(1)

Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/771 (4) syftar till att förbättra den inre marknadens funktion och samtidigt uppnå en hög konsumentskyddsnivå och ökad cirkularitet i ekonomin. Inom ramen för den gröna omställningen syftar det här direktivet till att förbättra den inre marknadens funktion och samtidigt främja en mer hållbar konsumtion, och det kompletterar därmed det mål som eftersträvas med direktiv (EU) 2019/771.

(2)

För att uppnå dessa mål, och i synnerhet för att underlätta gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster och konkurrens mellan reparatörer av varor köpta av konsumenter på den inre marknaden, är det nödvändigt att fastställa enhetliga regler för att främja reparation av varor som köpts av konsumenter inom och utanför säljarens ansvar enligt direktiv (EU) 2019/771. Medlemsstaterna har redan infört eller överväger att införa regler som främjar reparation och återanvändning av varor köpta av konsumenter utanför säljarens befintliga ansvar enligt direktiv (EU) 2019/771. Olika tvingande nationella regler på detta område utgör faktiska eller potentiella hinder för den inre marknadens funktion och inverkar negativt på gränsöverskridande transaktioner som utförs av ekonomiska aktörer som agerar på den marknaden. Dessa operatörer kan behöva anpassa sina tjänster för att följa olika tvingande nationella regler och kan drabbas av ytterligare transaktionskostnader för att erhålla nödvändig juridisk rådgivning rörande de krav i lagstiftningen i den medlemsstat där konsumenten har sin vanliga vistelseort som är tillämpliga enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 (5), och anpassa sina avtal om tillhandahållande av reparationstjänster i enlighet med detta. Detta kommer i första hand att påverka små och medelstora företag, som utgör den största delen av reparationssektorn. Rättslig fragmentering kan också inverka negativt på konsumenternas förtroende för gränsöverskridande reparationer på grund av osäkerhet om faktorer som är viktiga för beslutet att reparera varor.

(3)

För att minska förtida kassering av fungerande varor köpta av konsumenter och för att uppmuntra konsumenterna att använda sina varor under längre tid är det nödvändigt att stärka bestämmelserna om reparation av varor, så att konsumenterna kan söka reparationer till överkomliga priser från en leverantör av reparationstjänster som de själva väljer. Reparationer bör leda till hållbar konsumtion, eftersom det sannolikt kommer att generera mindre avfall av kasserade varor, mindre efterfrågan på resurser, inklusive energi, som orsakas av tillverkning och försäljning av nya varor som ersätter defekta varor, samt minskade utsläpp av växthusgaser. Detta direktiv främjar hållbar konsumtion i syfte att skapa miljönytta – genom att främja en livscykel för varor som inbegriper återanvändning, reparation och rekonditionering – och samtidigt uppnå fördelar för konsumenterna genom att kostnader i samband med nya inköp undviks på kort sikt.

(4)

Konsumenternas beteende består av många olika aspekter. Vid valet mellan reparation och köp av en ny vara spelar beslutskriterier som ekonomiska fördelar, hållbarhet, tillgänglighet och närhet till reparationstjänsten och den tid som krävs för reparation en viktig roll. Olika hinder kan göra att konsumenterna inte väljer reparation. Syftet med detta direktiv är att ta itu med vissa av dessa hinder.

(5)

I Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1781 (6) fastställs särskilt krav på utbudssidan som syftar till en mer hållbar produktdesign under produktionsfasen. I Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2024/825 (7) fastställs krav på efterfrågesidan som säkerställer bättre information om varors hållbarhet och reparerbarhet på försäljningsstället, vilket bör göra det möjligt för konsumenterna att fatta välgrundade och hållbara köpbeslut. Detta direktiv har som syfte att komplettera dessa krav på utbuds- och efterfrågesidan genom att främja reparation och återanvändning under eftermarknadsfasen utanför säljarens ansvar. Dessutom bör direktiv (EU) 2019/771 ändras för att främja reparation inom säljarens ansvar. Direktivet syftar således till att inom ramen för den europeiska gröna given främja en mer hållbar konsumtion, en cirkulär ekonomi och den gröna omställningen.

(6)

Detta direktiv bör inte påverka medlemsstaternas frihet att reglera andra aspekter av avtal om tillhandahållande av reparationstjänster än de som harmoniseras genom unionsrätten. Detta direktiv bör varken påverka medlemsstaternas frihet att reglera allmänna avtalsrättsliga aspekter, såsom regler om avtals utformning, giltighet, ogiltighet eller verkningar, inbegripet konsekvenserna av hävning av ett avtal, i den mån de inte regleras i detta direktiv, eller rätten till skadestånd. Detta direktiv bör inte påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/988 (8), särskilt inte vad gäller produktsäkerhetsåterkallelse.

(7)

Om det är förenligt med de skyldigheter som fastställs i detta direktiv och annan tillämplig unionsrätt bör det även fortsättningsvis stå medlemsstaterna fritt att behålla eller införa bestämmelser om andra aspekter av främjande av reparation av varor som kan komplettera reglerna i detta direktiv, till exempel när det gäller kommersiella garantier, förekomsten av centrum för reparationstjänster eller ekonomiska incitament till reparation.

(8)

För att fördelarna med detta direktiv ska kunna utnyttjas fullt ut bör direktivet tillämpas på alla varor. De bestämmelser om reparations- och informationsskyldigheter som anges i detta direktiv bör dock endast tillämpas på varor för vilka krav på reparerbarhet föreskrivs i unionens rättsakter.

(9)

Kraven på reparerbarhet bör omfatta alla krav i unionens rättsakter som säkerställer att varor kan repareras, inbegripet men inte begränsat till krav enligt den ram för ekodesign som avses i förordning (EU) 2024/1781, för att omfatta ett brett spektrum av varor samt framtida utveckling på andra unionsrättsliga områden.

(10)

Reparatörer ska ge konsumenterna viktig information om sina reparationstjänster. För att göra det lättare för konsumenten att utöva sin valfrihet att besluta vem som ska reparera varorna och hjälpa till att identifiera och välja lämpliga reparationstjänster bör reparatörer på frivillig basis kunna använda det standardiserade europeiska formuläret för reparationsinformation som tillhandahålls i bilaga I till detta direktiv. Det europeiska formuläret för reparationsinformation bör omfatta de nyckelparametrar som påverkar konsumenternas beslut om reparation, såsom felets natur, priset och den tid inom vilken reparatören åtar sig att slutföra reparationen. Om reparatören erbjuder ytterligare tjänster, såsom transport, bör de individuella kostnaderna för dessa tjänster anges. Informationen i det europeiska formuläret för reparationsinformation bör tillhandahållas konsumenterna på ett tydligt och begripligt sätt och i enlighet med tillgänglighetskraven i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2019/882 (9). Det europeiska formuläret för reparationsinformation kan göra det möjligt för konsumenterna att bedöma och enkelt jämföra reparationstjänster, inbegripet alternativa reparationserbjudanden, och underlätta tillhandahållandet av information om reparationstjänster, särskilt för mikroföretag och små och medelstora företag. Reparatörer skulle få större rättssäkerhet eftersom de genom att korrekt använda och fylla i det europeiska formuläret för reparationsinformation skulle anses fullgöra sina rättsliga skyldigheter, särskilt när det gäller tillhandahållande av viss förhandsinformation enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU (10). En standardiserad presentation av viktig information via det europeiska formuläret för reparationsinformation skulle förbättra tydligheten och insynen och bidra till att öka konsumenternas förtroende för reparationstjänster.

(11)

Om reparatören tillhandahåller det europeiska formuläret för reparationsinformation bör reparatören göra detta inom skälig tid, vilket bör motsvara kortast möjliga tidsperiod efter begäran och innan konsumenten blir bunden av ett avtal om tillhandahållande av reparationstjänster. Om inget europeiskt formulär för reparationsinformation tillhandahålls bör en konsument också kunna ingå ett avtal om tillhandahållande av reparationstjänster med en reparatör enligt förhandsinformation som tillhandahålls på annat sätt i enlighet med direktiv 2011/83/EU.

(12)

Det europeiska formuläret för reparationsinformation bör tillhandahållas kostnadsfritt. Det finns dock situationer där en reparatör måste utföra en diagnostiktjänst, dvs. inspektera varorna för att identifiera felets natur eller typen av reparation. I sådana fall bör reparatören kunna begära att konsumenten betalar de nödvändiga kostnader som detta medför, inbegripet arbets- eller transportkostnader. I linje med förhandsinformationen och andra krav i direktiv 2011/83/EU bör reparatören informera konsumenten om sådana kostnader innan konsumenten begär diagnostiktjänsten och innan det europeiska formuläret för reparationsinformation tillhandahålls. Konsumenterna bör kunna avstå från att begära diagnostiktjänsten om de anser att kostnaderna för att erhålla diagnostiktjänsten är för höga. Om konsumenten väljer att låta reparera varan bör reparatören kunna dra av sådana kostnader från reparationspriset. Detta påverkar inte medlemsstaternas regler om obligatoriskt avdrag för sådana kostnader. Avdraget kan meddelas genom det europeiska formuläret för reparationsinformation.

(13)

Reparatörer bör inte ändra de villkor för reparation som anges i det europeiska formuläret för reparationsinformation, inbegripet reparationspriset, under en minimiperiod på 30 kalenderdagar. Reparatören och konsumenten bör dock kunna komma överens om en längre period. Detta skulle säkerställa att konsumenterna ges tillräckligt med tid för att jämföra olika reparationserbjudanden. Om ett avtal om tillhandahållande av reparationstjänster ingås på grundval av det europeiska formuläret för reparationsinformation bör informationen om villkor för reparation och pris i detta formulär utgöra en integrerad del av avtalet om tillhandahållande av reparationstjänster och därmed definiera reparatörens skyldigheter enligt avtalet. Underlåtenhet att uppfylla dessa avtalsförpliktelser regleras av tillämplig nationell rätt.

(14)

En reparatör som beslutar att tillhandahålla det europeiska formuläret för reparationsinformation bör, om konsumenten godtar de villkor som anges i detta, vara skyldig att reparera. Medlemsstaterna bör föreskriva proportionella och effektiva rättsmedel för konsumenter om reparatören inte utför reparationstjänsten efter det att konsumenten har godtagit det europeiska formuläret för reparationsinformation. Sådana rättsmedel kan inbegripa ersättning för den kostnad som betalats för diagnostiktjänsten.

(15)

I direktiv (EU) 2019/771 föreskrivs en skyldighet för säljare att reparera varor vid bristande avtalsenlighet som förelåg vid den tidpunkt då varorna levererades och som framkommer under ansvarsperioden. När den skyldigheten inte gäller kasseras ett stort antal defekta men i övrigt fungerande varor i förtid. För att uppmuntra konsumenterna att låta reparera sina varor i sådana situationer bör detta direktiv ålägga tillverkarna en skyldighet att på konsumentens begäran reparera varor som omfattas av krav på reparerbarhet enligt unionens rättsakter, eftersom dessa krav på reparerbarhet riktar sig till dem. Denna skyldighet bör gälla för tillverkare både inom och utanför unionen i fråga om varor som släpps ut på unionsmarknaden. Dessutom bör detta direktiv inte ifrågasätta tillverkares ekonomiska valfrihet att upphöra med tillverkningen av en vara, utan att det i tillämpliga fall påverkar skyldigheten att tillhandahålla reservdelar och verktyg enligt unionsrätten.

(16)

Eftersom den reparationsskyldighet som åläggs tillverkare enligt detta direktiv omfattar fel som inte beror på att varorna avviker från ett köpeavtal, bör tillverkarna kunna tillhandahålla reparationer antingen mot att konsumenten betalar ett pris eller kostnadsfritt. Möjligheten att debitera ett pris bör uppmuntra tillverkare att utveckla hållbara affärsmodeller, inbegripet tillhandahållande av reparationstjänster. Ett sådant pris kan exempelvis ta hänsyn till arbetskostnader, kostnader för reservdelar, driftskostnader för reparationsanläggningen och sedvanlig marginal. Priset bör vara skäligt, vilket innebär att det bör fastställas på ett sådant sätt att konsumenterna inte avsiktligt avskräcks från att dra nytta av tillverkarnas reparationsskyldighet. Priset och villkoren för reparation bör överenskommas i ett avtal mellan konsumenten och tillverkaren, och det bör även fortsättningsvis stå konsumenten fritt att besluta huruvida detta pris och dessa villkor är godtagbara. Behovet av ett sådant avtal och konkurrenstrycket från andra reparatörer bör uppmuntra tillverkare som har reparationsskyldighet att hålla priset på en nivå som konsumenten kan godta. Reparationsskyldigheten kan också fullgöras kostnadsfritt om ett fel omfattas av en kommersiell garanti, till exempel i fråga om en varas garanterade hållbarhet. För att ge konsumenterna incitament att låta reparera sina varor utanför den rättsliga garantin bör en tillverkare under den tid då reparationen utförs kunna erbjuda lån av en jämförbar vara, som förväntas återlämnas när konsumenten får den reparerade varan.

(17)

Det skulle vara fördelaktigt om reparationen kunde utföras så nära konsumenten som möjligt för att undvika onödiga transportkostnader och utsläpp. Tillverkare och, i tillämpliga fall, auktoriserade representanter, importörer och distributörer, bör kunna fullgöra sin reparationsskyldighet genom att lägga ut reparationer på entreprenad, till exempel om de inte har reparationsinfrastrukturen för detta eller om reparationen kan utföras av en reparatör närmare konsumenten De bör dock förbli ansvariga för reparationsskyldigheten.

(18)

Enligt de krav som fastställs i delegerade akter som antagits enligt förordning (EU) 2024/1781 eller genomförandeåtgärder som antagits enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/125/EG (11), ska tillverkare ge tillgång till reservdelar, reparations- och underhållsinformation eller reparationsrelaterade programvaruverktyg, fast programvara eller liknande hjälpmedel. Dessa krav säkerställer att reparationerna är tekniskt genomförbara, inte bara för tillverkaren utan även för andra reparatörer. Till följd av detta kommer reparatörerna och i tillämpliga fall konsumenterna att ha tillgång till reservdelar, reparationsrelaterad information och verktyg i enlighet med unionens rättsakter, och konsumenterna kommer att ha ett större urval av reparatörer eller, i tillämpliga fall, möjlighet att reparera själva. Reservdelar bör göras tillgängliga åtminstone under den tidsperiod som anges i unionens rättsakter. Tillverkare som gör reservdelar och verktyg tillgängliga för varor som omfattas av rättsakter som förtecknas i bilaga II till detta direktiv bör, oavsett om detta sker frivilligt eller i enlighet med motsvarande rättsliga skyldigheter enligt unionsrätten, ta ut ett skäligt pris som inte hindrar tillgång till sådana reservdelar och verktyg och därigenom förhindrar reparation. För att komplettera dessa åtgärder bör tillverkarna inte använda några avtalsklausuler eller hårdvaru- eller programvarutekniker som hindrar reparation av varor för vilka det finns krav på reparerbarhet som fastställs i de unionsrättsakter som förtecknas i bilaga II till detta direktiv, såvida de inte är motiverade av legitima och objektiva faktorer, inbegripet för att förhindra eller begränsa obehörig användning av verk och andra alster som skyddas av immateriella rättigheter enligt unionsrättsakter och nationella rättsakter, särskilt Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG (12), 2004/48/EG (13) och (EU) 2019/790 (14). Detta bör följaktligen främja konkurrensen och gynna konsumenterna genom bättre tjänster och lägre reparationspriser.

(19)

Näringsidkares metoder som förleder konsumenterna att tro att deras varor inte kan repareras på grund av att de tidigare reparerats eller inspekterats av en oberoende reparatör, en icke-professionell reparatör eller slutanvändare, eller falska påståenden som gör gällande att en sådan reparation eller inspektion medför säkerhetsrisker och som därmed vilseleder konsumenterna, kan i tillämpliga fall utgöra otillbörliga affärsmetoder enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG (15).

(20)

Reparationsskyldigheten bör också gälla i fall där tillverkaren är etablerad utanför unionen. För att göra det möjligt för konsumenterna att vända sig till en ekonomisk aktör som är etablerad i unionen för att få denna skyldighet fullgjord föreskrivs i detta direktiv en rad alternativa ekonomiska aktörer som är skyldiga att fullgöra tillverkarens reparationsskyldighet i sådana fall. Detta bör göra det möjligt för tillverkare utanför unionen att organisera och fullgöra sin reparationsskyldighet inom unionen.

(21)

För att undvika att tillverkarna överbelastas och säkerställa att de kan fullgöra sin reparationsskyldighet bör denna skyldighet begränsas till de varor för vilka och i den utsträckning som krav på reparerbarhet föreskrivs i unionens rättsakter. Kraven på reparerbarhet tvingar inte tillverkarna att reparera defekta varor utan säkerställer att varorna är sådana att de kan repareras. Exempel på unionsrättsakter som fastställer krav på reparerbarhet är delegerade akter som antagits enligt förordning (EU) 2024/1781 eller genomförandeåtgärder som antagits enligt direktiv 2009/125/EG, som skapar en ram för att förbättra produkters miljömässiga hållbarhet, eller andra relevanta unionsrättsakter såsom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1542 (16). Denna begränsning av reparationsskyldigheten bör säkerställa att endast de varor som är utformade för att kunna repareras omfattas av en sådan skyldighet. Relevanta krav på reparerbarhet inbegriper utformningskriterier som ger bättre möjligheter att demontera varorna och tillgängliggörande av en rad reservdelar under en minimiperiod. Omfattningen av reparationsskyldigheten bör motsvara den för kraven på reparerbarhet, och till exempel kan ekodesignkraven endast gälla vissa komponenter i varan eller en viss tidsperiod fastställas för att göra reservdelar tillgängliga. Reparationsskyldigheten enligt detta direktiv, som gör det möjligt för konsumenten att under eftermarknadsfasen vända sig direkt till tillverkaren med krav på reparation, bör komplettera de krav på reparerbarhet på utbudssidan som fastställs i exempelvis förordning (EU) 2024/1781, vilket stimulerar konsumenternas efterfrågan på reparation.

(22)

För att säkerställa rättssäkerhet bör detta direktiv i bilaga II förteckna unionsrättsakter som innehåller krav på reparerbarhet för relevanta kategorier av varor. I syfte att säkerställa överensstämmelse med den framtida utvecklingen av regelverket bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på tillägg av unionsrättsakter i bilaga II till detta direktiv när nya krav på reparerbarhet antas. Kommissionen bör lägga till dessa rättsakter så snart som möjligt, dock senast tolv månader efter det att de har offentliggjorts. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (17). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(23)

Detta direktiv ålägger tillverkaren reparationsskyldighet, men det underlättar också konsumenternas val av reparationstjänster från andra reparatörer. Detta val kommer att underlättas genom det europeiska formulär för reparationsinformation som tillhandahålls på frivillig basis inte bara av tillverkaren utan även av reparatörer såsom säljaren eller oberoende reparatörer eller genom sökning via en onlinebaserad reparationsplattform. Eftersom konsumenterna skulle behöva betala för reparationen kommer de sannolikt att jämföra reparationsmöjligheter för att välja de reparationstjänster som är bäst lämpade för deras behov. Det är därför sannolikt att de kontaktar oberoende reparatörer i närheten eller säljaren innan de vänder sig till tillverkare som till exempel kan finnas längre bort och för vilka priset kan vara högre på grund av transportkostnader.

(24)

I linje med direktiv (EU) 2019/771 bör en tillverkare undantas från reparationsskyldigheten om reparation är faktiskt eller rättsligt omöjlig. Därför bör tillverkaren inte kunna vägra reparation av rent ekonomiska skäl, såsom kostnader för reservdelar, eller enbart på grund av att en tidigare reparation har utförts av andra reparatörer eller, i tillämpliga fall, av konsumenten. I den nationella rätt som genomför direktiv (EU) 2019/771 eller föregående Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG (18) används redan kriteriet om huruvida reparation är omöjlig, och det tillämpas av nationella domstolar.

(25)

För att öka konsumenternas medvetenhet om tillgången till reparation och därmed sannolikheten för att reparation kommer till stånd bör tillverkare eller, i tillämpliga fall, auktoriserade representanter, importörer eller distributörer informera konsumenterna genom att tillgängliggöra information om reparationsskyldigheten och reparationstjänsterna. Informationen bör finnas tillgänglig åtminstone under hela den tid då reparationsskyldigheten gäller, vilket kan tolkas som att den börjar vid tidpunkten för utsläppandet på marknaden och slutar när kraven på reparerbarhet löper ut. Informationen bör innehålla uppgifter om de varor som omfattas av denna skyldighet, tillsammans med en förklaring om att och i vilken utsträckning reparationer tillhandahålls för dessa varor, till exempel genom underleverantörer. Denna information bör vara lättillgänglig för konsumenten och tillhandahållas på ett tydligt och begripligt sätt, utan att konsumenten behöver begära den, och i enlighet med tillgänglighetskraven i direktiv (EU) 2019/882. Det bör stå tillverkarna fritt att bestämma på vilket sätt de informerar konsumenten, till exempel via en webbplats på ett synligt och framträdande sätt, via det digitala produktpasset eller på försäljningsstället, till exempel om tillverkaren är säljare.

(26)

För att uppmuntra till reparation bör kommissionen inrätta en europeisk onlineplattform för reparation (den europeiska onlineplattformen). Den europeiska onlineplattformen bör bestå av nationella delar som bygger på ett gemensamt onlinegränssnitt och innehålla länkar till nationella onlineplattformar för reparation (de nationella onlineplattformarna) som uppfyller kriterierna i detta direktiv. I detta syfte bör kommissionen utveckla ett gemensamt onlinegränssnitt för den europeiska onlineplattformen. Kommissionen bör också ansvara för att säkerställa it-underhållet av det gemensamma onlinegränssnittet och svara på tekniska eller andra frågor från användare om den europeiska onlineplattformen eventuellt inte fungerar korrekt. Konsumenterna bör ha kostnadsfri tillgång till den europeiska onlineplattformen. Den bör också, i tillämpliga fall, kunna ta emot säljare av rekonditionerade varor, köpare av defekta varor för rekonditionering eller kompletterande marknadsbaserade instrument, såsom lokalt ledda reparationsinitiativ. Medlemsstaterna bör antingen använda det gemensamma onlinegränssnittet för att skapa sina nationella delar på den europeiska onlineplattformen eller inrätta, eller i tillämpliga fall behålla, nationella onlineplattformar som uppfyller kriterierna i detta direktiv. När medlemsstaterna använder den europeiska onlineplattformen bör det överlåtas åt medlemsstaterna att själva välja hur de nationella delarna ska fyllas i, till exempel genom självregistrering, import av bulkdata från befintliga databaser med reparatörernas samtycke eller genom att kräva förhandsgodkännande för registrering. Om medlemsstaterna anser det nödvändigt bör de kunna fastställa villkor för tillgång till de nationella delarna, såsom att uppfylla kriterier för yrkeskvalifikationer eller visa att man följer tillämpliga frivilliga europeiska eller nationella kvalitetsstandarder för reparation. Sådana villkor bör vara icke-diskriminerande och förenliga med unionsrätten. Medlemsstater som väljer att i sina nationella delar fastställa villkor för tillgång bör få ytterligare sex månader på sig att göra sin nationella del operativ.

(27)

Vissa medlemsstater eller företag har investerat resurser i utvecklingen av nationella onlineplattformar för att främja reparation. För att undvika att skapa en alltför stor administrativ börda och för att möjliggöra lämplig flexibilitet bör medlemsstaterna också kunna välja att behålla en befintlig nationell onlineplattform som uppfyller kraven i detta direktiv. Om en medlemsstat behåller eller inrättar en nationell onlineplattform bör den inte vara skyldig att inrätta en nationell del på den europeiska onlineplattformen eller att utse nationella kontaktpunkter. Medlemsstaterna bör välja mellan att inrätta en nationell del på den europeiska onlineplattformen eller att inrätta en nationell onlineplattform som uppfyller villkoren i detta direktiv och informera kommissionen om detta senast den 31 juli 2026. Sådana nationella onlineplattformar kommer att vara tillgängliga via en länk från den europeiska onlineplattformen om de är i drift senast den 31 juli 2027. De kan vara privata, offentliga eller onlineplattformar som är offentlig-privata partnerskap.

(28)

Den europeiska onlineplattformen bör omfatta användarvänliga verktyg för att söka efter reparatörer per medlemsstat. Detta kan hjälpa konsumenterna att bedöma och jämföra fördelarna med olika leverantörer av reparationstjänster och därmed ge dem incitament till att välja reparation. Den europeiska onlineplattformen syftar till att underlätta sökandet efter reparationstjänster i förbindelser mellan företag och konsumenter, men för att främja hållbar konsumtion bör medlemsstaterna kunna utvidga omfattningen av sin nationella del på den europeiska onlineplattformen till säljare av rekonditionerade varor, köpare av defekta varor för rekonditionering och lokalt ledda reparationsinitiativ, såsom reparationskaféer.

(29)

Medlemsstaterna bör utse en företrädare som ska ingå i en expertgrupp som inrättats av kommissionen för att ge råd om utformningen av den europeiska onlineplattformen och dess funktion, i syfte att underlätta samordningen mellan kommissionen och medlemsstaterna.

(30)

Medlemsstaterna bör också utse nationella kontaktpunkter med ansvar för uppgifter som gäller förvaltningen av deras nationella del. De nationella kontaktpunkter som utsetts av medlemsstaterna bör, i tillämpliga fall, övervaka uppgifterna i den nationella delen i syfte att upptäcka, identifiera och avlägsna ogiltiga uppgifter i enlighet med unionsrätten.

(31)

Kommissionen bör säkerställa att konsumenterna lätt och kostnadsfritt får tillgång till den europeiska onlineplattformen. Den europeiska onlineplattformen bör göra det möjligt för konsumenter att hitta lämpliga reparationstjänster för sina defekta varor och, i tillämpliga fall, säljare av rekonditionerade varor, köpare av defekta varor för rekonditionering eller lokalt ledda reparationsinitiativ såsom reparationskaféer. Konsumenterna bör kunna använda sökfunktioner för att filtrera efter olika egenskaper såsom varukategorier, tillgång till tillfälliga ersättningsvaror, kvalitetsindikatorer och alla villkor för reparation, inbegripet var reparatören befinner sig och möjligheten till gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster. Den europeiska onlineplattformen bör också vara tillgänglig för utsatta konsumenter, inbegripet personer med funktionsnedsättning, i enlighet med tillämplig unionsrätt om tillgänglighet.

(32)

Den sökfunktion som baseras på varor kan hänvisa till varutypen eller varumärket. Eftersom reparatörer inte kan känna till det specifika felet innan en begäran om reparation har gjorts, bör det vara tillräckligt att de på den europeiska onlineplattformen tillhandahåller allmän information om centrala aspekter av sina reparationstjänster för att konsumenterna ska kunna besluta om de ska låta reparera varan i fråga, särskilt den genomsnittliga tiden för att slutföra reparationen, tillgången till tillfälliga ersättningsvaror, den plats där konsumenten ska överlämna varorna för reparation och tillgången till stödtjänster. Reparatörer och, i tillämpliga fall, säljare av rekonditionerade varor, köpare av defekta varor för rekonditionering och lokalt ledda reparationsinitiativ såsom reparationskaféer bör uppmuntras att regelbundet uppdatera sin information på den europeiska onlineplattformen. För att bygga upp konsumenternas förtroende för de reparationstjänster som finns tillgängliga på den europeiska onlineplattformen bör reparatörer kunna visa att de följer vissa reparationsstandarder.

(33)

För att göra det europeiska formuläret för reparationsinformation mer lättillgängligt bör den europeiska onlineplattformen ge konsumenterna möjlighet att direkt begära detta formulär från reparatören via den europeiska onlineplattformen, i de fall då reparatören frivilligt gör formuläret tillgängligt.

(34)

För att öka konsumenternas medvetenhet om den europeiska onlineplattformen bör kommissionen och medlemsstaterna vidta lämpliga åtgärder, till exempel tagga den europeiska onlineplattformen på relaterade nationella webbplatser eller genomföra kommunikationskampanjer.

(35)

Medlemsstaterna bör säkerställa att deras nationella lagstiftning, inbegripet när de införlivar detta direktiv, är helt i linje med de grundläggande friheterna att tillhandahålla tjänster och etableringsfrihet enligt fördragen. Det här direktivet bör inte påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/958 (19).

(36)

Medlemsstaterna bör vidta åtminstone en åtgärd för att främja reparation. Sådana åtgärder kan vara av finansiell eller icke-finansiell karaktär. Åtgärder av icke-finansiell karaktär kan omfatta informationskampanjer, stöd till lokalt ledda reparationsinitiativ genom direkta insatser såsom att tillhandahålla utrymme för så kallade ”reparationslaboratorier” eller mötesplatser, till exempel i lokala samhällscentrum eller kulturella centrum. Åtgärder av finansiell karaktär kan till exempel utgöras av reparationskuponger, reparationsfonder, stöd till eller skapande av lokala eller regionala onlineplattformar för reparation, organisation eller finansiering av utbildningsprogram för förvärv av specifika färdigheter i reparation samt av beskattningsåtgärder. När det gäller beskattningsåtgärder kan medlemsstaterna, i tillämpliga fall, i enlighet med bilaga III till rådets direktiv 2006/112/EG (20), beroende på vad som är tillämpligt, välja att föreskriva en reducerad mervärdesskattesats för tillhandahållande av reparationstjänster för hushållsapparater, skor och lädervaror, kläder och hushållstextilier, inbegripet lagning och ändring. I detta sammanhang kan kommissionen överväga att vid behov lägga fram ett förslag till ändring av bilaga III till det direktivet. Dessa åtgärder kan vidtas på nationell, regional eller lokal nivå. Medlemsstaterna bör underrätta kommissionen om en eller flera åtgärder som vidtas för att främja reparation, i syfte att underlätta utbyte av bästa praxis. Kommissionen bör offentliggöra information om sådana åtgärder.

(37)

Medlemsstaterna måste fastställa sanktioner vid överträdelser av nationella bestämmelser som har antagits enligt detta direktiv och säkerställa att dessa verkställs. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(38)

Kommissionen bör möjliggöra utvecklingen av en frivillig europeisk kvalitetsstandard för reparationstjänster, till exempel genom att uppmuntra och underlätta frivilligt samarbete om en standard mellan företag, offentliga myndigheter och andra berörda parter, såsom oberoende reparatörer och lokalt ledda reparationsinitiativ, eller genom att utfärda en begäran om standardisering till de europeiska standardiseringsorganisationerna. En europeisk kvalitetsstandard för reparationstjänster kan stärka konsumenternas förtroende för reparationstjänster i hela unionen. En sådan standard kan omfatta aspekter som påverkar konsumenternas beslut om reparation, såsom tiden för att slutföra reparationen, tillgången till tillfälliga ersättningsvaror, kvalitetsgarantier såsom en kommersiell garanti för reparation och tillgången till stödtjänster som erbjuds av reparatörer såsom avlägsnande, installation och transport.

(39)

De bestämmelser om efterlevnad som fastställs i detta direktiv påverkar inte tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2020/1828 (21).

(40)

För att ge konsumenterna incitament till att välja reparation för att varor ska återställas till avtalsenlighet inom säljarens ansvar och därmed främja reparation, där konsumenten väljer reparation som avhjälpande åtgärd för att varorna ska återställas till avtalsenlighet, bör direktiv (EU) 2019/771 ändras så att ansvarsperioden förlängs med tolv månader, vilket bör läggas till den återstående ansvarsperioden för varan. Denna förlängning bör tillämpas en gång. Medlemsstaterna skulle dock kunna ge ytterligare incitament till reparation genom att föreskriva ytterligare förlängningar av säljarens ansvar om reparation sker på nytt. Medlemsstaterna skulle också kunna införa eller behålla regler för att förlänga säljarens ansvar vid reparation med perioder som är längre än tolv månader. I linje med direktiv (EU) 2019/771 bör säljaren, i de fall då förlängning av ansvarsperioden är tillämplig, vara ansvarig för all bristande avtalsenlighet som förelåg vid den tidpunkt då varorna levererades och som framkommer under den återstående ansvarsperiod för varan, inbegripet förlängningen. Förlängningen av ansvarsperioden bör inte påverka de konsumenträttigheter som föreskrivs i direktiv (EU) 2019/771. Det här direktivet bör inte påverka medlemsstaternas införande eller behållande av bestämmelser som föreskriver en längre förlängning av ansvarsperioden enbart för reparerade delar i enlighet med direktiv (EU) 2019/771. Med beaktande av den flexibilitet som direktiv (EU) 2019/771 ger bör de medlemsstater som inte föreskriver fasta tidsfrister för säljarens ansvar, eller endast föreskriver en preskriptionsfrist för de avhjälpande åtgärderna, säkerställa att säljarens ansvar eller preskriptionsfristen för de avhjälpande åtgärderna vid reparation motsvarar minst två år och tolv månader, vilket motsvarar den minimiansvarsperiod för säljaren som fastställs i direktiv (EU) 2019/771 och minimiförlängningen av denna period vid reparation. Förlängning av ansvarsperioden skulle främja hållbar konsumtion och bidra till en cirkulär ekonomi.

(41)

För att främja reparation inom säljarens ansvar, till förmån för konsumenterna och för skyddet av miljön, bör direktiv (EU) 2019/771 ändras ytterligare så att det införs en ny skyldighet att informera konsumenten om rätten att välja mellan reparation och utbyte samt en förlängning av ansvarsperioden om konsumenten väljer reparation, för att på så sätt öka medvetenheten om båda alternativen och fördelen med att välja reparation. Detta informationskrav skulle främja hållbar konsumtion och bidra till en cirkulär ekonomi.

(42)

För att bistå konsumenterna och ge incitament till reparation kan säljaren, beroende på den relevanta varukategorins särdrag, till konsumenten låna ut en ersättningsvara, om reparationen inte slutförs inom skälig tid eller utan väsentlig olägenhet. Denna ersättningsvara kan också vara en rekonditionerad vara. Under alla omständigheter bör den ersättningsvara som tillfälligt lånas ut till konsumenten vara kostnadsfri. Dessutom bör säljaren fortfarande genomföra reparationen inom skälig tid. Genom att tillhandahålla en vara på lån under den tid då reparationen utförs kan man undvika väsentlig olägenhet för konsumenten, men detta kan inte motivera en oskäligt lång reparationsperiod. Vid utbyte som avhjälpande åtgärd och på konsumentens begäran kan säljaren dessutom förse konsumenten med en rekonditionerad vara.

(43)

För att möjliggöra kontroll av efterlevnaden av bestämmelserna i detta direktiv genom grupptalan är det nödvändigt att ändra bilaga I till direktiv (EU) 2020/1828. För att de behöriga myndigheter som utsetts av sina medlemsstater ska samarbeta och samordna åtgärder med varandra och med kommissionen för att säkerställa att reglerna i detta direktiv efterlevs är det nödvändigt att ändra bilagan till Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/2394 (22).

(44)

För att de ekonomiska aktörerna ska kunna anpassa sig bör övergångsbestämmelser om tillämpningen av vissa artiklar i detta direktiv införas. Ändringen av direktiv (EU) 2019/771 bör endast tillämpas på köpeavtal som ingås efter den 31 juli 2026 för att säkerställa rättssäkerhet och ge säljarna tillräckligt med tid för att anpassa sig till de ändrade avhjälpande åtgärderna för reparation och utbyte.

(45)

I enlighet med den gemensamma politiska förklaringen av den 28 september 2011 från medlemsstaterna och kommissionen om förklarande dokument (23), har medlemsstaterna åtagit sig att, när det är motiverat, låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av ett eller flera dokument som förklarar förhållandet mellan de olika delarna i direktivet och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. Lagstiftaren anser att det är motiverat att sådana dokument översänds avseende detta direktiv.

(46)

Främjandet av reparation av varor köpta av konsumenter, i syfte att bidra till en väl fungerande inre marknad och samtidigt tillhandahålla en hög nivå av miljö- och konsumentskydd, kan inte i tillräcklig utsträckning uppnås av medlemsstaterna på egen hand. Nya nationella tvingande regler som främjar hållbar konsumtion genom reparation av fel utanför tillämpningsområdet för direktiv (EU) 2019/771 kommer sannolikt att dra åt olika håll och leda till fragmentering av den inre marknaden. Medlemsstaterna kan inte ändra de fullständigt harmoniserade regler om fel inom säljarens ansvar som fastställs i direktiv (EU) 2019/771. Syftet med detta direktiv kan snarare, på grund av dess omfattning och verkningar, uppnås bättre på unionsnivå genom fullt harmoniserade gemensamma regler som främjar reparation inom och utanför säljarens ansvar enligt direktiv (EU) 2019/771. Unionen kan därför anta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(47)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheterna och friheterna och syftar till att säkerställa full respekt för särskilt artiklarna 16, 26, 37, 38 och 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). Det bidrar till en förbättring av miljöns kvalitet i enlighet med artikel 37 i stadgan genom att främja hållbar konsumtion av varor och därigenom minska de negativa miljöeffekterna av förtida kassering av fungerande varor. Detta direktiv säkerställer full respekt för artikel 38 om konsumentskydd genom att stärka konsumenternas rättigheter vid fel som uppstår eller framkommer utanför säljarens ansvar enligt direktiv (EU) 2019/771. Det säkerställer också respekten för näringsfriheten i enlighet med artikel 16 i stadgan genom att skydda avtalsfriheten och uppmuntra utvecklingen av reparationstjänster på den inre marknaden. Detta direktiv bidrar till integreringen av personer med funktionsnedsättning i enlighet med artikel 26 i stadgan genom att underlätta tillgång till den europeiska onlineplattformen för personer med funktionsnedsättning. Detta direktiv syftar till att säkerställa full respekt för stadgans artikel 47, om rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol genom effektiva medel för verkställighet.

1.

konsument: konsument enligt definitionen i artikel 2.2 i direktiv (EU) 2019/771.

2.

reparatör: en fysisk eller juridisk person som, i anknytning till den personens närings- eller yrkesverksamhet, tillhandahåller reparationstjänster, inbegripet tillverkare och säljare som tillhandahåller reparationstjänster och leverantörer av reparationstjänster, oavsett om de är oberoende eller knutna till sådana tillverkare eller säljare.

3.

reparation: reparation enligt definitionen i artikel 2.20 i förordning (EU) 2024/1781.

4.

säljare: säljare enligt definitionen i artikel 2.3 i direktiv (EU) 2019/771.

5.

tillverkare: tillverkare enligt definitionen i artikel 2.42 i förordning (EU) 2024/1781.

6.

auktoriserad representant: auktoriserad representant enligt definitionen i artikel 2.43 i förordning (EU) 2024/1781.

7.

importör: importör enligt definitionen i artikel 2.44 i förordning (EU) 2024/1781.

8.

distributör: distributör enligt definitionen i artikel 2.45 i förordning (EU) 2024/1781.

9.

varor: varor enligt definitionen i artikel 2.5 i direktiv (EU) 2019/771, utom vatten, gas och elektricitet.

10.

rekonditionering: rekonditionering enligt definitionen i artikel 2.18 i förordning (EU) 2024/1781.

11.

krav på reparerbarhet: krav enligt de unionsrättsakter som förtecknas i bilaga II som gör det möjligt att reparera en vara, inbegripet krav som rör förbättrade förutsättningar för enkel demontering och krav som gäller tillgång till reservdelar, reparationsrelaterad information och verktyg, vilka är tillämpliga på varor eller specifika komponenter i varor.

12.

varaktigt medium: varaktigt medium enligt definitionen i artikel 2.11 i direktiv (EU) 2019/771.

1.

I artikel 7.1 ska led d ersättas med följande:

2.

Artikel 10 ska ändras på följande sätt:

3.

I artikel 13 ska följande punkt införas:

4.

Artikel 14.1 ska ersättas med följande: