22.1.2010   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 17/50

(1)

Genom en skrivelse av den 1 februari 2008 som registrerades hos kommissionen samma dag anmälde Italien stödåtgärden C 20/08 (f.d. N 62/08) till kommissionen. Genom en skrivelse som registrerades hos kommissionen den 18 mars 2008 lämnade Italien ytterligare upplysningar om stödåtgärden till kommissionen.

(2)

Genom en skrivelse av den 30 april 2008 underrättade kommissionen Italien om sitt beslut att inleda det förfarande som anges i artikel 88.2 i EG-fördraget avseende det ovan nämnda stödet. Beslutet anmäldes till Italien den 7 maj 2008.

(3)

Kommissionens beslut om inledande av förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning  (2). Kommissionen uppmanade däri berörda parter att inkomma med synpunkter på stödet.

(4)

Genom ett e-postmeddelande av den 4 juni 2008 som registrerades hos kommissionen samma dag, dvs. inom den i beslutet om inledande av förfarandet angivna fristen för Italien att inkomma med synpunkter, begärde Italien att denna frist skulle förlängas med en månad. Genom en skrivelse av den 9 juni 2008 gick kommissionen med på att förlänga fristen till och med den 7 juli 2008. Genom en skrivelse av den 7 juli 2008 som registrerades hos kommissionen samma dag (dvs. inom den förlängda fristen) inkom Italien med sina synpunkter.

(5)

Genom en skrivelse av den 12 september 2008 som registrerades hos kommissionen den 17 september 2008 inkom företaget Cantiere Navale De Poli SpA (nedan kallat De Poli) med synpunkter och gjorde gällande att företaget var att betrakta som ”berörd part” i ärendet. De Poli är ett italienskt skeppsvarv som är etablerat i Venezia-Pellestrina. Enligt uppgifterna i Italiens anmälan är De Poli ett av de två varv som under förutsättning att kommissionen godkänner den anmälda stödåtgärden skulle kunna komma i åtnjutande av statligt stöd på grundval av den stödordning som nämns i skäl 7. Den tid inom vilken berörda parter kunde inkomma med synpunkter löpte emellertid ut en månad efter offentliggörandet i Europeiska unionens officiella tidning av beslutet om inledande av förfarandet enligt artikel 88.2 i EG-fördraget (den 7 juli 2008). De Polis synpunkter inkom efter utgången av den fristen. Företaget gjorde gällande att det alltför sent hade fått kännedom om kommissionens beslut att inleda förfarandet och Italiens synpunkter på detta.

(6)

Kommissionen ska enligt artikel 88.2 i EG-fördraget ge berörda parter tillfälle att yttra sig. Detta innebär dock inte att kommissionen är skyldig att enskilt underrätta alla berörda parter, utan bara att den ska se till att alla som kan vara berörda har möjlighet att inkomma med synpunkter. Offentliggörande av ett meddelande i Europeiska unionens officiella tidning utgör ett lämpligt medel för att informera alla berörda parter om att ett förfarande inletts (3). De Poli bör följaktligen genom det ovannämnda offentliggörandet anses ha blivit vederbörligen informerat om beslutet att inleda ett förfarande och om fristen för att inkomma med synpunkter. Företaget iakttog trots detta inte den i enlighet med artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 659/1999 av den 22 mars 1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (4) (nedan även kallad förfarandeförordningen) fastlagda fristen. Kommissionen konstaterar att De Poli inte begärt någon förlängning av fristen och att företaget inte angivit något särskilt skäl för att dess synpunkter bör beaktas trots att de ingavs efter utgången av fristen. Den kommer därför inte att beakta De Polis synpunkter.

(7)

Genom en skrivelse med beteckningen K(2004) 1807 slutlig av den 19 maj 2004 underrättade kommissionen Italien om att den hade beslutat att inte göra några invändningar mot en planerad italiensk stödordning (nedan kallad stödordningen) rörande den tillfälliga skyddsordningen för varvsindustrin (5). Kommissionen ansåg att stödordningen var förenlig med den gemensamma marknaden eftersom den var förenlig med rådets förordning (EG) nr 1177/2002 av den 27 juni 2002 om en tillfällig skyddsordning för varvsindustrin (6) (nedan kallad skyddsordningsförordningen), ändrad genom förordning (EG) nr 502/2004 (7).

(8)

Stödordningen såsom anmäld till kommissionen och godkänd av denna hade en budget på 10 miljoner euro.

(9)

Genom den ovan nämnda skrivelsen av den 1 februari 2008 anmälde Italien till kommissionen att landet hade för avsikt att anslå ytterligare 10 miljoner euro till budgeten för stödordningen.

(10)

Kommissionen beslutade att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 i EG-fördraget på grund av att den av de nedan angivna skälen tvivlade på att det anmälda stödet var förenligt med den gemensamma marknaden.

(11)

Kommissionen ansåg med beaktande av artikel 1 c i förfarandeförordningen och artikel 4 i kommissionens förordning (EG) nr 794/2004 av den 21 april 2004 om genomförande av rådets förordning (EG) nr 659/1999 om tillämpningsföreskrifter för artikel 93 i EG-fördraget (8) (nedan kallad genomförandeförordningen) att ökningen av budgeten utgjorde en sådan ändring av stödordningen som i enlighet med artikel 88.3 i EG-fördraget borde anmälas till kommissionen som ett nytt stöd. Den ansåg också att stödets förenlighet med den gemensamma marknaden borde bedömas på grundval av de gällande bestämmelserna. Skyddsordningsförordningen upphörde att gälla den 31 mars 2005 och utgjorde följaktligen inte en rättslig grund för godkännande av stödåtgärden.

(12)

Kommissionen ansåg vidare att stödet inte verkade vara förenligt med den gemensamma marknaden på grundval av några andra bestämmelser om statligt stöd.

(13)

Italien ifrågasatte kommissionens tvivel och gav därvid uttryck för följande synpunkter.

(14)

Italien ifrågasatte framför allt kommissionens ståndpunkt att den anmälda stödåtgärden utgör ett nytt stöd. Landet gjorde därvid gällande att beteckningen nytt stöd på grundval av en korrekt tolkning av artikel 4 i genomförandeförordningen bör förbehållas en sådan ökning av budgeten för en godkänd stödordning som åtföljs av en förlängning av den tidsperiod under vilken företag ges tillträde till förmånerna inom ramen för stödordningen, med därav följande snedvridande verkningar på konkurrensen. Italien hävdade att detta uppenbarligen inte var aktuellt i det föreliggande ärendet, eftersom det endast rörde sig om att slutföra projekt beträffande vilka formella framställningar om stöd hade ingivits under skyddsordningsförordningens giltighetstid. I detta sammanhang hävdade landet också att artikel 4 i genomförandeförordningen utgör en förfarandebestämmelse som fastlägger villkoren för anmälan av vissa ändringar av befintliga stöd utan att för den skull ingripa i bedömningen av deras förenlighet med den gemensamma marknaden och att kommissionen följaktligen inte kan åberopa artikel 4 för att göra en bedömning av om det föreslagna statliga stödet är förenligt med den gemensamma marknaden eller ej.

(15)

Italien yttrade sig också över kommissionens ståndpunkt att skyddsordningsförordningen inte längre utgör en rättslig grund för bedömning av den anmälda stödåtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden. Landet gjorde framför allt gällande att detta argument är oförenligt med den ståndpunkt som intogs inom ramen för skyddsordningsförordningen: i skyddsordningsförordningen åberopades, trots att denna avsågs gälla till och med den 31 mars 2004 (giltighetstiden förlängdes senare till och med den 31 mars 2005), enligt Italien den till utgången av 2003 gällande rådets förordning (EG) nr 1540/98 av den 29 juni 1998 om fastställande av nya regler för stöd till varvsindustrin (9) (nedan kallad varvsstödsförordningen) som rättslig grund.

(16)

Italien ansåg vidare att det inte står klart av vilket skäl skyddsordningsförordningen inte kan rättfärdiga ”uppdateringen” (l’aggiornamento) av budgeten för stödordningen, med tanke på att denna uppdatering enligt landet bara utgör en finansiell åtgärd som syftar till att (i enlighet med den allmänna principen om lika behandling) ställa de varv som ingav framställningar om stöd under skyddsordningsförordningens giltighetstid men på grund av brist på anslag inte kom i åtnjutande av stöd inom ramen för stödordningen på jämlik fot med de varv som redan kommit i åtnjutande av sådant stöd. Italien hävdade att en uppdatering av resurser för statliga åtgärder som syftar till att korrigera verkningarna av att tiden visat sig inte räcka till eller av att utgiftsprognoserna visat sig vara inadekvata inte utgör ett nytt stöd även om åtgärderna i fråga nödvändiggör en höjning av det ursprungliga stödbeloppet och att en sådan uppdatering är förenlig med den gemensamma marknaden på grundval av den rättsliga grund som rättfärdigade det ursprungliga stödet. Kort sagt rör det sig för Italien om att reglera oavgjorda ärenden som kan föras tillbaka till sådana framställningar om stöd som rör kontrakt som ingicks före den 31 mars 2005, utan att det kommer till en utvidgning av stödordningen genom vilken stödordningens räckvidd breddas eller dess grundläggande struktur ändras. Till stöd för sin ståndpunkt åberopade landet den allmänna principen om lika behandling, nödvändigheten av att vederbörligen beakta de berörda företagens berättigade förväntningar samt EG-domstolens rättspraxis (i synnerhet domen i mål 223/85 (10) och i mål C-364/90 (11)).

(17)

Italien hävdade dessutom att den anmälda stödåtgärden inte står i strid med det WTO-beslut enligt vilket skyddsordningsförordningen är oförenlig med WTO-reglerna.

(18)

Eftersom stödåtgärden är av rent finansiell natur, måste dess förenlighet med den gemensamma marknaden bedömas med beaktande av de åtgärder som den är avsedd att finansiera, dvs. understödja inom ramen för stödordningen. Av de skäl som redovisas i den ovan nämnda kommissionsskrivelsen av den 19 maj 2004 är stödordningen att betrakta som statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget.

(19)

I enlighet med artikel 1 c i förfarandeförordningen jämförd med artikel 4 i genomförandeförordningen ska en ökning av den ursprungliga budgeten för en godkänd stödordning betraktas som ett nytt stöd ifall ökningen är större än 20 % av den ursprungliga budgeten. I det föreliggande ärendet motsvarar den anmälda ökningen 100 % av den ursprungliga budgeten, och ökningen måste följaktligen bedömas som ett nytt statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget.

(20)

Italiens invändningar i detta avseende får inte kommissionen att ändra uppfattning.

(21)

Kommissionen påpekar att den vad beträffar ”nytt stöd”, som omfattas av anmälningsplikten enligt artikel 88.3 i EG-fördraget, tillämpar definitionerna i artikel 1 c i förfarandeförordningen. Enligt artikel 1 c utgör även ”ändringar av befintligt stöd” nytt stöd.

(22)

I artikel 4 i genomförandeförordningen förtydligas vad som avses med ändringar av befintligt stöd. Enligt den artikeln ska ”en ändring av befintligt stöd vara varje ändring, utom ändringar av rent formell eller administrativ art som inte kan påverka bedömningen av stödåtgärdens förenlighet med den gemensamma marknaden”. En ökning av den ursprungliga budgeten för en godkänd stödordning som är större än 20 % av den ursprungliga budgeten ska enligt artikel 4 dock betraktas som en ändring av befintligt stöd (dvs. ett nytt stöd). Kommissionen påpekar i detta sammanhang att artikel 4 i genomförandeförordningen inte utgör den rättsliga grunden för bedömningen av det nya stödets förenlighet med den gemensamma marknaden. I motsats till vad Italien påstår (se skäl 14) har kommissionen inte heller stött sig på artikel 4 för den bedömningen. I artikel 4 i genomförandeförordningen anges däremot hur kommissionen ska tillämpa artikel 1 c i förfarandeförordningen beträffande ”nytt stöd”. Kommissionen påpekar också att Italiens argument att stödåtgärden bara utgör en finansiell uppdatering till följd av inadekvata utgiftsprognoser, utan betydande ändringar av stödordningens grundläggande struktur, inte på något vis ändrar det faktum att den berörda ökningen av budgeten i enlighet med artikel 1 c i förfarandeförordningen och artikel 4 i genomförandeförordningen ska betecknas som en ändring av ett befintligt stöd och därmed som ett nytt stöd.

(23)

Kommissionen kan inte heller godta Italiens argument att beteckningen nytt stöd på grundval av en korrekt tolkning av artikel 4 i genomförandeförordningen bör förbehållas en sådan ökning av budgeten för en godkänd stödordning som åtföljs av en förlängning av den tidsperiod under vilken företag ges tillträde till förmånerna inom ramen för stödordningen, med därav följande snedvridande verkningar på konkurrensen. Kommissionen konstaterar att en betydande ökning av budgeten för en godkänd stödordning (med betydande ökning avses här en ökning på mer än 20 %) kan få konsekvenser för konkurrensen (eftersom den gör det möjligt för den berörda medlemsstaten att bevilja ett väsentligt högre stöd än vad som ursprungligen godkänts). Detta innebär att kommissionen måste göra en ny bedömning av stödordningens förenlighet med den gemensamma marknaden. En så stor ökning av budgeten som den som anmälts av Italien kan inte anses som en ändring av rent formell eller administrativ art som inte kan påverka bedömningen av stödordningens förenlighet med den gemensamma marknaden.

(24)

På grundval av det som anges ovan bekräftar kommissionen att den anmälda stödåtgärden måste bedömas som ett nytt statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 i EG-fördraget.

(25)

Kommissionen vill först och främst betona att den rättsliga grunden för antagandet av skyddsordningsförordningen inte som Italien påstår var varvsstödsförordningen, utan EG-fördraget, särskilt artiklarna 87.3 e, 89 och 133. Kommissionen kan inte förstå varför dess ståndpunkt i det föreliggande ärendet skulle vara oförenlig med den omständigheten att det i vissa bestämmelser i skyddsordningsförordningen hänvisas till varvsstödsförordningen. Det rör sig därvid bara om en fråga om lagstiftningsteknik. I syfte att undvika upprepning togs vissa bestämmelser som fastlagts i varvsstödsförordningen (bl.a. definitioner) inte upp på nytt i skyddsordningsförordningen, utan införlivades med denna genom hänvisningar till varvsstödsförordningen. Tillämpningen av skyddsordningsförordningen på dessa punkter var inte avhängig av att varvsstödsförordningen fortsatte att gälla: genom införlivandet skapades autonoma bestämmelser i skyddsordningsförordningen vilka innehållsmässigt motsvarade de bestämmelser i varvsstödsförordningen som de hänvisade till. Ingenting av detta står i strid med kommissionens ståndpunkt i det föreliggande ärendet. En rättsakt från en gemenskapsinstitution måste stödja sig på en rättslig grund som är giltig vid den tidpunkt då rättsakten antas.

(26)

I kommissionens beslut av den 30 april 2008 om att inleda det formella granskningsförfarandet angavs att skyddsordningsförordningen hade upphört att gälla och att den därför inte kunde användas som rättslig grund för bedömningen av den anmälda stödåtgärden. Av punkterna 9 och 10 i beslutet framgår att stödåtgärden inte var förenlig med den gemensamma marknaden på grundval av rambestämmelserna för statligt stöd till varvsindustrin (12) och att den inte föreföll vara detta på grundval av några andra bestämmelser om statligt stöd. Kommissionen konstaterar att Italien inte har föreslagit någon alternativ rättslig grund för bedömningen av stödets förenlighet med den gemensamma marknaden. Landet gjorde i stället gällande att det inte rör sig om ett ”nytt stöd”, ett argument som kommissionen såsom förklarats i skälen 18–22 inte kan godta.

(27)

Kommissionen kan inte heller godta de argument som Italien grundade på de allmänna rättsliga principerna om lika behandling och skydd för berättigade förväntningar.

(28)

Italien hävdade att de varv som ingav en framställning om stöd på grundval av stödordningen medan skyddsordningsförordningen fortfarande var i kraft och som uppfyllde villkoren för att komma i åtnjutande av sådant stöd men på grund av bristen på medel i statsbudgeten inte gjorde detta har berättigade förväntningar på att få stöd. Landet gjorde gällande att dessa varv på grundval av den allmänna principen om skydd för berättigade förväntningar (och för att de ska behandlas likadant som de varv som redan mottagit stöd från de tillgängliga medlen) har rätt att få stöd oberoende av om skyddsordningsförordningen fortfarande är i kraft eller ej.

(29)

Rätten att göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar tillkommer enligt fast rättspraxis varje enskild som befinner sig i en situation av vilken det framgår att gemenskapsadministrationen genom att ge tydliga försäkringar har väckt grundade förhoppningar hos personen i fråga. Däremot kan ingen med framgång göra gällande att principen om skydd för berättigade förväntningar har åsidosatts om administrationen inte har givit någon tydlig försäkran (13).

(30)

I det föreliggande ärendet anser kommissionen att de företag som potentiellt kunde komma i åtnjutande av stöd inom ramen för stödordningen kan göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar på att allt stöd som beviljades på grundval av stödordningen i den form som kommissionen godkänt denna (dvs. bl.a. med begränsningen av budgeten för stödordningen till 10 miljoner euro) var lagenligt. Italien utgår emellertid i sin argumentation från att företagen kunde ha förväntningar på att komma i åtnjutande av stöd även efter det att stödordningen löpt ut och särskilt från att de kunde ha förväntningar på att komma i åtnjutande av stöd utöver den godkända budgeten (dvs. att de kunde ha förväntningar på att få ett nytt statligt stöd). Företag kan i princip dock inte göra anspråk på skydd för berättigade förväntningar på att få ett stöd ifall detta inte godkänts av kommissionen i enlighet med det förfarande som föreskrivs i EG-fördraget (14). Av samma skäl kan de inte åberopa den allmänna principen om lika behandling för att de ska behandlas likadant som företag som mottagit ett godkänt stöd.

(31)

Italien hänvisade också till fast rättspraxis som enligt landets uppfattning återspeglar tillämpningen av principen accessorium sequitur principale (ung. principen om att ”bisaken följer huvudsaken”) och medger slutsatsen att en uppdatering av resurser för statliga åtgärder som syftar till att korrigera verkningarna av att tiden visat sig inte räcka till eller av att utgiftsprognoserna visat sig vara inadekvata inte utgör ett nytt stöd även om åtgärderna i fråga nödvändiggör en höjning av det ursprungliga stödbeloppet och att en sådan uppdatering är förenlig med den gemensamma marknaden på grundval av den rättsliga grund som rättfärdigade det ursprungliga stödet.

(32)

Den anförda rättspraxisen stöder dock inte Italiens argument.

(33)

Domstolen konstaterade i domen i mål C-223/85 att den omständigheten att kommissionen inte fattade beslut om det stöd det gällde inom skälig tid och den omständigheten att stödet i fråga var avsett att täcka extrakostnader för en åtgärd som tidigare beviljats statligt stöd som godkänts av kommissionen hade fått stödmottagaren att hysa berättigade förväntningar på att kommissionen inte skulle göra några invändningar mot stödet. Kommissionen kan dock inte förstå varför detta konstaterande skulle stödja Italiens argument att uppdateringen av budgeten för stödordningen inte utgjorde ett nytt stöd och att uppdateringen var förenlig med den gemensamma marknaden på grundval av den rättsliga grund (dvs. skyddsordningsförordningen) som hade rättfärdigat det ursprungliga stödet. Den konstaterar i gengäld att domstolen i den ovan nämnda domen inte på något vis bestred att det stöd som var avsett att täcka extrakostnader för den åtgärd som tidigare beviljats statligt stöd som godkänts av kommissionen krävde kommissionens godkännande enligt artikel 93 (som nu är artikel 88) i EG-fördraget.

(34)

Italien har i det föreliggande ärendet inte visat att kommissionen inte fattade beslut om stödet inom skälig tid. Problemet är snarare att landet underlät att anmäla ökningen av budgeten för stödordningen medan skyddsordningsförordningen fortfarande var i kraft.

(35)

Domen i mål C-364/90 stöder inte heller Italiens argument. I den del av domen som Italien åberopar sig på konstaterar domstolen helt enkelt att kommissionen inte på ett adekvat sätt lyckats motivera ett negativt beslut om statligt stöd. Enligt domstolen var dessutom de handlingar som fanns tillgängliga i samband med kommissionens granskningsförfarande i det berörda ärendet tillräckligt tydliga för att medge att nya handlingar innehållande samma argument skulle kunna tas upp till prövning i samband med domstolsförfarandet. Kommissionen kan inte förstå varför dessa rent förfaranderättsliga frågor skulle stödja Italiens argument att ökningen av budgeten för stödordningen – som är en fråga som hör till den materiella rätten – bör godkännas på grundval av skyddordningsförordningen. Vad beträffar Italiens argument att den anmälda stödåtgärden inte står i strid med det WTO-beslut enligt vilket skyddsordningsförordningen är oförenlig med WTO-reglerna har kommissionen i tidigare beslut (15) redan angivit att gemenskapsrätten enligt domstolens rättspraxis (16) i möjligaste mån måste tolkas med beaktande av internationell rätt, inbegripet gemenskapens förpliktelser inom ramen för WTO. Skyddsordningsförordningen måste följaktligen också tolkas med beaktande av gemenskapens internationella förpliktelser.

(36)

I detta sammanhang erinrar kommissionen om att Sydkorea ifrågasatte skyddsordningsförordningens förenlighet med WTO-reglerna hos WTO. Den 22 april 2005 avgav en WTO-expertgrupp en rapport i vilken den konstaterade att skyddsordningsförordningen och ett flertal nationella stödordningar som antagits på grundval av denna och var i kraft vid den tidpunkt då Sydkorea satte igång WTO-tvistlösningsförfarandet stred mot artikel 23.1 i WTO-överenskommelsen om regler och förfaranden för tvistlösning (17). Den 20 juni 2005 beslutade WTO:s tvistlösningsorgan att anta expertgruppens rapport (18). Gemenskapen rekommenderades i rapporten att bringa skyddsordningsförordningen och de nationella stödordningar som antagits på grundval av denna i överensstämmelse med gemenskapens förpliktelser enligt WTO-avtalen. Den 20 juli 2005 underrättade gemenskapen tvistlösningsorganet om att gemenskapens regler var förenliga med tvistlösningsorganets beslut och rekommendation eftersom skyddsordningsförordningen hade upphört att gälla den 31 mars 2005 och medlemsstaterna därför inte längre kunde bevilja driftsstöd på grundval av den förordningen.

(37)

I expertgruppens rapport och tvistlösningsorganets beslut om antagande av rapporten kritiserades skyddsordningsförordningen i sig för att stå i strid med WTO-reglerna och ålades gemenskapen att inte längre tillämpa förordningen. Gemenskapens förpliktelse att följa tvistlösningsorganets beslut gäller även för senare beslut om att bevilja stöd på grundval av skyddsordningsförordningen (19). I och med att gemenskapen underrättade tvistlösningsorganet om att gemenskapens regler var förenliga med tvistlösningsorganets beslut och rekommendation eftersom skyddsordningsförordningen hade upphört att gälla den 31 mars 2005 och medlemsstaterna därför inte längre kunde bevilja driftsstöd på grundval av den förordningen förpliktade gemenskapen sig att inte längre tillämpa förordningen för att bevilja nytt stöd. Godkännande av stödet i det föreliggande ärendet skulle följaktligen utgöra en kränkning från gemenskapens sida av dess internationella förpliktelser.

(38)

På grund av de skäl som anges ovan drar kommissionen slutsatsen att det anmälda statliga stödet är oförenligt med den gemensamma marknaden.