Mål T‑40/15

Plásticos Españoles, SA (ASPLA) och Armando Álvarez, SA

mot

Europeiska unionen, företrädd av Europeiska unionens domstol

”Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Precisionsgraden hos ansökan – Preskription – Upptagande till prövning – Artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna – Skälig handläggningstid i ett mål – Ekonomisk skada – Ränta på icke erlagt bötesbelopp – Kostnader för bankgaranti – Orsakssamband”

Sammanfattning – Tribunalens dom (tredje avdelningen i utökad sammansättning) av den 17 februari 2017

1. Domstolsförfarande – Ansökan genom vilken talan väckts – Formkrav – Uppgift om saken – Kortfattad framställning av de grunder som åberopas – Talan om ersättning för skador som en unionsinstitution påstås ha orsakat

   (Domstolens stadga, artiklarna 21 första stycket och 53 första stycket; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1 c)

2. Skadeståndstalan – Preskriptionstid – Den tidpunkt då fristen börjar löpa – Ansvar på grund av att unionsdomstolen inte har iakttagit kravet på en skälig handläggningstid i ett mål – Datum för avkunnande av den aktuella domen

   (Artikel 340 andra stycket FEUF; domstolens stadga, artiklarna 46 och 53 första stycket)

3. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Kumulativa villkor – Ett av villkoren är inte uppfyllt – Skadeståndstalan ska ogillas i sin helhet

   (Artikel 340 andra stycket FEUF)

4. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter – Rättsregel som syftar till att ge enskilda rättigheter – Begrepp – Ansvar på grund av att unionsdomstolen inte har iakttagit kravet på en skälig handläggningstid i ett mål – Omfattas – Bedömningskriterier

   (Artikel 340 andra stycket FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47 andra stycket)

5. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Rättsstridighet – Skada – Orsakssamband – Bevisbörda

   (Artikel 340 andra stycket FEUF)

6. Konkurrens – Administrativt förfarande – Kommissionsbeslut i vilket en överträdelse konstateras och böter påförs – Verkställbart – Talan mot beslutet har väckts vid unionsdomstolen – Påverkar inte verkställbarheten

   (Artiklarna 101 FEUF, 263 FEUF, 278 FEUF och 299 första stycket FEUF)

7. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – Bryts på grund av sökandens eller andra personers felaktiga agerande

   (Artikel 340 andra stycket FEUF)

8. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Villkor – Orsakssamband – Begrepp – Kostnader för bankgaranti till följd av att ett företag valt att inte betala de böter som kommissionen ålagt – Unionsdomstolen har inte iakttagit kravet på en skälig handläggningstid i det mål i vilket nämnda företag väckt talan – Förekomsten av ett orsakssamband – Villkor

   (Artikel 340 andra stycket FEUF)

9. Skadeståndstalan – Unionsdomstolens behörighet – Gränser – (Förbud mot att döma utöver vad parterna yrkat (ultra petita) – Skyldighet att iaktta den rättsliga ram som parterna definierat – Möjlighet för unionsdomstolen att på eget initiativ besluta om ersättning för en skada som uppkommit under en annan period än vad som anges i ansökan – Omfattas inte

   (Artikel 268 FEUF; domstolens stadga, artikel 21; tribunalens rättegångsregler, artikel 44.1)

10. Utomobligatoriskt skadeståndsansvar – Skada – Ersättning – Beaktande av det försämrade penningvärdet – Kompensationsränta och dröjsmålsränta – Regler för beräkning

    (Artikel 340 andra stycket FEUF; kommissionens förordning nr 1268/2012, artiklarna 83.2 b och 111.4 a)

1.  Se domen.

   (Se punkt 33)

2.  Preskriptionstiden börjar löpa när villkoren för att den skadeståndsskyldighet som avses i artikel 340 andra stycket FEUF ska inträda är uppfyllda. Dessa villkor, och således de regler om preskription som gäller för en sådan talan om skadestånd, kan emellertid inte grundas på annat än rent objektiva kriterier. Följaktligen kan inte heller den skadelidandes subjektiva bedömning av de omständigheter som ligger till grund för en skada beaktas vid fastställandet av den tidpunkt då preskriptionstiden för en talan om utomobligatoriskt skadeståndsansvar för unionen börjar löpa.

   När det gäller skadeståndstalan avseende ersättning för en skada som en person påstår sig ha lidit på grund av att en skälig handläggningstid i ett mål eventuellt inte har iakttagits är den händelse som föranleder talan i den mening som avses i artikel 46 i domstolens stadga ett förfarandefel i form av ett påstått åsidosättande av kravet på att unionsdomstolen ska avgöra ett mål inom skälig tid. Vid fastställandet av den tidpunkt då den preskriptionsfrist på fem år som föreskrivs i nämnda artikel 46 börjar löpa ska således den omständigheten beaktas. Framför allt kan preskriptionsfristen inte börja löpa vid en tidpunkt då den avgörande händelsen fortlöper och den tidpunkt då preskriptionsfristen börjar löpa ska fastställas till en tidpunkt då händelsen helt och hållet har förverkligats. När det gäller skadeståndstalan avseende ersättning för en skada som en person påstår sig ha lidit på grund av att en skälig handläggningstid i ett mål eventuellt inte har iakttagits ska den tidpunkt då den preskriptionsfrist på fem år som föreskrivs i artikel 46 i domstolens stadga börjar löpa, när handläggningen har avslutats genom att ett avgörande meddelas, fastställas till den tidpunkt då det avgörandet meddelades. Den tidpunkten utgör nämligen ett bestämt datum som fastställs på grundval av objektiva kriterier. Genom att tillämpa detta datum säkerställs att rättssäkerhetsprincipen iakttas och det är möjligt att skydda sökandenas rättigheter.

   (Se punkterna 45–49)

3.  Se domen.

   (Se punkterna 54 och 55)

4.  Förfarandet i två konkurrensmål vid tribunalen, med en handläggningstid på närmare fem år och nio månader som inte kan motiveras av någon av de särskilda omständigheterna i målen, utgör ett åsidosättande av artikel 47 andra stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, eftersom den skäliga handläggningstiden i ett mål överskrids, vilket utgör en tillräckligt klar överträdelse av en unionsbestämmelse som syftar till att ge enskilda rättigheter.

   Under perioden från det att det skriftliga förfarandet avslutas i samband med att dupliken inges till dess att den muntliga delen av förfarandet inleds sammanfattar tribunalen bland annat parternas argument, förbereder målen för avgörande, gör en bedömning av de faktiska och rättsliga omständigheterna i målen och förbereder det muntliga förfarandet. Tidsåtgången för detta beror framför allt på tvistens komplexitet och på parternas uppträdande och uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet.

   Vad för det första gäller målet komplexitet, är mål som avser kommissionens tillämpning av konkurrensrätten mer komplexa än andra typer av mål, bland annat med hänsyn till omfattningen av det angripna beslutet och av handlingarna i ärendet och till nödvändigheten av att göra en detaljerad bedömning av talrika och komplicerade faktiska omständigheter som ofta är utsträckta i tid och rum. En period på 15 månader från det att det skriftliga förfarandet avslutas till dess att den muntliga delen av förfarandet inleds är således i princip skälig vid handläggningen av mål vilka avser tillämpningen av konkurrenslagstiftningen. Det är vidare i princip nödvändigt att handlägga de mål i vilka talan väckts mot samma beslut som antagits av kommissionen med tillämpning av unionens konkurrenslagstiftning parallellt, även när målen inte har förenats. Den parallella handläggningen motiveras bland annat av att målen är konnexa och av behovet av att säkerställa en konsekvent bedömning av dessa och att ge ett konsekvent svar. Den parallella handläggningen av mål som är konnexa kan följaktligen motivera en förlängning med ytterligare en månad för varje konnext mål av perioden från det att det skriftliga förfarandet avslutas till dess att den muntliga delen av förfarandet inleds. När ett dotterbolag och dess moderbolag vart och ett väcker talan mot ett beslut som antagits med stöd av konkurrensreglerna i vilket bolagen gemensamt och solidariskt ålades att betala böter har målen ett mycket nära samband med varandra vilket motiverar att de handläggs gemensamt i samma takt. Under sådana omständigheter är det således motiverat att inleda det muntliga förfarandet vid samma tidpunkt i båda målen trots att den delen av förfarandet avslutades tidigare i det ena.

   För det andra ska det beaktas att den tid som förflöt från det att det skriftliga förfarandet avslutades till dess att den muntliga delen av förfarandet inleddes i vart och ett av målen inte på något sätt påverkats av parternas agerande eller uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet.

   Den period på 46 månader som förflöt från det att det skriftliga förfarandet avslutades till dess att den muntliga delen av förfarandet i det första målet inleddes och den period på 50 månader som förflöt från det att det skriftliga förfarandet avslutades till dess att den muntliga delen av förfarandet i det andra målet inleddes tyder på att det föreligger omotiverat inaktiva perioder på 20 månader i vart och ett av de två målen.

   (Se punkterna 62, 63, 66, 68, 69, 71, 72, 76–78, 80, 81 och 83)

5.  Se domen.

   (Se punkterna 84 och 85)

6.  I enlighet med artikel 299 första stycket FEUF är ett kommissionsbeslut om tillämpning av artikel 101 FEUF verkställbart, när det medför en betalningsskyldighet för adressaterna. Dessutom påverkar inte den omständigheten att en talan om ogiltigförklaring väckts mot beslutet i enlighet med artikel 263 FEUF verkställbarheten av beslutet, eftersom talan som förs vid Europeiska unionens domstol, enligt artikel 278 FEUF, inte ska hindra verkställighet.

   (Se punkt 93)

7.  Det villkor rörande orsakssambandet som följer av artikel 340 FEUF innebär att det kritiserade beteendet måste vara den avgörande orsaken till skadan. Med andra ord, även när institutionerna eventuellt har bidragit till den skada för vilken ersättning begärs, kan nämnda bidrag vara alltför avlägset på grund av att andra personer är ansvariga, eventuellt sökanden.

   (Se punkt 108)

8.  Det är riktigt att en skada som består i kostnader som uppkommit i samband med ställande av bankgarantier som ett företag, som är föremål för sanktionsåtgärder som vidtagits genom ett beslut, som antagits av kommissionen och som senare ogiltigförklarats av unionsdomstolen, har haft, inte är en direkt följd av att beslutet är rättsstridigt, eftersom den skada som uppstått är resultatet av företagets val att ställa en bankgaranti för att inte fullgöra skyldigheten att betala böterna inom den tidsfrist som uppställs i det omtvistade beslutet. Det förhåller sig emellertid annorlunda i den situationen där den skäliga handläggningstiden i ett mål vid unionsdomstolen har överskridits, eftersom det vid tidpunkten då bankgarantin ställdes inte var möjligt att förutse att detta överskridande och sökanden hade berättigade skäl att förvänta sig att dennes talan skulle handläggas inom skälig tid. Dessutom överskreds den skäliga handläggningstiden efter sökandens ursprungliga beslut att ställa bankgaranti.

   Det finns ett tillräckligt direkt orsakssamband mellan å ena sidan åsidosättandet av kravet på att unionsdomstolen ska iaktta en skälig handläggningstid och å andra sidan den skada som sökandena lidit innan den aktuella domen meddelades, varvid skadan består i betalningen av kostnaderna för bankgarantier under den period som motsvarar längden på överskridandet av den skäliga handläggningstiden. Betalningen av kostnaderna för bankgarantier efter det att nämnda dom meddelades, varigenom åsidosättandet av kravet på en skälig handläggningstid i det akuella målet upphörde, har inte ett tillräckligt direkt orsakssamband med detta åsidosättande, eftersom betalningen av sådana kostnader är ett resultat av sökandens personliga och självständiga val, vilket träffades efter nämnda åsidosättande, att inte betala böter, inte ansöka om uppskov med verkställigheten av det omtvistade beslutet och att överklaga ovannämnda dom.

   (Se punkterna 109–111, 119 och 120)

9.  Det framgår av unionsdomstolarnas förfaranderegler, särskilt artikel 21 i domstolens stadga och artikel 44.1 i tribunalens rättegångsregler, att parterna i princip avgör och begränsar tvisten och att unionsdomstolarna inte får döma utöver vad som har yrkats av parterna (ultra petita). Unionsdomstolen kan således inte frångå sökandens begäran och besluta ex officio att ersätta en skada som sökanden orsakats under en period som tidsmässigt skiljer sig från den under vilken de hävdat att de lidit skada.

   (Se punkterna 127 och 128)

10.  Så snart som villkoren för unionens utomobligatoriska skadeståndsansvar är uppfyllda går det inte att bortse från de oförmånliga konsekvenserna av den tid som förflutit mellan uppkomsten av den skadebringande händelsen och dagen för betalning av skadeståndet, eftersom hänsyn ska tas till det försämrade penningvärdet. Kompensationsränta syftar till att kompenserara för den tid som har förflutit fram till den rättsliga bedömningen av skadeståndsbeloppet, oberoende av förseningar som kan tillskrivas gäldenären. Den skadelidande bör i princip ha rätt till ersättning för försämring av penningvärdet fram till dagen för domen i vilken skyldigheten att ersätta den skada som sökanden lidit fastslås. Om en sökande inte visar att de oförmånliga konsekvenserna av den tid som förflutit kan fastställas på grundval av den räntesats som tillämpas av Europeiska centralbanken för dess huvudsakliga återfinansieringar, med tillägg av flera procentenheter återspeglas det försämrade penningvärdet i den årliga inflationen för den aktuella perioden, som den fastställts av Eurostat för den medlemsstat där sökanden är etablerad.

    (Se punkterna 138, 139, 143 och 145)