29.2.2012   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 58/3

(1)

Det är nödvändigt att förtydliga reglerna om transitering genom det internationella transitområdet på flygplatser för att säkerställa rättssäkerhet och öppenhet.

(2)

Tredjelandsmedborgare som omfattas av kravet på visering för flygplatstransitering enligt artikel 3.1 och 3.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex) (2), som innehar en giltig visering som utfärdats av en medlemsstat, Kanada, Japan eller Förenta staterna, eller som innehar ett giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat, Andorra, Kanada, Japan, San Marino eller Förenta staterna är undantagna från kravet på visering för flygplatstransitering. Det bör förtydligas att detta undantag också gäller för innehavare av giltiga viseringar eller uppehållstillstånd som utfärdats av de medlemsstater som inte deltar i antagandet av förordning (EG) nr 810/2009 och av de medlemsstater som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut.

(3)

I fråga om personer som innehar en giltig visering bör undantaget gälla när de reser till det utfärdande landet eller till ett annat tredjeland, och när de återvänder från det utfärdande landet efter att ha använt viseringen.

(4)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att förtydliga reglerna om transitering genom det internationella transitområdet på flygplatser, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(5)

När det gäller Island och Norge utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionens råd och Republiken Island och Konungariket Norge om dessa staters associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (3), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i rådets beslut 1999/437/EG av den 17 maj 1999 om vissa tillämpningsföreskrifter för det avtalet (4).

(6)

När det gäller Schweiz utgör denna förordning, i enlighet med avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (5), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2008/146/EG (6).

(7)

När det gäller Liechtenstein utgör denna förordning, i enlighet med protokollet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan Europeiska unionen, Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om Schweiziska edsförbundets associering till genomförandet, tillämpningen och utvecklingen av Schengenregelverket (7), en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket som omfattas av det område som avses i artikel 1 B i beslut 1999/437/EG jämförd med artikel 3 i rådets beslut 2011/350/EU (8).

(8)

I enlighet med artiklarna 1 och 2 i protokoll (nr 22) om Danmarks ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Danmark. Eftersom denna förordning är en utveckling av Schengenregelverket ska Danmark, i enlighet med artikel 4 i det protokollet, inom sex månader efter det att rådet har beslutat om denna förordning, besluta huruvida landet ska genomföra den i sin nationella lagstiftning.

(9)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (9). Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Förenade kungariket.

(10)

Denna förordning utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (10). Irland deltar därför inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för eller tillämplig på Irland.

(11)

När det gäller Cypern utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 3.1 i 2003 års anslutningsakt.

(12)

När det gäller Bulgarien och Rumänien utgör denna förordning en akt som utvecklar Schengenregelverket eller som på annat sätt har samband med detta i den mening som avses i artikel 4.1 i 2005 års anslutningsakt.

”b)

Tredjelandsmedborgare med giltigt uppehållstillstånd som utfärdats av en medlemsstat som inte deltar i antagandet av denna förordning eller av en medlemsstat som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut, eller med något av de giltiga uppehållstillstånd, som finns upptagna på förteckningen i bilaga V, som utfärdats av Andorra, Kanada, Japan, San Marino eller Förenta staterna, som garanterar innehavarens ovillkorliga rätt till återinresa.

c)

Tredjelandsmedborgare med giltig visering för en medlemsstat som inte deltar i antagandet av denna förordning eller för en medlemsstat som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut, Kanada, Japan eller Förenta staterna, när de reser till det utfärdande landet eller till ett annat tredjeland, eller när de återvänder från det utfärdande landet efter att ha använt viseringen.”