(1)

Unionens resolutionsram för kreditinstitut och värdepappersföretag (institut) inrättades i efterdyningarna av den globala finanskrisen 2008–2009 och i enlighet med Key Attributes of Effective Resolution Regimes for Financial Institutions som först offentliggjordes av rådet för finansiell stabilitet i oktober 2011. Unionens resolutionsram består av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (4) och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 (5). Båda lagstiftningsakterna är tillämpliga på institut och på andra enheter som omfattas av det direktivet eller den förordningen (enheter). Unionens resolutionsram syftar till att på ett ordnat sätt hantera instituts och enheters fallissemang genom att bevara deras kritiska funktioner och undvika hot mot den finansiella stabiliteten och samtidigt skydda insättare och offentliga medel. Dessutom syftar unionens resolutionsram till att främja utvecklingen av den inre marknaden för bankverksamhet genom att skapa ett harmoniserat system för att hantera gränsöverskridande kriser på ett samordnat sätt och genom att undvika problem med snedvridning av konkurrensen och risker för ojämlik behandling.

(2)

Unionens resolutionsram ger efter flera års genomförande inte avsett resultat med avseende på vissa av dessa mål. Även om institut och enheter har gjort betydande framsteg mot möjligheten till resolution och har avsatt betydande resurser för detta ändamål, särskilt genom uppbyggnad av förlustabsorberings- och rekapitaliseringskapacitet och komplettering av finansieringsarrangemang för resolution, används sällan unionens resolutionsram. I stället hanteras fallissemang i vissa mindre och medelstora institut och enheter vanligtvis genom nationella åtgärder som inte är harmoniserade. Skattebetalarnas pengar används fortfarande snarare än branschfinansierade skyddsnät, såsom finansieringsarrangemang för resolution. Denna situation förefaller bero på otillräckliga incitament. Dessa otillräckliga incitament är en följd av samspelet mellan unionens resolutionsram och nationella regler, vilket innebär att det stora utrymmet för resolutionsmyndigheter att göra en skönsmässig bedömning av allmänintresset inte alltid utövas på ett sätt som återspeglar hur unionens resolutionsram är avsedd att tillämpas.Samtidigt har unionens resolutionsram använts i liten utsträckning på grund av riskerna för insättare i inlåningsfinansierade institut att tvingas bära förluster för att säkerställa att dessa institut kan få tillgång till extern finansiering vid resolution, särskilt i avsaknad av andra nedskrivningsbara skulder. Slutligen har det faktum att det finns mindre stränga regler för tillgång till finansiering utanför resolution än vid resolution avskräckt från att tillämpa unionens resolutionsram till förmån för andra lösningar, vilket ofta innebär att skattebetalarnas pengar används i stället för institutens eller enheternas egna medel eller branschfinansierade skyddsnät. Denna situation medför i sin tur risker för fragmentering, risker för suboptimala resultat i förvaltningen av instituts och enheters fallissemang, särskilt när det gäller mindre och medelstora institut och enheter, och alternativkostnader för outnyttjade finansiella resurser. Det är därför nödvändigt att säkerställa en mer effektiv och konsekvent tillämpning av unionens resolutionsram och säkerställa att den kan tillämpas närhelst det ligger i allmänhetens intresse, inbegripet för små och medelstora institut som primärt finansieras genom insättningar och inte har tillräckliga andra nedskrivningsbara skulder.

(3)

Ett av huvudmålen med översynen av direktiv 2014/59/EU är att bättre skydda skattebetalarnas pengar genom att säkerställa att resolutionsramen kan tillämpas närhelst det är nödvändigt. Användningen av skattebetalares pengar bör, genom införandet av en reviderad ram, minska avsevärt för att säkerställa att branschfinansierade skyddsnät, inbegripet finansieringsarrangemang för resolution, används oftare och på ett mer ändamålsenligt sätt.

(4)

Intensiteten och detaljnivån i resolutionsplaneringsarbetet med avseende på dotterföretag som inte har identifierats som resolutionsenheter varierar beroende på de berörda institutens och enheternas storlek, deras riskprofil, deras roll i tillhandahållandet av kritiska funktioner, deras kärnaffärsområden, deras betydelse för kontinuiteten i koncernens verksamhet efter resolution och koncernresolutionsstrategin samt dotterföretagets betydelse i den medlemsstat där det är etablerat, inbegripet dess potentiella systemvikt och dess potentiella inverkan på de tillgängliga finansiella medlen inom insättningsgarantisystemet i händelse av avveckling enligt normala insolvensförfaranden. Resolutionsmyndigheterna bör därför kunna beakta dessa faktorer när de fastställer vilka åtgärder som ska vidtas med avseende på sådana dotterföretag och följa en motsvarande metod, när så är lämpligt.

(5)

Ett institut eller en enhet som är under avveckling enligt nationell rätt, efter ett fastställande av att institutet eller enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera och en slutsats från resolutionsmyndigheten att dess resolution inte ligger i allmänhetens intresse, är i slutändan på väg mot marknadsutträde. I sådana fall behövs inte längre någon plan för resolution av institutet eller enheten, oberoende av om den behöriga myndigheten redan har återkallat auktorisationen för det institutet eller den enheten. Detsamma gäller för den resterande delen av ett institut under resolution efter överföring av tillgångar, rättigheter och skulder inom ramen för en överföringsstrategi. Det är därför lämpligt att specificera att det i sådana situationer inte krävs att resolutionsplaner antas.

(6)

Förfarandet för inlämning av information, från enheter som ingår i en koncern, till resolutionsmyndigheterna för utarbetande av resolutionsplaner bör anpassas till det förfarande som i direktiv 2014/59/EU fastställs för inlämning av information för övervakning av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för att undvika onödiga kostnader och komplexitet.

(7)

Resolutionsmyndigheterna kan för närvarande besluta att förbjuda vissa utdelningar om ett institut eller en enhet, oavsett om det rör sig om en resolutionsenhet eller inte, inte uppfyller det kombinerade buffertkravet när det beaktas utöver minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. I vissa situationer kan dock ett institut eller en enhet åläggas att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på en annan grund än den grund på vilken institutet eller enheten är skyldig att uppfylla det kombinerade buffertkravet. Denna situation skapar osäkerhet om villkoren för utövandet av resolutionsmyndigheternas befogenheter att förbjuda utdelningar och för beräkningen av det högsta utdelningsbara beloppet i samband med minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Det bör därför fastställas att resolutionsmyndigheterna i dessa fall bör utöva sin befogenhet att förbjuda vissa utdelningar på grundval av det beräknade kombinerade buffertkrav som följer av den metod som fastställs i den delegerade akt som antagits enligt artikel 45c.4 i direktiv 2014/59/EU. För att säkerställa transparens och rättssäkerhet bör resolutionsmyndigheterna meddela det beräknade kombinerade buffertkravet till institutet eller enheten, som sedan bör offentliggöra detta beräknade kombinerade buffertkrav.

(8)

Åtgärder för tidigt ingripande infördes för att göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att åtgärda en försämrad finansiell och ekonomisk situation för ett institut eller en enhet och att i möjligaste mån minska risken för och effekterna av en möjlig resolution. På grund av ovisshet om de utlösande faktorerna för tillämpningen av dessa åtgärder för tidigt ingripande och partiella överlappningar med tillsynsåtgärder har dock åtgärder för tidigt ingripande sällan använts. Villkoren för att tillämpa dessa åtgärder för tidigt ingripande bör därför förenklas och specificeras ytterligare. För att undanröja osäkerhet om villkoren och tidpunkten för avsättning av ett instituts eller en enhets ledningsorgan och utnämning av tillfälliga förvaltare bör dessa åtgärder uttryckligen identifieras som åtgärder för tidigt ingripande och tillämpningen av dem bör omfattas av samma utlösande faktorer. Under vissa omständigheter kan en gradvis avveckling av verksamhet vara en kostnadseffektiv lösning som gör det lättare för ett institut eller en enhet med svag affärsmodell att lämna marknaden och på så sätt undvika en utdragen nedgång som slutar med att institutet eller enheten fallerar. De behöriga myndigheterna bör ha befogenhet att ingripa tidigt för att begära inlämning av en plan som ska genomföras vid frivillig avveckling av ett instituts eller en enhets verksamhet, samtidigt som beslutet om genomförandet av en sådan plan överlåts till det berörda institutet eller den berörda enheten. När de behöriga myndigheterna utövar sina befogenheter att ingripa tidigt bör de åläggas att välja lämpliga åtgärder för att hantera en specifik situation i enlighet med proportionalitetsprincipen. För att de behöriga myndigheterna ska kunna ta hänsyn till anseenderisker eller risker i samband med penningtvätt eller informations- och kommunikationsteknik bör de bedöma villkoren för tillämpning av åtgärder för tidigt ingripande inte bara på grundval av kvantitativa indikatorer, såsom kapital- eller likviditetskrav, bruttosoliditetsgrad, nödlidande lån eller koncentration av exponeringar, utan även på grundval av kvalitativa utlösande faktorer. Beslutsprocessen för åtgärder för tidigt ingripande bör göra det möjligt att snabbt överväga och, om så är lämpligt, vidta sådana åtgärder, för att undvika att institutets eller enhetens situation förvärras ytterligare.

(9)

För att förbättra rättssäkerheten bör de åtgärder för tidigt ingripande som fastställs i direktiv 2014/59/EU och som överlappar befintliga befogenheter enligt den tillsynsram som fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU (6) och (EU) 2019/2034 (7) avskaffas. Dessutom är det nödvändigt att säkerställa att resolutionsmyndigheterna kan förbereda en möjlig resolution av ett institut eller en enhet. Den behöriga myndigheten bör därför i tillräckligt god tid informera resolutionsmyndigheten om försämringen av ett instituts eller en enhets situation, och resolutionsmyndigheterna bör ha de befogenheter som krävs för att genomföra förberedande åtgärder. För att resolutionsmyndigheterna ska kunna reagera så snabbt som möjligt på en försämring av ett instituts eller en enhets situation bör en föregående tillämpning av åtgärder för tidigt ingripande inte vara ett villkor för att resolutionsmyndigheten ska kunna vidta åtgärder för att saluföra institutet eller enheten eller begära information för att uppdatera resolutionsplanen och förbereda värderingen. Vid saluföring av ett institut som är medlem i ett institutionellt skyddssystem bör resolutionsmyndigheten överväga åtgärder som det institutionella skyddssystemet skulle kunna vidta före resolutionen för att undvika en väsentlig risk för att institutet kommer att fallera eller för att det blir sannolikt att institutet kommer att fallera. För att säkerställa en konsekvent, samordnad, effektiv och snabb reaktion på en försämring av ett instituts situation och för att förbereda sig ordentligt för en möjlig resolution är det nödvändigt att stärka samverkan och samordning mellan de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna. Så snart ett institut eller en enhet uppfyller villkoren för tillämpning av åtgärder för tidigt ingripande bör de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna öka sitt informationsutbyte, inbegripet provisorisk information, och gemensamt övervaka institutets eller enhetens situation.

(10)

Det är nödvändigt att säkerställa snabba åtgärder och tidig samordning mellan den behöriga myndigheten och resolutionsmyndigheten medan ett institut eller en enhet fortfarande är i drift men det finns en väsentlig risk för att institutet eller enheten kan komma att fallera. Den behöriga myndigheten bör därför så tidigt som möjligt underrätta resolutionsmyndigheten om en sådan risk. Underrättelsen bör innehålla skälen till den behöriga myndighetens bedömning och en icke uttömmande översikt över alternativa åtgärder från den privata sektorn, tillsynsåtgärder eller åtgärder för tidigt ingripande som finns tillgängliga för att förhindra institutets eller enhetens fallissemang inom rimlig tid. En sådan tidig underrättelse påverkar inte eventuella alternativa åtgärder från den privata sektorns sida, inbegripet åtgärder av ett institutionellt skyddssystem, som skulle förhindra institutets eller enhetens fallissemang eller sannolika fallissemang inom rimlig tid eller inverka på förfarandena för att fastställa huruvida villkoren för resolution är uppfyllda. En föregående underrättelse från den behöriga myndigheten till resolutionsmyndigheten om att det finns en väsentlig risk för att ett institut eller en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera eller utgången av den angivna tidsramen för genomförande av åtgärderna för att hantera en sådan väsentlig risk bör inte vara ett villkor för, eller på annat sätt nödvändigtvis innebära, ett senare fastställande av att ett institut eller en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Om det i ett senare skede bedöms att institutet eller enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera och det inte finns några alternativa lösningar för att förhindra ett sådant fallissemang inom rimlig tid, måste resolutionsmyndigheten fatta beslut om huruvida resolutionsåtgärder ska vidtas. I ett sådant fall kan ett snabbt beslut om att tillämpa resolutionsåtgärder på ett institut eller en enhet vara avgörande för ett framgångsrikt genomförande av resolutionsstrategin, särskilt eftersom ett tidigare ingripande i institutet eller enheten kan bidra till att säkerställa tillräcklig förlustabsorberingskapacitet och likviditet för att genomföra denna strategi. Det är därför lämpligt att göra det möjligt för resolutionsmyndigheten att i nära samarbete med den behöriga myndigheten bedöma vad som utgör en rimlig tidsram för att genomföra alternativa åtgärder för att undvika att institutet eller enheten fallerar. För att säkerställa ett snabbt resultat och göra det möjligt för resolutionsmyndigheten att förbereda sig ordentligt för den potentiella resolutionen av ett institut eller en enhet bör resolutionsmyndigheten och den behöriga myndigheten sammanträda regelbundet, och resolutionsmyndigheten bör besluta hur ofta dessa möten ska hållas med beaktande av omständigheterna i ärendet.

(11)

Resolutionsramen är avsedd att kunna tillämpas på alla institut eller enheter, oavsett storlek och affärsmodell, om de verktyg som finns tillgängliga enligt nationell rätt inte är lämpliga för att hantera deras fallissemang. Vissa av ramens mål behöver dock specificeras ytterligare för att öka harmoniseringen och gynna konvergensen. Resolutionsmålet att säkerställa kontinuiteten i kritiska funktioner syftar till att skydda den finansiella stabiliteten och realekonomin. Det måste därför säkerställas att tillhandahållandet av kritiska funktioner inte upphör. I synnerhet måste det klargöras att resolutionsmyndigheten, beroende på de särskilda omständigheterna, bör kunna fastställa att vissa av ett instituts eller en enhets funktioner betraktas som kritiska även om deras upphörande skulle störa den finansiella stabiliteten eller tjänster som är väsentliga för realekonomin endast på regional nivå. När det gäller mottagande av insättningar ska resolutionsmyndigheterna ta vederbörlig hänsyn till risken för förlorat förtroende hos insättare som har insättningar som inte omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU (8). Offentliga medel bör skyddas genom att beroendet av extraordinärt offentligt finansiellt stöd minimeras, särskilt när det tillhandahålls från en medlemsstats budget. Insättare som omfattas av direktiv 2014/49/EU, investerare som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 97/9/EG (9), kundmedel och kundtillgångar ska också skyddas.

(12)

Under resolutionsplaneringen, när beslut fattas om huruvida ett institut bör öronmärkas för resolution, bör resolutionsmyndigheterna i allmänhet betrakta den omständigheten att ett institut omfattas av förenklade skyldigheter som en indikator på att resolution av det institutet i händelse av fallissemang inte skulle vara av allmänintresse. Omvänt kan den omständigheten att ett institut inte omfattas av förenklade skyldigheter tyda på att det skulle ligga i allmänhetens intresse att försätta institutet i resolution i händelse av fallissemang.

(13)

Avveckling av en enhet enligt normala insolvensförfaranden kan i vissa fall äventyra den finansiella stabiliteten och avbryta tillhandahållandet av kritiska funktioner. Detta kan till exempel vara fallet om insolvens sannolikt skulle leda till förluster på en väsentlig andel av insättningarna eller betydande svårigheter när det gäller fortsatt tillgång till insättningar, och om resolutionsmyndigheten anser att sådana förluster eller svårigheter skulle kunna ha en betydande inverkan på tillhandahållandet av kritiska funktioner, på den finansiella stabiliteten genom spridningseffekter eller på realekonomin. I sådana fall är det högst sannolikt att det skulle finnas ett allmänintresse av att försätta institutet eller enheten i resolution i stället för att avveckla det enligt normala insolvensförfaranden. Bedömningen av huruvida en resolution av ett institut eller en enhet är av allmänintresse bör i möjligaste mån också återspegla skillnaden mellan å ena sidan finansiering som tillhandahålls genom branschfinansierade skyddsnät, nämligen finansieringsarrangemangen för resolution eller insättningsgarantisystemen, och å andra sidan finansiering som medlemsstaterna tillhandahåller genom skattebetalarnas pengar. Sådan finansiering från medlemsstaterna medför en högre moralisk risk och lägre incitament till marknadsdisciplin. Vid bedömningen av målet att minimera beroendet av extraordinärt offentligt finansiellt stöd bör resolutionsmyndigheterna därför föredra finansiering genom finansieringsarrangemangen för resolution eller insättningsgarantisystemen framför finansiering genom lika stora resurser från medlemsstaternas budget.

(14)

Vid bedömningen av allmänintresset bör resolutionsmyndigheterna bedöma om något av resolutionsmålen skulle äventyras om det fallerande institutet eller den fallerande enheten avvecklades enligt normala insolvensförfaranden. Resolutionsåtgärder bör inte anses vara nödvändiga av hänsyn till allmänintresset om inget av resolutionsmålen äventyras om institutet eller enheten skulle avvecklas enligt normala insolvensförfaranden. Om resolutionsmyndigheten bedömer att minst ett resolutionsmål äventyras vid avveckling enligt normala insolvensförfaranden bör resultatet av bedömningen av allmänintresset vara negativt endast om avvecklingen av det fallerande institutet eller den fallerande enheten enligt normala insolvensförfaranden skulle uppnå resolutionsmålen inte bara i samma utsträckning som resolution utan även på ett mer ändamålsenligt sätt.

(15)

Om ett fallerande institut eller en fallerande enhet inte försätts i resolution bör institutet eller enheten avvecklas i enlighet med de förfaranden som är tillgängliga enligt nationell rätt. Sådana förfaranden kan variera avsevärt från en medlemsstat till en annan. Medan det är lämpligt att medge tillräcklig flexibilitet att använda befintliga nationella förfaranden, bör vissa aspekter klargöras för att säkerställa att de berörda instituten eller enheterna lämnar marknaden.

(16)

Det bör säkerställas att den behöriga myndigheten eller resolutionsmyndigheten inleder ett förfarande enligt nationell rätt eller begär att ett sådant förfarande ska inledas för att avveckla ett institut eller en enhet som fastställs fallera eller sannolikt komma att fallera men som inte är försatt i resolution. Om det enligt nationell rätt finns möjlighet till frivillig avveckling av institutet eller enheten efter ett beslut av aktieägarna bör en sådan möjlighet finnas kvar och den berörda myndigheten bör ges befogenhet att begära att ett sådant förfarande inleds. Det bör dock säkerställas att den berörda nationella myndigheten ska vidta åtgärder i avsaknad av snabba åtgärder från aktieägarnas sida.

(17)

Det bör också fastställas att slutresultatet av avvecklingsförfaranden är att bankverksamheten upphör, vilket leder till att det fallerande institutet eller den fallerande enheten lämnar marknaden. Beroende på vilken nationell rätt som tillämpas kan detta mål uppnås på olika sätt. Det kan röra sig om försäljning av institutet eller enheten eller delar därav, försäljning av specifika tillgångar eller skulder eller en gradvis avveckling, inbegripet betalningar och inlåning, i syfte att sälja dess tillgångar gradvis för att återbetala drabbade borgenärer. Ett upphörande av bankverksamheten kan också bland annat kräva att emissionen av nya skulder begränsas till att endast täcka de refinansieringsbehov som härrör från befintliga tillgångar så att skuldernas löptid inte förlängs. För att göra förfarandena mer förutsägbara bör detta resultat uppnås inom en rimlig tidsram.

(18)

De behöriga myndigheterna bör ha befogenhet att återkalla auktorisationen för ett institut eller en enhet enbart på grundval av att institutet eller enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera men inte är försatt i resolution. De behöriga myndigheterna bör kunna återkalla auktorisationen för att stödja målet att avveckla institutet eller enheten i enlighet med nationell rätt, särskilt i fall där de tillgängliga förfarandena enligt nationell rätt inte kan inledas vid den tidpunkt då institutet eller enheten fastställs fallera eller sannolikt komma att fallera, inbegripet de fall där institutet eller enheten ännu inte är insolvent enligt balansräkningen. För att ytterligare säkerställa att målet att avveckla institutet eller enheten kan uppnås bör medlemsstaterna säkerställa att en behörig myndighets återkallelse av auktorisationen också ingår bland de möjliga villkoren för att inleda minst ett av de förfaranden som är tillgängliga enligt nationell rätt och som är tillämpliga på institut eller enheter som fallerar eller sannolikt kommer att fallera men som inte är försatta i resolution.

(19)

Mot bakgrund av de erfarenheter som gjorts vid genomförandet av förordning (EU) nr 806/2014 och direktiven 2014/49/EU och 2014/59/EU, är det nödvändigt att närmare ange på vilka villkor säkerhetsåtgärder som berättigar till extraordinärt offentligt finansiellt stöd i undantagsfall får beviljas. Det bör säkerställas att säkerhetsåtgärder vidtas tillräckligt tidigt. Dessutom kan åtgärder för att tillhandahålla lättnader för värdeminskade tillgångar, inbegripet tillgångsförvaltningsenheter eller tillgångsgarantisystem, visa sig vara ändamålsenliga och effektiva när det gäller att hantera orsakerna till eventuella finansiella svårigheter som institut och enheter ställs inför och förhindra deras fallissemang och kan därför utgöra relevanta säkerhetsåtgärder. Det bör därför anges att säkerhetsåtgärder kan ta formen av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar.

(20)

För att upprätthålla marknadsdisciplinen, skydda offentliga medel och undvika snedvridning av konkurrensen bör säkerhetsåtgärder förbli undantag och endast tillämpas för att hantera situationer med allvarliga störningar på marknaden och för att bevara den finansiella stabiliteten, särskilt i händelse av en systemkris. Dessutom bör säkerhetsåtgärder inte användas för att hantera uppkomna eller sannolika förluster. Det mest tillförlitliga instrumentet för att kvantifiera uppkomna eller sannolika förluster är en översyn av tillgångarnas kvalitet som utförs av Europeiska centralbanken (ECB), Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten) (EBA), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (10), eller nationella behöriga myndigheter. De behöriga myndigheterna bör använda en sådan översyn eller, där så är lämpligt, inspektioner på plats för att kvantifiera uppkomna eller sannolika förluster om en sådan översyn eller inspektion kan genomföras inom rimlig tid. Om detta inte är möjligt bör de behöriga myndigheterna kvantifiera uppkomna eller sannolika förluster på det mest tillförlitliga sättet under rådande omständigheter, där så är lämpligt baserat på institutets eller enhetens balansräkning, förutsatt att balansräkningen överensstämmer med tillämpliga redovisningsregler och redovisningsstandarder, vilket bekräftats av en oberoende extern revisor.Fastställandet av att ett institut eller en enhet är solvent bör, vid stödåtgärder i form av förebyggande rekapitalisering och statliga garantier för nyemitterade skulder, baseras på en framåtblickande bedömning av huruvida institutet eller enheten kan uppfylla de kapitalbaskrav som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 (11) eller (EU) 2019/2033 (12) och det krav på ytterligare kapitalbas som fastställs i direktiv 2013/36/EU eller (EU) 2019/2034.

(21)

Syftet med förebyggande rekapitalisering är att stödja lönsamma institut och enheter som sannolikt kommer att stöta på tillfälliga svårigheter inom en nära framtid och förhindra att deras situation förvärras ytterligare. För att undvika att offentliga subventioner beviljas företag som redan är olönsamma, bör säkerhetsåtgärder i form av förvärv av kapitalbasinstrument eller andra kapitalinstrument eller åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar inte beviljas till ett belopp som överstiger det belopp som krävs för att täcka kapitalunderskott enligt det negativa scenariot i ett stresstest eller motsvarande genomgång. För att säkerställa att den offentliga finansieringen i slutändan upphör bör dessa säkerhetsåtgärder också vara tidsbegränsade och innehålla en tydlig tidsplan för deras avslutande (strategi för avslutande av stödåtgärden). Eviga instrument, inbegripet kärnprimärkapital, bör endast användas under exceptionella omständigheter och omfattas av vissa kvantitativa begränsningar, eftersom de till sin natur inte är väl lämpade för att uppfylla villkoret att de ska vara tillfälliga. De behöriga myndigheterna bör begära en engångsåtgärdsplan från institut och enheter som inte uppfyller villkoren i strategin för avslutande av stödåtgärden. För att säkerställa att institut och enheter som visar sig inte vara lönsamma lämnar marknaden bör en relevant myndighet fastställa huruvida institutet eller enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera om den behöriga myndigheten inte är nöjd med åtgärdsplanen eller om institutet eller enheten inte följer åtgärdsplanen.

(22)

Säkerhetsåtgärder bör begränsas till det belopp som institutet eller enheten skulle behöva för att upprätthålla sin solvens i händelse av ett negativt scenario i ett stresstest eller motsvarande genomgång. När det gäller säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar bör det mottagande institutet eller den mottagande enheten kunna använda det beviljade beloppet för att täcka förluster på de överförda tillgångarna eller i kombination med ett förvärv av kapitalinstrument, förutsatt att det totala beloppet av det konstaterade underskottet inte överskrids. Det är också nödvändigt att säkerställa att säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar är förenliga med befintliga regler för statligt stöd och bästa praxis, att de återställer institutets eller enhetens långsiktiga lönsamhet, att statligt stöd begränsas till vad som är absolut nödvändigt och att snedvridning av konkurrensen undviks. Av dessa skäl bör de berörda myndigheterna, när det gäller säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar, beakta den särskilda vägledningen, inbegripet kommissionens plan för hur nationella kapitalförvaltningsbolag kan inrättas och kommissionens meddelande av den 16 december 2020 om hantering av nödlidande lån efter covid-19-pandemin. Säkerhetsåtgärder i form av åtgärder för övertagande av värdeminskade tillgångar bör alltid omfattas av det tvingande villkoret att de ska vara tillfälliga. Offentliga garantier som beviljats för en viss period med avseende på det berörda institutets eller den berörda enhetens värdeminskade tillgångar förväntas säkerställa bättre efterlevnad av det kravet än överföringar av sådana tillgångar till en offentligt understödd enhet.

(23)

För att täcka väsentliga överträdelser av tillsynskraven är det nödvändigt att ytterligare specificera villkoren för att fastställa att holdingbolag fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Ett holdingbolags överträdelse av dessa krav bör vara väsentlig om typen och omfattningen av en sådan överträdelse är jämförbar med en överträdelse som, om den begåtts av ett kreditinstitut, skulle motivera den behöriga myndigheten att återkalla auktorisationen i enlighet med artikel 18 i direktiv 2013/36/EU.

(24)

Medlemsstaterna kan enligt nationell rätt ha befogenhet att tillfälligt upphäva betalnings- eller leveransskyldigheter som kan inbegripa kvalificerade insättningar. Om det tillfälliga upphävandet av betalnings- eller leveransskyldigheter inte är direkt kopplat till kreditinstitutets finansiella omständigheter kan det hända att insättningar inte är indisponibla enligt direktiv 2014/49/EU. Detta innebär att insättare kanske inte har tillgång till sina insättningar under en längre period. För att bevara insättarnas förtroende och förtroendet för banksektorn och upprätthålla den finansiella stabiliteten bör medlemsstaterna säkerställa att insättare har tillgång till en lämplig summa per dag från sina insättningar för att i synnerhet täcka levnadsomkostnader, i det fall deras insättningar blir otillgängliga på grund av att betalningar ställs in av andra skäl än sådana som leder till utbetalningar till insättare. Ett sådant förfarande bör förbli ett undantag, och medlemsstaterna bör säkerställa att insättare har tillgång till lämpliga dagliga belopp.

(25)

För att öka rättssäkerheten, och med tanke på den potentiella relevansen av skulder som uppstår till följd av framtida osäkra händelser, inbegripet resultatet av rättstvister som pågår vid tidpunkten för resolution, är det nödvändigt att fastställa den behandling dessa skulder bör få vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget. Resolutionsmyndigheterna bör göra åtskillnad mellan skulder baserade på befintliga förpliktelser som härrör från tidigare händelser som kommer att leda till en förlust men som är ovissa vad gäller förfallotidpunkt eller belopp och skulder som kan uppstå i framtiden men som inte skulle leda till en förlust eller som kan uppstå i framtiden endast om en osäker händelse inträffar.

(26)

Det bör också specificeras att skulder som är ovissa vad gäller förfallotidpunkt eller belopp, om dessa skulder baseras på befintliga förpliktelser som härrör från tidigare händelser som kommer att leda till en förlust, ska behandlas på samma sätt som andra skulder. Sådana skulder bör vara nedskrivningsbara, såvida de inte uppfyller ett av de särskilda kriterierna för att undantas från skuldnedskrivningsverktygets tillämpningsområde. Med tanke på den potentiella relevansen av dessa skulder vid resolution och för att säkerställa säkerhet vid tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget, bör det specificeras att de ingår i de nedskrivningsbara skulderna och att skuldnedskrivningsverktyget därför skulle kunna tillämpas på dem. För att säkerställa en effektiv tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget på skulder som är ovissa vad gäller förfallotidpunkt eller belopp bör resolutionsmyndigheten ha befogenhet att sänka, inbegripet till noll, det kapitalbelopp som ska betalas med avseende på sådana skulder och att konvertera sådana skulder till aktier eller andra äganderättsinstrument. Sänkningen eller konverteringen kan dock endast få verkan om och när den skuld som är oviss vad gäller förfallotidpunkt eller belopp slutgiltigt har fastställts i fråga om tidpunkt och belopp.

(27)

Det är nödvändigt att säkerställa att en skuld som skulle kunna uppstå i framtiden till följd av en osäker händelse eller en skuld som är oviss vad gäller förfallotidpunkt eller belopp och som baseras på en befintlig förpliktelse vid tidpunkten för resolution inte försämrar resolutionsstrategins, och särskilt skuldnedskrivningsverktygets, effektivitet. För att uppnå detta mål bör värderaren, som en del av värderingen inför resolution, bedöma sådana skulder och kvantifiera det potentiella värdet av dessa skulder enligt värderarens bästa förmåga. För att säkerställa att institutet eller enheten efter resolutionsprocessen kan upprätthålla tillräckligt marknadsförtroende under en lämplig tidsperiod bör värderaren ta hänsyn till detta potentiella värde vid fastställandet av det belopp med vilket nedskrivningsbara skulder måste skrivas ned eller konverteras för att återställa kapitaltäckningskvoten för institutet under resolution. Resolutionsmyndigheten bör i synnerhet tillämpa sina konverteringsbefogenheter på nedskrivningsbara skulder i den utsträckning som krävs för att säkerställa att rekapitaliseringen av institutet under resolution är tillräcklig för att täcka potentiella förluster som kan orsakas av en skuld som skulle kunna uppstå i framtiden till följd av en osäker händelse eller som baseras på en befintlig förpliktelse men är oviss vad gäller förfallotidpunkt eller belopp. Vid bedömningen av det belopp som ska skrivas ned eller konverteras bör resolutionsmyndigheten noggrant överväga den potentiella förlustens inverkan på institutet under resolution på grundval av ett antal faktorer, bland annat sannolikheten för att händelsen inträffar, tidsramen för dess förverkligande och storleken på skulden.

(28)

Under vissa omständigheter kan resolutionsmyndigheterna, efter det att finansieringsarrangemanget för resolution har lämnat ett bidrag på högst 5 % av institutets eller enhetens sammanlagda skulder inklusive kapitalbas, använda ytterligare finansieringskällor för att ytterligare stödja sina resolutionsåtgärder. Det bör anges tydligare under vilka omständigheter finansieringsarrangemanget för resolution skulle kunna ge ytterligare stöd om alla nedskrivningsbara skulder som inte är kvalificerade insättningar, med lägre prioritet än icke-garanterade insättningar från fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag, och som inte är diskretionärt undantagna från skuldnedskrivning har skrivits ned eller konverterats fullt ut.

(29)

Insättningar som uppfyller villkoren för att räknas som kvalificerade skulder kan användas för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Med tanke på insättningarnas särskilda karaktär samt den funktion de har i realekonomin och för att upprätthålla förtroendet för banksystemet bör dock strängare krav ställas för att låta insättningar omfattas av de skulder som används för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, eftersom de resurser som är kvalificerade för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder i sin helhet bör kunna användas för att bära förlusterna och bidra till rekapitaliseringen av ett kreditinstitut om det fallerar. För det första bör, såsom är fallet enligt de nuvarande reglerna, de insättningar som används för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder inte kunna innehas av fysiska personer eller av mikroföretag eller små och medelstora företag. För det andra bör det klargöras att insättningar som ger ägaren rätt till förtida återbetalning inte kan vara kvalificerade för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder, inbegripet i de fall där avtalsbestämmelserna föreskriver att förtida återbetalning är förenad med betalning av en straffavgift. För det tredje bör de relevanta avtalsbestämmelserna, för att säkerställa transparens och minimera riskerna för olämplig placering av sådana insättningar, uttryckligen hänvisa till kreditinstitutets avsikt att använda dessa insättningar för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder samt till det faktum att de inte räknas som kvalificerade insättningar och att ingen del av den insättningen därför kommer att återbetalas av insättningsgarantisystemet om den blir indisponibel. För det fjärde bör användningen av insättningar i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som regel inte tillåtas, såvida inte resolutionsmyndigheterna tidigare har godkänt att de inkluderas i de resurser som är kvalificerade för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder baserat på en bedömning att sådana insättningar inte skulle behöva skyddas från att bära förluster i händelse av resolution och att de inte skulle ge upphov till ett väsentligt hinder för möjligheten till resolution. Resolutionsmyndigheterna bör kunna tillåta att insättningar generellt används för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för varje resolutionsenhet, utan en individuell bedömning av varje insättning, samt begränsa inkluderingen av insättningar för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder till fasta belopp. Strukturerade insättningar kan, trots att de är skulder med inbäddade derivat, också räknas som ett kreditinstituts kvalificerade skulder, förutsatt att alla andra villkor är uppfyllda.

(30)

För att undvika stupeffekter är det nödvändigt att fortsätta att tillämpa äldre regler för de befintliga insättningar som räknas som kvalificerade skulder. För insättningar som tagits emot före den 12 maj 2028 bör de nya kvalificeringskriterierna inte tillämpas. Tillämpningen av äldre regler bör upphöra den 11 maj 2029.

(31)

Genom Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2019/876 (13) och (EU) 2019/877 (14) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/879 (15) genomförs i unionsrätten den internationella villkorsförteckningen för total förlustabsorberingskapacitet (TLAC), som offentliggjordes av rådet för finansiell stabilitet den 9 november 2015 (TLAC-standarden), för globala systemviktiga banker, som i unionsrätten betecknas som globala systemviktiga institut (G-SII). Genom förordning (EU) 2019/877 och direktiv (EU) 2019/879 ändrades också minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt direktiv 2014/59/EU och förordning (EU) nr 806/2014. Det är nödvändigt att anpassa bestämmelserna om minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder i direktiv 2014/59/EU till genomförandet av TLAC-standarden för globala systemviktiga institut med avseende på vissa skulder som kan användas för att uppfylla den del av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder som bör uppfyllas med kapitalbas och andra efterställda skulder. I synnerhet bör skulder som är likställda med vissa undantagna skulder inkluderas i resolutionsenheternas kapitalbas och efterställda kvalificerade instrument om beloppet av dessa undantagna skulder i resolutionsenhetens balansräkning inte överstiger 5 % av resolutionsenhetens kapitalbas och kvalificerade skulder och det inte uppstår några risker kopplade till principen om inte sämre villkor för borgenär.

(32)

För vissa resolutionsenheter bygger den föredragna resolutionsstrategi som fastställts i resolutionsplanen eller koncernresolutionsplanen i första hand på att verksamheten i institutet under resolution överförs till en privat köpare eller till ett broinstitut. I sådana fall är det möjligt att insättningsgarantisystemet kan uppmanas att bidra till resolutionsåtgärder, eventuellt för att säkerställa skyddet av vissa insättningar som inte täcks av insättningsgarantisystemet. För att minimera den moraliska risken bör det därför specificeras att om resolutionsplanen föreskriver tillämpning av verktyget för försäljning av verksamhet eller broinstitutverktyget och resolutionsenhetens utträde från marknaden, bör minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för den berörda resolutionsenheten inte fastställas till en nivå under vissa tröskelvärden. Om tillämpningen av reglerna för kalibrering av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder leder till ett belopp som är högre än dessa tröskelvärden bör det högre beloppet ha företräde. Dessa tröskelvärden bör inte tillämpas på det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts för resolutionsenheter vars föredragna resolutionsstrategi består av att tillämpa skuldnedskrivningsverktyget för sin rekapitalisering i en sådan omfattning att dess förmåga att fortsätta att bedriva den verksamhet för vilken de auktoriserats kan återställas, även om den föredragna resolutionsstrategin föreskriver tillämpning av skuldnedskrivningsverktyget i kombination med andra resolutionsverktyg, där de senare används som ett komplement.

(33)

Direktiv 2014/59/EU innehåller inga särskilda regler om övergångsarrangemang och mellanliggande målnivåer för att uppnå minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder efter 2024. Det finns dock situationer där institut eller enheter inte omedelbart bör vara skyldiga att uppfylla ett högre minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts av resolutionsmyndigheten, inbegripet de fall där höjningen av minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder beror på väsentliga förändringar för institutet eller enheten, till exempel på grund av sammanslagningar eller förvärv, eller på ändringar av den föredragna resolutionsstrategin. I synnerhet om den föredragna resolutionsstrategin ändras från en avveckling enligt normala insolvensförfaranden till tillämpning av en resolutionsåtgärd kan det hända att institutet eller enheten inte omedelbart fullt ut kan uppfylla det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts av resolutionsmyndigheten. Resolutionsmyndigheter bör därför ges befogenhet att fastställa lämpliga övergångsperioder för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Dessutom bör resolutionsmyndigheter ha befogenhet att fastställa bindande mellanliggande målnivåer för sådana institut eller enheter, för att säkerställa att de bygger upp sina resurser som är kvalificerade för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder på ett lämpligt sätt. För att skydda berättigade förväntningar bör övergångsperioder som resolutionsmyndigheter tidigare fastställt på grundval av de regler som var tillämpliga vid den berörda tidpunkten inte påverkas av de nya reglerna.

(34)

Institut och enheter är skyldiga att inkludera avtalsenligt erkännande av skuldnedskrivningsverktygets effekter i avtal eller instrument som skapar skulder som regleras av lagstiftningen i tredjeländer, såvida det inte är ogörligt av rättslig eller annan anledning. Erfarenheterna från tillämpningen av resolutionsramen har dock visat att kraven för dessa avtalsvillkor om erkännande av skuldnedskrivning, liksom förfarandet för att meddela och bedöma om det är ogörligt att införa sådana villkor, är onödigt breda, komplexa och betungande för att uppnå målet att säkerställa möjligheten till resolution av institut som kan bli föremål för resolutionsåtgärder. Det är därför lämpligt att begränsa kravets tillämpningsområde till kapitalbasinstrument och nedskrivningsbara skulder och därigenom särskilt utesluta avtal som skapar skulder som kan uppstå i framtiden till följd av en osäker händelse. Dessutom bör omfattningen av institut och enheter som omfattas av kravet ta hänsyn till den strategi som planeras i resolutionsplanen. Därför bör avvecklingsenheter och dotterföretag till resolutionsenheter som inte själva är resolutionsenheter inte vara skyldiga att i sina avtal inkludera villkoret om erkännande av skuldnedskrivning, såvida inte resolutionsmyndigheten kräver att de gör det. Slutligen bör förfarandet för institut och enheter att rapportera sådana situationer till resolutionsmyndigheten förenklas och införlivas i den årliga rapporteringen för resolutionsplaneringsändamål, även om de grunder på vilka institut och enheter kan åberopa att det är ogörligt att inkludera villkoret om erkännande av skuldnedskrivning i sina avtal inte kräver justeringar.

(35)

För att underlätta resolutionsplanering, bedömningen av möjligheten till resolution och utövandet av befogenheten att åtgärda eller avlägsna hinder för möjligheten till resolution samt främja informationsutbyte bör resolutionsmyndigheten för ett institut med betydande filialer i andra medlemsstater kunna inrätta och vara ordförande för ett resolutionskollegium.

(36)

Eftersom tillhandahållandet av information om det sammanlagda antalet kunder för vilka ett institut eller en enhet är den enda eller huvudsakliga bankpartnern, som innehas av de centraliserade automatiserade mekanismer som inrättats enligt Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 (16), kan vara nödvändigt och proportionellt för att utföra bedömningen av allmänintresset, bör resolutionsmyndigheterna kunna ta emot denna information från fall till fall. Den exakta tidpunkten för resolutionsmyndigheternas indirekta tillgång till information bör också anges.

(37)

Det finns ett samspel mellan resolutionsramen och ramen för marknadsmissbruk. Medan åtgärder som vidtas vid resolution eller för att förbereda resolution kan klassificeras som insiderinformation enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 596/2014 (17), finns det i synnerhet en risk för att resolutionsprocessen kan äventyras om åtgärderna offentliggörs för tidigt. Om sådana åtgärder är mellanliggande steg i en över tiden pågående process krävs inget omedelbart offentliggörande enligt förordning (EU) nr 596/2014. I andra fall kan institut eller enheter vidta åtgärder för att ta itu med denna fråga genom att skjuta upp offentliggörandet av insiderinformation enligt artikel 17.4 eller 17.5 i den förordningen. Det är dock möjligt att de rätta incitamenten inte föreligger vid tidpunkten för resolution eller då resolution förbereds för att institutet eller enheten ska ta initiativ till ett sådant uppskjutande. För att undvika sådana situationer bör resolutionsmyndigheterna ha befogenhet att kräva att ett institut eller en enhet säkerställer konfidentialitet för insiderinformation om förberedelserna för resolution och om resolutionsprocessen eller nedskrivning och konvertering så länge de anser det nödvändigt för att uppnå resolutionsmålen. Institut och enheter bör endast vara skyldiga att offentliggöra sådan insiderinformation i enlighet med förordning (EU) nr 596/2014 när de av resolutionsmyndigheten har informerats om att det inte längre är nödvändigt att säkerställa konfidentialitet för att uppnå resolutionsmålen. Om konfidentialiteten inte längre säkerställs bör dock institut och enheter vara skyldiga att offentliggöra insiderinformationen så snart som möjligt.

(38)

En lämplig koppling mellan ersättning och prestation bör också upprätthållas i händelse av resolution, särskilt när förluster sannolikt kommer att föras över till finansieringsarrangemangen för resolution. I sådana fall bör all rörlig ersättning till ledamöterna i ledningsorganet och den verkställande ledningen för institutet under resolution som inte har betalats ut eller inte har intjänats annulleras. Såvida inte en ledamot i ledningsorganet eller den verkställande ledningen bevisar att denne inte deltog i, eller inte var ansvarig för, det agerande som ledde eller bidrog till att institutet under resolution fallerade, bör den rörliga ersättning som intjänades eller betalades ut under de 24 månader som föregick beslutet att vidta resolutionsåtgärder återlämnas eller återbetalas.

(39)

Efter den inledande uppbyggnadsperiod för de finansieringsarrangemang för resolution som föreskrivs i direktiv 2014/59/EU kan deras respektive tillgängliga finansiella medel komma att minska något till en nivå under målnivån, särskilt till följd av en ökning av garanterade insättningar. De förhandsbidrag som sannolikt kommer att begäras in under dessa omständigheter kommer därför sannolikt att vara små. Det är således möjligt att beloppet av sådana förhandsbidrag under några år inte längre skulle stå i proportion till kostnaden för att samla in dessa bidrag. Resolutionsmyndigheter bör därför kunna skjuta upp insamlingen av förhandsbidrag i upp till tre år till dess att det belopp som ska samlas in når ett belopp som står i proportion till kostnaden för insamlingsprocessen, förutsatt att ett sådant uppskjutande inte väsentligt påverkar resolutionsmyndigheternas förmåga att använda finansieringsarrangemang för resolution.

(40)

Icke återkalleliga betalningsåtaganden är en av komponenterna i de tillgängliga finansiella medlen för finansieringsarrangemang för resolution. Det är därför nödvändigt att specificera de omständigheter under vilka dessa betalningsåtaganden kan infordras. Om en enhet upphör att omfattas av skyldigheten att betala bidrag till ett finansieringsarrangemang för resolution till följd av ett beslut att upphäva dess auktorisation, bör det icke återkalleliga betalningsåtagandet annulleras. För att säkerställa att annulleringen av det icke återkalleliga betalningsåtagandet inte leder till en situation där de tillgängliga finansiella medlen i finansieringsarrangemanget för resolution sjunker under en nivå som resolutionsmyndigheten anser vara lämplig, bör resolutionsmyndigheten ha befogenhet att fastställa ett bidrag som den berörda enheten bör vara skyldig att betala. I sitt beslut bör resolutionsmyndigheten vederbörligen beakta behovet av att upprätthålla lika villkor mellan alla deltagande institut, inbegripet den enhet som inte längre omfattas av artikel 1 i direktiv 2014/59/EU. Resolutionsmyndigheten ska ange detaljerade skäl för sitt beslut och offentliggöra beslutet, inklusive motiveringen, i sin årliga rapport. För att öka transparensen och säkerheten när det gäller andelen icke återkalleliga betalningsåtaganden av det totala beloppet av förhandsbidrag som ska tas upp bör resolutionsmyndigheten dessutom fastställa en sådan andel på årsbasis, med förbehåll för tillämpliga gränser. Den behöriga myndigheten bör sträva efter att säkerställa att eventuella procykliska effekter av icke återkalleliga betalningsåtaganden, beroende på hur de redovisas, mildras.

(41)

Det högsta årliga belopp av extraordinära efterhandsbidrag till finansieringsarrangemang för resolution som får infordras är för närvarande begränsat till tre gånger beloppet av förhandsbidragen. Efter den inledande uppbyggnadsperiod som föreskrivs i direktiv 2014/59/EU kommer sådana förhandsbidrag, under andra omständigheter än vid användning av finansieringsarrangemangen för resolution, att bero endast på variationer i nivån på garanterade insättningar och kommer därför sannolikt att bli små. Att fastställa det högsta beloppet av extraordinära efterhandsbidrag baserat på förhandsbidrag skulle därför kunna leda till en drastisk begränsning av möjligheterna för finansieringsarrangemangen för resolution att ta upp efterhandsbidrag och därmed minska deras handlingsförmåga. För att undvika ett sådant resultat bör en annan gräns föreskrivas och det högsta belopp av extraordinära efterhandsbidrag som får infordras bör fastställas till tre gånger en åttondel av målnivån för det berörda finansieringsarrangemanget för resolution.

(42)

Genom direktiv 2014/59/EU harmoniserades delvis rangordningen av insättningar enligt nationell rätt om normala insolvensförfaranden. Enligt dessa regler skulle insättningar rangordnas i tre nivåer, varvid garanterade insättningar fick högsta prioritet, följt av kvalificerade insättningar från fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag över garantinivån. De återstående insättningarna, närmare bestämt insättningar från stora företag som överskrider garantinivån och insättningar som inte berättigar till återbetalning från insättningsgarantisystemet, skulle ha lägre prioritet, men deras position harmoniserades inte på annat sätt. Slutligen fick insättningsgarantisystemens fordringar samma högre prioritet som garanterade insättningar. Denna partiella harmonisering har dock inte visat sig vara den optimala lösningen för att skydda insättare. Den partiella harmoniseringen har skapat skillnader i behandlingen av återstående insättare i medlemsstaterna, särskilt eftersom ett ökande antal medlemsstater har beslutat att även ge återstående insättningar en rättslig preferens. Dessa skillnader har också skapat svårigheter vid fastställandet av det kontrafaktiska insolvensscenariot för gränsöverskridande koncerner under värderingarna i resolutionssyfte. Avsaknaden av en allmän preferens för enhetligt insättarföreträde har dessutom kunnat skapa problem när det gäller efterlevnaden av principen om inte sämre villkor för borgenär, särskilt när de insättningar vars prioritet inte har harmoniserats genom direktiv 2014/59/EU rangordnas på samma nivå som prioriterade fordringar. Därför bör prioriteten för insättningar i den nuvarande rangordningen av fordringar ändras.

(43)

Rangordningen av insättningar bör harmoniseras fullt ut genom tillämpning av en allmän preferens för enhetligt insättarföreträde, där alla insättningar ges högre prioritet än ordinarie fordringar utan säkerhet, med begränsade undantag. En allmän preferens för enhetligt insättarföreträde kommer att bidra till att stärka insättarnas förtroende och ytterligare förebygga risken för bankrusningar. Det förstärkta insättarskyddet är också anpassat till den centrala roll som insättningar spelar i realekonomin, som det främsta verktyget för sparande och betalningar, samt i bankverksamhet, där insättningar utgör en viktig finansieringskälla och är en viktig faktor för förtroendet för banksystemet, vilket blir särskilt relevant i tider av marknadsstress. En allmän preferens för enhetligt insättarföreträde förbättrar dessutom möjligheten till resolution av kreditinstitut genom att öka deras förmåga att uppfylla kraven för att få tillgång till finansieringsarrangemangen för resolution och minska den finansiering som krävs från dessa arrangemang, på grund av den lägre risken för att bryta mot principen om inte sämre villkor för borgenär vid nedskrivning av ordinarie skulder utan säkerhet. I synnerhet skulle borttagandet av insättningar från insolvensklassen ordinarie fordringar utan säkerhet öka möjligheten att skriva ned återstående ordinarie fordringar utan säkerhet genom att minimera risken för att bryta mot principen om inte sämre villkor för borgenär. Genom att minska sannolikheten för att insättningar skrivs ned eller konverteras i syfte att säkerställa tillgång till finansieringsarrangemang för resolution skulle en allmän preferens för enhetligt insättarföreträde bidra till att göra skuldnedskrivningsverktyget mer effektivt och trovärdigt och leda till ökad transparens och rättssäkerhet i resolutionsramen. En allmän preferens för enhetligt insättarföreträde skulle också bidra till trovärdigheten i överföringsstrategier vid resolution, eftersom den skulle göra det lättare att inkludera hela insättningsavtalet i räckvidden av de skulder som ska överföras till en privat köpare eller till ett broinstitut, till förmån för kundvården och franchisevärdet för institutet under resolution. Slutligen skulle en fullständig harmonisering av rangordningen av insättare vid insolvens vara fördelaktig ur ett gränsöverskridande perspektiv och för att uppnå lika villkor.

(44)

Det är lämpligt att vissa icke-kvalificerade insättningar undantas från den allmänna preferensen för enhetligt insättarföreträde. I synnerhet bör insättningar som tas emot av ett kreditinstitut för att användas för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder inte omfattas av en rättslig preferens, eftersom detta skulle vara oförenligt med den allmänna principen att skulder som ingår i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör bära förluster och bidra till rekapitaliseringen av ett kreditinstitut om det fallerar. Prioritetsordningen för sådana insättningar bör inte harmoniseras genom direktiv 2014/59/EU utan i stället fastställas i enlighet med tillämpliga lagstadgade och avtalsenliga bestämmelser. Dessutom bör rangordningen inte variera under insättningens löptid beroende på om resolutionsmyndigheten har godkänt att den inkluderas i de resurser som är kvalificerade för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder eller på dess återstående löptid.

(45)

Den nuvarande rangordningen av insättningar i tre nivåer bör behållas, eftersom den ger ett starkt skydd för insättningsgarantisystemens fordringar och därmed för deras finansieringsmedel. Mot bakgrund av de ändringar av direktiv 2014/49/EU som införs genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2026/804 (18) och som innebär att vissa offentliga myndigheters insättningar omfattas av återbetalning från insättningsgarantisystem, är det dock lämpligt att den del av dessa insättningar som överstiger garantinivån ges samma prioritet som kvalificerade insättningar från fysiska personer och mikroföretag samt små och medelstora företag över garantinivån.

(46)

Finansieringsarrangemang för resolution kan användas för att stödja tillämpningen av verktyget för försäljning av verksamhet eller broinstitutverktyget, varigenom en uppsättning tillgångar, rättigheter och skulder i institutet under resolution överförs till en mottagande enhet. I så fall kan finansieringsarrangemanget för resolution ha en fordran på den resterande delen av institutet eller enheten vid dess efterföljande avveckling enligt normala insolvensförfaranden. Detta kan inträffa om finansieringsarrangemanget för resolution används i samband med förluster som borgenärer annars skulle ha burit, inbegripet i form av garantier för tillgångar och skulder eller täckning av skillnaden mellan de överförda tillgångarna och skulderna. För att säkerställa att aktieägare och borgenärer som lämnas kvar i den resterande delen av institutet eller enheten faktiskt absorberar förlusterna i institutet under resolution och förbättra möjligheterna till återbetalningar vid insolvens till det resolutionsspecifika skyddsnätet, bör dessa fordringar från finansieringsarrangemanget för resolution gentemot den resterande delen av institutet eller enheten, och fordringar som uppstår till följd av rimliga, regelrätta kostnader som uppstår, vid insolvens prioriteras högre än fordringarna från insättare och från insättningsgarantisystemen. Eftersom ersättning som betalas till aktieägare och borgenärer genom finansieringsarrangemang för resolution på grund av överträdelser av principen om inte sämre villkor för borgenär syftar till att kompensera dem för resultaten av resolutionsåtgärderna bör denna ersättning inte ge upphov till fordringar från dessa arrangemang.

(47)

För att säkerställa tillräcklig flexibilitet och göra det lättare för insättningsgarantisystem att ingripa till stöd för användningen av resolutionsverktygen, om de leder till att institutet under resolution lämnar marknaden, bör vissa aspekter av användningen av medel från insättningsgarantisystem vid resolution specificeras. Det är i synnerhet nödvändigt att specificera att ett insättningsgarantisystem kan användas för att stödja överföringstransaktioner som omfattar insättningar, inbegripet kvalificerade insättningar över den garantinivå som tillhandahålls av det berörda insättningsgarantisystemet, och även icke-kvalificerade insättningar som ingår i den allmänna preferensen för enhetligt insättarföreträde, i vissa fall och på tydliga villkor. Bidraget från ett insättningsgarantisystem bör syfta till att täcka underskottet i värdet på de tillgångar som överförs till en köpare eller ett broinstitut jämfört med värdet på de överförda insättningarna. Om köparen kräver ett bidrag som en del av transaktionen för att säkerställa dess kapitalneutralitet och upprätthålla efterlevnaden av köparens kapitalkrav bör insättningsgarantisystemet också bidra till detta. Ett insättningsgarantisystems stöd till resolutionsåtgärder bör ges i form av kontanter eller i andra former, såsom garantier eller förlustdelningsavtal som kan minimera stödets inverkan på det insättningsgarantisystemets tillgängliga finansiella medel, samtidigt som bidraget från insättningsgarantisystemet kan uppfylla sina syften.

(48)

Bidraget från insättningsgarantisystemet vid resolution bör vara föremål för vissa begränsningar. För det första bör det totala bidragsbeloppet från insättningsgarantisystemet i ett resolutionsfall inte överstiga beloppet av garanterade insättningar i det berörda kreditinstitutet. För det andra bör det säkerställas att eventuella ingripanden från insättningsgarantisystemets sida i en resolutionsåtgärd som främst förlitar sig på skuldnedskrivningsverktyget i syfte att rekapitalisera institutet under resolution och fortsätta dess verksamhet inte överstiger den förlust som insättningsgarantisystemet skulle bära vid insolvens om det betalade ut garanterade insättare och övertog deras fordringar på institutets tillgångar. För det tredje, om insättningsgarantisystemet används till stöd för resolutionsåtgärder som huvudsakligen består av överföring av verksamheten till en köpare eller till ett broinstitut, bör beloppet av bidraget från insättningsgarantisystemet inte överstiga 62,5 % av dess målnivå, såvida inte den utsedda myndigheten enligt direktiv 2014/49/EU väljer att inte tillämpa denna gräns för att undvika negativa effekter på den finansiella stabiliteten eller för att bevara insättarnas tillgång till sina insättningar. EBA bör utfärda riktlinjer om villkoren för att inte tillämpa denna gräns. För det fjärde bör beloppet av bidraget från insättningsgarantisystemet inte överstiga skillnaden mellan de överförda tillgångarna och de överförda insättningarna och skulderna med samma eller högre prioritet vid insolvens än dessa insättningar. Detta skulle säkerställa att bidraget från insättningsgarantisystemet endast används för att undvika att insättare drabbas av förluster, när så är lämpligt, och inte för att skydda borgenärer med lägre prioritet än insättningar vid insolvens. I förekommande fall kan dock bidraget även omfatta ett belopp som är nödvändigt för att säkerställa den mottagande enhetens kapitalneutralitet.

(49)

Det bör specificeras att insättningsgarantisystemet endast bör kunna bidra till en överföring av andra skulder än garanterade insättningar i samband med en resolution om resolutionsmyndigheten i det enskilda fallet drar slutsatsen att andra insättningar som omfattas av den allmänna preferensen för enhetligt insättarföreträde än garanterade insättningar inte kan skrivas ned eller lämnas kvar i den resterande del av institutet under resolution som kommer att avvecklas, och om villkoren för användning av finansieringsarrangemangen för resolution inte uppfylls genom bidrag från aktieägare och borgenärer. Resolutionsmyndigheten bör i synnerhet tillåtas att undvika att fördela förluster på sådana insättningar där undantaget är absolut nödvändigt och proportionellt för att bevara kontinuiteten i kritiska funktioner och kärnaffärsområden eller när så krävs för att undvika omfattande spridningseffekter och finansiell instabilitet som skulle kunna orsaka en allvarlig störning i unionens eller en medlemsstats ekonomi. Samma skäl bör gälla för att i överföringen till en köpare eller ett broinstitut inbegripa andra nedskrivningsbara skulder med lägre prioritet än garanterade insättningar. I så fall bör överföringen av dessa nedskrivningsbara skulder inte stödjas av bidraget från insättningsgarantisystemet. Om det krävs externt finansiellt stöd för överföringen av dessa nedskrivningsbara skulder bör detta stöd tillhandahållas av finansieringsarrangemanget för resolution.

(50)

Med tanke på möjligheten att använda insättningsgarantisystem vid resolution är det nödvändigt att ytterligare specificera de villkor enligt vilka bidraget från insättningsgarantisystemet kan räknas in i uppfyllandet av kraven för tillgång till finansieringsarrangemang för resolution. Denna möjlighet bör endast vara tillgänglig för kreditinstitut med ett totalt värde av tillgångar på högst 80 miljarder EUR och i samband med en resolutionsåtgärd som främst förlitar sig på tillämpning av verktyget för försäljning av verksamhet eller broinstitutverktyget. För att säkerställa att en resolution fortsätter att i första hand finansieras med kreditinstitutets interna medel och för att minimera snedvridningen av konkurrensen bör användning av bidraget från insättningsgarantisystemet för att säkerställa tillgång till finansieringsarrangemang för resolution endast vara möjlig för kreditinstitut för vilka, under de föregående 24 månaderna innan resolutionsåtgärder vidtas, resolutionsplanen eller koncernresolutionsplanen inte föreskriver att de ska avvecklas under ordnade former vid fallissemang, med tanke på att det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställts av resolutionsmyndigheter för dessa kreditinstitut har fastställts till en nivå som innefattar både förlustabsorberings- och rekapitaliseringsbelopp. Det minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder som fastställs av resolutionsmyndigheten för kreditinstitut med ett totalt värde av tillgångar på individuell basis som överstiger 30 miljarder EUR bör uppfylla miniminivåerna för minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för institut och enheter med föredragna resolutionsstrategier som främst avser användning av överföringsverktyg vid resolution, även om respektive resolutionsplan eller koncernresolutionsplan hade föreskrivit andra åtgärder och minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för dessa kreditinstitut därför inte omfattades av dessa miniminivåer. Dessutom bör insättningsgarantisystemets bidrag i största möjliga utsträckning föregås av bidraget från kapitalbas och kvalificerade skulder till förlustabsorbering och rekapitalisering. Slutligen bör det vara möjligt för medlemsstaterna att kräva att institutet under resolution inte har underlåtit att uppnå sitt minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder, inbegripet de bindande mellanliggande målen, inom en viss period före resolutionsåtgärden, utan att det påverkar kortsiktiga tekniska underlåtelser att uppnå minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder.

(51)

Om bidraget från aktieägare och borgenärer i institutet under resolution genom minskning, nedskrivning eller konvertering av deras skulder eller genom de förluster som de förväntas bära vid avvecklingen av den resterande delen av enheten, utöver bidraget från insättningsgarantisystemet, uppgår till minst 8 % av institutets sammanlagda skulder inklusive kapitalbasen, bör resolutionsmyndigheten kunna använda finansieringsarrangemanget för resolution för att tillhandahålla ytterligare finansiering om detta är nödvändigt för att säkerställa en effektiv resolution i linje med resolutionsmålen. I sådana fall bör bidraget från insättningsgarantisystemet begränsas till det belopp som krävs för att möjliggöra tillgång till finansieringsarrangemanget för resolution. Dessutom bör, för ett kreditinstitut med ett totalt värde av tillgångar på individuell basis på mellan 30 miljarder EUR och 80 miljarder EUR, insättningsgarantisystemets bidrag inte överstiga 2,5 % av de sammanlagda skulderna inklusive kapitalbasen i kreditinstitutet på individuell basis.

(52)

Under extraordinära omständigheter kan det inträffa att bidraget från finansieringsarrangemanget för resolution på 5 % av de sammanlagda skulderna, inklusive kapitalbasen, inte är tillräckligt för att täcka finansieringsbehoven för en viss resolutionsåtgärd. I sådana fall, och om detta bidrag har möjliggjorts genom insättningsgarantisystemets ingripande, bör insättningsgarantisystemet på vissa villkor lämna ett ytterligare bidrag som motsvarar de förluster som garanterade insättningar skulle ha lidit om de inte hade skyddats. Kostnaden för detta ytterligare bidrag bör inte överstiga de förluster som insättningsgarantisystemet skulle ha burit i det hypotetiska scenariot med en avveckling enligt normala insolvensförfaranden och återbetalning av garanterade insättningar. Dessutom bör summan av det inledande bidraget och det ytterligare bidraget från insättningsgarantisystemet inte överstiga beloppet av garanterade insättningar i det berörda kreditinstitutet. Tillsammans med det ytterligare bidraget från insättningsgarantisystemet bör resolutionsmyndigheten kunna söka ytterligare finansiering från alternativa finansieringskällor, om villkoren för denna finansiering är uppfyllda.

(53)

Om insättningsgarantisystemets medel används vid tillämpning av verktyget för försäljning av verksamhet eller broinstitutverktyget, på egen hand eller tillsammans med bidrag från finansieringsarrangemanget för resolution, bör den resterande del av enheten som återstår efter överföringen av tillgångarna, rättigheterna och skulderna avvecklas under ordnade former i enlighet med tillämplig nationell rätt, enligt artikel 37.6 i direktiv 2014/59/EU. Om insättningsgarantisystemets medel används till stöd för broinstitutverktyget bör broinstitutets verksamhet dessutom avslutas i enlighet med artikel 41.3, 41.5 och 41.6 i direktiv 2014/59/EU.

(54)

För att underlätta processen för antagande av mycket tekniska aspekter av rapporteringskrav och förbättra resolutionsmyndigheternas genomförande och övervakning av dem, bör de uppdrag som tilldelats EBA för att utarbeta tekniska standarder för genomförande ses över för att säkerställa konsekvens i de olika uppdragens omfattning och innehåll i hela direktiv 2014/59/EU. Dessa uppdrag bör också anpassas till bestämmelserna om rapportering och offentliggörande av tillsynsinformation i förordning (EU) nr 575/2013. Dessa ändringar av befintliga uppdrag bör underlätta framtida översyner av de tekniska standarderna för genomförande och är inte avsedda att påverka de skyldigheter avseende rapportering och offentliggörande som för närvarande är tillämpliga. Kommissionen bör ges befogenhet att anta dessa tekniska standarder för genomförande som EBA utarbetat genom genomförandeakter enligt artikel 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och i enlighet med artikel 15 i förordning (EU) nr 1093/2010. Tillämpningsområdet för befintliga tekniska standarder för tillsyn avseende beräkningen av ytterligare kapitalbaskrav och det kombinerade buffertkravet för resolutionsenheter bör utvidgas till att omfatta enheter som inte har identifierats som resolutionsenheter, om dessa krav inte har fastställts på samma grund som minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. Kommissionen bör ges befogenhet att komplettera direktiv 2014/59/EU genom att anta dessa tekniska standarder för tillsyn som EBA utarbetat genom delegerade akter enligt artikel 290 i EUF-fördraget och i enlighet med artiklarna 10–14 i förordning (EU) nr 1093/2010.

(55)

För att göra det möjligt att i högre grad integrera rapportering och offentliggöranden med avseende på minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder bör EBA göra institutens och enheternas offentliggöranden tillgängliga på ett centraliserat sätt, samtidigt som alla instituts och enheters rätt att själva offentliggöra data och information respekteras. Sådana centraliserade offentliggöranden bör göra det möjligt för EBA att tillgängliggöra offentliggöranden från små och icke-komplexa institut på grundval av den information som dessa institut rapporterat till de behöriga myndigheterna och resolutionsmyndigheterna, vilket innebär att den administrativa bördan för små och icke-komplexa institut bör minska avsevärt. Samtidigt bör centraliseringen av offentliggöranden inte medföra några kostnader för andra institut och enheter, och den bör leda till ökad transparens och lägre kostnader för marknadsaktörerna för att få tillgång till tillsynsinformation. Sådan ökad transparens bör göra det lättare att jämföra data mellan olika institut och enheter och främja marknadsdisciplin. Centraliseringen av offentliggöranden i samband med resolution säkerställer anpassning till det förfarande som är tillämpligt på offentliggöranden av tillsynsinformation enligt förordning (EU) nr 575/2013 för att säkerställa att alla skyldigheter vad gäller offentliggörande behandlas på ett liknande sätt.

(56)

Med tanke på EBA:s roll när det gäller att främja konvergens i myndigheternas praxis bör EBA övervaka och rapportera om den interna praxis och de interna metoder som resolutionsmyndigheterna antar när de beslutar om huruvida ett institut eller en enhet bör öronmärkas för resolution eller för avveckling enligt normala insolvensförfaranden, mot bakgrund av resolutionsmålen och av huruvida resolution skulle ligga i allmänhetens intresse. EBA bör också övervaka och rapportera om de framsteg som resolutionsmyndigheterna gör för att förbättra möjligheten till resolution av institut och koncerner och om resolutionsmyndigheternas åtgärder och förberedelser för att säkerställa ett effektivt genomförande av resolutionsverktygen och resolutionsbefogenheterna. I dessa rapporter bör EBA också bedöma graden av transparens i de åtgärder som resolutionsmyndigheterna vidtar gentemot relevanta externa intressenter och omfattningen av deras bidrag till beredskapen för resolution och möjligheten till resolution av institut och koncerner.

(57)

Inom ramen för EBA:s uppgifter att bidra till att säkerställa ett samstämmigt och samordnat system för hantering och lösande av kriser i unionen bör EBA samordna och övervaka unionsomfattande simuleringsövningar för krishantering. Dessa simuleringar bör ur ett helhetsperspektiv omfatta samordning och samarbete mellan behöriga myndigheter och resolutionsmyndigheter under en försämring av instituts och enheters finansiella situation, testning av användningen av verktygslådan vid återhämtnings- och resolutionsplanering, åtgärder för tidigt ingripande och resolution. Sådana krissimuleringsövningar bör särskilt beakta den gränsöverskridande dimensionen i samspelet mellan de relevanta myndigheterna och tillämpningen av tillgängliga verktyg och befogenheter. I relevanta fall bör krissimuleringsövningarna också innefatta antagande och genomförande av resolutionsordningar inom bankunionen, enligt förordning (EU) nr 806/2014.

(58)

Utan hinder av gällande regler om tystnadsplikt bör informationsutbytet mellan resolutionsmyndigheter och skattemyndigheter förbättras. Sådant utbyte bör ske i enlighet med nationell rätt. Om informationen har sitt ursprung i en annan medlemsstat bör den endast utbytas med uttryckligt samtycke från den berörda myndighet som har lämnat ut den.

(59)

Genom direktiv (EU) 2019/879 ändrades direktiv 2014/59/EU för att införa särskilda regler för att säkerställa att icke-professionella kunder inte investerar alltför mycket i instrument som kan medräknas i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder för institut och enheter. Icke-professionella kunders alltför stora innehav av instrument för minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder kan vara till skada för möjligheten till resolution av ett institut eller en enhet och kan skapa problem för den finansiella stabiliteten. Detta kan vara särskilt problematiskt när de icke-professionella kunderna också är insättare hos det emitterande institutet, eftersom dessa insättare är särskilt sårbara för olämplig placering av institutets egna instrument. Myndigheterna bör därför säkerställa att säljare, institut och enheter iakttar de åtgärder som medlemsstaterna antagit för att införliva direktiv (EU) 2019/879 i syfte att säkerställa skyddet av icke-professionella kunder. Om dessa åtgärder inte tillämpas på lämpligt sätt bör myndigheterna säkerställa att reglerna efterlevs. Det är därför lämpligt att införa särskilda befogenheter i direktiv 2014/59/EU för att hantera underlåtenhet att följa de särskilda reglerna om skydd av icke-professionella kunder, vid sidan av de befintliga befogenheterna i direktiv 2014/65/EU. Vidare bör resolutionsmyndigheterna, med hjälp av den befintliga rapporteringen för resolutionsplanering och minimikrav för kapitalbas och kvalificerade skulder, bedöma typen av investerarbas i instrument som kan medräknas i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder när de utför bedömningen av möjligheten till resolution av institut och enheter och, vid behov, kräva att institutet eller enheten åtgärdar eller undanröjer eventuella hinder som konstaterats. Slutligen bör EBA, i samordning med den europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten) (Esma), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (19), rapportera om de åtgärder som medlemsstaterna antagit för att skydda icke-professionella kunder när det gäller skuldinstrument som kan medräknas i minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder enligt direktiv 2014/59/EU, och jämföra och bedöma eventuella effekter på gränsöverskridande transaktioner. På grundval av detta kan kommissionen komma att anta ett lagstiftningsförslag för att säkerställa ett effektivare skydd för icke-professionella kunder.

(60)

Konsekvensbedömningar av hög kvalitet är avgörande för att utarbeta sunda och evidensbaserade lagstiftningsförslag, och fakta och bevis är avgörande som underlag till de beslut som fattas under lagstiftningsförfarandet. Därför bör EBA, den gemensamma resolutionsnämnden och ECB på begäran förse kommissionen med all den information den behöver för sina uppgifter i samband med policyutveckling, inbegripet utarbetande av konsekvensbedömningar och utarbetande av och förhandlingar om lagstiftningsförslag. Om denna information inte är tillgänglig för EBA, den gemensamma resolutionsnämnden eller ECB bör den tillhandahållas av resolutionsmyndigheterna, behöriga myndigheter och andra medlemmar i Europeiska centralbankssystemet.

(61)

Med tanke på behovet av att skydda den finansiella stabiliteten och agera snabbt bör resolutionsmyndigheter inte omfattas av upphandlingsförfarandena för offentliga kontrakt för värderingstjänster i resolutionssyfte och i syfte att bedöma huruvida aktieägare och borgenärer skulle ha behandlats bättre om institutet under resolution hade inlett normala insolvensförfaranden. De tjänster som tillhandahålls bör därför undantas från tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/24/EU (20). När det gäller juridiska tjänster som resolutionsmyndigheterna kan behöva är vissa juridiska tjänster redan undantagna från det direktivets tillämpningsområde och andra ingår i förteckningen över tjänster i bilaga XIV till det direktivet för vilka högre tröskelvärden och mindre stränga harmoniserade regler gäller.

(62)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att förbättra ändamålsenligheten och effektiviteten i ramen för återhämtning och resolution av institut och enheter, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna på grund av de risker som skiljaktiga nationella strategier kan medföra för den inre marknadens integritet, utan snarare, genom att ändra regler som redan fastställts på unionsnivå, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(63)

Direktiven 2014/59/EU och 2014/24/EU bör därför ändras i enlighet med detta.

1.

Artikel 2.1 ska ändras på följande sätt:

2.

I artikel 5 ska punkterna 2, 3 och 4 ersättas med följande:

3.

I artikel 6.5 ska första stycket ersättas med följande:

”I de fall den behöriga myndigheten bedömer att det finns väsentliga brister i återhämtningsplanen, eller väsentliga hinder för dess genomförande, ska den meddela institutet eller koncernens moderföretag sin bedömning och den ska kräva att institutet inom tre månader, som med myndighetens godkännande kan förlängas med en månad, inkommer med en reviderad plan som visar hur de bristerna eller hindren ska hanteras.”

4.

I artikel 8.2 ska tredje stycket ersättas med följande:

”EBA får på begäran av en behörig myndighet bistå de behöriga myndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31.2 c i förordning (EU) nr 1093/2010.”

5.

Artikel 10 ska ändras på följande sätt:

6.

Artikel 11.3 ska ersättas med följande:

7.

Artikel 12 ska ändras på följande sätt:

8.

Artikel 13 ska ändras på följande sätt:

9.

I artikel 15 ska följande punkt läggas till:

10.

I artikel 16a ska följande punkt läggas till:

11.

Artikel 17 ska ändras på följande sätt:

12.

Artikel 18 ska ändras på följande sätt:

13.

Artiklarna 27 och 28 ska ersättas med följande:

(*1)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 600/2014 av den 15 maj 2014 om marknader för finansiella instrument och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 173, 12.6.2014, s. 84, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2014/600/oj).”"

14.

Artikel 29 ska ändras på följande sätt:

15.

Artikel 30 ska ändras på följande sätt:

16.

Följande artikel ska införas i avdelning III:

17.

I artikel 31.2 ska led c ska ersättas med följande:

18.

Artikel 32 ska ändras på följande sätt:

19.

Artiklarna 32a och 32b ska ersättas med följande:

20.

Följande artikel ska införas:

21.

Artikel 33.2 ska ersättas med följande:

22.

Artikel 33a ska ändras på följande sätt:

23.

Artikel 35 ska ändras på följande sätt:

24.

I artikel 36 ska följande punkt införas:

25.

Artikel 37 ska ändras på följande sätt:

26.

Artikel 40 ska ändras på följande sätt:

27.

I artikel 42.5 ska led b ersättas med följande:

28.

Artikel 44 ska ändras på följande sätt:

29.

I artikel 44a ska följande punkt läggas till:

30.

Artikel 45.1 ska ersättas med följande:

31.

Artikel 45b ska ändras på följande sätt:

32.

Artikel 45c ska ändras på följande sätt:

33.

I artikel 45d.1 ska inledningsfrasen ersättas med följande:

”Kravet enligt artikel 45.1 på en resolutionsenhet som utgör en G-SII-enhet ska bestå av följande:”

34.

Artikel 45f ska ändras på följande sätt:

35.

Artikel 45g ska ersättas med följande:

36.

Artikel 45i ska ändras på följande sätt:

37.

Artikel 45j.2 ska ersättas med följande:

38.

I artikel 45l.3 ska andra stycket ersättas med följande:

”Den rapport som avses i punkt 2 ska omfatta tre kalenderår och överlämnas till kommissionen senast den 31 december kalenderåret efter det sista år som täcks av rapporten. Den skyldighet som avses i punkt 2 ska upphöra att gälla efter det att den andra rapporten har överlämnats.”

39.

Artikel 45m ska ändras på följande sätt:

40.

I artikel 46.2 ska första stycket ersättas med följande:

”Den bedömning som avses i punkt 1 i denna artikel ska fastställa det belopp med vilket nedskrivningsbara skulder behöver skrivas ned eller konverteras för följande ändamål:

41.

Artikel 47.1 ska ändras på följande sätt:

42.

Artikel 52 ska ändras på följande sätt:

43.

Artikel 53 ska ändras på följande sätt:

44.

Artikel 55 ska ändras på följande sätt:

45.

Artikel 59 ska ändras på följande sätt:

46.

Artikel 63 ska ändras på följande sätt:

47.

Artikel 71a.3 ska ersättas med följande:

48.

I artikel 74.2 ska led a ersättas med följande:

49.

Artikel 75 ska ersättas med följande:

50.

I artikel 84 ska följande punkt införas:

51.

Följande artiklar ska införas i kapitel VIII:

(*4)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849 av den 20 maj 2015 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt eller finansiering av terrorism, om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 648/2012 och om upphävande av Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/60/EG och kommissionens direktiv 2006/70/EG (EUT L 141, 5.6.2015, s. 73, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2015/849/oj).”"

52.

Artikel 88 ska ändras på följande sätt:

53.

Artikel 91 ska ändras på följande sätt:

54.

I artikel 92.3 ska andra stycket ersättas med följande:

”EBA får på begäran av en resolutionsmyndighet bistå resolutionsmyndigheterna när det gäller att nå ett gemensamt beslut i enlighet med artikel 31.2 c i förordning (EU) nr 1093/2010.”

55.

I artikel 96.3 ska led b ersättas med följande:

56.

Artikel 98.1 ska ändras på följande sätt:

57.

I artikel 101 ska följande punkt läggas till:

58.

I artikel 102.3 ska första stycket ersättas med följande:

”Om de tillgängliga finansiella medlen inte är tillräckliga för att uppnå den målnivå som fastställs i punkt 1 i denna artikel ska de förhandsbidrag som tas upp i enlighet med artikel 103 återupptas till dess att målnivån uppnås. Resolutionsmyndigheter får skjuta upp insamlingen av de förhandsbidrag som tas upp i enlighet med artikel 103 i upp till tre år för att säkerställa att det belopp som ska samlas in når ett belopp som står i proportion till kostnaderna för insamlingsprocessen, förutsatt att ett sådant uppskjutande inte väsentligt påverkar resolutionsmyndighetens förmåga att använda finansieringsarrangemangen för resolution enligt artikel 101. Om de tillgängliga finansiella medlen uppgår till mindre än två tredjedelar av målnivån ska bidragen fastställas till en nivå som gör det möjligt att uppnå målnivån inom en rimlig tidsram som inte får överstiga sex år.”

59.

Artikel 103 ska ändras på följande sätt:

60.

I artikel 104.1 ska andra stycket ersättas med följande:

”Det totala beloppet av extraordinära efterhandsbidrag per år får inte vara högre än tre gånger 12,5 % av den målnivå som anges i artikel 102.”

61.

I artikel 107.3 ska led d ersättas med följande:

62.

Artikel 108 ska ändras på följande sätt:

63.

Artikel 109 ska ersättas med följande:

64.

I artikel 111.1 ska följande led läggas till:

65.

Artikel 128 ska ersättas med följande:

66.

Följande artiklar ska införas:

(*5)  Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 30.7.2014, s. 1, ELI: http://data.europa.eu/eli/reg/2014/806/oj)."

(*6)  Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2026/806 av den 30 mars 2026 om ändring av direktiv 2014/59/EU vad gäller åtgärder för tidigt ingripande, villkor för resolution och finansiering av resolutionsåtgärder och direktiv 2014/24/EU vad gäller värderingstjänster vid resolution (EUT L, 2026/806, 20.4.2026, ELI: http://data.europa.eu/eli/dir/2026/806/oj).”"

67.

I avsnitt B i bilagan ska följande punkt läggas till:

”k)

värderingstjänster i den mening som avses i artiklarna 36 och 74 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU (*7).