52000PC0271(02)

Ändrat förslag till RÅDETS DIREKTIV om en utvidgning av friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna till tredjelandsmedborgare som har etablerat sig inom gemenskapen

(framlagda av kommissionen enligt artikel 250.2 i EG-fördraget)

MOTIVERING

1. bakgrund

Den 27 januari 1999 antog kommissionen två förslag till direktiv [1], nämligen

[1] KOM (1999) 3 slutlig, 27.1.1999.

* förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om utstationering av arbetstagare från tredje land i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna (nedan kallat det första förslaget) [2] och

[2] EGT C 67, 10.3.1999, s. 12.

* förslaget till rådets direktiv om en utvidgning av friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna till att även omfatta tredjelandsmedborgare som har etablerat sig inom gemenskapen (nedan kallat det andra förslaget) [3].

[3] EGT C 67, 10.3.1999, s. 17.

Förslagen förelades parlamentet och rådet den 12 februari 1999. Den 26 maj 1999 avgav Ekonomiska och sociala kommittén ett yttrande om förslagen [4]. Samråd med Europaparlamentet om det första förslaget har ägt rum inom ramen för medbeslutandeförfarandet. Rådet samrådde med parlamentet om det andra förslaget den 25 januari 2000.

[4] EGT C 209, 22.7.1999, s. 5.

Parlamentet gav i uppdrag åt utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden (ansvarig för rapporten), utskottet för sysselsättning och sociala frågor, utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt budgetutskottet (med de tre senare skedde samråd för yttrande) att granska de båda förslagen. Efter att ha tagit del av de andra tre utskottens yttranden (antagna den 23 november 1999, den 29 november 1999 respektive den 31 mars 1999) antog utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden sin egen rapport [5] den 11 januari 2000. I plenum antog parlamentet den 3 februari 2000 sitt yttrande om godkännande av kommissionens förslag med förbehåll för de ändringsförslag som lagts fram och anmodade kommissionen att ändra sina förslag enligt artikel 250.2 i EG-fördraget.

[5] Europaparlamentets rapporter av den 2 februari 2000 (A5-0007/2000 och A5-0012/2000).

2. Det ändrade förslaget

Europaparlamentet ställer sig bakom huvudinriktningen i kommissionens båda förslag, bl.a. behovet av att införa ett "EG-kort för tillhandahållande av tjänster". Parlamentet ställer sig också bakom de rättsliga grunder som kommissionen åberopar mot bakgrund av att förslagen hänför sig till den fria rörligheten för tjänster.

Parlamentets ändringsförslag är dels av teknisk natur och syftar dels till att komplettera systemet för utfärdande av "EG-kortet för tillhandahållande av tjänster". Kommissionen har godtagit hälften av ändringsförslagen, vissa under förutsättning att de omarbetas eller omformuleras. Kommissionen vill dock bevara den anda som genomsyrar parlamentets förslag och den enhetlighet som nödvändigtvis måste finnas mellan ändringarna i de båda förslagen.

3. det första förslaget

3.1. Ändringsförslag som kommissionen godkänt helt eller delvis

3.1.1. Skälen

Skäl 6 har ändrats för att kunna inrymma ändringsförslag 2, som kraftigare understryker att förslaget i alla delar hänför sig till den fria rörligheten för tjänster. Det ursprungliga skäl 6 har delats upp i två (nr 6 och nr 6a), men ändringen är endast av redaktionell karaktär. De ändringar som gjorts i de övriga skälen motsvarar ändringarna i respektive artiklar (se nedan).

3.1.2. Artiklarna

Artikel 2.1

I den nya versionen har ändringsförslagen 7, 9 och 10 beaktats. Parlamentet vill inte att någon hänvisning görs till direktiv 96/71/EG för att definiera "utstationering av arbetstagare". Dessutom har systemet med EG-kort för tillhandahållande av tjänster gjorts flexiblare: tjänste leverantören skall kunna ansöka om ett kort som är giltigt inte bara för hela gemenskapen, utan också för en eller flera medlemsstater.

Artikel 2.1a

Inledningsvis anges det uttryckligen i vilka situationer en tjänsteleverantör kan utstationera en arbetstagare. Då kortet utfärdas skall den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad således se till att det inte är frågan om ett förmedlingsföretag som bara ställer arbetstagaren till användarföretagets förfogande. Ändringarna 7 och 8 har beaktats för att medlemsstaten där tjänsteleverantören är etablerad skall garantera att systemet med kortet tillämpas korrekt och för att erkännandet av kortet från de andra medlemsstaternas sida följer klara regler.

Dessutom har kommissionen delvis beaktat ändringsförslag 10, nämligen:

* Med "hemvist" avses ort där arbetstagaren varit stadigvarande bosatt under minst 12 månader och med undantag för medborgare i tredje land vilkas vistelse tolereras men för vilken tillstånd saknas.

* Redaktionella ändringar avseende försäkring mot sjukdoms- och arbetsskaderisker.

Artikel 2.2 och artikel 2.3

Dessa bestämmelser hänför sig till ändringsförslag 11, enligt vilket den reguljära anställningens längd före utfärdandet av kortet skall vara närmare knutet till kortets giltighetstid.

Dessutom har definitionen på "reguljär anställning" gjorts tydligare. Kommissionen kan dock inte acceptera tre månader som minimum för en reguljär anställning innan kortet kan utfärdas (ändringsförslag 11). Därigenom skulle det bli möjligt att rekrytera medborgare från tredje land i deras hemland för att utstationera dem nästan omedelbart i andra medlemsstater. Förslaget om sex månader ändras därför inte.

Artikel 2.3a

Ändringsförslag 10 innehåller krav om ett klarläggande av vilka följderna blir om villkoren för utfärdandet av kortet plötsligt inte längre uppfylls, t.ex. om anställningskontraktet mellan tjänsteleverantören och den utstationerade arbetstagaren hävs. Ändringsförslag 10 beaktas därför.

Artikel 2.4

Som en följd av ändringsförslag 10 har kommissionen godtagit att fastställa tjänsteleverantörens skyldigheter när kortet upphör att gälla. En lösning föreslås för varje typfall, bl.a. då kortets ordinarie giltighetstid löper ut.

Artikel 2.5 (och skäl 8)

Ändringarna inrymmer den första delen av ändringsförslag 15 som handlar om förhållandet mellan den medlemsstat som utfärdar kortet, tjänsteleverantören och den utstationerade arbetstagaren då ett anställningskontrakt hävs. Den andra delen av ändringsförslag 15 berör förhållandet mellan berörda personer och den medlemsstat där tjänsterna tillhandahålls. Av det skälet inryms den i artikel 3.3 i det ändrade förslaget (se nedan).

Artikel 3.1

I tillägget beaktas ändringsförslag 16. Det anses dock nödvändigt att ersätta kravet på en vanlig kopia av tjänsteleverantörens försäkran till den mottagande medlemsstatens myndigheter med en riktig bekräftelse.

Artikel 3.3 (och skäl 9)

I tillägget redovisas tjänsteleverantörens skyldigheter gentemot den mottagande medlemsstaten när anställningskontraktet hävs (jfr artikel 2.5).

Artikel 5 a (och skäl 13a)

I ändringsförslag 14 föreslår parlamentet att det inrättas en ny rådgivande kommitté som skall bistå kommissionen i arbetet med att anta genomförandeförordningen och att tillämpa parlamentets nya befogenheter efter antagandet av rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter.

Den första punkten beaktas inte. Enligt förslaget skall en genomförandeåtgärd vidtas. Att inrätta en ny kommitté förefaller oproportionerligt.

I den nya artikel 5a beaktas däremot parlamentets nya befogenheter inom ramen för medbeslutandeförfarandet enligt det nya beslutet 1999/468/EG och särskilt dess artikel 8.

3.2. Ändringsförslag som förkastats av kommissionen

3.2.1. Benämning på kortet

Enligt ändringsförslag 1 borde kortet kallas "EU-kort för tillhandahållande av tjänster". Eftersom det handlar om ett dokument som omfattas av gemenskapsrätten och som har bindande verkan för enskilda personer och myndigheter i medlemsstaterna, är det inte tillåtet enligt EG-fördraget.

3.2.2. Skälen

Syftet med ändringsförslag 4 är att i skäl 10 stryka motiveringen till ett tillfälligt uppehållstillstånd i den mottagande medlemsstaten, medan däremot bestämmelsen bevaras. Likaså är syftet med ändringsförslag 6 som gäller skäl 15 ett klargörande, till föga nytta om eventuella efterhandskontroller i den mottagande medlemsstaten. Detta är oacceptabelt.

3.2.3. Artiklarna

Artikel 2.1 andra stycket

Vissa delar av ändringsförslag 10 har godtagits av kommissionen (jfr ovan). I ändringsförslaget ställs dock vissa villkor för utfärdandet av kortet:

* Den arbetstagare som skall utstationeras skall ha vistats legalt i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad under en tidsperiod som är minst tre månader längre än kortets giltighetstid.

* I enlighet med direktiv 64/221/EEG skall den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad på tjänstens vägnar kontrollera om det har förekommit några problem som gäller den allmänna ordningen, den allmänna säkerheten och folkhälsan i de övriga berörda medlemsstaterna.

* De övriga medlemsstaterna skall samtidigt ha rätt att motsätta sig varje villkor för utfärdandet av kortet (inklusive ovanstående). Eftersom denna rätt gäller på obegränsad tid skall den kunna utövas innan och efter det att kortet utfärdats.

Kommissionen föreslår däremot att

* medborgaren i tredje land får en rättslig ställning i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad under en tidsperiod som inte överstiger kortets giltighetstid,

* den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad och där arbetstagaren som skall utstationeras vistas skall utfärda ett intyg om att arbetstagaren vistas legalt i landet. Denna kontroll skall ske efter ännu klarare regler enligt det ändrade förslaget,

* den medlemsstat där en tjänst tillhandahålls skall erkänna kortet men skall kunna ålägga tjänsteleverantören att före utstationeringen lämna uppgifter om tillhandahållandet av tjänster och den person som skall utstationeras till medlemsstatens myndigheter. Avsikten med detta är att medlemsstaten skall kunna kontrollera dessa personers rörelser inom landet oberoende av det rådande läget när det gäller gemenskapens inre gränser och i förekommande fall göra undantag från direktivet om det gäller allmän ordning, allmän säkerhet och folkhälsa i enlighet med direktiv 64/221/EEG.

Att förkasta dessa delar av ändringsförslag 10 motiveras inte av innehållet, men väl av de instrument som föreslås. Kommissionen är införstådd med att ge medlemsstaterna en roll, särskilt mot bakgrund av övervägandena om allmän ordning. Parlamentets förslag kan emellertid inte tillämpas av de behöriga myndigheterna och de berörda personerna.

Parlamentet instämmer i tillämpligheten hos direktiv 64/221/EEG, vilket visar att det inte finns några delade meningar med kommissionen om innehållet. Dessutom skulle den tidigare nämnda tidsperioden på ytterligare tre månader leda till en situation där medborgaren i tredje land de facto skulle ha tre månader på sig för att återvända till den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad, under det att han skulle återvända omedelbart efter avslutat tjänsteuppdrag i en annan medlemsstat. Rätten att återvända garanteras genom bestämmelsen om återinresa i förslagets artikel 2.5.

Artikel 2.4 första stycket

Ändringsförslag 13 bör förkastas i den del som gäller tillägget om "verksamhetens natur". Det framgår varken av ändringsförslaget eller av parlamentets motivering om denna precisering skulle gälla tjänsteleverantörens eller den utstationerade arbetstagarens verksamhet.

Artikel 3.3 (och skäl 9)

Syftet med ändringsförslagen 3 och 17 är att begränsa den mottagande medlemsstatens möjligheter att ålägga tjänsteleverantören att anmäla utstationering av en arbetstagare från tredje land innan han anlänt i sådana fall då arbetstagaren saknar giltigt kort.

Dessa ändringsförslag är inte acceptabla, eftersom det skulle bli lättare att utstationera arbetstagare som saknar kort och den mottagande medlemsstaten skulle se sig berövad alla möjligheter att kontrollera om arbetstagaren befinner sig legalt i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad. Dessutom är syftet med förslaget till direktiv att skapa samordning mellan medlemsstaterna inom ramen för systemet med EG-kortet för tillhandahållande av tjänster och att inte behandla andra situationer som uppkommer när en tjänsteleverantör inte önskar utnyttja EG-kortet för tillhandahållande av tjänster.

Artikel 4

En ny artikel 4.2a innehåller ett förslag om att göra direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster tillämpligt i sin helhet. Såsom kommissionen fastslog redan i det ursprungliga förslaget gäller detta direktiv redan medborgare i tredje land som utstationeras för tillhandahållande av tjänster. Ändringsförslag 18 är därför överflödigt.

Artikel 5.1-5.3

Ändringsförslag 19 gäller samarbetet mellan medlemsstaterna. Detta bygger huvudsakligen på principen att det inte är nödvändigt att identifiera de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där tjänster kan tillhandahållas, eftersom medlemsstaten också är ansvarig för att detta direktiv tillämpas. Detta stämmer med ändringsförslagen 10 och 17 (jfr ovan). Ändringsförslag 19 kan följaktligen inte accepteras av samma skäl som ovanstående. De nämnda myndigheterna kommer även i fortsättningen att spela en avgörande roll för en korrekt tillämpning av direktivet.

4. Det andra förslaget

4.1. Ändringsförslag som kommissionen godtagit helt eller delvis

4.1.1. Artikel 1.3 a, artikel 2.2 och skäl 5a

Parlamentet har velat utestänga arbetstagare som är "falska egen företagare", dvs. egenföretagare som enligt sedvänja eller särskild lagstiftning i många medlemsstater bara formellt har status av egenföretagare men som i själva verket borde betraktas som arbetstagare eftersom de då får anses vara beroende av och underordnade ett företag, med tanke på det sätt på vilket de bedriver sin verksamhet.

Kommissionen accepterar att det behövs ett klarläggande för att undanröja riskerna för eventuellt missbruk gentemot dem som direktivet verkligen riktar sig till. Kommissionen är dock inte positiv till den lösning som föreslås i ändringsförslagen 9 och 15. Dessa skulle ge de medlemsstater där tjänsterna tillhandahålls rätt att motsätta sig ett erkännande; denna rätt skulle införas för att kunna göra avsteg från direktivet "i vissa fall om tjänsteleverantören avviker kraftigt från de nationella bestämmelser som tillämpas på området".

Parlamentets förslag till lösning är inte tydligt och innebär ingen rättssäkerhet vare sig för dem som direktivet vänder sig till, vilka inte skulle uppleva det verkliga värdet av kortet när det väl utfärdats, eller för de myndigheter i medlemsstaterna som skall erkänna kortet. Det är bättre att ytterligare precisera definitionen på tjänsteleverantör som avses i artikel 1. Preciseringen tar hänsyn till att man i praktiskt taget alla medlemsstater förutsätter att en arbetstagare bara är knuten till ett företag, där graden av beroende och underordning avgör om det handlar om en avlönad sysselsättning. När emellertid en egenföretagare efterhand har kontakter med flera företag, kan eventuella tvivel på dennes status som egenföretagare inte motiveras.

Kommissionen föreslår därför att för att en huvudetablering skall kunna bibehållas krävs det avtalsförbindelser med minst två tjänstemottagare under de senaste tolv månaderna (se artikel 1.3 a) och att en medborgare i tredje land inte kan få något kort för tillhandahållande av tjänster, om han saknar sammanhängande verksamhet i den medlemsstat där han har sin huvudetablering (se artikel 2.2). I det nya skälet 5a ges de underliggande motiven.

4.1.2. Punkter som är desamma som i det första direktivet

Av samma orsaker som för det första direktivet har ändringarna till följande artiklar beaktats:

- Artikel 1.3 b om hemvist (ändringsförslag 7).

- Artikel 2.1 andra stycket, artikel 2.1a, artikel 2.2a och artikel 2.2b (ändringsförslag 9 delvis).

- Artikel 2.3 första stycket (ändringsförslag 9 delvis och ändringsförslag 10) inklusive tjänsteleverantörens slag av verksamhet som skall läggas till som en uppgift på kortet för tillhandahållande av tjänster.

- Artikel 3.1 som föreslår en lösning som överensstämmer med det första direktivet (ändringsförslag 12).

- Artikel 5a vad det gäller parlamentets rätt till information (ändringsförslag 11 delvis).

4.2. Ändringsförslag som förkastats av kommissionen

4.2.1 Ändringsförslag som godtagits för det första direktivet men inte för det andra

Parlamentet har lagt fram identiska förslag för det första och det andra direktivet, fastän det inte finns anledning att de skall finnas med i det andra direktivet:

Skäl 7 (ändringsförslag 2): Att undanröja rättslig osäkerhet har föreslagits som mål för det andra direktivet, fastän denna åtgärd inte ingår i den nuvarande situationen utan tanken är att skapa nya rättigheter för en viss kategori medborgare i tredje land.

Artikel 5a.2:

I ändringsförslagen 4 och 11 föreslås ett förfarande för antagande av genomförandeåtgärden som skulle vara exakt densamma som för det första direktivet. Eftersom rådet ensamt är behörigt att anta det andra direktivet, kan en genomförandeåtgärd inte innebära någon risk för medbeslutandeförfarandet i fördragets artikel 251. Parlamentets rätt till medbeslutande berörs således inte därför att artikel 8 i beslut 1999/468/EG inte är tillämplig.

4.2.2 Ändringsförslag som förkastats av samma orsaker som angavs för det första direktivet

Eftersom kommissionen inte har kunnat godta vissa ändringsförslag i samband med det första direktivet, kan kommissionen inte heller godta i stort sett samma ändringsförslag till det andra direktivet. Därför hänvisas det till de motiv som angavs för det första direktivet. Det gäller närmare bestämt kortets benämning (ändringsförslag 1), artikel 2.1 andra stycket (den del av ändringsförslag 9 som inte godtagits), artikel 3.3 och skäl 10 (ändringsförslag 3 och 14) samt artikel 5 (ändringsförslag 16).

4.2.3 Övriga ändringsförslag som förkastats

Ändringsförslagen 5, 6 och 7 gäller enbart ändringar av redaktionell karaktär i artikel 1. Eftersom innebörden är klar i det ursprungliga förslaget, ser kommissionen ingen anledning att ändra sitt förslag.

1999/0013 (CNS)

Ändrat förslag till RÅDETS DIREKTIV om en utvidgning av friheten att tillhandahålla tjänster över gränserna till tredjelandsmedborgare som har etablerat sig inom gemenskapen

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 49 andra stycket i detta,

med beaktande av kommissionens förslag [6],

[6] EGT C 67, 10.3.1999, s. 17.

med beaktande av Europaparlamentets yttrande [7],

[7] Yttrande av den 3.2.2000 (ännu inte offentliggjort i EGT).

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande [8], och

[8] EGT C 209, 22.7.1999, s. 5.

av följande skäl:

(1) Enligt artikel 3.1 c i fördraget är ett av gemenskapens mål att avskaffa hindren för fri rörlighet för tjänster mellan medlemsstaterna. Fri rörlighet för tjänster kan utvidgas till egenföretagare som inte är EU-medborgare utan tredjelands medborgare som legalt har etablerat sig inom gemenskapen.

(2) I EG-fördraget har möjligheten till en sådan utvidgning funnits inskriven i mer än 40 år. Det är inte rimligt att en tredjelandsmedborgare som har en faktisk och fortlöpande koppling till ekonomin i en medlemsstat endast kan dra fördel av den fria rörligheten för tjänster genom att bilda bolag i enlighet med artikel 48 i EG-fördraget, och att egenföretagare från tredje land inte kan dra fördel av detta i egenskap av fysiska personer.

(3) Arbetstagare från tredje land kan utstationeras, medan egenföretagare vars verksamhet skapar ett mervärde för ekonomin i en medlemsstat inte har någon möjlighet att bedriva verksamhet över gränserna inom hela den inre marknaden. En utvidgning av friheten att tillhandahålla tjänster till att även omfatta egenföretagare från tredje land inverkar inte på tillämpningen av de nationella bestämmelser som syftar till att ge dessa personer ett visst socialt skydd motsvarande det som gäller för arbetstagare.

(4) Det är därför lämpligt att föreskriva en sådan utvidgning samtidigt med att gemenskapen genom Europaparlamentets och rådets direktiv .../.../EG [9] klargör vilka villkor som gäller för utstationering av arbetstagare från tredje land i samband med tillhanda hållande av tjänster. Med tanke på artikel 51.1 i fördraget kan den personkrets på vilken detta direktiv är tillämpligt utsträckas till att omfatta tjänsteleverantörer på transportområdet endast genom att en särskild rättsakt antas enligt fördragets bestämmelser om den gemensamma transportpolitiken.

[9] EGT L ...

(5) En egenföretagare från tredje land bör inte ha någon etablerings rätt i den medlemsstat där han tillhandahåller sina tjänster. Detta direktiv påverkar inte andra rättigheter som redan har erkänts på gemenskapsnivå, nationell nivå eller med stöd av internationella avtal, vilket även inbegriper de rättigheter som garanteras genom Europa konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, i synnerhet i fråga om familjelivet.

(5a) En egenföretagare som är tredjelandsmedborgare får endast fritt tillhanda hålla tjänster, om vederbörande bedriver sin huvudsakliga verksamhet i en medlemsstat och har rätt att uppehålla sig i landet i minst tolv månader framåt. Skulle det uppstå tvivel om huruvida en tredjelandsmedborgares verksamhet verkligen kan betraktas som egenföretagande, krävs det ett förtydligande från den person som omfattas av direktivet.

(6) Om tillhandahållandet av en tjänst är av tillfällig karaktär skall bedömas inte bara i förhållande till tjänstens varaktighet, utan även i förhållande till hur ofta den ägt rum, dess regelbundenhet och kontinuitet. Detta utesluter inte möjligheten att en tjänsteleverantör förser sig med viss infrastruktur i den mån som detta är nödvändigt för att kunna fullgöra den ifrågavarande tjänsten.

(7) Fri rörlighet för tjänster förutsätter rätt till inresa och vistelse i den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls. Eftersom det inte finns några enhetliga nationella handlingar som täcker in de olika aspekterna i samband med utstationering bör en handling som betecknas "EG-kortet för tillhandahållandet av tjänster" vara ett instrument som gör det lättare att tillhandahålla tjänster över gränserna i de fall där utstationering är ett aktuellt eller möjligt alternativ inom ramen för den reguljära verksamheten. Det bör vara tjänsteleverantörens sak att avgöra om han skall ansöka om EG-kortet för tillhandahållande av tjänster eller ej. Detta direktiv påverkar inte heller gemenskapens och medlemsstaternas förpliktelser inom ramen för Allmänna tjänstehandelsavtalet (GATS) [10]. EG-kortet för tillhanda hållande av tjänster bör endast innehålla nödvändiga uppgifter, med hänsyn till Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter [11].

[10] EGT L 336, 23.12.1994, s. 190.

[11] EGT L 281, 23.11.1995, s. 31.

(8) Den medlemsstat som utfärdar EG-kortet för tillhandahållande av tjänster bör beakta den kamp som med hänsyn till den allmänna ordningen förs mot illegal invandring, när den intygar att verksamheten bedrivs i enlighet med gällande bestämmelser i den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad. Genom denna handling bör styrkas att egenföretagaren har sin huvudsakliga verksamhet i den medlemsstat där han är etablerad. Denna handling bör därför göras säker så att den inte kan förfalskas. Något krav på inresevisum kommer därför inte längre att behöva ställas.

(9) EG-kortet för tillhandahållande av tjänster, som utfärdas av den medlemsstat där egenföretagaren är etablerad, bör sålunda utgöra en tillräcklig garanti för att varje medlemsstat där en tjänst tillhandahålls skall bevilja en person inresa och vistelse för att tillhandahålla en eller flera olika tjänster, dvs. vistelse under och i samband med tillhandahållande av tjänster. Denna garanti bör också medföra en skyldighet att inte betrakta utstationeringen som ett avbrott i den vistelse och förvärvsverksamhet som först godkänts, och framför allt att inte under några omständigheter vägra den utstationerade personen återinresa. Den medlemsstat där tjänsten tillhandahålls bör följaktligen inte längre kunna tillämpa sina egna bestämmelser i fråga om inresa, vistelse och rätt att bedriva egenföretagande.

(10) Varje medlemsstat bör ha möjlighet att kräva att vistelsen samt den eller de tjänster som är grund för tjänste leverantörens förflyttning skall anmälas innan tjänsteleverantören reser in på landets territorium. Genom anmälningsplikten får medlemsstaten i fråga möjlighet att inom ramen för detta direktiv vidta nödvändiga åtgärder av hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa när det gäller specifika fall. Varje medlemsstat där tjänster tillhanda hålls bör också kunna kräva att tjänsteleverantören skall ansöka om ett tillfälligt uppehålls bevis om den period som egenföretagaren skall tillhandahålla tjänster överstiger sex månader under en tolvmånadersperiod. Giltighetstiden för ett uppehållsbevis bör kunna begränsas till den period som EG-kortet för tillhandahållande av tjänster är giltigt, med motiveringen att medlemsstaten avser att utfärda uppehållstillstånd enligt landets egna bestämmelser när det är fråga om vistelse som överstiger tolv månader.

(11) För att denna utvidgning skall få ändamålsenlig verkan krävs också likabehandling av tredjelandsmedborgare och EU-medborgare som är tjänsteleverantörer i fråga om erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som har förvärvats inom gemenskapen. Denna likabehandling bör vara begränsad till tillhandahållandet av tjänster. Den bör inte omfatta utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som har förvärvats i tredje land och erkänns i endast en medlemsstat.

(12) Medlemsstaterna bör inte få gynna egenföretagare som är etablerade utanför gemenskapen i förhållande till dem som är etablerade inom gemenskapen. Medlemsstaterna bör få avvika från detta direktiv med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Vilka avvikelser som tillåts måste avgöras med hänsyn till de berörda tjänsteleverantörerna från tredje land, på grundval av samordningen enligt Rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa [12], senast ändrat genom direktiv 75/35/EEG [13].

[12] EGT 56, 4.4.1964, s. 850/64.

[13] EGT L 14, 20.1.1975, s. 14.

(13) Det är nödvändigt att säkerställa ett nära samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter. Det är lämpligt att medlemsstaternas myndigheter enas om en enhetlig utformning av EG-kortet för tillhandahållande av tjänster. Kommissionen bör få befogenhet att besluta om utformning och andra bestämmelser i fråga om EG-kortet för tillhandahållande av tjänster i enlighet med det förfarande som fastställs genom rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visa handlingar [14].

[14] EGT L 164, 14.7.1995, s. 1.

(13a) Eftersom de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra detta beslut är åtgärder med allmän räckvidd i enlighet med artikel 2 i rådets beslut 1999/468/EG av den 28 juni 1999 om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter [15], bör beslut om dessa åtgärder fattas enligt det föreskrivande förfarandet i artikel 5 i det beslutet.

[15] EGT L 184, 17.7.1999, s. 23.

(14) Detta direktiv påverkar inte medlemsstaternas behörighet att avgöra vilka tredjelandsmedborgare som skall ges tillstånd att bedriva egen verksam het, under vilka omständigheter detta tillstånd bör förlängas eller vilken yrkes verksamhet som skall vara lagreglerad eller ej.

(15) I enlighet med proportionalitetsprincipen, så som den kommer till uttryck i artikel 5 tredje stycket i EG-fördraget, går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå målet om fri rörlighet för tjänster. Enligt direktivet har medlemsstaterna själva möjlighet att kontrollera om en tredjelandsmedborgare tillfälligt tillhandahåller en tjänst över gränserna eller stadig varande bedriver egen verksamhet på en annan medlemsstats territorium än den där han har sin huvudsakliga etablering. Direktivet begränsas också till utstationering som inte överskrider tolv månader, samt erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som förvärvats inom gemenskapen.

(16) Medlemsstaterna bör för tillämpningen av detta direktiv bestämma ett lämpligt sanktionssystem.

(17) Senast fyra år efter det datum då detta direktiv skall ha överförts bör kommissionen granska tillämpningen av direktivet samt vid behov föreslå nödvändiga ändringar.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

1. Medlemsstaterna skall se till att tredjelandsmedborgare som är etablerade inom gemen skapen kan dra fördel av den fria rörligheten för tjänster enligt bestämmelserna i detta direktiv.

2. Detta direktiv omfattar inte tredjelandsmedborgare som tar emot tjänster som tillhandahålls över gränserna och inte heller tillhandahållande av tjänster inom transportsektorn.

3. Med tjänsteleverantör avses i detta direktiv varje fysisk person från tredje land som i etableringslandet

a) legalt har etablerat sin huvudsakliga verksamhet, varigenom han i egenskap av egenföretagare har en faktisk och fortlöpande koppling till ekonomin i denna stat ,

En faktisk och fortlöpande koppling anses den ha som sedan minst 12 månader har tillhanda hållit tjänster mot ersättning från minst två tjänstemottagare i denna medlemsstat.

b) under 12 månader eller längre vistats i denna medlemsstat i enlighet med medlems statens lag stiftning, vilket utesluter perso ner som endast kan uppvisa handlingar om att de får uppehålla sig i landet i väntan på utvisning,

c) inte samtidigt är anställd.

Artikel 2

1. När tjänsteleverantören i denna sin egenskap avser att inom ramen för sin reguljära verksamhet resa in i och vistas i en, flera eller alla andra medlemsstater skall den medlemsstat där tjänsteleverantören är etablerad på ansökan utfärda en handling med beteckningen EG-kort för tillhandahållande av tjänster.

1a Kortet får endast utfärdas om tjänsteleverantören kan styrka att

a) villkoren i artikel 1.3 är uppfyllda,

b) han är försäkrad mot sjukdoms- och arbets skade risk i samband med utstationering för att tillhandahålla tjänster i andra medlemsstater, antingen genom socialförsäkringen i den medlemsstat där han är etablerad eller genom en privat försäkring.

2. EG-kortet för tillhandahållande av tjänster skall utfärdas så att det är giltigt under den period som tjänsteleverantören fortsätter att vara stadigvarande bosatt i den medlemsstat där han är etablerad och samtidigt mot ersättning tillhandahåller tjänster till tjänstemottagare i den medlems, vilket inte innefattar perso ner som endast kan uppvisa handlingar om att de får uppehålla sig i landet i väntan på utvisning. Giltighetstiden får aldrig överstiga tolv månader.

2a EG-kortet för tillhandahållande av tjänster kan endast förnyas om villkoren för utfärdande för den utsatta tiden enligt punkterna 1, 1a och 2 på nytt uppfylls.

2b EG-kortet för tillhandahållande av tjänster upphör att gälla om något av de villkor som avses i punkterna 1, 1a och 2 inte längre uppfylls på grund av händelser som inträffar efter det att kortet utfärdats.

3. EG-kortet för tillhandahållande av tjänster skall vara en separat handling som är utställd på tjänsteleverantören. Om kortet inte längre är giltigt, skall medlems staten där tjänsteleverantören är etablerad kräva att kortet omedel bart sänds tillbaka till landets behöriga myndigheter. Kortet skall innehålla följande uppgifter:

a) Uppgifter om tjänsteleverantören samt verksamhetens inriktning i den medlemsstat där han är etablerad.

b) Giltighetstiden.

c) Utfärdande myndighet och medlemsstat.

d) Den eller de medlemsstater där kortet skall vara giltigt.

Närmare bestämmelser om ovannämnda uppgifter, om en enhetlig utformning av det kort som skall utfärdas samt tekniska specifika tioner för att förhindra förfalskningar finns fastställda i artikel 5a. 2.

4. Den medlemsstat som utfärdar EG-kortet för tillhandahållande av tjänster får inte betrakta utstationering med syftet att tillhandahålla tjänster som ett avbrott i tjänste leverantörens vistelse eller egenföretagande på landets territorium,

Den medlemsstat som utfärdar EG-kortet för tillhandahållande av tjänster får inte med stöd av nationell lagstiftning vägra en tjänsteleverantör återinresa till landets territorium, oavsett motiv.

Artikel 3

1. Varje medlemsstat där tjänster tillhandahålls skall bevilja egenföretagare rätt till inresa och vistelse för att tillhanda hålla en eller flera tjänster, under förutsättning att personen i fråga innehar EG-kortet för tillhanda hållande av tjänster, ett ID-kort eller pass som är giltigt för hela den period som tjänsterna tillhanda hålls, samt ett intyg från tjänstemottagaren gällande uppdraget för den konkreta tjänst som skall tillhandahållas med uppgift om vistelsens beräknade varaktighet.

2. Ingen medlemsstat där en tjänst tillhandahålls får av tjänsteleverantören kräva någon av följande handlingar:

a) Inrese- eller utresevisum.

b) Annat uppehållstillstånd än det som avses i punkt 3.

c) Tillstånd för att tillhandahålla tjänster, t.ex. ett arbetstillstånd, en ID-handling för utländska näringsidkare eller en yrkeslicens.

d) Någon handling som motsvarar dem som avses i a, b och c.

3. Varje medlemsstat där en tjänst tillhandahålls kan förelägga tjänsteleverantören att före inresa på landets territorium anmäla sin vistelse, vistelsens beräknade varaktighet samt den eller de tjänster för vilka tjänste leverantören utstationeras. Om tjänsten eller tjänsterna tillhandahålls under en period som under en tolvmånaders period totalt överstiger sex månader, skall medlemsstaten efter inresan i landet utfärda ett tillfälligt uppehållsbevis som visar att vistelsen har beviljats.

4. För att underlätta tillhandahållandet av tjänster skall varje medlemsstat där tjänster tillhandahålls garantera att tredjelandsmedborgare och EU-medborgare som är tjänste leverantörer behandlas lika i fråga om erkännande av utbildnings-, examens- och andra behörighetsbevis som den berörda tjänsteleverantören har förvärvat inom gemenskapen i syfte att utöva en viss verksamhet och som har utfärdats av en behörig myndighet i en medlems stat.

Artikel 4

1. Medlemsstaterna skall inte gynna egenföretagare som är etablerade utanför gemenskapen i förhållande till dem som är etablerade inom gemenskapen.

2. Medlemsstaterna får avvika från detta direktiv endast när detta är berättigat med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa; detta regleras av direktiv 64/221/EEG i tillämpliga delar.

Artikel 5

1. Medlemsstaterna skall utse de myndigheter som är behöriga att utfärda EG-kortet för tillhanda hållande av tjänster och tillfälligt uppehållsbevis respektive ta emot de uppgifter som avses i artikel 3.3, och skall underrätta kommissionen och övriga medlems stater om dessa myndig heter. Medlemsstaterna skall också vidta nödvändiga åtgärder för att i möjligaste mån minska de formaliteter, tidsfrister och förfaranden som krävs för att erhålla ovannämnda handlingar, vilka skall utfärdas kostnadsfritt eller mot betalning av ett belopp som inte överstiger de avgifter och skatter som tas ut vid utfärdande av identitets handlingar till de egna medborgarna.

2. Medlemsstaterna skall planera ett samarbete mellan de offentliga myndigheter som i enlighet med nationell lagstiftning har behörighet inom de områden som gäller genomförandet av detta direktiv.

Detta samarbete skall särskilt bestå i att besvara motiverade förfrågningar om information. Det skall vara kostnadsfritt och ske med kortast möjliga dröjsmål.

Artikel 5a

1. Kommissionen skall biträdas av den kommitté som inrättats enligt artikel 6 i förordning (EG) nr 1683/95.

2. När det hänvisas till denna punkt, skall det föreskrivande förfarande som fastställs i artikel 5 i beslut 1999/468/EG tillämpas i enlighet med artikel 7.3 i det beslutet.

3. Den tid som föreskrivs i artikel 5.6 i beslut 1999/468/EG skall vara tre månader.

Artikel 6

Medlemsstaterna skall bestämma ett sanktionssystem som är tillämpligt på överträdelser av de nationella bestämmelser som har antagits vid tillämpningen av detta direktiv och skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att dessa sanktioner skall kunna genom föras. Sanktionerna skall vara effektiva, väl avvägda och avskräckande. Medlemsstaterna skall anmäla dessa bestämmelser till kommissionen senast det datum som anges i artikel 8 samt alla senare ändringar som gäller dem så fort som möjligt.

Artikel 7

Senast fyra år efter den tidsfrist som fastställs i artikel 8 skall kommissionen överlämna en rapport till Europaparlamentet och rådet om tillämpningen av detta direktiv i medlemsstaterna samt vid behov föreslå nödvändiga åtgärder.

Artikel 8

Medlemsstaterna skall anta och offentliggöra de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 30 juni 2002 och skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

Artikel 9

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 10

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

Utfärdat i Bryssel den

På rådets vägnar

Ordförande