättigheter som kroatiska medborgare.

Kroatien betraktas fortfarande som framför allt genomgångsland för illegala invandrare på väg till Schengenområdet snarare än som destinationsland. Under de första nio månaderna 2003 greps 2 915 personer, främst från grannländer, när de försökte ta sig över gränsen illegalt. Jämfört med åren dessförinnan har tendensen varit ett minskande antal, vilket kan tillskrivas den allmänna stabiliseringen i regionen. Återtagandeavtal har undertecknats med 24 länder.

Asylrätt garanteras i landets konstitution. Det saknas emellertid för närvarande bestämmelser om påskyndat förfarande och begreppet "säkert ursprungsland" tillämpas inte. En ny asyllag antogs i juli 2003 och avses träda i kraft den 1 juli 2004. Genom denna lag torde systemet för överklagande komma att stärkas; bestämmelser införs om tillfälligt skydd, "säkert tredjeland", "uppenbart ogrundade ansökningar" och integrering av flyktingar. Den nya lagen bör följa 1951 års konvention och 1967 års protokoll angående flyktingars rättsliga ställning samt Europarådets relevanta rekommendationer och resolutioner. Något dokumentationscentrum för uppgifter om ursprungsland har ännu inte upprättats.

Fingeravtryck av asylsökande och illegala invandrare registreras, men någon elektronisk databas har inte inrättats. För det eventuella framtida deltagandet i Eurodac behöver systemet för att ta fingeravtryck omarbetas och moderniseras. Ytterligare anpassningar av lagstiftningen kommer att krävas för att överensstämmelsen med kriterierna och mekanismerna för fastställande av ansvarig medlemsstat (Dublin II) skall bli fullständig.

214 personer ansökte om asyl i Kroatien mellan 2002 och sommaren 2003. Hittills har samtliga asylansökningar avslagits. De anordningar som för närvarande tjänar som tillfälligt mottagningscentrum är otillfredsställande. Ett mottagningscentrum för asylsökande behöver upprättas, men något klart beslut i frågan om var det skall vara beläget eller hur personal, driftskostnader och underhåll skall finansieras har ännu inte fattats. Samordningen mellan olika organ behöver vidare stärkas och samarbetet med internationella organisationer, exempelvis FN:s flyktingkommissariat, förbättras.

På området polissamarbete trädde en ny polislag i kraft i januari 2001. På grundval av denna lag har polisen demilitariserats och ytterligare reformer pågår. Uppgifter och ansvar fastställs klart och tydligt i lagen, men principen om förebyggande av brott behöver utvecklas ytterligare. Utrustning och infrastruktur behöver förbättras och ett integrerat system för datorbaserad underrättelsetjänst på brottsområdet måste upprättas.

Kriminalpolisen är underställd riksåklagaren. All undersökningsverksamhet och andra åtgärder som begränsar medborgarnas rättigheter måste ske i samförstånd med de rättsliga myndigheterna. De begränsade undersökningsbefogenheterna hos andra organ, t.ex. tullförvaltningen och skattemyndigheterna, innebär att dessa organ måste ha ett nära samarbete med polisen. Detta samarbete behöver utvecklas och stärkas.

Kroatien har ingått avtal om polissamarbetet med andra länder i regionen (bland annat med Bosnien och Hercegovina, Serbien och Montenegro, Ungern, Slovenien och Italien). Samarbetet och informationsutbytet har förbättrats under senare år. För att landet skall kunna ingå det tilltänkta samarbetsavtalet med Europol kommer en tillfredsställande nivå för skyddet av personuppgifter att behöva säkras.

Vad organiserad brottslighet beträffar är Kroatien ett viktigt genomgångsland på Balkanrutten till Västeuropa för människohandel och smuggling av vapen, narkotika och stulna bilar. Kroatien har undertecknat och ratificerat Förenta nationernas konvention 2000 mot gränsöverskridande organiserad brottslighet och de till denna hörande protokollen mot människohandel och människosmuggling. Tilläggsprotokollet mot olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen, deras delar och komponenter och ammunition har ännu inte undertecknats. Kroatien har också ratificerat Europarådets konvention 2001 om kampen mot Internetrelaterad brottslighet. Kroatien behöver fullgöra de åtaganden som landet gjort på detta område inom ramen för forumet mellan EU och länderna på västra Balkan och som fastställdes vid ministermötet om rättsliga och inrikes frågor i november 2003. Brottsbalken måste alltjämt ändras på olika punkter för att fullständig överensstämmelse med EU:s, Europarådets och OSCE:s (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) krav skall uppnås.

Det viktigaste organet i landet för att bekämpa de ovannämnda formerna av brott, inbegripet terrorism, är byrån för förhindrande av korruption och organiserad brottslighet. Byråns administrativa såväl som operationella kapacitet är emellertid fortfarande begränsad och all personal har ännu inte anställts. Samarbetet med andra organ behöver förbättras.

Slutligen bör ett mera strategiskt tillvägagångssätt när det gäller att bekämpa organiserad brottslighet utarbetas. Det krävs också åtgärder för att bekämpa olaglig tillverkning av och handel med skjutvapen.

Den grundläggande lagstiftningen för att bekämpa terrorism har införts. Kroatien har ratificerat olika internationella instrument som rör kampen mot terrorism, t.ex. europeisk konvention om bekämpande av terrorism från 1977. Protokollet från 2003 on ändring av konventionen har undertecknats. Förenta nationernas internationella konvention 1999 om bekämpande av finansiering av terrorism har emellertid ännu inte undertecknats.

På området bekämpning av bedrägeri och korruption har Kroatien undertecknat och ratificerat Europarådets straffrättsliga respektive civilrättsliga konvention om korruption. Landets lagstiftning har delvis anpassats till bestämmelserna i konventionen 1995 om skydd av Europeiska gemenskapernas finansiella intressen och protokollen till konventionen. Ytterligare förbättringar behövs när det gäller definitionen av bedrägeri (både utgifter och inkomster), aktiv och passiv korruption, straffrättsligt ansvar för företagsledare samt juridiska personers ansvar. På verkställighetsnivå bör ökad uppmärksamhet ägnas åt att fall av korruption åtalas. Handlingsplanerna för att förhindra och bekämpa korruption hos de relevanta rättsvårdande organen (gränspolis, polis, tullförvaltning och rättsväsende) behöver utvecklas.

När det gäller skyddet av euron mot förfalskning är Kroatien part i den internationella konventionen om bekämpning av penningförfalskning från 1929. Konventionens bestämmelser har införlivats med kroatisk rätt, huvudsakligen strafflagen, vars regler täcker brottet att förfalska utländska valutor, inbegripet euron, och som på det hela taget förefaller vara förenlig med gemenskapens regelverk (se även kapitel 11 - Ekonomisk och monetär union).

Kroatien är ett genomgångsland för illegal handel med narkotika (främst heroin) på Balkanrutten. Narkotikaanvändningen i landet ökar, liksom antalet upptäckta och anmälda brott mot narkotikalagstiftningen. Kroatien har undertecknat de viktigaste FN-konventionerna på narkotikaområdet. Den grundläggande nationella lagstiftningen för att bekämpa tillgången på narkotika utgörs av lagen om straffrättsligt förfarande, strafflagen och lagen om bekämpning av narkotikamissbruk. Det nationella programmet 2003 för att bekämpa narkotikamissbruk ligger till grund för de närmare insatserna för att angripa narkotikaproblemen. I detta program anges de statliga organ som har till uppgift att anta särskilda program där konkreta åtgärder fastställs på enskilda områden.

Ökad tonvikt bör läggas vid att förbättra samarbetet och samordningen mellan de olika rättsvårdande organ som medverkar i narkotikabekämpningen. Dessa organ saknar vidare den tekniska utrustning som behövs. Majoriteten narkotikamissbrukare omfattas inte av något behandlingsprogram. Ett nationellt informationsnätverk bör upprättas och byrån för bekämpning av narkotikamissbruk förberedas inför sin framtida roll som nationell kontaktpunkt och inför ett eventuellt samarbete med Europeiskt centrum för kontroll av narkotika och narkotikamissbruk.

Kroatien har gjort ansträngningar för att bekämpa penningtvätt. Grundläggande lagstiftning på området har antagits och även utvecklats under de senaste åren. Landet har ratificerat Europarådets konvention om penningtvätt, efterforskning, beslag och förverkande av vinning av brott och har påbörjat arbetet med att införliva internationella konventioner och EU-normer med nationell lagstiftning.

Byrån för bekämpning av penningtvätt, som upprättats inom finansministeriet i enlighet med lagen om förhindrande av penningtvätt, fungerar som självständig, oberoende finansiell underrättelseenhet. Byrån samlar in och analyserar uppgifter om misstänkta kapitalrörelser och rapporterar om detta till polis och åklagare. Övervakningen av att lagstiftningen efterlevs är emellertid fortfarande otillfredsställande på detta område. Endast ett fall av penningtvätt har hittills lett till fällande dom. Den finansiella underrättelseenheten behöver alltså stärkas ytterligare och samarbetet med polisen, riksåklagarämbetet och domstolarna effektiviseras. (Se även kapitel 4 - Fri rörlighet för kapital).

Ett effektivt tullsamarbete förutsätter att det finns tillfredsställande infrastruktur och utrustning, inbegripet datorutrustning och utredningsresurser, och att det upprättas en effektiv tullorganisation som förfogar över tillräcklig, kvalificerad och motiverad personal med hög integritet.

Det finns utrymme för att förbättra samarbetet mellan polis, tullförvaltning och andra gränsförvaltande organ. Något samförståndsavtal dem emellan har ännu inte ingåtts. Det skulle vara positivt om Kroatien såg till att det upprättades en rad sådana samförståndsavtal med företagsorganisationer och mellan tullförvaltningen och polisen, i syfte att bekämpa framför allt illegal narkotikahandel. Man bör också överväga att ändra lagstiftningen i enlighet med de relevanta EU-konventionerna (Neapel II och informationsteknik), inrätta en särskild utredningsorganisation inom tullförvaltningen och upprätta ett utbildningssystem inom tullväsendet.

När det gäller civilrättsligt och straffrättsligt samarbete har bestämmelser om erkännande och verkställighet av utländska domar införlivats med lagen om lagkonflikter, och den allmänna ordningen på privaträttens område motsvarar den som fastställs i EU:s lagstiftning. Även reglerna om tillämplig lag, förfaranden med anknytning till betalningsuppdrag, beslut i frågor om en fysisk persons rättsliga status och internationella obeståndsförfaranden överensstämmer i stort sett med gemenskapens lagstiftning och principer. Bilaterala konventioner har ingåtts med en rad grannländer.

Flera viktiga konventioner på området har ratificerats eller håller på att ratificeras. Hit hör europeiska konventionen i Strasbourg om överförande av lagföring i brottmål (1972), europeiska konventionen i Strasbourg om inbördes rättshjälp i brottmål (1959), europeiska utlämningskonventionen i Paris (1957) och konventionen i Haag om de civila aspekterna på bortrövande av barn (1980). Kroatien är inte part i konventionen i Haag om delgivning i utlandet av handlingar i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (1965), och de metoder som för närvarande tillämpas skiljer sig väsentligt från de metoder som fastställts av EU. Kroatien är vidare inte part i konventionen i Haag om bevisupptagning i utlandet i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur (1970). Rättsreglerna om ersättning till offer för terrorattacker och offentliga demonstrationer bör utvidgas så att de omfattar offer för alla slags brott. Utbildningen av domare bör förbättras på områden som internationellt samarbete och nya utredningsmetoder.

Slutsats

Kroatien har gjort ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk på området rättsliga och inrikes frågor och har börjat att göra framsteg i arbetet med att reformera institutioner som polisväsendet, gränspolisen och den finansiella underrättelseenheten. Mycket återstår emellertid att göra för att ytterligare anpassa lagstiftningen till gemenskapens regelverk och för att utveckla de rättsvårdande organen till effektiva institutioner som är i stånd att ta itu med de uppgifter de står inför. Avsevärda investeringar måste vidare göras i utrustning och infrastruktur och för att stärka den offentliga förvaltningens förmåga. Kroatiens geografiska belägenhet som korsväg för migrationsströmmar representerar ett särskilt problem.

Sammantaget kommer Kroatien på området rättsliga och inrikes frågor att behöva göra avsevärda och oavbrutna ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att på medellång sikt på ett effektivt sätt genomföra regelverket och se till att det efterlevs.

Kapitel 25: Tullunion

Den del av gemenskapens regelverk som rör tullunionen utgörs nästan uteslutande av lagstiftning som är direkt bindande för medlemsstaterna och inte behöver införlivas med nationell lagstiftning. Den omfattar bland annat gemenskapens tullkodex och tillämpningsföreskrifterna för tullkodexen, Kombinerade nomenklaturen, Gemensamma tulltaxan och bestämmelser om tullklassificering, befrielse från tull och upphävande tills vidare av tull, bestämmelser om vissa tullkvoter samt andra bestämmelser, t.ex. om tullkontroll av varumärkesförfalskade eller pirattillverkade varor, narkotikaprekursorer och kulturvaror, ömsesidigt administrativt bistånd i tullfrågor samt gemenskapsavtal på de berörda områdena, bland annat transitering. Medlemsstaterna är skyldiga att bygga upp den förmåga som krävs för att övervaka lagstiftningens efterlevnad. Hit hör bland annat upprättandet av länkar till de relevanta datoriserade tullsystemen i gemenskapen.

I stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet om handel och handelsrelaterade frågor finns regler om upprättande av ett frihandelsområde med gemenskapen och om ett omedelbart eller stegvis undanröjande av tullarna på ett brett spektrum av produkter. Avtalen innehåller också ursprungsregler som måste iakttas för att produkter skall få omfattas av de fastställda handelsförmånerna.

Den kroatiska tullagen och tillämpningsföreskrifterna för lagen har utformats efter gemenskapens tullkodex och tillämpningsföreskrifterna för kodexen. Bland annat innehåller dessa rättsakter regler om tullförfaranden och bestämmelser som bindande klassificeringsbesked, bindande ursprungsbesked, tullvärde, ursprungsregler, tullförfaranden med ekonomisk verkan och frizoner. Det finns 14 frizoner i Kroatien. De kommer att behöva anpassas för att överensstämma med gemenskapens regelverk (se även kapitel 6 - Konkurrens och kapitel 10 - Beskattning). De förenklade förfarandena, bland annat för godkännande av operatörer på grundval av lämpliga granskningssystem, skulle komma att behöva utvecklas ytterligare.

Kroatien uppdaterar regelbundet tullagstiftningen i syfte att beakta ändringar i gemenskapens tullkodex och i tillämpningsföreskrifterna för kodexen. De ändringar av tullkodexen som gjordes 2000 har emellertid ännu inte införlivats. Ändringarna i fråga rör bestämmelserna om tullförfaranden med ekonomisk verkan, frizoner och frilager, användningen av elektronisk deklaration samt uppkomst av en tullskuld. Stora insatser kommer att behöva göras för att anpassa det kroatiska transiteringsförfarandet till de krav som ställs inom ramen för det nya datoriserade transiteringssystemet. Redan nu gäller bestämmelser om tullkontroll av varumärkesförfalskade och pirattillverkade varor, och tullen får ingripa både på begäran och på eget initiativ. Likaså är system för tullkontroll av import och export av kulturgods och prekursorer redan i kraft. Några av de avgifter för tullklarering som för närvarande tillämpas med stöd av lagen om administrativa avgifter, lagen om tullavgifter och lagen om Kroatiens tulltaxa förefaller vara oförenliga med gemenskapens regelverk och kommer att behöva avskaffas.

Inom ramen för sina frihandelsavtal, inbegripet stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet om handel och handelsrelaterade frågor med gemenskapen, tillämpar Kroatien ursprungsregler för förmånsbehandling. Speciella problem har nyligen uppkommit i samband med intyg om förmånsberättigande ursprung för socker, vilket föranlett Europeiska kommissionen att utfärda ett formellt meddelande till importörer av denna produkt. I samband med detta fall uppdagades betydande svagheter i det kroatiska administrations- och kontrollsystemet när det gäller intyg om förmånsberättigande ursprung. De kroatiska myndigheterna har därefter angett förbättringar som skall göras när det gäller denna aspekt av tullkontroll. Det är viktigt att det kontrolleras att Kroatien helt och fullt genomför de åtgärder som krävs för att förhindra att detta slags problem återkommer. I detta avseende är det nödvändigt att de kroatiska kontrollerna när det gäller ursprungsregler blir effektiva.

Från och med 2002 är den kroatiska tulltaxan baserad på Kombinerade nomenklaturen, i enlighet med interimsavtalets bestämmelser. En elektronisk version av tulltaxan är också tillgänglig för allmänheten via Internet. Tulltaxan kommer att utgöra en god grund för upprättandet av en integrerad tulltaxa som är förenlig med gemenskapens integrerade tulltaxa (TARIC). Kroatien tillämpar inte tulltak, inte heller något allmänt preferenssystem.

Kroatien håller på att bygga upp den administrativa och operationella kapaciteten inom sin tullförvaltning och understöds i detta arbete genom tekniskt bistånd från gemenskapen. I lagen om Kroatiens tullförvaltning finns bestämmelser om denna myndighets verksamhet. De rättsliga förutsättningarna för tullförvaltningens arbete och dess organisationsstruktur kommer att behöva ses över för att de skall bli fullt förenliga med EU:s krav och normer. Särskilt bör tullförvaltningen ges större handlingsfrihet när det gäller att fördela anslag och personalresurser.

Ett utbildningssystem bör utvecklas och täcka hela fältet av tullfrågor, även anslutningsrelaterade frågor, och det bör vara tillgängligt för alla anställda. Vid anslutningen skulle Kroatien behöva avskaffa alla tullkontroller vid gränserna till EU-medlemsstater. Behovet av resurser för att förstärka gränsstationerna längs gränserna till stater som inte är medlemmar av EU bör beaktas i den strategiska planeringen. Den interna revisionsverksamheten bör förbättras. Den interna kommunikationen kommer att behöva byggas ut så att en enhetlig tillämpning av tullagstiftningen garanteras i hela landet. Kontakterna, särskilt kommunikationen, med de slutliga avnämarna behöver fortfarande förbättras. Tullförvaltningen har en webbplats på Internet som endast är avfattad på det kroatiska språket.

Någon uppförandekod för tullförvaltningen finns ännu inte och kommer att behöva utarbetas och tillämpas. Ett arbete pågår för att införa tullkontroller på grundval av riskbedömning och därigenom påskynda tullförfarandena. En ny riskanalysavdelning med ansvar för arbetet med uppbyggnaden av ett enhetligt system för riskanalys håller på att upprättas. Avdelningen behöver komma igång helt och fullt med sin verksamhet. Kroatien tillämpar redan kontroller efter tullklarering, men kontrollerna kommer att behöva ses över. De tre befintliga tullaboratorierna kommer att behöva moderniseras så att de uppfyller EU:s krav.

Utnyttjandet av informationsteknik förefaller vara utbrett inom den kroatiska tullförvaltningen via ett stabilt nät. Uppkopplingen av näringsidkare till systemet för behandling av tulldeklarationer (CDPS) är i full funktion. IT-tillämpningarna i Kroatien för transitering, tulltaxan, aktiv förädling, (bindande) klassificeringsbesked och importkvoter förefaller fungera. Vid en anslutning kommer man emellertid att behöva säkra att de är förenliga med gemenskapens datoriserade system på tullområdet så att samtrafikförmågan garanteras.

Slutsats

Kroatien har påbörjat förberedelsearbetet för att kunna fullgöra de skyldigheter som ankommer på en tullförvaltning i EU och sköta de uppgifter som måste utföras för att skydda och kontrollera EU:s yttre gränser. Ytterligare ansträngningar kommer att krävas för att anpassa landets lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att på medellång sikt på ett effektivt sätt genomföra regelverket och se till att det efterlevs. Särskilt behöver man göra en bedömning av den offentliga förvaltningens förmåga. Särskild uppmärksamhet behöver vidare ägnas åt åtgärder för att modernisera och stärka tullförvaltningen, bland annat genom att tillräckliga budgetmedel, IT-resurser, personalresurser och fortbildning ställs till förfogande.

Kapitel 26: Yttre förbindelser

Den del av gemenskapens regelverk som rör yttre förbindelser utgörs huvudsakligen av direkt bindande EU-lagstiftning som inte behöver införlivas med nationell lagstiftning. Denna EU-lagstiftning härrör från gemenskapens multilaterala och bilaterala åtaganden på handelsområdet och från en rad autonoma åtgärder som gäller förmånshandel. På området humanitärt bistånd och utvecklingspolitik kommer ett land som ansöker om medlemskap att behöva följa EU:s lagstiftning och internationella åtaganden på området och säkra sin förmåga att delta i EU:s utvecklingsprogram och humanitära program.

I stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet om handel och handelsrelaterade frågor finns på flera områden bestämmelser som ålägger parterna att följa Världshandelsorganisationens principer eller fullgöra andra relevanta internationella förpliktelser.

Kroatien är medlem av Världshandelsorganisationen (WTO) sedan den 30 november 2000. Landet gjorde vid anslutningen ambitiösa åtaganden, som nu gradvis fullgörs. Det har ännu inte inlett förhandlingar om att tillträda WTO-avtalet om offentlig upphandling. Vid en anslutning till EU skulle Kroatien vara skyldigt att fullgöra alla förpliktelser enligt de multilaterala och plurilaterala WTO-avtal i vilka gemenskapen är part. Särskilt skulle landet behöva tillämpa gemenskapens Gemensamma tulltaxa och bestämmelserna gentemot tredjeland inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken. Kroatien har beviljats en övergångsperiod fram till och med 2007 för genomförandet av sina medgivanden och åtaganden för varor i WTO. Vid den tidpunkten kommer Kroatiens enkla genomsnittliga tullar på industrivaror att uppgå till omkring 5,3 % och på jordbruksprodukter till omkring 15,5 %. Motsvarande nivåer i EU är för närvarande 3,6 % för industrivaror, 12,4 % för fiskeriprodukter och 16,2 % för jordbruksprodukter.

Kroatien skulle vid anslutningen ha skyldighet att följa gemenskapens gemensamma handelspolitik och dess olika förmånshandelsavtal. Landet skulle också bli part i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Vidare skulle Kroatien behöva tillämpa de autonoma förmånshandelsordningar, t.ex. Allmänna preferenssystemet, som gemenskapen beviljat vissa tredjeländer. Samtidigt skulle landet bli tvunget att säga upp alla egna förmånshandelsavtal med tredjeländer och anpassa alla andra avtal, inbegripet handelsavtal utan förmånsbestämmelser, så att de blir förenliga med de skyldigheter som EU-medlemskapet medför. Förutom stabiliserings- och associeringsavtalet och interimsavtalet med gemenskapen har Kroatien för närvarande frihandelsavtal med Albanien, Bosnien och Hercegovina, f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, Schweiz, Liechtenstein, Norge, Island och Turkiet. Landet har frihandelsavtal med sex av de tio anslutande länderna (Slovenien, Ungern, Polen, Tjeckien, Slovakien och Litauen), vilka kommer att upphöra att gälla när dessa länder ansluter sig till EU den 1 maj 2004. Kroatien är medlem av Centraleuropeiska frihandelsavtalet (Cefta) och kommer efter EU:s utvidgning 2004 att behålla Cefta-förmånsordningarna med Bulgarien och Rumänien. Slutligen har ett frihandelsavtal med Serbien och Montenegro undertecknats men ännu inte trätt i kraft.

På tjänsteområdet är Kroatiens åtaganden inom ramen för Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) inte fullständigt överensstämmande med gemenskapens. Kroatien bör se till att när anslutningen sker dess multilaterala åtaganden inom ramen för GATS så långt som möjligt är förenliga med gemenskapens åtaganden. I detta syfte bör Kroatien nära samarbeta och samordna sig med Europeiska kommissionen, främst när det gäller förhandlingarna inom ramen för utvecklingsagendan från Doha.

Kroatien håller på att anta genomförandelagstiftning på området handelspolitiska skyddsinstrument. Vid anslutningen skulle landet behöva upphäva alla nationella rättsregler och åtgärder på detta område, eftersom gemenskapslagstiftningen skulle bli direkt tillämplig på dess territorium.

Landet har för närvarande program för både exportkreditförsäkring och exportfinansiering. Vid anslutningen kommer systemet för kortfristig exportkreditförsäkring att behöva vara förenligt med gemenskapens konkurrensregler. För medellånga och långa exportkrediter kommer reglerna att behöva anpassas ytterligare så att de helt överensstämmer med gemenskapens lagstiftning och internationella förpliktelser.

Vapenexport är för närvarande föremål för kontroll. Nationell lagstiftning håller på att utarbetas i syfte att underkasta produkter med dubbla användningsområden exportkontroll. Vid anslutningen skulle Kroatien behöva följa den relevanta EU-lagstiftningen på detta område helt och fullt.

Vad den offentliga förvaltningens förmåga beträffar kommer deltagandet i EU:s beslutsmekanismer på handelsområdet, liksom genomförandet av gemenskapens regelverk och övervakningen av att det efterlevs, att ställa krav på en förstärkning av ekonomiministeriets enhet för handelspolitik och ekonomiska utrikesförbindelser.

Kroatien har ingått bilaterala investeringsavtal med 50 länder. Före anslutningen skulle Kroatien behöva se till att innehållet i dessa avtal är fullständigt förenligt med de skyldigheter för landet som EU-medlemskapet medför och med gemenskapens regelverk. Landet bör i detta syfte se till att de nödvändiga förfarandena för att antingen ändra avtalen eller säga upp dem inleds i så god tid att förenlighet med EU-förpliktelserna föreligger senast vid anslutningen. Kroatien bör i detta sammanhang beakta att den ursprungligen förutsedda löptiden för vissa avtal är lång, i några fall 20 år.

För utvecklingspolitik och humanitärt bistånd saknas lagstiftning i Kroatien. Bortsett från en rad projekt som är uppsplittrade på olika ministerier förefaller det enda förekommande stödet utgöras av målinriktade humanitära biståndsprojekt med anledning av humanitära katastrofer. Det humanitära biståndet från den statliga varureserven uppgick till 5,1 miljoner kuna (671 000 euro) 2000 och till 433 000 kuna (58 000 euro) 2001.

Ingen särskild enhet inom ett ministerium eller organ har fått ansvaret för utvecklingspolitiska frågor och det verkar inte förekomma någon övergripande samordning mellan de olika ministerierna det gäller utvecklingsrelaterade verksamheter.

När det gäller att understödja målen och instrumenten för EU:s utvecklingspolitik eller att delta i den fortsatta utvecklingen och i genomförandet av utvecklingspolitiken skulle Kroatien för närvarande inte vara i stånd att göra vad som skulle ankomma på landet som medlem.

Slutsats

Kroatien bör på medellång sikt vara i stånd att uppfylla gemenskapens krav på området yttre förbindelser, förutsatt att den offentliga förvaltningens förmåga att på ett effektivt sätt genomföra gemenskapens regelverk och se till att det efterlevs stärks. För att underlätta sina förberedelser för medlemskap bör Kroatien säkra att dess åtgärder och åtaganden i internationella organisationer och avtal respekterar både stabiliserings- och associeringsavtalet och framtida skyldigheter som härrör från gemenskapens regelverk.

Kapitel 27: Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik

Den del av gemenskapens regelverk som rör den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (GUSP) är baserad på rättsakter inom ramen för den andra och, indirekt, den första pelaren, inbegripet juridiskt bindande internationella avtal. Den är också baserad på politiska förklaringar eller uttalanden och på överenskommelser om att föra en politisk dialog inom ramen för GUSP, att följa EU:s uttalanden och att om så behövs tillämpa sanktioner och restriktiva åtgärder.

Som regler för den regelbundna politiska dialogen mellan Europeiska gemenskapen och Kroatien gäller, i avvaktan på att stabiliserings- och associeringsavtalet träder i kraft, de regler som fastställs i en gemensam förklaring av den 29 oktober 2001 mellan å ena sidan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å andra sidan Kroatien. Möten för politisk dialog på ministernivå har hållits regelbundet och förlöpt smidigt. Kroatien har vid dessa möten visat stort intresse för ett fortsatt aktivt deltagande i den politiska dialogen med EU.

Under de senaste två åren har Kroatien genom ensidiga förklaringar anslutit sig till åtskilliga gemensamma ståndpunkter och förklaringar som unionen antagit inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, bland annat rörande bekämpningen av terrorism. Inom ramen för Thessalonikiagendan för länderna på västra Balkan uppmanar EU för sin del regelbundet Kroatien att anpassa sig till vissa framställningar, förklaringar och gemensamma ståndpunkter inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Kroatien har understött upprättandet av Internationella brottmålsdomstolen (ICC) och ratificerade 2001 Romstadgan. Landet har inte undertecknat något bilateralt avtal med Förenta staterna om icke-utlämnande av vissa personer till Internationella brottmålsdomstolen.

I maj 2002 anslöt sig Kroatien till EU:s uppförandekod för vapenexport. Kroatien är part i flertalet befintliga internationella ordningar för icke-spridning av massförstörelsevapen. Landet har ännu inte anslutit sig till Wassenaar-arrangemanget om kontroll av export av konventionella vapen samt varor och teknik med dubbla användningsområden, Australiengruppen eller kontrollsystemet för missilteknik, men har uttryckt sin avsikt att göra det. Kroatien deltar i arbetet med att förbereda den internationella uppförandekoden mot spridning av ballistiska missiler. Landet behöver emellertid stärka de relevanta rättsvårdande organ som ansvarar för de interna kontroller som är nödvändiga för ett fullständigt genomförande av internationella icke-spridningsöverenskommelser och av relevanta EU-normer, bland annat de som gäller kontroll av handel med handeldvapen och lätta vapen och handel med varor med dubbla användningsområden.

Vad förbindelserna med grannländerna beträffar är några territoriella tvister fortfarande olösta (se kapitlet Politiska kriterier - Bilaterala förbindelser). Kroatien är medlem av Förenta nationerna, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) och Europarådet samt medlem av eller observatör i många andra internationella organisationer och avtal. Landet är också aktiv deltagare i åtskilliga regionala och subregionala initiativ (se kapitlet Politiska kriterier - Multilaterala förbindelser). Landet har dock ännu inte tillträtt alla relevanta FN-konventioner, t.ex. på området bekämpning av terrorism.

Kroatien har börjat att delta i internationella fredsbevarande insatser (internationella säkerhetsstyrkan i Afghanistan - ISAF) och har skickat militära observatörer till vissa FN-uppdrag. Ett arbete med att avdela styrkor for fortsatta fredsbevarande insatser pågår liksom arbetet med att förbereda de nödvändiga omstruktureringsåtgärderna. Kroatien har förklarat sig berett att stödja, delta i och bidra till civila och militära krishanteringsoperationer inom ramen för den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken (ESFP). De nödvändiga resurserna har emellertid ännu inte ställts till förfogande.

Vad den offentliga förvaltningens förmåga beträffar har Kroatien en relativt ung diplomatisk kår som, trots begränsade resurser, upprätthåller ett vidsträckt nät av diplomatiska beskickningar. Landet har 55 diplomatiska representationer, 22 konsulära representationer och ett ambassadkontor utomlands och det finns ungefär 1 000 anställda i utrikesförvaltningen. För att kunna verka tillsammans med EU:s strukturer inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skulle Kroatien behöva upprätta de nödvändiga funktionerna och mekanismerna inom ramen för utrikesministeriet. När det gäller genomförande av sanktioner och restriktiva åtgärder kommer landet vidare att behöva anpassa kapaciteten inom den offentliga förvaltningen till EU:s normer. Kapaciteten inom den offentliga förvaltningen kommer säkerligen att behöva byggas ut överlag, men i sinom tid bör Kroatien vara i stånd att hantera de krav som härrör från den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Slutsats

Kroatien har förklarat att landet som medlemsstat kommer att stödja den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken aktivt och reservationslöst och i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet.

Bedömningen av den hittillsvarande kroatiska utrikes- och säkerhetspolitiken leder fram till förväntningen att Kroatien på medellång sikt bör kunna uppfylla sina förpliktelser inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, förutsatt att landet vidtar de nödvändiga rättsliga och administrativa åtgärderna och gör de anpassningar som krävs.

Kapitel 28: Finansiell kontroll

Gemenskapens regelverk beträffande finansiell kontroll består huvudsakligen av allmänna, internationellt överenskomna principer om intern finansiell kontroll inom den offentliga sektorn vilka måste införlivas med kontroll- och granskningssystemen i hela den offentliga sektorn. Särskilt krävs enligt gemenskapens regelverk att det finns effektiva och öppna system för finansiell förvaltning och kontroll samt verksamhetsmässigt oberoende system för intern revision, en oberoende extern revision av systemen för finansiell kontroll i den offentliga sektorn (en högsta revisionsmyndighet), en ändamålsenlig mekanism för finansiell kontroll avseende EU:s medel samt förmåga inom den offentliga förvaltningen att ge gemenskapens ekonomiska intressen ett effektivt och likvärdigt skydd.

När det gäller intern finansiell kontroll i den offentliga sektorn har Kroatien ännu inte infört någon heltäckande kontrollstruktur baserad på ansvarsskyldighet för ledningen och en verksamhetsmässigt oberoende intern revision. Budgetlagen är den grundläggande lagstiftning där begreppet intern revision definieras. Förhandskontroll utförs med stöd av tillämpningsföreskrifterna för systemet för förvaltning av statens finanser (ett enda konto för statskassan). För närvarande utmärks situationen av en viss splittring av ansvar och uppgifter, svagheter i kommunikation och rapportering, avsaknad av obligatorisk finansiell förhandskontroll hos enheter som svarar för inkomster eller utgifter över budgeten samt avsaknad av harmoniserad lagstiftning när det gäller kontroll- och revisionsbefogenheter. Direktoratet för intern revision och kontroll inom finansministeriet ansvarar för utveckling och harmonisering av metoder för intern finansiell kontroll i den offentliga sektorn. Upprättandet av verksamhetsmässigt oberoende, fungerande enheter för intern revision kommer att vara den viktigaste uppgiften på detta område.

Extern revision utförs av det statliga revisionskontoret på grundval av 1993 års lag om statlig revision. Granskningen omfattar alla offentliga utgifter som bekostas med medel från statsbudgeten, från statliga fonder eller från lokala eller regionala självstyrande enheters budget. Bestämmelser om extern revision av EU-medel bör finnas i lagen om statlig revision men saknas ännu. Det statliga revisionskontorets granskningar omfattar både finansiell revision, systembaserad revision och förvaltningsrevision. Revisionskontoret är ett oberoende organ, men dess budget är en integrerad del av statsbudgeten och åtgärder bör därför vidtas för att öka dess oberoende i budgethänseende. Kontorets administrativa kapacitet, särskilt dess personalresurser, bör vidare stärkas.

När det gäller kontrollen avseende EU-medel måste mekanismer för övervakning, kontroll och revision utvecklas. Något system för hantering av säkerheter, skulder och återvinning av felaktigt utbetalda belopp har ännu inte införts.

Kroatien befinner sig alltjämt i den första fasen av sina lagstiftningsförberedelser och administrativa förberedelser när det gäller skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen. Nuvarande förfaringssätt och behörighetsfördelning mellan de olika berörda organen avser huvudsakligen straffrättsliga förfaranden för att behandla mål som gäller (misstänkt) bedrägeri och i mindre mån andra oegentligheter. Det finns inget särskilt organ som har till uppgift att undersöka eller vidta åtgärder mot ekonomiska oegentligheter, utan flera befintliga organ har uppgifter i detta avseende. Effektiva förfaranden för upptäckt, ingripande mot samt ekonomisk och administrativ eller rättslig uppföljning av oegentligheter måste införas och tillämpas på ett korrekt sätt. Vidare måste de samordningsmetoder som är nödvändiga i detta syfte fastställas.

Slutsats

Kroatien behöver utarbeta allmänna strategier och en sammanhängande lagstiftning på detta område. Kapacitet behöver byggas upp eller befintlig kapacitet stärkas inom den offentliga förvaltningen - bland annat måste det finnas verksamhetsmässigt oberoende enheter för intern revision hos de statliga organen - och den berörda personalen måste utbildas. Såväl den rättsliga som den organisatoriska grundvalen finns för att det statliga revisionskontoret skall kunna utvecklas till ett egentligt revisionsorgan för extern revision, men kontoret måste stärkas. När det gäller kontrollen avseende EU-medel kommer en effektiv mekanism för övervakning, kontroll och revision att behöva upprättas. Det kommer också att behöva säkras att den offentliga förvaltningen har förmåga att garantera ett effektivt och likvärdigt skydd av EG:s ekonomiska intressen.

Förutsatt att Kroatien gör ytterligare ansträngningar för att omorganisera och stärka sin kapacitet när det gäller intern finansiell kontroll i den offentliga sektorn, extern revision och bekämpning av bedrägeri bör landet på medellång sikt kunna uppfylla EU:s krav på detta område.

Kapitel 29: Finans- och budgetfrågor

Gemenskapens regelverk på detta område omfattar regler avseende de ekonomiska resurser som krävs för att finansiera EU:s budget ("egna medel"). Dessa egna medel utgörs i huvudsak av bidrag från medlemsstaterna baserade på traditionella egna medel från tullar, jordbruksavgifter och sockeravgifter, medel baserade på mervärdesskatt samt medel baserade på bruttonationalinkomsten (BNI). Medlemsstaterna är skyldiga att se till att det finns tillräcklig kapacitet inom den offentliga förvaltningen för att på ett tillfredsställande sätt samordna och säkra dels korrekt beräkning, uppbörd, betalning och kontroll av egna medel, dels korrekt rapportering av dessa till EU som underlag för tillämpningen av reglerna om egna medel. Gemenskapens regelverk på detta område är direkt tillämpligt och behöver alltså inte införlivas med nationell lagstiftning.

Kroatien antar på grundval av tullagen varje år en tulltaxeförordning som sedan genomförs av tullförvaltningen. Tullförvaltningen tar ut tullar, mervärdesskatt på import och särskilda importavgifter. Utestående fordringar och fordringar som uppburits uppförs i separata räkenskaper. Finansministeriet har det övergripande ansvaret för finans- och budgetfrågor.

Nationalräkenskaper och uppgifter om bruttonationalprodukt (BNP) och bruttonationalinkomst (BNI) utarbetas med användande av definitionerna och beräkningsreglerna i Europeiska nationalräkenskapssystemet 1995 (ESA 95). Nationalräkenskaperna är inte helt anpassade för att beakta den osynliga delen av ekonomin.

Slutsats

Det finns inga betydande skillnader mellan Kroatiens och EU:s system när det gäller grundläggande principer och institutioner på de politikområden där det finns en koppling till tillämpningen av systemet med egna medel. Om Kroatien fortsätter sina ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till de relevanta kapitlen i gemenskapens regelverk, särskilt kapitlen beträffande tullunion, beskattning, statistik och finansiell kontroll, bör landet inte ha några större svårigheter att på medellång sikt uppfylla kraven inom ramen för systemet med egna medel.

C. SAMMANFATTNING OCH SLUTSATS

Kroatien lämnade in sin ansökan om anslutning till Europeiska unionen den 21 februari 2003.

I enlighet med artikel 49 i fördraget har kommissionen på rådets begäran utarbetat ett yttrande över Kroatiens ansökan om anslutning.

Kroatiens förberedelser inför anslutningen bygger på det stabiliserings- och associeringsavtal som undertecknades den 29 oktober 2001 och det interimsavtal som trädde i kraft i mars 2002.

Vid utarbetandet av yttrandet har kommissionen beaktat Thessaloniki-agendan för västra Balkan, som antogs av Europeiska rådet i juni 2003 och i vilken EU betonar att "den takt i vilken länderna i västra Balkan fortsätter att närma sig EU ligger i deras egna händer och beror på de enskilda ländernas förmåga att genomföra reformer med respekt för de kriterier som fastställdes av Europeiska rådets möte i Köpenhamn 1993 och stabiliserings- och associeringsprocessens villkorlighet".

Europeiska rådet fastslog vid sitt möte i Köpenhamn i juni 1993 att de kandidatländer i Central- och Östeuropa som så önskar skall bli medlemmar i unionen, förutsatt att de uppfyller följande villkor:

- Kandidatlandet skall ha uppnått en institutionell stabilitet som garanterar demokrati, rättstatsprincipen, mänskliga rättigheter och respekt för och skydd av minoriteter.

- Det skall finnas en fungerande marknadsekonomi samt förmåga att hantera konkurrens och marknadskrafter inom unionen.

- Kandidatlandet skall kunna påta sig de skyldigheter som ett medlemskap medför och ansluta sig till målen för den politiska, ekonomiska och monetära unionen.

I sin bedömning av framstegen på dessa områden har kommissionen beaktat den kroatiska förvaltningens och det kroatiska rättsväsendets förmåga att i praktiken tillämpa och övervaka efterlevnaden av gemenskapens regelverk.

Kommissionen har även beaktat villkoren inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen, vilka fastslogs av rådet den 29 april 1997. De inbegriper samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY), regionalt samarbete och andra närliggande frågor.

Den metod som följts vid utarbetandet av detta yttrande är densamma som använts i tidigare yttranden. Kommissionen has analyserat både nuläget och utsikterna på medellång sikt. Vid utarbetandet av rekommendationerna om inledande av anslutningsförhandlingar har kommissionen ägnat särskild uppmärksamhet åt Kroatiens befintliga förmåga att uppfylla de politiska kriterierna.

1. Politiska kriterier

Institutionerna i Kroatien är demokratiska och stabila. De fungerar på normalt sätt och vinnlägger sig om att respektera gränserna för sina befogenheter och samarbeta med varandra. Valen 2000 och 2003 var fria och rättvisa. Oppositionen tar på normalt vis del i institutionernas arbete.

Det finns inga större problem när det gäller rättsstatsprincipen och respekten för de grundläggande rättigheterna. Kroatien behöver dock vidta åtgärder för att garantera ett fullgott skydd för minoriteters rättigheter, särskilt den serbiska minoritetens. Kroatien behöver påskynda genomförandet av den konstitutionella lagen om nationella minoriteters rättigheter och arbetet för att underlätta serbiska flyktingars återvändande från Serbien och Montenegro och från Bosnien och Hercegovina. Rättsväsendets sätt att fungera behöver förbättras avsevärt. Kampen mot korruption måste bli effektivare.

Kroatiens samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för f.d. Jugoslavien (ICTY) har förbättrats avsevärt under de senaste månaderna. I april 2004 fastslog chefsåklagaren att Kroatien nu i full utsträckning samarbetar med ICTY. Kroatien bör fortsätta detta oinskränkta samarbete och vidta alla åtgärder som krävs för att den sista av de åtalade personerna skall påträffas och överlämnas till ICTY i Haag. Kroatien är engagerat i det regionala samarbetet, men fortsatta insatser krävs på detta område. Det är särskilt viktigt att gränstvisterna med grannländer kan lösas i enlighet med internationella normer för tvistlösning samt att de problem som uppstått till följd av den ensidiga förklaringen om upprättandet av en skyddad "ekologisk zon och fiskezon" i Adriatiska havet kan lösas.

2. Ekonomiska kriterier

Kroatien kan betraktas som en fungerande marknadsekonomi. Landet bör på medellång sikt vara i stånd att hantera konkurrensen och marknadskrafterna i unionen, förutsatt att det fortsätter genomförandet av sitt reformprogram för att avhjälpa de återstående bristerna.

I Kroatien råder ett växande politiskt samförstånd om huvudinnehållet i den ekonomiska politiken. Den kroatiska ekonomin har uppnått en avsevärd grad av makroekonomisk stabilitet och inflationen är låg. Tack vare ökad ekonomisk stabilitet och de strukturreformer som hittills genomförts finns det spelrum för marknadsmekanismerna. Detta gäller särskilt i fråga om avregleringen av priser och handeln samt, om än i mindre grad, privatiseringen. Kroatien kännetecknas av att arbetsstyrkan är relativt välutbildad och infrastrukturerna för vägtransport och telekommunikation goda. Landet har ett välutvecklat bankväsende och en konkurrenskraftig turistnäring. Kroatiens ekonomi är redan i hög grad integrerad med EU:s.

Marknadsmekanismernas sätt att fungera behöver dock fortfarande förbättras i viss mån. Särskilt behöver åtgärder vidtas för att rättsväsendet skall fungera bättre, och den stora administrativa arbetsbördan liksom de ofullständiga fastighets- och jordbruksregistersystemen behöver åtgärdas. Omstruktureringen och privatiseringen av företag har gått långsammare än väntat, och vissa stora statliga eller tidigare socialt ägda företag spelar fortfarande en viktig roll i ekonomin. I synnerhet varvsindustrin och jordbrukssektorn behöver moderniseras. De nödvändiga reformerna av skattesystemen och de sociala trygghetssystemen och av den offentliga förvaltningen har ännu inte slutförts, och konsolideringen av budgeten behöver fullföljas med kraft. En fullständig integrering med den inre marknaden och antagande av hela gemenskapens regelverk skulle i detta skede leda till svårigheter inom flera sektorer när det gäller att hantera konkurrensen på den inre marknaden. Om de brister som uppdagats kan åtgärdas, torde detta kunna bidra till ökade investeringar och större tillväxt och därmed till bättre konkurrenskraft för Kroatien.

3. Förmåga att påta sig de skyldigheter som ett medlemskap medför

Kroatiens förmåga att påta sig de skyldigheter som ett medlemskap medför har bedömts enligt följande indikatorer:

- Skyldigheterna enligt stabiliserings- och associeringsavtalet, särskilt de skyldigheter som redan trätt i kraft inom ramen för interimsavtalet och som bl.a. gäller fri rörlighet för varor, konkurrens samt immateriella och industriella rättigheter.

- Framstegen när det gäller att anta, genomföra och övervaka efterlevnaden av gemenskapens regelverk.

Processen för ratificering av EU:s stabiliserings- och associeringsavtal med Kroatien har ännu inte slutförts. Kroatien har gjort framsteg när det gäller tillämpningen av interimsavtalet men bör sträva efter att respektera de tidsfrister som anges i detta. Kroatien har också vidtagit viktiga åtgärder för att uppfylla sina framtida skyldigheter enligt stabiliserings- och associeringsavtalet.

Kroatien har gjort avsevärda ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk, särskilt på områdena inre marknad och handel. Dessa ansträngningar måste fortsätta med kraft. Den offentliga förvaltningens förmåga är ojämn och övervakningen av att lagstiftningen efterlevs behöver förbättras. Kroatien behöver fortsätta anpassningen av sin lagstiftning och samtidigt stärka de strukturer inom den offentliga förvaltningen och rättsväsendet som är nödvändiga för att gemenskapens regelverk skall kunna genomföras och dess efterlevnad kontrolleras.

Om Kroatien fortsätter sina ansträngningar borde landet utan några större svårigheter på medellång sikt kunna tillämpa gemenskapens regelverk på följande områden: ekonomisk och monetär union, statistik, industripolitik, små och medelstora företag, vetenskap och forskning, utbildning, kultur och audiovisuell politik, yttre förbindelser, gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, finans- och budgetfrågor.

Kroatien kommer att behöva göra ytterligare ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att effektivt genomföra och övervaka efterlevnaden av regelverket på medellång sikt på följande områden: fri rörlighet för kapital, bolagsrätt, fiske, transport, energi, konsumentskydd och hälsoskydd, tullunion, finansiell kontroll.

Kroatien kommer att behöva göra avsevärda och fortlöpande ansträngningar för att anpassa sin lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att effektivt genomföra och övervaka efterlevnaden av regelverket på medellång sikt på följande områden: fri rörlighet för varor, fri rörlighet för personer, frihet att tillhandahålla tjänster, konkurrens, jordbruk, beskattning, socialpolitik och sysselsättning, telekommunikation och informationsteknik, regionalpolitik, rättsliga och inrikes frågor.

På miljöområdet kommer det att krävas mycket stora ansträngningar, däribland betydande investeringar och stärkt förmåga hos den offentliga förvaltningen att övervaka att lagstiftningen efterlevs. Fullständig överensstämmelse med gemenskapens regelverk kan uppnås först på lång sikt och skulle kräva höjda investeringsnivåer.

SLUTSATS

* Kroatien är en fungerande demokrati med stabila institutioner som garanterar rättsstatsprincipen. Det finns inga större problem när det gäller respekten för de grundläggande rättigheterna. I april 2004 fastslog ICTY:s chefsåklagare att Kroatien nu i full utsträckning samarbetar med ICTY. Kroatien bör fortsätta detta oinskränkta samarbete och vidta alla åtgärder som krävs för att den sista av de åtalade personerna skall påträffas och överlämnas till ICTY i Haag. Kroatien behöver göra ytterligare insatser på områdena minoriteters rättigheter, flyktingars återvändande, reform av rättsväsendet, regionalt samarbete och bekämpning av korruption. Mot denna bakgrund bekräftar kommissionen att Kroatien uppfyller de politiska kriterier som angavs av Europeiska rådet vid dess möte i Köpenhamn 1993 och de villkor inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen som fastställdes av rådet 1997.

* Kroatien kan betraktas som en fungerande marknadsekonomi. Landet bör på medellång sikt vara i stånd att hantera konkurrensen och marknadskrafterna i unionen, förutsatt att det fortsätter genomförandet av sitt reformprogram för att avhjälpa de återstående bristerna.

* Kroatien kommer på medellång sikt att vara i stånd att påta sig de övriga skyldigheter som ett medlemskap medför, förutsatt att avsevärda ansträngningar görs för att anpassa landets lagstiftning till gemenskapens regelverk och för att genomföra den och övervaka dess efterlevnad. Fullständig överensstämmelse med gemenskapens regelverk på miljöområdet kan dock uppnås först på lång sikt och skulle kräva höjda investeringsnivåer.

Mot bakgrund av dessa överväganden föreslår kommissionen att förhandlingar om anslutning till Europeiska unionen skall inledas med Kroatien.

För att bistå Kroatien i förberedelserna inför anslutningsförhandlingarna behöver en övergripande analytisk genomgång av gemenskapens regelverk (s.k. "screening") göras. Kommissionen rekommenderar vidare att EU utvecklar en strategi inför Kroatiens anslutning, och håller på att utarbeta de förslag som är nödvändiga för detta.

Detta yttrande åtföljs av ett utkast till europeiskt partnerskap med Kroatien i vilket de prioriterade områden som behöver åtgärdas i samband med anslutningsförberedelserna fastställs. Kommissionen kommer att till rådet avge återkommande rapporter om Kroatiens framsteg i förberedelserna för medlemskap i EU.

STATISTIKBILAGA

Om inte annat uttryckligen anges har uppgifterna i denna bilaga inhämtats från Kroatiens statistiska centralbyrå.

Uppgifterna i det följande har sammanställts med användande så långt möjligt av EU:s definitioner och normer, vilka i ett begränsat antal fall skiljer sig från nationell praxis. Detta kan i några fall ge upphov till skillnader mellan de uppgifter som redovisas nedan och de som redovisas i andra kapitel i yttrandet och som i regel grundar sig på Kroatiens svar på de frågeformulär som sändes ut i juli 2003.

Under rubriken "Metodkommentarer" förklaras innehåll och särdrag för de statistiska uppgifter som redovisas i denna bilaga. Uppgifterna baseras på tillgänglig information per januari 2004.

BASDATA

>Hänvisning till>

Uppgiften om befolkning 2001 är baserad på folkräkningen den 31 mars 2001.

DEMOGRAFISKA UPPGIFTER

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

NATIONALRÄKENSKAPER

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

För år 2002 avser uppgiften summan av kvartalsuppgifter för 2002.

De senaste officiella uppgifterna för BNP efter justering för köpkraftsparitet är 8 267 US-dollar för år 1999, med OECD 30=100 i dollar som bas. Beräkningen har gjorts av OECD och offentliggjorts i dess publikation "Purchasing Power Parities and Real Expenditure", med 1999 som jämförelseår. Nästa officiella uppgifter för Kroatien kommer att avse år 2002. Köpkraftspariteter för länder som inte är medlemmar av EU är bara tillgängliga vart tredje år. och för de mellanliggande åren måste därför uppskattningar göras, vilket vanligen ombesörjs av de internationella organisationerna. I detta fall har uppgifter som saknats uppskattats av Kroatiens centrala statistikbyrå.

Uppgiften för 2002 är en preliminär uppskattning. Den slutliga siffran för 2002 kommer att bli tillgänglig när den slutgiltiga uppgiften för BNP 2002 finns att tillgå.

>Hänvisning till>

INFLATION

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

BETALNINGSBALANS

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

På grund av begränsningar när det gäller tillgången till data sammanställer den kroatiska centralbanken betalningsbalansen i US-dollar och kroatiska kuna. Sifferuppgifterna i tabellen ovan utgör en omräkning till euro av betalningsbalansen uttryckt i kuna.

OFFENTLIGA FINANSER

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Uppgifter om underskottet eller överskottet i den offentliga sektorn avser konsoliderade offentliga finanser. Metoden i GFS 86 används, med undantag endast för uppgifterna om privatiseringsinkomster, vilka uteslutits från posten inkomster och i stället hänförts till finansiering av saldot.

Uppgifter om den offentliga sektorns skuld år 2002 inkluderar uppgifter för stat, regioner/kommuner, Kroatiens bank för återuppbyggnad och utveckling samt garantier. Uppgifterna för tidigare år är inte helt jämförbara med uppgifterna för 2002 på grund av metodskillnader. Uppgifterna för de åren håller på att rekonstrueras.

Uppgiften om offentliga utgifter 2002 är en preliminär uppskattning. Den slutgiltiga siffran kommer att vara tillgänglig när

slutgiltig uppgift om BNP för år 2002 föreligger.

>Hänvisning till>

FINANSIELLA INDIKATORER

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

UTRIKESHANDEL

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Värdena för export, import och handelsbalans för åren 1998 och 1999 har beräknats på grundval av den kroatiska centralbankens växelkurs per den 31 december respektive år. Växelkursen för år 1998 var 1 euro = 7,3291 kuna och för år 1999 var kursen 1 euro = 7,679009 kuna. För perioden 2000-2002 har värdena omräknats i euro på grundval av den kroatiska centralbankens dagliga växelkurs (genomsnittlig kurs) den dag då tullen tas ut.

Bytesrelationen har beräknats på grundval av export- och importvärden uttryckta i US-dollar.

>Hänvisning till>

ARBETSMARKNAD

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Arbetslöshetsnivå på regionnivå (NUTS III) per den 31 mars enligt officiella uppgifter. Uppgifterna är därför inte jämförbara med arbetslöshetsnivån enligt arbetskraftsundersökningen. I uppgifterna avseende regioner ingår inte personer anställda inom polisen och försvaret.

>Hänvisning till>

INFRASTRUKTUR

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

INDUSTRI OCH JORDBRUK

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

LEVNADSSTANDARD

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Uppgifterna om mobiltelefonabonnemang inbegriper både fasta abonnemang och kontantkort.

Uppgifterna om internetanslutningar inbegriper Internetabonnemang via modem och via förhyrda linjer.

UTBILDNING PÅ UNIVERSITETS- OCH HÖGSKOLENIVÅ

>Hänvisning till>

>Hänvisning till>

Uppgifterna om utbildning på universitets- och högskolenivå avser procentandelen inskrivna studenter i sådan utbildning i förhållande till det totala antalet personer i åldersgruppen 18-24 år. Det totala antalet personer i ålderssgruppen 18-24 år har (med undantag av 2001) uppskattats.

>Hänvisning till>