41996D0013

VERKSTÄLLANDE KOMMITTÉNS BESLUT

av den 27 juni 1996

om principerna för utfärdande av Schengenviseringar i enlighet med artikel 30.1 a i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet

(SCH/Com-ex (96) 13 rev)

VERKSTÄLLANDE KOMMITTÉN HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av artikel 132 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet,

med beaktande av artiklarna 9, 17 och 30 i samma konvention, och

av följande skäl:

Det ligger i alla Schengenstaters intresse att fastställa vilka rättigheter och skyldigheter som tillkommer företrädande och företrädda stater eftersom alla Schengenstater företräder andra stater eller låter sig företrädas av andra stater.

Den grundläggande principen för samarbetet mellan Schengenstaterna är det totala förtroendet för det sätt på vilket ordningen att en stat företräder en annan stat tillämpas.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

I de tredje länder i vilka inte samtliga Schengenstater har beskickningar skall utfärdande av Schengenviseringar i enlighet med artikel 30.1 a i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet ske i enlighet med följande principer:

a) Ordningen att en stat företräder en annan stat vid utfärdande av visering omfattar viseringar för flygplatstransitering, transitviseringar och enhetliga viseringar för kortare vistelse som utfärdas inom ramen för Schengenkonventionen och i enlighet med bestämmelserna i de gemensamma konsulära anvisningarna.

Den företrädande staten skall tillämpa bestämmelserna i de gemensamma konsulära anvisningarna med samma skyndsamhet som när den utfärdar egna viseringar av samma typ och med samma giltighetstid.

b) Om inte annat uttryckligen följer av ett bilateralt avtal skall ordningen att en stat företräder en annan stat inte omfatta viseringar som utfärdas för utövande av avlönad yrkesverksamhet eller en verksamhet för vilken det krävs ett föregående godkännande från den stat i vilken verksamheten skall utövas. Personer som ansöker om denna typ av viseringar skall vända sig till en ackrediterad konsulär beskickning som den stat har i vilken den aktuella verksamheten kommer att utövas.

c) Det finns inget krav på att Schengenstaterna måste låta sig företrädas i fråga om utfärdande av viseringar i samtliga tredje länder. De kan besluta att ansökningar om visering som inges i vissa tredje länder eller ansökningar om en viss typ av visering skall inges vid en beskickning som den stat har som är den ansökande personens huvudsakliga resmål.

d) Det ankommer helt och fullt på den beskickning som behandlar ansökan att vid ingivandet av viseringsansökningar bedöma om risk för illegal invandring föreligger.

e) Den företrädda staten skall ta ansvar för asylansökningar som inges av personer som innehar visering för den staten utfärdad av företrädande stater, varvid det skall stå angivet på viseringen att den utfärdats genom att en stat företräder an annan stat (enligt bilaga 13 till de gemensamma konsulära anvisningarna)(1).

f) Som undantag får det i bilaterala avtal stadgas att den företrädande staten skall överlämna ansökningar om visering för vissa kategorier av utländska medborgare till myndigheterna i den företrädda staten, som även är det huvudsakliga målet för resan, eller till ett karriärkonsulat som denna stat har. Sådana kategorier skall skriftligen anges och vid behov meddelas varje diplomatisk eller konsulär beskickning. Utfärdandet av viseringen skall därmed anses vara beviljat av den företrädda staten i enlighet med artikel 30.1 a i Schengenkonventionen.

g) Bilaterala avtal får efterhand anpassas till följd av nationella utvärderingar av de asylansökningar som under en viss tid inges av innehavarna av viseringar vilka utfärdats genom att en stat företräder en annan stat liksom efter andra rön med relevans för utfärdandet av viseringar.

Beroende på vad resultaten utvisar kan man besluta om att i fråga om vissa beskickningar (och, eventuellt, i fråga om vissa nationaliteter) frångå ordningen att en stat företräder en annan stat.

h) Ordningen att en stat företräder en annan stat gäller endast i fråga om utfärdande av viseringar. Om en visering inte får utfärdas på grund av att den utländske medborgaren inte kan framlägga bevis på att han uppfyller villkoren skall han upplysas om möjligheten att inge sin ansökan vid ett karriärkonsulat som det land har som är hans huvudsakliga resmål.

i) Man kan förbättra ordningen att en stat företräder en annan stat genom att utvidga nätet för samråd och genom att utveckla programvara som gör det möjligt för det företrädande landets beskickningar att på ett enkelt sätt samråda med det företrädda landets centrala myndigheter.

j) I bilagan till detta dokument återfinns en sammanställning över vilka länder som företräder andra länder vid utfärdande av Schengenviseringar i tredje länder i vilka inte samtliga Schengenstater har beskickningar. Centralgruppen skall notera de ändringar i sammanställningen som görs i samförstånd mellan de berörda Schengenstaterna(2).

Haag den 27 juni 1996.

M. Patijn

Ordförande

(1) Bilaga 13 till de gemensamma konsulära anvisningarna kommer i detta avseende att anpassas. Se SCH/Com-ex (99) 13.

(2) Se SCH/Com-ex (99) 13 bilaga 4.