32001D0212

Kommissionens beslut

av den 16 maj 2000

om den stödordning som Italien har genomfört till förmån för stora företag i svårigheter (Lag nr 95/1979 om omvandling av regeringsförordning nr 26/1979 om nödåtgärder för tvångsförvaltning av stora företag i kris)

[delgivet med nr K(2000) 1403]

(Endast den italienska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2001/212/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket i detta,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget(1), särskilt artikel 14 i denna,

med beaktande av kommissionens beslut av den 28 juli 1999(2) genom vilket den uppmanade de italienska myndigheterna och berörda parter att yttra sig om dess avsikt att återkalla sitt beslut av den 13 december 1994 i vilket den till Republiken Italien lämnade förslag till lämpliga åtgärder med avseende på tvångsförvaltning av stora företag i kris, samt dess beslut av den 22 januari 1997 att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 avseende lagen om tvångsförvaltning av stora företag på obestånd,

med beaktande av nämnda beslut av den 28 juli 1999, genom vilket kommissionen inledde det förfarande som anges i artikel 88.2 avseende stöd C 68/99 (ex NN 96/99, ex C 7/97, ex E 13/92),

efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig och med beaktande av dessa synpunkter, och

av följande skäl:

I. FÖRFARANDE

(1) Kommissionen fick 1982 kännedom om lag nr 95 av den 3 april 1979 om "omvandling till lag, med ändringar, av regeringsförordning nr 26 av den 30 januari 1979 om nödåtgärder för tvångsförvaltning av stora företag i kris (lag 95/1979)". Den utfärdade dock inte något formellt beslut enligt artikel 88 (f.d. artikel 93) i EG-fördraget.

(2) Med anledning av diskussioner med de italienska myndigheterna nöjde sig kommissionen 1983 med en muntlig försäkran om att lag 95/1979 inte längre tillämpades.

(3) År 1988 översände kommissionen en begäran om upplysningar till de italienska myndigheterna med hänsyn till de effekter som åtgärderna enligt lagen har på sysselsättningsnivån.

(4) Genom en skrivelse av den 30 juli 1992 underrättade kommissionen Italien om sitt beslut att granska lag 95/1979 enligt det förfarande som anges i artikel 88.1 (f.d. artikel 93.1) i EG-fördraget, i syfte att fastställa vilka lämpliga åtgärder som kunde anses nödvändiga med hänsyn till den pågående utvecklingen och för den gemensamma marknadens funktion.

(5) Kommissionen lämnade 1995 förslag till de lämpliga åtgärderna till de italienska myndigheterna(3).

(6) Bland de lämpliga åtgärder som föreslogs inom ramen för den fortlöpande granskning som avses i artikel 88.1 införde kommissionen - för varje nytt stödprojekt som beviljas i enlighet med föreskrifterna i denna lag - ett krav på förhandsanmälan enligt gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter(4).

(7) Genom en skrivelse av den 9 mars 1995 svarade de italienska myndigheterna att de endast accepterar kravet på anmälan i fråga om de fall då statlig garanti beviljas och att de vägrar att betrakta övriga åtgärder enligt lag 95/1979 som statligt stöd.

(8) Genom en skrivelse av den 25 mars 1997 underrättade kommissionen Italien om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende stödordningen i ovannämnda lag.

(9) Kommissionens beslut att inleda förfarandet har offentliggjorts i Europeiska gemenskapernas officiella tidning(5). Kommissionen har uppmanat berörda parter att inkomma med sina synpunkter på stödet i fråga. Kommissionen har inte mottagit några synpunkter från berörda parter.

(10) De italienska myndigheterna har översänt sina synpunkter genom en skrivelse från industriministern av den 28 april 1997, registrerad i dess fullständiga version den 8 juli 1997.

(11) I domen av den 17 juni 1999(6) i mål C-295/97, Industrie Aeronautiche e Meccaniche Rinaldo Piaggio SpA mot International Factors Italia SpA (Ifitalia), Dornier Luftfahrt GmbH och Ministero della Difesa, granskar Europeiska gemenskapernas domstol ex officio "frågan huruvida ett system liknande det som införts genom lag nr 95/1979 skall anses utgöra nytt stöd eller redan befintligt stöd (...)" med hänsyn till dess betydelse för "utgången av tvisten vid den nationella domstolen, med hänsyn till de slutsatser som den hänskjutande domstolen kan komma att dra (...) av att kommissionen inte underrättats i förväg om det stödsystem som det [är] fråga om" (punkt 25 i motiveringen).

(12) I punkterna 45 och följande avvisar domstolen kommissionens ståndpunkt, enligt vilken kommissionen samtidigt som den medger att lag 95/1979

a) utfärdades efter det att fördraget trädde i kraft, och

b) den inte underrättats om lagen i enlighet med bestämmelserna i artikel 88.3 i fördraget,

ändå har kvalificerat systemet som "befintligt statligt stöd".

(13) Domstolen kan inte godta kommissionens ståndpunkt därför att svaret på frågan om det är nödvändigt att inleda ett förfarande för förhandsgranskning inte "kan göras beroende av kommissionens subjektiva bedömning" (punkterna 46 och 47 i motiveringen).

(14) Kommissionen har med anledning av denna dom genom en skrivelse av den 12 augusti 1999(7) meddelat att den har för avsikt att återkalla sina tidigare beslut om förslag till lämpliga åtgärder och inledande av det förfarande som avses i artikel 88.2, samt givit de italienska myndigheterna och berörda parter möjlighet att yttra sig i frågan. Den har dessutom inlett det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende stödordningen i lag 95/1979, nu inskriven i registret för icke anmälda stöd.

(15) De italienska myndigheterna har översänt sina synpunkter på förfarandet genom en skrivelse av den 14 september 1999, registrerad den 20 september 1999, och i sakfrågan genom en skrivelse av den 2 november 1999, registrerad den 5 november 1999.

(16) Två berörda parter (Ecotrade SpA och Cordifin SpA) har inkommit med sina synpunkter till kommissionen genom en skrivelse av den 17 september 1999, registrerad den 21 september 1999.

(17) Dessa synpunkter har översänts till de italienska myndigheterna genom en skrivelse av den 7 oktober 1999.

II. BESKRIVNING

(18) Det väsentliga syftet med tvångsförvaltning ("med undantag för konkurs"(8)) är att möjliggöra fortsatt produktion och bibehållandet av samtliga operativa enheter för att bevara befintliga nivåer i fråga om sysselsättning och produktion (så kallat bevarande syfte). Det underordnade syftet är att gottgöra fordringsägarna (skydd av fordringsägarnas rättigheter). Tvångsförvaltning infördes genom regeringsförordning nr 26 av den 30 januari 1979(9), med ändringar omvandlad till lag 95/1979(10), vilken vid flera tillfällen underkastats ytterligare ändringar(11). De viktigaste beståndsdelarna i detta förfarande anges i skälen 19-27, varvid det markant höga antalet mindre ändringar som gjorts lämnas åt sidan.

(19) I artikel 1 i lagen identifieras de företag som kan underkastas tvångsförvaltning på grundval av två kriterier, det vill säga

1. antalet anställda: minst 300, med en anställningstid på minst ett år, och

2. skuldsättning: skulder till kreditföretag, särskilda kreditinstitut, socialförsäkringsorgan eller till företag där staten har ägarmajoritet, som är större än fem gånger företagets inbetalade bolagskapital och som enligt den senaste uppdateringen uppgår till minst 85277 miljarder italienska lire (44 miljoner euro)(12).

Från och med 1993 tillämpas förfarandet för tvångsförvaltning enligt artikel 1 a även på andra typer av företag.

(20) Enligt artikel 1 skall ministern för industri, handel och hantverk genom eget beslut, efter samråd med finansministern, förordna om tvångsförvaltning när domstol konstaterat att företaget är på obestånd eller inte har betalat ut löner på tre månader(13).

(21) Förfarandet genomförs av en eller tre förvaltare som utses av ministern för industri, handel och hantverk, vilken har tillsynsansvaret. Dessutom inrättas en övervakningskommitté sammansatt av tre eller fem ledamöter.

(22) Ministern kan enligt artikel 2 i lagen och med hänsyn till fordringsägarnas intressen i sitt beslut om tvångsförvaltning ge företaget tillstånd att fortsätta driften av företaget under en inledande period på två år. Detta tillstånd är visserligen fakultativt men är det normala när förfarandet inleds. Den inledande perioden kan förlängas med en ytterligare period av högst två år. Ytterligare förlängningar har beviljats för bestämd tid i enskilda fall.

(23) Förvaltaren skall inom ramen för en omstruktureringsplan lägga fram en förvaltningsplan vars förenlighet med huvuddragen i den nationella industripolitiken(14) skall granskas av CIPI. Det skall understrykas att förvaltningsplanen inte läggs fram före utan efter beslutet om att inleda förfarandet för tvångsförvaltning.

(24) Staten kan i kraft av artikel 2 a garantera hela eller delar av de skulder som företag under tvångsförvaltning tar upp hos kreditinstitut för att finansiera den löpande driften och för reaktivering och komplettering av anläggningar, fastigheter och industritillbehör.

(25) Enligt artikel 3 kan tvångsförvaltning även omfatta koncerner, det vill säga moder- eller dotterföretag till det företag som är satt under tvångsförvaltning, samt företag som har samma ledning som det tvångsförvaltade företaget. Detta gäller även om dessa företag inte själva uppfyller villkoren för att sättas under tvångsförvaltning.

(26) Förfarandets avslutning tydliggör dess bevarande karaktär(15), som väger tyngre än skyddet av fordringsägarnas intressen. Eventuell behållning från konkursboet delas nämligen inte ut till dessa förrän efter betalning av de kostnader som är knutna till tvångsförvaltningen och den fortsatta driften, inklusive lån som tagits upp, i enlighet med artiklarna 111 och 212 i den italienska konkurslagen.

(27) Tvångsförvaltningen avslutas om ackord fastställs, när samtliga tillgångar har utdelats, vid fullständig uttömning av krediter, om tillräckliga tillgångar saknas eller om företaget har återvunnit sin förmåga att fullgöra sina förpliktelser, det vill säga att finansiell balans på nytt uppnåtts.

III. KOMMISSIONENS BESLUT AV DEN 28 JULI 1999

(28) Genom ett beslut av den 28 juli 1999, vilket delgavs de italienska myndigheterna genom en skrivelse av den 12 augusti 1999, har kommissionen:

- uppmanat den italienska regeringen och övriga berörda parter att inkomma med sina synpunkter på återkallandet av kommissionens beslut av den 13 december 1994 i vilket den i enlighet med artikel 88.1 föreslog lämpliga åtgärder till Republiken Italien samt återkallandet av kommissionens beslut av den 22 januari 1997 att inleda förfarandet enligt artikel 88.2 avseende lagen om tvångsförvaltning av stora företag på obestånd, och

- inlett det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende stödordningen i ovannämnda lag, vilken nu är inskriven i registret över icke anmälda stöd.

(29) I sin motivering till den handling som avses i första strecksatsen i skäl 28 hänvisar kommissionen till domen i mål C-295/97 (se skälen 11-13), vilken den är skyldig att dra konsekvenserna av.

(30) I sin motivering till den handling som avses i andra strecksatsen i skäl 28 uttrycker kommissionen sina tvivel angående förenligheten hos stödordningen i lag nr 95/1979. Kommissionen understryker bland annat att den vidhåller de tvivel som uttrycktes redan i dess tidigare beslut av den 22 januari 1997 att inleda förfarandet. Till stöd för sin bedömning att det finns inslag av stöd i tillämpningen av lagen åberopar kommissionen dessutom domen i mål C-200/97 (se skäl 32) och preciserar att en sådan stödordning inte a priori kan omfattas av något av undantagen enligt fördraget, särskilt inte de som avser stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter.

(31) Motiveringen till beslutet av den 22 januari 1997 om inledande av förfarandet enligt artikel 88 kan kort sammanfattas enligt följande.

- Lagen avser stora företag på obestånd.

- Tvångsförvaltningen är beroende av myndigheternas skönsmässiga bedömning, särskilt vad beträffar företagets fortsatta verksamhet.

- I motsats till konkursförfarandet är syftet att, i det allmänna intresse som särskilt består i att bevara sysselsättningen, skydda företagen från de konsekvenser som vanligen följer av insolvens och möjliggöra fortsatt bedrivande av den ekonomiska verksamheten.

- Detta avspeglas i systemet för judiciell tillsyn. Tvångsförvaltningen står enbart under förvaltningsdomstolens tillsyn, vars behörighet begränsas till de administrativa beslutens laglighet, utan beaktande av åtgärdernas ekonomiska lämplighet.

- Bestämmelserna i lagen visar tydligt att tvångsförvaltningen utgör ett undantag från normala konkursförfaranden.

- Stöden till stora företag i svårigheter snedvrider särskilt handeln och konkurrensen inom den gemensamma marknaden.

- Tvångsförvaltningen innebär vissa ekonomiska fördelar som följer av utnyttjandet av statliga medel (befrielse från enskilda utsökningsåtgärder samt uppskov med räntan på skulder till skattemyndigheter och socialförsäkringsorgan, befrielse från skyldigheten att betala böter eller straffavgifter på grund av underlåtenhet att betala obligatoriska sociala avgifter, befrielse från straffavgift vid försenad inbetalning av inkomstskatt, symbolisk avgift för registrering vid överlåtelse av företag, fnysning av skulder hos andra offentliga organ eller företag, eventuellt statlig garanti).

- Stödordningen omfattar inget krav på anmälan av enskilda stöd, vilket strider mot gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter.

- Utvidgning av lagens tillämpningsområde till dotter- och moderföretag (koncerner), vilket försvårar konsekvenserna för konkurrensen.

(32) I domen av den 1 december 1998 i mål C-200/97, Ecotrade srl mot Altiforni e Ferriere di Servola SpA (AFS)(16), drar Europeiska gemenskapernas domstol slutsatsen att "tillämpningen av ett sådant system som det som införts genom lag nr 95/1979, och som avviker från allmän konkurslagstiftning, på ett företag (...) skall anses kunna ge upphov till beviljande av (...) statligt stöd (...) när det har visats att detta företag

- har getts tillstånd att fortsätta sin ekonomiska verksamhet under omständigheter där detta skulle ha varit uteslutet med tillämpning av allmän konkurslagstiftning, eller

- har erhållit en eller flera förmåner, som till exempel en statlig garanti, en reducerad skattesats, en befrielse från skyldigheten att betala böter eller straffavgifter eller ett faktiskt avstående, helt eller delvis, från statliga fordringar, vilka inte skulle ha beviljats ett annat företag på obestånd med tillämpning av allmän konkurslagstiftning"

(punkt 45 i motiveringen).

IV. KOMMENTARER FRÅN ITALIEN

(33) De italienska myndigheterna lämnade kommentarer om förfarandet och i sakfrågan genom en skrivelse av den 14 september 1999, registrerad den 20 september 1999, och om sakfrågan genom en skrivelse av den 2 november 1999, registrerad den 5 november 1999.

Kommentarer om förfarandet

(34) I sin första skrivelse reser de italienska myndigheterna en procedurfråga. De bestrider kommissionens beslut att återkalla de beslut som antagits om bestämmelserna om tvångsförvaltning, vilka grundades på omständigheten att lag nr 95/1979 hade klassificerats som befintligt stöd, samt beslutet att samtidigt inleda förfarandet enligt artikel 88.2 i EG-fördraget. Enligt de italienska myndigheterna skall återkallandet av det gamla beslutet att inleda förfarandet i vart fall föregå inledandet av ett nytt förfarande och inte ske samtidigt.

(35) Italien anser dessutom att kommissionen, om den på grund av domen i mål C-295/97 måste återkalla sina beslut av den 13 december 1994 och den 22 januari 1997, inte har något egentligt intresse av att be om eventuella synpunkter från medlemsstaten och berörda parter eftersom det inte finns något utrymme för skönsmässiga bedömningar.

Kommentarer i sakfrågan

(36) De italienska myndigheterna vidhåller i samma skrivelse att begreppet "befintligt stöd" så som det har kommit att uppfattas under gemenskapsrättens utveckling omfattar en tredje kategori (tertium genus). Denna kategori utgörs av ordningar där kommissionens bedömning av förenligheten har varierat under tiden i relation till rättspraxis utveckling(17). Kommissionen kände för övrigt till lag nr 95/1979 - även om den inte hade anmälts - åtminstone från och med 1982, men beslöt sig inte för att djupgranska den förrän 1992 med hänsyn till den gemensamma marknadens utveckling. Den italienska regeringens ståndpunkt har parallellt med detta genomgått en liknande utveckling, vilket har lett till att myndigheterna har accepterat att i förväg anmäla enskilda fall där staten beviljat garantier för företagsskulder.

(37) De italienska myndigheterna anser att deras invändningar rättfärdigas även av det faktum att de underrättat kommissionens avdelningar om att den tidigare tvångsförvaltningen avskaffats och att nya bestämmelser om tvångsförvaltning samtidigt antagits genom regeringsförordning nr 270 av den 8 juli 1999(18) inom ramen för det inledda förfarandet (C-7/97).

(38) I sin andra skrivelse gör de italienska myndigheterna en rymlig tolkning av domstolens dom av den 17 juni 1999 i mål C-295/97. Enligt denna tolkning har domstolen kommit fram till att den stödordning som inrättas genom lag nr 95/1979 kan - och inte nödvändigtvis måste - leda till beviljandet av stöd om vissa villkor uppfylls. Detta gäller särskilt om man konstaterar att tillstånd till fortsatt drift av företaget har lämnats i en situation där konkursförfarandet normalt hade varit uteslutet eller om företaget haft en eller flera av följande fördelar:

- Faktiskt beviljande av statlig garanti.

- Befrielse från betalning av straffavgifter och böter vid utebliven inbetalning av obligatoriska sociala avgifter.

- Uppskov med exekutiva åtgärder som avser bolagsskatteskulder.

- Betalning av en fast registreringsavgift för överlåtelse av företag fastställd till ett symboliskt belopp på 1 miljon italienska lire (516 euro).

Enligt Italien åligger det den nationella domstolen att, på grundval av EG-domstolens riktlinjer, från fall till fall kontrollera om förutsättningarna för att stöd skall föreligga är uppfyllda.

(39) Mot bakgrund av denna tolkning anser de italienska myndigheterna att inledandet av ett förfarande enligt artikel 88.2 i EG-fördraget med avseende på den allmänna lagen och inte på dess konkreta tillämpning strider mot domstolens dom, i synnerhet som ett sådant förfarande skulle sakna föremål eftersom lag nr 95/1979 under mellantiden avskaffats och alltså inte kan förhandsanmälas vid eventuell framtida tillämpning.

(40) Vad beträffar stödordningens materiella aspekter inskränker sig de italienska myndigheterna till att upprepa innehållet i industriministerns skrivelse av den 28 april 1997, registrerad i dess fullständiga version den 8 juli 1997, genom vilken de lämnade kommentarer med anledning av beslutet att inleda förfarandet C-7/97 (f.d. E 13/92), anmält genom skrivelse SG(97) D/2286 av den 25 mars 1997.

I det dokumentet hävdar de italienska myndigheterna följande:

- Tvångsförvaltning är ett rättsinstitut som överensstämmer med de sedvanliga förfarandena i italienska konkurslagen (från 1942). Detta gäller särskilt den tillfälliga driften(19) och att företagaren inte får delta i förvaltningen av och förfoga över befintliga tillgångar.

- Tvångsförvaltning är begränsat till stora företag och dess utvidgning till företagskoncerner rättfärdigas av den ekonomiska och sociala inverkan, som åtminstone för små och medelstora företag är lättare att hantera genom konkursförfarandet.

- Tvångsförvaltning skiljer sig från konkurs genom att den vanligen är inriktad på fortsatt drift av företaget i syfte att återvinna den ekonomiska balansen och möjliggöra en försäljning av hela företaget istället för separat överlåtelse av de enskilda inkomstkällorna. I sina synpunkter av den 5 november 1999 definierar de italienska myndigheterna obestånd som ett neutralt villkor som inte står i motsats till ett fortsättande av driften och dessutom är uttryckligen erkänt som en typisk situation som kännetecknar företagets obestånd(20). Med hänsyn till att effekten av de två förfarandena - tvångsförvaltning och konkurs - är identiskt, det vill säga det insolventa företagets fortsatta närvaro på marknaden, är det inte relevant om syftet är att skydda fordringsägarnas eller arbetstagarnas intressen. Stödet skall därför bedömas på grundval av dess potentiellt snedvridande effekter och inte dess uttalade syfte.

(41) I sitt meddelande av den 25 mars 1997 ifrågasätter kommissionen att företagets fortsatta drift kan utgöra en normal situation för ett företag i svårigheter som har satts under tvångsförvaltning, medan tillfällig drift utgör ett undantag inom ramen för konkursen. De italienska myndigheterna besvarar detta med följande argument:

- Det bevarande syftet är i sig neutralt och endast en verklig utbetalning av offentliga medel skulle kunna medföra en olaglig fördel för företaget och därmed leda till en snedvridning av marknaden.

- I de europeiska länderna finns förfaranden som motsvarar tvångsförvaltningen, särskilt det franska förfarandet "redressement judiciaire", vars huvudsyfte är att skydda företagets produktiva inkomstkällor och som kännetecknas av en bred marginal för skönsmässig bedömning.

- Det förfarande som domstolen inleder genom att förklara ett företag för insolvent är allmänt och automatiskt för alla företag som uppfyller föreskrivna krav på storlek. Tillstånd att fortsätta driften utgör i detta sammanhang kärnpunkten i förfarandet och är det medel som utnyttjas för att uppnå målet att göra företaget lönsamt igen, ett syfte som alltid är underordnat fordringsägarnas intressen.

- De italienska myndigheterna erkänner visserligen att det finns ett inslag av skönsmässighet, men förklarar att denna skönsmässighet utövas till förmån för fordringsägarna och alltså inte omfattas av bedömningen av stödordningens förenlighet med artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget.

(42) Vad beträffar de inslag som skulle utgöra statligt stöd har Italien lagt fram följande synpunkter:

- I fråga om den statliga garantin, som de italienska myndigheterna först betraktade som det enda inslaget som skulle kunna kvalificeras som stöd, har Italien redan genom sin skrivelse av den 9 mars 1995 i vilket man svarade på kommissionens skrivelse om förslag till lämpliga åtgärder enligt artikel 88.1 accepterat att anmäla enskilda fall där garanti beviljas. Sedan dess har de italienska myndigheterna ändrat lag nr 95/1979 för att införa en motprestation i form av en marknadsavgift som skall betalas av mottagarna.

- Befrielsen från skyldigheten att betala straffavgifter eller böter vid utebliven inbetalning av obligatoriska sociala avgifter hänför sig endast till straffavgifter som förfallit till betalning fram till det datum då lagen från 1986 trädde i kraft(21).

- Uppskovet med individuella exekutiva åtgärder för bolagsskatteskulder drabbar inte statens rättigheter som prioriterad fordringsägare så hårt som det verkar, eftersom denna förmånsrätt består i att kunna gottgöras genom individuell exekution på boets vinst. Den rätten blir till en förmånsrätt av rent formell natur till följd av det juridiska förfarandet, eftersom staten får ställa krav på konkursboets behållning enbart för sin andel av utdelningen.

- Betalningen av en fast registreringsavgift på 1 miljon italienska lire (516 euro) för överlåtelse av egendom beviljas enligt de italienska myndigheterna till förmån för tredje man som förvärvar företagets verksamhetstillgångar och utgör alltså ingen fördel för företaget på obestånd(22).

- Uppskov med räntan på skulder till skattemyndigheter och socialförsäkringsorgan faller inom ramen för vanliga konkursförfaranden och är en automatisk följd av att ett företag förklaras vara på obestånd.

V. SYNPUNKTER FRÅN BERÖRDA PARTER

(43) Två berörda parter(23) har inkommit med sina synpunkter genom en skrivelse registrerad den 21 september 1999. Båda parter delar kommissionens ståndpunkt i skrivelsen av den 12 augusti 1999(24).

VI. BEDÖMNING AV PROCEDURFRÅGORNA

(44) Vad beträffar Italiens kommentarer om kommissionens förfarande anser denna att det faktum att domstolen i sin dom i mål C-295/97 avvisar kommissionens ståndpunkt att lag nr 95/1979 utgör statligt stöd, innebär att den är skyldig att dra konsekvenserna av detta med avseende på besluten av den 13 december 1994 respektive den 22 januari 1997. Eftersom denna dom inte var en dom om ogiltigförklarande enligt artikel 230 i fördraget eller en dom om tolkning i sakfrågan enligt artikel 234 i fördraget, är kommissionen skyldig att ge den italienska regeringen och berörda parter möjlighet att yttra sig om hur dessa konsekvenser skall dras, det vill säga genom återkallande av de tidigare antagna besluten. De italienska myndigheterna bortser från detta när de hävdar att det inte finns något egentligt intresse från kommissionens sida att låta medlemsstaten och berörda parter yttra sig därför att det inte finns något utrymme för skönsmässiga bedömningar.

(45) De italienska myndigheterna hävdar att återkallandet av beslutet om att inleda det tidigare förfarandet i vart fall måste föregå inledandet av ett nytt förfarande och inte ske samtidigt. Detta argument avspeglar en stelbent formalism som i praktiken bara leder till att förfarandet drar ut på tiden. Genom kommissionens sätt att handlägga ärendet kan man garantera att - eftersom det rör sig om två på varandra följande beslut som inlemmats i beslutet av den 28 juli 1999, vilket i sin tur återfinns i det här beslutet - kommissionen inleder granskningen av förenligheten hos den icke anmälda stödordning som inrättas genom lag nr 95/1979 först efter att ha yttrat sig om återkallandet av de två tidigare besluten av 1994 och 1997. Detta innebär processekonomiska fördelar, vilket direkt gynnar en slutlig bedömning av stödordningen mot bakgrund av reglerna om statligt stöd. Man har här faktiskt sluppit genomföra förfarandet i artikel 9 i rådets förordning EG nr 659/1999, även om den bestämmelsen inte är direkt tillämplig på detta fall.

VII. BEDÖMNING AV SAKEN

(46) De italienska myndigheterna har inte lagt fram några hållbara argument mot de konsekvenser som kommissionen avsåg att dra av den dom där domstolen förklarade att lag nr 95/1979 inte utgjorde ett befintligt stöd, det vill säga att återkalla sina beslut av den 13 december 1994 (förslag till lämpliga åtgärder) och av den 22 januari 1997 (första beslutet om att inleda förfarandet). De berörda parter som inkommit med synpunkter har å sin sida ställt sig bakom den ståndpunkt som kommissionen redogör för i sitt beslut av den 28 juli 1999. Kommissionen bekräftar därför sin avsikt och återkallar sina beslut från 1994 och 1997.

(47) Med beaktande av ovanstående noterar kommissionen att lag nr 95/1979 redan har varit föremål för ett visst antal beslut från kommissionen, bland annat två beslut som rör frågor knutna till EKSG-fördraget, som det är lämpligt att påminna om för att bättre förstå deras funktion.

- Beslut 96/434/EG av den 20 mars 1996(25), i vilket kommissionen som statligt stöd kvalificerade vissa bestämmelser i lag nr 80/93(26) med ändringar av lag nr 95/1979 om tillämpningsföreskrifter för förfarandet för tvångsförvaltning av företag vars insolvens härrör från kravet att till staten, statliga organ eller företag där staten är majoritetsägare återbetala ett belopp på minst 51 % av det inbetalade bolagskapitalet, dock minst 50 miljarder italienska lire (26 miljoner euro), enligt de gemenskapsbeslut som antagits enligt artiklarna 87 och 88 i EG-fördraget. Åtgärden förklarades för oförenlig med den gemensamma marknaden. Italien meddelade genom en skrivelse av den 10 juni 1998 att dessa bestämmelser hade avskaffats.

- Beslut 96/515/EKSG av den 27 mars 1996(27), i vilket kommissionen som stöd enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget kvalificerade beviljandet av en garanti avsedd att täcka ett belopp på 26,5 miljarder italienska lire (14 miljoner euro) utan krav på inbetalning av någon avgift till förmån för Altiforni e Fernere di Servola (AFS), i enlighet med artikel 2 a (statlig garanti) i lag nr 95/1979. Kommissionen förklarade genom beslutet stödet för olagligt och oförenligt med den gemensamma kol- och stålmarknaden och begärde att den italienska staten skulle återkräva det.

- Beslut 97/754/EKSG av den 30 april 1997(28), i vilket kommissionen som stöd enligt artikel 4 c i EKSG-fördraget kvalificerade en rad åtgärder som vidtagits till förmån för företaget Ferdofin Siderurgica srl - särskilt uppskovet med betalningen av stora skulder till vissa offentliga organ - inom ramen för tillämpningen av lag nr 95/1979. Kommissionen förklarade genom beslutet att stödet var oförenligt med den gemensamma kol- och stålmarknaden och ålade de italienska myndigheterna att återkräva de stöd som utbetalats samt att upphöra att tillämpa bestämmelserna i lag nr 95/1979 avseende Ferdofin Siderurgica srl:s uteblivna betalningar av skulder till offentliga företag och organ.

(48) Först måste man, inom ramen för systemet med tvångsförvaltning av stora företag i kris, identifiera de åtgärder som inte har karaktären av allmän åtgärd och avgöra om dessa omfattas av artikel 87.1 i EG-fördraget.

(49) Faktum är att vissa aspekter av lag nr 95/1979 överensstämmer med konkursförfarandet och att lagen omfattar ett antal stödinslag(29), även om den är ett undantag från det konkursförfarande som vanligen tillämpas på företag. Lagen om tvångsförvaltning avspeglar den krissituation för stora industriföretag som uppstod i Italien och i Europa under 1970-talet. Dess huvudsyfte är att bibehålla sysselsättningsnivån genom en omstruktureringsplan som ger företag i svårigheter en möjlighet att överleva utan att omedelbart behöva läggas ned.

(50) I lag nr 95/1979 hänvisas ofta till den italienska konkurslagen(30) och där den innehåller tillämpningsföreskrifter som inte utgör undantag från konkurslagens mekanismer utgör dessa mekanismer och förfaranden allmänna åtgärder utan varje slag av selektiv karaktär. Lagen omfattar däremot särskilda tillämpningar som leder till beviljandet av vissa specifika fördelar och som tar offentliga medel i anspråk till förmån för identifierbara mottagare. I dessa fall utgör den en stödordning enligt artikel 87.1 i EG-fördraget.

(51) I domen i mål C-200/97 (se skäl 32), där domstolen prövat ett fall av tillämpning av lag nr 95/1979(31), görs en analys av lag nr 95/1979 i vilken de inslag som inte har karaktären av allmän åtgärd identifieras och med utgångspunkt från deras kännetecken kvalificeras de som statligt stöd.

(52) Innan dessa inslag granskas individuellt fastställer domstolen att lagen i fråga skall tillämpas selektivt till förmån för stora industriföretag i svårigheter som har en särskilt hög skuldsättning gentemot vissa kategorier av fordringsägare, till största delen av offentlig karaktär (punkt 38 i motiveringen).

(53) Det första av de identifierade inslagen utgörs av beslutet att sätta ett företag i svårigheter under tvångsförvaltning och att ge det tillstånd att fortsätta sin verksamhet. Domstolen har fastställt att industriministerns beslut i frågan - även om det kan antas att dessa beslut fattas med beaktande av fordringsägarnas intressen och, i synnerhet, av möjligheten att förstärka företagets tillgångar - också, såsom den italienska regeringen själv har medgett, är betingade av en önskan att med hänsyn till nationella industripolitiska överväganden trygga företagets ekonomiska verksamhet. Följaktligen kan den ordning som tillåter fortsatt verksamhet försätta de företag som lagstiftningen är tillämplig på i ett gynnsammare läge än andra företag, eftersom den ger dessa företag möjlighet att fortsätta den ekonomiska verksamheten under omständigheter där detta skulle vara uteslutet med tillämpning av vanliga konkursregler, som på ett mer avgörande sätt beaktar skyddet för fordringsägarnas intressen. Med hänsyn till den kategori av företag som omfattas av lagstiftningen i fråga och det utrymme för skönsmässig bedömning som ministern har är kravet på specifik karaktär uppfyllt. Domstolen understryker dessutom att tillståndet att fortsätta den ekonomiska verksamheten med hänsyn till att de fordringar som hör samman med denna kan innebära att en ytterligare börda läggs på de offentliga myndigheterna, om det faktiskt fastställs att staten eller offentliga organ finns bland de främsta fordringsägarna, eftersom företaget i svårigheter kan antas ha en betydande skuldbörda (skälen 39-41 i motiveringen).

(54) Domstolen har dessutom identifierat följande fördelar:

- Beviljandet av garanti enligt artikel 2a i lag nr 95/1979(32).

- Utvidgningen av förbudet mot och uppskovet med alla enskilda utsökningsåtgärder till att avse skatteskulder samt straffavgifter, räntor och skulduppräkningar vid försenad inbetalning av företagsskatt(33).

- Befrielsen från skyldighet att betala böter och straffavgifter vid underlåtenhet att betala sociala avgifter(34).

- Tillämpningen av en särskilt förmånlig skattesats vid överlåtelse av hela eller delar av företaget(35) (uppgående till 1 miljon italienska lire, medan den vanliga registerskatten uppgår till 3 procent av värdet på de tillgångar som överlåtits).

Domstolen understryker i sin dom att sådana förmåner också kan medföra en ytterligare börda för de offentliga myndigheterna och att en motsatt slutsats endast kan dras om det visades att tvångsförvaltningens och företagets fortsatta ekonomiska verksamhet faktiskt inte har medfört en ytterligare börda för staten, i förhållande till vad som skulle ha varit fallet om vanliga konkursregler hade tillämpats (punkterna 42 och 43 i motiveringen).

(55) På grundval av denna analys anser kommissionen vad beträffar det första inslaget(36), att domstolens resonemang (där den understryker att systemet för tillstånd till fortsatt ekonomisk verksamhet skulle kunna medföra en ytterligare börda för staten om det verkligen visats att staten eller offentliga organ finns bland företagets främsta fordringsägare) att det kan tolkas som att det fortfarande återstår att i detta fall pröva om offentliga medel har tagits i anspråk genom att en verklig börda har lagts på staten. I detta sammanhang noterar kommissionen att domstolen själv har konstaterat att dessa bördor faktiskt finns på grund av syftet med lag nr 95/1979, som tillämpas selektivt till förmån för stora industriföretag i svårigheter som har en särskilt hög skuldsättning gentemot vissa kategorier av fordringsägare, till största delen av offentlig karaktär.

(56) Det skall understrykas att de italienska myndigheterna i sina kommentarer inte invänder mot denna analys. De försöker hävda att analysen inte skulle gälla lagen utan dess konkreta tillämpning. En sådan inställning bortser från att man står inför en stödordning och följaktligen att analysen (vad beträffar kvalificeringen som statligt stöd och bedömningen, om nödvändigt, av dess förenlighet med den gemensamma marknaden) gäller ordningen i sig och särskilt dess mekanismer, utan att det är nödvändigt eller berättigat att analysera de enskilda fallen av tillämpning för att uttala sig om den.

(57) Vad beträffar de andra "fördelar" som domstolen identifierar anser kommissionen, vad beträffar "ianspråktagandet av statliga medel" att det står helt klart att den garanti som beviljas enligt artikel 2a i lag nr 95/1979 har karaktären av statligt stöd. De italienska myndigheterna har faktiskt genomgående betraktat denna fördel som ett statligt stöd(37). Vad beträffar de andra "fördelarna" upprepar kommissionen att dessa härrör från en stödordning som måste analyseras som sådan, utan att det är nödvändigt eller berättigat att analysera de enskilda fallen av tillämpning. I detta avseende utgår domstolen i sitt resonemang från antagandet att det finns en ytterligare börda för de offentliga myndigheterna. Detta antagande skulle bara kunna lämnas åt sidan om det hade visats att dessa fördelar inte medförde någon ytterligare börda för staten i förhållande till den som bestämmelserna i den allmänna konkurslagstiftningen medför. I sina kommentarer om de "fördelar" som följer av lag nr 95/1979 tillhandahåller de italienska myndigheterna inga uppgifter som visar detta. De bestrider inte denna börda i förhållande till uppskovet med enskilda utsökningsåtgärder och de nöjer sig med att slå fast att åtgärden inte drabbar statens rättigheter i dess egenskap av prioriterad fordringsägare så hårt som det verkar. De har dessutom inte framfört några invändningar i fråga om befrielsen från skyldigheten att betala böter och straffavgifter och begränsar sig till att understryka att befrielsen endast avser straffavgifter som förfallit till betalning fram till det datum då lagen från 1986 trädde i kraft. De har slutligen inte alls bestridit fördelen med registerskatt på överlåtelser.

(58) Sammanfattningsvis måste man efter denna analys dra slutsatsen att de många fördelar som följer av lag nr 95/1979 utgör en statlig stödordning enligt artikel 87.1 i EG-fördraget(38).

(59) När det väl konstaterats att det rör sig om ett statligt stöd måste man pröva om stödordningen kan omfattas av något av undantagen i artikel 87.2 och 87.3 till det allmänna förbudet i artikel 87.1.

(60) I artikel 87.2 anges vissa stödformer som är förenliga med fördraget. Med hänsyn till naturen hos och föremålet för stödordningen samt dess geografiska tillämpningsområde är det uppenbart att undantagen i punkterna a, b och c i artikeln inte är tillämpliga i detta fall.

(61) I artikel 87.3 anges de kategorier av stöd som kan anses som förenliga med den gemensamma marknaden. Förenligheten med fördraget skall bedömas med hänsyn till hela gemenskapens intressen och inte en enskild medlemsstats. För att säkra en god funktion hos den gemensamma marknaden och med hänsyn till principen i artikel 3 g i fördraget skall undantagen i artikel 87.3 tolkas restriktivt.

(62) Vad beträffar undantagen i artikel 87.3 b och d är det tydligt att stödordningen inte är avsedd att främja ett viktigt projekt av gemensamt europeiskt intresse eller att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi. Den är inte heller avsedd att främja kultur och bevara kulturarvet. Vad beträffar undantagen för regional utveckling i punkterna a och c är det tydligt att stödordningen tillämpas utan åtskillnad på alla italienska regioner.

(63) Vad beträffar undantaget i artikel 87.3 c (stöd för att underlätta utveckling av vissa näringsverksamheter) är det tydligt att stödordningen inte avser utvecklingen av en specifik ekonomisk sektor eller initiativ till förmån för små och medelstora företag, forskning, utveckling, miljöskydd, sysselsättningsskapande åtgärder eller utbildning på grundval av gemenskapens bestämmelser om statligt stöd till små och medelstora företag, forskning och utveckling, miljöskydd, och riktlinjerna om sysselsättningsstöd eller bestämmelserna om statligt stöd till utbildning.

(64) Stödordningen gäller tvångsförvaltning av stora företag i svårigheter. Kommissionen har fastställt sin politik för undsättnings- och omstruktureringsstöd och angivit villkoren för när dessa stöd kan anses bidra till utvecklingen av näringsverksamhet utan att inverka på handeln i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. De riktlinjer som gällde den 28 juli 1999, det vill säga när kommissionen fattade beslutet att inleda förfarandet enligt artikel 88.3 i fördraget tillät, vilket uttryckligen understryks i det beslutet, endast stödordningar för undsättning och omstrukturering som gäller små och medelstora företag. För stora företag fanns en skyldighet att individuellt anmäla alla stöd. Godkännandet av en stödordning var utesluten(39). Därför framhåller kommissionen i beslutet att inleda förfarandet sin uppfattning att stödordningen är oförenlig med den gemensamma marknaden. Även enligt de nya riktlinjerna är tillstånd till en stödordning utesluten för stora företag(40). Enligt de nya riktlinjerna, som är tillämpliga i detta fall, skall kommissionen dock undersöka förenligheten med den gemensamma marknaden hos alla undsättnings- och omstruktureringsstöd som beviljats utan tillstånd från kommissionen och alltså strider mot artikel 88.3 i fördraget på grundval av de riktlinjer som gällde när stödet beviljades(41).

(65) Första gången kommissionen sammanfattade sin praxis på området för stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter var i Åttonde rapporten om konkurrenspolitiken (punkt 228) från år 1978. Denna politik(42) gällde de stödordningar som genomförts av medlemsstaterna i syfte att bevilja vissa företag de krediter som de behöver och inte kan få på annat sätt under den tid det tar att utarbeta en plan för omstrukturering (undsättningsstöd) eller till dess att denna omstrukturering fått effekt (omstruktureringsstöd).

- Undsättningsstöd som enbart är avsett att garantera företagets verksamhet i väntan på en diagnos av dess problem och av vilka lösningar som behövs skall uppfylla följande villkor:

- Det skall bestå av likvida medel i form av lånegaranti eller återbetalningspliktiga lån med normal marknadsränta.

- Det skall begränsas till det belopp som är nödvändigt för att upprätthålla driften i företaget (till exempel för att täcka lönekostnader och löpande driftskostnader).

- Det skall endast betalas ut för den tid (vanligen sex månader) som krävs för att utarbeta en plan för nödvändiga och möjliga återhämtningsåtgärder.

- Det skall vara motiverat av allvarliga sociala problem och företagets fortsatta drift får inte ha några negativa verkningar för industrin i andra medlemsstater.

- Vad gäller omstruktureringsstöden krävde kommissionen att de utgör en del av en sammanhängande plan för omstrukturering/återhämtning som på lång sikt verkligen kan återställa produktionens konkurrenskraft. Stöden skulle ha en intensitet och omfattning som begränsades till det minimum som krävs för att garantera företagets ekonomiska jämvikt under övergångsperioden innan planen får effekt, vilket innebar en väl avgränsad varaktighet och tillräcklig degressivitet.

Kommissionen begärde att den skulle underrättas i förväg om de sektoriella program som fastställts för stödens tillämpning eller de konkreta och viktiga fallen för sådan tillämpning, vilket gällde både undsättningsstöd och omstruktureringsstöd.

(66) Med hänsyn till hur de olika inslagen i stödordningen lag nr 95/1979 ser ut, är det tydligt att de villkor som ovan redovisats inte har uppfyllts.

- Undsättningsstöd: den garanti som föreskrivs i artikel 2a tillämpas på skulder som upptagits i samband med företagets fortsatta drift och begränsas inte till en kreditgaranti. De andra åtgärderna kan inte på något sätt liknas vid återbetalningspliktiga krediter med normal marknadsränta. Ingen mekanism garanterar att de stöd som beviljas på grundval av ordningen är begränsade till det som är absolut nödvändigt för att fortsätta företagets drift. Ordningens tillämpningstid på ett visst företag är först två år och kan förlängas med ytterligare två år. Även om ordningen svarar mot kriteriet att de gynnar undsättningen av företagen av hänsyn till deras sociala betydelse finns det ingen mekanism som föreskriver eller garanterar att man skall beakta eventuell snedvridning som kan uppstå i andra medlemsstater.

- Omstruktureringsstöden: medan tillämpningen av de kriterier som gällde 1979 ålade mottagarna åtgärder för omstrukturering som till och med omfattade stängning av vissa industrianläggningar i vissa sektorer som kännetecknades av strukturell överkapacitet, är det uttalade syftet med ordningen att bevara företagets produktiva enheter i dess helhet. I förfarandet för tvångsförvaltning görs vid godkännandet av förvaltningsplanen (artikel 2 i lagen) ingen hänvisning till den finansiella omstrukturering som utgör ett strategiskt viktigt element vid omorganisering och rationalisering av industriverksamheter. Dessutom finns det inget element i ordningen eller någon uppgift från de italienska myndigheterna som gör det möjligt att dra slutsatsen att ordningen garanterar att mottagarnas lönsamhet återställs (till exempel garantier för täckning av amorteringskostnaderna och de finansiella kostnaderna eller en miniminivå av avkastning på investeringskapital), hindrar olämplig snedvridning av konkurrensen (till exempel genom avyttring av produktionskapacitet), eller garanterar att de fördelar som uppnås genom omstruktureringen står i proportion till det beviljade stödet (till exempel genom att undvika alltför långtgående minskningar av företagets ekonomiska förpliktelser).

(67) Det skall slutligen påpekas att de italienska myndigheterna inte har åberopat något av undantagen i artikel 87 i fördraget.

(68) Slutsatsen av denna analys måste bli att inget av undantagen i artikel 87 i fördraget gör det möjligt att betrakta stödordningen som förenlig med den gemensamma marknaden. Detta innebär att förbudet i artikel 87.1 är tillämpligt.

(69) De italienska myndigheterna har genom en skrivelse av den 24 juli 1998, registrerad den 28 juli 1998, översänt till kommissionen de första delarna av ett nytt förslag till reform eftersom parlamentet den 8 juli 1998 gett regeringen i uppdrag att upphäva den befintliga stödordningen och samtidigt anta en ny förordning om tvångsförvaltning. Lag nr 95/1979 upphävdes den 30 juni 1999.

VIII. OM FRÅGAN OM ÅTERVINNING AV STÖDET

(70) En konkurrens utan snedvridningar skall återställas i fall av olagligt stöd som inte är förenligt med den gemensamma marknaden. I artikel 14.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 fastslås att kommissionen vid "negativa beslut i fall av olagligt stöd (...) skall besluta att den berörda medlemsstaten skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att återkräva stödet från mottagaren". I samma bestämmelse preciseras dock att "kommissionen skall inte återkräva stödet om detta skulle stå i strid med en allmän princip i gemenskapsrätten".

(71) I detta fall anser kommissionen att den allmänna princip som skall tillämpas är principen om skydd av berättigade förväntningar. De berättigade förväntningarna hos den medlemsstat som betalar stödordningen och som detta beslut riktar sig till och, i kompletterande syfte och med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, hos de företag som lagen har tillämpats på skall bedömas.

(72) Kommissionen har vad beträffar de italienska myndigheterna faktiskt särskilt angett, framför allt genom skrivelsen av den 30 juli 1992 (se skäl 4), att åtgärderna skall behandlas som "befintligt stöd", vilket är en uppfattning som den ytterligare bekräftat genom att föreslå Italien lämpliga åtgärder i enlighet med artikel 88.1. Kommissionen har därför från och med delgivningen av denna officiella ståndpunkt från 1992 väckt berättigade förväntningar hos de italienska myndigheterna om att stödordningen av kommissionen skulle betraktas och behandlas som ett befintligt stöd från och med det datumet. Medan de italienska myndigheterna när stödordningen trädde i kraft inte kunde hysa några berättigade förväntningar om att den var laglig och förenlig med den gemensamma marknaden (de var fullt medvetna om att de inte anmält den i enlighet med artikel 88.3) hade de, från och med dagen för delgivning, grund för att betrakta de nya fallen av tillämpning som lagliga och förenliga. De berättigade förväntningar som väckts hos medlemsstaten innebär att kommissionen inte kan ålägga den att återkräva det stöd som beviljats enligt stödordningen efter det datum då beslutet av den 30 juli 1992 delgavs.

(73) Hos berörda parter, och särskilt hos de företag som mottagit stödet, har kommissionens beslut(43) att föreslå lämpliga åtgärder avseende ordningen i lag nr 95/1979 väckt berättigade förväntningar om att denna stödordning har karaktären av "befintligt stöd". Detta får två konsekvenser.

- Hos alla de som har mottagit stöd enligt ordningen efter det datum då beslutet offentliggjordes har berättigade förväntningar om att ordningen var förenlig och laglig väckts, vilket innebär att kommissionen inte kan ålägga medlemsstaten att återkräva de uppburna stöden.

- Hos alla de som har mottagit stöd enligt ordningen före det datum då beslutet offentliggjordes har berättigade förväntningar väckts om att avslutandet av de förfaranden som anges i fördraget avseende den stödordning enligt vilken de mottagit stöd inte skulle leda till återkrav. När det gäller "befintligt stöd" kan kommissionen enligt artikel 88.1 och 88.2 enbart föreslå den berörda medlemsstaten lämpliga åtgärder som krävs med hänsyn till den pågående utvecklingen eller den gemensamma marknadens funktion. Om medlemsstaten avvisar detta förslag, skall kommissionen inleda ett formellt förfarande, efter vilket den kan besluta om eventuella lämpliga åtgärder, men endast för framtiden. Dessa mottagare, hos vilka kommissionen fram till dess inte hade väckt några berättigade förväntning om att ordningen var laglig och förenlig, kunde med all rätt förvänta sig att kommissionens beslut om ordningen endast avsåg framtiden, det vill säga att tidigare tillämpning inte ifrågasattes. Mottagarna hade därför legitim anledning att ta i anspråk tillgångar som eventuellt avsatts för att återbetala de uppburna stöden. Dessa berättigade förväntningar innebär att kommissionen inte kan ålägga medlemsstaten att återkräva stöd från dessa mottagare.

IX. SLUTSATSER

(74) Kommissionen gör därför följande konstateranden:

a) Det är lämpligt att återkalla beslutet av den 13 december 1994, i vilket förslag till lämpliga åtgärder lämnades till Republiken Italien, samt beslutet av den 22 januari 1997 om inledande av det förfarande som anges i artikel 88.2 avseende lagen om tvångsförvaltning av stora företag i kris.

b) Genom lag nr 95/1979 om nödåtgärder för tvångsförvaltning av stora företag i kris infördes ett system för statligt stöd till förmån för företag som Italien olagligen har genomfört i strid med artikel 88.3 i fördraget.

c) På grundval av bedömningen i punkt b är stödet oförenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.1 i EG-fördraget, eftersom inget av undantagen i 2 och 3 i artikel 87 är tillämpliga.

d) Stödordningen i lag nr 95/1979 har slutligen upphävts genom regeringsförordning nr 270/1999.

e) Det saknas grund för att ålägga Italien att återkräva beviljat stöd från stödmottagarna.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Kommissionens beslut av den 13 december 1994 i vilket förslag till lämpliga åtgärder lämnades till Republiken Italien och av den 22 januari 1997 om inledande av det förfarande som avses i artikel 88.2 avseende lagen om tvångsförvaltning av stora företag i kris återkallas.

Artikel 2

Den stödordning som avses i lag nr 95/1979 om nödåtgärder för tvångsförvaltning av stora företag i kris och som Italien har genomfört till förmån för stora företag i kris är olaglig och oförenlig med den gemensamma marknaden.

Artikel 3

Detta beslut riktar sig till Republiken Italien.

Utfärdat i Bryssel den 16 maj 2000.

På kommissionens vägnar

Mario Monti

Ledamot av kommissionen

(1) EGT L 83, 27.3.1999, s. 1.

(2) Skrivelse till de italienska myndigheterna av den 12.8.1999 offentliggjord i EGT C 245, 28.8.1999, s. 27.

(3) EGT C 395, 31.12.1994, s. 4 och skrivelse från kommissionen nr SG(95) D/351, 13.1.1995.

(4) EGT C 368, 23.12.1994, s. 12.

(5) EGT C 192, 24.6.1997, s. 4.

(6) REG 1999, s. I-3735. Domen gällde en begäran om förhandsavgörande från Tribunale di Genova (Italien) enligt artikel 234 (f.d. artikel 177) i EG-fördraget.

(7) EGT C 245, 28.8.1999, s. 28.

(8) Artikel 1 i lag nr 95/1979.

(9) Offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 36, 6.2.1979.

(10) Offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 94, 4.4.1979.

(11) Särskilt genom följande rättsakter: lag nr 445 av den 13.8.1980, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 226, 19.8.1980; lag nr 119 av den 31.3.1982, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 90, 1.4.1982; lag nr 696 av den 19.12.1983, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 348, 21.12.1983; regeringsförordning nr 62 av den 9.4.1984, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 101, 11.4.1984, med ändring omvandlad till lag nr 212 av den 8.6.1984, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 158, 9.6.1984; regeringsförordning nr 835 av den 9.12.1986, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 286, 10.12.1986, med ändringar omvandlad till lag nr 19 av den 6.2.1987, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 32, 9.2.1987; regeringsförordning nr 336 av den 4.9.1987, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 207, 5.9.1987, med ändringar omvandlad till lag nr 452 av den 3.11.1987, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 258, 4.11.1987; regeringsförordning nr 17 av den 23.1.1993, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 19, 25.1.1993, med ändringar omvandlad till lag nr 89 av den 25.3.1993, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 71, 26.3.1993; regeringsförordning nr 532 av den 23.12.1993, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 300, 23.12.1993, med ändringar omvandlad till lag nr 11 av den 17.2.1994, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 42, 21.2.1994; lag nr 128 av den 24.4.1998, offentliggjord i det ordinarie supplementet (Supplemento Ordinario) 88 till Italiens officiella tidning GURI 104, 7.5.1998.

(12) Gränsen för skuldsättningens storlek uppdateras årligen den 30 april, senast den 30 april 1999 genom förordning från industriministern, offentliggjord i Italiens officiella tidning GURI 108, 11.5.1999.

(13) Detta beslut motsvarar det som inleder förfarandet för tvångslikvidation. Beslutet om inledande av förfarandet för tvångsförvaltning kvalificeras i rättsvetenskapen som "nödvändig rättsakt".

(14) Det framgår av dessa formuleringar att lagen är starkt påverkad av den interventionistiska anda som kännetecknade den tidsperiod då den antogs.

(15) Det är kännetecknande att det i artikel 2.2 i lag nr 95/1979 uttryckligen föreskrivs att "produktionsenheterna så långt möjligt skall bevaras intakta, inklusive de som skall överlåtas".

(16) REG 1998, s. I-7907.

(17) De andra två kategorierna omfattar stöd som fanns före EG-fördraget (eller före medlemsstatens anslutning till gemenskapen) och de som förklarats för förenliga genom beslut från kommissionen och som lagligen genomförts.

(18) Italiens officiella tidning GURI, 9.8.1999.

(19) Artikel 90 i den italienska konkurslagen.

(20) Se särskilt definitionen av företag i svårigheter i punkterna 5 c och 6 i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter (EGT C 288, 9.10.1999, s. 2).

(21) För en fullständig förteckning över ändringarna av lag nr 95/1979, se fotnot 12.

(22) Faktum kvarstår dock att skatten på överlåtelse av egendom i allmänhet motsvarar 3 % av företagets värde.

(23) Företagen Ecotrade SpA och Cordifin SpA.

(24) Se fotnot 7.

(25) EGT L 180, 19.7.1996, s. 31. Det rör sig om ärende C-59/94 (ex NN 125/94). Enligt de italienska myndigheterna har lag nr 80/93 tillämpats i ett enda fall, nämligen företaget Nuova Cartiera di Arbatax.

(26) Artikel 1 i regeringsförordning nr 17 av den 23.1.1993, omvandlad till lag nr 80 av den 25.3.1993, se fotnot 11.

(27) EGT L 216, 27.8.1996, s. 11.

(28) EGT L 306, 11.11.1997, s. 25.

(29) Se fotnot 16.

(30) Kunglig förordning nr 267 av den 16 mars 1942 (konkurslagen). I artikel 1 i lag nr 95/1979 hänvisas till artiklarna 5, 6, 195 ff och 237 i konkurslagen. I artikel 2 hänvisas till artiklarna 35 och 212 i samma lag och i artikel 3 hänvisas till artiklarna 67, 198 och 206 etc.

(31) I sin dom i mål C-295/97 (se fotnot 6) har domstolen ex officio prövat frågan om en ordning som den som inrättas genom lag nr 95/1979 och som utgör ett undantag från allmänna konkursregler skall kvalificeras som statligt stöd enligt artikel 92 i EG-fördraget (nu artikel 87). Vid det tillfället bekräftade domstolen resonemanget i domen i mål C-200/97.

(32) De italienska myndigheterna, som genomgående betraktat garantin som det enda inslaget av statligt stöd i ordningen och i mars 1995 slutligen accepterade att anmäla alla fall där garantier beviljas, har senare infört en avgift.

(33) Artikel 4 i lag nr 544/1981 om ändring av lag nr 95/1979.

(34) Artikel 3.2 i regeringsförordning nr 835/1986, omvandlad till lag nr 19/1987 av den 6 februari 1987, ytterligare ändring av lag nr 95/1979 (Italiens officiella tidning GURI 32, 9.2.1987).

(35) Artikel 5a i lag nr 95/1979.

(36) Tillstånd att fortsätta den ekonomiska verksamheten under omständigheter där en sådan hypotes vore utesluten inom ramen för tillämpningen av allmän konkurslagstiftning.

(37) Och de har senare infört en avgift för denna garanti innan de i mars 1995 accepterade att underrätta kommissionen om alla enskilda fall där garantin beviljas.

(38) Regeln om försumbara stöd (EGT C 68, 6.3.1996, s. 9) är helt uppenbart inte tillämplig i det här fallet.

(39) Se fotnot 4, punkterna 4.1 och 4.2.

(40) Se fotnot 20, punkt 4.1.

(41) Se fotnot 20, punkt 7.5.

(42) Vars krav har upprepats och förstärkts genom senare riktlinjer från år 1994 och 1999.

(43) Se fotnot 3.