52000DC0153

Arbetsdokument från kommissionen - INRÄTTANDE AV TOPPDOMÄNEN .EU PÅ INTERNET

INRÄTTANDE AV TOPPDOMÄNEN .EU PÅ INTERNET

(Arbetsdokument från kommissionen)

SAMMANFATTNING OCH SLUTSATSER

Detta arbetsdokument avser skapandet av en landsdomän för Europeiska unionen: .EU

Argumentet är att en sådan domän skulle stärka Internets framtoning och infrastruktur i Europa, vilket skulle gynna EU-institutioner, enskilda användare och näringslivet, framför allt den elektroniska handeln.

Utvidgningen av Internets domännamnsområde, som föreslogs 1996, har av flera anledningar inte blivit av och frågan står fortfarande på den nya ICANN-organisationens dagordning.

De begränsade alternativ som finns att tillgå i Europa har gjort att privatpersoner, företag och organisationer har begärt registrering på World Wide Web under de existerande USA-baserade toppdomänerna (t.ex. .COM) och under toppdomäner i andra länder [1] Under sådana omständigheter är det svårt att säkerställa att EU:s lagar och riktlinjer t.ex. inom områdena konkurrens, dataskydd, immaterialrätt och konsumentskydd tillämpas i erforderlig utsträckning.

[1] Exempel: Nieue (.NU) och Tonga (.TO).

EU-institutionerna har också varit tvingade att godta inte helt tillfredsställande lösningar, bland annat .EU.INT och .CEC.BE.

Dessutom accepterar de nationella landsdomänregistren, av historiska skäl, i allmänhet endast registreringar från användare inom det egna jurisdiktionsområdet, och registreringspolicyn är med några undantag ganska restriktiv [2] Detta tillvägagångssätt innebär visserligen en minskad risk för konflikter mellan lagar, men det passar inte nödvändigtvis användare som vill agera inom hela den inre marknaden och i hela världen.

[2] Frågan om huruvida denna typ av policy är förenlig med EU:s lagstiftning om konkurrens och den inre marknaden behandlas för närvarande av kommissionen.

I dokumentet ställs också sex viktiga frågor:

Fråga 1: Kommentera ovanstående beskrivning av delegeringen av förvaltningen av toppdomänen .EU till en registreringsorganisation: .EU-registret. Finns det alternativa modeller att överväga för registerorganisationen-

Fråga 2: Vilka huvudkriterier bör gälla för registreringspolicyn hos .EU-registret- Hur bör registreringspolicyn tas fram och genomföras- Av registerorganisationen, av ett särskilt rådgivande organ eller av Europeiska kommissionen-

Fråga 3: Är det lämpligt att tillämpa de riktlinjer för tvister och varumärken som WIPO anger i sin rapport från maj 1999 för domänen .EU, eller finns det alternativa lösningar för dessa frågor inom Europeiska unionen- Skulle Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (i Alicante) kunna ha en särskild roll i detta sammanhang-

Fråga 4: I vilken utsträckning skulle ett mer restriktivt styrmedel i Europeiska unionen eller i WIPO kunna stärka skyddet av namn och varumärken i DNS - förutom alternativ tvistlösning- Vilka namnkategorier skulle i så fall vara skyddade och hur skulle de fastställas-

Fråga 5: Har potentiella företagsanvändare, däribland små och medelstora företag, några förslag till hur .EU-domänen skulle kunna förvaltas för att det skall främja utvecklingen av elektronisk handel i Europa i största möjliga utsträckning-

Fråga 6: Finns det några andra aspekter på förhållandet mellan det föreslagna .EU-registret och de nationella landsdomänregistren i medlemsstaterna som bör beaktas-

Internetoperatörerna är vana vid, och förväntar sig, en öppen och konsultativ miljö för utformning av policy och framtagning av nya initiativ. Därför vill kommissionen inleda ett offentligt samråd om dessa frågor - dels för att underlätta bedömningen av alternativ, dels för att utöka tillgängliga uppgifter och analyser som rör detta förslag.

Vidare är ICANN som organisation bunden - genom sina egna stadgar och förfaranden - att utforma policy på grundval av samförstånd bland Internetaktörer (i vid bemärkelse). Att försöka uppnå samförstånd mellan Internetaktörer och användare via detta offentliga samråd är således ett viktigt steg i beslutsprocessen.

Efter det offentliga samrådet, och beroende på resultatet av detta, kommer kommissionen att avge ett meddelande till rådet och Europaparlamentet i vilket man anger vilka åtgärder som bör vidtas härnäst.

Alla berörda parter uppmanas att inkomma med kommentarer och förslag i anslutning till dessa frågor eller andra punkter som de önskar ta upp. Kommentarerna och förslagen skall skickas till Europeiska kommissionen, GD Informationssamhället:

E-postadress: Infso-Dot-EU-consult@cec.eu.int

Fax: (32-2) 295 3998

Alla svar kommer att offentliggöras på en av kommissionens webbplatser (adress meddelas senare) om inte de berörda parterna uttryckligen begär att informationen skall behandlas konfidentiellt.

1. Inledning

Användningen av Internet fortsätter att öka i snabb takt i hela världen, framför allt i Europa. Sättet att använda Internet håller också på att förändras betydligt efterhand som tillgången till nya kategorier av information och tjänster ökar och olika användargrupper börjar utnyttja dessa möjligheter.

Ett nytt viktigt område är elektronisk handel, både mellan företag och med slutkonsumenter [3] Via Internet nås nu också i allt större utsträckning en stor del av den offentligt tillgängliga informationen och de offentligt tillgängliga tjänsterna. [4]

[3] Jfr direktivet om elektronisk handel: http://www.ispo.cec.be/ecommerce/legal.htm

[4] Jfr grönboken om offentligt tillgänglig information: http://www2.echo.lu/info2000/en/publicsector/gp-index.html

Vi befinner oss fortfarande i ett mycket tidigt skede av utvecklingen, och vi vet inte om dessa tendenser kommer att hålla i sig under de närmaste åren. Oavsett vad som händer kan man dock redan nu konstatera att Internet i Europa redan inom fem år kommer att se väldigt annorlunda ut och att det kommer att vara oerhört mycket större än det är i dag.

Internets domännamnssystem (DNS) är en viktig komponent när det gäller att identifiera och lokalisera Internetanvändare, men trots Internets snabba tillväxt och flera års policydiskussioner har systemet inte utvidgats eller utvecklats i överensstämmelse med denna tillväxt. I Europa är Internetanvändarna hänvisade till en uppsättning nationella toppdomäner, så kallade landsdomäner (ccTLD) och de har möjlighet att registrera sig under det fåtal generiska toppdomäner (gTLD) som för närvarande förvaltas av företaget NSI enligt ett avtal med Förenta staternas regering. Inga beslut har fattats om att skapa nya generiska toppdomäner i enlighet med det förslag som ursprungligen lades fram 1996/97, trots att många europeiska företag anslöt sig till CORE-konsortiet [5] just i detta syfte.

[5] CORE och samförståndförklaring om generiska toppdomäner: http://www.gtld-mou.org/

Den nyligen skapade organisationen ICANN [6] är ansvarig för organisationen och förvaltningen av domännamn och domänadresser på Internet samt andra kritiska uppgifter, bl.a. reformering och en framtida utvidgning av domännamnssystemet.

[6] ICANN och organisationen för DNS: .http://www.icann.org respektive http://www.dnso.org

ICANN saknar emellertid fortfarande en godkänd policy för skapandet av nya generiska toppdomäner, och mot bakgrund av de senaste erfarenheterna är det inte säkert att den utlovade policyn blir klar inom den närmaste framtiden. Under mellantiden har ICANN, och dessförinnan IANA, godtagit ISO-standarden 3166 som en adekvat och legitim grund för att skapa landsdomäner över hela världen.

2. ISO 3166-koderna

Av historiska skäl delegerade ICANN:s företrädare IANA landsdomänregister till organ i länder utanför Förenta staterna på grundval av en internationell standardkod för geografiska enheter, nämligen ISO 3166. [7] IANA:s allmänna policy för delegering och förvaltning av register beskrivs i dokumentet RFC 1591 [8], som håller på att uppdateras av ICANN [9] med beaktande av rekommendationer från den mellanstatliga rådgivande kommittén för ICANN (Governmental Advisory Committee - GAC) [10] I dagsläget är praktiskt taget alla de 243 befintliga tvåbokstavskoderna tilldelade. [11]

[7] ISO och standarden 3166: http://www.din.de/gremien/nas/nabd/iso3166ma/

[8] RFC 1591: http://www.isi.edu/in-notes/rfc1591.txt

[9] Se: http://www.icann.org/tld-deleg-prac.html

[10] Jfr ICANN-GAC: http://www.icann.org/gac-comm-25may99.html

[11] Cirka 46 av dessa tilldelningar avser geografiska territorier (vanligtvis små öar) som inte utgör oberoende nationalstater. Denna situation har givit upphov till frågor om jurisdiktion som för närvarande behandlas av ICANN och GAC.

Den territoriella koden "EU" är ännu inte fullständigt standardiserad och den finns inte med i den första förteckningen över tvåbokstavskoder enligt ISO 3166. Koden "EUR" är däremot standardiserad och tilldelad för valutan euro [12] Koden "EU" har också reserverats för detta ändamål och har därför förts in i förteckningen över reserverade ISO 3166-koder. Reservationen har utvidgats till att omfatta den internationella obligationsmarknaden. Som svar på en begäran från Europeiska kommissionen har den s.k. ISO 3166 Maintenance Agency [13] beslutat att

[12] Jfr: ISO 4217 - trebokstavsstandard för valutakoder.

[13] DIN och ISO 3166 Maintenance Agency: http://www.din.de/gremien/nas/nabd/iso3166ma/

" ... utvidga tillämpningsområdet för reservationen av koden EU till att omfatta varje tillämpning av ISO 3166-1 som kräver en kodad motsvarighet till namnet Europeiska unionen.

ISO 3166 Maintenance Agency har inget att invända mot att det i detta undantagsfall reserverade alpha-2-kodelementet EU används som landsdomänbeteckning. En sådan användning av kodelementet EU är förenlig med normal praxis i fråga om att tillämpningen av reserverade kodelement enligt ISO 3166-1 och reservationen kan därför utvidgas till att omfatta också Internets domännamnssystem." [14]

[14] Brev till kommissionen från ISO 3166 Maintenance Agency (den 7 september 1999).

3. Delegering av toppdomänregister genom ICANN/IANA

IANA har tidigare delegerat landsdomänregistren på grundval av standarden ISO 3166. Förutom praktiskt taget alla nationella enheter omfattar ISO-standarden en rad territorier (oftast öar), och motsvarande landsdomäner har tilldelats. IANA har förklarat att det inte är organisationens uppgift att avgöra vad ett land är [15] och har därför strävat efter att hänvisa till ISO 3166 i sina beslut.

[15] RFC 1591: http://www.isi.edu/in-notes/rfc1591.txt

Med hänvisning till Europeiska unionens storlek och ekonomiska betydelse samt den stora användningspotential som finns för toppdomänen .EU, både för elektronisk handel och för EU:s institutioner, kommer Europeiska kommissionen att begära att styrelsen för ICANN delegerar toppdomänen .EU på grundval av ett beslut av ISO 3166 Maintenance Agency om att utvidga reservationen för den befintliga EU-koden till att omfatta Internet.

Kommissionen har också tillkännagett att den kommer att främja skapande av toppdomänen .EU inom ramen för eEurope-initiativet. [16]

[16] Se: http://www.ispo.cec.be/eeurope-initiative.htm

4. Ansvar i europeiska unionen

ICANN Governmental Advisory Committee anser att landsdomänregistren i sista hand faller under den berörda statliga myndighetens eller regeringens jurisdiktionsområde. [17]

[17] När det gäller ansvarsområdena för ICANN respektive den berörda statliga myndigheten eller regeringen gav GAC nyligen följande bekräftelse. "Om den utsedda förvaltaren av en landsdomän inte har stöd från den berörda intressegemenskapen, inom ramen för ISO 3166-koden, och från den berörda statliga myndigheten eller regeringen skall ICANN, på begäran, utan dröjsmål utöva sina befogenheter för att delegera uppgiften till någon annan."

Europeiska unionen [18] skulle då framstå som den behöriga "statliga myndigheten" i frågor som rör toppdomänen .EU och borde tillerkännas denna roll av ICANN.

[18] Begreppet "Europeiska unionen" har här genomgående använts i vid bemärkelse, utan koppling till de specifika behörigheter som innehas av Europeiska gemenskapen - det behöriga rättssubjektet enligt EG-fördraget.

Strukturen på Internet är starkt decentraliserad och nästan alla berörda organisationer, även ICANN, är privata. Därför inskränker sig EU-institutionernas ansvar till att begära domänen från ICANN och att fungera som behörig offentlig myndighet med det slutliga ansvaret för tillsynen av domänen om detta skulle visa sig nödvändigt.

Utövandet av sådana reserveringsbefogenheter skulle kräva att den registerorganisation som förvaltar toppdomänen .EU drivs på unionens vägnar och att unionen kvarstår som ägare av själva toppdomänen.

5. Territoriellt tillämpningsområde

De flesta landsdomänregister begränsar registreringen av domäner till enheter och privatpersoner med tydlig anknytning till territoriet i fråga. Detta är i linje med tanken att den aktuella koden (t.ex. .FI, .PT, .CA, .CN, .MX osv.) skall vara en form av otvetydig identifiering och lokalisering av verksamheten [19] Det är också i överensstämmelse med den allmänna principen att landsdomänregistret skall förvaltas med Internetanvändarna inom det berörda territoriet i åtanke. [20]

[19] Även om det är tekniskt möjligt att den geografiska lokaliseringen av Internetrelaterad verksamhet är fullständigt åtskild från den anknytning som domännamnet antyder kan man konstatera att de flesta DNS-användarna har sin verksamhet inom det territorium där landsdomänregistret är beläget. Dessutom kommer ICANN i framtiden att kräva att webbsidesoperatörer skall kunna lokaliseras med hjälp av DNS-registreringssystemet.

[20] I praktiken finns det få undantag från denna princip (t.ex. .TO, .NU).

Kommissionen ställer sig också bakom principen att det skall finnas ett verkligt förhållande mellan enhetens huvudsakliga hemvist och registreringsenhetens territoriella tillämpningsområde. Denna princip respekteras i praktiken av samtliga landsdomänregister inom EU. När det gäller frågan om vilka enheter som skall kunna registrera sig under domänen .EU anser kommissionen att de grundläggande principerna för EU-lagstiftning om den inre marknaden bör tillämpas. I EG-fördraget sägs bland annat följande:

"Artikel 48: Bolag som bildats i överensstämmelse med en medlemsstats lagstiftning och som har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin huvudsakliga verksamhet inom gemenskapen skall vid tillämpningen av bestämmelserna i detta kapitel likställas med fysiska personer som är medborgare i medlemsstaterna."

Därav kan man dra slutsatsen, att även om det finns en institutionell och geografisk koppling mellan EU-domänen och Europeiska unionen, skulle i praktiken - och mot bakgrund av den vägledning som återfinns i Fördraget - ett mycket stort antal organisationer vara berättigade att registrera sig under toppdomänen .EU. Detta skulle inte påverka möjligheten för Europabaserade enheter att registrera internationella verksamheter under EU-domänen. [21]

[21] T.ex. när det gäller EU:s institutioner skulle kommissionens delegationer utanför EU kunna registreras under .EU. Registreringen av andra EU-baserade organs internationella verksamhet är en fråga för de berörda organisationerna, inom de gränser som anges i registerorganisationens registreringspolicy.

Som framgår av nedanstående beskrivning skulle .EU-registret kunna upprättas och förvaltas av en organisation utan vinstsyfte, som skulle åtnjuta ett stort mått av oberoende och företräda många vitt skilda Internetrelaterade intressen inom unionen. I enlighet med den världsomspännande policy som ICANN och GAC håller på att utarbeta skulle registret emellertid i sista hand vara ansvarig inför den statliga myndighet som innehar de rättigheter som rör EU-domänen.

6. Inrättande av registerorganisationen

Det finns flera modeller för att välja en lämplig organisation till vilken man skulle kunna delegera förvaltningen av registret för toppdomänen .EU. Tidigare var valet av nationella registerförvaltare relativt slumpmässigt och kopplat till förekomsten av en kärna i de nationella nätverken för forskning och utveckling, som ofta fanns inom det nationella ministeriet för teknik eller vid en universitetsinstitution med forsknings- och utvecklingsintressen inom informationsteknik. Denna modell är numera något föråldrad med hänsyn till utvecklingen och diversifieringen av Internet, men den kan till viss del förklara den traditionella delegeringen av förvaltningen av landsdomänregistret som kännetecknar flera medlemsstater och andra länder.

I dag är de flesta Internetanvändare inte längre inriktade på forskning eller informationsteknik och en mycket större del av ekonomin och samhället är direkt berörda av domännamnssystemet. Därför skapas det för närvarande i medlemsstaterna och internationellt olika former av samarbetsorganisationer där alla som har något relevant intresse i Internet kan medverka.

Denna utveckling är inte begränsad till Europa. Både Kanada och Australien har t.ex. nyligen avslutat ingående genomgångar av den nationella policyn för landsdomänregistret, och Förenta staterna är för närvarande engagerade i ett samråd om den framtida organisationen och förvaltningen av domänen .US.

När det gäller Europeiska unionen kan man tänka sig ett flertal alternativ:

Ett alternativ är inrättande av en organisation utan vinstsyfte som skulle införlivas med unionen [22] och som skulle förvalta registret för domänen .EU på ett sådant sätt att alla viktiga intressegrupper skulle kunna medverka i utarbetandet av policyn för registret.

[22] Hur den skulle införlivas behöver inte beslutas i detta skede, men en möjlighet är en europeisk ekonomisk företagsgrupp (EEFG).

Efter detta offentliga samråd skulle kommissionen begära in intresseanmälningar från lämpligt sammansatta konsortier samt underlätta framtagningen av ett samförståndsförslag eller delta i uttagningen av det slutliga förslaget. Kommissionen skulle också, i egenskap av företrädare för EU:s institutioner och andra berörda EU-organisationer, delta vid utarbetandet av policyn för registret. Registerorganisationen skulle också ha möjlighet att lägga ut hela eller delar av den tekniska driften på underleverantörer, även databashanteringen och hanteringen av generiska subdomäner.

Varje kommersiell eller rättslig ansvarsskyldighet som uppstår i samband med förvaltningen av toppdomänen .EU skulle åvila registerorganisationen, inte Europeiska unionen.

Europeiska unionen, företrädd av kommissionen, skulle behålla rättigheterna till själva toppdomänen .EU [23] De immateriella rättigheterna avseende databaser som används i förvaltningen av registret skulle omfattas av lämpliga licensvillkor. Dessa rättigheter skulle skyddas av lämpliga depositionsbestämmelser och -förfaranden. Förvaltningen av toppdomänen .EU skulle delegeras till registret för en period om 5 år, med möjlighet till förlängning vart tredje år därefter.

[23] ICANN-GAC:s ståndpunkt är följande: "1. GAC bekräftade på nytt sitt uttalande från maj, nämligen att systemet för namn på Internet är en offentlig resurs och att ett toppdomänregister måste förvaltas i det allmännas intresse. 2. GAC anser därför att inga privata immateriella eller andra rättigheter följer med själva toppdomänen eller tillfaller den delegerade förvaltaren av toppdomänen till följd av denna delegering." ICANN/GAC, Santiago 24.8.99

Ett annat alternativ skulle kunna vara att eftersträva en helt privat kommersiell lösning för inrättandet av registret.

Denna lösning skulle kunna ha den fördelen att EU-registret helt hålls isär från de offentliga myndigheterna i unionen samtidigt som man skulle underlätta en kommersiell och affärsmässig inriktning på förvaltningen av registret.

En sådan modell skulle dock ha två betydande nackdelar:

-Då domänen .EU blir en unik tillgång (det får endast finnas ett sådant register) kan en privat affärsmässig drift leda till konkurrenspolitiska konflikter.

-Då redan flera grenar av de europeiska Internetaktörerna är angelägna om att se .EU-registret på plats kan det visa sig vara en omöjlig uppgift att avgöra vem av dem som skall anförtros förvaltningen av det.

Ett tredje alternativ skulle vara att anförtro uppgiften åt en existerande statlig eller privat organisation på nationell nivå eller på EU-nivå.

Det är emellertid tveksamt om EU:s institutioner eller Europas Internetaktörer skulle kunna peka ut en enda existerande enhet som både har kompetensen att utföra uppdraget och åtnjuter samtliga berörda parters samtycke.

Ett fjärde alternativ skulle kunna vara att de behöriga avdelningarna inom en existerande offentlig förvaltning, t.ex. kommissionen själv, tog sig an uppgiften att förvalta det nya registret.

I många medlemsstater har det nationella registret faktiskt förvaltats av antingen ett regeringsdepartement eller ett statligt universitet, och i en del fall är det fortfarande så. De medlemsstater som har omorganiserat sitt landsdomänregister har emellertid övergivit denna modell och infört strukturer som utgår från den icke-vinstgivande samarbetsmodellen.

Kommissionen föreslår därför inte att den själv skall sköta de administrativa och driftsmässiga aspekterna av det föreslagna registret, utom när det gäller kommissionens eget utnyttjande av motsvarande subdomän (nivå 2).

Oavsett vilken lösning som väljs kommer insamlingen och hanteringen av personliga uppgifter i registrets databaser naturligtvis att vara underställda bestämmelserna i Europeisk data- och konsumentskyddslagstiftning.

Med reservation för vad som framkommer under detta samråd anser kommissionen på detta stadium att de krav som finns - på samtycke från branschen, en neutral förvaltning, skydd mot konkurrenshämmande uppträdande samt efterlevnad av gällande lagar - i praktiken innebär en kraftig begränsning av antalet godtagbara modeller för inrättandet och förvaltningen av .EU-registret.

Därför har också nästan alla exempel på omarbetade DNS-register för toppdomäner under senare tid baserats på samverkande organ utan vinstsyfte.

Fråga 1: Kommentera ovanstående beskrivning av delegeringen av förvaltningen av toppdomänen .EU till en registreringsorganisation: .EU-registret. Finns det alternativa modeller att överväga för registerorganisationen-

7. Registreringspolicy

Generellt sett bör man vid utarbetandet av registreringspolicyn beakta erfarenheterna från liknande register runt om i världen. Flera register har nyligen uppdaterat och moderniserat sin registreringspolicy eller är i färd med att göra detta. Arbetet har dokumenterats noggrant och dokumentationen är offentlig. När det gäller DNS-register för toppdomäner måste man beakta flera sammanhängande frågor, bland annat

- hur man skall anpassa processen storleksmässigt till de för närvarande snabbt ökande registreringarna av subdomäner,

- hur man skall hantera den ökande kommersiella användningen av Internet,

- hur man skall göra åtskillnad mellan officiell offentlig användning av domänen och kommersiell eller annan privat användning.

Förutom Förenta staterna, som har den exklusiva rätten till toppdomänen .GOV, måste alla andra regeringar och statliga myndigheter använda sig av samma domän som befolkningen och näringslivet i övrigt. Detta kan måhända vara olämpligt, men faktum är att problemet har lösts på ett effektivt sätt till allas belåtenhet i nästan alla länder.

Utformningen av en detaljerad registreringspolicy för det nya .EU-registret skulle kunna vara en av de punkter som tas upp i inbjudan att inkomma med intresseanmälningar. Policyn skulle sedan kunna revideras i takt med att erfarenheten ökar. Man kan dock redan nu fastställa vissa minimikrav som är föremål för yttranden och samråd:

*Skalbarhet: Det nya registret måste kunna hantera ett stort antal unika nyregistreringar (subdomäner på andra och/eller tredje nivån) under en lång tidsperiod. Även om det inte är möjligt att förutse den slutliga storleken på DNS-marknaden i Europa är det tänkbart att flera miljoner registreringar kommer att bli nödvändiga inom låt säga en femårsperiod och många fler på lång sikt. [24]

[24] De ackumulerade registreringarna hos NSI under .COM ökade från 200 000 det första kvartalet 1996 till 4,2 miljoner det första kvartalet 1999. (http://www.netsol.com/nsi/facts.html)

*Undantag: Registret skulle behöva bestämma - i samförstånd med Internetaktörerna och berörda offentliga myndigheter - huruvida det bör vara möjligt att förhindra registrering av vissa kategorier av ord, namn eller nummer, däribland sådana som omfattas av rättsligt skydd, eller om de bör reserveras för särskilda användare. [25]

[25] Vissa kategorier av undantag krävs redan idag av tekniska skäl i berörda RFC-document från ICANN/IANA. Exempel: RFC 1035 (publicerad 1987) och RFC 1123 (publicerad 1989).

*Mot bakgrund av de problem man har haft i existerande register med missbruk i samband med registrering av namn, bör de berörda parterna också ta ställning till frågor som "cybersquatting", "warehousing" och spekulation med DNS-namn.

*Intresserade parter kommer att uppmanas att behandla även mer detaljerade frågor såsom:

-Användningen av generiska subdomäner på andra nivån [26] .

[26] Se: http://194.119.255.333/eif/dns/gsld/ [Denna pilotprojektklassificering kommer att utökas till flera språk så småningom]

-Registreringspolicyn och hur denna kan tillämpas på företag, privatpersoner och andra kategorier av privata enheter och organisationer.

-Huruvida varumärken, utöver lämpligt skydd för immateriella rättigheter (se nedan), bör specialbehandlas på något sätt i .EU-registret.

-Funktioner för flerspråkighet i .EU-registret samt fastställande av vilka teckenuppsättningar som domännamnssystemet skall kunna hantera, inledningsvis och på lång sikt.

-Huruvida generiska subdomäner som kännetecknar särskilda branscher och/eller organisationskategorier bör införas för att underlätta domännamnssystemets skalbarhet och användarvänlighet. [27]

[27] Dessa subdomäner kan vara t.ex. NGO, ASBL, EEIG,...., och lämpliga beskrivningar för andra sammanslutningar och organisationer.

Dessa frågeställningar kan vid första anblicken förefalla ganska besvärliga, men liknande frågor har behandlats i anslutning till flera andra toppdomänregister den senaste tiden, både i Europa och internationellt. I många fall har man därvid gjort betydande förbättringar av nuvarande arbetssätt samt funnit förhållandevis tillfredsställande lösningar.

Man räknar med att de svar som inkommer i samband med det offentliga samrådet inom detta område kommer att bli en indikation på vilken inriktning Internetaktörerna i Europa förväntar sig när det gäller registreringspolicyn för .EU-registret.

Allmänt sett bör det med avseende på den elektroniska handeln över gränserna vara kommersiellt fördelaktigt att registrera sig under toppdomänen .EU. Det är därför önskvärt att registreringspolicyn är sådan att det är lätt att skapa en Internet-identitet (ett märkesnamn) för Europabaserade företags produkter och tjänster.

Medlemmar eller förvaltare av ett register ("registratorer") bör även kunna erbjuda företag och privatpersoner - särskilt små och medelstora företag - en snabb och enkel registreringstjänst för en rimlig kostnad. Registratorer skulle kunna erbjuda både registreringstjänster och andra Internettjänster (one-stop-shop) under konkurrensmässiga marknadsanpassade förhållanden.

På detta sätt skulle den breda allmänheten och hela näringslivet kunna få tillgång till den nya toppdomänen genom ett stort antal konkurrerande registratorer som skulle bedriva verksamhet i åtminstone alla medlemsstater, dock med förbehåll för registrets allmänna registreringspolicy; policyn bör offentliggöras och uppdateras regelbundet.

När det gäller EU-institutionernas registreringspolicy vore det lämpligt att denna hanterades av utnämnda auktoriserade registratorer, normalt sett de behöriga avdelningarna inom institutionerna själva. Dessa skulle utveckla och genomföra en DNS-policy, vilket är fallet för närvarande. De skulle också ansvara för övergången till den nya toppdomänen. Till exempel kunde man tänka sig att kommissionens e-postadress ändras från "xxx.yyy@cec.eu.int" till "xxx.yyy@Commission.EU."

Det skulle bli nödvändigt att inom domänen .EU göra tydlig åtskillnad mellan officiell användning i offentliga sammanhang och kommersiell och annan privat användning av olika organ och privatpersoner. Detta är väsentligt för att försäkra användarna och allmänheten om att användningen av .EU-domänen inte innebär att EU-institutionerna på något sätt godkänner eller påtar sig ansvaret för andra webbplatser än de som är avsedda för användning av dem själva.

I ett andra skede kan man överväga om andra kategorier av officiella organisationer bör ges rätt till unika subdomäner.

Fråga 2: Vilka huvudkriterier bör gälla för registreringspolicyn hos .EU-registret- Hur bör registreringspolicyn tas fram och genomföras- Av registerorganisationen, av ett särskilt rådgivande organ eller av Europeiska kommissionen-

8. Tvistlösning och varumärkespolicy

Utarbetandet av riktlinjer för att undvika och lösa tvister inom domännamnssystemet har varit föremål för ingående samråd och diskussioner under de senaste åren. I praktiken rör de flesta tvister varumärken.

Som svar på den amerikanska regeringens grönbok [28] begärde Europeiska unionen och dess medlemsstater i mars 1998 bland annat att dessa frågor skulle hänskjutas till WIPO, som redan hade påbörjat arbetet på detta område efter en begäran från IAHC [29] Sedan dess har WIPO presenterat sin slutrapport [30], EU har givit sitt stöd till slutsatserna i rapporten och ICANN-GAC har ställt sig bakom de allmänna principer som rapporten bygger på. Styrelsen för ICANN arbetar för närvarande med att genomföra rekommendationerna från WIPO inom de befintliga generiska toppdomänerna.

[28] Grönboken och EU:s svar m.m. finns på följande webbadress: http://www.ispo.cec.be/eif/policy/govreply.html

[29] International Ad Hoc Committee (IAHC), inrättades 1996 av Internet Society (ISOC).

[30] WIPO-rapporten: se http://wipo2.wipo.int/process/eng/processhome.html

Mot bakgrund av ovanstående kan man hävda att de metoder och riktlinjer som WIPO rekommenderar och som godkänts av ICANN också är tillämpliga för toppdomänen .EU. Många av de jurisdiktionskonflikter som redan uppstår inom ramen för de globala generiska toppdomänerna skulle också kunna uppstå i anslutning till kommersiella tillämpningar av domänen .EU. Därför kunde man tänka sig att i första hand tillämpa WIPO:s policy för registreringar under domänen .EU.

Det kommer naturligtvis att finnas andra aspekter som måste beaktas så småningom. ICANN och WIPO kan i framtiden komma att anpassa sin policy på grundval av nyvunna erfarenheter. När det gäller .EU-registret kan det vara önskvärt att ge större tyngd åt vissa aspekter av den europeiska varumärkeslagstiftningen. Vissa trösklar och kriterier kan komma att justeras. För vissa tvister (t.ex. tvister som rör jurisdiktionen i en enda medlemsstat) är det kanske inte befogat eller nödvändigt med internationell medling etc.

I vilket fall som helst bör de grundläggande bestämmelserna om öppenhet och insyn i WIPO:s rapport tillämpas för det nya registret och dess registratorer liksom lämpliga riktlinjer för skydd av uppgifter.

Fråga 3: Är det lämpligt att tillämpa de riktlinjer för tvister och varumärken som WIPO anger i sin rapport från maj 1999 för domänen .EU, eller finns det alternativa lösningar för dessa frågor inom Europeiska unionen- Skulle Byrån för harmonisering inom den inre marknaden (i Alicante) kunna ha en särskild roll i detta sammanhang-

Vidare har Förenta staternas kongress nyligen fattat ett beslut i form av en lag om "cybersquatting" [31] Därigenom uppstår nödvändigtvis frågan huruvida även namn och varumärken bör vara skyddade i DNS genom en mer restriktiv uppförandekodex (eller något annat styrmedel). Om man anser att ett sådant skydd behövs måste man också ta ställning till huruvida det skall införas på nationell nivå eller EU-nivå, vilken roll mellanstatliga organ som WIPO skall ha samt exakt vilka kategorier av namn som bör skyddas. [32]

[31] Act of Congress, S 1255, Anti-cybersquatting Consumer Protection Act, 20.11.99

[32] Man har till exempel på olika sätt föreslagit att skyddet av namn i DNS bör omfatta inte bara varumärken, utan kanske även andra handelsnamn, namn på berömda personer, geografiska beteckningar samt namn på organisationer och platser. För närvarande finns det ingen internationellt överenskommen kodifiering av sådana begrepp som skulle kunna användas för dessa syften.

Fråga 4: I vilken utsträckning skulle ett mer restriktivt styrmedel i Europeiska unionen eller i WIPO kunna stärka skyddet av namn och varumärken i DNS - förutom alternativ tvistlösning- Vilka namnkategorier skulle i så fall vara skyddade och hur skulle de fastställas-

9. Domänen .EU och elektronisk handel

Många företag i EU är intresserade av att utveckla sin verksamhet genom elektronisk handel. Kommissionen och flera medlemsstater har inlett en process för att främja detta, särskilt med avseende på små och medelstora företag. Det finns goda utsikter för den elektroniska handeln att bli ett ekonomiskt och konkurrenskraftigt sätt att göra affärer över hela världen med leverantörer, entreprenörer och kunder, och inte minst direkt med slutkonsumenten.

Kommissionen arbetar för närvarande med flera olika juridiska och tillsynsrelaterade aspekter av elektronisk handel i syfte att underlätta denna typ av handel, framför allt genom att se till att dessa frågor behandlas så enhetligt som möjligt överallt inom den inre marknaden. Elektronisk handel kan också bli en viktig del inom export och import, i synnerhet onlinetjänster.

I detta avseende kan man redan konstatera ett stort intresse för Internetdomänen .COM; denna domän är dock i första hand nordamerikansk även om dess tillämpningsområde i princip är världsomfattande. Dessutom är domänen enligt vad som sägs redan överbelastad, åtminstone vad beträffar det engelska språket.

En fördel med domänen .EU är att den skulle ge alla företag i hela Europa en konsekvent europeisk identitet och samtidigt stora möjligheter under överskådlig framtid för registrering av subdomäner på nivå två och/eller tre, på ett stort antal språk, vilket kan vara användbart i handel över gränserna.

Exakt hur .EU-domänen skulle användas i anslutning till elektronisk handel avgörs i hög grad av efterfrågan på marknaden, men det förefaller vara rimligt att förvänta sig att domänen skulle kunna bli en viktig plattform om och när EU-marknaden blir ett aktivt område för elektronisk handel, särskilt som ett stort antal användbara namn skulle finnas tillgängliga, både i inledningsskedet och under relativt lång tid på alla språk.

Fråga 5: Har potentiella företagsanvändare, däribland små och medelstora företag, några förslag till hur .EU-domänen skulle kunna förvaltas för att det skall främja utvecklingen av elektronisk handel i Europa i största möjliga utsträckning-

10. EU-domänen och de nationella landsdomänerna i medlemsstaterna

En stor andel av det totala antalet registreringar i EU görs under de 15 nationella landsdomänerna i medlemsstaterna. Så bör det vara även i fortsättningen eftersom dessa domäner är särskilt lämpade för att främja mångsidighet i allmänhetens tillgång till och användning av Internet.

I detta sammanhang kan en lämplig uppdelning av uppgifterna bestå i att .EU-registret inriktas på tillämpningar där den kan ge ett betydande mervärde i förhållande till de nationella landsdomänerna. Tanken är inte att landskoderna skulle användas som en subdomän under domänen .EU (t.ex. .SE.EU, .NL.EU osv.). Detta skulle alldeles uppenbart innebära en viss grad av duplicering och underminera .EU-domänens specifika användning för tillämpningar inom EU och över gränserna.

Däremot bör medlemmarna av de nationella landsdomänregistren och deras organ ha möjlighet att bli registratorer för .EU-registret. De skulle på så vis kunna erbjuda DNS-marknaden ett registreringsalternativ, vilket är en av de största fördelarna med föreliggande förslag.

Behovet av och möjligheten för ett alternativ till de nationella landsdomänerna framgår emellertid av de allt fler kommersiella registreringar i Europa som sker i andra toppdomäner, bland annat .COM.

Om en alltför stor andel av de europeiska tillämpningarna för elektronisk handel registreras under .COM kommer detta att ge upphov till problem när det gäller tillgången på "bra" namn under .COM [33], tvistlösning och varumärkespolicy (NSI har först nyligen beslutat följa WIPO:s riktlinjer så som de tillämpas av ICANN) samt NSI-registrets kommersiella karaktär, som är oförenlig med europeisk konkurrenspolitik. Genomförandet av EU:s lagstiftning och riktlinjer om data- och konsumentskydd skulle också underlättas om ett Europabaserat toppdomänregister som .EU skapades.

[33] Många godtagbara och användbara (engelska) ord har redan registrerats under .COM antingen av befintliga användare eller genom spekulativ registrering.

Europeiska organisationer och organ vars verksamhetsområde spänner över mer än en medlemsstat eller omfattar gränsöverskridande regionala grupperingar kan ha ett särskilt intresse av att använda domänen .EU så snart den blir tillgänglig.

Fråga 6: Finns det några andra aspekter på förhållandet mellan det föreslagna .EU-registret och de nationella landsdomänregistren i medlemsstaterna som bör beaktas-

Bilaga: Ordlista

Bilaga

Ordlista för Internetterminologi och akronymer

CORE Council of Registrars. En samarbetsorganisation utan vinstsyfte som inrättades genom IAHC:s rapport. För närvarande (9/99) har organisationen 55 medlemmar.

ccTLDs Country code Top Level Domains. Landsdomäner, dvs. landsspecifika toppdomäner. (Hänvisar till ISO-standard 3166 för tvåbokstavskoder för länder och territoriella enheter).

Cybersquatting Spekulativ registrering (eller där det är fråga om någon form av missbruk) av varumärken som ägs av tredje part.

Delegering Delegering av en toppdomän i Internet Root genom ICANN/IANA.

DNS Domain Name System, domännamnssystem

GAC ICANN Governmental Advisory Committee, mellanstatlig rådgivande kommitté.

gTLDs Generic Top Level Domains. Generiska toppdomäner (t.ex. .COM, .ORG, .INT)

IAHC International Ad Hoc Committee

IANA Internet Assigned Numbers Authority (föregångare till ICANN)

ICANN Internet Corporation for Assigned Names and Numbers (efterföljare till IANA)

IETF Internet Engineering Task Force

ISO Internationella standardiseringsorganisationen (International Standards Organisation), Genève

ISOC Internet Society

NSI Network Solutions Incorporated, ett dotterbolag till Science Applications Investment Corporation - SAIC

RFC Request for Comments: ursprungligen en beteckning på ett utkast till Internetstandard (IETF). När en standard väl har stabiliserats genom konsensus ändras inte titeln RFC(nr).

Utnämning Den behöriga statliga eller offentliga myndighetens utnämning av ett ombud som får befogenhet att skapa registerorganisationen och databasen.

Warehousing: Spekulativ registrering av betydande antal ord eller namn, inte nödvändigtvis för omedelbar användning men med förhoppning om att senare kunna överlåta dem med vinst.