52003DC0085

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET - KLIMATFÖRÄNDRINGAR INOM RAMEN FÖR UTVECKLINGSSAMARBETET

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. Inledning

2. Syftet med åtgärderna

3. Aktuella och beräknade förändringar och klimatförändringarnas inverkan på partnerländerna

3.1 Miljöeffekter och socioekonomiska effekter av klimatförändringar

3.1.1 Ekosystem och naturresurser

3.1.2 Ekonomiska sektorer och livsmedelsförsörjning

3.1.3 Människors hälsa, migration/folkomflyttningar och infrastruktur

3.1.4 Klimatförändringarnas makroekonomiska effekter

3.2 Att lösa klimatförändringsproblemet genom anpassning och begränsning

4. Förslag till en EU-strategi för klimatförändringar för att stödja partnerländerna

4.1 Övergripande mål och grundprinciper

4.2 Strategiska prioriteringar

4.2.1 Att höja klimatförändringarnas politiska profil, både i dialog och samarbete a) med partnerländerna och b) inom gemenskapen

4.2.2 Stöd för anpassning till klimatförändringar

4.2.3 Stöd för begränsning

4.2.4 Kapacitetsutveckling

4.3 Vägledande strategiska åtgärder för EU:s partnerländer

BILAGOR

BILAGA I: Handlingsplan

BILAGA II: Vägledande strategiska åtgärder för EU:s partnerländer

BILAGA III: Uppgifter om vetenskapen om klimatförändringar och beräknade effekter av dessa

BILAGA IV: Sammanställning över den internationella klimatförändringsprocessen

BILAGA V: Andra internationella initiativ med anknytning till klimatet

BILAGA VI: Projekt av betydelse för klimatförändringar som finansieras inom ramen för femte ramprogrammet för forskning

BILAGA VII: Anpassningsbehov och alternativ

BILAGA VIII: Begränsningsbehov och begränsningsalternativ

1. Inledning

Det finns vetenskapliga bevis [1] på att det redan sker klimatförändringar [2] och det finns nya, starkare bevis för att merparten av den uppvärmning som iakttagits under de senaste 50 åren beror på mänsklig verksamhet. Vidare beräknar forskarna att förändringstakten kommer att bli snabbare än tidigare väntat. Havsnivåerna beräknas stiga till följd av den ökade uppvärmningen, och även förändrade regnmönster, torka, översvämningar och andra extrema väderförhållanden förutses.

[1] All vetenskaplig information i detta avsnitt kommer från IPCC:s tredje översiktsrapport (2001).

[2] Klimatförändringar orsakas av ökade koncentrationer av växthusgaser i atmosfären, som huvudsakligen frigörs genom förbränning av fossila bränslen och från förändringar i jordbruk och markanvändning. Genom växhusgaserna håller atmosfären kvar mer av den jordytans infraröda strålning, vilket leder till att den globala temperaturen gradvis stiger.

Klimatförändringarna är emellertid inte bara ett miljöproblem. Helt klart är de också ett utvecklingsproblem, eftersom de negativa effekterna av dessa i oproportionerlig grad kommer att påverka de fattigare länderna, vilkas ekonomier till övervägande del baseras på naturtillgångar och därtill knutna ekonomiska sektorer (jordbruk, skogsbruk och fiske). Men även länder med mera varierade ekonomier är sårbara för klimatförändringar, eftersom bristen på ekonomiska resurser, lämplig teknisk utrustning och stabila och effektiva institutioner innebär begränsad förmåga att anpassa sig till klimatförändringar. Utvecklingsländerna, som har de mest utsatta befolkningarna och den minsta förmågan till anpassning, är de som kan komma att drabbas av de svåraste följderna trots att de hittills bidragit minst till problemet. Inom länderna är det vidare de fattigaste samhällsmedborgarna som ofta lever i de mest perifera trakterna och är särskilt beroende av naturresurser och ett jordbruk som kräver regn. Det är alltså de som drabbas värst av översvämningar och torka.

Samtidigt har partnerländerna ett legitimt behov av ekonomisk utveckling. Den växande industrialiseringen i utvecklingsländerna kommer emellertid att leda till såväl ökad energiförbrukning som ökade utsläpp av växthusgaser, precis som i industriländerna. Det ligger därför i alla parters intresse att främja en hållbar utveckling av utsläppen av växthusgas även i partnerländerna [3]. Trots att det pågår nationella insatser på dessa områden kommer partnerländerna att behöva stöd för att förena sina legitima behov av ekonomisk utveckling med skyddet av miljön och hållbar användning av energi- och naturresurser.

[3] Det internationella trycket på att utvecklingsländerna skall vidta konkreta åtgärder för att begränsa utsläpp som ökar parallellt med deras tillväxt kommer troligen att tillta vid förhandlingarna om den andra åtagandeperioden enligt Kyotoprotokollet.

EU förbinder sig att hjälpa sina partnerländer att bekämpa fattigdomen, uppfylla utvecklingsmålen för det nya årtusendet och främja en hållbar utveckling. Klimatförändringarna är ett viktigt inslag i denna agenda med hänsyn till att de i så många avseenden påverkar samhället och samverkar med olika lokalt specifika sårbarhetsfaktorer. Det är därför viktigt att åtgärder mot klimatförändringar snarare utformas inom och i samstämmighet med befintliga utvecklingsramar än avskärmat från dessa, dvs. som en integrerad del av de övergripande insatserna för EU:s utvecklingssamarbete.

EU stöder helt och hållet principen att varje land skall formulera sina utvecklingsstrategier och driva sina utvecklingsprocesser, och att det är partnerländerna själva som ansvarar för att definiera och lösa miljöproblemen. Klimatförändringsfrågan (liksom miljöangelägenheter i allmänhet) har dock ofta låg prioritet i partnerländerna. Att stärka miljödialogen med partnerländerna och sätta den i samband med en hållbar utveckling (bl.a. fattigdomsbekämpning och social och ekonomisk utveckling) är därför av central betydelse för att skapa medvetenhet om och höja den politiska profilen för klimatförändringar.

Som svar på ovanstående uppmanar kommissionen medlemsstaterna, Europaparlamentet, det civila samhället och andra aktörer att bidra till utformningen och genomförandet av en sammanhållen och samordnad EU-strategi för klimatförändringar och handlingsplan för att stödja partnerländerna på grundval av de mål, den strategi och den handlingsplan som föreslås i föreliggande dokument.

Det övergripande målet i den föreslagna strategin är att hjälpa EU:s partnerländer [4] att möta de utmaningar som klimatförändringarna medför, framför allt genom att stödja deras genomförande av FN:s ramkonvention om klimatförändringar och Kyotoprotokollet. För detta ändamål måste klimatförändringsfrågan och dess potentiellt katastrofala konsekvenser på lång sikt integreras helt i EU:s utvecklingssamarbete så att denna fråga får en högre profil vid fastställandet av prioriteringar på ett sätt som är helt samstämmigt med det överordnade målet att minska fattigdomen. En sådan metod kommer likaså att bidra till genomförandet av EU:s strategi för hållbar utveckling, i synnerhet dess externa dimension, och för gemenskapens del, av Cardiffprocessen beträffande miljöintegration.

[4] För gemenskapen innebär detta AVS-, ALA-, Meda-, Cards- och Tacis-länderna. Detta dokument omfattar dock inte Kroatien, Ryssland och Ukraina eftersom dessa länder har utsläppsmål enligt Kyotoprotokollet.

Den föreslagna strategin består av tre underavsnitt. I det första fastställs det övergripande målet, och vissa grundprinciper redovisas. I det andra utnyttjas det övergripande målet för att fastställa fyra strategiska prioriteringar: i) att höja klimatförändringarnas politiska profil, ii) att stödja anpassning, iii) att stödja begränsning samt iv) kapacitetsutveckling. Slutligen definieras i det tredje underavsnittet vägledande strategiska åtgärder för EU:s partnerländer, med betoning på sårbarhet och anpassning [5].

[5] Se bilaga II beträffande indikatorer och urvalsprocess.

I handlingsplanen (bilaga I) omsätts rekommendationerna i strategin i konkreta åtgärder, och de berörda enheterna fastställs. Handlingsplanen är inriktad på anpassning till klimatförändringar, kapacitetsutveckling och forskning [6].

[6] Framför allt kommer gemenskapens nya ramprogram för forskning, teknisk utveckling och demonstration (2002-2006) inom ramen för sin forskningsprioritering av hållbar utveckling, globala förändringar och ekosystem att ge partnerländerna möjlighet att delta i forskningsprojekt för energi, transport och klimatförändringar.

Dokumentet inleds med två avsnitt där bakgrunden analyseras. I det första avsnittet utforskas syftet med åtgärderna. I det andra analyseras aktuella och beräknade förändringar och klimatförändringarnas inverkan på partnerländerna, samt anpassning och begränsning som svar på klimatförändringar.

2. Syftet med åtgärderna

På det vetenskapliga planet: Aktuella och beräknade globala klimatförändringar

Det finns vetenskapliga bevis [7] på att det redan sker klimatförändringar och det finns nya, starkare bevis för att merparten av den uppvärmning som iakttagits under de senaste 50 åren beror på mänsklig verksamhet. Vidare beräknar forskarna att förändringstakten kommer att bli snabbare än tidigare väntat. I beräkningarna beträffande klimatförändringar ingår, baserat på aktuella vetenskapliga bevis, att jordytans genomsnittstemperaturer kommer att stiga med ytterligare 1,4 grader till 5,8 grader Celsius under de kommande 100 åren. Denna beräknade uppvärmningstakt är den högsta på 10 000 år. Temperaturökningen väntas få stora skadeverkningar genom höjda havsnivåer (mellan 9 och 88 centimeter), ojämnare nederbörd och fler extrema väderförhållanden som torka och oväder (Se bilaga III för närmare uppgifter om vetenskapen om klimatförändringar och beräknade effekter).

[7] All vetenskaplig information i detta avsnitt kommer från IPCC:s tredje översiktsrapport (2001).

På det internationella planet: Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar och Kyotoprotokollet, Monterrey och Johannesburg

Den globala klimatförändringen har sin givna plats på den internationella agendan för hållbar utveckling. Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar [8] öppnades för undertecknande vid "Världstoppmötet" i Rio 1992, där agendorna för miljö och utveckling slogs samman, och trädde i kraft 1994. 1997 antog parterna i FN:s ramkonvention Kyotoprotokollet i syfte att stärka åtagandena i ramkonventionen [9]. Såväl EG som medlemsstaterna är parter i FN:s ramkonvention om klimatförändringar och har ratificerat Kyotoprotokollet [10].

[8] Det mellanliggande målet i FN:s ramkonvention om klimatförändringar är att koldioxidutsläppen i industriländerna skall ha stabiliserats till 1990 års nivåer före år 2000.

[9] I Kyotoprotokollet fastställs bindande mål för industriländerna för minskade utsläpp av växthusgaser. I detta sammanhang har EU åtagit sig att under åren 2008-2012 minska sina sammanlagda utsläpp av växthusgaser med 8 % jämfört med nivåerna från 1990.

[10] EU godkände ratificeringen av Kyotoprotokollet vid rådets möte den 4 mars 2002 (rådets beslut av den 25 april 2002 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta, EGT L130, 15 maj 2002, s. 1). Medlemsstaterna avslutade sina nationella ratifieringsprocesser senast den 31 maj 2002.

Inom ramen för FN:s ramkonvention har såväl industriländerna som utvecklingsländerna åtagit sig att utarbeta och lämna in inventeringar av utsläpp av växthusgaser från källor och upptag i "kolsänkor" (t.ex. skogar, som absorberar koldioxid) och redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att genomföra ramkonventionen, att anta nationella program för begränsning av klimatförändringar och strategier för anpassning, att främja tekniköverföring, att samarbeta inom vetenskaplig och teknisk forskning och att främja allmänhetens medvetenhet, undervisning och yrkesutbildning.

Enligt principen om gemensamt men olika ansvar skall industriländerna gå i spetsen för att bekämpa klimatförändringar [11] och också bistå utvecklingsländerna vid uppfyllandet av deras förpliktelser enligt FN:s ramkonvention genom att stå för finansiering, och även tekniköverföring och anpassning, för dem som är särskilt sårbara för de negativa effekterna av klimatförändringar [12].

[11] Mot bakgrund av deras historiska ansvar för att problemet har uppstått och de tekniker och ekonomiska resurser de förfogar över.

[12] Exempelvis de minst utvecklade länderna och små östater under utveckling.

Vid den återupptagna sjätte konferensen för parterna till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (Bonn, juli 2001) angav EU+-gruppen [13] en politisk förklaring. I denna förklaring gjorde gruppen en utfästelse om ett årligt ekonomiskt stöd på 410 miljoner US-dollar (450 miljoner euro enligt valutakursen från juli 2001) relaterat till klimatförändringar i utvecklingsländerna fram till år 2005. Detta belopp skall omprövas 2008. Det råder ännu ingen enighet om fördelningen av de 410 miljonerna US-dollar/450 miljonerna euro, men förslaget då var att fördelningen skulle beräknas på grundval av ländernas koldioxidutsläpp 1990, dvs. enligt principen att förorenaren betalar. Följaktligen skall EU:s andel av utfästelsen uppfyllas av medlemsstaterna, förutsatt att gemenskapen inte har några egna koldioxidutsläpp. Kommissionen kommer förmodligen ändå att lämna ett bidrag, även om det per definition inte finns några ytterligare medel att tillgå i den nuvarande budgetplanen. (Se bilaga IV för en översikt över den internationella klimatförändringsprocessen och bilaga V för andra internationella initiativ med anknytning till klimatet).

[13] EU+-gruppen består av EG och medlemsstaterna plus Kanada, Island, Nya Zeeland, Norge och Schweiz.

Vid Monterreykonferensen i mars 2002 behandlades de utmaningar som utvecklingsfinansiering innebär. I det enhälliga förslaget till samförstånd betonas behovet av att mobilisera och på ett effektivare sätt använda ekonomiska resurser för att avskaffa fattigdomen, förbättra de sociala villkoren, höja levnadsstandarden och skydda miljön. Det erinrar också om att goda styrelseformer är väsentliga för hållbar utveckling och betraktar det som absolut nödvändigt att förstärka de nationella satsningarna på kapacitetsuppbyggnad. EU tillkännagav i Monterrey sitt åtagande att öka sitt offentliga utvecklingsbistånd från den nuvarande nivån på 0,33 % av BNP till 0,39 % från och med nu och fram till 2006, vilket motsvarar ytterligare 7 miljarder euro årligen fram till år 2006.

Mot bakgrund av detta och i ljuset av ministerdeklarationen från Marrakech [14], utgjorde världstoppmötet om hållbar utveckling, som ägde rum i Johannesburg i slutet av augusti 2002, ett utmärkt tillfälle till att framhäva behovet av att maximera synergierna mellan hållbara utvecklingsmål, bl.a. det överordnade målet att minska fattigdomen, och åtgärderna för att bekämpa klimatförändringar och för anpassning till de negativa effekterna av dessa [15]. FN:s generalsekreterare hade fastställt fem prioriteringar för toppmötet: vatten, energi, hälsa, jordbruk och biologisk mångfald, som alla är prioriteringar av faktisk betydelse för klimatförändringsfrågorna. I resultaten av världstoppmötet om hållbar utveckling ingick en överenskommelse om att omgående öka den globala andelen förnybara energikällor avsevärt, och EU initierade en "koalition av villiga stater" som band sig för mål och tidsplaner. Det rådde också enighet om EU:s förslag till tioåriga riktlinjer för program för hållbar konsumtion och produktion. Industriländerna gick med på att gå i spetsen för denna globala satsning på att ändra ohållbara mönster och hjälpa utvecklingsländerna att införa politik och verktyg för detta ändamål. Två EU-initiativ för vatten (Vatten för livet) och energi (EU:s energiinitiativ för fattigdomsutrotning och hållbar utveckling) lanserades också till stöd för genomförandeplanen för världstoppmötet om hållbar utveckling. Dessa initiativ var också ett bevis på EU:s utfästelse att omsätta de politiska överenskommelserna från detta möte i konkreta åtgärder, till stöd för målen i FN:s millenniedeklaration.

[14] Marrakechdeklarationen antogs i november 2001 vid den sjunde konferensen för parterna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar. Där bekräftas det att världstoppmötet om hållbar utveckling är ett viktigt tillfälle till att diskutera sambanden mellan klimatförändringar och hållbar utveckling. Särskilt betonas behovet av att maximera synergierna mellan FN-konventionerna om klimatförändringar, biologisk mångfald och ökenspridning, och vikten av kapacitetsuppbyggnad och av att utveckla och sprida innovativ teknik för viktiga utvecklingssektorer understryks.

[15] Trots att klimatförändring och Kyotoprotokollet inte formellt ingick i dagordningen ryckte de snabbt fram på den politiska dagordningen under toppmötet, då Kina, Polen och Sydafrika tillkännagav sin ratificering. Dessutom uppgav Kanada att landet skulle ratificera och Ryssland uttalade sig i positiva ordalag om sin pågående ratificeringsprocess.

På det europeiska planet: EG:s utvecklingspolitik, Cardiffprocessen, medlemsstaterna och det civila samhället

Det centrala målet för EG:s utvecklingspolitik är att minska och på sikt utrota fattigdomen [16]. Detta kräver stöd för hållbar utveckling, att utvecklingsländerna integreras i världsekonomin och beslutsamhet att bekämpa ojämlikhet, såsom det fastställs i artikel 177 i EG-fördraget. När det gäller hållbar utveckling har EU fastställt en strategi för hållbar utveckling som omfattar både en inre EU-dimension [17] och, enligt önskemål som framfördes vid Europeiska rådets möte i Göteborg i juni 2001, en extern dimension [18] som utarbetades inför världstoppmötet om hållbar utveckling i augusti 2002.

[16] "Europeiska gemenskapens utvecklingspolitik" KOM(2000) 212 slutlig. I november 2000 godkände rådet och kommissionen en deklaration om utvecklingspolitik (rådets dokument 13458/00), i vilken följande sex prioriterade områden fastställdes: handel och utveckling, regional integration och samarbete, stöd till den makroekonomiska politiken i samband med program inom den sociala sektorn, transport, hållbar landsbygdsutveckling och tryggad livsmedelsförsörjning samt uppbyggnad av den institutionella kapaciteten, sund förvaltning av offentliga angelägenheter och rättsstatsprincipen. Miljön är en övergripande aspekt som måste integreras i alla de sex prioriterade områdena för att utvecklingen skall bli hållbar.

[17] "Hållbar utveckling i Europa för en bättre värld: En strategi för hållbar utveckling i Europeiska unionen" KOM(2001) 264 slutlig.

[18] "Mot ett globalt partnerskap för hållbar utveckling" KOM(2002) 82 slutlig.

Miljöfrågan är en integrerad del av denna agenda, eftersom miljöförstöringen undergräver partnerländernas utsikter till hållbar ekonomisk och social utveckling och hotar att motverka eventuella kortsiktiga framsteg för minskningen av fattigdomen. På medellång och lång sikt kan miljöförstöringen till och med leda till ökad fattigdom. Klimatförändringarna är ytterligare en påfrestning för dem som redan är sårbara, i synnerhet för de minst utvecklade länderna, och kan därför förvärra fattigdomen och nöden ytterligare.

Enligt artikel 6 i EG-fördraget inleddes vid toppmötet i Cardiff 1998 en process för att främja miljöns faktiska integrering i alla gemenskapens politikområden [19], i syfte att främja en hållbar utveckling. Vid toppmötet i Wien i december 1998 utsträcktes denna uppmaning till att även omfatta utvecklingssamarbete. Både vid toppmötet i Cardiff och toppmötet i Wien betonade statsöverhuvudena faktiskt att klimatförändringsområdet var det tydligaste exemplet på att miljöfrågorna måste integreras i andra politikområden. Arbetsdokumentet "EG:s ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete: nya utmaningar i fråga om klimatförändringar" från november 1999 var ett första försök att ta itu med frågan om hur klimatförändringen kan beaktas ytterligare och tjänade som underlag för rådet under det finska ordförandeskapet 1999. I sina slutsatser av den 11 november 1999 bekräftade rådet åter att problemet med den globala klimatförändringen bör prioriteras och uppmanade kommissionen att avlägga en rapport om vilka framsteg som gjorts i fråga om att integrera klimatförändringsfrågorna i EG:s politik för ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete i ett dokument som också skulle omfatta ett handlingsprogram.

[19] I artikel 6 i EG-fördraget, ändrat genom Amsterdamfördraget, krävs det att miljöskyddskraven integreras i utformningen och genomförandet av gemenskapens politik och verksamhet enligt artikel 3, särskilt i syfte att främja en hållbar utveckling. Vidare fastställs det i det sjätte miljöprogrammet "Miljö 2010: Vår framtid, vårt val" att klimatförändringsfrågorna måste tas upp och integreras i alla gemenskapspolitikens olika sektorer.

De internationella förhandlingarna om genomförandet av FN:s ramkonvention om klimatförändringar och Kyotoprotokollet tog emellertid tid och försenade utarbetandet av ett handlingsprogram. Förhandlingarna slutfördes äntligen i november 2001 vid den sjunde partskonferensen (COP7 Marrakech). Kommissionen rapporterade till rådet och Europaparlamentet om tidigare och pågående initiativ genom att överlämna det tredje nationella meddelandet från Europeiska gemenskapen inom ramen för FN:s ramkonvention i november 2001 [20]. Den utvecklingsverksamhet som rör klimatförändringar har hittills finansierats antingen av Europeiska utvecklingsfonden eller ur gemenskapens budget [21]. Emellertid har det hittills varit svårt att skilja mellan projekt som bidrar till att dämpa klimatförändringar och anpassning och övriga projekt (projekt för bevarande och energieffektivitet etc.). Detta beror på avsaknaden av specifika markörer i EG:s nuvarande informationssökningssystem. Projekt av betydelse för klimatförändringar har också finansierats via forskningsbudgeten inom ramen för Femte ramprogrammet (se bilaga VI).

[20] Kommissionens interna arbetsdokument, 20.12.2001, SEK(2001) 2053.

[21] Meda, ALA, Tacis eller Cards budgetposter och övergripande tematiska budgetposter, t.ex. budgetpost B7-6200 Miljö i utvecklingsländer och Tropiska skogar.

Vad medlemsstaterna beträffar har den utvecklingsverksamhet som rör klimatförändringar finansierats både på bilateral nivå och genom bidrag till Världsmiljöfonden (GEF), som driver ramkonventionens finansiella mekanism, eller genom andra multinationella kanaler. Vidare intar det civila samhället en allt aktivare hållning till klimatförändringarnas utvecklingsaspekter, utöver miljöeffekterna, som länge legat högt på listan.

Föreliggande text utgör sålunda kommissionens svar både på rådets uppmaning och på klimatförändringsprocessens senaste utveckling i form av vetenskapliga kunskaper, institutionella ramar och allmänhetens medvetenhet. Genom att tydliggöra sambandet mellan fattigdom och klimatförändringar läggs det i texten fram en integrerad strategi för frågor som rör klimatförändringar och minskad fattigdom, något som för gemenskapens del också stärker den pågående processen för att integrera miljön i EG:s utvecklingssamarbete [22] och hållbarhetsdimensionen i EU:s yttre förbindelser [23]. Dessutom uppmanar kommissionen medlemsstaterna, Europaparlamentet, det civila samhället och andra aktörer att bidra till utformningen och genomförandet av en sammanhållen och samordnad EU-strategi för klimatförändringar och handlingsplan för att stödja partnerländerna på grundval av de mål, den strategi och den handlingsplan som föreslås i föreliggande dokument.

[22] En gemenskapsstrategi för integration av miljöfrågor i gemenskapens ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete blev klar i april 2001. SEK(2001) 609: "Integrering av miljöaspekter i EG:s ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete".

[23] Kompletterande bidrag till den externa dimensionen i EU:s strategi för hållbar utveckling (KOM (2002) 82 slutlig) och strategi för integrering av miljöfrågor i rådets (allmänna frågor) yttre förbindelser. Rådets (allmänna frågor) möte den 11 mars 2002, dok. 6927/02. .

3. aktuella och beräknade förändringar och klimatförändringarnas inverkan på partnerländerna [24]

[24] När ingen annan källa anges är huvudkällan för avsnitt 3 IPCC:s tredje översiktsrapport (2001).

Stigande temperaturer och havsnivåer, ojämnare nederbörd och mer extrema väderförhållanden leder redan till negativa effekter för utvecklingsländerna. De beräknade effekterna av klimatförändringarna de närmaste 100 åren är ännu allvarligare. Dessa effekters inverkan på miljön och på den sociala och ekonomiska utvecklingen väntas bli både lokalt specifik och sammansatt beroende på klimatförändringarnas typ, takt och omfattning och i vilken grad de människor och system som berörs är sårbara för dessa förändringar. Sårbarhet för olika klimatförhållanden är beroende både av hur känsliga människor och system [25]är för de negativa effekterna av klimatförändringar, omfattande såväl gradvis förändrade som extrema förhållanden, och deras förmåga att anpassa sig till eller hantera dessa. Den socioekonomiska anpassningsförmågan (eller hanteringsförmågan) avgörs i sin tur av sådana faktorer som ekonomiska resurser och andra tillgångar, teknik och information och de färdigheter som behövs för användning av dessa, infrastruktur samt stabila och effektiva institutioner. Många av partnerländerna är dåligt försedda med sådant och därför synnerligen sårbara för klimatförändringar. En förstärkning av anpassningsförmågan skulle därför kunna minska sårbarheten för klimatförändringar och också främja en hållbar utveckling.

[25] Naturliga system och system som handhas och skapas av människor.

Det bör framhållas att sårbarhet för olika klimatförhållanden, framför allt för de minst utvecklade utvecklingsländerna, troligen ökar på, samverkar med och förstärker de problem som redan finns, t.ex. befolkningstillväxt, problem som rör hälsan, beroende av globala marknader och utarmning av resurser, och därigenom förvärrar fattigdomen och nöden ytterligare.

3.1 Miljöeffekter och socioekonomiska effekter av klimatförändringar

Det samband som finns mellan fattigdom och miljö innebär att de negativa effekterna på ekosystem, naturresurser och därmed sammanhängande ekonomiska sektorer drabbar de fattiga värst.

3.1.1 Ekosystem och naturresurser

Fattiga människor, särskilt på landsbygden, är för sitt livsuppehälle starkt beroende av tillgången till och kvaliteten på naturresurser och ekosystem. Ekosystemen ger sådana väsentligheter som livsmedel, tak över huvudet och bränsle, liksom sådana tjänster som nedbrytning av avfall och förorenande ämnen, vattenrening och upprätthållande av markens fruktbarhet. Ekosystemen i kustområden, t.ex. mangroveskogar och korallrev, hindrar kustlinjen från att erodera. Klimatförändringarna väntas dock förändra ekosystemens funktion på ett komplicerat och ovisst sätt, så att systemen inte längre eller allt sämre kan utföra sin roll som viktiga livsuppehållande system och gör dem som är beroende av vad de står för sårbara. En förskjutning av temperaturzonerna på grund av klimatförändringarna kan dessutom få allvarliga konsekvenser för den biologiska mångfalden och leda till att den geografiska förekomsten av olika arter förändras eller att arter utrotas på många platser, eftersom ekosystemen i världen inte kan anpassa sig lika snabbt som klimatet förändras [26]. Att dokumentera förändringar i ekosystemen är nödvändigt både för att bedöma effekterna av klimatförändringar och för att bedöma effekterna av förändringar i ekosystemen på klimatet; ändå är det ytterst svårt att dokumentera detta eftersom många av utvecklingsländerna saknar tillförlitlig grundläggande information om ekosystemens gränser och tillstånd.

[26] CGIAR:s årsrapport 2000

Förändringar i nederbörden och ojämnare nederbörd innebär att vattenresurserna i många regioner kommer att belastas ytterligare. Detta kommer att påverka både dricksvattentillförsel och bevattning. Vidare väntas vattnet försämras av översvämningar. Antalet människor som lever i länder som är utsatta för vattenstress kan därför öka kraftigt, från 1,7 miljarder människor (en tredjedel av jordens befolkning) till ca. 5 miljarder 2025 (beroende på befolkningstillväxten) [27]

[27] I Afrika kommer den genomsnittliga vattenavrinningen att öka på grund av att markens infiltrationskapacitet minskar, och tillgången på vatten i allmänhet kommer att minska i norra och södra Afrika. I Asien kommer detta att ske i torra och halvtorra områden. Därigenom förvärras ökenspridningen i södra, norra och västra Afrika. I Latinamerika kommer, utöver allt oftare förekommande torka, en viktig färskvattentillgång att försvinna genom att glaciärerna försvinner eller drar sig tillbaka. IPCC:s tredje översiktsrapport 2001.

Maximitemperaturerna väntas dessutom stiga över nästan alla landområden. De varma årstiderna blir torrare i de inre delarna av de flesta av kontinenterna på mellanbreddgraderna, och torka och markförstörelse ökar därmed. Detta kommer att bli särskilt allvarligt i områden där det redan råder svår markförstörelse, ökenspridning och torka. Stigande havsnivåer kan också leda till försaltning och förlust av låglänt jordbruksmark. De svåra växtlighetsbränderna kommer att få ökad omfattning och förekomma oftare i Amazonasbäckenet och på andra ställen i tropikerna och utgöra ett verkligt hot mot hållbarheten för jordens återstående tropiska regnskogar och de ursprungsbefolkningar och andra fattiga människor som är beroende av dessa.

3.1.2 Ekonomiska sektorer och livsmedelsförsörjning

Klimatförändringarna väntas således få en klart negativ inverkan på jordbruks- och djuruppfödningsverksamhet. Exempelvis beräknas skördarna för många länder i Afrika, Asien och Latinamerika minska, och även i regioner där jordbruksproduktionen inte direkt påverkas av klimatförändringar kan den naturliga skadedjursbekämpningen i allt högre grad destabiliseras då relationen mellan rovdjur och byten i de lokala ekosystemen störs. I Asien och Latinamerika väntas jordbrukets produktivitet också att minska på grund av allt oftare förekommande tropiska cykloner. I Asien kan risproduktionen komma att påverkas avsevärt av klimatförändringar. Fiskbestånden väntas dessutom dra sig mot polerna, och den förstöring av mangroveskogar och korallrev som klimatförändringarna orsakar kan också komma att påverka fiskeresurserna negativt. Insjöfisket i Afrika väntas också att påverkas negativt genom att sötvattnet utsätts för ytterligare påfrestningar.

Det föreligger således en verklig risk att klimatförändringarna kommer att försämra livsmedelsförsörjningen [28] och förvärra hungersnöden. På kort sikt kan emellertid den beräknade ökningen av extrema väderförhållanden och deras styrka komma att ha en större effekt på livsmedelsförsörjningen än progressiva förändringar i klimatet. På längre sikt har ökande allvarliga förändringar i produktionspotentialen för livsmedel, till följd av progressiva klimatförändringar, beräknas för perioden 2050-2080 i områden som för närvarande är sårbara i livsmedelsförsörjningssynpunkt. [29] Särskilt sårbara är små afrikanska länder med livsmedelsbrist, som är beroende av livsmedelsimport, liksom självförsörjande bönder i vissa regioner i Latinamerika. I de områden där fisk är en viktig proteinkälla väntas dessutom livsmedelsförsörjningen att påverkas av att resurserna minskat och förändrats på grund av de ytterligare påfrestningar som klimatförändringarna medför. Det bör emellertid hållas i minnet att livsmedelsförsörjning är avhängig ett flertal interagerande faktorer av vilken produktionspotential är endast en. Fattigdom och bristande köpkraft har förmodligen en större inverkan på livsmedelsförsörjningen, men dessa kan i sin tur förvärras av andra effekter av klimatförändringarna.

[28] Att säkerställa livsmedelsförsörjningen och samtidigt bekämpa klimatförändringarna ingår i konventionens slutmål.

[29] World agriculture: towards 2015/2030: A FAO perspective (2002).

3.1.3 Människors hälsa, migration/folkomflyttningar och infrastruktur

Genom temperaturförändringar och nederbörd kan också den geografiska räckvidden för vektorburna sjukdomar som malaria och denguefeber öka och nya befolkningar exponeras för dessa sjukdomar. Vidare kan torka och översvämningar orsaka en ökning av sjukdomar med anknytning till vattenkvaliteten, t.ex. kolera och diarré, särskilt i områden med bristfällig sanitär infrastruktur. Långvariga intensiva värmeböljor i förening med fuktighet kan också orsaka ökad dödlighet och sjuklighet, särskilt bland de fattiga i städerna och de äldre. Vidsträckta växtlighetsbränder ofta förknippade med klimatförändringar har redan orsakat allmänt utbredda luftvägsbesvär, särskilt i Sydostasien.

Förlusten av landmassa i kustområden kan leda till fler permanenta eller halvpermanenta befolkningsomflyttningar. De befolkningsmässigt mest utsatta regionerna är Syd- och Sydostasiens och Afrikas kustländer. I Asien är antalet människor som hotas av detta störst i Bangladesh och Vietnam, och i Afrika bor mer är en fjärdedel av befolkningen inom ett avstånd på 100 km från kusten. De små östaterna är också särskilt sårbara och kan utsättas för så förödande följder av klimatförändringarna att människor tvingas överge sina hem på öarna och flytta någon annanstans. Osäker livsmedelsförsörjning som förvärras, t.ex. av svår torka, kan övergå i hungersnöd (särskilt på landsbygdsområden i Afrika söder om Sahara), som leder till inflyttning till städer som saknar sanitär och annan hälsorelaterad kapacitet för en sådan tillströmning.

Fler svåra oväder och alltmer stigande havsnivåer väntas hemsöka låglänta kustområden i många delar av världen och leda till förluster av människoliv och infrastrukturskador. Hamnar, offshore-infrastruktur, tätbebyggda områden vid kusterna och turistinfrastruktur är särskilt i farozonen, men extrema väderförhållanden kan också skada infrastrukturen för vägar, järnvägar och flyg och därigenom störa livsviktiga transportsystem.

3.1.4 Klimatförändringarnas makroekonomiska effekter

Förutom direkta ekonomiska effekter på redan sårbar försörjning i form av förlorade tillgångar och rättigheter kan de beräknade effekterna ovan också få betydande makroekonomiska följder för utvecklingsländerna både på kort och lång sikt. I Ecuador tros El Niño 1997-98 ha kostat 2 miljarder amerikanska dollar i ekonomiska förluster, vilket är mer än 12 % av landets BNP. Detta kan ha orsakat ökad utbredning av fattigdomen i de berörda områdena med mer än 10 procentenheter. I Honduras orsakade orkanen Mitch 1998 en nedgång på uppskattningsvis 7 % i jordbruksproduktionen. [30]

[30] World Development Report 2000/2001.

Eftersom klimatförändringarna påverkar alla sektorer och ekonomin i dess helhet, kan tillverkningsindustrins produktion (beroende på t.ex. minskad tillgång på vatten och energi) och intäkterna från turismen även minska. Ständigt osäker livsmedelsförsörjning och försämrade hälsovillkor kommer att öka trycket på de nationella budgetarna, och kostnader i samband med eventuella konflikter beroende på ökad vattenbrist eller massmigration kan också väntas.

Den rådande fattigdomen och eftersläpningen i utveckling förstärker de negativa effekterna både av gradvis förändrade klimatförhållanden och extrema väderförhållanden och leder till ekonomiska förluster, bl.a. kostnader för hjälpinsatser och återuppbyggnadsarbete, som kan ta en betydande del av partnerländernas BNP i anspråk. Genom att medel avleds från programmen för fattigdomsbekämpning och hållbar utveckling sluts den onda cirkeln med tömda kapitalreserver, utlandsskulder och minskat förtroende från de utländska investerarnas sida, vilket i sin tur leder till ökad fattigdom och sårbarhet.

3.2 Att lösa klimatförändringsproblemet genom anpassning och begränsning

Vilka alternativ har de partnerländer som står inför hotet av en klimatförändring? Dagens svar på klimatförändringar kan förenklat sägas vara av två slag. Det ena är inriktat på anpassning till klimatförändringar, det andra på att begränsa orsaken till dessa, nämligen utsläpp av växthusgaser, både genom minskning vid källan och genom upptag med hjälp av så kallade 'kolsänkor', t.ex. skogar.

Med hänsyn till att det redan sker klimatförändringar blir anpassning till de negativa effekterna av dessa en nödvändighet. Anpassning syftar på alla de åtgärder som kan vidtas för att minska sårbarheten för klimatförändringar [31]. I de områden som kan anpassas till klimatförändringar ingår förvaltning av naturresurser (t.ex. mark-, vatten, skogs- och kustresurser), därmed sammanhängande ekonomiska sektorer (jordbruk, skogsbruk, fiske), infrastruktur, människors bosättningar och människors hälsa.

[31] Anpassning omfattar individuella och gemensamma strategier för hantering av katastrofer och riskhantering, bl.a. anpassning av systemens metoder, processer eller strukturer (naturliga system och system som handhas och skapas av människor). Anpassningen kan vara självstyrande eller planerad, motverkande eller föregripande.

Anpassning till klimatförändringar kan rent allmänt uppnås genom att i) förbättra infrastrukturen till ett robustare utförande och långsiktiga investeringar, ii) öka flexibiliteten hos de sårbara system som hanteras (t.ex. genom att byta verksamhet eller flytta till annan plats), iii) förbättra anpassningsförmågan hos sårbara naturliga system (t.ex. genom att minska icke klimatberoende påfrestningar), iv) bryta trender som ökar sårbarheten (t.ex. genom att bromsa utvecklingen i sårbara områden som flodslätter och kustområden) och v) förbättra samhällets beredskap och medvetenhet. (Se bilaga VII för en sammanfattning av anpassningsbehov och -alternativ).

Begränsning brukar definieras som en insats för att minska de antropogena utsläppen av växthusgaser. Energieffektivitetsåtgärder, förnybara energikällor och ny och renare energi är exempel på åtgärder för minskning vid källan. Alternativ för hantering av naturresurser, t.ex. markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk, kan också användas för begränsning eftersom de erbjuder betydande möjligheter till bevarande och inneslutning av kol, särskilt i tropikerna [32]. (Se bilaga VIII för en sammanfattning av begränsningsbehov och -alternativ).

[32] Exempelvis kan bevarandet av hotade koldepåer bidra till att hindra utsläpp, om läckage kan förhindras, men det är endast hållbart om de socioekonomiska drivkrafterna för avskogning och andra förluster av koldepåer kan bemästras. Inom jordbruket kan en minskning av utsläppen av metan och dikväveoxid, t.ex. från enterogen fermentering från boskap, risodlingar, användning av kvävegödsel och animaliskt avfall, ge vinst direkt genom ökade inkomster och också förbättra produktionen av och tillgången till spannmål. Bevarande och upptag av kol kan ge tid för vidareutveckling och genomförande av andra alternativ.

Åtgärderna för anpassning, bl.a. förvaltning av naturresurser, och begränsning bör dock inte uppfattas som att de utesluter varandra. Tvärtom kan vissa alternativ erbjuda stora synergieffekter mellan dessa olika ändamål, och att maximera dem är ofta av stor nytta för att minska fattigdomen. Exempelvis kan ett program för förnybar energi för decentraliserad elektricitet (system som inte är anslutna till elnätet) omfatta ett paket med pumpsystem för solvärmt vatten till hushållen och skydd/hållbar utveckling av skog i avlägsna områden.

4. Förslag till en EU-strategi för klimatförändringar för att stödja partnerländerna

4.1 Övergripande mål och grundprinciper

Det övergripande målet i denna strategi är att hjälpa EU:s partnerländer [33] att möta de utmaningar som klimatförändringarna medför, framför allt genom att stödja deras genomförande av FN:s ramkonvention om klimatförändringar och Kyotoprotokollet.

[33] För gemenskapen innebär detta AVS-, ALA-, Meda-, Cards- och Tacis-länderna. Detta dokument omfattar dock inte Kroatien, Ryssland och Ukraina eftersom dessa länder har utsläppsmål enligt Kyotoprotokollet.

Med tanke på de många sätt på vilka klimatförändringarna påverkar samhället och samverkar med olika typer av lokalt specifik sårbarhet är det dock viktigt att eventuella åtgärder mot klimatförändringar snarare utformas inom och i samstämmighet med befintliga utvecklingsramar än avskärmade från dessa.

Detta innebär att de fastställda målen bör uppnås som en del av de övergripande insatserna för EU:s utvecklingssamarbete och helt i samstämmighet med det överordnade målet att minska fattigdomen. Det vill säga, klimatförändringsfrågan måste integreras helt i EU:s utvecklingssamarbete, och utvecklingspersonalen måste uppmärksammas på den oproportionerligt stora inverkan klimatförändringarna sannolikt kommer att få på de fattigaste länderna och de fattigaste människorna i alla utvecklingsländer.

När unionen genomför denna strategi kommer den att utgå från följande grundprinciper:

- Bidrag till det överordnade målet att minska fattigdomen enligt gemenskapens utvecklingspolitik och, i förekommande fall, dess sex kärnområden. [34]

[34] i) Handel och utveckling, ii) regional integration och samarbete, iii) makroekonomisk reform och program inom den sociala sektorn, iv) transport, v) tryggad livsmedelsförsörjning och landsbygdsutveckling samt vi) förstärkning av den institutionella kapaciteten.

- Bidrag till målen i FN:s millenniedeklaration [35] och resultaten av världstoppmötet om hållbar utveckling i Johannesburg.

[35] i) Utrota extrem fattigdom och hunger, ii) uppnå allmän grundskola för alla, iii) uppnå jämställdhet och förbättra kvinnors möjligheter, iv) minska barnadödligheten, v) förbättra mödrars hälsa, vi) bekämpa HIV/AIDS, malaria och andra sjukdomar, vii) säkerställa miljöns hållbarhet, viii) utveckla ett globalt partnerskap för utveckling.

- Samstämmighet, såväl internt som externt, på följande nivåer: i) samstämmighet med gemenskapens och medlemsstaternas övriga politik, [36] ii) samstämmighet med övriga sektorers politik eller tematiska strategier för utveckling [37] iii) och samstämmighet/synergier med stödåtgärder för andra multilaterala miljöavtal. [38]

[36] T.ex. miljö, handel, jordbruk, forskning, transport.

[37] T.ex. energi, vatten, transport, landsbygdsutveckling, skogar, hälsa, utbildning och genusaspekter.

[38] T.ex. stödåtgärder för multilaterala miljöavtal om ökenspridning, biologisk mångfald och skogar, vilket bidrar till fattigdomsbekämpning och samtidigt tar itu med klimatförändringsfrågan.

- Samordning och komplementaritet mellan gemenskapen, medlemsstaterna och övriga biståndsgivare. Komplementariteten bör ses ur politisk, ekonomisk och geografisk synvinkel och ur expertissynvinkel.

- Företräde för nationellt ansvarstagande för utvecklingsstrategier och utvecklingsprocesser.

- Stort deltagande av intressenter vid genomförandet.

4.2 Strategiska prioriteringar

På grundval av ovanstående principer föreslår kommissionen att EU:s utvecklingssamarbete inriktas på följande fyra strategiska prioriteringar [39]:

[39] Det bör erinras om att dessa prioriteringar är abstrakta konstruktioner, som i praktiken både kan överlappa och samverka med varandra, även på olika nivåer. De bör därför betraktas som användbara övergripande organisatoriska och vägledande hjälpmedel och inte som självständiga, separata områden.

i) Att höja klimatförändringarnas politiska profil.

ii) Att stödja anpassningen till klimatförändringar.

ii) Att stödja begränsningen av klimatförändringar.

iv) Kapacitetsutveckling.

4.2.1 Att höja klimatförändringarnas politiska profil, både i dialog och samarbete a) med partnerländerna och b) inom gemenskapen

a) Med partnerländerna: EU stöder helt principen att varje land skall utforma sina utvecklingsstrategier och driva sina utvecklingsprocesser, och att det huvudsakligen är partnerländerna själva som ansvarar för att identifiera och lösa miljöproblemen. Klimatförändringsfrågan saknas dock i nästan samtliga fall i partnerländernas utvecklingsstrategier, t.ex. i strategierna för fattigdomsminskning och landstrategidokumenten, tvärt emot ländernas ökade krav på kapacitetsuppbyggnad och ekonomiska resurser vid internationella förhandlingar. Att överbrygga den klyftan är väsentligt och innebär att åtgärderna för att höja den klimatförändringars politiska profil först måste inriktas på den nationella nivån eller genomförandenivå.

Ett sätt att höja den politiska profilen för klimatförändringar i partnerländerna är att klargöra eller etablera sambandet med andra frågor på EU:s dagordning och den internationella dagordningen som redan får stor politisk uppmärksamhet, t.ex. målen i FN:s millenniedeklaration och hållbar utveckling (dvs. att göra klimatförändringar till en beståndsdel i den sociala och ekonomiska utvecklingen). I detta sammanhang kommer man att knyta an till de politiska och åtgärdsinriktade rekommendationerna från toppmötet i Johannesburg.

Ett andra, kompletterande sätt att höja den politiska profilen, öka medvetenheten och sätta klimatförändringsfrågan på partnerländernas nationella dagordning är att stärka miljödialogen mellan EU och enskilda partnerländer, men också inom varje enskilt partnerland. Politisk dialog på hög nivå kan vara av avgörande betydelse för att uppmuntra partnerländerna att ta itu med klimatförändringsfrågan och andra miljöfrågor, i synnerhet genom att det framhävs att ekonomiska utvecklingsmål kan uppnås samtidigt som man bidrar till klimatskyddet. Även andra typer av politisk dialog kan främja detta syfte, t.ex. samråd med partnerländerna vid utveckling och översyn av landstrategidokument.

EU kommer därför att utnyttja de institutionella ramar som finns, t.ex. Cotonou-avtalet (med AVS-länderna), partnerskaps- och samarbetsavtal (med de nya oberoende staterna) och Barcelonaprocessen (Europa-Medelhavspartnerskapet) och andra bilaterala avtal, och sitt vidsträckta nät av delegationer och representationer (kommissionen och medlemsstaterna), för att utvidga dialogen om klimatförändringar som en del av både den politiska dialogen och ländernas regelbundna politiska dialog för att bättre definiera ländernas särskilda behov i syfte att tillgodose dem på ett bättre sätt.

En utvidgad särskild dialog bidrar också till att definiera och genomföra gemenskapsinitiativ för att stödja utarbetandet av nationella strategier för hållbar utveckling, med klimatförändringar som en övergripande komponent, särskilt i länder där EU:s engagemang redan är starkt. EU kan också få en nyckelroll för att främja det regionala samarbetet mellan partnerländerna.

När det gäller dialogen inom länderna kommer ministerier och andra nationella myndigheter med ansvar för klimatförändringsfrågan att erhålla ökat stöd för att kunna göra sin röst hörd. Detta kan göras via delen för institutionellt stöd i gemenskapens utvecklingspolitik. Exempelvis bör stöd ges för inrättande av gemensamma kommittéer för ministerier och kommittéer med flera intressenter. I detta sammanhang är det allmänt vedertaget att det civila samhället har en central roll som måste stödjas.

Detta dokument bör bidra till att ge incitament till dialog mellan EU, i synnerhet kommissionen delegationer/medlemsstaternas representationer, och dess partnerländer, där det diskuteras hur EU bäst kan stödja deras ansträngningar att hantera klimatförändringsfrågan med samtidig inriktning på hållbar utveckling (inbegripet fattigdomsbekämpning och social och ekonomisk utveckling).

b) Inom gemenskapen: Klimatförändringsfrågan har hittills nästan alltid saknats i gemenskapens utvecklingsstrategier. Internt och i linje med kommissionens interna arbetsdokument, som antogs 2001 [40], kommer kommissionen att integrera klimatförändringsfrågorna i samtliga strategiska program och sektorer i gemenskapens utvecklingssamarbete [41] och i övrig intern och extern gemenskapspolitik med eventuella effekter på partnerländerna. Detta sker genom att erbjuda intern utbildning för att stärka medvetenheten och kunskaperna hos kommissionens medarbetare när det gäller sambanden mellan minskad fattigdom och klimatförändringar, inbegripet för en effektiv politisk dialog med partnerländerna, genom att ge praktiska råd om hur klimatförändringar integreras i landstrategidokument och regionstrategidokument genom årliga utvärderingar och utvärderingar efter halva tiden av dessa dokument, och genom att inrätta tematiska nätverk för miljöfrågor som inkluderar kommissionens huvudkontor och delegationer och se till att de har tillräcklig personal.

[40] SEK(2001)609 : Integrering av miljöaspekter i EG:s ekonomiska samarbete och utvecklingssamarbete.

[41] Att använda budgetposten Miljö i utvecklingsländer och Tropiska skogar kan vara fördelaktigt i detta sammanhang. Se de prioriterade åtgärderna 10-12 i de strategiska riktlinjerna för denna budgetpost.

Kommissionen kommer att sörja för samordningen mellan de initiativ som världstoppmötet om hållbar utveckling ledde till, i synnerhet EU:s energiinitiativ och de likasinnades koalition för främjande av förnybar energi samt program för utvecklingssamarbete och andra gemenskapsprogram som rör energisamarbete med tredjeland för att se till att dessa sker i samverkan. Kommissionen kommer även att ta upp dessa olika program i den politiska dialogen om klimatförändringar med andra partnerländer.

Dessutom kommer kommission att utvidga den pågående dialogen med EIB och EBRD för att de skall beakta klimatförändringarna på ett tydligt och systematiskt sätt när de planerar verksamhet av betydelse för klimatförändringar, särskilt verksamhet som rör energi-, transport- och vattensektorerna.

Detta dokument bör vara en katalysator för att öka den interna medvetenheten om klimatförändringsfrågor inom kommissionen.

4.2.2 Stöd för anpassning till klimatförändringar

Klimatförändringarnas ekologiska, sociala och ekonomiska effekter beräknas bli både lokalt specifika och förbundna med varandra. Anpassningsalternativen måste därför inrymma sådana komplikationer för att bli effektiva. Vidare måste anpassningen vara inriktad både på gradvisa förändringar i ordinära klimatförhållanden och klimatvariationer och extrema förhållanden.

Många av de länder eller grupper inom de länder som är mest sårbara för klimatförändringar är redan utsatta för påfrestningar när det gäller de nuvarande klimatvariationerna. Att ta itu med utsattheten för det nuvarande klimatet är därför en logisk första åtgärd för anpassning till klimatförändringar. EU kommer att stödja åtgärder för anpassning till det nuvarande klimatet och dess variationer, inklusive extrema förhållanden, för att stärka partnerländernas kunskaper och anpassningsförmåga för att ta itu med framtida klimatförändringar. Sårbarheten för dagens klimatförhållanden kan exempelvis minskas genom lämplig kostnadseffektiv anpassning i form av "no-regrets"-åtgärder, som är åtgärder som även påverkar icke klimatberoende stress fördelaktigt. Identifieringen av sådana alternativ inom berörda sektorer kommer att stödjas. I detta sammanhang kommer EU också att ge fortsatt stöd till bevarandet av ekosystem och miljövänlig förvaltning av naturresurser i partnerländerna för att kunna utnyttja möjliga synergieffekter mellan hållbar ekologisk, social och ekonomisk utveckling och anpassningsfrågor [42].

[42] Bevarandet av ekosystem och miljövänlig förvaltning av naturresurser kan också användas för begränsning i form av bevarande och upptag av kol.

För det andra är det mera sannolikt att specifika anpassningsåtgärder genomförs om de är förenliga med eller integrerade i regelverk som behandlar icke klimatberoende stress. EU kommer att stödja och främja integreringen av anpassningsfrågor och nationella handlingsplaner för klimatförändringar som redovisas i nationella meddelanden eller, i förekommande fall, nationella åtgärdsprogram för anpassning i strategiska ramar, t.ex. nationella strategier för hållbar utveckling och strategidokument för minskad fattigdom. Stöd kommer också att ges för utveckling av verktyg och kompetens för att integrera frågor om hantering av klimatrisker eller anpassning i den nationella och sektoriella planeringen. Vidare kommer ett brett engagemang från intressenternas sida att stödjas för att säkerställa att de formella insatserna är förenliga med de informella 'traditionella' åtgärderna mot de risker som klimatförändringarna utgör och därigenom bidra till utvecklingen av strategier där den gemensamma styrkan av strategisk uppsikt och lokalt kunnande/beslutsfattande kombineras.

EU kommer också att säkerställa samstämmighet eller komplementaritet mellan åtgärder som syftar till anpassning och åtgärder som är knutna till berörda sektorer för utvecklingssamarbete (t.ex. vatten, skogar, jordbruk, fiske, landsbygdsutveckling, hälsa och utbildning) för att förhindra insatser som kan öka sårbarheten (missanpassning). Eftersom människor och system av alla slag i allmänhet är mera sårbara för plötsliga upprivande förändringar än för gradvisa bör anpassningsalternativen också ta med katastrofberedskap och förebyggande av katastrofer i beräkningen.

Slutligen kan sårbarheten för klimatförändringar minskas genom planerad, föregripande anpassning. Konsekvensbedömningar av klimatförändringar och sårbarhet [43] utgör grunden för, och omfattar ibland, identifiering och bedömning av möjliga alternativ till föregripande anpassning [44]. Trots att betydande framsteg har gjorts på dessa områden krävs det dock ytterligare forskning och arbete med metoder för att minska klyftan mellan nuvarande kunskaper och behov inom det politiska beslutsfattandet.

[43] Konsekvensbedömningar av klimatförändringar baseras ofta på kvantitativa modeller där förhållandet mellan klimatvariationer och utvalda sektorer med miljöpåverkan analyseras.

[44] Alla anpassningsalternativ brukar inbegripa kompromisser som måste bedömas noggrant.

De vetenskapliga och tekniska kunskaperna av direkt betydelse för utvecklingsländerna för att stödja deras övergång till hållbarhet är knappa och bristfälliga och bör omgående förstärkas genom gemensam mobilisering av EU:s och utvecklingsländernas forskarsamfund. Klimatförändringen är en av prioriteringarna i det sjätte ramprogrammet för forskning (2002-2006) [45]. Forskning och vetenskapligt och tekniskt samarbete med utvecklingsländerna är därför viktiga instrument som unionen har till sitt förfogande för att genomföra denna strategi, och det sjätte ramprogrammet är ett medel för partnerländerna att utveckla kunskaper, verktyg och metoder av betydelse för klimatförändringsfrågan och frågan om planerad anpassning (motverkande eller föregripande). För att det vetenskapliga och tekniska samarbetet skall bli effektivt måste det ovillkorligen inriktas på de ekologiska, sociokulturella och ekonomiska villkoren i utvecklingsländerna.

[45] Det särskilda programmet för globala förändringar och ekosystem kommer att ha en budget på 700 miljoner euro, varav en betydande andel anslås till klimatförändringar.

Universitet och forskningsinstitut i partnerländerna uppmuntras därför att gå med i sina europeiska motsvarigheter och bilda forskningskonsortier som bidrar till utveckling av anpassningsstrategier och förståelse av vetenskapliga processer under utvecklingsländernas särskilda förhållanden, liksom motsvarande övervakningsverksamhet.

4.2.3 Stöd för begränsning

Partnerländerna kommer att behöva stöd för att förena sina legitima behov av ekonomisk utveckling med skyddet av miljön och hållbar användning av energi- och naturresurser. Även om begränsningsalternativ kan undersökas inom alla sektorer av ekonomin finns, när det gäller utvecklingsländerna, den största potentialen för minskade utsläpp genom begränsningsverksamhet, med positiva sidoeffekter beträffande hållbar utveckling, huvudsakligen på energiförsörjnings-, energianvändnings- och transportområdet. EU kommer därför att fortsätta med och förstärka sitt stöd för åtgärder med både uttrycklig och underförstådd potential (direkta och indirekta effekter) för att begränsa utsläppen av växthusgaser, med tonvikt på dessa tre områden. Begränsningsfrågorna måste dock integreras i alla sidor av gemenskapens nuvarande utvecklingsstöd för att möjliggöra en mindre kolintensiv ekonomisk tillväxt än annars, till alla länders fromma.

Även med hänsyn till kommissionens meddelande om energisamarbete med utvecklingsländerna [46] och det energiinitiativ som unionen föreslagit med anledning av världstoppmötet om hållbar utveckling kommer EU att använda alla tekniska och institutionella alternativ, bl.a. energieffektivitet och förnybar energi. Detta uppnås genom att etablera partnerskap med utvecklingsländernas regeringar för att hjälpa till med utvecklingen av en hållbar energipolitik och ge råd om finansieringsmöjligheter från olika källor (stöd från bidragsgivare som kompletteras med banklån och kapitalinvesteringar från staten och den privata sektorn). Partnerskapen kan också leda till att det skapas nationella eller regionala initiativ till uppbyggnad av energikapacitet som fungerar vid utveckling och genomförande av nationell och regional energipolitik.

[46] KOM(2002) 408 slutlig.

När det gäller klimatförändringar kommer EU, när det är det bästa alternativet för hållbar utveckling, att främja teknik för förnybar energi och energieffektivitet. Med ledning av sina erfarenheter av vetenskapligt och tekniskt samarbete med partnerländerna på områden av direkt betydelse för klimatförändringar kommer EU också att stödja forskning om alternativa bränslen, t.ex. biobränslen, naturgas, se till att resultaten sprids och främja nord-sydligt forskningssamarbete.

Transportinvesteringar bidrar till ekonomisk tillväxt, underlättar handeln och minskar fattigdomen genom att möjliggöra rörlighet för personer och varor. När unionen stöder partnerländerna vid utvecklingen av deras transportpolitik, strategier, transporttjänster och infrastruktur uppmuntrar den och hjälper till med bedömningen av de långsiktiga konsekvenserna av utsläpp av växthusgaser från de olika transportsätten, t.ex. om det skulle vara möjligt och hållbart att för godstransport använda sätt som släpper ut mindre växthusgas, exempelvis järnvägar eller inre vattenvägar. Allmänna transporter i stadsområden är en stor källa till utsläpp av växthusgaser och behöver angripas från flera håll. EU kommer att främja exempelvis användning av icke-motoriserade transporter, utveckling av ren och effektiv kollektivtrafik och tillhandahållandet av lämplig infrastruktur, upprätthållande av nationella bestämmelser om trafiksäkerheten hos fordon, förbättrad trafikstyrning och lämpligt underhåll av infrastruktur, i synnerhet vägar. Dessa "no-regrets"-åtgärder är till gagn både för transportanvändarna och klimatförändringsfrågorna och kan om möjligt kompletteras med införandet av kollektivtrafiksystem. Ett gradvis införande av grundläggande ekonomiska instrument, t.ex. avgifter för användning av infrastruktur och energiskatt, skulle bidra till att styra efterfrågan mot mindre energiintensiva transportsätt och utgöra ytterligare en finansieringskälla för investeringar i dessa transportsätt.

Hållbara energisystem och hållbara yttransporter är prioriteringar i det sjätte ramprogrammet för forskning (2002-2006), inbegripet förnybara energikällor, energisparande och energieffektivitet, alternativa motorbränslen och miljövänliga transportsystem.

I sitt framtida stöd för energi och transporter i utvecklingsländerna kommer EIB att överväga hållbarare energi och transportsätt.

EU kommer att bidra till att de viktigaste hindren för genomförande av begränsningsåtgärder identifieras och undanröjs. Exempel på hinder är bristen på tillgängligt kapital och bristen på finansiering till låg ränta, informationsklyftan som hindrar val av rätt teknik, bristen på tillgång till den senaste tekniken och småskaligheten hos många projekt.

Ovanstående hinder är definitivt också av betydelse för genomförandet av projekt som kan komma i fråga inom ramen för mekanismen för ren utveckling. Denna projektbaserade mekanism upprättades genom Kyotoprotokollet och har som dubbelt syfte att bidra till slutmålet i FN:s ramkonvention om klimatförändringar och hjälpa utvecklingsländerna att uppnå en hållbar utveckling. I praktiken gör mekanismen det möjligt för industriländer med utsläppsmål för växthusgaser att få tillgodohavanden för utsläppsrätter genom att investera i utsläppsminskning i utvecklingsländer, dvs. de kan dra fördel av de lägre kostnaderna för utsläppsminskning i utvecklingsländerna. De kan därefter använda de utsläppsrätter de har till godo för att delvis uppnå sina egna mål för minskade utsläpp. I själva verket gör detta mekanismen för ren utveckling till ett ekonomiskt incitament till att miljöinrikta utländska direktinvesteringar. Mekanismen för ren utveckling skall huvudsakligen handhas av den privata sektorn och väntas bli ett bra sätt att överföra ren och modern teknik till utvecklingsländerna samtidigt som den medför verkliga utvecklingsvinster.

Mekanismen för ren utveckling är ett marknadsanpassat instrument, och det föreskrivs i Marrakechavtalet att verksamhet inom mekanismen för ren utveckling inte bör resultera i att det offentliga utvecklingsbiståndet (ODA) avleds. Eftersom mekanismen för ren utveckling drivs av den privata sektorn är det sannolikt att verksamhet inom ramen för denna först föreslås i de längst komna utvecklingsländerna, där det finns en potential för begränsning av växthusgaser till lägsta kostnad, och där den privata sektorn har en relativ fördel av mindre osäkerhet eller färre icke-kommersiella risker. I detta sammanhang kan det förutsägas att varken kapital, utveckling eller det sociala området kommer att vara prioriterade mål för den privata sektorn. Följaktligen kan det bli nödvändigt med en viss offentlig finansiering för att säkerställa att dessa frågor blir lösta och att en jämn geografisk spridning av projekten inom ramen för mekanismen för ren utveckling kan garanteras. Ett viktigt steg i den riktningen kan vara att använda offentligt utvecklingsbistånd för utarbetande av projekt, bl.a. kapacitetsuppbyggnad i värdländer under utveckling. För att stimulera utvecklingen av projekt inom ramen för mekanismen för ren utveckling i de minst utvecklade länderna, där den offentliga sektorn har relativa fördelar jämfört med den privata sektorn, och där ytterligare samhällsekonomiska vinster kan väntas av ett sådant projekt, särskilt i form av minskad fattigdom, kan offentligt utvecklingsbistånd också användas för att finansiera kostnaderna för sådana projekt [47] I alla händelser skall offentligt utvecklingsbistånd inte användas för finansiering av förvärvet av utsläppsrätter inom mekanismen för ren utveckling [48].

[47] En uppförandekod för EU för användning av offentligt utvecklingsbistånd för finansiering av verksamhet inom mekanismen för ren utveckling bör utarbetas. I denna uppförandekod skall det tydligt anges att det värde som härrör från den del av utsläppsrätterna som genererats genom ett projekt inom mekanismen för ren utveckling som stötts av ett offentligt utvecklingsbistånd antingen skall 'återinvesteras' i samma projekt (för att behålla de extra samhällsekonomiska vinsterna) eller ges till värdlandet.

[48] Rådets (miljöfrågor) slutsatser av den 6 oktober 1998, rådets (miljöfrågor) slutsatser av den 11 november 1999.

4.2.4 Kapacitetsutveckling

Med tanke på partnerländernas sårbarhet för de negativa effekterna av klimatförändringar och de tilltagande utsläppen av växthusgaser i dessa länder är det väsentligt att utveckla deras kapacitet för genomförandet av såväl FN:s ramkonvention om klimatförändringar som Kyotoprotokollet om de globala ansträngningarna att bekämpa klimatförändringar skall bli meningsfulla. Det är också viktigt att de deltar fullt ut i de internationella förhandlingarna, särskilt med tanke på framtida förhandlingar om utvecklingsländernas eventuella åtaganden inom ramen för Kyotoprotokollet.

Kapacitetsutveckling handlar om att förbättra den övergripande organisationens effektivitet och förmåga att fungera och även förmåga till anpassning. Både den offentliga och den privata sektorn, och även det civila samhället, kommer att bli föremål för kapacitetsutvecklingsinitiativ för att öka medvetenheten om klimatförändringsproblemet, de möjligheter som erbjuds inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar och Kyotoprotokollet i form av ekonomiskt och tekniskt bistånd, tekniköverföring och investeringspotential genom verksamhet inom mekanismen för ren utveckling, för att hjälpa partnerländerna att fullfölja sina åtaganden. I den kapacitetsutveckling som sker inom denna ram bör även synergieffekterna mellan FN:s ramkonvention och, i förekommande fall, andra multilaterala miljöavtal utnyttjas maximalt.

Uppmärksamhet kommer särskilt att ägnas åt att stärka den vetenskapliga och tekniska kapaciteten i utvecklingsländerna genom att utnyttja synergieffekterna och komplementariteten hos sådana forskningsinstrument som mobilitetskomponenten i det sjätte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling och kapacitetsuppbyggnad med stöd av instrumenten för yttre förbindelser, t.ex. EDF, Meda och ALA-förordningen.

4.3 Vägledande strategiska åtgärder för EU:s partnerländer

Även om prioriteringarna för utveckling bör formuleras av länderna själva för att främja nationellt ansvarstagande för utvecklingsprocessen finns det flera fördelar med att fastställa vägledande åtgärdsstrategier mot klimatförändring för EU:s partnerländer. För det första kan de utgöra en lämplig utgångspunkt för eventuella diskussioner med partnerländerna om deras särskilda behov för att klara av klimatförändringar. För det andra kan de utgöra ett verktyg för att identifiera möjligheter att utnyttja synergieffekterna med pågående projekt/program inom närstående sektorer, t.ex. bevarandet av skogar/hållbar förvaltning av naturresurser, transport, energi och landsbygdsutveckling. För det tredje kan de ge vägledning vid val av projekt som skall finansieras via övergripande/tematiska budgetposter som gemenskapens budgetpost "Miljö i utvecklingsländer och Tropiska skogar". För det fjärde kan de förstärka samordningen/komplementariteten mellan gemenskapens, medlemsstaternas och andra givares åtgärder ytterligare. För det femte kan de identifiera länder för vilka en integrerad klimatstrategi, dvs. där anpassningsåtgärder knyts ihop med åtgärder för begränsning och/eller bevarande, kan vara relevant.

Ett första försök att identifiera sådana möjliga åtgärdsstrategier för EU:s partnerländer återfinns i bilaga II. Detta vägledande arbete har gjorts i två etapper. Den första syftade till att fastställa indikatorer för ländernas sårbarhet för klimatförändringar och deras relativa bidrag till, och begränsning av, problemet. Följande indikatorer har valts ut: a) socio-ekonomisk anpassningsförmåga, b), c) fysisk anpassningsförmåga, d) beräknade negativa effekter på skördar, e) särskilt katastrofdrabbade länder, f) länder som drabbats av ökenspridning/markförstörelse, g) koldioxidutsläpp h) koldioxidutsläpp per capita, i) skogsareal i km2 och j) frivilligt intresse för utsläppsmål eller annat åtagande.

I den andra etappen har dessa indikatorer utgjort grunden för ett vägledande val av följande åtgärdsstrategier: i) anpassning, ii) begränsning och iii) bevarande/hållbar förvaltning av ekosystem. Denna andra etapp styrdes av angelägenheten av att prioritera ländernas sårbarhet för klimatförändringar, med större vikt vid indikatorerna för denna sårbarhet (a-f) och därigenom anpassning. (Se bilaga II för närmare uppgifter om indikatorerna och urvalsprocessen.)

Det bör dock påpekas att dessa vägledande åtgärdsstrategier, eftersom de endast är avsedda som vägledning, förvisso inte utesluter att ett land fastställer en ytterligare prioritering och får utvecklingsbistånd för denna. Dessa vägledande åtgärdsstrategier bör omprövas regelbundet, i synnerhet till följd av resultaten av de framtida förhandlingarna för den andra åtagandeperioden.

Bilagor

BILAGA I: HANDLINGSPLAN

De fyra strategiska prioriteringar som fastställs i föregående strategi omsätts här i åtgärder, tillsammans med uppgifter om de berörda enheterna.

I. Höjning av klimatförändringarnas politiska profil, både i dialog och samarbete

Åtgärder:

- Klimatförändringarna sätts regelbundet på dagordningen för politiska möten på hög nivå som rör utveckling (KOM-partnerländer-medlemsstaterna-icke-statliga organisationer).

- Ett gemensamt dokument om klimatförändringar i samband med utveckling utarbetas tillsammans med andra berörda biståndsorgan (KOM).

a) Med partnerländerna

Åtgärder:

- Detta meddelande förs upp på framtida dagordningar för AVS-EG:s ministerråd, den gemensamma parlamentariska församlingen och andra samråd på hög nivå inom ramen för gemenskapens övriga samarbetsavtal för framläggning och övervakning av handlingsplanen (medlemsstaterna-KOM).

- Miljödialogen mellan EU, i synnerhet kommissionens delegationer/medlemsstaternas representationer, och partnerländerna förstärks, med detta interna arbetsdokument och handlingsplanen i detta som grund (medlemsstaterna-KOM-partnerländerna).

- Vid genomförande av rekommendationerna från världstoppmötet i Johannesburg, i synnerhet de som rör vatten och EU:s energiinitiativ samt de likasinnades koalition för främjande av förnybar energi. De säkerställs full överensstämmelse med denna handlingsplan (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges åt integreringen av klimatförändringsfrågan (särskilt med avseende på anpassning), nationella handlingsplaner för klimatförändringar och, i förekommande fall, nationella åtgärdsprogram för anpassning i strategiska ramar, t.ex. nationella strategier för hållbar utveckling och strategidokument för minskad fattigdom (partnerländerna-medlemsstaterna-multilaterala biståndsgivare-KOM).

- Klimatförändringsfrågorna integreras i granskningen av landstrategidokument och regionstrategidokument, i synnerhet nya initiativ från partnerländerna för särskilda insatser i samband med klimatförändringar (partnerländerna-KOM).

- Klimatförändringsfrågorna integreras i granskningen av nationella/regionala vägledande program (partnerländerna-KOM).

- Inrättandet av en kommitté med flera intressenter för att bedöma pågående verksamhet och fastställa prioriteringar för åtgärder stöds i respektive partnerland och region (partnerländerna-medlemsstaterna-KOM).

- Målgruppen för gemenskapens slutgiltigt godkända handbok om integrering av miljöaspekterna utvidgas så att den kan användas av partnerländerna (KOM).

- Stöd ges till regionala initiativ för att definiera centrala genomförandefrågor för regionerna/länderna, för att utarbeta land- och regionstrategier och för att utbyta erfarenheter och utveckla metoder (t.ex. med hjälp av arbetsgrupper) (medlemsstaterna-KOM).

b) Inom gemenskapen

* Integrering av klimatförändringsfrågorna i de strategiska ramarna

Åtgärder:

- Klimatförändringsfrågan integreras på ett bättre sätt i gemenskapens och medlemsstaternas övriga externa och interna politik med eventuella externa effekter på partnerländerna (medlemsstaterna-KOM).

- Klimatförändringsfrågan integreras på ett bättre sätt i andra sektorers politik för utvecklingssamarbete (energi, transport, forskning och teknik, vattenförvaltning, landsbygdsutveckling, handel, det civila samhällets engagemang, institutionellt stöd, hälso- och sjukvård, jämställdhet, utbildning, skogar, fiske, utveckling av den privata sektorn) (medlemsstaterna-KOM).

- Konkreta checklistor utarbetas för att projekten skall bli förenliga med klimatförändringsmålen. (KOM)

- Ett användarvänligt analysverktyg tas fram för att fastställa projektens potential beträffande växthusgaser på operativ nivå (KOM) och tillhandahålls, inom ramen för användning och genomförande av den godkända handboken om integrering av miljöaspekterna, till samtliga delegationer och enheter (KOM)

- Förslaget till handbok om integrering av miljöaspekterna godkänns slutgiltigt och kan används i praktiken (KOM).

- Handboken om integrering av miljöaspekterna används i praktiken (medlemsstaterna-KOM).

- Särskild utbildning ges, på grundval av detta dokument och handboken om integrering av miljöaspekterna, till dem som ansvarar för projekten och programmen (KOM).

- En hjälptjänst för miljöfrågor inrättas för att bistå kommissionens huvudkontor och delegationer och planerare (KOM).

- Ett expertnätverk för klimatförändring/multilaterala miljöavtal/miljön inrättas vid kommissionens huvudkontor och delegationer (KOM).

- Ett dokument som sammanfattar förpliktelserna i FN:s ramkonvention om klimatförändringar, Kyotoprotokollet och andra multinationella miljöavtal sammanställs och distribueras till alla delegationer och inom huvudkontoret (KOM).

- Dialogen mellan gemenskapen och EIB förstärks genom inrättandet av en arbetsgrupp för klimatförändringar, för att säkerställa att klimatförändringarna beaktas i EIB:s finansieringsinstrument och vid planeringen och genomförandet av dess verksamhet, i synnerhet i fråga om energi-, transport- och vattensektorerna (KOM-EIB).

- Genomförandet av denna handlingsplan övervakas (medlemsstaterna-KOM).

- Tillräckliga resurser inom ramen för nuvarande budget och mänskliga resurser tilldelas på kommissionsnivå (huvudkontor och delegationer) för att de åtgärder som tilldelats kommission i denna handlingsplan skall kunna genomföras helt (KOM).

- Ett särskilt märkningssystem för identifiering av projekt som rör klimatförändringar på grundval av det märkningssystem som OECD:s kommitté för utvecklingsbidrag antagit för multilaterala miljöavtal, införs i kommissionens utvecklingsdatabas för att underlätta fullgörandet av rapporteringsskyldigheter och öka gemenskapsåtgärdernas synlighet i alla internationella forum och partnerländer (KOM).

* Samordning och samstämmighet

Åtgärder:

- En förmedlingsmekanism (clearing-house mechanism) för verksamhet som rör klimatförändringar inrättas på unionsnivå för att analysera och sprida information om det omfattande stöd som gemenskapen och medlemsstaterna lämnar till partnerländerna, i syfte att förbättra samordningen mellan projekt och program som bidrar till genomförandet av ramkonventionen och Kyotoprotokollet och lägga grunden till förbättrad kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländerna (medlemsstaterna-KOM-Europeiska miljöbyrån).

- Planeringen av program som rör klimatförändringar och verksamhet i samband med utveckling samordnas på gemenskapsnivå (ur politisk, teknisk, geografisk och ekonomisk synvinkel) (medlemsstaterna-KOM).

- För att samordna och genomföra rekommendationerna i denna handlingsplan anordnas regelbundet möten mellan medlemsstaterna och flera intressenters expertgrupper (KOM-medlemsstaterna-partnerländerna-intressenter).

- Feedback från diskussionerna om klimatrelaterade frågor med partnerländerna på bilateral och multilateral nivå skall beaktas vid genomförandet av denna handlingsplan för att ytterligare stärka EU:s ställning i förhandlingarna om klimatförändringar (KOM).

- Samordningen mellan gemenskapen och övriga multilaterala biståndsgivare förbättras genom bättre informationsutbyte beträffande programmen och ökad samarbetsverksamhet (KOM-multilaterala biståndsgivare).

- Synergieffekterna på gemenskapsnivå mellan olika handlingsplaner för utveckling inom ramen för olika multinationella miljöavtal och andra internationella initiativ (ökenspridning, biologisk mångfald, skogar, vatten etc.) undersöks (KOM).

II. Anpassningsstöd

* Forskning om effekter, sårbarhet och anpassning

Åtgärder:

- Stöd ges till forskning om effekter, sårbarhet och riskbedömning, inbegripet sektorspecifika och integrerade bedömningar [49], med särskild tonvikt på andra typer av klimatvariationer och hur ofta det förekommer extrema klimatförhållanden och hur svåra de är (medlemsstaterna-KOM).

[49] Exempelvis sektorerna för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk. Vid en integrerad bedömning av vattenresurserna skulle vattenanvändningen i flera sektorer och samverkan inom dessa undersökas.

- Stöd ges till förbättring av verktygen för integrerad bedömning, inklusive riskbedömning, för att undersöka samverkan mellan komponenterna i naturliga system och system som skapats av människor och följderna av olika politiska beslut (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till forskning för utveckling och bedömning av anpassningsstrategier och anpassningsåtgärder, beräkning av ändamålsenligheten och kostnaderna för anpassningsalternativ och identifiering av olika möjligheter och hinder för anpassning i olika regioner, länder och befolkningar, inklusive metoder för detta (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till bedömning av möjligheterna att inkludera vetenskapliga uppgifter om effekter, sårbarhet och anpassning i beslutsprocesser, riskhantering och initiativ till hållbar utveckling (medlemsstaterna-KOM).

- Universitet och forskningsinstitut i partnerländerna uppmuntras att gå med i europeiska forskningskonsortier för att bidra till övervakningsverksamhet, förståelsen av vetenskapliga processer och utvecklingen av anpassningsstrategier (medlemsstaterna-KOM).

* Integrering av anpassningsfrågor i strategiska ramar och nationell och sektoriell planering

Åtgärder:

- Anpassningsåtgärdernas samstämmighet och komplementaritet med åtgärder inom berörda sektorer (vatten, jordbruk, skogar, fiske, landsbygdsutveckling, hälsa, utbildning) befordras för att förhindra åtgärder som är missanpassade (åtgärder som ökar sårbarheten) till klimatförändringar (partnerländerna-medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges i lämpliga fall för att knyta samman anpassningsåtgärderna med frågor som rör katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd och katastrofberedskap (partnerländerna-medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till integrering av hanteringen av klimatrisker i planeringsprocessen för alla nationella enheter/organ med ansvar för långsiktiga investeringar, t.ex. infrastruktur (medlemsstaterna-KOM-EIB).

- Stöd ges till inrättande av en mekanism för ökat samarbete mellan nationella enheter/organ med ansvar för planering i partnerländerna (partnerländerna-medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till god offentlig förvaltning och uppbyggnad av mänsklig och institutionell kapacitet för att säkerställa stabila och effektiva institutioner och därmed stärka partnerländernas anpassningsförmåga och minska deras sårbarhet för klimatförändringar (KOM).

* Förbättring av och stöd för anpassningspolitik/-strategier och åtgärder med direkt eller indirekt anknytning till det nuvarande klimatet och dess variationer, inklusive extrema förhållanden, för att stärka partnerländernas kunskaper och anpassningsförmåga så att de kan hantera framtida klimatförändringar.

Åtgärder:

- Anpassningsalternativ för att minska den nuvarande sårbarheten för klimatet, särskilt "no-regrets"-alternativ [50], identifieras (KOM-medlemsstaterna).

[50] Åtgärder som är till nytta även när det gäller icke-klimatberoende stress.

- Pilotprojekt för anpassning befordras och stöds i dialog med partnerländerna till följd av deras egna anpassningsfrågor och prioriteringar (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till ökad övervakning av vektorburna sjukdomar (medlemsstaterna-partnerländerna-KOM-multilaterala biståndsgivare-icke-statliga organisationer).

- Stöd ges till utveckling/förbättring av regler och standarder för byggnader, bostäder och annan infrastruktur, t.ex. vägar, broar (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges på alla berörda nivåer för kapacitetsuppbyggnad och utbildning för övervakning, bedömning och datainsamling och även för användning av data och metoder som utarbetats genom relevanta internationella program som GFC:s nätverk Global Land Cover 2000 (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till kapacitetsuppbyggnad för utveckling och underhåll av infrastruktur, nätverk och kompetens för miljöövervakning och miljöberäkningar, i samstämmighet med unionens planerade bidrag till observationssystem för global klimatförändring och EG/ESA:s GMES-initiativ för global övervakning av miljö och säkerhet (KOM-medlemsstaterna).

- Stöd ges till utbildning och verksamhet för att öka medvetenheten om anpassning för att förbättra kunskaperna och höja allmänhetens medvetenhet om anpassning och därigenom stärka allmänhetens anpassningsförmåga (medlemsstaterna-KOM).

- Skapandet av lokala intressegrupper gynnas för att säkerställa att formella insatser för handhavande av de risker som klimatförändringarna utgör är förenliga med informella åtgärder på detta område och därigenom bidra till utvecklingen av strategier där den gemensamma styrkan av strategisk uppsikt och lokalt kunnande/beslutsfattande kombineras (medlemsstaterna-KOM-partnerländerna-icke-statliga organisationer).

- Stöd ges till kapacitetsuppbyggnad för utarbetande och genomförande av nationella eller regionala program som har att göra med anpassning till klimatförändringar (partnerländerna-medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till de minst utvecklade ländernas utarbetande/uppdatering av nationella åtgärdsprogram för anpassning i strategiska ramar (partnerländerna-medlemsstaterna-KOM)

* Fortsatt stöd för anpassning genom bevarande av skogar och/eller hållbar förvaltning av ekosystem och naturresurser i partnerländerna

Åtgärder:

- Stöd ges till utveckling av politik/strategier och stödjande databaser för bevarande av skogar och/eller hållbar förvaltning av skogar, vatten och ekosystem i kustområden, liksom för markanvändning och biologisk mångfald, där klimatförändringsfrågan är helt integrerad, för att dra nytta av synergierna mellan hållbar ekologisk, social och ekonomisk utveckling och anpassningsfrågor eller åtminstone förhindra åtgärder som motverkar anpassningsfrågan (missanpassning) (medlemsstaterna-multilaterala bidragsgivare-KOM).

- Åtgärder för att minimera utsläpp av växthusgaser från markanvändning utformas tillsammans med åtgärder för att minimera negativa klimateffekter (medlemsstaterna-KOM).

III. Stöd för begränsning

* Integrering

Åtgärder:

- Partnerländerna uppmuntras att utveckla en strategi för begränsningsåtgärder, i synnerhet inom energi- (inbegripet energianvändning) och transportsektorerna (medlemsstaterna-KOM).

- För de partnerländer/regioner som så önskar, koncentreras det ekonomiska stödet för utformningen och genomförandet av energipolitik på samverkan. Medel avsätts också för att främja nätverksarbete mellan energiorgan i EU och motsvarande organ (som redan finns eller som kommer att upprättas) i utvecklingsländerna (KOM).

- En strategisk miljöbedömning/miljökonsekvensbedömning, där det ingår en särskild klimatförändringsdel, bedrivs systematiskt för program och projekt, inklusive utvecklingen av verktyg för sådana bedömningar (medlemsstaterna-KOM).

- En systematisk genomgång av projekten görs för att identifiera ytterligare projektdelar eller investeringar som skulle ge extra fördelar med avseende på klimatförändringar (medlemsstaterna-KOM).

- Energieffektivitetsmål ingår systematiskt i programmen och projekten för utvecklingsbistånd inom energisektorn (KOM).

- Inom ramen för landstrategidokumenten och de nationella vägledande programmen ägnas särskild uppmärksamhet till att om möjligt stödja identifiering och genomförande av "no-regrets"-åtgärder, t.ex. utökning av kollektivtrafiksystem (väg till järnväg), förbättring av fordonens effektivitet genom underhålls- och besiktningsprogram, bättre trafikstyrning, vägbeläggning, anläggning av rörledningar för bränsle, tillhandahållande av infrastruktur för icke-motoriserade transporter, ökad användning av bioetanol och naturgas (medlemsstaterna-KOM-partnerländerna).

- Lämpliga interna förfaranden och verktyg utvecklas för att kunna tillvarata tillfällen där förnybar energi är ett ekonomiskt tilltalande alternativ med livscykel som utgångspunkt (KOM-medlemsstaterna).

- Klimatförändringsfrågorna integreras i konsekvensbedömningar beträffande hållbarhet (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till att miljöinrikta exportkrediter, bl.a. genom att genomföra OECD:s rekommendation om gemensamma miljöstrategier och statsstödda exportkrediter. Sätt att förstärka klimatdimensionen i exportagenturernas verksamhet undersöks och exportkrediter som bidrag till genomförandet av mekanismen för ren utveckling gynnas (medlemsstaterna-KOM).

* Stöd till verksamhet inom mekanismen för ren utveckling i partnerländerna genom offentlig finansiering, särskilt i de minst utvecklade länderna, där den privata sektorn inte har några relativa fördelar och där ytterligare samhällsekonomiska vinster kan väntas

Åtgärder:

- Ett antal indikatorer tas fram, på grundval av UNDP:s index för mänsklig utveckling (Human Development Index) för att identifiera de berörda partnerländerna och de förväntade positiva sidoeffekterna (minskad fattigdom i samband med hållbar utveckling) (KOM).

- Stöd ges till utarbetandet av en uppförandekod för EU för användning av offentligt utvecklingsbistånd för finansiering av verksamhet inom mekanismen för ren utveckling. I denna uppförandekod skall det tydligt anges att det värde som härrör från den del av utsläppsrätterna som genererats genom ett projekt inom mekanismen för ren utveckling som stötts av ett offentligt utvecklingsbistånd antingen skall 'återinvesteras' i samma projekt (för att behålla de extra samhällsekonomiska vinsterna) eller ges till värdlandet. (medlemsstaterna-KOM).

- Medvetenheten ökas och kapaciteten utvecklas inom den privata sektorn i partnerländerna för att bygga upp partnerskap med gemenskapens investerare för verksamhet inom mekanismen för ren utveckling (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges för att skapa ett gynnsamt klimat för genomförande av mekanismen för ren utveckling (ökad medvetenhet, anknytning till en nationell strategi för klimatförändringar eller den nationella strategin för hållbar utveckling, regelverk och administrativa förfaranden för val/godkännande av projekt inom mekanismen för ren utveckling och även val av en kontaktpunkt för denna, spridning av teknikinformation för vidare spridning...) (medlemsstaterna-KOM).

* Tekniköverföring och forskning

Åtgärder:

- Forskning för demonstration av innovativ och ren teknik som motsvarar partnerländernas behov och bidrar till begränsningssatsningar uppmuntras (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till forskning som rör utveckling och bättre användning av alternativa bränslen (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till utveckling av nationella-regionala initiativ till uppbyggnad av energikapacitet (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till kapacitetsuppbyggnad för miljövänlig teknik och nyttigheter (medlemsstaterna-KOM).

- Informationsflödet för tekniska parametrar, ekonomiska aspekter och miljöaspekter för miljövänlig teknik mellan olika intressenter underlättas, för att förbättra utveckling och överföring av miljövänlig teknik (KOM-medlemsstaterna-icke-statliga organisationer).

- Stöd ges till identifiering av hinder för tekniköverföring och åtgärder för att ta itu med dessa hinder med hjälp av sektoranalyser (KOM-medlemsstaterna-partnerländerna).

- Förhandlingar förs med partnerländerna inom ramen för den utvecklingsagenda som antogs i Doha och regionala handelsavtal om att minska/avskaffa tullar och icke-tariffära handelshinder för miljövaror och miljötjänster (KOM-medlemsstaterna-partnerländerna).

- Stöd ges till systematisk genomgång av resultaten av unionens forskning och teknikutveckling, med särskild tonvikt på EU:s och utvecklingsländernas gemensamma forskningsverksamhet, i syfte att om möjligt sprida dessa och testa pilotteknik, metoder och begrepp i länder som inte är upptagna i bilaga I (medlemsstaterna-KOM-partnerländerna).

- Universitet och forskningsinstitut i partnerländerna uppmuntras att gå med i europeiska forskningskonsortier för att bidra till övervakningsverksamhet, förståelsen av vetenskapliga processer och utvecklingen av begränsningsstrategier (medlemsstaterna-KOM-partnerländerna).

IV. Kapacitetsutveckling

Särskilda åtgärder för kapacitetsutveckling i samband med föregående strategiska prioriteringar förtecknas under motsvarande avsnitt.

* Ökad medvetenhet hos allmänheten i partnerländerna

Åtgärder:

- Stöd ges till utveckling och genomförande av utbildningsprogram och program för att öka allmänhetens medvetenhet (t.ex. studiegrupper, utbildningskurser) eller informationskampanjer om klimatförändringar och effekterna av dessa (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till tillhandahållande av information om åtgärder för begränsning och anpassning och teknisk rådgivning om förbättring av energieffektiviteten på leverans- och konsumtionsnivå (medlemsstaterna-KOM).

- Bred tillgång ges till databaser över ekosystemens tillstånd och förändringar via media och, i lämpliga fall, Internet (medlemsstaterna-KOM-EEA-icke-statliga organisationer).

* Utveckling av mänsklig och institutionell kapacitet i partnerländerna för genomförande av FN:s ramkonvention om klimatförändringar och Kyotoprotokollet

Åtgärder:

- Stöd ges till utveckling och genomförande av program för att öka de nationella tjänstemännens medvetenhet om utmaningar och möjligheter till följd av FN:s ramkonvention och Kyotoprotokollet (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till identifiering av ländernas och regionernas särskilda behov för genomförande av FN:s ramkonvention och Kyotoprotokollet (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till utarbetandet av nationella meddelanden, inbegripet förteckningar, begränsningsverksamhet, metoder för systematisering av uppgifter och statistik, särskilt med tanke på förhandlingarna inför den andra åtagandeperioden (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till utveckling av förhandlingskunskaper för deltagande i den internationella processen för FN:s ramkonvention och Kyotoprotokollet (medlemsstaterna-KOM).

- Maximerade synergieffekter mellan FN:s ramkonvention om klimatförändringar, Kyotoprotokollet och andra multinationella miljöavtal, särskilt FN-konventionerna om ökenspridning och biologisk mångfald, uppmuntras (medlemsstaterna-KOM).

- Stöd ges till förstärkning (ur politisk och teknisk synvinkel) av en kontaktpunkt för klimatförändringar i varje partnerland (medlemsstaterna-KOM).

BILAGA II: VÄGLEDANDE STRATEGISKA ÅTGÄRDER FÖR EU:S PARTNERLÄNDER

>Plats för tabell>

Indikatorer för anpassnings-, begränsnings- och bevarandebehov

A: Svag socioekonomisk anpassningsförmåga (Källa: UNCTAD http://www.unctad.org/en/pub/ ldcprofiles2001.en.htm).

B: Svag fysisk anpassningsförmåga: Medlem i AOSIS (Alliansen av små östater) (Källa: SIDSnet http://www.sidsnet.org/aosis/ )

C: Svåra negativa effekter av stigande havsnivåer i andra stater än små östater under utveckling (c* extremt negativa) (Källa: CGIAR:s årsrapport 2000, s. 14).

D: Svåra negativa effekter på skördar på grund av klimatförändring (Källa: CGIAR:s årsrapport 2000, s. 12).

E: De 15 samarbetsländer som drabbats hårdast av naturkatastrofer sedan 1990 (beräknat på grundval av uppgifter EM-DAT, CRED, universitetet i Louvain, Belgien och Världsbanken). Dessa 15 länder har ett högre förhållande mellan det kumulativa antal av befolkningen som drabbats av naturkatastrofer 1990-2001 och den totala befolkningen.

F: Drabbade partnerländer som har lämnat in rapporter till kommittén för granskning av genomförandet av FN:s konvention om bekämpning av ökenspridning.

G: Bland de 15 partnerländerna med de största koldioxidutsläppen.

H: Bland de 15 partnerländerna med de största koldioxidutsläppen per capita.

I: Länder med en skogsareal överstigande 200 000 kvadratkilometer.

J: Länder som är intresserade av bli upptagna i bilaga I eller av annat åtagande.

Identifiering av vägledande strategiska åtgärder

Anpassning: Med hänsyn till partnerländernas större sårbarhet för de negativa effekterna av klimatförändringar, har denna åtgärdsstrategi prioriterats. Detta visar sig i att alla de länder som har minst en av indikatorerna för sårbarhet för klimatförändringar (A,B,C,D,E) har valts ut för anpassning. Givetvis skiljer sig sårbarheten för klimatförändringar från det ena landet till det andra, och de utvalda indikatorerna försöker spegla denna realitet.

Begränsning: De partnerländer som svarar för betydande utsläpp av koldioxid, som har relativt höga koldioxidutsläpp per capita, eller som har visat sig intresserade av att frivilligt minska utsläppen eller göra andra åtaganden har valts ut för begränsning. För några av dessa länder kan en integrerad klimatstrategi, dvs. där begränsningsåtgärder knyts ihop med anpassningsåtgärder, också vara relevant.

Bevarande/hållbar förvaltning av ekosystem: De partnerländer som har stora kolförråd i skogar har valts ut bevarande/hållbar förvaltning av ekosystem. För några av dessa länder kan en integrerad klimatstrategi, dvs. där åtgärder för bevarande knyts ihop med anpassningsåtgärder, också vara relevant.

En integrerad klimatstrategi kan eventuellt framhållas särskilt för de länder som valts ut för alla de tre åtgärdsstrategierna. Dessa länder är Argentina, Brasilien, Indien, Indonesien, Kina, Mexiko och Venezuela.

Det bör dock påpekas att dessa vägledande åtgärdsstrategier, eftersom de endast är avsedda som vägledning, förvisso inte utesluter att ett land fastställer en ytterligare prioritering och får utvecklingsbistånd för detta. Dessa vägledande åtgärdsstrategier bör omprövas regelbundet, i synnerhet till följd av resultaten av de framtida förhandlingarna för den andra åtagandeperioden.

BILAGA III: UPPGIFTER OM VETENSKAPEN OM KLIMATFÖRÄNDRINGAR OCH BERÄKNADE EFFEKTER AV DESSA [51]

[51] IPCC:s tredje översiktsrapport (2001).

Tidigare trender

* Koncentrationen av koldioxid i atmosfären har ökat med 31 % sedan 1750, från 280 miljondelar (ppm) till idag 367 ppm. Den nuvarande koldioxidkoncentrationen har inte varit högre under de föregående 420 000 åren och har sannolikt inte varit högre på 20 miljoner år.

* Jordens genomsnittstemperatur har ökat med 0,6 °C sedan 1861. 1990-talet var troligen det varmaste årtiondet och 1998 det varmaste året sedan 1861. Uppgifter om trädens årsringar, korallrev och iskärnor och historiska register visar att 1900-talet sannolikt var det århundrade som hade den största temperaturökningen av alla de senaste 1000 åren. I IPCC:s tredje översiktsrapport finns nya, starkare belägg för att merparten av den uppvärmning som iakttagits under de senaste 50 åren beror på mänsklig verksamhet.

* De genomsnittliga havsnivåerna har stigit med 10 - 20 cm. Snötäcket har sedan slutet av 1960-talet minskat med ca 10 % på mellanbreddgraderna och de höga breddgraderna på norra halvklotet. Det är också sannolikt att istäcket på insjöar och floder har legat kvar ca två veckor mindre under 1900-talet, och att istjockleken i Norra ishavet under sensommar och tidig höst har minskat med ca 40 % under de senaste decennierna.

* En nederbördsökning på ½-1 % per årtionde har uppmätts över de flesta av områdena på mellanbreddgraderna och de höga breddgraderna av norra halvklotets fastland. I delar av Afrika and Asien verkar torkan reda förekomma oftare och bli allt svårare.

Framtida trender [52]

[52] I dessa beräknade förändringar ingår inte den möjlighet som IPCC beskriver till ytterligare omfattande och oåterkalleliga effekter (ytterligare destabilisering av klimatet, temperaturförändringar och stigande havsnivåer av mycket större omfattning) på grund av att jordens koldioxid frigörs från regioner med permafrost och metan från hydrater i kustsediment eller att viktiga inlandsisar löses upp, för vilket sannolikheten är svår att bedöma.

* Från 1990 till 2100 beräknas jordytans genomsnittstemperatur stiga med 1,4-5,8 °C om inga åtgärder vidtas för att minska utsläppen.

* Havsnivåerna beräknas stiga från 1990 års nivåer med mellan 9 och 88 cm fram till år 2100.

* Klimatförändringarna kommer att medföra ekonomiska förluster på grund av allt oftare förekommande tropiska cykloner, markförlust till följd av stigande havsnivåer och skador på fiskbestånd, jordbruk och vattentillgångar.

* Även livsmedelsförsörjningen i Afrika kommer att försämras på grund av klimatförändringar. En generell minskning av skördepotentialen förutspås i de flesta tropiska och subtropiska regioner, vilket gör att utvecklingsländerna i allt högre grad riskerar att drabbas av hungersnöd och social oro (eller politisk instabilitet).

* Antalet människor som lever i länder som är utsatta för vattenstress kommer att öka kraftigt, från 1,7 miljarder människor (en tredjedel av jordens befolkning) till ca. 5 miljarder fram till 2025 (beroende på befolkningstillväxten). Detta kommer att påverka dricksvattentillförsel och bevattning för jordbruket.

* Den potentiella smittorisken för malaria och denguefeber, som redan drabbar 40-50 % av jordens befolkning, kommer att få större geografisk spridning.

BILAGA IV: SAMMANSTÄLLNING ÖVER DEN INTERNATIONELLA KLIMATFÖRÄNDRINGSPROCESSEN

Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar

Den mellanstatliga panelen om klimatförändring (IPCC) inrättades 1988 inom ramen för FN för att vetenskapligt undersöka effekterna av klimatförändringen. Resultaten, som offentliggjordes i IPCC:s första översiktsrapport 1990, ledde till att förhandlingar inleddes om vad som skulle bli Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar.

Ramkonventionen undertecknades av 154 länder vid Världstoppmötet i Rio i juni 1992. Den trädde i kraft den 21 mars 1994 och utgör en samlad insats för att ta itu med den globala uppvärmningen till följd av antropogena klimatförändringar.

Konventionens slutmål är att "koncentrationen av växthusgaser i atmosfären skall stabiliseras på en nivå som förhindrar farlig antropogen inverkan på klimatsystemet. Denna nivå bör uppnås inom en tidsram som är tillräcklig för att säkerställa att ekosystemen naturligt kan anpassa sig till klimatförändringarna och att livsmedelsproduktionen inte hotas samt att den ekonomiska utvecklingen kan fortsätta på hållbar grund" [53].

[53] Artikel 2 i FN:s ramkonvention om klimatförändringar.

Inom ramen för konventionen samtycker såväl industriländerna som utvecklingsländerna till att utarbeta och lämna in inventeringar av utsläpp av växthusgaser från källor och upptag i "kolsänkor" (t.ex. skogar som absorberar koldioxid) och redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att genomföra konventionen. Parterna bör också anta nationella program för begränsning av klimatförändringar och strategier för anpassning, främja tekniköverföring, samarbeta inom vetenskaplig och teknisk forskning främja allmänhetens medvetenhet, undervisning och yrkesutbildning.

I konventionen åberopas också vid flera tillfällen den särskilda situationen i utvecklingsländerna. I konventionens grundprinciper används begreppet gemensamt men olikartat ansvar och gemensamma men olikartade möjligheter, och det krävs att industriländerna går i spetsen för att bekämpa klimatförändringar. Andra principer handlar om utvecklingsländernas särskilda behov i deras strävan efter ekonomisk utveckling och betydelsen av att stimulera en hållbar utveckling. Vidare bör försiktighetsprincipen tillämpas, vilket innebär att parterna inte bör avstå från att genomföra åtgärder för att förhindra, begränsa eller anpassa sig till klimatförändringar i brist på full vetenskaplig visshet, om den eventuella skadan är allvarlig eller oåterkallelig.

Även om både industriländerna och utvecklingsländerna tar på sig flera allmänna åtaganden delegeras särskilda åtaganden beträffande utsläpp av växthusgaser endast till industriländerna. Dessa bör, var för sig eller gemensamt, inrikta sig på en återgång till 1990 års utsläppsnivåer vid utgången av 2000. Dessutom skall industriländerna, enligt konventionen, stödja och finansiera tekniköverföring till utvecklingsländerna och hjälpa dem som är särskilt sårbara för de negativa effekterna av klimatförändringar genom att täcka kostnaderna för anpassning därefter, i synnerhet små östater under utveckling och de minst utvecklade länderna.

Ramkonventionens finansieringsmekanism: I artikel 11 i konventionen fastställs en mekanism för att åstadkomma finansiella resurser till utvecklingsländerna i form av bidrag eller anslag även för tekniköverföring. 1998 utsåg partskonferensen till FN:s ramkonvention om klimatförändringar Världsmiljöfonden (GEF), som också hjälper utvecklingsländerna med frågor som rör biologisk mångfald, ozon och vattenförvaltning, till driftsenhet för finansieringsmekanismen. När det gäller klimatförändringar täcker Världsmiljöfonden helt och hållet de godkända samlade kostnaderna i samband med övervakning och redovisning av åtaganden, t.ex. för utarbetande av nationella meddelanden, men den täcker också tillkommande kostnader för investeringsprojekt som tillför positiva sidoeffekter i samband med klimatförändringar, dvs. begränsning och upptag. Vid den sjunde partskonferensen antog parterna ett beslut om utvidgning av de verksamhetsområden som kan komma ifråga för finansiering inom ramen för Världsmiljöfonden, bl.a. till verksamhet som rör anpassning och kapacitetsuppbyggnad (i synnerhet för katastrofberedskap).

Vidare skall enligt artikel 4, de parter som är upptagna i bilaga II [54] (industriländer) bidra med nya och ytterligare ekonomiska medel för att täcka i) de samlade kostnaderna i samband med utvecklingsländernas skyldigheter att lämna förteckningar och redovisningar och ii) medlemsstaternas godkända tillkommande kostnader för att genomföra sina övriga åtaganden. I detta syfte fastställs i konventionen en finansieringsmekanism, som skall drivas av Världsmiljöfonden, vilken handhas gemensamt av Världsbanken, UNDP och UNEP.

[54] Australien, Belgien, Europiska gemenskapen, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Förenta staterna, Grekland, Irland, Island, Italien, Japan, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Portugal, Schweiz, Spanien, Sverige, Turkiet, Tyskland och Österrike.

Det bör påpekas att utöver den ursprungliga finansieringsmekanismen har två nya fonder inrättats inom ramen för FN:s ramkonvention om klimatförändringar som ett resultat av nyligen genomförda förhandlingar, nämligen den särskilda klimatförändringsfonden och fonden för de minst utvecklade länderna. Dessutom avgav EU+-gruppen [55]en politisk förklaring vid den återupptagna sjätte partskonferensen i Bonn i juli 2001 i vilket den gjorde en utfästelse om ett årligt ekonomiskt stöd på 450 miljoner euro relaterat till klimatförändringar i utvecklingsländerna fram till år 2005.

[55] Belgien, Danmark, Europiska gemenskapen, Finland, Frankrike, Förenade kungariket, Grekland, Irland, Island, Italien, Kanada, Luxemburg, Nederländerna, Norge, Nya Zeeland, Portugal, Schweiz, Spanien, Sverige, Tyskland och Österrike.

Övriga fonder inom FN:s ramkonvention: Vid den återupptagna sjätte partskonferensen till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar i Bonn i juli 2001 enades parterna om att förutsägbara och tillräckliga medel skulle ställas till utvecklingsländernas förfogande och erkände behovet av ny finansiering utöver de befintliga finansiella resurserna. Till följd därav enades parterna om att inrätta två nya fonder inom ramen för FN:s ramkonvention förutom den ursprungliga finansieringsmekanismen:

En särskild klimatförändringsfond, som skall finansiera verksamhet på följande områden: anpassning till klimatförändringar, tekniköverföring, energi, transport, industri, jordbruk, skogsbruk och avfallshantering tillika med verksamhet för att hjälpa utvecklingsländer som är beroende av fossila bränslen att diversifiera sin ekonomi [56].

[56] Fonden skall finansieras genom bidrag från de länder som är upptagna i bilaga II och andra länder som har möjlighet att bidra.

En fond för de minst utvecklade länderna för att stödja ett arbetsprogram för dessa länder, i vilket bl.a. nationella åtgärdsprogram för anpassning i strategiska ramar skall ingå.

Båda fonderna handhas av Världsmiljöfonden.

Kyotoprotokollet

Kyotoprotokollet till FN:s ramkonvention om klimatförändringar antogs vid den tredje partskonferensen i Kyoto i Japan i december 1997, men har ännu inte trätt i kraft. Hittills har 76 länder samt EG och dess medlemsstater ratificerat protokollet.

Kyotoprotokollet utgör en förstärkning av de åtaganden som redan fastställts i FN:s ramkonvention, särskilt för industriländerna, med deras historiskt sett större och nuvarande andel av utsläpp av växthusgaser. I själva verket fastställs i protokollet bindande kvantifierade mål för minskade utsläpp som endast gäller för parter som är industriländer eller s.k. parter upptagna i bilaga I [57]. Dessa länder måste under perioden 2008-2012 (den första åtagandeperioden) minska sina sammanlagda utsläpp av sex växthusgaser [58] med 5 % i jämförelse med 1990 års nivå. EU:s medlemsstater antog i juni 1998 "överenskommelsen om delad börda", där de enades om en intern omfördelning av EU:s samlade skyldighet att minska utsläppen med 8 %.

[57] Huvudsakligen de länder som är upptagna i bilaga II och länder med övergångsekonomier.

[58] De berörda växthusgaserna är koldioxid, metan och dikväveoxid, som är naturligt förekommande gaser, och tre industriellt framställda fluorkarboner.

För att stimulera och underlätta genomförandet av sina åtaganden om minskade utsläpp har de parter som är upptagna i bilaga I till sitt förfogande s.k. flexibla mekanismer, som skapats för att utsläppsminskningar skall kunna uppnås på ett kostnadseffektivt sätt. Dessa flexibla mekanismer är handeln med utsläppsrätter, gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling.

Genom handeln med utsläppsrätter kan de länder som är upptagna i bilaga I eller företag i dessa länder handla med utsläppsrätter sinsemellan för att uppfylla sina nationella mål. Enligt mekanismen för gemensamt genomförande kan de länder som är upptagna i bilaga I förvärva utsläppsminskningsenheter genom att investera i projekt som syftar till att minska utsläppen i andra industriländer. Syftet med mekanismen för ren utveckling är att främja hållbar utveckling i utvecklingsländerna och samtidigt bidra till att industriländerna fullföljer sina åtaganden enligt protokollet. Genom mekanismen för ren utveckling kan industriländerna också förvärva certifierade utsläppsminskningar genom att finansiera projekt som syftar till att minska utsläppen i utvecklingsländer. Med hjälp av de certifierade utsläppsminskningarna kan sedan industriländerna uppfylla sina egna mål för minskade utsläpp. Följaktligen är mekanismen för ren utveckling av särskild betydelse när det gäller förbindelserna och samarbetet mellan industriländerna och utvecklingsländerna.

Finansiering av projekt genom de projektbaserade mekanismerna i Kyotoprotokollet, särskilt mekanismen för ren utveckling [59]: Genom Kyotoprotokollet tillåts industriländerna att använda utsläppsrätter som skapats genom de s.k. projektbaserade mekanismerna i Kyotoprotokollet, nämligen gemensamt genomförande (för projekt i industriländerna) och mekanismen för ren utveckling (för projekt i utvecklingsländerna), för att delvis uppfylla sina mål för minskade utsläpp. Utsläppsrätter kan endast tillkomma om de utsläppsminskningar som uppnåtts genom projektet går utöver vad som skulle ha hänt i avsaknad av denna verksamhet (miljömässig additionalitet). Projekt inom mekanismen för gemensamt genomförande och mekanismen för ren utveckling skall huvudsakligen handhas av den privata sektorn. Mekanismen för ren utveckling har som dubbelt syfte att bidra till slutmålet i FN:s ramkonvention om klimatförändringar och hjälpa utvecklingsländerna att uppnå en hållbar utveckling. Mekanismen för ren utveckling skall övervakas av ett verkställande organ, som inrättades vid den sjunde partskonferensen.

[59] Vid den sjunde partskonferensen i Marrakech (29 oktober - 10 november 2001) fattades beslut om mekanismernas operativa organisation som gör att projekt inom mekanismen för ren utveckling kan inledas omedelbart och projekt inom mekanismen för gemensamt genomförande från och med 2008.

Redan nu, innan Kyotoprotokollet har trätt i kraft, kan projektbaserade aktiviteter väljas ut inom ramen för mekanismen för ren utveckling och generera utsläppsrätter. Dessa utsläppsrätter kommer att vara värdefulla eftersom staterna kan förvärva dem för att uppfylla sina mål enligt Kyotoprotokollet eller de nationella enheterna kan använda dem för att uppfylla sin skyldighet i hemlandet att minska utsläppen till lägre kostnader. Detta gör mekanismen för ren utveckling till ett ekonomiskt incitament till att miljöinrikta utländska direktinvesteringar. Med hänsyn till det krav på miljömässig additionalitet som fastställs i Kyotoprotokollet väntas mekanismen för ren utveckling i sig bli ett bra verktyg för att överföra ren och modern teknik till utvecklingsländerna samtidigt som den medför verkliga utvecklingsvinster.

Slutligen upprepas i protokollet skyldigheten att bidra med nya och ytterligare ekonomiska medel. Efter den senaste tidens förhandlingar har en ny fond kallad anpassningsfonden [60] inrättats inom ramen för Kyotoprotokollet, och så sent som vid den sjunde partskonferensen i Marrakech (29 oktober - 10 november 2001) fattades beslut om mekanismernas operativa organisation som gör att projekt inom mekanismen för ren utveckling kan inledas omedelbart och projekt inom mekanismen för gemensamt genomförande respektive handeln med utsläppsrätter från och med 2008.

[60] Denna fond skall finansiera konkreta projekt och program för anpassning, men endast i utvecklingsländer som är parter till protokollet, varvid de minst utvecklade länderna och små östater under utveckling skall uppmärksammas särskilt. Projekten genomförs av FN-organ. Fonden skall få sin finansiering från en del av förtjänsten från mekanismen för ren utveckling (2 % av de utsläppsrätter som genererats genom varje projekt) och andra källor.

Vid den sjunde partskonferensen till FN:s ramkonvention om klimatförändringar, som hölls i Marrakech i november 2001, antog parterna också ministerdeklarationen från Marrakech som bekräftelse på att världstoppmötet om hållbar utveckling är ett viktigt tillfälle till att diskutera sambanden mellan klimatförändringar och hållbar utveckling. I deklarationen från Marrakech betonas särskilt behoven att maximera synergierna mellan FN-konventionerna om klimatförändringar, biologisk mångfald och ökenspridning, och vikten av kapacitetsuppbyggnad och av att utveckla och sprida innovativ teknik för viktiga utvecklingssektorer understryks.

BILAGA V: ANDRA INTERNATIONELLA INITIATIV MED ANKNYTNING TILL KLIMATET

Wienkonventionen: Wienkonventionen om skydd av ozonskiktet utformades som en ramkonvention för att åtgärda nedbrytningen av ozonskiktet. Den förhandlades fram inom ramen för UNEP, undertecknades 1985 och trädde i kraft 1988.

I konventionen fastställs ramar för antagande av nödvändiga åtgärder för att "skydda människors hälsa och miljön mot skadeeffekter till följd av eller som kan bli en följd av mänsklig verksamhet som förändrar eller kan tänkas förändra ozonskiktet" [61].

[61] Artikel 2 i Wienkonventionen.

Även om inga särskilda åtgärder, berörda ämnen eller tidsramar anges närmare i konventionen fungerar den som drivkraft för att stimulera forskning, samarbete mellan länderna och informationsutbyte i samband med skyddet av ozonlagret.

Montrealprotokollet: Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet undertecknades 1987 och trädde i kraft 1989. Protokollet har 183 parter, inbegripet Europeiska gemenskapen. Alla parter har ännu inte antagit de gradvisa ändringar som har stramat upp bestämmelserna i protokollet. I överenskommelsen fastställs särskilda rättsliga förpliktelser om att gradvis minska och slutligen upphöra med produktionen och konsumtionen av ozonnedbrytande, eller s.k. kontrollerade, ämnen [62]. Tidtabeller för ämnenas utfasning fastställdes inledningsvis för industriländer och länder med övergångsekonomier.

[62] Särskilt kloratomer som härstammar från klorfluorkarboner (CFC), som förstör ozonmolekylerna. I senare ändringar i protokollet har ytterligare klorfluorkarboner, karbontetraklorid, metylkloroform, metylbromid, bromfluorkolväten (HBFC) och klorfluorkolväten (HCFC som användes som ersättning för CFC) lagts till.

I protokollet fastställs också åtgärder för att kontrollera handeln med kontrollerade ämnen, och handeln med teknik som har samband med framställning och användning av dessa motverkas. Protokollet har hittills ändrats fem gånger [63], och bestämmelserna däri gradvis skärpts.

[63] London (1990), Köpenhamn (1992), Wien (1995), Montreal (1997) och Beijing (1999).

Enligt Montrealprotokollet fick vissa utvecklingsländer [64] från början mindre stränga kriterier att uppfylla. Exempelvis fick utvecklingsländer med en årlig förbrukning av kontrollerade ämnen som är lägre än 0,3 kg per capita (senare minskad till 0,2 kg) vänta med att uppfylla kraven i tio år. När fristen löper ut och tillverkningen och användningen av många av de ozonnedbrytande ämnena avvecklats i industriländerna kommer tonvikten i allt större grad att läggas på utvecklingsländerna då de uppfyller bestämmelserna i protokollet i framtiden.

[64] Utvecklingsländerna enligt artikel 5.1.

Utvecklingsländerna omfattas av en mekanism för finansiellt och tekniskt samarbete och även tekniköverföring. Syftet med finansieringsmekanismen är att täcka de godkända samlade kostnaderna för att utvecklingsländerna skall kunna uppfylla bestämmelserna. Mekanismen omfattar en multilateral fond som finansieras genom bidrag från industriländerna och förvaltas av en styrelse där industriländer och utvecklingsländer har samma rösträtt.

Konventionen om biologisk mångfald: Konventionen om biologisk mångfald antogs vid världstoppmötet 1992 och trädde i kraft 1993. Den har för närvarande 183 parter, inbegripet Europeiska gemenskapen.

Begreppet biologisk mångfald omfattar såväl de olika sorterna av växter, djur och mikroorganismer (ca 1,75 miljoner arter har hittills identifierats av uppskattningsvis 3 - 100 miljoner) som de genetiska skillnaderna inom varje art. Variationsrikedomen mellan och inom olika ekosystem är ytterligare en sida av den biologiska mångfalden.

Konventionen knyter samman de båda frågorna om att bevara den biologiska mångfalden och mänsklig utveckling, och det bekräftas att den biologiska mångfalden i stor utsträckning betraktas som en resurs för människorna och därför måste bevaras och användas på ett hållbart sätt.

Konventionen har tre huvudsyften: bevarandet av biologisk mångfald, hållbart nyttjande av dess beståndsdelar och rättvis fördelning av de vinster som uppkommer vid kommersiell eller annan användning av genetiska resurser. Den bekräftar att stater har suverän rätt över sina egna biologiska resurser och anger att tillträde till dessa resurser endast skall medges på ömsesidigt överenskomna villkor och vara beroende av i förväg lämnat informerat medgivande av det land som tillhandahåller resurserna. Detta är särskilt viktigt för utvecklingsländer med skiftande biologiska tillgångar och omfattande inhemsk kunskap om hur den biologiska mångfalden skall bevaras och nyttjas på ett hållbart sätt. Inom ramen för konventionen är alla parter överens om att utveckla nationella strategier eller åtgärdsplaner för biologisk mångfald, identifiera och övervaka komponenter av biologisk mångfald och genomföra åtgärder och stimulera till bevarande och hållbart nyttjande av komponenter av biologisk mångfald, samarbeta inom teknisk och vetenskaplig forskning och informationsspridning, förbättra undervisningen och allmänhetens medvetenhet samt sammanställa nationella rapporter om sina ansträngningar att genomföra åtagandena i konventionen.

Den speciella situationen i utvecklingsländer erkänns klart i konventionen, och särskilt omnämns tillhandahållandet av nya och ytterligare finansiella resurser och tillgång till relevant teknik, för att utvecklingsländerna helt och hållet skall kunna bestrida de överenskomna ytterligare kostnaderna för att uppfylla sina åtaganden. Ett effektivt genomförande i utvecklingsländerna uppges i själva verket vara beroende av att partnerna från industriländerna tillhandahåller nödvändiga finansiella resurser och tekniköverföring. Världsmiljöfonden är det organ som har ansvar för driften av den finansiella mekanism som tillhandahåller finansiella resurser till utvecklingsländerna.

I februari 1998 antog kommissionen gemenskapens strategi för biologisk mångfald, och denna har senare förstärkts genom fyra sektorövergripande åtgärdsplaner som omfattar jordbruk, fiske, naturskydd inom EU och ekonomiskt samarbete och utveckling. Alla dessa har godkänts av de berörda råden. Åtgärdsplanen för utveckling (tillgänglig via http:/biodiversity-chm.eea.eu.int) utgör ett utkast för att integrera mål för biologisk mångfald i gemenskapens strategier för utveckling och i den politiska dialogen. I planen tas hänsyn till de vägledande principer och riktlinjer som antagits inom ramen för konventionen. Ministerrådet (utvecklingsfrågor) antog slutsatserna den 8 november 2001 och välkomnade åtgärdsplanen och pekade ut sambanden mellan bevarandet av biologisk mångfald och minskad fattigdom.

Förenta nationernas skogsforum (UNFF): På grund av de politiskt känsliga frågorna om t.ex. nationell suveränitet och markinnehav och att ett hållbart skogsbruk måste anpassas till lokala förhållanden finns det ännu inte någon global konvention om skogar. Istället framfördes den allmänna internationella uppfattningen om skydd och hållbar utveckling av skogsbruket i samband med FN:s konferens om miljö och utveckling (UNCED), särskilt i Agenda 21 (kapitel 11) och "skogsprinciperna" [65], liksom i skogsinslagen i konventionen om biologisk mångfald och ramkonventionen om klimatförändringar.

[65] Fullständig titel: "Icke bindande förklaring om principerna för global samsyn beträffande bruk, vård och en hållbar utveckling av alla slags skogar".

Efter UNCED har den mellanstatliga processen för den politiska dialogen om skogar emellertid satt fart. I april 1995 inrättade FN:s kommission för hållbar utveckling Mellanstatliga skogspanelen (IPF), som vid utgången av sitt tvååriga mandat hade förhandlat fram över 100 förslag till åtgärder i frågor om ett hållbart skogsbruk. IPF följdes 1997 av ytterligare en tvåårsprocess, Mellanstatliga skogsforumet (IFF). Detta skulle främja och underlätta genomförandet av IPF:s förslag, behandla oavslutade frågor från IPF-processen (frågor rörande finansiering och tekniköverföring, handel och miljö), och dryfta frågan om institutioner och rättsliga instrument.

Förenta nationernas skogsforum (UNFF) inrättades vid IFF:s fjärde möte 2000 som ett underorgan till FN:s ekonomiska och sociala råd (ECOSOC). Det är i högsta grad en internationell miljöprocess för att bygga upp förtroende och samförstånd och inte ett rättsligt bindande multilateralt miljöavtal. Dess mål är att stödja "skötsel, bevarande och hållbar utveckling av alla typer av skogar och stärka långsiktiga politiska åtaganden i detta syfte" [66]. För att uppnå detta syfte skall UNFF främja och underlätta genomförandet av IPF/IFF:s förslag till åtgärder och uppbåda de finansiella, tekniska och vetenskapliga resurser som krävs för detta. Genom sin funktion som arena för fortsatt politikutveckling och dialog väntas UNFF också förstärka och främja samarbetssatsningar, övervaka och bedöma framsteg när det gäller att genomföra förslagen och stärka det politiska engagemanget för ett hållbart skogsbruk.

[66] FN ECOSOC:s resolution E/2000/35, som ingår i E/2000/INF/2/Add.3.

UNFF kommer att ompröva tvistefrågan om behovet och den potentiella omfattningen av ett rättsligt bindande instrument beträffande skogar vid sitt femte möte, som är planerat att hållas 2005, och kommer då också att granska sin egen effektivitet.

FN:s konvention om bekämpning av ökenspridning (UNCCD): Konventionen om bekämpning av ökenspridning öppnades för undertecknande i oktober 1994 och trädde i kraft i december 1996. Den har för närvarande 179 parter, inbegripet Europeiska gemenskapen. I konventionen definieras ökenspridning som "markförstöring i torra, halvtorra och mindre fuktiga områden som orsakas av flera faktorer, bland dem klimatförändringar och mänskliga aktiviteter" [67]. Trots att ökenspridningen inledningsvis uppfattades som ett regionalt problem konstateras i allt högre grad att den är ett problem av global betydelse. I konventionen framläggs en bottom-up-strategi, särskilt i bestämmelserna om de nationella handlingsprogrammen, där strävan är att kombinera traditionella och nyskapande former för att bekämpa ökenspridningen samtidigt som alla berörda intressenter (lokalbefolkning, icke-statliga organisationer, resursanvändare, t.ex. bönder och boskapsuppfödare) involveras i formulering, beslutsfattande, tillämpning och översyn. Parterna vid flera partskonferenser till UNCDD har alltmer erkänt behovet att integrera de nationella handlingsplanerna i bredare nationella strategier för hållbar utveckling och att säkerställa bättre samordning och synergier med andra multinationella miljöavtal av betydelse och verksamhet inom ramen för t.ex. konventionen om biologisk mångfald, FN:s ramkonvention om klimatförändringar och Förenta nationernas skogsforum.

[67] Artikel 1 i UNCCD.

De två viktigaste målen för UNCCD är i) att bekämpa ökenspridning och lindra effekterna av torka och ii) att uppnå hållbar utveckling i drabbade områden. Detta skall uppnås genom ett integrerat angreppssätt som behandlar de fysiska, biologiska och socioekonomiska aspekterna av ökenspridning och strategier som syftar till att utrota fattigdom.

Bland de allmänna åtagandena för alla parter i konventionen ingår bl.a. att främja och stärka samarbetet på alla nivåer [68], främja ett integrerat angreppssätt och integrering av strategier som syftar till att utrota fattigdom i åtgärder för bekämpning av ökenspridning och åtgärder för att lindra torkans konsekvenser, med nödvändig uppmärksamhet på de förhållanden som råder i drabbade utvecklingsländer, och främja användningen av befintliga multi- och bilaterala finansiella mekanismer som anskaffar och kanaliserar betydande finansiella resurser till drabbade parter som är utvecklingsländer när det gäller bekämpning av ökenspridning.

[68] På subregional, regional, internationell respektive mellanstatlig nivå.

Denna konvention är det enda multinationella miljöavtal som har en väl utvecklad regional dimension. De länder som drabbats av ökenspridning är sammanställda i fem bilagor. Även om länderna i Afrika [69] (bilaga I) prioriteras, sammanställs övriga drabbade länder i ytterligare fyra bilagor: Asien, Latinamerika och Karibien, norra Medelhavsregionen samt Östeuropa. Fyra av EU:s medlemsstater, Portugal, Spanien, Italien och Grekland, ingår i bilagan om norra Medelhavsregionen, och flera av kandidatländer kan eventuellt inkluderas i bilagan om Östeuropa. Länderna i de olika bilagorna har enats sinsemellan om särskilda bestämmelser utöver bestämmelserna i konventionen, och sekretariatet och andra satsar på att främja regionalt och subregionalt genomförande.

[69] Artikel 7 i konventionen.

Enligt konventionen har parterna ytterligare åtaganden beroende på om de räknas som parter som är "drabbade" eller "utvecklade". De drabbade parterna måste främst förstärka sina rättliga ramar (och vid behov skapa nya lagar), utveckla och genomföra strategier och nationella handlingsprogram för att bekämpa ökenspridning och lindra torkans konsekvenser, främja medvetenhet och underlätta en bred lokal medverkan samt ge vederbörlig prioritet till kampen mot ökenspridning även genom att avsätta resurser.

De ytterligare åtagandena för de parter som är industriländer hänför sig helt och hållet till förbindelserna med utvecklingsländerna, i synnerhet när det gäller tillhandahållandet av ekonomiska resurser och anskaffningen av ny och kompletterande finansiering (bl.a. från den privata sektorn) för att stödja och hjälpa utvecklingsländernas tillämpning. Vidare skall de industriländer främja utvecklingsländernas tillgång till teknik, kunskaper och know-how.

Även om det för närvarande inte finns någon bestämd finansieringskälla för konventionen [70] finns det en insamlings-/clearinghousefacilitet, den s.k. globala mekanismen, inom ramen för Internationella jordbruksutvecklingsfonden (IFAD). Dess verksamhet bedrivs av en resurskommitté bestående av företrädare för IFAD, UNCCD:s sekretariat, Världsbanken, UNDP, UNEP, GEF:s sekretariat, FAO och regionala utvecklingsbanker [71].

[70] Möjligheten att tillhandahålla medel för projekt som rör markförstöring via GEF är ett av diskussionsämnena vid GEF:s sammankomst i oktober 2002.

[71] Dessa är Afrikanska utvecklingsbanken (AfDB), Asiatiska utvecklingsbanken (AsDB) och Interamerikanska utvecklingsbanken (IDB).

Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av riskavfall: Under 1970-talet ökade exporten av riskavfall (dvs. giftigt, toxiskt, explosivt, rostigt, brandfarligt, miljögiftigt eller smittfarligt avfall) till utvecklingsländerna då vissa industriländer föredrog ett slutligt omhändertagande av sitt avfall utanför landets gränser. Emellertid saknade många av utvecklingsländerna adekvata anläggningar för slutligt omhändertagande eller kunskap och kapacitet att hantera riskavfall på ett säkert sätt. Som svar på vissa utvecklingsländers lobbyverksamhet och växande internationell oro antogs Baselkonventionen om kontroll av gränsöverskridande transporter och om slutligt omhändertagande av riskavfall 1989 och den trädde i kraft 1992. Den har nu 150 parter, inbegripet Europeiska gemenskapen.

Konventionen förbjuder inte transport av riskavfall utan syftar istället till att reglera transporterna genom ett strängt kontrollsystem som gäller för alla gränsöverskridande transporter av riskavfall. Systemet baseras på ett förfarande med skriftlig underrättelse från den exporterande statens sida och kravet på ett skriftligt medgivande från den importerande staten innan en gränsöverskridande transport av riskavfall får ske. Vidare skall parterna enligt konventionen säkerställa att riskavfall hanteras och slutligt omhändertas på ett sätt som skyddar miljön. Riskavfall får inte exporteras till eller importeras från ett land som inte är part till konventionen.

Enligt konventionen måste parterna reducera gränsöverskridande transporter av riskavfall till ett minimum, behandla och slutligt omhänderta sådant avfall så nära den plats där det producerades som möjligt, och reducera och minimera produktionen av avfall vid källan. I konventionen föreskrivs också att länderna skall samarbeta när det gäller att följa och förhindra illegal trafik, tillhandahålla hjälp, särskilt till utvecklingsländerna, för miljövänlig hantering av riskavfall och i fråga om utveckling av tekniska riktlinjer och/eller regler för praxis. Vidare bör parterna etablera centra i regioner eller regiondelar för utbildning och tekniköverföring och besluta om inrättandet av lämpliga frivilliga finansieringsmekanismer. Konventionen i sig är äldre än Världsmiljöfonden och har inte någon egen finansieringsmekanism.

Ett förbud mot alla former av export av riskavfall avsett för återvinning, återanvändning och slutligt omhändertagande från OECD-länder till samtliga icke OECD-länder beslutades vid den andra partskonferensen [72] 1994 och införlivades i konventionen som en ändring [73] följande år, vid den tredje partskonferensen. Förbudet har ännu inte trätt i kraft [74].

[72] Beslut II/12

[73] Beslut III/1.

[74] Hittills har endast 30 av de nödvändiga 62 ratifikationsinstrumenten deponerats.

Ett protokoll om ansvarighet och ersättning för skada orsakad av gränsöverskridande transporter och slutligt omhändertagande av riskavfall antogs vid den femte partskonferensen 1999 men har ännu inte trätt i kraft. I protokollet fastställs strikt ansvarighet för aktören (dvs. ansvar utan att det är nödvändigt att fastställa oaktsamhet eller vårdslöshet) och en försäkringsplikt beträffande denna ansvarighet.

BILAGA VI: PROJEKT AV BETYDELSE FÖR KLIMATFÖRÄNDRINGAR SOM FINANSIERAS INOM RAMEN FÖR FEMTE RAMPROGRAMMET FÖR FORSKNING

A. Prognoser och scenarier för klimatförändringar

1. Development of a European multi-model ensemble system for seasonal to interannual prediction (utveckling av ett europeiskt helhetssystem av flermodellstyp för säsongs- och årsvisa prognoser)

2. Detection of changing radiative forcing over the recent decades (upptäckt av förändrad genomsnittlig nettostrålning i övre troposfären (radiative forcing) under de senaste årtiondena

3. European project on cloud systems in climate models (europeiskt projekt om molnsystem i klimatmodeller)

4. Metrics of climate change (klimatförändringarnas metrologi)

5. Parameterisation of the aerosol indirect climatic effect (parametrisering av aerosolens indirekta klimateffekt)

6. Mechanisms and predictability of decadal fluctuations in Atlantic-European climate (mekanismer och förutsägbarhet hos tioårsfluktuationer i atlantiskt-europeiskt klimat)

7. Predictability and variability of monsoons, and the agricultural and hydrological impacts of climate change (monsuners förutsägbarhet och variationer, och klimatförändringarnas effekter på jordbruk och vattenresurser)

8. Solar influences on climate and the environment (solens inverkan på klimat och miljö)

9. Arctic ice cover simulation experiment (simuleringsexperiment beträffande det arktiska istäcket)

10. High-resolution continental paleoclimate record from lake Baikal: A key-site for Eurasian teleconnections to the North Atlantic Ocean and monsoonal system (högupplösande rapport över det kontinentala paleoklimatet i Bajkalsjön: Ett huvudområde för eurasiska långväga klimateffekter (teleconnections) på Nordatlanten och monsunsystem)

11. Greenland sea convection mechanisms and their climatic implications (konvektionsmekanismerna i Grönlandshavet och deras konsekvenser för klimatet)

12. European project for ice coring in Antarctica (europeiskt projekt för mätning av iskärnan i Antarktis)

13. Late holocene shallow marine environments of Europe (senholocena grunda marina miljöer i Europa)

14. Pole-ocean-pole: global stratigraphy for millennial climate variability (pol-ocean-pol: global stratigrafi för tusenåriga klimatvariationer)

15. Tracer and circulation in the nordic seas region (spårämnen och cirkulation i norra ishavsregionen)

16. Cirrus microphysical properties and their effect on radiation: Survey and integration into climate models using combined satellite observations (cirrus mikrofysiska egenskaper och deras inverkan på strålning: Kartläggning och integrering i klimatmodeller med hjälp av sammanställda satellitobservationer)

17. Climatological database for the world's oceans 1750-1850 (klimatdatabas över världshaven 1750-1850)

18. Development of European pilot network of stations for observing cloud profiles (utveckling av ett europeiskt pilotnät av stationer för observation av molnprofiler)

19. A forty-year European re-analysis of the global atmosphere (en ny 40-årig europeisk analys av den globala atmosfären)

20. European component of gewex surface radiation budget (den europeiska delen av GEWEX ytstrålningsbudget)

21. Evaluation of the climatic impact of dimethyl sulphide (utvärdering av dimetylsulfids klimateffekter)

22. System for observation of greenhouse gases in Europe (system för observation av växthusgaser i Europa)

B. Effekter och sårbarhet

1. Assessing climate change effects on land use and ecosystems: from regional analysis to the European scale (bedömning av effekterna av klimatförändringar på markanvändning och ekosystem: från regional till europatäckande analys)

2. Vulnerability assessment of shrubland ecosystems in Europe under climatic changes (bedömning av sårbarheten hos ekosystem i europeiska buskmarker under klimatförändringar)

3. The future of the tropical forest carbon sink (framtiden för de tropiska regnskogarnas kolsänka)

4. The European dimension of the global observation research initiative in alpine environments - a contribution to GTOS (den europeiska dimensionen av forskningsinitiativet för global observation i alpina miljöer - ett bidrag till GTOS)

5. Biogenic volatile organic compound (BVOC) emission of European forests under future CO2 levels: influence on compound composition and source strength (utsläpp av biogena flyktiga organiska föreningar (BVOC) från de europeiska skogarna vid framtida koldioxidnivåer: inverkan på föreningarnas sammansättning och källstyrka)

6. European project on stratospheric processes and their impact on climate and the environment (europeiskt projekt beträffande stratosfäriska processer och deras effekter på klimat och miljö)

7. Interhemispheric differences in cirrus properties from anthropogenic emissions (interhemisfäriska skillnader i cirrus egenskaper orsakade av antropogena utsläpp)

8. Influence of stratosphere-troposphere exchange in a changing climate on atmospheric transport and oxidation capacity (inflytandet av stratosfäriskt-troposfäriskt utbyte under klimatförändringar på atmosfärens transport- och oxidationsförmåga)

9. Aircraft emissions: contribution of different climate components to changes in radiative forcing-trade-off to reduce atmospheric impact (flygplansutsläpp: olika klimatkomponenters bidrag till förändringar i nettostrålningens (radioative forcing) jämvikt för att minska effekterna på atmosfären)

C. Begränsning och anpassning

1. Climate change and adaptation strategies for human health in Europe (klimatförändrings- och anpassningsstrategier för människors hälsa i Europa)

2. Dynamic and interactive assessment of national, regional and global vulnerability of coastal zones to climate change and sea-level rise (dynamisk och interaktiv bedömning av nationella, regionala och globala kustområdens sårbarhet för klimatförändringar och stigande havsnivåer)

3. Greenhouse gas emission control strategies (kontrollstrategier för utsläpp av växthusgaser)

4. Implementing the Kyoto mechanisms - contributions by financial institutions (genomförande av Kyotomekanismerna - bidrag från finansiella institutioner

5. Institutional interaction - how to prevent conflicts and enhance synergies between international and EU environmental institutions (institutionell samverkan - förhindrande av konflikter och förbättring av synergierna mellan internationella miljöorgan och miljöorgan inom EU)

6. Procedures for accounting and baselines for projects under joint implementation and the clean development mechanism (redovisningsförfaranden och utgångsvärden för gemensamt genomförda projekt och mekanismen för ren utveckling)

7. Strategic integrated assessment of dynamic carbon emission reduction policies (strategisk samlad bedömning av den dynamiska politiken för minskade koldioxidutsläpp)

8. Response strategies to climatic change in management of European forests (åtgärdsstrategier mot klimatförändring vid förvaltning av skog i Europa)

9. Climate change policy and global trade (klimatförändringspolitik och den globala handeln)

11. Procedures for accounting and baselines for projects under joint implementation and the clean development mechanism (redovisningsförfaranden och utgångsvärden för gemensamt genomförda projekt och mekanismen för ren utveckling)

12. Regional assessment and modelling of the carbon balance within Europe (regional bedömning och modeller för kolbalansen i Europa)

13. Mitigation of climate induced natural hazards (begränsning av naturliga faror orsakade av klimatet)

14. Systems analysis for progress innovation in energy technologies (systemanalys för främjande av innovationer inom energiteknik)

15. Assessing climate response options: policy simulations - insights from using national and international models (bedömning av åtgärdsalternativ för klimatförändringar: politiksimuleringar - insikter från användningen av nationella och internationella modeller)

16. Greenhouse gas emission control strategies (kontrollstrategier för utsläpp av växthusgaser)

17. New econometric model for environment and strategies implementation for sustainable development (ny ekonometrisk modell för miljön och genomförande av strategier för hållbar utveckling)

BILAGA VII: ANPASSNINGSBEHOV OCH ALTERNATIV

Med anpassning avses alla åtgärder som kan vidtas för att minska sårbarheten för klimatförändringar. Anpassning omfattar individuella och gemensamma strategier för hantering av katastrofer och riskhantering, bl.a. anpassning av systemens metoder, processer eller strukturer (naturliga system och system som handhas och skapas av människor). Anpassningen kan vara självstyrande eller planerad, motverkande eller föregripande.

Sårbarhet är en kombination av hur känsliga människor och system (naturliga system och system som handhas och skapas av människor) är för de negativa miljöeffekterna och de socioekonomiska effekterna av klimatförändringar, omfattande såväl gradvis förändrade som extrema klimatförhållanden, och förmågan att hantera dessa.

Sårbarhet omfattar risker och åtföljande exponering. Att förbättra säkerheten innebär att sårbarheten minskas genom att riskerna minskas eller begränsas, dvs. genom riskhantering.

Konsekvensbedömningar av klimatförändringar och sårbarhet [75] utgör grunden för, eller innehåller ibland, identifiering och bedömning av möjliga alternativ till planerad anpassning. Med tanke på att klimatförändringarnas ekologiska, sociala och ekonomiska effekter beräknas bli både lokalt specifika och förbundna med varandra måste anpassning till klimatförändringar inrymma dessa komplikationer för att bli effektiva. Vidare måste anpassningen vara inriktad både på gradvisa förändringar i ordinära klimatförhållanden och klimatvariationer och extrema förhållanden. Eftersom såväl människor som system av alla slag i allmänhet är mera sårbara för plötsliga negativa förändringar än för gradvisa, bör anpassningsalternativen också ta med katastrofberedskap och förebyggande av katastrofer i beräkningen.

[75] Konsekvensbedömningar av klimatförändringar baseras ofta på kvantitativa modeller där förhållandet mellan klimatvariationer och utvalda sektorer med miljöpåverkan analyseras.

Sårbarheten är också kopplad till den socioekonomiska anpassningsförmågan (eller hanteringsförmågan), som i sin tur avgörs av sådana faktorer som ekonomiska resurser och andra tillgångar, teknik och information och de färdigheter som behövs för användning av dessa, infrastruktur samt stabila och effektiva institutioner. Många av partnerländerna är emellertid dåligt försedda med sådant och därför synnerligen sårbara för klimatförändringar.

Anpassning till klimatförändringar kan rent allmänt uppnås genom att i) förbättra infrastrukturen till ett robustare utförande och långsiktiga investeringar, ii) öka flexibiliteten hos de sårbara system som hanteras (t.ex. genom att byta verksamhet eller flytta till annan plats), iii) förbättra anpassningsförmågan hos sårbara naturliga system (t.ex. genom att minska icke klimatberoende stress), iv) bryta trender som ökar sårbarheten (t.ex. genom att bromsa utvecklingen i sårbara områden som flodslätter och kustområden) och v) förbättra samhällets beredskap och medvetenhet.

En del av de områden som kan anpassas till klimatförändringar är förvaltning av naturresurser (vatten-, kust- och skogsresurser), därmed sammanhängande produktionssektorer (jordbruk, skogbruk, fiske), infrastruktur och människors bosättningar samt människors hälsa. Här nedan följer några möjliga alternativ till anpassning inom fyra bestämda sektorer.

Vattenresurser: Anpassning av tillgång: i) förändring av befintlig fysisk infrastruktur,ii) anläggning av ny infrastruktur samt iii) alternativ förvaltning av befintliga vattenförsörjningssystem. Anpassning av efterfrågan: i) bevarande och förbättrad effektivitet, ii) tekniska förändringar samt iii) marknads-/prisanpassad övergång till annan verksamhet.

Kustområden (som svar på stigande havsnivåer): i) strategiskt tillbakadragande från eller förhindrande av framtida omfattande byggprojekt i kustområden som kan påverkas av stigande havsnivåer, ii) fortsatt men förändrad markanvändning, som omfattar adaptiva åtgärder, t.ex. byggnadshöjd, ändrade dräneringssystem och annan markanvändning, iii) defensiva åtgärder för att behålla kustlinjerna i deras nuvarande läge, antingen genom att bygga eller förstärka skyddsstrukturer eller genom att artificiellt ge näring till eller underhålla stränder och dyner.

Jordbruk: i) val av andra grödor (sorter som mognar snabbare/långsammare, grödor som är motståndskraftiga mot torka/värme, grödor som är motståndskraftiga mot skadedjur, blandade grödor), ii) annan odling, val av tidpunkt för åtgärder och odlingsinsatser (rad- och plantavstånd, mellankulturer), iii) ändrade insatser (bevattning, gödselmedel, kemiska bekämpningsmedel).

Skogar: i) andra arter eller sorter planteras och avverkas (trädsorter som är motståndskraftiga mot torka/värme), ii) ökade investeringar i brandskydd, iii) förhindrad spridning av nya sjukdomar.

Källa: UNEP/IVM (1998) Handbook on Methods for Climate Change Impact Assessment and Adaptation Strategies.

BILAGA VIII: BEGRÄNSNINGSBEHOV OCH BEGRÄNSNINGSALTERNATIV

Begränsning brukar definieras som en insats för att minska de antropogena utsläppen av växthusgaser. Begränsningens typ, omfattning och takt och kostnaderna för denna beror på olika nationella förhållanden, socioekonomiska och tekniska utvecklingsvägar och eftersträvad nivå av växthusgaser. De utvecklingsvägar som leder till låga utsläpp beror på en lång rad politiska beslut och kräver stora politiska förändringar på andra områden än klimatförändringsområdet. De nationella åtgärderna mot klimatförändringar kan bli effektivare om de används som en portfölj av politiska instrument för begränsade eller minskade utsläpp av växthusgaser. En sådan portfölj kan inrymma t.ex. utsläpps-/kol-/energiskatter, tillhandahållande och/eller avskaffande av subventioner, depositions-/återbetalningssystem, standarder för teknik och prestanda, energiblandningskrav, produktförbud, frivilliga överenskommelser, offentliga utgifter och investeringar.

Tvärt emot den tekniska och ekonomiska potentialen för minskade utsläpp av växthusgaser ökar den totala energianvändningen i utvecklingsländerna genom den snabba ekonomiska utvecklingen och de allt snabbare förändringarna i vissa socioekonomiska mönster och beteendemönster. Tillväxttakten för den genomsnittliga årliga energianvändningen i utvecklingsländerna mellan 1990 och 1998 var 2,3 - 5,5 %.

Alternativen till begränsningsteknik i utvecklingsländerna är kostnadsrationaliseringar, ökad tillgång till data and information, tillgång till avancerad teknik, finansiella resurser samt utbildning och kapacitetsuppbyggnad. Varje land kan finna möjligheter genom att avskaffa olika typer av hinder.

Begränsningsalternativ kan undersökas inom alla sektorer av ekonomin. När det gäller utvecklingsländerna finns den största potentialen för minskade utsläpp genom begränsningsverksamhet, med positiva sidoeffekter beträffande hållbar utveckling, huvudsakligen på energiförsörjnings-, energianvändnings- och transportområdet.

Energi: Åtminstone fram till 2020 [76] kommer energiförsörjningen och energiomvandlingen att fortsätta att domineras av stora mängder relativt billiga fossila bränslen. Ny och ren teknik bör dock främjas redan nu för att föregripa de långsiktiga effekterna av klimatförändringar. Utsläppen av växthusgaser kan minskas genom övergång till andra bränslen (t.ex. från kol till gas), förbättrad verkningsgrad, ökad användning av kombikraftverk eller kraftvärmeverk och främjande av förnybara energikällor (vindenergi, solenergi, jordvärme...). Energiförsörjningssystem med lågt kolinnehåll kan i hög grad bidra genom hållbar biomassa från skogsbruk och biprodukter från jordbruk, kommunalt avfall och industriavfall till energi, återanvändning av metan från deponier, vindenergi och vattenkraft. För energisektorn kännetecknas nästan alla scenarion för begränsning av växthusgaser och stabiliserad koncentration av att det har införts effektiv teknik för såväl energianvändning som energitillförsel och av energi utan eller med lågt kolinnehåll. Tekniköverföring mellan länder och regioner kommer att bredda alternativen på regional nivå, och stordriftsfördelar och utbildning kommer att sänka kostnaderna för att använda sådan teknik.

[76] IPCC:s särskilda rapport om begränsning, 2001.

Sedan slutet av 1980-talet har energianvändningen och därtill relaterade koldioxidutsläpp från byggnader i utvecklingsländerna ökat ungefär fem gånger snabbare än det globala genomsnittet. Energianvändningen per capita är i alla regioner högre i bostadssektorn än i den kommersiella sektorn. I utvecklingsländerna domineras energianvändningen i bostäderna av matlagning och uppvärmning av vatten, följt av belysning, småapparater och kylskåp. Användningen av elapparater ökar. Genom en fortsatt minskning eller stabilisering av energipriserna i detaljhandelsledet i stora delar av världen minskar incitamenten för effektiv energianvändning eller inköp av energieffektiv teknik inom alla sektorer.

Transport: Koldioxid från förbränning av fossila bränslen är den dominerande växthusgas som produceras av transporter och står för 95 % av den årliga globala uppvärmningspotential som sektorn producerar. Modalt sett står vägtransporterna för nära 80 % av energianvändningen för transporter. En radikal förändring behövs också när det gäller allmänna transporter. Ledtider och livslängder för ny transportteknik innebär att plötsliga, omfattande förändringar av de trender och utsikter som beskrivits ovan endast kan uppnås med beslutsamma åtgärder. I 'no regrets' operativa åtgärder och infrastrukturåtgärder ingår utökning av kollektivtrafiksystem (väg till järnväg), förbättring av fordonens effektivitet genom underhålls- och besiktningsprogram, bättre trafikstyrning, vägbeläggning, anläggning av rörledningar för bränsle, tillhandahållande av infrastruktur för icke-motoriserade transporter, ökad användning av bioetanol och naturgas.

Slutligen erbjuder alternativ till markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (skogar, jordbruksmark och andra terrestra ekosystem) betydande möjligheter till bevarande och upptag av kol, särskilt i tropikerna. Bevarande och upptag av kol kan ge tid för vidareutveckling och genomförande av andra alternativ. Biologisk begränsning kan ske med hjälp av tre strategier: a) bevarande av befintliga koldepåer, b) upptag genom att öka koldepåernas storlek och c) ersättning med hållbart producerade biologiska produkter, t.ex. trä istället för energiintensiva byggprodukter och biomassa istället för fossila bränslen. Bevarandet av hotade koldepåer kan bidra till att hindra utsläpp, om läckage kan förhindras, men det är endast hållbart om de socioekonomiska drivkrafterna för avskogning och andra förluster av koldepåer kan bemästras. Inom jordbruket kan utsläppen av metan och dikväveoxid, t.ex. från enterogen fermentering från boskap, risodlingar, användning av kvävegödsel och animaliskt avfall, minskas.