15.12.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 331/1

(1)

Finansiell stabilitet är en förutsättning för att realekonomin ska kunna tillhandahålla arbetstillfällen, krediter och tillväxt. Den finansiella krisen har blottlagt stora brister i den finansiella tillsynen, som inte har lyckats förutse en negativ övergripande utveckling på finansmarknaderna och förhindra att alltför stora risker ackumuleras i det finansiella systemet.

(2)

Europaparlamentet har vid ett flertal tillfällen efterlyst ökade insatser för att skapa verkligt likvärdiga förutsättningar för alla aktörer på unionsnivå samtidigt som det har erinrat om de stora bristerna när det gäller unionens tillsyn över de alltmer integrerade finansmarknaderna (i sina resolutioner av den 13 april 2000 om kommissionens meddelande Att genomföra handlingsramen för finansmarknaderna: en handlingsplan  (4), av den 21 november 2002 om tillsynsregler i Europeiska unionen (5), av den 11 juli 2007 om politiken på området finansiella tjänster (2005–2010) – vitbok (6), av den 23 september 2008 med rekommendationer till kommissionen om hedgefonder och private equity (7) och av den 9 oktober 2008 med rekommendationer till kommissionen om uppföljningen av Lamfalussyprocessen: framtida tillsynsstrukturer (8) samt i sina ståndpunkter av den 22 april 2009 om det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (Solvens II) (9) och av den 23 april 2009 om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om kreditvärderingsinstitut (10)).

(3)

I november 2008 gav kommissionen en högnivågrupp med Jacques de Larosière som ordförande i uppdrag att ge rekommendationer om hur tillsynsordningarna i Europa skulle kunna förstärkas så att de bättre skyddar medborgarna och återställer förtroendet för det finansiella systemet.

(4)

Högnivågruppen rekommenderade i sin slutrapport från den 25 februari 2009 (”de-Larosière-rapporten”) bland annat inrättande av ett organ på unionsnivå med uppgift att bevaka riskerna i det finansiella systemet som helhet.

(5)

I sitt meddelande Främja återhämtning i Europa av den 4 mars 2009 välkomnade kommissionen de-Larosière-rapportens rekommendationer och stödde den allmänna inriktningen i dessa. Vid sitt möte den 19–20 mars 2009 enades Europeiska rådet om behovet att förbättra regleringen och tillsynen av finansinstitut inom unionen och om att använda de-Larosière-rapporten som en utgångspunkt för åtgärder.

(6)

I sitt meddelande av den 27 maj 2009Den finansiella tillsynen i Europa föreslog kommissionen en rad reformer av de nuvarande ordningarna för att trygga den finansiella stabiliteten på unionsnivå, bland annat särskilt inrättande av en europeisk systemrisknämnd (ESRB) med ansvar för makrotillsyn. Vid rådets möte den 9 juni 2009 och Europeiska rådets möte den 18–19 juni 2009 stödde man kommissionens förslag och välkomnade dess avsikt att lägga fram lagstiftningsförslag så att det nya ramverket kan vara genomfört 2010. I linje med kommissionens åsikter, drog rådet bland annat slutsatsen att Europeiska centralbanken (ECB) ”bör ge analytiskt, statistiskt, administrativt och logistiskt stöd till ESRB, även genom att utnyttja teknisk rådgivning från nationella centralbanker och tillsynsmyndigheter”. Det stöd som ECB ger ESRB och de uppgifter som ESRB tilldelas bör inte påverka principen om ECB:s oberoende vid fullgörandet av bankens uppgifter, i enlighet med fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget).

(7)

Med tanke på de internationella finansmarknadernas integration och spridningsrisken i händelse av finansiella kriser, finns det ett behov för att unionen engagerar sig fullt ut på global nivå. ESRB bör utnyttja expertis från en vetenskaplig kommitté på hög nivå och ta det globala ansvar som krävs för att se till att unionens röst hörs i frågor som rör finansiell stabilitet, särskilt genom att ha ett nära samarbete med Internationella valutafonden (IMF) och rådet för finansiell stabilitet (FSB), vilka förväntas tillhandahålla tidig varning om makrorisker på global nivå, samt deltagarna i G20-gruppen.

(8)

ESRB bör bland annat bidra till att genomföra de rekommendationer som IMF, FSB och Banken för internationell betalningsutjämning (BIS) utfärdat för G20-gruppen.

(9)

I rapporten från IMF, BIS och FSB av den 28 oktober 2009 med titeln Riktlinjer för bedömning av finansinstituts, marknaders och instruments systemvikt: inledande betraktanden, som presenterades för G20-gruppens finansministrar och centralbankschefer, anges även att bedömningen av systemrisken troligtvis kommer att variera beroende på de ekonomiska förhållandena. Bedömningen kommer också att bero på den finansiella infrastrukturen och arrangemangen för krishantering, liksom kapaciteten att hantera fallissemang när de uppstår. Finansinstitut kan vara systemviktiga för lokala, nationella eller internationella finansiella system och ekonomier. Huvudkriterierna för att fastställa hur viktiga marknader och institutioner är för systemet, är storlek (volymen på de finansiella tjänster som tillhandahålls av de enskilda delarna i det finansiella systemet), substituerbarhet (i vilken utsträckning andra delar av systemet kan tillhandahålla samma tjänster i händelse av fallissemang) och graden av sammankoppling (i vilken grad en del är sammankoppad med andra delar av systemet). En bedömning grundad på dessa tre kriterier bör kompletteras med en hänvisning till finansiella sårbarheter och den institutionella ramens kapacitet att hantera finansiella fallissemang, och bör ta hänsyn till en lång rad ytterligare faktorer, såsom vissa strukturers och affärsmodellers komplexitet, graden av finansiell självständighet, tillsynens nivå och omfattning, insynen i de finansiella arrangemangen samt kopplingar som kan påverka den övergripande risken för institut.

(10)

ESRB:s uppgift bör vara att övervaka och bedöma systemrisken under normala omständigheter, i syfte att minska risken för fallissemang för systemets beståndsdelar och stärka det finansiella systemets förmåga att stå emot chocker. ESRB bör därför bidra till att säkerställa finansiell stabilitet och dämpa de negativa effekterna för den inre marknaden och för realekonomin. För att kunna uppfylla sina mål bör ESRB analysera all relevant information.

(11)

De nuvarande ordningarna inom unionen lägger alltför liten vikt vid makrotillsynen och kopplingarna mellan utvecklingen i den bredare makroekonomiska miljön och det finansiella systemet. Ansvaret för makroanalys är fortfarande uppdelat på flera instanser och analyserna görs av olika myndigheter på skiftande nivåer, utan att någon mekanism säkerställer att makroriskerna identifieras på lämpligt sätt och att varningar och rekommendationer är tydligt utformade, följs upp och omsätts i handling. För att unionens finansiella system och de globala finansiella systemen ska kunna fungera på ett tillfredsställande sätt och för att hoten mot dessa ska kunna dämpas, krävs det att makro- och mikrotillsynen anpassas bättre till varandra.

(12)

Ett nyutvecklat system för makrotillsyn kräver trovärdigt ledarskap med hög profil. ECB:s ordförande bör därför vara ESRB:s ordförande under en första mandatperiod på fem år efter det att denna förordning har trätt i kraft, med tanke på ECB:s nyckelroll och internationella och interna trovärdighet, och i enlighet med andan i de-Larosière-rapportens rekommendationer. Kraven när det gäller ansvarighet bör dessutom höjas, och ESRB:s organ bör kunna utnyttja många olika erfarenheter, bakgrunder och åsikter.

(13)

I de-Larosière-rapporten uppges även att makrotillsyn inte är meningsfull om den inte på något sätt kan påverka övervakning på mikronivå, och samtidigt kan mikrotillsynen inte effektivt garantera den finansiella stabiliteten utan att ta vederbörlig hänsyn till utvecklingen på makronivå.

(14)

Det bör inrättas ett europeiskt system för finansiell övervakning (ESFS), som ska omfatta aktörerna inom den finansiella tillsynen på nationell nivå och unionsnivå och som ska agera som ett nätverk. Enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 i fördraget om Europeiska unionen, bör parterna i ESFS samarbeta med förtroende och fullständig ömsesidig respekt, i synnerhet när det gäller att säkerställa utbyte av lämplig och tillförlitlig information. På unionsnivå bör nätverket bestå av ESRB och de tre myndigheterna för mikrotillsyn: Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1093/2010 (11), Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1094/2010 (12) och Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), inrättad genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1095/2010 (13) (nedan tillsammans kallade de europeiska tillsynsmyndigheterna).

(15)

Unionen behöver ett särskilt organ som ansvarar för makrotillsynen av dess hela finansiella system, vilket skulle identifiera risker för den finansiella stabiliteten och vid behov utfärda riskvarningar och rekommendationer till åtgärder för att hantera sådana risker. ESRB bör följaktligen inrättas som ett nytt oberoende organ som täcker såväl alla finanssektorer som garantisystem. ESRB bör ha ansvar för att bedriva makrotillsyn på unionsnivå och bör inte ha status som juridisk person.

(16)

ESRB bör ha en styrelse, en styrkommitté, ett sekretariat, en rådgivande vetenskaplig kommitté och en rådgivande teknisk kommitté. Vid sammansättande av den rådgivande vetenskapliga kommittén bör man beakta de lämpliga bestämmelser om intressekonflikter som antagits av styrelsen. Vid inrättande av den rådgivande tekniska kommittén bör hänsyn tas till befintliga strukturer för att undvika överlappningar.

(17)

ESRB bör utfärda varningar och, om den bedömer det nödvändigt, rekommendationer av antingen allmän eller specifik natur, vilka bör riktas särskilt till hela unionen, till en eller flera medlemsstater, till en eller flera europeiska tillsynsmyndigheter eller till en eller flera nationella tillsynsmyndigheter, med särskilda tidsfrister för de politiska åtgärder som krävs.

(18)

ESRB bör ta fram en färgkod, så att berörda parter bättre kan bedöma riskens art.

(19)

För att kunna ge sådana varningar och rekommendationer ökat inflytande och ökad legitimitet bör de även, i enlighet med strikta regler om konfidentialitet, översändas till rådet och kommissionen och, om de är ställda till en eller flera nationella tillsynsmyndigheter, även lämnas till de europeiska tillsynsmyndigheterna. Rådets överläggningar bör förberedas av ekonomiska och finansiella kommittén i enlighet med dess roll såsom den definieras i EUF-fördraget. För att förbereda diskussionerna i rådet och snabbt ge det politiska råd, bör ESRB regelbundet informera ekonomiska och finansiella kommittén samt översända texten till varningar och rekommendationer så snart de har antagits.

(20)

ESRB bör också övervaka att dess varningar och rekommendationer efterlevs, på grundval av rapporter från mottagarna, för att säkerställa att dess varningar och rekommendationer faktiskt följs. Mottagarna av rekommendationerna bör följa dem och lämna godtagbara skäl för passivitet (enligt modellen ”reagera eller förklara”). Om ESRB anser att reaktionen är otillfredsställande, bör den, i enlighet med strikta regler om konfidentialitet, underrätta mottagarna, rådet och, om så är lämpligt, den berörda europeiska tillsynsmyndigheten.

(21)

ESRB bör, från fall till fall och efter att ha informerat rådet i så god tid att det kan reagera, besluta huruvida en rekommendation ska vara konfidentiell eller offentliggöras, med beaktande av att ett offentliggörande i vissa fall kan bidra till att rekommendationerna följs.

(22)

Om ESRB upptäcker en risk som allvarligt kan komma att äventyra finansmarknadernas korrekta funktionssätt och integritet eller stabiliteten i hela eller delar av unionens finansiella system, bör ESRB snarast informera rådet om situationen. Om ESRB bedömer att en krissituation kan vara på väg att uppstå bör ESRB kontakta rådet och lämna en utvärdering av situationen. Rådet bör därefter bedöma om det är nödvändigt att anta ett beslut riktat till de europeiska tillsynsmyndigheterna om att en krissituation föreligger. Under det förfarandet är det av yttersta vikt att konfidentialiteten skyddas på vederbörligt sätt.

(23)

ESRB bör rapportera till Europaparlamentet och rådet minst en gång om året, och oftare vid omfattande finansiella svårigheter. Europaparlamentet och rådet bör vid behov kunna uppmana ESRB att granska särskilda frågor som har att göra med den finansiella stabiliteten.

(24)

ECB och nationella centralbanker bör ha en ledande roll i makrotillsynen tack vare sin sakkunskap och sitt befintliga ansvar för den finansiella stabiliteten. Nationella tillsynsmyndigheter bör delta genom att tillhandahålla specifik sakkunskap. Det är också nödvändigt att organ för mikrotillsyn deltar i ESRB:s arbete för att säkerställa att makroriskbedömningen baseras på fullständig och korrekt information om utvecklingen i det finansiella systemet. Ordförandena i de europeiska tillsynsmyndigheterna bör följaktligen vara ledamöter med rösträtt. En representant för varje medlemsstats behöriga nationella tillsynsmyndigheter bör delta i styrelsens sammanträden som ledamot utan rösträtt. I en anda av öppenhet bör 15 oberoende personer tillhandahålla extern sakkunskap till ESRB genom den rådgivande vetenskapliga kommittén.

(25)

Det faktum att en ledamot av kommissionen deltar i ESRB kommer att bidra till att det upprättas en länk med unionens makroekonomiska och finansiella övervakning, medan närvaron av ordföranden för ekonomiska och finansiella kommittén kommer att avspegla den roll som medlemsstaternas ministerier med ansvar för finansfrågor och rådet har när det gäller att trygga finansiell stabilitet och genomföra ekonomisk och finansiell tillsyn.

(26)

Det är viktigt att ledamöterna i ESRB agerar opartiskt och tar hänsyn endast till den finansiella stabiliteten i unionen som helhet. Om samförstånd inte kan uppnås, bör omröstningar om varningar och rekommendationer inom ESRB inte viktas, och beslut bör som regel fattas med enkel majoritet.

(27)

Den nära kopplingen mellan finansinstitut och marknader innebär också att övervakningen och bedömningen av potentiella systemrisker bör baseras på en bred uppsättning relevanta makro- och mikroekonomiska uppgifter och indikatorer. Dessa systemrisker inbegriper risk för störningar av finansiella tjänster orsakade av en betydande försämring av funktionen hos hela eller vissa delar av unionens finansiella system som kan få allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin. Alla typer av finansinstitut och mellanhänder, marknader, infrastruktur och instrument är potentiellt systemviktiga. ESRB bör därför ha tillgång till alla uppgifter den behöver för att fullgöra sitt uppdrag, samtidigt som dessa uppgifter måste förbli konfidentiella vid behov.

(28)

De åtgärder för insamling av uppgifter som föreskrivs i denna förordning är nödvändiga för att ESRB ska kunna fullgöra sitt uppdrag och bör inte påverka den rättsliga ramen för det europeiska statistiksystemet med avseende på statistik. Denna förordning bör därför inte påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 223/2009 av den 11 mars 2009 om europeisk statistik (14) och rådets förordning (EG) nr 2533/98 av den 23 november 1998 om Europeiska centralbankens insamling av statistiska uppgifter (15).

(29)

Marknadsaktörer kan lämna värdefulla bidrag till förståelsen av utvecklingen i det finansiella systemet. ESRB bör därför vid behov samråda med berörda aktörer i den privata sektorn, inklusive företrädare för finanssektorn, konsumentorganisationer, användargrupper på området finansiella tjänster vilka upprättats av kommissionen eller genom unionslagstiftning, och ge dem en rimlig möjlighet att lämna synpunkter.

(30)

Inrättandet av ESRB bör direkt kunna bidra till att målen för den inre marknaden uppnås. Unionens makrotillsyn av det finansiella systemet är en integrerad del av den övergripande, nya tillsynsstrukturen i unionen, eftersom makrotillsynsaspekten är nära kopplad till de mikrotillsynsuppgifter som de europeiska tillsynsmyndigheterna tilldelas. Endast med system som tar vederbörlig hänsyn till kopplingen mellan mikro- och makrorisker kan alla berörda parter känna tillräcklig tillit för att bedriva finansiell verksamhet över nationsgränserna. ESRB bör övervaka och bedöma risker för den finansiella stabiliteten till följd av händelser som kan påverka vissa sektorer eller hela det finansiella systemet. Genom att ta itu med sådana risker bör ESRB direkt kunna bidra till den integrerade tillsynsstruktur inom unionen som krävs för att främja konsekventa och snabba politiska åtgärder från medlemsstaternas sida, så att divergerande angreppssätt kan undvikas och den inre marknadens funktion förbättras.

(31)

I sin dom av den 2 maj 2006 i mål C-217/04 (Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland mot Europaparlamentet och Europeiska unionens råd) fastslog domstolen följande: ”Det ska (…) påpekas att det inte finns något stöd i ordalydelsen i artikel 95 EG [numera artikel 114 i EUF-fördraget] för att de åtgärder som vidtas av gemenskapslagstiftaren med stöd av denna artikel är begränsade på så sätt att endast medlemsstaterna kan vara åtgärdernas adressater. Det kan således visa sig vara nödvändigt, enligt gemenskapslagstiftarens bedömning, att anta bestämmelser om att inrätta ett gemenskapsorgan, vars syfte är att bidra till genomförandet av en harmoniseringsprocess i situationer där det förefaller lämpligt att vidta icke-bindande kompletterings- och ramåtgärder för att underlätta genomförandet och den enhetliga tillämpningen av rättsakter som har antagits med stöd av artikeln.” (16) ESRB bör bidra till den finansiella stabilitet som är nödvändig för ytterligare finansiell integration på den inre marknaden genom att övervaka systemrisker och vid behov utfärda varningar och rekommendationer. Dessa uppgifter har nära samband med målen i unionslagstiftningen när det gäller den inre marknaden för finansiella tjänster. ESRB bör därför inrättas med artikel 114 i EUF-fördraget som grund.

(32)

Enligt de-Larosière-rapporten är det nödvändigt med ett successivt tillvägagångssätt, och Europaparlamentet och rådet bör göra en fullständig översyn av ESFS, ESRB och de europeiska tillsynsmyndigheterna senast den 17 december 2013.

(33)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen en effektiv makrotillsyn av unionens finansiella system, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på grund av integrationen av unionens finansmarknader, och det därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

a)

ESRB,

b)

Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten), inrättad genom förordning (EU) nr 1093/2010,

c)

Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten), inrättad genom förordning (EU) nr 1094/2010,

d)

Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten), inrättad genom förordning (EU) nr 1095/2010,

e)

Den gemensamma kommittén för de europeiska tillsynsmyndigheterna (den gemensamma kommittén), som avses i artikel 54 i förordning (EU) nr 1093/2010, i förordning nr 1094/2010 och i förordning nr 1095/2010,

f)

De behöriga myndigheter eller tillsynsmyndigheter i medlemsstaterna som anges i de unionsakter som avses i artikel 1.2 i förordning (EU) nr 1093/2010, i förordning (EU) nr 1094/2010 och i förordning (EU) nr 1095/2010.

a)

finansinstitut: varje företag som omfattas av den lagstiftning som avses i artikel 1.2 i förordning (EU) nr 1093/2010, i förordning (EU) nr 1094/2010 och i förordning (EU) nr 1095/2010, och varje företag eller enhet i unionen vars huvudsakliga verksamhet är av liknande slag.

b)

det finansiella systemet: samtliga finansinstitut, marknader, produkter och marknadsinfrastrukturer.

c)

systemrisk: en risk för störningar i det finansiella systemet som kan medföra allvarliga negativa konsekvenser för den inre marknaden och realekonomin. Alla typer av finansiella mellanhänder, marknader och infrastrukturer är potentiellt systemviktiga i någon utsträckning.

a)

Fastställa och/eller samla in och analysera alla uppgifter som är relevanta och nödvändiga för att uppnå de i punkt 1 angivna målen.

b)

Identifiera och rangordna systemrisker.

c)

Utfärda varningar när sådana systemrisker bedöms vara väsentliga och, vid behov, offentliggöra dessa varningar.

d)

Utfärda rekommendationer för korrigerande åtgärder som svar på de risker som identifierats och, vid behov, offentliggöra dessa rekommendationer.

e)

När ESRB bedömer att det kan uppstå en krissituation enligt artikel 18 i förordning (EU) nr 1093/ 2010, i förordning (EU) nr 1094/2010 och i förordning (EU) nr 1095/2010, utfärda en konfidentiell varning riktad till rådet samt ge rådet en utvärdering av situationen så att rådet kan bedöma huruvida det behöver antas ett beslut riktat till de europeiska tillsynsmyndigheterna om att en krissituation föreligger.

f)

Övervaka uppföljningen av varningar och rekommendationer.

g)

Nära samarbeta med alla andra parter i ESFS; vid behov förse de europeiska tillsynsmyndigheterna med de uppgifter om systemrisker som de behöver för att kunna fullgöra sina uppdrag, och särskilt, i samarbete med de europeiska tillsynsmyndigheterna, utveckla en gemensam uppsättning kvantitativa och kvalitativa indikatorer (”risk dashboard”) för att identifiera och värdera systemrisker.

h)

Delta i den gemensamma kommittén när så är lämpligt.

i)

Samordna sin verksamhet med den verksamhet som bedrivs av internationella finansiella organisationer, särskilt IMF och FSB samt relevanta organ i tredjeländer i frågor som rör makrotillsyn.

j)

Utföra andra därmed sammanhängande uppgifter enligt vad som anges i unionslagstiftningen.

a)

ECB:s ordförande och vice ordförande.

b)

De nationella centralbankscheferna.

c)

En ledamot av kommissionen.

d)

Ordföranden för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten).

e)

Ordföranden för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten).

f)

Ordföranden för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten).

g)

Ordföranden och de två vice ordförandena i den rådgivande vetenskapliga kommittén.

h)

Ordföranden i den rådgivande tekniska kommittén.

a)

Från varje medlemsstat en företrädare på hög nivå från respektive behörig nationell tillsynsmyndighet i enlighet med punkt 3.

b)

Ordföranden i ekonomiska och finansiella kommittén.

a)

ESRB:s ordförande och förste vice ordförande.

b)

ECB:s vice ordförande.

c)

Fyra andra styrelseledamöter som samtidigt är ledamöter i ECB:s allmänna råd, med hänsyn till att medlemsstaterna generellt och de medlemsstater som har respektive inte har euron som valuta bör vara representerade på ett välavvägt sätt. De ska väljas på tre år av och bland de styrelseledamöter som samtidigt är ledamöter i ECB:s allmänna råd.

d)

En ledamot av kommissionen.

e)

Ordföranden i Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten).

f)

Ordföranden i Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten).

g)

Ordföranden i Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten).

h)

Ordföranden i ekonomiska och finansiella kommittén.

i)

Ordföranden i rådgivande vetenskapliga kommittén.

j)

Ordföranden i rådgivande tekniska kommittén.

a)

En företrädare för varje nationell centralbank och en företrädare för ECB.

b)

En företrädare från varje medlemsstats behöriga nationella tillsynsmyndigheter, i enlighet med andra stycket.

c)

En företrädare för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska bankmyndigheten).

d)

En företrädare för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten).

e)

En företrädare för Europeiska tillsynsmyndigheten (Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten).

f)

Två företrädare för kommissionen.

g)

En företrädare för ekonomiska och finansiella kommittén.

h)

En företrädare för rådgivande vetenskapliga kommittén.