(1)

Genom skrivelser som registrerades hos kommissionen den 12 april 2021 och den 20 september 2021 ansökte Frankrike om bemyndigande att införa en särskild åtgärd som avviker från artiklarna 218 och 232 i direktiv 2006/112/EG (nedan kallad den särskilda åtgärden) för att införa obligatorisk elektronisk fakturering för alla beskattningsbara personer som är etablerade på Frankrikes territorium. Denna skyldighet skulle omfatta fakturor som utfärdas i samband med transaktioner mellan beskattningsbara personer. Det begärda bemyndigandet omfattar perioden 1 januari 2024–31 december 2026.

(2)

Kommissionen överlämnade Frankrikes ansökan till övriga medlemsstater genom skrivelser av den 29 september 2021. Genom en skrivelse av den 30 september 2021 underrättade kommissionen Frankrike om att den hade alla nödvändiga uppgifter för behandlingen av ansökan.

(3)

Frankrike anför att införandet av ett allmänt krav på elektronisk fakturering skulle bidra till kampen mot mervärdesskattebedrägeri och undandragande av mervärdesskatt. Skyldigheten att utfärda elektroniska fakturor, tillsammans med överföringen av ytterligare transaktionsuppgifter, skulle göra det möjligt för skattemyndigheten att i realtid kontrollera huruvida den mervärdesskatt som deklarerats och uppburits och de fakturor som utfärdats och mottagits överensstämmer, vilket skulle förbättra myndighetens förmåga att förebygga och bekämpa mervärdesskattebedrägeri. Det skulle också ge ökade kunskaper i realtid om affärsverksamheter, så att den ekonomiska politiken kan styras så nära den ekonomiska verkligheten som möjligt.

(4)

Frankrike anser att skyldigheten att utfärda elektroniska fakturor skulle underlätta frivillig efterlevnad av skattelagstiftningen. Det skulle möjliggöra en förenkling av beskattningsbara personers mervärdesskatteredovisningsskyldigheter genom att det införs ett förhandsifyllande av deras deklarationer. Elektronisk fakturering skulle ge beskattningsbara personer andra fördelar, som kortare betalningstider, sänkta tryck- och portokostnader, lägre kostnader och färre förseningar i behandlingen av faktureringsuppgifter eller lägre lagringskostnader. De besparingar och fördelar som beskattningsbara personer skulle få genom införandet av elektronisk fakturering skulle till stor del kompensera för de initiala investeringar de måste göra för att anpassa sina system.

(5)

Med tanke på det breda tillämpningsområdet och att den särskilda åtgärden är ny är det viktigt att utvärdera den särskilda åtgärdens effekter på bekämpning av mervärdesskattebedrägeri och undandragande av mervärdesskatt och på beskattningsbara personer. Om Frankrike anser det nödvändigt att förlänga den särskilda åtgärden bör medlemsstaten därför överlämna en rapport till kommissionen, tillsammans med ansökan om förlängning, med en utvärdering av hur effektiv den särskilda åtgärden är för att bekämpa mervärdesskattebedrägeri och undandragande av mervärdesskatt samt för att förenkla skatteuppbörden.

(6)

Den särskilda åtgärden bör inte påverka beskattningsbara personers rätt att få pappersfakturor vid gemenskapsinterna förvärv.

(7)

Den särskilda åtgärden bör vara begränsad i tiden, så att det kan göras en bedömning av om den är lämplig och effektiv mot bakgrund av dess mål.

(8)

Den särskilda åtgärden står i proportion till de eftersträvade målen, eftersom den är tidsbegränsad och kommer att genomföras gradvis. Från och med 2024 kommer alla beskattningsbara personer vara skyldiga att ta emot elektroniska fakturor. Skyldigheten att utfärda elektroniska fakturor kommer att börja gälla år 2024 för stora företag, år 2025 för företag med 250 till 4 999 anställda och med en omsättning lägre än 1,5 miljarder EUR, och år 2026 för små och medelstora företag, inklusive beskattningsbara personer som omfattas av det undantag för små företag som avses i artikel 282 i direktiv 2006/112/EG. Den särskilda åtgärden leder dessutom inte till någon risk för att bedrägeri skulle flyttas över till andra sektorer eller medlemsstater.

(9)

Den särskilda åtgärden kommer inte att ge upphov till någon negativ inverkan på de totala skatteinkomsterna i sista konsumtionsledet eller på unionens egna medel som härrör från mervärdesskatt.