52000DC0247

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET, EUROPAPARLAMENTET, EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN OCH REGIONKOMMITTÉN Handlingsplan för ökad energieffektivitet i Europeiska gemenskapen

Sammanfattning

Det finns ett stort behov av förnyat engagemang, både på gemenskapsnivå och i medlemsstaterna, för att aktivt främja energieffektiviteten. Detta gäller särskilt med tanke på Kyoto-avtalet om att minska koldioxidutsläppen: större energieffektivitet kommer att spela en viktig roll i EU:s insatser för att uppnå Kyotomålen på ett ekonomiskt hållbart sätt. Utöver stora miljöfördelar kommer bättre energieffektivitet också att leda till en mer hållbar energipolitik och säkrare energiförsörjning, och många andra fördelar.

Det beräknas att energieffektiviteten fortfarande kan ökas med över 18 % jämfört med dagens energiförbrukning i EU, om man avskaffar de handelshinder som omöjliggör en tillfredsställande spridning av energieffektiv teknik och effektiv energianvändning. Denna potential motsvarar över 160 Mtoe, eller 1 900 TWh, vilket i runda tal är det sammanlagda energibehovet i Österrike, Belgien, Danmark, Finland, Grekland och Nederländerna.

I den handlingsplan som presenteras nedan skisseras strategier och åtgärder som syftar till att undanröja hindren för att denna potential skall kunna realiseras. Om det föreslagna riktmärket för förbättrad energiintensitet på ytterligare 1 % per år utöver den beräknade årliga baslinjen nås, kan detta leda till att två tredjedelar av den befintliga sparpotentialen realiseras fram till år 2010. Detta skulle leda till en minskning av energiförbrukningen med 100 Mtoe, vilket motsvarar koldioxidutsläpp om 200 miljoner ton/år eller 40 % av vad EU utlovat enligt Kyotoavtalet [1]. Genom att uppnå gemenskapens mål att öka användningen av kraftvärmeteknik till 18 % av EU:s elproduktion till år 2010 uppnås beräknar man fram till 2010 kunna undvika koldioxidutsläpp på över 65 Mt per år [2].

[1] Se fotnot 12 sidan 5.

[2] European Cogeneration Review, juli 1999.

Tre grupper med olika slags mekanismer för förbättrad energieffektivitet föreslås:

- Åtgärder för att i högre grad låta energieffektiviseringen ingå i annan gemenskapspolitik än energipolitiken och på andra programområden, till exempel regional- och stadspolitik, skattepolitik osv.

- Åtgärder som syftar till att lyfta fram och förstärka de framgångsrika gemenskapsåtgärder för energieffektivisering som redan existerar.

- Nya gemensamma och samordnade strategier och åtgärder.

1. Bakgrund

1.1 Inledning

I rådets resolution av den 7 december 1998 [3] om energieffektivitet i Europeiska gemenskapen uppmanades kommissionen att snarast möjligt lägga fram ett förslag till en prioriterad handlingsplan för energieffektivisering inom gemenskapen. Rådet föreslog ett antal åtgärder, begärde att få uppgifter om i hur hög grad annan gemenskapspolitik bidrar till energieffektiviseringen och framhöll att man i planen skall ange gemenskapens och medlemsstaternas ansvarsområden, särskilt vad gäller finansiering och tidsplaner.

[3] EGT C 394/01, 17.12.1998.

Resolutionen var en uppföljning av kommissionens meddelande om energieffektivisering [4] där en gemenskapsstrategi formuleras. Rådet gav sitt stöd både till denna strategi och till förslaget om ett riktmärke för gemenskapen i dess helhet som skulle innebära en enprocentig förbättring av energiintensiteten [5] fram till år 2010 utöver den förbättring som uppnås på annat sätt. Europaparlamentet har avgivit ett positivt yttrande om meddelandet och klart framhållit behovet av förnyade och kraftfulla insatser för energieffektivisering samt föreslagit ett ännu ambitiösare årligt riktmärke för förbättrad energieffektivitet [6].

[4] Energieffektivisering i Europeiska gemenskapen - inför en strategi för rationell energianvändning, KOM(1998)246 slutlig, 29.4.1998.

[5] Förändringar i energiintensiteten för den slutliga energikonsumtionen är en första, grov indikator för förändrad energieffektivitet. Detta beror på att energiintensitet även kan omfatta temperatureffekter och effekterna av ekonomiska förändringar. En exaktare indikator är sammanräkningen av all energiförbrukning på gräsrotsnivå, anpassad med hänsyn till temperatureffekter och strukturförändringar. Eurostat förväntas officiellt lägga fram en serie sådana indikatorer under år 2000.

[6] Stockmann Report, PE 228.977/slutlig, 25.2.1999 och Resolution A4-0086/99.

Utöver den rådsresolution och det yttrande från Europaparlamentet som nämndes ovan, har yttranden från enskilda medlemsstater, Ekonomiska och sociala kommittén, näringslivet och andra berörda parter beaktats. Den 14 januari 1999 hölls ett möte med medlemsstaterna. Mötets syfte var att få fram ytterligare information om nationella program och ta del av medlemsstaternas åsikter om hur handlingsplanen bör utformas. En EU-omfattande konferens om energieffektivisering hölls den 8-10 november 1999 [7]. Vid denna konferens diskuterades tekniska inslag i tänkbara strategier och åtgärder. Resultaten från denna konferens måste också beaktas.

[7] The SAVE Conference for an Energy-efficient Millennium ("Save-konferensen för ett energieffektivitet millenium"), Graz, Österrike.

Den handlingsplan som beskrivs nedan måste läsas och uppfattas mot bakgrund av kommissionens meddelande och rådets resolution om energieffektivisering, vilka utgör steg som logiskt följer på varandra i en process. Dessutom måste handlingsplanen ses i ett vidare sammanhang, där gemenskapens energi- och miljöpolitik ingår vid sidan av annan relevant gemenskapspolitik. Handlingsplanen är också uppbyggd på ett sådant sätt att den skall bidra till att energi- och miljömålen integreras på andra politikområden [8].

[8] Att förstärka integrationen av miljön i gemenskapens energipolitik, KOM(1998)571, 14.10.1998.

I rådsresolutionen bekräftas vikten av en energieffektiviseringsstrategi på gemenskapsnivå och framhålls den avgörande roll som medlemsstaterna kommer att spela vid genomförandet av denna strategi. Därför finns det i handlingsplanen en uppdelning mellan gemenskapens respektive medlemsstaternas ansvarsområden. I handlingsplanen läggs stor vikt vid medlemsstaternas egna politiska åtgärder och program på detta område, av vilka många redan har medfört stora framsteg.

1.2 Marknadshinder och nya insatser för att främja energieffektiviseringen

Utgångspunkten för en handlingsplan för energieffektivisering är att marknadskrafterna visserligen har skapat en gradvis förbättrad energieffektivisering under senare år, men att ytterligare insatser helt klart kan och bör göras. Det finns fortfarande en stor ekonomisk potential för ytterligare förbättringar, som kan uppskattas till över 18 % av dagens energiförbrukning [9]. Denna potential beror på att det fortfarande finns ett antal brister och hinder inom ramen för marknaden för energi och energiteknik. Strategier och åtgärder som redan har utformats kommer när de genomförs att minska eller t.o.m. undanröja sådana hinder och medföra att en stor del av denna potential realiseras, vilket på ett avgörande sätt kommer att sänka energiintensitetsnivåerna och minska utsläppen av växthusgaser.

[9] MURE modellberäkning. Europeiska kommissionen, mars 1998.

Varken gemenskapens eller medlemsstaternas insatser har hittills medfört att man kommit förbi de hinder som finns för investeringar i energieffektivisering. Energipriserna återspeglar till exempel fortfarande inte energikostnaderna (inbegripet de externa kostnaderna) på ett korrekt sätt. Avsaknad av eller ofullständig information verkar ofta hämmande på användningen av kostnadseffektiv och energieffektiv teknik. Det finns också många institutionella och rättsliga hinder som motverkar förbättrad energieffektivitet. Ett exempel är regeln att sälja energi i form av kWh i stället för som effektiv uppvärmning och luftkonditionering, belysning och kraft, vilket är vad energikonsumenten egentligen vill. Det finns också många olika typer av tekniska hinder för energieffektivisering, bland annat avsaknad av harmoniserade och standardiserade komponenter. Ett annat viktigt tekniskt hinder är bristen på adekvat infrastruktur för överföring. Även ekonomiska hinder förekommer, till exempel orimligt korta återbetalningsperioder för många efterfrågesideinvesteringar, om man jämför med de perioder som tillämpas vid investeringar i energiproduktion.

1.3 Syftet med handlingsplanen

Mekanismerna för att avlägsna befintliga handelshinder så att marknadskrafterna får fritt spelrum beskrivs bara kortfattat och indirekt i handlingsplanen. I tidigare dokument har det dock redogjorts för dem, t.ex. i kommissionens meddelande om energieffektivitet, 1998 [10]. De viktigaste målen för denna handlingsplan för energieffektivitet kan sägas vara följande:

[10] KOM(1998)246 slutlig, 29.4.1998. Op cit.

- Att rikta uppmärksamheten mot främjande av energieffektivisering och att engagera olika intressenter.

- Att lägga fram gemensamma och samordnade insatser och åtgärder för godkännande; dessa skall genomföras i ljuset av Kyotoavtalet för att bidra till en minskning av utsläppen av växthusgaser med 8 % fram till perioden 2008-2012 och för att gemenskapens övriga energi- och miljömål skall kunna uppnås, bland annat de mål som beskrivs i det europeiska klimatförändringsprogrammet [11].

[11] Utkast till meddelande som f.n. debatteras i kommissionen.

- Att klargöra ansvarsfördelningen och de relevanta kostnaderna, och att föreslå en tidsplan för gemenskapen och medlemsstaterna.

- Att ta vara på den ekonomiska potentialen för att förbättra energieffektiviteten i enlighet med det föreslagna målet för minskad energiintensitet på en procentandel per år, jämfört med ett scenario där inga insatser görs, där energiintensiteten förmodligen knappt skulle förändras alls. Om man uppnådde detta mål skulle det innebära att två tredjedelar av den beräknade besparingspotentialen på 18 % skulle kunna uppnås fram till år 2010. Detta skulle leda till minskad energiförbrukning med över 100 Mtoe och minskade koldioxidutsläpp om 200 miljoner ton/år, eller 40 % av vad EU utlovat enligt Kyotoavtalet [12]. Genom att uppnå gemenskapens mål att öka användningen av kraftvärmeteknik till 18 % av EU:s elproduktion till år 2010 uppnås beräknar man fram till 2010 kunna undvika koldioxidutsläpp på över 65 Mt per år [13].

[12] Detta baseras på en kolintensitet om 2,2 ton CO2/ton oljeekvivalenter år 1996, och 2,1 ton CO2/ton oljeekvivalenter år 2010. 3086 miljoner ton utsläpp av CO2 år 1990 och 7 % basnivåökning av utsläppen till år 2010. 50 % av primärenergin år 2010 beräknas komma från fossila bränslen. Om man vill uppnå Kyotomålet, att minska sex växthusgaser med 8 %, krävs en årlig minskning av koldioxidutsläppen med 450 Mt.

[13] European Cogeneration Review, juli 1999.

- Att öka medvetenheten om att målet 1 % per år visserligen är ambitiöst, men kan överträffas om ytterligare resurser ställs till förfogande.

- Att lägga grunden till en ihållande och långsiktig förbättring av energieffektiviteten genom marknadskrafterna och omdaning av marknaderna, med snabbare utveckling och spridning av ny energieffektiv teknik.

1.4 Verktyg för genomförande

De handlingsplan som läggs fram nedan utgör en samordnad och samstämmig kombination av styrmedel som skall förstärka och komplettera varandra. De skall även förstärka och komplettera medlemsstaternas insatser på detta område, utan att duplicera dem. Följande insatser föreslås:

- Åtgärder för att integrera energieffektivitetsaspekter i gemenskapens övriga strategier och program.

- Initiativ för att förstärka och utöka de befintliga insatserna och åtgärderna för energieffektivisering.

- Nya insatser och åtgärder.

Många av de insatser som föreslås faller inom kategorin frivilliga åtgärder som samordnas på gemenskapsnivå. I andra fall föreslås lagstiftning när så anses nödvändigt.

Save-programmet inom ramprogrammet för energisektorn kommer att ges en huvudroll när det gäller samordningen av handlingsplanen, både som en bas för utarbetande av gemensamma åtgärder och för att tillhandahålla de verktyg som krävs för genomförande och utvärdering på gemenskapsnivå. Andra gemenskapsprogram, bland annat femte ramprogrammet för FoTU, har också en viktig funktion i denna process.

Urvalet av åtgärder utgår från deras relativa ekonomiska potential i målområdena, deras genomförbarhet och kostnadseffektivitet, samt deras förväntade effekt. Eftersom de skall komplettera varandra är det viktigt att finna en lämplig blandning.

Tidsplanen för handlingsplanen täcker huvudsakligen perioden fram till år 2010 och en stor del av planens effekter kommer att vara mätbara vid den tidpunkten eller senare. De flesta insatserna kommer dock att inledas under det nuvarande Save-programmets och andra gemenskapsprograms löptid, dvs. till och med 2002.

När det gäller resurser förutsätts i handlingsplanen att den gällande budgeten för gemenskapsprogrammen, inklusive Save-programmet, kommer att ligga kvar på åtminstone dagens nivå. Samma sak gäller de enskilda medlemsstaternas genomsnittliga budgetar för energieffektiviseringsprogram. Genom utvärderingar kommer man att kontrollera om finansieringen inom detta område är tillräcklig i framtiden, och lägga fram förslag om finansiering när de löpande programmen nått sitt slut.

Samordningen av gemenskapens politik och åtgärder med medlemsstaternas kräver intensiva samråd. Därför kommer expertmöten och sammankomster på hög nivå om strategier och åtgärder för främjandet av energieffektivitet att anordnas regelbundet. Medlemsstaternas mål inom området energieffektivitet och kraftvärmeteknik kommer att ses över och analyseras i syfte att fastställa deras bidrag till gemenskapens allmänna mål.

Övervakning och utvärdering av enskilda åtgärder och program och av själva handlingsplanen kommer att genomföras med jämna mellanrum. När genomförandefasen för handlingsplanen slutförts skall en omfattande översyn genomföras, utgående från de framsteg som gjorts, och i syfte att bedöma vilka ytterligare insatser som kan behövas. Detta skall samordnas med liknande övervaknings- och utvärderingsåtgärder inom området förnybara energikällor.

Mer ingående upplysningar om insatser och åtgärder som föreslås i den här handlingsplanen, bland annat tänkbara tidsplaner, kostnader, konsekvensbedömningar och ansvarsfördelning, återfinns i bilaga 1.

2. Föreslagna Insatser och Åtgärder

2.1 Åtgärder som syftar till att integrera energieffektiviseringen i strategier och program inom övriga politikområden.

I denna handlingsplan läggs rent generellt stor vikt vid att integrera energieffektiviseringen i andra, icke-energipolitiska instrument och program, där man vet att det finns kostnadseffektiva fördelar och där det är möjligt att göra detta utan att på ett avgörande sätt förändra åtgärdens eller programmets ursprungliga syfte. Detta har betonats i kommissionens meddelande om att förstärka integrationen av miljöaspekter [14]. I många fall tas det inte tillräcklig hänsyn till energieffektiviteten i dessa politikområden, bland annat beroende på bristande kunskaper om hur sådana mål kan uppnås samtidigt som man strävar efter andra strategiska mål.

[14] KOM(1998)571 av den 14.10.1998, op. cit.

Transportpolitiken är ett prioriterat område när det gäller energieffektivisering, eftersom transporter svarar för mer än 30 % av den sammanlagda slutliga energianvändningen. Vägtransporter är av särskilt intresse, eftersom de utgör 85 % av de samlade koldioxidutsläppen från transportsektorn. Bland prioriterade åtgärder av icke-teknisk art kan nämnas incitament för optimal användning av såväl allmänna som privata transportmedel, främjande av ny och alternativ infrastruktur och därmed sammanhängande övergång till och integrering av andra typer av transportsätt, alternativ till lufttransporter, fullbordande av inre marknaden för järnvägstransporter och ändrat förhållningssätt till mobilitet. Ett tydligare mandat eftersträvas för att påskynda och vidga denna utveckling genom incitament, pilotprojekt och en mer omfattande medverkan från medlemsstaternas sida.

En hållbar utveckling är av avgörande betydelse för en modern företagspolitik. Eftersom energieffektivitet är av stor vikt för många industrisektorers konkurrenskraft utgör den en viktig del av den allmänna handlingsplanen för en hållbar utveckling som håller på att förberedas för företagspolitiken. Utvecklingen av självreglering och liknande lösningar, som ofta är de effektivaste metoderna för att uppnå ytterligare framsteg, kommer att spela en avgörande roll i denna process. Där reglering krävs kommer en omfattande kostnads-intäktsberäkning att genomföras, och föreskrifterna kommer att utformas så att de inte hotar den inre marknaden.

Regionalpolitiken och stadspolitiken samt olika program, t.ex. de regionala utvecklings- och sammanhållningsfonderna, har stor energieffektiviseringspotential i både mål 1- och mål 2-områden. I strukturfondsförordningen och förordningen om Regionalfonderna, liksom i riktlinjerna för strukturfonderna och deras samordning med sammanhållningsfonden förespråkas ökad energieffektivitet. Här ger riktlinjerna företräde till främjandet av energieffektiv utrustning i små och medelstora företag, hushåll och offentliga byggnader, samt till industrins investeringar i energieffektiv och innovativ teknik, t.ex. kraftvärme. Dessa insatser skulle därför kunna ha en närmare anknytning till bland annat frivilliga överenskommelser, energirevision, märkning och initiativ för bästa lösningar i medlemsstaterna. Den föreslagna grönboken om stadspolitik inom transportsektorn kommer också att omfatta upplysningar för ytterligare initiativ.

Skatte- och avgiftspolitiken är viktiga styrmedel för att främja energieffektivisering. Kommissionens skatteförslag [15] om en breddning av det minsta skatteunderlaget för energiprodukter är ett exempel på detta. I förslaget anges en miniminivå och möjliga skatteundantag för investeringar avseende energieffektivisering. Medlemsstaternas åtgärder på detta område är också viktiga och insatser för att främja energieffektiviseringen kommer att uppmuntras. Genomtänkta prisstrukturer för energiförsörjning och -distribution kan också främja effektiv slutanvändning och kommer därför att ges ökad uppmärksamhet.

[15] KOM(1997)30 slutlig.

Det internationella samarbetet och EU:s förestående utvidgning är ytterst viktiga inslag i arbetet med att främja energieffektivisering i och utanför EU. Ett bra exempel är standarder avseende energieffektivitet för sådana varor och tjänster som är föremål för internationell handel. För EU:s kandidatländer innebär ett tidigt samarbete via olika gemenskapsprogram till exempel femte ramprogrammet, Save- och Synergy-programmen att man kan tillnärma sin lagstiftning och att information och ny teknik får större spridning. Denna process har redan inletts. Något som bör underlätta anslutningsprocessen och hjälpa länderna i det tidigare Sovjetunionen är att energistadgeprotokollet om energieffektivitet och därtill hörande miljöaspekter genomförs. Energieffektivitet kommer också att beaktas mer i EU:s relationer med utvecklingsländerna, bl.a. genom gemensamma åtgärder och förutsedda ökade möjligheter att utveckla kolkrediter i dessa länder genom ökat forskningssamarbete och överföring av energieffektiv teknik och energieffektiva tjänster. Internationella avregleringsinitiativ, t.ex. inom ramen för en ny multilateral handelsrunda, är av stor betydelse för en vid spridning av energieffektiv teknik över hela världen.

Medlemsstaternas politik och insatser utgör grunden för energieffektiviseringen inom Europeiska unionen. För att nå de föreslagna målen kommer det att behövas mer omfattande integration och samordning med gemenskapens olika program. Av denna anledning kommer medlemsstaternas insatser och åtgärder att granskas och medlemsstaterna program att övervakas på regelbunden basis. Medlemsstaternas verksamhet och gemenskapens initiativ kommer regelbundet att presenteras i temakonferenser och workshops. Därigenom vill man löpande anpassa de enskilda aktörernas roll i genomförandet av de olika åtgärderna. En översiktstabell över medlemsstaternas strategier och åtgärder bifogas (tabell 2). Denna skall visa de vanligaste verksamhetskategoriernas frekvens.

Dessutom skall medlemsstaternas mål i fråga om energieffektivitet och kraftvärme ses över och analyseras i samarbete med de berörda medlemsstaterna. Medlemsstaternas mål skall fogas in i en gemensam ram för mätning och övervakning, i syfte att fastställa vilket bidrag de kan tänkas komma att göra för gemenskapens allmänna mål.

2.2 Initiativ för att förstärka och utöka de befintliga insatserna och åtgärderna för energieffektivisering

I det avsnitt som här följer beskrivs de pågående särskilda initiativen för alla olika slutanvändarsektorer samt planer för genomförandet och kompletterande åtgärder. Dessa initiativ är utformade för att förstärka varandra och innehåller vanligen ett betydande inslag av samarbete från medlemsstaternas sida. Ingående upplysningar om dessa åtgärder, med beskrivningar av tidsplaner för enskilda insatser, återfinns i bilaga 1.

2.2.1 Transporteffektivisering

Utsläppen från transporter förväntas öka med ca 40 % till år 2010 jämfört med 1990 års nivå om det inte vidtas lämpliga åtgärder [16]. Trots svårigheterna att begränsa energianvändningen inom transportsektorn med hjälp av skatter och avgifter, ökad information och liknande görs nu på gemenskapsnivå och nationell nivå ett antal insatser med högt ställda mål som alla går ut på att åstadkomma "hållbar rörlighet". EU har antagit en strategi beträffande bilarnas koldioxidutsläpp och denna har som mål att de genomsnittliga koldioxidutsläppen för nya bilar skall minska med en tredjedel fram till 2005/2010 jämfört med 1995 års basnivå med hjälp av frivilliga avtal. Dessa måste genomföras fullt ut och övervakas, och kompletterande incitament måste införas för att påskynda efterlevnaden. De åtgärder som lagts farm för transportsektorn omfattar ytterligare insatser för bränslesnåla fordon och förbättrad prissättning.

[16] KOM(97)481 slutlig, 1.10.1997.

EU:s långsiktiga mål enligt femte ramprogrammet är en 50 % minskning av koldioxidutsläppen per passagerarkilometer och per tonkilometer. På kortare sikt är målet 5-10 % energibesparing i syfte att uppnå en samlad minskning av koldioxidutsläppen. Bland andra tekniska mål kan nämnas förbättrad användning av kolvätebränslen och ökad konkurrenskraft för alternativa fordonsbränslen. För att övervaka och identifiera framgångsrik integration av miljöaspekter i transportpolitiken har rapporteringsmekansimen TERM (Transport and Environment Reporting Mechanism) inrättats. Flera av de indikatorer som ligger till grunden för TERM har direkt eller indirekt att göra med energieffektivitet. Eftersom TERM skall vara en löpande process måste den utvidgas ytterligare och ses över regelbundet.

2.2.2 Hushållsapparater, utrustning som används inom handeln samt annan slutanvändarutrustning

- Ett märkningssystem för energieffektivisering

För ett par år sedan har det inrättats ett EU-märkningssystem [17] för hushållsapparater i syfte att ge konsumenterna mer korrekt information. Detta kommer nu att förstärkas och utvidgas till att gälla alla viktigare apparater och installerad utrustning, i enlighet med gemenskapens åtaganden gentemot Världshandelsorganisationen.

[17] EGT L 297/16, 13.10.1992.

I en undersökning från september 1998, finansierad inom ramen för Save-programmet, utvärderades energimärkningssystemet. Man fann att andelen apparater som uppfyllde kraven var jämförelsevis liten [18]. Trots detta visade det sig att märket i de fall då det tilldelades hade haft ett ordentligt genomslag. En tredjedel av köparna uppgav att märkningen hade påverkat deras val av kylskåp respektive frys. Denna undersökning kommer att ligga till grund för en kommande rapport till Europaparlamentet och rådet.

[18] "Cool Labels", ECU, University of Oxford, 1998 .

Nu gäller det att bygga vidare på de framgångar som märkningssystemet hittills har skördat. Medlemsstaterna skall därför i ett tidigare skede sätta in hårdare kontroller när det gäller omärkta och felmärkta apparater. Mer marknadsföring av systemet är också en viktig detalj som skall utföras för att öka systemets genomslag. Verksamheten vid de kontor i medlemsstaterna som har ansvar för att systemet genomförs på ett korrekt sätt skall bli effektivare med hjälp av ökat samarbete. Kompletterande åtgärder (t.ex. inrättandet av en öppen databas för att sprida information om modeller, effektivitetsnivåer och priser) kommer att genomföras antingen genom överenskommelser med tillverkarna eller, om sådana inte kan nås, genom att direktiv 92/75 [19] ändras så att en sådan databas blir obligatorisk. Kommissionen kommer vad beträffar kontorsutrustning att under loppet av år 2000 förelägga rådet och Europaparlamentet en förordning om genomförande av Energy Star-märkningsprogrammet, som en uppföljning av ett avtal med USA.

[19] EGT L 297/16, 13.10.1992, op.cit.

Energimärkningen kommer också att samordnas med gemenskapens miljömärkning, som är ett frivilligt och selektivt märkningssystem som redan tillämpas på en rad hushållsapparater som tvättmaskiner och kylskåp, och där märket endast tilldelas produkter som uppfyller stränga miljökrav, t.ex. avseende energiförbrukning.

- Överenskommelser och minimistandarder för effektivitet

Ett antal medlemsstater och en hel rad tillverkare har uttryckt en förkärlek för överenskommelser i form av frivilliga åtaganden från och mellan tillverkaran av utrustning, snarare än reglerande lagstiftning.. Sådana åtaganden godkäns av kommissionen (bland annat i en rekommendation) och fyller samma funktion som obligatoriska minimikrav på effektiviteten. Sedan det s.k. kylskåpsdirektivet (96/57/EG) för obligatoriska effektivitetsstandarder antogs har framförhandlade överenskommelser mer och mer blivit ett accepterat och gångbart alternativ till denna typ av lagstiftning. Kommissionen har hittills förhandlat fram två överenskommelser med tillverkare av hushållsapparater, dels om minskade energiförluster i TV-apparater och videobandspelare i viloläge, dels om tvättmaskiner. För handeln och industrin finns det inget märkningssystem. Här behövs tvingande minimikrav på energieffektivitet såvida det inte går att nå godtagbara överenskommelser. Ett stort antal apparater kommer nu att omfattas av överenskommelser och åtaganden. Hit hör varmvattenberedare, luftkonditioneringar, diskmaskiner, torkar, elmotorer, pumpar, fläktar och kommersiell frysutrustning, där man väntar på att frågan om Europaparlamentets delaktighet i framtida förhandlingar löses på ett tillfredsställande sätt. I ett kommande ramdirektiv skall kraven höjas på överenskommelser och direktivet kommer att ge möjlighet att om nödvändigt underlätta införandet av obligatoriska minimistandarder för effektivisering baserade på i förväg fastställda ekonomiska kriterier.

2.2.3 Industri (inkl. el- och gasdistribution)

- Långsiktiga överenskommelser med industrin

Det finns en hög sparpotential som kan förverkligas genom undanröjande av tekniska hinder inom industrin. Detta kan ske med hjälp av avtal om lägsta godtagbara energieffektivitet eller motsvarande överenskommelser, varigenom industrin åtar sig att följa riktlinjer avseende kostnads- och energieffektiva processer och produktionsmetoder. Tack vare s.k. benchmarking har långsiktiga överenskommelser lett till ökad användning av effektiva motorer, kompressorer, pumpar, fläktar och annan utrustning. Även produktionsprocesser har gjorts energieffektiva. Detta arbete har utförts på nationell nivå och ett antal medlemsstater har pågående program där framgångsrika överenskommelser med industrin ingår. Industrin i de olika medlemsstaterna har efterlyst en mer aktivt stödjande och samordnande roll för gemenskapen och nu kommer gemenskapen att få en sådan roll. Arbetet med överenskommelser inom näringslivet intensifieras och överenskommelserna skall utsträckas till kemi-, stål-, pappers- och massa-, cement-, textil- och energiindustrin. Dessutom kommer kommissionen att utarbeta ett meddelande som rör enhetliga och samordnade långsiktiga överenskommelser på gemenskapsnivå och på nationell nivå. Syftet med detta är att skapa ett harmoniserat ramverk som skall bidra till att underlätta förhandlingar inom EU och möjliggöra rättvisa villkor för företagen i Europa. Om det efter dessa initiativ skulle visa sig att långsiktiga överenskommelser inte leder till avgörande förbättringar av energieffektiviteten och till minskade utsläpp skulle kommissionen vara redo att anta obligatoriska energieffektivitetsmål, anpassade till de olika industrisektorernas egenskaper.

- Kraftvärmeteknik

Användningen av kraftvärmeteknik inrymmer en avsevärd potential vad gäller energieffektivisering och minskad miljöpåverkan. För många medlemsstater är detta också en prioriterad fråga. I meddelandet om kraftvärme (KOM(97)514 slutlig), som lades fram för inte så länge sedan, anges i grova drag vilka hinder som finns och EU:s strategi för att övervinna dessa. Meddelandet fick i december 1997 stöd av medlemsstaterna i en resolution från rådet [20]. Hur avregleringen av energimarknaden påverkar kraftvärmeteknikens marknadspenetration och utvecklingen av bättre finansieringssystem är något som kommer att följas upp noga. Det bör också påpekas att kommissionens förslag om en översyn av rådets direktiv 88/609/EEG (om begränsning av utsläpp till luften av vissa föroreningar från stora förbränningsanläggningar) kommer att innehålla krav på att nya anläggningar skall tillämpa kraftvärmeteknik när så är möjligt. Vidare innehåller förslaget åtgärder som skall gynna användning av biobränslen och främja effektiv produktion då fossila bränslen används. I syfte att bidra till att gemenskapens mål (att öka användningen av kraftvärmeteknik till 18 % av EU:s elproduktion till år 2010) uppnås, i enlighet med meddelandet om kraftvärme, skall flera insatser och åtgärder genomföras, ofta i samarbete med medlemsstaterna. Om detta mål uppnås till år 2010 beräknas att koldioxidutsläpp på mer än 65 miljoner ton CO2/år kommer att kunna undvikas [21]. Åtgärderna skall bland annat undanröja de tekniska hindren och minska nätkostnaderna

[20] Rådets resolution, 8.12.1997.

[21] European Cogeneration Review, juli 1999.

- Energitjänster från el- och gasdistributörer samt små och medelstora företag

Kommissionen anser fortfarande att det behövs en större fokusering på den roll el- och gasindustrin kan spela för att främja utveckling och användning av energitjänster och energirelaterade tjänster. Man kommer därför att försöka förmå distributörer och tjänsteföretag att i företagsstrategin på frivillig basis inkludera energieffektivisering, resultatkontrakt ("performance contracting") och liknande beprövade metoder, förutsatt att åtgärderna uppfyller normala kostnadseffektivitetskrav. Användning av rationella planeringsmetoder kommer också att uppmuntras. Dessa insatser går främst ut på att avlägsna de institutionella hinder som uppkommer genom att energi i regel fortfarande säljs i form av kWh i stället för som effektiv uppvärmning och luftkonditionering, belysning och drivkraft, dvs. de tjänster som energikonsumenten egentligen vill ha. Kommissionen kommer att fortsätta att stödja efterfrågestyrning i medlemsstaterna genom pilotprojekt och kunskapsspridning inom ramen för Save-programmet, FoTU-programmen och andra gemenskapsprogram. Målet med detta är att få fram en jämförelse på samma ekonomiska grund när det gäller olika alternativ på efterfråge- och utbudssidan. De konsekvenser som denna verksamhet kan få för små och medelstora företag och den nya marknaden för innovativ sammanslagning av tjänster från företag som erbjuder en mängd tjänster kommer också att framhållas. Användningen av informationsteknik i samband med energitjänster och energirelaterade tjänster kommer att vara ett prioriterat område.

2.2.4 Byggnader

- Ändring av rådets direktiv 93/76/EEG

Rådets direktiv 93/76/EEG av den 13 september 1993 om begränsning av koldioxidutsläpp genom en förbättring av energieffektiviteten (SAVE) omfattar sex åtgärder som medlemsstaterna skall vidta för att öka energieffektiviteten i byggnader och andra slutanvändarsektorer. Detta direktiv har lett till framgångsrika program i många medlemsstater. I andra medlemsstater har resultaten varit begränsade.

Genom att bidra till att ett antal hinder kan passeras när det gäller byggnader och andra sektorer skulle rådets direktiv 93/76/EEG kunna höja energieffektiviteten avsevärt och undvika eller minska koldioxidutsläppen i alla medlemsstater. Direktivets effekt kan ökas om enskilda artiklar skärps så att de blir entydigare och att övervakningskraven blir strängare.

Kommissionen har därför för avsikt att lägga fram ett ändrat direktiv i vilket de föreslagna åtgärderna skall avgränsas tydligare, och förfarandena för rapportering och efterlevnad kommer att förstärkas. Detta kommer att möjliggöra en ökad samordning och harmonisering av program som medlemsstaterna även fortsättningsvis dock kommer att ha huvudansvaret för. Direktivet skall utvidgas så att det omfattar sådana områden som värmeisolering i befintliga byggnader, installerad utrustning, utökad certifiering och tillståndsgivning. Det föreslås även att det skall breddas så att det omfattar småskalig användning av förnybara energikällor i enskilda byggnader, transporteffektivitet, kraftvärmeteknik, energirevision, energihushållning och resultatgarantier.

- Kompletterande åtgärder inom byggsektorn

Byggnader står för 40 % av EU:s energibehov. Byggnadssektorn utgör en av de största enskilda potentialerna för energieffektivitet, och bör därför vara ett viktigt område för insatser. Till gemenskapens främsta åtgärder i byggsektorn hör "värmepannedirektivet" (92/42/EEG), "byggproduktsdirektivet" (89/106/EEG) och "byggnadsartiklarna" i direktiv 93/76/EEG. När standarder och normer införs i större utsträckning kommer det att innebära att många tekniska hinder faller.

Olika pilotprojekt, ändringarna i direktiv 93/76/EEG och energimärkningen skall utformas så att medlemsstaterna får hjälp att sköta uppgiften att se till att effektiva "installerade system" (uppvärmnings-, luftkonditionerings- och varmvattensystem) och byggkomponenter (t.ex. fönster) levereras av kompetenta installatörer som använder adekvata verktyg med enkel design. När det gäller befintliga byggnader som renoveras skall dessutom kraven på energieffektivitet närma sig de krav som gäller för nya byggnader.

Bland åtgärderna för att åstadkomma effektiva installerade system ingår information om bra lösningar, energimärkning och dess införande i lokala informationssystem, införandet av energieffektivitetsaspekter i offentlig upphandling samt åtgärder som bidrar till att omoderna system ersätts. Informationen skall ge slutkunderna tydliga och tillförlitliga jämförelser av prestandan hos de olika energisystem som de är intresserade av. Vidare ingår att energicertifieringen utvidgas till att även omfatta sådana system. Utbildning och certifiering av installatörer är ytterligare ett inslag. Dessutom kommer man att föreslå pilotprojekt för utveckling av konstruktionsverktyg och undersökningar för att identifiera effektiva verktyg och system, och som skall kunna användas av arkitekter, energikonsulter osv. Ett EU-program för främjande av effektiv upplysning och bästa praxis vad gäller kommersiella och offentliga byggnader (Green Light) håller också på att inrättas.

Man försöker uppmuntra byggföretagen att använda integrerade miljöförvaltningssystem som EMAS för att mer systematiskt införa miljöaspekter (t.ex. byggmaterialens art) och strävar även efter att förbättra övervakning och utvärdering av dessa åtgärder. Detta kommer att underlättas genom översynen av rådets förordning (EEG) nr 1836/93 som gör det möjligt för industriföretag att frivilligt delta i EMAS under år 2000.

Övergripande insatser

2.2.5 Politik för forskning och teknik

Ny teknik spelar en viktig roll för energieffektiviseringen bl.a. genom det femte FoTU-ramprogrammet. Mellan 1999 och 2002 kommer 1042 miljoner euro att anslås på energiområdet, varav omkring 440 miljoner euro förväntas röra energieffektivisering. Det handlar främst om forskning om och demonstration av energieffektiv teknik på efterfrågesidan (för hushållen, tjänstesektorn, industrin och transportsektorn) men även för distributörer av el, gas och värme. Den nya tonvikt som i energiprogrammet läggs på projekt som syftar till att främja slutanvändarteknikens inträngande på marknaden kommer att bli ett viktigt inslag i teknikspridningsstrategin. Det kommer därför att noga samordnas med andra insatser som föreslås nedan. Gemenskapens FoTU-verksamhet avseende energieffektivitet inom energisektorn kommer därför att ha stort inflytande på ett hållbart energisystem, inte bara på kort, utan särskilt på lång sikt.

2.2.6 Energieffektivisering på kommunal och regional nivå

Det finns en stor sparpotential som kan förverkligas genom ökad decentralisering av insatserna för energihushållning och ökad involvering av allmänheten på lokal och regional nivå. Kostnaderna för konsumenter som söker lokal information om tillgänglig teknik kan minskas starkt. Kommissionen har sedan början av 1990-talet uppmuntrat ökat engagemang bland de folkvalda företrädarna och andra lokala aktörer, genom att stödja inrättandet av energihushållningskontor i regioner och städer, bland annat genom Save-programmet. Dessa kontor kommer nu att få ett vidgat ansvarsområde genom att de i högre grad skall sprida information och resultat av gemenskapens och medlemsstaternas undersökningar, pilotprojekt och program. Gränsöverskridande samarbete och kunskapsöverföring främjas av befintliga och planerade nätverk. Hit hör t.ex. OPET-nätverket, Fedarene, Energie-Cités och Islenet.

2.2.7 Utomstående finansiärer, resultatgarantier och andra system

I den offentliga sektorn i medlemsstaterna pågår det insatser för att främja standardkontrakt och finansiering från utomstående finansiärer (även kallat tredjepartsfinansiering) i linje med direktiv 93/76/EEG. Det har genomförts ett stort antal pilotprojekt som har ägnats åt finansiering från utomstående finansiärer, i allt större utsträckning på strikt affärsmässiga grunder. Detta gäller också resultatgarantisystemet. Det behövs dock ytterligare insatser för att det skall gå att med större säkerhet fastslå att dessa är trovärdiga och genomförbara, och för att införa liknande finansieringskoncept, t.ex. resultatkontrakt ("performance contracting") samt centraler för informationsutbyte angående investeringar vars syfte är att undanröja finansiella och institutionella hinder för investeringar i energieffektivisering. I ett kommande ändrat direktiv 93/76 föreslås förstärkta åtgärder för att främja användningen av dessa instrument. Samtidigt kommer man att undersöka om Europeiska investeringsbanken kan öka sin användning av dem.

2.2.8 Utökad informationsspridning och utbildning

En ny informationskampanj planeras inom gemenskapen. Denna skall fästa konsumenternas och andra aktörers uppmärksamhet på energieffektiviseringen och framhålla de fördelar den har både för miljön och på andra områden. Kampanjen kommer att genomföras i samarbete med medlemsstaterna. Inspiration skall hämtas från resultaten av nyligen genomförda program och projekt.

Det skall ske en utbyggnad av utbildning och certifiering när det gäller användning och underhåll av energieffektiv teknik. I ett senare skede kommer det att upprättas kvalitetsstandarder för utbildning och certifiering.

Det kommer att bli lättare för beslutsfattare och andra intressenter att få tillgång till information om märkning, benchmarking, riktlinjer för bästa lösningar och resultat från pilotprojekt och undersökningar som får stöd från gemenskapsprogram, särskilt genom ökad användning av informationsteknik.

2.2.9 Ökade kontroller och bättre utvärderingar

För att marknadsföra program och politiska insatser som ger avsedd påverkan på energiintensiteten till lägsta möjliga kostnad är det nödvändigt att fastställa gemensamma effektiva och tillförlitliga metoder för kontroll och utvärdering. För detta krävs ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna och med andra organisationer, så att man verkligen får jämförbara uppgifter och enhetliga metoder. En granskning skall därför göras av hur medlemsstaterna och gemenskapen kontrollerar och utvärderar sina program för energieffektivisering. Syftet är att harmonisera metoderna. Den verksamhet på gemenskapsnivå som rör indikatorer för energiintensitet och energieffektivisering skall utökas för att utveckla en uppsättning gemensamma harmoniserade indikatorer för gemenskapen. Eurostat kommer att samarbeta med medlemsstat för att utveckla energieffektivitetsindikatorer. Denna verksamhet skall samordnas med liknande insatser inom Internationella energiorganet (IEA) och skall bygga på tidigare resultat från Save-programmet. Detta och liknande instrument kommer att leda till bättre uppföljning av de framsteg som gjorts genom olika strategier och metoder i fråga om minskning av koldioxidutsläppen. Man kommer också att ge särskild uppmärksamhet till internationella jämförelser av förändringar i energiintensiteten.

När det gäller utvärderingar kommer handlingsplanen också att utvärderas med jämna mellanrum i samband med planerade utvärderingar av Save-programmet och ramprogrammet för energisektorn.

2.3 Nya insatser och åtgärder

Ett antal insatser och åtgärder skisseras nedan. Det rör sig om åtgärder som med lyckat resultat genomförts i begränsad skala i fler medlemsstater. Undersökningar och pilotprojekt har visat att det ligger ett mervärde i att utveckla mer omfattande initiativ för hela EU med utgångspunkt i dessa lyckade resultat.

2.3.1 Offentlig upphandling av energieffektiv slutanvändarteknik

I en rad länder, däribland vissa EU-länder, har man kunnat konstatera att riktlinjer, bestämmelser och överenskommelser mellan organ inom offentlig sektor vad gäller offentlig upphandling utgör ett effektivt medel för att främja spridning och demonstration av energieffektiv teknik och utöva ett ledarskap genom att föregå med gott exempel. Sådana riktlinjer kan tillämpas av EU-institutionerna och medlemsstaterna samt de regionala och lokala myndigheterna. De kan gälla näst intill all energibesparande utrustning, inklusive fordon. Meningen är att den offentliga sektorn skall gå i spetsen och föregå med gott exempel på området energieffektivisering och att den skall utnyttja sitt avsevärda potentiella inflytande via offentlig upphandling för att öka efterfrågan på energieffektiv teknik. Detta arbete kommer att nära samordnas med EMAS (gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning), med medlemsstaternas gällande riktlinjer för och praxis vid offentlig upphandling och med de bästa lösningarna inom EU i takt med att dessa utkristalliserar sig. Hänsyn kommer även att tas till de regler som styr offentlig upphandling samt till gemenskapens åtaganden gentemot Världshandelsorganisationen. En undersökning av aktuella program för offentlig upphandling kommer snart att inledas. Syftet är att ta fram rekommendationer inför lanseringen av ett stort EU-projekt inom vilket harmoniserade riktlinjer för den offentliga sektorn skall utformas vad avser konstruktion, inköp, hyra och underhåll av energieffektiva och miljömässigt hållbara byggnader och utrustning, även för transportsektorn. Europeiska kommissionen kommer att inta en ledarroll i denna kampanj genom att inleda ett initiativ för offentliga byggnader som i första skedet skall gälla energieffektivisering av kommissionens byggnader men som längre fram skall följas av liknande förslag för Europaparlamentets och rådets byggnader.

2.3.2 Samarbete avseende teknikupphandling

Teknikupphandling är ett sätt att specificera och utveckla ny energieffektiv teknik, vanligen genom ett anbudsförfarande som präglas av konkurrens. Målet är att utforma och lansera nya produkter med högre energieffektivitetskrav än jämförbara produkter som redan finns på marknaden. I detta sammanhang används teknikupphandling för att kombinera producenternas möjligheter och konsumenternas behov och krav och låta marknaden fungera effektivare utifrån det ofta förbisedda energieffektiviseringsperspektivet. Sådan konkurrenspräglad upphandling har i flera medlemsstater visat sig främja omdaning av marknaden när det gäller olika typer av och tillgång till energieffektiv teknik för vilken både efterfrågan och utbud finns. Resultat från ett pågående pilotprojekt och diskussioner med medlemsstaterna kommer att ge vägledning när det gäller vilka teknikområden som kan vara lämpliga att studera på gemenskapsnivå. Det kommer att genomföras såväl gemensam, EU-baserad upphandling som samordnad upphandling under medverkan från flera medlemsstater med olika krav på teknik. Spridningen och effekterna av de tekniska förbättringar som blir resultatet kommer att förstärkas och vidgas genom initiativ för EU-märkning, överenskommelser, offentlig upphandling och bästa lösningar.

2.3.3. Energirevisioner inom industrin och tjänstesektorn

I flera medlemsstater har man med lyckat resultat infört energirevisionsprogram, såväl med som utan ekonomiska incitament. Dessa har visat sig ha positiva och mätbara effekter på koldioxidutsläppen, konkurrenskraften och lönsamheten hos de granskade företagen. Genom energirevisioner får man även fram stora mängder faktiska uppgifter om energianvändning och möjliga energibesparingar inom olika industrisektorer och för olika byggnadstyper och tekniska system. Det är ofta mycket svårt och onödigt dyrt att få tag på denna information på annat sätt.

I medlemsstaterna finns det ett brett spektrum av olika typer av metoder och olika omfattningar på energirevisioner. De kan bestå av allt från en inledande utredning, i avsikt att upptäcka områden för vilka en ny, mer detaljerad och snävare avgränsad revision bör utföras, till ett komplett paket av föreslagna åtgärder färdiga att vidtas. Man planerar att göra en undersökning av energirevisioner och olika möjligheter att sprida dessa i EU. Undersökningen skall omfatta en uppdaterad och översiktlig genomgång av medlemsstaternas verksamhet på det här området. Därefter kommer ett initiativ på gemenskapsnivå att läggas fram. Det främsta intresset riktas mot industrin och tjänstesektorn, där man kan visa att åtgärder av detta slag är genomförbara och kostnadseffektiva. Det tillvägagångssätt och de metoder som fastställs i EMAS skall beaktas.

2.3.4 Identifiering av bästa lösningar

I åtskilliga medlemsstater har det genomförts framgångsrika benchmarking-program för att ta reda på bästa lösningar. En genomförbarhetsstudie har utförts för att göra en bedömning av vilket mervärdet sådana insatser skulle ge och av hur tillämpligt ett sådant initiativ skulle vara på gemenskapsnivå. I denna studie har man betraktat olika former för att mer allmänt sprida olika sätt att tillämpa bästa lösningar och vilka möjligheter det finns att ansluta till den bästa tillgängliga teknik och till de referensdata ("benchmarking") som tagits fram inom ramen för det s.k. IPPC-direktivet (som rör samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar) och inom ramen för andra åtgärder. Inom ramen för Save-programmet kommer nu i fullständigt samarbete med medlemsstaterna en EU-insats för att identifiera bästa lösningar att genomföras som ett omfattande pilotprojekt. Resultaten kommer att kunna utnyttjas av beslutsfattare och slutanvändare som en rik informationskälla när det gäller energieffektivisering: oberoende och lättillgänglig rådgivning, vägledning och utbildning om ny teknik, som utgör ett avgörande bidrag till de upplysningar som krävs för att energi- och energiteknikmarknaderna skall kunna fungera effektivare.

3. SLUTSATSER OCH FRAMTIDA ÅTGÄRDER

De åtgärder som skisseras i denna handlingsplan är visserligen ambitiösa men ändå verklighetsförankrade. Medlemsstaterna kommer att aktivt delta i planens genomförande, och rådet och Europaparlamentet har givetvis i uppgift att fastställa mandat för genomförandet av handlingsplanen genom att godkänna den och konkretisera dess förslag om prioriterade områden.

Vid genomförandet av denna plan är det ytterst viktigt att gemenskapens politik och åtgärder samordnas sinsemellan och med medlemsstaternas egna åtgärder. Efter det första expertmötet om insatser och åtgärder för energieffektivisering, som hölls i januari 1999, planeras ytterligare möten av det slaget, både på arbets- och strateginivå, i syfte att förbättra samordningen och sammanslagningen av medlemsstaternas och gemenskapens insatser. Mötena kommer att bidra till att frågan om energieffektivisering inom ramen för en hållbar energipolitik får en ny en knuff framåt och till förnyat engagemang. De kommer också att erbjuda länderna tillfällen att dela med sig av erfarenheter och att hålla sig à jour med och studera de framsteg som görs på EU-nivå och på nationell nivå.

Bilaga 1

Gemensamma och samordnade insatser på gemenskapsnivå per Sektor och Enskild Åtgärd.

Transportpolitik och effektivare transport

>Plats för tabell>

* Transeuropeiska nät

** Pilotverksamhet inom området kombitransporter

Utrustning

>Plats för tabell>

Industri (inkl. el- och gasdistribution)

>Plats för tabell>

Byggnader

>Plats för tabell>

Kraftvärmeteknik

>Plats för tabell>

>Plats för tabell>

Bilaga 2

Medlemsstaternas åtgärder för högre energieffektivitet [22]

[22] Detaljerade tabeller och en analys finns att tillgå i broschyren Member State Energy Efficiency Policies and Measures 1999, Europeiska kommissionen, 1999.

Typ av politisk insats eller åtgärd // Antal politiska insatser eller åtgärder

Obligatoriska

Lagar/Tillstånd

Standarder

Märkning

Separat mätning

Inspektioner //

24 genomförda

68 genomförda 2 planerade

27 genomförda 1 planerad

9 genomförda 1 planerad

25 genomförda 1 planerad

Frivilliga

Branschvisa överenskommelser

Certifiering

Program //

26 genomförda 1 planerad

11 genomförda 1 planerad

42 genomförda 2 planerade

Ekonomiska incitament

Bidrag

Lån

Incitament/Revisioner

Skattetekniska åtgärder

Upphandling

Incitament/ Utomstående finansiärer

Sociala och särskilda fonder //

72 genomförda 3 slutförda

5 genomförda

15 genomförda 1 planerad

88 genomförda

3 genomförda

1 genomförd 1 planerad

8 genomförda

Information

Tekniska riktlinjer

Rådgivningscentrer

Konsultverksamhet

Energibalanser

Priser och utmärkelser

Föreningar

Utbildning //

29 genomförda

16 genomförda

10 genomförda

4 genomförda 2 planerade

4 genomförda

6 genomförda

10 genomförda

Omfattar insatser och åtgärder inom industrin, bostads-, tjänste- och transportsektorerna.