51995PC0520

Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror (96/C 307/09) (Text av betydelse för EES) KOM(95) 520 slutlig - 96/0161(COD)

(Framlagt av kommissionen den 23 augusti 1996)

EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA DIREKTIV

med beaktande av fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 100a,

med beaktande av kommissionens förslag,

med beaktande av Ekonomiska och sociala kommitténs yttrande,

i enlighet med det förfarande som föreskrivs i artikel 189b i fördraget, och

med beaktande av följande:

Den inre marknaden omfattar ett område utan inre gränser där fri rörlighet för varor, personer, tjänster och kapital säkerställs. Den fria rörligheten för varor gäller inte endast för yrkesmässig handel utan även för enskilda personer. Detta innebär att konsumenter som är bosatta i en medlemsstat skall kunna göra inköp med full sakkunskap inom en annan medlemsstats territorium på grundval av en uppsättning skäliga grundregler som reglerar köp av konsumtionsvaror.

Medlemsstatens lagstiftning avseende försäljning av konsumtionsvaror uppvisar ett flertal skillnader med följden att de nationella marknaderna för försäljning av konsumtionsvaror skiljer sig åt och att snedvridning av konkurrensen kan uppstå bland säljarna.

Den konsument som söker dra nytta av den stora marknadens fördelar genom att köpa varor i en annan medlemsstat än i hemlandet spelar en väsentlig roll för fullbordandet av den inre marknaden genom att förhindra ett konstlat återuppbyggande av nya gränser och en uppdelning av marknaderna. Dessa möjligheter utökas i stor utsträckning av ny kommunikationsteknik som medger en enkel tillgång till andra medlemsstaters distributionssystem eller till internationella sådana. I avsaknad av en minimal harmonisering av reglerna om köp av konsumtionsvaror riskerar utvecklingen av varuförsäljning genom ny kommunikationsteknik på distans att allvarligt hindras.

Införandet av enhetliga minimala grundrättigheter för konsumenter, som gäller oavsett var i gemenskapen varorna köpts, kommer att stärka konsumenternas tilltro och göra det möjligt för dessa att dra större nytta av de fördelar som upprättandet av den inre marknaden medfört.

De huvudsakliga svårigheter konsumenterna stöter på och den största källan till konflikter med säljarna gäller varor som inte är avtalsenliga. I detta avseende bör därför en tillnärmning av nationell lagstiftning ske när det gäller försäljning av konsumtionsvaror, utan att detta står i strid med bestämmelser och principer i nationell lagstiftning avseende regler för avtalsrättsligt och icke-avtalsrättsligt ansvar.

Varorna bör framför allt överensstämma med vad som följer av avtalet. Begreppet avtalsenlighet kan anses utgöra en gemensam grund för skilda nationella rättstraditioner. Säljaren bör vara den som är direkt ansvarig gentemot konsumenten för varors avtalsenlighet. Detta är den traditionella lösning som stadfästs i medlemsstaternas lagstiftning. Säljaren bör icke desto mindre kunna vända sig mot sin egen säljare eller mot tillverkaren när den bristande överensstämmelsen beror på deras handlande eller förbiseende.

När varan inte är avtalsenlig bör konsumenten medges rätten att antingen få varan reparerad eller ersatt, eller avdrag på det pris som betalats som gottgörelse eller att få köpeavtalet hävt. Det är dock nödvändigt att begränsa tiden för utövandet av dessa rättigheter och att fastställa tidsfrister under vilka rättigheterna får utövas hos säljaren.

För att garantera säkerhet i transaktionerna och lojalitet i förhållandet mellan parterna bör konsumenten åläggas plikten att inom en kort tidsperiod till säljaren reklamera alla konstaterade brister i varans överensstämmelse. För att göra det möjligt för parterna att finna lösningar i godo utan att genast behöva gå till domstol för att värna om sina rättigheter, bör det fastställas att konsumentens reklamation på grund av varans bristande överensstämmelse avbryter preskriptionstiden.

När det gäller vissa varuslag är det allmän praxis att säljarna eller tillverkarna erbjuder garantier på sina varor. Garantierna syftar till att skydda konsumenterna mot alla fel som kan komma att visa sig inom en viss tid. Denna praxis kan medverka till att öka konkurrensen på marknaden. Dessa garantier kan dock helt enkelt vara ett reklamknep och visa sig vara vilseledande för konsumenten. För att säkerställa insynen på marknaden bör vissa gemensamma principer för garantier som erbjuds av marknadsaktörerna fastställas.

Det bör inte vara möjligt att göra några avsteg från de rättigheter som medges konsumenterna genom överenskommelser mellan parterna, vilket skulle leda till att innehållet i rättsskyddet urholkas. Konsumenten bör alltid kunna åberopa de rättigheter som följer av detta direktiv eller av all annan tillämplig nationell lagstiftning, även om denne accepterar att garantin skall gälla. Det konsumentskydd som följer av detta direktiv bör inte få vara lägre på grund av att lagen i ett tredje land tillämpas på avtalet.

Lagstiftning och rättspraxis på detta område i de olika medlemsstaterna vittnar om en ökad omsorg om att säkerställa en hög konsumentskyddsnivå. Mot bakgrund av denna utveckling samt den erfarenhet som vinns vid genomförandet av detta direktiv kan det visa sig nödvändigt att gå ännu längre i harmonisering och då genom att särskilt föreskriva tillverkarens direkta ansvar när det gäller fel som denne är ansvarig för.

Medlemsstaterna bör på det område som regleras av detta direktiv tillåtas att anta eller upprätthålla strängare bestämmelser för att säkerställa högre nivå på konsumentskyddet.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Tillämpningsområde och definitioner

1. Detta direktiv syftar till en tillnärmning av medlemsstaternas bestämmelser i lagar och andra författningar om försäljning och garantier avseende konsumtionsvaror i syfte att säkerställa en enhetlig miniminivå på konsumentskyddet inom ramen för den inre marknaden.

2. I detta direktiv avses med

a) konsument: varje fysisk person om, i avtal som omfattas av detta direktiv, handlar i syften som inte ingår i dennes yrkesverksamhet,

b) konsumtionsvara: varje vara som normalt är avsedd för slutligt bruk eller konsumtion, med undantag av fast egendom,

c) säljare: en fysisk eller juridisk person som säljer konsumtionsvaror inom ramen för sin yrkesverksamhet,

d) garanti: varje, i förhållande till gällande konsumentköprättsliga bestämmelser, ytterligare åtagande av en säljare eller en tillverkare att återbetala det pris som betalats, att byta ut, reparera eller på något sätt befatta sig med varan om den inte är avtalsenlig.

Artikel 2

Avtalsenlighet

1. En konsumtionsvara skall överensstämma med köpeavtalet.

2. En vara skall anses vara avtalsenliga när de vid överlämnandet till konsumenten

a) överensstämmer med den beskrivning av varan som gjorts av säljaren och har de varuegenskaper som säljaren lagt fram för konsumenten genom ett varuprov eller en modell,

b) är lämplig för de ändamål till vilka varor av motsvarande slag i allmänhet används,

c) är lämplig för varje bestämt ändamål som eftersökts av konsumenten och som konsumenten har givit säljaren kännedom om när avtalets slöts, utom när det framgår av omständigheterna att köparen inte tog fasta på säljarens förklaringar, och

d) har en kvalitet och prestanda som är tillfredsställande med hänsyn till varans art och det pris som betalats och med beaktande av de förklaringar avsedda för allmänheten som gjorts angående dessa av säljaren, tillverkaren eller tillverkarens företrädare.

3. En brist i överensstämmelse som beror på att varan installerats felaktigt likställs med varans bristande avtalsenlighet när installationen utförts av säljaren eller under dennes ansvar.

Artikel 3

Säljarens skyldigheter

1. Säljaren skall gentemot konsumenten vara ansvarig för alla brister i överensstämmelse som finns när varan överlämnas till konsumenten och som visar sig inom två år från denna tidpunkt, utom när konsumenten kände till eller inte kunde ha varit omedveten om den bristande överensstämmelsen när köpeavtalet slöts.

2. Säljaren skall inte vara ansvarig när varan inte överensstämmer med förklaringar avsedda för allmänheten som gjorts av tillverkaren eller av dennes företrädare om

- säljaren visar att han inte kände till och inte hade rimlig möjlighet att känna till förklaringen i fråga,

- säljaren visar att han har rättat berörd förklaring vid tidpunkten för försäljningen, och

- säljaren visar att köpbeslutet inte har kunnat påverkats av berörd förklaring.

3. Om annat inte kan bevisas, skall brister i överensstämmelse som visar sig inom sex månader från överlämnandet antas ha funnits vid detta tillfälle, utom när detta antagande är oförenligt med varans eller med den bristande överensstämmelsens art.

4. När en brist i överensstämmelse meddelas till säljaren i enlighet med artikel 4, har konsumenten rätt att begära av säljaren att få varan reparerad utan kostnad inom rimlig tid, att få byta ut varan om detta är möjligt, att få ett lämpligt prisavdrag eller att avtalet hävs. Utövandet av rätten att häva avtalet och byta ut varan skall vara begränsad till ett år.

I fall av smärre brister i överensstämmelse får medlemsstaterna föreskriva att de rättigheter som nämns i första stycket begränsas.

5. När den slutlige säljarens ansvar gentemot konsumenten görs gällande med anledning av en bristande överensstämmelse som beror på ett handlande eller en underlåtenhet av tillverkaren, en säljare i tidigare led inom samma avtalskedja eller vilken annan mellanhand som helst, skall den slutlige säljaren ha rätt att vända sig mot den ansvariga personen enligt de villkor som fastställs i nationell lagstiftning.

Artikel 4

Konsumentens skyldigheter

1. För att kunna utöva de rättigheter som nämns i artikel 3.4 skall konsumenten reklamera den bristande överensstämmelsen hos säljaren inom en månad från den tidpunkt då konsumenten konstaterade detta fel eller normalt borde ha gjort det.

2. En reklamation som gjorts i enlighet med punkt 1 skall avbryta den preskription av rättigheterna som avses i artikel 3.4.

Artikel 5

Garantier

1. Varje garanti som erbjuds av en säljare eller en tillverkare skall juridiskt binda den person som erbjuder den enligt de villkor som fastställs i garantidokumentet och i den reklam som gjorts för garantin och skall försätta den som erbjuds förmånen i en mer fördelaktig position än den som följer av tillämpliga nationella konsumentköpsrättsliga bestämmelser.

2. Garantin skall finnas i form av ett skriftligt dokument som fritt skall kunna konsulteras före köpet och som klart fastställer de huvudsakliga element som är nödvändiga för att den skall träda i funktion, särskilt garantins varaktighet och geografiska omfattning samt garantens namn och adress.

Artikel 6

Bestämmelsernas tvingande karaktär

1. Avtalsvillkor och överenskommelser med säljaren, uppställda innan den bristande överensstämmelsen reklamerats, som åsidosätter eller begränsar de rättigheter som följer av detta direktiv skall inte binda konsumenten.

2. Medlemsstaterna skall, för de fall då avtalet har en nära anknytning till medlemsstaternas territorium, vidta de åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att konsumenterna inte förlorar det skydd som ges i detta direktiv oavsett vilken lagstiftning som är tillämplig på avtalet.

Artikel 7

Nationell lagstiftning och minimiskydd

1. Utövandet av de rättigheter som följer av detta direktiv skall ske utan att det påverkar tillämpningen av övriga rättigheter som konsumenten kan åberopa i enlighet med nationella bestämmelser gällande avtalsrättsligt eller icke-avtalsrättsligt ansvar.

2. Medlemsstaterna får, inom det område som regleras av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget för att säkerställa högre nivå på konsumentskyddet.

Artikel 8

Överförande till nationell lagstiftning

1. Medlemsstaterna skall sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast . . . (1*). De skall genast underrätta kommissionen om detta.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser skall de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen skall göras skall varje medlemsstat själv utfärda.

2. Medlemsstaterna skall till kommissionen överlämna texterna till de bestämmelser i nationell lagstiftning som de antar inom det område som omfattas av detta direktiv.

Artikel 9

Ikraftträdande

Detta direktiv träder i kraft den tjugonde dagen efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.

Artikel 10

Adressaten

Detta direktiv riktar sig till medlemsstaterna.

(1*) Två år efter det att det har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.