Mål T‑370/20

KL

mot

Europeiska investeringsbanken (EIB)

Tribunalens dom (fjärde avdelningen) av den 24 november 2021

”Personalmål – EIB:s personal – Hälsotillstånd – Arbetsoförmåga – Omotiverad frånvaro – Talan om ogiltigförklaring – Begreppet invaliditet – Obegränsad behörighet – Tvister av ekonomisk art – Retroaktiv utbetalning av invaliditetspension – Skadeståndstalan”

1. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Invaliditet – Begrepp – Bedömning med beaktande av vilket slags uppgifter som utförts vid banken

   (Tjänsteföreskrifterna, artikel 78; Europeiska investeringsbankens personalföreskrifter, artikel 14)

   (se punkterna 83–89 och 100)

2. Tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Social trygghet – Olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring – Invaliditet – Invaliditetskommitté – Behörighet – Bedömning av en anställds förmåga att arbeta utanför banken – Omfattas inte

   (se punkterna 90–93)

3. Talan väckt av tjänstemän – Anställda vid Europeiska investeringsbanken – Analog tillämpning av artikel 91.1 i tjänsteföreskrifterna – Obegränsad behörighet – Tvister av ekonomisk art – Begrepp – Talan om retroaktiv utbetalning av invaliditetspension – Omfattas

   (Artikel 266 FEUF; tjänsteföreskrifterna, artikel 91.1)

   (se punkterna 109–113 och 117–124)

Resumé

Sökanden, KL, är anställd vid Europeiska investeringsbanken (EIB). Efter det att sökanden under flera perioder hade varit frånvarande från arbetet, inledde EIB ett förfarande vid invaliditetskommittén, varvid sökanden förklarades vara tillfälligt helt arbetsoförmögen, fram till dess att denna kommitté avger sitt yttrande. Efter det att invaliditetskommittén hade bedömt sökandens hälsotillstånd kom den enhälligt fram till att sökanden inte längre kunde utföra sina arbetsuppgifter vid EIB, men fortfarande kunde utöva yrkesverksamhet på den allmänna arbetsmarknaden. EIB fattade följaktligen två beslut i vilka sökanden förklarades vara arbetsförmögen och olovligt frånvarande från och med den dag då EIB hade anmodat sökanden att återuppta sitt arbete. Efter det att förlikningsförfarandet hade misslyckats, väckte sökanden talan vid tribunalen mot dessa två beslut och mot beslutet av EIB:s ordförande att vidhålla dessa beslut (nedan tillsammans kallade de angripna besluten).

Tribunalen bifaller talan och ogiltigförklarar de angripna besluten. I sin dom definierar tribunalen begreppet invaliditet, såsom det används i de bestämmelser som antagits för att genomföra EIB:s personalföreskrifter så, att detta tillstånd ska bedömas i förhållande till EIB och inte i förhållande till den allmänna arbetsmarknaden. Tribunalen tillämpar även den ”obegränsade behörighet” som den har enligt artikel 91 i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen (nedan kallade tjänsteföreskrifterna) vad gäller ”tvister av ekonomisk art”, som är analogt tillämplig på EIB:s anställda. Den preciserar dessutom gränserna för dessa två begrepp.

Tribunalens bedömning

Vad gäller frågan huruvida de handlingar som utgör invaliditetskommitténs yttrande kan tillåtas som bevisning, påpekar tribunalen att en handling inte kan avvisas på grund av att det datum som anges där inte är det datum då kommittén undersökte sökanden.

Vad därefter gäller begreppet invaliditet har tribunalen grundat sig på en analog tolkning av artiklarna 78 och 5 i tjänsteföreskrifterna samt av artikel 51-1 i övergångsbestämmelserna till pensionsbestämmelserna för EIB:s anställda, av vilken följer att en anställd som förklarats invalidiserad inom EIB kan utöva en inkomstbringande verksamhet utanför detta organ, under förutsättning att samtliga inkomster inte överstiger den nettolön som han uppbar när han arbetade vid EIB.

Dessutom utgör de invaliditetskommittéer som EIB har inrättat dess egna organ och de har således inte någon rättslig behörighet att bedöma sökandens förmåga att utföra arbetsuppgifter utanför EIB. Dessa kommittéer har nämligen i rättsligt hänseende behörighet att uttala sig om EIB:s personals förmåga att arbeta vid institutionen. För att uttala sig om dessa personers förmåga att arbeta utanför EIB, ankommer det på andra kommittéer, vilka inrättats av andra institutioner eller nationella myndigheter, att undersöka den berörda personen.

Genom att uttala sig om sökandens förmåga att utöva yrkesverksamhet på den allmänna arbetsmarknaden har invaliditetskommittén således inkräktat på behörigheten för sådana kommittéer, vilket skapat en risk för motstridigheter mellan dess bedömning av sökandens förmåga att arbeta på den allmänna arbetsmarknaden och de bedömningar som senare skulle kunna göras av de invaliditetskommittéer som inrättats av de andra institutionerna eller de nationella myndigheterna.

Tribunalen anser således att begreppet invaliditet, i den mening som avses i artikel 46-1 i övergångsbestämmelserna till pensionsbestämmelserna för EIB:s anställda och artikel 11.1 i de administrativa bestämmelser som är tillämpliga på EIB:s personal och som antagits för att genomföra EIB:s personalföreskrifter, ska tolkas så, att det avser en anställd vid EIB som av en invaliditetskommitté som har upprättats av EIB förklaras inte kunna återgå till sitt arbete eller andra arbetsuppgifter på motsvarande nivå inom EIB.

Slutligen erinrar tribunalen om att regeln i artikel 91.1 andra meningen i tjänsteföreskrifterna ska tillämpas på tvister mellan EIB och dess anställda. Denna bestämmelse ger unionsdomstolen obegränsad behörighet i tvister av ekonomisk art och den kan inom ramen för denna behörighet om nödvändigt ex officio förplikta svaranden att betala ersättning för den skada denne vållat. Tribunalen kan i det fallet värdera skadan utifrån rätt och billighet (ex aequo et bono), med hänsyn tagen till samtliga omständigheter.

Unionsdomstolens obegränsade behörighet innebär bland annat att unionsdomstolen har till uppgift att avgöra de tvister som den har att pröva fullständigt och att säkerställa att dess domar om ogiltigförklaring i personalmål får verkan i praktiken. När unionsdomstolen utövar sin obegränsade behörighet riktar den inte förelägganden till de berörda institutionerna eller organen, utan har, i förekommande fall, behörighet att sätta sig i deras ställe för att fatta de beslut som nödvändigtvis följer av de slutsatser som den har dragit efter sin rättsliga prövning av tvisten.

Tribunalen erinrar härvidlag om att begreppet ”tvister av ekonomisk art”, i den mening som avses i nämnda bestämmelse, inte enbart omfattar mål om skadestånd i vilka anställda har väckt talan mot en unionsinstitution eller ett unionsorgan, utan även alla mål i vilka anställda har framställt yrkanden om att en sådan institution ska betala ut ett belopp till den anställde som denne anser sig ha rätt till enligt tjänsteföreskrifterna eller någon rättsakt som reglerar anställningsförhållandet.

I förevarande fall är tvisten av ekonomisk art, eftersom sökanden har yrkat att unionsdomstolen ska uttala sig om lagenligheten av beslutet att inte tillerkänna honom ställning som ”invalidiserad” person och förplikta EIB att betala ut ett penningbelopp till honom. Beslutet att anse sökanden vara ”inte invalidiserad” får nämligen direkta konsekvenser för kontinuiteten i den berördes situation i egenskap av anställd vid EIB, och således för hans lön och ekonomiska rättigheter.

Tribunalen konstaterar dessutom att EIB, för att anta det nya beslutet om sökandens invaliditet, endast har en normbunden behörighet, vilket innebär att EIB är skyldig att dra de administrativa konsekvenserna av invaliditetskommitténs beslut.

Tribunalen förpliktar följaktligen EIB att betala invaliditetspension till sökanden. Tribunalen ogillar emellertid hans yrkande om ersättning för ideell skada efter det att den konstaterat att sökanden inte har visat att denna skada inte kan gottgöras fullt ut genom en ogiltigförklaring av de angripna besluten, tillsammans med en förpliktelse för EIB att betala ut samtliga ekonomiska ersättningar som han har berövats till följd av de ogiltigförklarade besluten.