32000D0394

Kommissionens Beslut

av den 25 november 1999

om stöd till företagen i Venedig och Chioggia enligt lag nr 30/1997 och lag nr 206/1995 avseende slopade eller minskade sociala avgifter

[delgivet med nr K(1999) 4268]

(Endast den italienska texten är giltig)

(Text av betydelse för EES)

(2000/394/EG)

EUROPEISKA GEMENSKAPERNAS KOMMISSION HAR FATTAT DETTA BESLUT

med beaktande av Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, särskilt artikel 88.2 första stycket i detta,

med beaktande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget(1), särskilt artikel 14 i denna,

efter att i enlighet med nämnda artiklar ha gett berörda parter tillfälle att yttra sig(2) och med beaktande av dessa synpunkter, och

av följande skäl:

I

FÖRFARANDE

(1) Genom en skrivelse av den 10 juni 1997 informerade de italienska myndigheterna kommissionen om bestämmelserna om nedsättning av sociala avgifter enligt artikel 27 i lagdekret nr 669 av den 31 december 1996, ändrad genom lag nr 30 av den 28 februari 1997. Uppgifterna meddelades i enlighet med artikel 5 i kommissionens beslut 95/455/EG(3) om bestämmelser om nedsättning av de sociala avgifter som belastar företagen i Mezzogiorno (Syditalien). I den artikeln föreskrivs att de italienska myndigheterna skall överlämna till kommissionen bestämmelser som har antagits för att gradvis avveckla systemet med nedsatta sociala avgifter för företagen i regionerna Sicilien, Kalabrien, Sardinien, Basilicata, Apulien, Molise och Abruzzerna.

(2) Vid en granskning av de översända bestämmelserna framgår att de inte bara innebär att en avvecklingsplan inrättas, utan att de också utvidgar tillämpningsområdet för nedsättningen av de sociala avgifterna till att omfatta städerna Venedig och Chioggia. Kommissionen begärde kompletterande upplysningar i en skrivelse av den 1 juli 1997. Då sar uteblev skickades en påminnelse i en skrivelse av den 28 augusti 1997.

(3) Eftersom de italienska myndigheterna inte lämnade några klargöranden, underrättade kommissionen genom en skrivelse av den 17 december 1997 Italien om sitt beslut att inleda förfarandet enligt artikel 93.2 (numera artikel 88.2) i EG-fördraget med avseende på stödet enligt artikel 27 i lag nr 30/1997 och artikel 5 bis i lagdekret nr 96 av den 29 mars 1995, ändrad genom lag nr 206/1995, som artikel 27 hänvisar till. Genom bestämmelserna utökas tillämpningsområdet för nedsättningen av de sociala avgifterna till förmån för Syditalien till att även omfatta kommunerna Venedig och Chioggia.

(4) Inom ramen för förfarandet har en berörd part, kommittén "Venezia Vuole Vivere" (ung. Venedig vill leva, nedan kallad kommittén) lämnat sina synpunkter i en skrivelse av den 17 mars 1998. Kommittén har lämnat en rapport, tillsammans med en undersökning som genomförts av COSES (Consorzio per la ricerca e la formazione - konsortiet för forskning och utbildning) om de svårigheter som företag som är verksamma i lagunen stöter på, jämfört med företag på fastlandet.

(5) Dessa synpunkter har översänts till Italien.

(6) De italienska myndigheterna skickade sina kommentarer i en skrivelse av den 23 januari 1999. Kommentarerna innehåller följande:

a) Tabeller från det nationella socialförsäkringsinstitutet (Istituto Nazionale Previdenza Sociale, nedan kallat INPS) med de typer av avgiftsnedsättning som har beviljats, antalet företag som mottar stöd och företagens storlek, antalet berörda arbetstagare samt belopp fördelade per sektor och år.

b) Myndigheternas ståndpunkt avseende åtgärdernas beskaffenhet och förenligheten för de stöd som förfarandet omfattar.

c) Myndigheternas ståndpunkt avseende återbetalning av stöd som eventuellt bedöms som oförenligt.

(7) En skrivelse med synpunkter har även skickats av Venedigs kommun. I sina synpunkter påpekar kommunen bland annat att även kommunala företag omfattas av åtgärderna. Kommunen betonar att det rör sig om företag som fått i uppdrag att utföra offentliga tjänster av allmänt intresse. Av detta skäl åberopar kommunen att undantaget i artikel 90.2 i fördraget (numera artikel 86.2) skall tillämpas på de slopade sociala avgifterna för kommunala företag i Venedig och Chioggia. Kommissionen har översänt dessa synpunkter till Italien.

(8) Genom en skrivelse av den 10 juni 1999 underrättade de italienska myndigheterna kommissionen om att de helt instämmer i de synpunkter som Venedigs kommun översänt, det vill säga att undantaget i artikel 86.2 skall tillämpas på åtgärderna rörande befrielse från sociala avgifter för kommunala företag i Venedig och Chioggia.

(9) Eftersom Italien inte skickade de uppgifter som krävdes för att kommissionen skulle kunna bedöma om åtgärderna till förmån för de kommunala företagen i Venedig och Chioggia kunde omfattas av undantaget i artikel 86.2 i fördraget, förelade kommissionen i ett beslut av den 23 juni 1999 Italien att översända alla handlingar, upplysningar och uppgifter som är nödvändiga för bedömningen av om de aktuella åtgärderna till förmån för de kommunala företagen i Venedig och Chioggia är förenliga med den gemensamma marknaden.

(10) Genom en skrivelse av den 27 juli 1999 svarade de italienska myndigheterna på kommissionens föreläggande att inkomma med uppgifter.

(11) Ett möte med de italienska myndigheterna anordnades i Bryssel den 12 oktober 1999.

(12) Ingen annan medlemsstat eller berörd part har lämnat några synpunkter.

II

BESKRIVNING

(13) De aktuella stödåtgärderna enligt artikel 5 bis i lag nr 206/1995 och enligt artikel 27 i lag nr 30/1997 omfattar följande åtgärder:

a) Nedsättning av de sociala avgifterna enligt artikel 1 i arbetsmarknadsministerns dekret av den 5 augusti 1994 (som låg till grund för beslut 95/455/EG) för företag i Venedig och Chioggia.

b) Befrielse från sociala avgifter enligt artikel 2 i ministerdekretet av den 5 augusti 1994 för nya arbetstillfällen som skapas i företag i Venedig och Chioggia.

Uppgifterna från INPS kan sammanfattas i följande tabell:

Perioden 1995 - 1997 - årsgenomsnitt

>Plats för tabell>

(14) De italienska myndigheterna har även meddelat att systemet upphörde den 1 december 1997.

(15) När det gäller befrielse från sociala avgifter för nyinrättade arbetstillfällen visar INPS att avgiftsbefrielsen har beviljats under en ettårsperiod för nya arbetstillfällen som skapats i företaget i förhållande till en referenstidpunkt (den 30 november som inföll före perioden med avgiftsbefrielse). Företaget skall inte ha sagt upp någon personal och de arbetstagare som anställts skall ha varit arbetslösa. Det genomsnittliga stödet per år och arbetstagare uppgår enligt de italienska myndigheterna till 300 euro.

(16) När kommissionen inledde förfarandet enligt artikel 88.2 i fördraget, påpekade den att nedsättningen av de sociala avgifterna för befintliga arbetstillfällen skulle kunna utgöra ett driftsstöd. Driftsstöd kan godkännas, på vissa villkor, endast i områden som kan komma i fråga för stöd enligt artikel 87.3 a i fördraget. Städerna Chioggia och Venedig kan inte komma i fråga för detta undantag, eftersom de inte ligger i en NUTS II-region med en BNI per invånare som är lägre än 75 % av gemenskapens genomsnitt(4). När det gäller befrielse från sociala avgifter för nya arbetstillfällen påpekade kommissionen att den inte kunde avgöra om stödet stod i proportion till det eftersträvade syftet, eftersom det gäller en total avgiftsbefrielse, och den italienska regeringen vid den tidpunkten inte hade översänt något ytterligare underlag för bedömningen. Därtill kommer att staden Chioggia visserligen är berättigad till regionalstöd enligt artikel 87.3 c, men att däremot endast delar av staden Venedig omfattas av detta undantag. Kommissionen ställde sig tvivlande till om åtgärderna var förenliga med den gemensamma marknaden. Stödet till de delar av Venedig som inte är berättigade till regionalstöd föreföll inte vara begränsat till små och medelstora företag eller avsett att stimulera rekryteringen av vissa kategorier av arbetstagare med svårigheter att anpassa eller återanpassa sig till arbetsmarknaden, så som krävs enligt gemenskapens riktlinjer för sysselsättningsstöd.

III

SYNPUNKTER OCH KOMMENTARER

A. Avgiftsnedsättningarnas karaktär av stöd

De italienska myndigheternas kommentarer

(17) De italienska myndigheterna betonar dels att avgiftsnedsättningarna syftar till att dämpa effekten av de merkostnader som belastar företag som är verksamma på öarna i lagunen, dels att samtliga arbetstagare i företag etablerade på Venedigs öar beviljas denna avgiftsnedsättning. De merkostnader som belastar företagen är följande:

a) Höga lokaliseringskostnader eftersom fastighetspriser och lokalhyror samt kostnader för skötsel och underhåll av fastigheter är dyrare.

b) Höga kostnader för transport av lager och varor, som måste lastas om i omgångar.

c) Höga kostnader för varor och tjänster, på grund av att verksamheten bedrivs i en stad, och dessutom en stad med turistisk prägel.

d) Extra kostnader på grund av att särskilda föreskrifter gäller för byggnadsminnes- och landskapsvård samt för säkerhet.

e) Kostnader orsakade av ogynnsamma väderförhållanden (fenomenet acqua alta (högt vattenstånd), dimma och tidvatten).

f) Olägenheter på grund av att befolkningen minskar och åldras, vilket begränsar verksamheten i närområdet.

(18) Nedsättningen av de sociala avgifterna skall inte anses utgöra stöd, eftersom den inte stärker de stödmottagande företagens ställning. Åtgärderna uppges endast utgöra en form av kompensation för de särskilda kostnader som belastar företagen i lagunen.

(19) De italienska myndigheterna hänvisar till uppgifterna i rapporten från COSES för att påvisa att de merkostnader som belastar företagen i Venedig med god marginal överstiger de fördelar som följer med nedsättningen av de sociala avgifterna(5).

(20) Företag som är verksamma i lagunen får därmed inte några kostnadsmässiga fördelar, jämfört med övriga företags normala kostnadsläge. Den statliga interventionen leder tvärtom till att konkurrensvillkoren mellan företagen till viss del återställs. Stödet inverkar inte på konkurrensen, utan återställer den rentav - åtminstone delvis - genom att de stödmottagande företagen ges möjlighet att konkurrera på lika villkor.

(21) Utan åtgärderna skulle staden lämnas åt sitt öde och utarmas, vilket framgår av trenden att företagen flyttar till fastlandet.

Kommitténs synpunkter

(22) Kommittén upprepar ovan redovisade synpunkter och understryker att någon faktisk eller möjlig konkurrenssnedvridning inte föreligger, eftersom nedsättningen av de kostnader som belastar de i lagunen verksamma företagen har karaktären av kompensation. Merkostnaderna är mycket lika dem som presenterats av de italienska myndigheterna(6). Syftet med åtgärderna uppges vara att åstadkomma verklig konkurrens mellan företagen, vilket ligger i linje med målen i fördraget. Konkurrensen har därför inte hämmats och åtgärderna omfattas inte av stödbegreppet i artikel 87.1 i fördraget.

(23) Kommittén betonar även det nära och oupplösliga sambandet mellan nedsättningarna och de merkostnader som belastar företag verksamma i Venedig. Åtgärderna uppges inte enbart syfta till sysselsättning, utan ha samband med regionens utveckling. På grund av att åtgärderna enbart har karaktären av kompensation(7)

drar kommittén slutsatsen att avgiftsnedsättningarna inte kan anses utgöra stöd i den mening som avses i artikel 87 i fördraget.

Synpunkter från Venedigs kommun

(24) Venedigs kommun påpekar att avgiftsnedsättningarnas karaktär av stöd även är avhängig av deras inverkan på handeln mellan medlemsstaterna och deras eventuella snedvridning av konkurrensen.

(25) Kommunen meddelar att staden Venedig har ansökt om att ingå i strukturfondernas mål 2-områden under nästa programplaneringsperiod. Om stödet förklaras oförenligt och återkrävs, skulle det omintetgöra de fördelar som strukturfonderna och sammanhållningspolitiken har medfört. Det saknar betydelse att staden för närvarande inte är berättigad till stöd enligt mål 2, med tanke på att stadens faktiska situation inte skiljer sig från den situation som kommer att råda den 1 januari 2000, då den nya programplaneringsperioden för strukturfonderna inleds.

(26) Kommunen hävdar att en granskning av fördragets bestämmelser om sammanhållning och konkurrens visar att reglerna om sammanhållning står för en princip som är överordnad konkurrensreglerna och har en högre normativ rang. Härav följer att konkurrensreglerna, och särskilt reglerna om statligt stöd, syftar till att åstadkommen den "likvärdig" och inte en "fri konkurrens". Likvärdig konkurrens kan endast uppnås genom att återupprätta den fria konkurrensens villkor.

B. Stödets förenlighet

De italienska myndigheternas synpunkter

(27) Om de kritiserade åtgärderna skulle anses utgöra stöd, begär de italienska myndigheterna att åtgärderna skall omfattas av de undantag som anges i artikel 92.3 a och c (numera artikel 87.3) i fördraget, mot bakgrund av åtgärdernas regionalpolitiska syfte och ringa inverkan på konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna. Det regionala undantaget motiveras av skäl som sammanhänger med ekonomisk sammanhållning, för att företagen skall kunna uppnå gemenskapsmål som marknadskrafterna inte medger dem att uppnå inom en rimlig tidsrymd. De italienska myndigheterna åberopar sig för övrigt på rättspraxis från Europeiska gemenskapernas domstol(8) och kräver att kommissionen bevisar att åtgärderna har påverkat konkurrensen.

(28) De italienska myndigheterna påpekar att de aktuella åtgärderna förhindrar att staden Venedig avfolkas, att stadens industriverksamhet utarmas och att Venedig förvandlas till en "museistad" utan livskraft och utvecklingspotential.

(29) De italienska myndigheterna anser att gemenskapens olika riktlinjer inte är avpassade för att bedöma avgiftsnedsättningarna. Kommissionen bör därför undvika en alltför stelbent tolkning av reglerna, vilket skulle avvika från andan i de undantag som anges i fördraget.

(30) I detta sammanhang erinrar de italienska myndigheterna om att kommissionen i sina rambestämmelser för statligt stöd till företag i missgynnade storstadsområden(9)

själv anger att bestämmelserna om regionalstöd inte är anpassade till de särskilda behov som finns i mer snävt avgränsade geografiska områden. Kommissionen bör därför hålla i minnet det regionalpolitiska syftet med detta stöd. Enligt den italienska regeringen består det i att undvika att stadskvarter avfolkas och utarmas när företag flyttar ut på grund av det högre kostnadsläget i området.

(31) Liknande överväganden uppges ligga bakom ändringen(10) av metoden för tillämpning av artikel 87.3 c på regionalstöd till de nordiska områdena.

(32) Undantagen i artikel 87.3 a och c kan tillämpas på åtgärderna av följande skäl:

a) Avgiftsnedsättningen bidrar till den långsiktiga utvecklingen av öregionen Venedig.

b) Det finns ett gemenskapsintresse av att Venedig blir föremål för dessa åtgärder. Det finns ett nära samband mellan värnandet om Venedigs ekonomi och bevarandet av Venedig som en stad av universellt intresse, vilket Unesco har påpekat.

c) Åtgärderna har ingen inverkan på handeln mellan medlemsstaterna, av två skäl. För det första är det fråga om åtgärder för att kompensera företagen i Venedig för extra kostnader. För det andra har stadens näringsliv lokal prägel.

(33) Det specifika, för att inte säga unika, med Venedig borde därför göra det möjligt för kommissionen att inte inta en stelbent hållning när den bedömer de kritiserade åtgärderna. Att de berörda områdena ligger i en öregion bör - mot bakgrund av förklaring nr 30 om öregioner, som bifogats Amsterdamfördragets slutakt - utgöra ett stöd för denna hållning.

Kommitténs synpunkter

(34) Om åtgärderna skulle anses utgöra stöd enligt artikel 87 i fördraget, anser kommittén att kommissionen bör tillämpa undantagen i artikel 87.3 a och c, med tanke på stödets regionalpolitiska karaktär, dess ringa inverkan på handeln mellan medlemsstaterna och med tanke på att det bidrar till att bevara det historiska och konstnärliga kulturaret i Venedig.

(35) Kommittén framhåller att delar av den region som berörs av avgiftsnedsättningen omfattas av undantaget i artikel 87.3 c.

(36) De argument som de italienska myndigheterna redan har redovisat upprepas av kommittén, för att förmå kommissionen att använda mer flexibla bedömningskriterier för avgiftsnedsättningarna.

(37) I detta syfte erinrar kommittén om de särskilda behov som ligger till grund för riktlinjerna för stöd till missgynnade storstadsområden. Kommissionen uppges nyligen ha intagit en sådan mindre stelbent hållning i fråga om norra delen av provinsen Madrid, som tilläts omfattas av undantaget i artikel 87.3 c, trots att området ligger i en NUTS III-region som inte uppfyller villkoren för stöd.

(38) Dessutom uppges problem liknande dem i Venedig ha lett till att kommissionen infört en ändring av reglerna för tillämpning av undantaget i artikel 87.3 c till att omfatta perifera och glesbefolkade områden i norra Europa. Öregioner bör behandlas särskilt positivt i linje med förklaring nr 30 som bifogats Amsterdamfördragets slutakt.

(39) Vidare uppges stödet tillfredsställa proportionalitetskriteriet, eftersom det är den enda möjligheten att minska företagens flykt till fastlandet.

(40) Det beviljade stödet uppges inte påverka handeln mellan medlemsstaterna i en omfattning som strider mot det gemensamma intresset. Merparten av stödmottagarna är små eller medelstora företag som har fått stöd som understiger tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse. Dessutom rör det sig om företag som huvudsakligen bedriver lokal verksamhet. Svårigheterna som följer av läget på öarna gör företagen föga konkurrenskraftiga externt, samtidigt som de är utsatta för konkurrens utifrån. Företagens exportvaror har anknytning till traditionell produktion, exempelvis glas.

(41) Av alla ovan angivna skäl anser kommittén att stödet bör omfattas av undantaget i artikel 87.3 c och därmed anses som förenligt. Kommittén åberopar undantaget i artikel 87.3 a och påpekar att det är nödvändigt att verka för en ekonomisk förnyelse av staden och dess näringsliv för att Venedig skall kunna bevaras som ett av Unesco klassat monument. Utan sin ekonomiska och sociala infrastruktur skulle staden reduceras till ett museum. Kommittén begär i andra hand att kommissionen föreslår rådet att stödet godkänns genom särskilt beslut enigt artikel 87.3 e, med hänsyn till situationens unika och akuta karaktär.

Synpunkter från Venedigs kommun

(42) Kommunen upprepar till stor del de ovan redovisade argumenten och begär att de regionala undantagen i artikel 87.3 a och c skall tillämpas. Kommunen har hos regeringen ansökt om att Venedig skall tas upp bland de områden som är berättigade till stöd enligt undantaget i artikel 87.3 c i fördraget. Utan dessa åtgärder för att återställa den ekonomiska balansen i de stödmottagande företagen skulle merkostnaderna och svårigheterna att bedriva verksamhet i lagunen döma företagen till utarmning och nedläggning. Marknadskrafternas fria spel skulle hindra att ett av syftena med undantagen, nämligen regional utveckling, uppnås.

C. De kommunala företagen

(43) Venedigs kommun påpekar att vissa kommunala företag har fått avgiftsnedsättningar. Kommunen betonar att det är fråga om företag som fått i uppdrag att utföra offentliga tjänster av allmänt intresse. Vidare hävdar man att åtgärderna, enligt praxis från Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt(11), kan omfattas av undantaget i artikel 86.2.

(44) De italienska myndigheterna anger att de helt instämmer i de synpunkter som Venedigs kommun översänt, det vill säga att undantaget i artikel 86.2 skall tillämpas på de avgiftsnedsättningarna för kommunala företag i Venedig och Chioggia.

D. Regeln om stöd av mindre betydelse

(45) De italienska myndigheterna och Venedigs kommun påpekar att merparten av de aktuella åtgärderna har beviljats små eller medelstora företag, och till belopp som ligger avsevärt under tröskelvärdet för stöd av mindre betydelse(12).

E. Eventuella krav på återbetalning

(46) De italienska myndigheterna hänvisar till en rad beslut från kommissionen och domar från domstolen som visar att återbetalning av stöd inte är obligatorisk. Myndigheterna hänvisar också till punkt 15 i beslut 95/455/EG, där kommissionen enligt uppgift uttalade den allmänna principen att man i mycket speciella och sällsynta fall med begränsade konsekvenser för konkurrensen kan avstå från att återkräva stöd i utbyte mot att stödet avskaffas.

(47) De italienska myndigheterna anger tre beslut där kommissionen av särskilda och specifika skäl har avstått från att återkräva stödet. I detta sammanhang anför de följande skäl till att inte återkräva stödet:

a) Företagen ligger i en öregion.

b) Verksamheten bedrivs lokalt.

c) Ingen berörd tredje part har ingripit i förfarandet.

d) Stödordningen upphävdes från och med den 30 september 1997.

IV

BEDÖMNING

(48) De granskade åtgärderna föreskrivs i en lagbestämmelse som är tillämplig på samtliga företag i de berörda områdena. Därmed ingår åtgärderna i en stödordning. Åtgärderna kan därför - och för detta finns stöd i domstolens praxis(13) - inte anses som enskilda stödåtgärder, vilket kommittén gjort gällande.

Åtgärdernas karaktär av stöd

(49) Kommissionen anser att de åtgärder som anges i den berörda ordningen utgör statligt stöd enligt artikel 87.1 i fördraget. För det första medför åtgärderna förlorade intäkter för socialförsäkringsinstitutet (INPS), vilket är att jämställa med användning av offentliga medel. För det andra är åtgärderna selektivt riktade till företag i lagunen. Företagen är befriade från kostnader som i normala fall skulle belasta deras budget. Dessa företag befinner sig i en mer gynnsam situation jämfört med konkurrentföretag som får bära samtliga utgifter. För det tredje snedvrids konkurrensen och handeln mellan medlemsstaterna eftersom samtliga företag i området beviljas en nedsättning av de sociala avgifterna, däribland företag som bedriver näringsverksamhet som är föremål för handel mellan medlemsstaterna. Detta gäller i synnerhet som en del av de stödmottagande företagen, enligt de italienska myndigheterna, är verksamma inom branscher där handelsutbytet är intensivt, till exempel tillverkningsindustrin och tjänstesektorn.

(50) Även om merparten av stödmottagarna är små och medelstora företag, och därmed potentiellt mindre aktiva på bortamarknaden, snedvrider dessa åtgärder konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna. Orsaken är inte enbart att de exporterar en del av sin produktion till andra medlemsstater, utan även att företag etablerade i andra medlemsstater får försämrade möjligheter att exportera sin produkter(14).

(51) Vad beträffar de italienska myndigheternas och övriga parters argument rörande åtgärdernas karaktär av kompensation för merkostnader som företag i lagunen har, har kommissionen följande uppfattning.

(52) Att en åtgärd har karaktären av kompensation utesluter inte att den utgör ett stöd enligt artikel 87.1 i fördraget. I artikel 87.2 b sägs att "stöd för att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser [...]" är förenligt med den gemensamma marknaden. Härav följer att begreppet stöd inte sammanhänger med om en åtgärd har karaktären av kompensation eller ej. Denna karaktär får däremot i vissa fall beaktas vid bedömningen av huruvida ett stöd är förenligt.

(53) Man måste även beakta att fördraget inte syftar till att upprätthålla en teoretisk situation där fullständig likhet råder mellan företagen. Företagen verkar ju i en reell miljö och inte på en perfekt marknad med helt identiska villkor för alla.

(54) Dessutom har de merkostnader som Venedigs företag ådrar sig inte beräknats i förhållande till genomsnittskostnaderna för företag i gemenskapen, utan ställts mot de kostnader som samma företag skulle ha sparat in om de etablerat sig på fastlandet. Jämförelsen omfattar därför inte en typsituation, utan en för samma företag mer gynnsam situation.

(55) Den italienska regeringen hänvisar till ett beslut, där kommissionen funnit att vissa stöd till textilsektorn har "neutral" karaktär. Detta beslut grundar sig emellertid på en granskning av de genomsnittliga kostnaderna inom sektorn och utesluter inte att de granskade åtgärderna har karaktären av stöd.

(56) Kommissionen vill mer allmänt understryka, att det i artikel 87 inte tas någon hänsyn till orsaken eller syftena med de aktuella åtgärderna, som en medlemsstat vidtar, utan de definieras i förhållande till sina verkningar(15).

(57) De italienska myndigheternas argument att åtgärderna är neutrala, eftersom de stödmottagande företagen inte exporterar sin produktion, kan inte godtas. Handeln mellan medlemsstaterna påverkas negativt redan när företag i övriga medlemsstater får minskade möjligheter att exportera till en medlemsstat(16).

(58) Venedigs kommun kräver att kommissionen skall visa att handeln mellan medlemsstaterna påverkas av de berörda åtgärderna. Kommissionen konstaterar att stödordningen är av den arten att den kan gynna företag som deltar i handeln mellan medlemsstaterna(17).

Eftersom det dessutom rör sig om en stödordning och inte en enskild stödåtgärd, räcker detta för att konstatera att gemenskapshandeln påverkas. Eftersom det rör sig om en stödordning som inte har anmälts, måste inte kommissionens beslut i vilket det konstateras att detta stöd är oförenligt med den gemensamma marknaden grundas på att stödets faktiska verkan på konkurrensen eller på handeln mellan medlemsstaterna har styrkts. I annat fall skulle medlemsstater som utbetalar stöd utan att beakta anmälningsskyldigheten gynnas framför dem som anmäler planerade stöd(18).

(59) Vad gäller påståendet att sammanhållningsreglerna har en överordnad ställning i förhållande till reglerna om statligt stöd, anser kommissionen att detta saknar all grund. I artikel 2 (f.d. artikel B) första strecksatsen i Fördraget om Europeiska unionen anges sammanhållningen som ett mål för unionen. I femte strecksatsen i samma artikel anges ett annat mål, nämligen att upprätthålla och bygga ut gemenskapens regelverk. I artikel 2 i EG-fördraget föreskrivs bland annat att gemenskapen skall ha till uppgift att främja en harmonisk, väl avvägd utveckling av näringslivet (hit kan konkurrensreglerna hänföras) samt ekonomisk och social sammanhållning. Om man ser till åtgärderna som räknas upp i artikel 3 i EG-fördraget för att uppnå de mål som anges i artikel 2, står konkurrenspolitiken upptagen under punkt g och stärkandet av den ekonomiska och sociala sammanhållningen under punkt j. Fördragens bestämmelser utgör därför inte något stöd för tanken att sammanhållningspolitiken har en överordnad ställning

Om man slutligen ser till sekundärrätten, finns en tydlig föreskrift om förhållandet mellan sammanhållningsregler och konkurrensregler i artikel 7 i rådets förordning (EEG) nr 2052/88(19), vilket återigen motsäger påståendet att sammanhållningspolitiken är överordnad.

Är åtgärderna i stödordningen förenliga med den gemensamma marknaden?

(60) Efter att ha fastställt att de granskade åtgärderna utgör stöd enligt artikel 87.1 i fördraget, skall kommissionen undersöka om de är eller kan anses förenliga med den gemensamma marknaden enligt artikel 87.2 eller 87.3.

(61) När det gäller stöd i form av total avgiftsbefrielse för nya arbetstillfällen, såsom föreskrivs i artikel 2 i ministerdekretet av den 5 augusti 1994, anser kommissionen att gemenskapens riktlinjer för sysselsättningsstöd(20) (nedan kallade sysselsättningsriktlinjerna) ger utrymme för en positiv bedömning av bland annat stödåtgärder avsedda att skapa nettoarbetstillfällen. Förutsättningen är, att stödet ges till små och medelstora företag eller till företag i områden som är berättigade till regionalstöd. I sysselsättningsriktlinjerna framhålls att särskild uppmärksamhet bör ägnas det faktum att stödet skall stå i proportion till det eftersträvade målet. Utifrån de uppgifter som lämnats av INPS kan kommissionen dra slutsatsen att åtgärden är avsedd att skapa nettoarbetstillfällen i enlighet med sysselsättningsriktlinjerna, och i enlighet med kommissionens godkännande i beslut 95/455/EG. Beloppet på cirka 300 euro per arbetstillfälle står i proportion till det eftersträvade målet, med tanke på beloppets ringa storlek i förhållande till den totala kostnaden för den anställde. Men även om staden Chioggia är berättigad till regionalstöd enligt artikel 87.3 c(21), omfattas däremot endast delar av staden Venedig av detta undantag under den aktuella perioden. I de områden i Venedig som inte är berättigade till regionalstöd är stödet i enlighet med sysselsättningsriktlinjerna inte förenligt med den gemensamma marknaden, eftersom det inte är begränsat till små och medelstora företag. Enligt vad som föreskrivs i punkt 21 första strecksatsen i riktlinjerna för sysselsättningsstöd följer att stödet är förenligt med den gemensamma marknaden när det ges till små och medelstora företag. Stöd som ges till företag som faller utanför denna kategori är förenligt när dessa företag är verksamma i ett område som omfattas av undantaget i artikel 87.3 c i fördraget.

(62) Utöver dessa båda kategorier (små och medelstora företag och stora företag som bedriver verksamhet i ett område som omfattas av undantaget i artikel 87.3 c kan företag som har rekryterat vissa kategorier av arbetstagare med svårigheter att anpassa eller återanpassa sig till arbetsmarknaden komma i fråga för undantaget i artikel 87.3 c.

(63) Med beaktande av punkt 23 i riktlinjerna för sysselsättningsstöd är ovanstående analys giltig även för företag som tillhör känsliga sektorer, eftersom stödordningen omfattar alla näringsgrenar utan åtskillnad och inte är begränsad till en eller flera känsliga sektorer.

(64) Avgiftsnedsättningar enligt artikel 1 i ministerdekret av den 5 augusti 1994 utgör, till skillnad mot avgiftsnedsättningarna i punkt 61, stödåtgärder i syfte att bevara sysselsättningen för alla arbetstagare i företag som är verksamma i lagunen.

(65) I punkt 22 i riktlinjerna för sysselsättningsstöd anges att stöd för att bevara sysselsättningen skall jämställas med driftsstöd och vara förenligt med den gemensamma marknaden i de fall då stödet

a) är avsett att avhjälpa skador som orsakats av naturkatastrofer eller andra exceptionella händelser (artikel 87.2 b i fördraget),

b) ges till företag belägna i regioner som omfattas av undantaget i artikel 87.3 a i fördraget,

c) ingår i en omstruktureringsplan för ett företag i svårigheter på de villkor som anges i riktlinjerna för statligt stöd till undsättning och omstrukturering av företag i svårigheter(22).

Eftersom dessa villkor inte uppfylls i det aktuella fallet, kan de avgiftsnedsättningar som anges i artikel 1 i ministerdekretet av den 5 augusti 194 inte anses vara förenliga med den gemensamma marknaden enligt gemenskapens riktlinjer om sysselsättningsstöd.

(66) Alla parter som yttrat sig i förfarandet begär, med hänsyn till Venedigs särskilda situation, att regeln som nämns i punkt 65 inte skall tillämpas och att kommissionen skall fastställa ett särskilt undantag för Venedig. Enligt de italienska myndigheterna bör undantaget grunda sig på de regionala undantagen i artikel 87.3 a och c, medan de båda berörda tredje parterna, utöver tillämpningen av dessa undantag, begär att det kulturella undantaget i artikel 87.3 d, eller ett särskilt undantag som kommissionen föreslår rådet enligt artikel 87.3 e, skall tillämpas.

De regionala undantagen

(67) När det gäller det regionala undantaget i artikel 87.3 a i fördraget har det inte lämnats några uppgifter för att klargöra varför detta undantag skulle vara tillämpligt. De italienska myndigheternas och de berörda parternas argument för tillämpningen av ett regionalt undantag på åtgärderna, bygger på att man vill undvika att Venedig avfolkas, att stadens näringsliv utarmas och att staden förvandlas till en museistad utan livskraft och utvecklingspotential.

(68) Kommissionen noterar för det första att endast en del av staden Venedigs yta står upptagen på den förteckning över italienska regioner som kan komma i fråga för regionala undantag. Kommissionen erinrar vidare om att det vid sammanställningen av den italienska kartan, på grundval av de italienska myndigheternas förslag, inte föreslogs att staden Venedig som helhet skulle omfattas av det regionala undantaget i artikel 87.3 c.

(69) Kriterierna för att ett område skall omfattas av regionala undantag, den typ av stöd som får beviljas för detta område och stödets intensitet fastställdes av kommissionen i det nämnda meddelandet om metoden för tillämpning av artikel 87.3 a och 87.3 c på regionalstöd(23). Endast stöd som beviljas med tillämpning av denna metod får kallas regionalstöd. Vid tillämpningen av artikel 87.3 c använder sig kommissionen av en metod som gör det möjligt att undersöka den socioekonomiska situationen i en region i såväl dess nationella som gemenskapliga sammanhang. Detta ger kommissionen möjlighet att i gemenskapens intresse fastställa huruvida det finns betydande regionala skillnader och att, om så är fallet, tillåta att den berörda medlemsstaten oberoende av ekonomisk utvecklingsnivå bedriver en nationell regionalpolitik.

(70) Kommissionen önskar vidare påpeka att ett regionalstöd antingen skall syfta till en lönsam investering eller till inrättandet av arbetstillfällen i samband med investeringen. Eftersom åtgärderna för att skapa nya arbetstillfällen är oberoende av varje form av investering, kan de inte betraktas som regionalstödsåtgärder.

(71) När det gäller de framförda argumenten om att kommissionen i vissa fall skulle ha använt det regionala undantaget i artikel 87.3 c för att tillämpa regler som strider mot det meddelande som nämns i punkt 69, vilket uppges vara fallet när det gäller regionen Norte i provinsen Madrid, anför kommissionen följande.

(72) Det är inte korrekt att kalla statligt stöd till företag i missgynnade storstadsområden(24) för "regionalstöd". Dessa rambestämmelser stödjer sig på artikel 87.3 c och gäller bedömningen av förenligheten för stöd som en medlemsstat beviljar ett storstadsområde som "kännetecknas av att den socio-ekonomiska situationen är avsevärt mycket sämre än genomsnittet för hela den stad där området är beläget". Dessa regler kan inte anses utgöra undantag från bestämmelserna i det meddelande som nämns i punkt 69. Dessa rambestämmelser är för övrigt inte tillämplig i det aktuella fallet, med hänsyn till att stödvillkoren för stadsområdena, de stödmottagande företagen och näringsgrenarna inte uppfylls(25).

(73) Ändringen av metoden för tillämpning av artikel 87.3 c i fördraget på regionalstöd(26) beslutades i samband med att Sverige och Finland blev medlemmar i gemenskapen. Kommissionen antog detta beslut på grund av att gemenskapens regelverk var illa anpassat till de nya särpräglade förhållandena i vissa områden av de nordiska länderna: vissa mycket nordligt belägna områden, svåra klimatförhållanden, mycket stora inre avstånd - förhållandena anges i punkt 4 i meddelandet. Kommissionen strävade efter att hitta ett stödkriterium som uppfyllde följande båda villkor: stödet skulle fortfarande vara allmänt tillämpligt, det vill säga det skulle vara potentiellt tillämpligt på alla länder, och det skulle inte inkräkta på gemenskapens befintliga regler, närmare bestämt det gällande regionalstödssystemet.

(74) Kommissionen avser inte att ändra den aktuella metoden för tillämpning av artikel 87.3 c i fördraget för att anpassa den till det aktuella fallet. Venedigs problem är inte nya och stödåtgärderna är ägnade att inkräkta på gemenskapens gällande stödsystem, eftersom det rör sig om driftsstöd som beviljas en region som inte har några allvarliga problem med ekonomisk och social sammanhållning. Av de socioekonomiska indikatorerna i dessa områden under den aktuella perioden framgår att BNI per invånare ligger på 122,3 och arbetslöshetstalet på 70,8 jämfört med genomsnittet för gemenskapen. Dessa siffror tyder inte på någon onormalt låg levnadsstandard eller allvarlig form av undersysselsättning.

(75) Kommissionen gjorde sin bedömning av de avgiftsnedsättningar som beskrivs i artikel 1 i ministerdekretet av den 5 augusti 1994 redan i sitt beslut 95/455/EG. Kommissionen klassade dem som driftsstöd och ansåg dem vara förenliga i deras egenskap av degressiva och tillfälliga driftsstöd i ett område som omfattas av undantaget i artikel 87.3 a i fördraget. Venedigs lagun omfattas däremot inte av undantaget i artikel 87.3 a.

(76) Att samma stöd har bedömts vara förenligt i de båda regioner i Syditalien som omfattas av undantaget i artikel 87.3 c(27) förklaras av att kommissionens bedömning i beslut 95/455/EG gällde kompletterande åtgärder av övergångskaraktär till förmån för företag i regioner som inte längre omfattas av undantaget i artikel 87.3 a. Dessa kompletterande åtgärder består bland annat av vissa driftsstöd. Denna strategi är givetvis inte aktuell för Venedig och Chioggia, som aldrig har omfattats av undantaget i artikel 87.3 a och som för närvarande bara delvis omfattas av undantaget i artikel 87.3 c.

(77) Vad beträffar det exceptionella fall då undantagen tillämpades i området Norte i provinsen Madrid, bör det noteras att kommissionen i sitt beslut 93/353/EEG(28) fastställde att området inte kunde komma i fråga för regionalstöd. Följaktligen har det nationella spanska systemet för regionalstöd endast kunnat tillämpas till förmån för små och medelstora företag i detta område, närmare bestämt små och medelstora företag i områden berättigade till strukturfondsstöd. Stödet upphörde den 31 december 1993. Stödnivån för investeringsstöd reducerades delvis och begränsades till 10 % för medelstora företag, 20 % för små företag och 40 % för mikroföretag. Kommissionen använde i detta fall den allmänt tillämpliga bestämmelsen i punkt 4.1 sista stycket i gemenskapens rambestämmelser för stöd till små och medelstora företag(29).

(78) När det slutligen gäller det regionala utvecklingsmålet för åtgärderna noterar kommissionen att stödet inte står i proportion till de strukturella svårigheter som det påstås vara avsett att avhjälpa. Det finns i själva verket inget som helst samband mellan å ena sidan den avgiftsnedsättning som beviljas för varje anställd och å andra sidan kostnaderna för transporter, köp, hyra och underhåll av fastigheter samt för byggnadsminnes- och landskapsvård och andra offentliga föreskrifter(30).

Undantaget för kulturfrämjande stöd

(79) När det gäller det kulturfrämjande syftet med det stöd som beviljats i form av avgiftsnedsättning i lagunen vill kommissionen framhålla att den italienska regeringen inte vid något tillfälle har åberopat undantaget i artikel 87.3 d i fördraget. Regeringen har i stället hela tiden hävdat att de granskade åtgärderna har karaktären av regionalstöd och att det undantaget i fördraget skall tillämpas.

(80) Den aktuella artikel 87.3 d i fördraget täcker två olika fall. Dels stöd för att främja kultur, dels stöd för att bevara kulturarvet.

(81) När det gäller bevarandet av kulturarvet har den italienska regeringen och kommittén räknat upp de merkostnader som belastar Venedigs företag. De har då angivit kostnader för byggnadsminnes- och landskapsvård. Dessa kostnader belastar emellertid inte alla företag. Avgiftsnedsättningen beviljas alltså samtliga företag, men endast vissa av dem har kostnader för att bevara kulturarvet. Kommissionen noterar vidare att den fördel stödet innebär inte står i proportion till kostnaderna, ens om undantaget skulle omfatta endast de företag som är innehavare av en fastighet som är klassad som byggnadsminne och därför har att bestrida dessa extrakostnader. Stödet kan antingen vara otillräckligt för att uppfylla målet att bevara kulturarvet, om antalet anställda är få i förhållande till det kulturarv som skall upprustas, eller överdrivet stort, om det gäller ett företag med många anställda men begränsade utgifter för att bevara kulturarvet. Av detta skäl kan undantaget inte medges, då det rör sig om stödbestämmelser som inte garanterar att det råder proportionalitet mellan stödets storlek och undantagets syfte.

(82) När det gäller "kulturaspekten" är kommissionen av uppfattningen att detta begrepp bör begränsas till en allmänt accepterad betydelse och inte ges en vidare tolkning. Kommitténs argument att främjandet av det näringsliv som utgör Venedigs livsnerv bidrar till att bevara staden, som av Unesco har klassats som ett världskulturarv, är alltför allmänt och vagt jämfört med de kulturfrämjande syften som avses i det aktuella undantaget.

Undantaget i artikel 87.3 e

(83) Kommittén åberopar i sina slutsatser att undantaget i artikel 87.3 e skall tillämpas och att stödet skall anses vara förenligt med den gemensamma marknaden. Stycket lyder som följer: "[...] stöd av annat slag i enlighet med vad rådet på förslag från kommissionen kan komma att bestämma genom beslut med kvalificerad majoritet".

(84) Kommissionen noterar att den på grundval av de kategorier som redan fastställs i undantagen i artikel 87.3 har kunnat fastställa gemenskapens riktlinjer för sysselsättningsstöd. Dessa bestämmelser är tillräckliga. Att rådet fastställer en ny stödkategori innebär för övrigt inte automatiskt att stödåtgärder i denna grupp är förenliga med den gemensamma marknaden. Det krävs i alla händelser ett kommissionsbeslut för att bedöma en viss åtgärds förenlighet och eventuellt antagandet av nya riktlinjer. Dessutom kan inte kommissionen negligera nu gällande bestämmelser och godkänna ett stöd som har genomförts olagligen.

De kommunala företagen

(85) I sina synpunkter betonar Venedigs kommun i egenskap av berörd part att de kommunala företag som har gynnats av avgiftsnedsättningen har ålagts att utföra tjänster av allmänt intresse av de offentliga myndigheterna och att stödet är nödvändigt för att de skall kunna fullgöra "de särskilda uppgifter som tilldelats dem".

(86) Artikel 87 uppges därför inte vara tillämplig, utan i stället undantaget i artikel 86.2. Kommunen noterar vidare att vissa av de aktuella företagen är verksamma inom sektorer som inte har liberaliserats och där ett monopolsystem råder. Den beviljade avgiftsnedsättningen snedvrider därför inte konkurrensen. De italienska myndigheterna upprepade samma synpunkter i sitt svar på kommissionens föreläggande att inkomma med uppgifter i beslutet av den 23 juni 1999.

(87) De italienska myndigheterna hävdar att de berörda företagen är verksamma inom ett monopolsystem och att de kan omfattas av det undantag som anges i artikel 86.2 i fördraget. Myndigheterna har lagt fram en förteckning över sex kommunala företag som har fått i uppdrag att utföra tjänster av allmänt intresse. Dessa företag svarar för kollektivtrafiken (ACTV), bogsering i Venedigs hamn (Panfido SpA), vatten och avlopp (ASPIV), städning av skolor, underhåll av allmänna parker och annan verksamet av social karaktär (AMAV), spel (Venedigs kasino) och slutligen Venedigs och lagunens bevarande (Consorzio Venezia Nuova).

(88) För vissa av dessa företag har de italienska myndigheterna lämnat räkenskapsuppgifter för att visa, att avgiftsnedsättningarna uteslutande haft till syfte att kompensera de merkostnader som uppstått på grund av att företagen fullgjort sitt offentliga uppdrag.

(89) Kommissionen har gjort en analys av vart och ett av de berörda företagen.

(90) När det gäller kollektivtrafikföretaget ACTV, noterar kommissionen att denna service - inbegripet laguntransporterna som med tanke på de särskilda förhållanden som råder i Venedig bedöms som jämförbara med stadens reguljära linjetrafik - under den aktuella perioden bedrevs inom ett lagstadgat monopolsystem, i en sektor som inte har liberaliserats. Kommissionen är medveten om att det förhållande att en sektor inte har liberaliserats inte utgör en tillräcklig förutsättning för att utesluta att handeln mellan medlemsstaterna påverkas. I det aktuella fallet är det fråga om en lokal service utan möjlig konkurrens på grund av att företaget i fråga har beviljats ensamrätt, och någon sådan påverkan på handeln förekommer inte, eftersom det i koncessionshandlingarna som ger ACTV tillstånd att bedriva verksamheten föreskrivs att endast där upptagen verksamhet får bedrivas av företaget. Med hänsyn till det ovanstående anser kommissionen att avgiftsnedsättningen för ACTV i det aktuella fallet inte skall anses utgöra stöd, eftersom villkoren för att tillämpa artikel 87.1 i fördraget inte är uppfyllda på grund av att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkas. Under dessa omständigheter anser kommissionen att man inte behöver undersöka om undantaget i artikel 86.2 är tillämpligt.

(91) När det gäller det företag som ombesörjer bogsering i Venedigs hamn (Panfido SpA) bedrivs verksamheten lokalt och inom en sektor som inte har liberaliserats. Med hänsyn till den ensamrätt som företaget i fråga har beviljats och eftersom det i koncessionshandlingarna föreskrivs att endast där upptagen verksamhet får bedrivas av företaget, sker ingen påverkan på handeln mellan medlemsstaterna. Kommissionen anser att avgiftsnedsättningen för Panfido i det aktuella fallet inte skall anses utgöra stöd, eftersom villkoren för att tillämpa artikel 87.1 i fördraget inte är uppfyllda på grund av att handeln mellan medlemsstaterna inte påverkas.

(92) När det gäller företaget ASPIV, som handhar vatten och avlopp, är villkoren för att tillämpa undantaget i artikel 86.2 uppfyllda. Företaget utför nämligen en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse som myndigheterna genom författning överlåtit på ett offentligt företag utan vinstsyfte. De italienska myndigheterna har kunnat visa att avgiftsnedsättningen uteslutande är avsedd att kompensera de merkostnader som följer av utförandet av den särskilda offentliga uppgift som företaget har tilldelats. Stödet till företaget ASPIV är följaktligen förenligt med den gemensamma marknaden.

(93) Vad beträffar det företag som bedriver samhällsservice som exempelvis städning av skolor och underhåll av allmänna parker samt service av social karaktär (AMAV), har verksamheten i fråga en påvisbar lokal prägel och handeln mellan medlemsstaterna påverkas därför inte. Mot bakgrund av det ovanstående anser kommissionen därför att den aktuella avgiftsnedsättningen inte utgör stöd, med hänsyn till att villkoren för att tillämpa artikel 87.1 i fördraget inte är uppfyllda.

(94) När det gäller den verksamhet som bedrivs av Venedigs kasino anser kommissionen att det rör sig om en affärsverksamhet i fri konkurrens som faller under artikel 87 i fördraget. I fråga om tillämpningen av undantaget i artikel 86.2 i fördraget påpekar kommissionen att kasinots verksamhet inte kan betecknas som en tjänst av allmänt ekonomiskt intresse, eftersom myndigheterna inte har ålagt företaget att utföra allmännyttiga tjänster.

(95) Den allmänna analysen i punkterna 61-65 är därför giltig för detta företag.

(96) När det slutligen gäller Consorzio Venezia Nuova, som verkar för Venedigs och lagunens bevarande, noterar kommissionen att detta företag särskilt bildades för att bevara det historiska, konstnärliga och arkeologiska kulturarvet i staden Venedig. Företagets uppgift är enligt stadgarna att på koncession genomföra statliga insatser inom denna sektor. Kommissionen anser att stödet till Consorzio Venezia Nuova skall anses vara förenligt enligt det undantag som anges i artikel 87.3 d i fördraget. Företagets uppgift är att bevara och skydda Venedigs kulturarv. Stödet i form av avgiftsnedsättning inom lagunen har därför, i detta fall, ett kulturellt syfte.

Tillämpning av övriga undantag

(97) Kommissionen anser att det granskade stödet inte kan omfattas av något av de övriga undantagen i artikel 87.2 och 87.3. Stödet avser inte ett viktigt projekt av gemensamt europeiskt intresse och syftar inte heller till att avhjälpa en allvarlig störning i en medlemsstats ekonomi. Därför är undantaget i artikel 87.3 b inte tillämpligt.

(98) Stödet uppfyller inte heller villkoren i artikel 87.2 a om stöd av social karaktär som ges till enskilda konsumenter, och inte heller villkoren i artikel 87.2 c, som enbart gäller vissa områden i Förbundsrepubliken Tyskland.

(99) Undantaget i artikel 87.2 b är heller inte tillämpligt, eftersom det inte är möjligt att se fenomenet med acqua alta som en naturkatastrof eller en exceptionell händelse.

Återbetalning av oförenligt stöd

(100) Enligt domstolens praxis får kommissionen kräva återbetalning av ett oförenligt och olagligt stöd(31).

(101) Genom rådets förordning (EG) nr 659/1999 fastställdes kommissionens skyldighet att återkräva oförenliga och olagliga stöd.

(102) I den händelse det fastställs att stödet har utbetalats olagligen och att det är oförenligt med den gemensamma marknaden, utgör återbetalning den logiska följden enligt domstolens rättspraxis(32). Syftet är att återställa det tidigare ekonomiska läget.

(103) De italienska myndigheterna har begärt att stödet inte skall återkrävas om det bedöms vara oförenligt med den gemensamma marknaden. De argument som framförts till stöd för denna begäran räcker emellertid inte för att motivera ett avsteg från tillämpningen av förordning (EG) nr 659/1999, som följer av att det aktuella stödet är olagligt och oförenligt med den gemensamma marknaden, och detta av följande skäl:

a) Områdets karaktär av ö är inte i sig en strukturell svaghet för en region.

b) Det har inte visats att den verksamhet som bedrivs av Venedigs företag är begränsad till närområdet.

c) Det förhållandet att ingen berörd tredje part har yttrat sig utgör inget bevis för att det inte är lämpligt att sträva efter att återställa det ekonomiska ursprungsläget.

d) Att ordningen avskaffades från den 30 november 1997 utgör en garanti för att konkurrensreglerna återställs, men utesluter inte att vissa företag fram till detta datum har åtnjutit förmåner som bör undanröjas.

V

SLUTSATSER

(104) Kommissionen konstaterar att Italien i strid med artikel 88.3 i fördraget har genomfört nedsättningar av sociala avgifter enligt artikel 27 i lag nr 30/1997 samt artikel 5 bis i lag 206/1996, som hänvisar till dekretet av den 5 augusti 1994.

(105) På grundval av analysen i avsnitt IV i detta beslut konstaterar kommissionen att det beviljade stödet i form av en total avgiftsbefrielse för nettoarbetstillfällen som skapas i små och medelstora företag är förenligt med den gemensamma marknaden. Stödet är förenligt när det gynnar företag som inte faller under kategorin små och medelstora företag, men som är verksamma i ett område som omfattas av undantaget i artikel 87.3 c i fördraget. Det är likaså förenligt när det utgår till alla typer av företag som, rekryterar kategorier av arbetstagare med särskilda svårigheter att anpassa eller återanpassa sig till arbetsmarknaden.

(106) Stöd som anges i artikel 2 i ministerdekretet av den 5 augusti 1994 och som beviljats stora företag utanför de områden som omfattas av undantaget i artikel 87.3 c samt stöd som anges i artikel 1 i samma dekret, är oförenliga med den gemensamma marknaden.

(107) Av de skäl som anges i punkterna 90, 91 och 93 i detta beslut är de åtgärder som vidtagits till förmån för de kommunala företagen ACTV, Panfido SpA och AMAV inte att betrakta som stöd enligt artikel 87.1 i fördraget.

(108) Av de skäl som anges i punkt 92 i detta beslut är det stöd som beviljats det kommunala företaget ASPIV förenligt med den gemensamma marknaden, eftersom stödet omfattas av undantaget i artikel 86.2 i fördraget.

(109) Av de skäl som anges i punkt 95 i detta beslut är det stöd som beviljats Consorzio Venezia Nuova förenligt med den gemensamma marknaden, eftersom det omfattas av undantaget i artikel 87.3 d i fördraget.

(110) De åtgärder som uppfyller regeln om stöd av mindre betydelse(33)

faller inte under tillämpningsområdet för artikel 87. Enligt denna regel skall det totala genomförda stödbeloppet till förmån för företagen inte överstiga taket på 100000 euro för en treårsperiod. Enligt vad kommissionen anger i meddelandet om försumbart stöd (stöd av mindre betydelse) skall denna regel inte tillämpas på sektorer som omfattas av EKSG-fördraget, varvsindustrin, transportsektorn och stöd som beviljas för utgifter i anslutning till jordbruks- och fiskenäringen.

(111) I de fall då stöd som är oförenligt med den gemensamma marknaden olagligen har utbetalats, kräver kommissionen att den berörda medlemsstaten skall begära återbetalning från stödmottagarna(34) i syfte att återställa ursprungsläget. Så är fallet med det stöd som bedömts som oförenligt med den gemensamma marknaden i detta beslut. Det belopp som har utbetalats till stödmottagarna skall återbetalas.

(112) Återbetalningen skall ske i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning. Det stöd som skall återkrävas skall innefatta ränta som löper från den dag stödet stod till stödmottagarnas förfogande till den dag det har återbetalats. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 3 och 4, är det statliga stöd som Italien har genomfört till förmån för företagen i Venedig och Chioggia i form av nedsättning av sociala avgifter enligt lag nr 30/1997 och nr 206/1995, i vilka det hänvisas till artikel 2 i ministerdekretet av den 5 augusti 1994, förenligt med den gemensamma marknaden när det beviljas

a) små och medelstora företag enligt definitionen i gemenskapens riktlinjer för statligt stöd till små och medelstora företag,

b) företag som inte motsvarar denna definition och som är belägna i ett område som omfattas av undantaget i artikel 87.3 c i fördraget,

c) alla andra företag som rekryterar kategorier av arbetstagare med särskilda svårigheter att anpassa eller återanpassa sig till arbetsmarknaden enligt gemenskapens riktlinjer om sysselsättningsstöd.

Nämnda stöd är oförenligt när det tillämpas på andra företag än små och medelstora företag, som är belägna utanför de områden som omfattas av undantaget i artikel 87.3 c i fördraget.

Artikel 2

Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 3 och 4 är det statliga stöd som Italien har genomfört till förmån för företagen i Venedig och Chioggia i form av nedsättning av sociala avgifter enligt artikel 1 i ministerdekretet av den 5 augusti 1994 oförenligt med den gemensamma marknaden.

Artikel 3

Det stöd som Italien har genomfört till förmån för företagen ASPIV och Consorzio Venezia Nuova är förenligt med den gemensamma marknaden enligt undantagen i artikel 86.2 respektive artikel 87.3 d i fördraget.

Artikel 4

De åtgärder som Italien har genomfört till förmån för företagen ACTV, Panfido SpA och AMAV utgör inte stöd enligt artikel 87 i fördraget.

Artikel 5

Italien skall vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att från stödmottagarna återkräva det stöd som avses i artikel 1 andra stycket och artikel 2 och som olagligen redan utbetalats till dem.

Återkravet skall ske i enlighet med förfarandena i nationell lagstiftning. Det belopp som skall återkrävas löper med ränta från och med den dag då stödet betalades ut till stödmottagarna till dess att det faktiskt återbetalas. Räntan skall beräknas på grundval av den referensränta som används vid beräkningen av bidragsekvivalenten inom ramen för regionalstöd.

Artikel 6

Italien skall inom två månader från delgivningen av detta beslut underrätta kommissionen om vilka åtgärder som har vidtagits för att följa beslutet.

Artikel 7

Detta beslut riktar sig till Republiken Italien.

Utfärdat i Bryssel den 25 november 1999.

På kommissionens vägnar

Mario Monti

Ledamot av kommissionen

(1) EGT L 83, 27.3.1999, s. 1.

(2) EGT C 51, 18.2.1998, s. 9.

(3) EGT L 265, 8.11.1995, s. 23.

(4) Se punkt 1 i kommissionens meddelande om metoden för tillämpning av artikel 92.3 a och 92.3 c på regionalstöd, (EGT C 212, 12.8.1988, s. 2), som numera ersatts av Riktlinjer för statligt stöd för regionala ändamål, (EGT C 74, 10.3.1988, s. 9).

(5) I undersökningen från COSES beräknas nedsättningens genomsnittliga effekt på omsättningen för de företag som är föremål för stödåtgärderna till cirka 2,9 % och motsvarande siffra för de merkostnader som följer av ovan beskrivna nackdelar till 9,5 %.

(6) Kommittén anger följande merkostnader:

a) Kostnader kopplade till logistik och infrastruktur, exempelvis högre kostnader för underhåll och ombyggnad av byggnader, kostnader på grund av att lagerlokaler måste vara högt belägna för att undvika fuktighet och tidvatten, högre fastighetshyror och -priser, merkostnader för byggnadsminnes- och landskapsvård och på grund av strängare säkerhetsföreskrifter.

b) Driftskostnader, bland annat för transport av lager och varor som måste lastas om i omgångar, högre kostnader för varor och tjänster (detta beror delvis på att turisterna är förhållandevis okänsliga för prishöjningar).

c) Högre personalkostnader på grund av att arbetstagarna kräver mer betalt för att arbeta i Venedig.

d) Kommersiella nackdelar till följd av att befolkningen minskar och åldras, vilket gör det svårare att få kunder och att saluföra produkter.

e) Nackdelar som sammanhänger med ogynnsamma väderförhållanden (fenomenet aqua alta, dimma och tidvatten).

(7) De italienska myndigheterna åberopar även insatsens "neutrala" karaktär och nämner fallet med Frankrikes stöd till textil-, sko- och konfektionsbranschen (EGT C 357, 26.11.1996, s. 5) genom avgiftsnedsättningar i samband med arbetstidsomläggning.

(8) Dom av den 23 mars 1985 i förenade målen 296/82, Nederländerna och Leeuwarder mot kommissionen, Rec. 1985, s. 809; svensk specialutgåva, volym VIII, s. 103.

(9) EGT C 146, 14.5.1997, s. 6.

(10) EGT C 364, 20.12.1994, s. 8.

(11) Förstainstansrättens dom av den 27 februari 1997 i mål T-106/95, Fédération française des sociétés d'assurances mot kommissionen, REG 1997, s. II-229.

(12) Kommissionens meddelande om försumbart stöd (EGT C 68, 6.3.1996, s. 9).

(13) Dom av den 13 april 1994 i förenade målen C-324/90 och C-342/90, Tyskland och Pleuger Worthington mot kommissionen, Rec. 1994, s. I-1173.

(14) Dom av den 13 juli 1988 i mål 102/87, Frankrike mot kommissionen, Rec. 1988, s. 4067.

(15) Dom av den 2 juli 1974 i mål 173/74, Italien mot kommissionen, Rec. 1974, s. 709; svensk specialutgåva, volym II, s. 321.

(16) Dom av den 13 juli 1988 i mål 102/87, Frankrike mot kommissionen, Rec. 1988, s. 4067.

(17) Dom av den 14 oktober 1987 i mål 248/84, Tyskland mot kommissionen, Rec. 1987, s. 4013.

(18) Förstainstansrättens dom av den 30 april 1998 i mål T-214/95, Het Vlaamse Gewest mot kommissionen, REG 1998, s. II-717.

(19) EGT L 185, 15.7.1988, s. 9, upphävd från den 1 januari 2000 genom rådets förordning (EG) nr 1260/1999 (EGT L 161, 26.6.1999, s. 1).

(20) EGT C 334, 12.12.1995, s. 4.

(21) Se kommissionens beslut som översändes till den italienska regeringen genom en skrivelse av den 30 juni 1997 om som bland annat gällde förteckningen över de områden som är berättigade till regionalstöd.

(22) EGT C 368, 23.12.1994, s. 12.

(23) Se fotnot 4.

(24) Se fotnot 9.

(25) I rambestämmelserna för statligt stöd till företag i missgynnade storstadsområden föreskrivs bland annat att det missgynnade stadsområdet skall ha mellan 10000 och 30000 invånare och ligga i en stad med minst 100000 invånare. År 1997 hade Venedigs kommun visserligen 293727 invånare, men stadens historiska centrum hade endast 68600 invånare och öarna 45382 invånare. Invånarantalet gör att den aktuella stödordningen inte är tillämplig på detta område. När det gäller stödmottagarna är rambestämmelserna endast tillämpliga på småföretag enligt gemenskapsdefinitionen. I bilagan till rambestämmelserna finns dessutom en förteckning över stödberättigade verksamheter.

(26) Se fotnot 10.

(27) Även om de båda regionerna (Abruzzerna och Molise) var berättigade till mål 1-stöd från strukturfonderna, omfattades de inte längre av undantaget i 87.3 a, eftersom dras BNI per invånare beräknad i procent av gemenskapens genomsnitt (89,85 % för Abruzzerna och 78,97 % för Molise) väsentligt översteg tröskelvärdet för att kunna omfattas av undantaget i 87.3 a. Det tröskelvärdet är 75 %.

(28) EGT L 145, 17.6.1993, s. 25.

(29) EGT C 213, 19.8.1992, s. 2.

(30) Dessa kostnader saknar i sig samband med att området har "ökaraktär". De framstår därmed inte som strukturella nackdelar för öarna som vore möjliga att beakta i gemenskapsriktlinjer, om sådana skulle antas med utgångspunkt i förklaring nr 30 som bifogats Amsterdamfördragets slutakt.

(31) Dom av den 12 juli 1973 i mål 70/72, kommissionen mot Tyskland, Rec. 1973, s. 813; svensk specialutgåva, volym II, s. 117.

(32) Dom av den 21 mars 1990 i mål C-142/87, Belgien mot kommissionen, Rec. 1990, s. I-959; svensk specialutgåva, volym X, s. 369.

(33) Se fotnot 12.

(34) Se kommissionens meddelande i EGT C 318, 24.11.1983, s. 3.