(1)

Europeiska unionens solidaritetsfond (fonden) inrättades genom rådets förordning (EG) nr 2012/2002 (2). Fonden inrättades för att ge ekonomiskt bistånd till medlemsstater efter stora katastrofer som ett handfast tecken på europeisk solidaritet i nödsituationer.

(2)

I händelse av större hot mot folkhälsan bör unionen visa sin solidaritet med berörda medlemsstater och den berörda befolkningen genom att tillhandahålla ekonomiskt bistånd för att hjälpa den drabbade befolkningen, bidra till en snabb återgång till normala levnadsvillkor i de drabbade regionerna och begränsa spridningen av smittsamma sjukdomar.

(3)

Unionen bör också i händelse av större hot mot folkhälsan visa solidaritet med de länder som förhandlar om anslutning till unionen.

(4)

En större kris kan uppstå till följd av hot mot folkhälsan, särskilt en officiellt utlyst viruspandemi. Fonden gör det möjligt för unionen att bidra till att räddningstjänster mobiliseras för att tillgodose människors akuta behov och bidra till återställande på kort sikt av förstörd viktig infrastruktur så att ekonomisk aktivitet kan återupptas i de katastrofdrabbade regionerna. Fonden är emellertid för närvarande begränsad till naturkatastrofer som orsakar fysiska skador och omfattar inte större katastrofer orsakade av biologiska risker. Åtgärder bör vidtas för att göra det möjligt för unionen att ingripa vid större hot mot folkhälsan.

(5)

Syftet med de åtgärder som vidtas är att komplettera de berörda staternas egna insatser i sådana fall där verkningarna av en kris är så allvarliga att dessa stater inte klarar av att hantera situationen enbart med sina egna resurser. Eftersom detta mål inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(6)

I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör åtgärder enligt denna förordning begränsas till större hot mot folkhälsan. Dessa hot bör definieras på grundval av de offentliga utgifter som är nödvändiga för att hantera dem.

(7)

Unionens bistånd bör komplettera de berörda staternas egna insatser och användas för att täcka en del av de offentliga utgifter som anslagits för de mest väsentliga nödinsatserna i samband med nödsituationen.

(8)

I enlighet med subsidiaritetsprincipen bör bistånd från unionen bara beviljas på grundval av en ansökan från den drabbade staten. Kommissionen bör se till att de ansökningar som staterna lämnar in behandlas likvärdigt.

(9)

Kommissionen bör snabbt kunna besluta om att anslå särskilda medel och ta dem i anspråk så fort som möjligt. De befintliga bestämmelserna för förskottsbetalningar bör därför stärkas genom att beloppen ökas.

(10)

Denna förordning är av brådskande karaktär och bör träda i kraft dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella tidning.

(11)

Med tanke på covid-19-utbrottet och det brådskande behovet av att hantera den därmed förknippade folkhälsokrisen, har det ansetts lämpligt att föreskriva ett undantag från den åttaveckorsperiod som avses i artikel 4 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, fogat till EU-fördraget, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen.

(12)

Förordning (EG) nr 2012/2002 bör därför ändras i enlighet med detta.