17.11.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 311/13

(1)

Återvändande av tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren för inresa, vistelse eller bosättning i medlemsstaterna, med full respekt för deras grundläggande rättigheter, särskilt principen om non-refoulement, och i överensstämmelse med Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG (2), är en viktig del av de omfattande insatserna för att säkerställa att migrationspolitiken i unionen är trovärdig, välfungerande och ändamålsenlig och för att minska och motverka irreguljär migration.

(2)

Medlemsstaternas nationella myndigheter upplever svårigheter när det är fråga om återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och som saknar giltiga resehandlingar.

(3)

Att förbättra återvändande- och återtagandesamarbetet med de viktigaste ursprungs- och transitländerna för tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna är viktigt för att öka antalet återvändande, som ligger på en otillfredsställande nivå. I detta avseende är en förbättrad europeisk resehandling för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna av relevans.

(4)

Den nuvarande enhetligt utformade resehandlingen för återvändande av tredjelandsmedborgare, som inrättades genom rådets rekommendation av den 30 november 1994 (3), är inte allmänt accepterad av myndigheter i tredjeländer, bland annat på grund av de otillräckliga säkerhetskraven på resehandlingen.

(5)

Det är därför nödvändigt att verka för att tredjeländer ska godta en förbättrad och enhetlig europeisk resehandling för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna som referenshandling för återvändande.

(6)

En säkrare och mer enhetlig europeisk resehandling för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (europeisk resehandling för återvändande) bör inrättas för att underlätta återvändande och återtagande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på medlemsstaternas territorium. De förbättrade säkerhetsdetaljerna och tekniska specifikationerna för den europeiska resehandlingen för återvändande bör göra det lättare för tredjeländer att erkänna handlingen. Handlingen bör därför underlätta genomförandet av återvändanden inom ramen för återtagandeavtal eller andra överenskommelser som unionen eller medlemsstaterna ingått med tredjeländer och inom ramen för återvändanderelaterat samarbete med tredjeländer som inte omfattas av formella avtal.

(7)

Återtagande av egna medborgare är en skyldighet enligt internationell sedvanerätt som alla stater är skyldiga att fullgöra. Identifiering av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna och utfärdande av handlingar, inbegripet den europeiska resehandlingen för återvändande, bör, när så är lämpligt, vara föremål för samarbete med diplomatiska representationer och förhandlingar med tredjeländer som ingår återtagandeavtal, antingen med unionen eller med medlemsstaterna.

(8)

Återtagandeavtal som unionen ingår med tredjeländer bör sträva efter erkännande av den europeiska resehandlingen för återvändande. Medlemsstaterna bör sträva efter erkännande av den europeiska resehandlingen för återvändande i bilaterala avtal och andra överenskommelser samt i samband med återvändanderelaterat samarbete med tredjeländer som inte omfattas av formella avtal. Medlemsstaterna bör anstränga sig för att säkerställa att den europeiska resehandlingen för återvändande verkligen används.

(9)

Den europeiska resehandlingen för återvändande bör bidra till minskad administrativ börda och mindre byråkrati för medlemsstaternas och tredjeländers förvaltningar, inklusive konsulära tjänster, samt till att förkorta de administrativa förfaranden som krävs för att säkerställa att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna återvänder och återtas.

(10)

Denna förordning bör endast harmonisera format, säkerhetsdetaljer och tekniska specifikationer för den europeiska resehandlingen för återvändande och inte harmonisera reglerna om dess utfärdande.

(11)

Innehållet i och tekniska specifikationer för den europeiska resehandlingen för återvändande bör harmoniseras för att säkerställa högt ställda tekniska krav och höga säkerhetskrav, särskilt i fråga om skydd mot hel- och delförfalskningar. Den europeiska resehandlingen för återvändande bör ha igenkännliga harmoniserade säkerhetsdetaljer. De säkerhetsdetaljer och tekniska specifikationer som fastställs i rådets förordning (EG) nr 333/2002 (4) bör därför tillämpas på den europeiska resehandlingen för återvändande.

(12)

I syfte att ändra vissa icke väsentliga delar av mallen för den europeiska resehandlingen för återvändande bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) delegeras till kommissionen. Det är särskilt viktigt att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå, och att dessa samråd genomförs i enlighet med principerna i det interinstitutionella avtalet av den 13 april 2016 om bättre lagstiftning (5). För att säkerställa lika stor delaktighet i förberedelsen av delegerade akter erhåller Europaparlamentet och rådet alla handlingar samtidigt som medlemsstaternas experter, och deras experter ges systematiskt tillträde till möten i kommissionens expertgrupper som arbetar med förberedelse av delegerade akter.

(13)

I fråga om behandling av personuppgifter inom ramen för denna förordning bör de behöriga myndigheterna utföra sina uppgifter till följd av denna förordning i enlighet med nationella lagar och andra författningar som införlivar Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG (6).

(14)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och EUF-fördraget, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning utgör, i den mån den är tillämplig på tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller som inte längre uppfyller villkoren för inresa i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/399 (7), en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(15)

Denna förordning utgör, i den mån den är tillämplig på tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller som inte längre uppfyller villkoren för inresa i enlighet med förordning (EU) 2016/399, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG (8). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av den här förordningen, som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade kungariket. Dessutom följer det av artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, att Förenade kungariket inte deltar i antagandet av den här förordningen, som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade kungariket.

(16)

Denna förordning utgör, i den mån den är tillämplig på tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller som inte längre uppfyller villkoren för inresa i enlighet med förordning (EU) 2016/399, en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG (9). Irland deltar därför inte i antagandet av den här förordningen, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland. Dessutom följer det av artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 4 i det protokollet, att Irland inte deltar i antagandet av den här förordningen, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(17)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i den mån den är tillämplig på tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller som inte längre uppfyller villkoren för inresa i enlighet med förordning (EU) 2016/399, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (10), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 i rådets beslut 1999/437/EG (11).

(18)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i den mån den är tillämplig på tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller som inte längre uppfyller villkoren för inresa i enlighet med förordning (EU) 2016/399, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (12), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (13).

(19)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i den mån den är tillämplig på tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller som inte längre uppfyller villkoren för inresa i enlighet med förordning (EU) 2016/399, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (14), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (15).

(20)

Eftersom målen för denna förordning inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna utan snarare, på grund av den föreslagna åtgärdens verkningar, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

(21)

I syfte att fastställa enhetliga villkor och säkerställa tydliga principer, är det lämpligt att denna akt antas i form av en förordning.

(22)

Medlemsstaterna bör iaktta sina respektive förpliktelser enligt internationell rätt och unionsrätt, särskilt Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet skyddet vid avlägsnande, utvisning och utlämning som föreskrivs i artikel 19 i stadgan och den skyldighet som avses i artikel 24.2 i stadgan.

(23)

Rådets rekommendation av den 30 november 1994 bör därför upphävas.

a)

För- och efternamn, födelsedatum, kön, medborgarskap, särskilda kännetecken och, om uppgifterna är kända, tredjelandsmedborgarens adress i det mottagande tredjelandet.

b)

Ett fotografi av tredjelandsmedborgaren.

c)

Utfärdande myndighet, datum och plats för utfärdande samt giltighetstid.

d)

Information om tredjelandsmedborgarens avresa och ankomst.