Mål C‑227/23

Kwantum Nederland BV
och
Kwantum België BV

mot

Vitra Collections AG

(begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden)

Domstolens dom (första avdelningen) av den 24 oktober 2024

”Begäran om förhandsavgörande – Immateriella rättigheter – Upphovsrätt – Direktiv 2001/29/EG – Artiklarna 2–4 – Exklusiva rättigheter – Upphovsrättsligt skydd för alster av brukskonst vars ursprungsland inte är en medlemsstat – Bernkonventionen – Artikel 2.7 – Kriteriet materiell reciprocitet – Behörighetsfördelning mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna – Medlemsstaternas tillämpning av kriteriet materiell reciprocitet – Artikel 351 första stycket FEUF”

1. Tillnärmning av lagstiftning – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 2001/29 – Harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället – Tillämpningsområde – Verk av brukskonst med ursprung i ett tredjeland och med en tredjelandsmedborgare som upphovsman – Omfattas

   (Artikel 52 FEUF; Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29, skälen 6, 9 och 15 samt artiklarna 2 a, 3.1, 4.1 och 10.1)

   (se punkterna 45–47, 51 och 59–66 samt punkt 1 i domslutet)

2. Tillnärmning av lagstiftning – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 2001/29 – Harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället – Tillämpningsområde – Verk – Begrepp – Självständig och enhetlig tolkning – Kvalificering av ett alster som verk – Kumulativa villkor

   (Europaparlamentets och rådets förordning nr 2001/29, artiklarna 2–4)

   (se punkterna 48–50 och 56)

3. Tillnärmning av lagstiftning – Upphovsrätt och närstående rättigheter – Direktiv 2001/29 – Harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället – Rätt till mångfaldigande och spridning – Undantag och inskränkningar – Räckvidd – Annat undantag eller annan begränsning än vad som föreskrivs i direktivet – Omfattas inte – Otillämplighet av kriteriet materiell reciprocitet, vilket stadgas i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk – Exklusiv behörighet för unionen att fastställa en sådan begränsning

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 17.2 och 52.1; Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29, artiklarna 2 a, 4.1 och 5)

   (se punkterna 68–79 samt punkt 2 i domslutet)

4. Internationella avtal – Medlemsstaternas avtal – Avtal som ingåtts innan en medlemsstat anslöt sig till unionen – Avtal som låter en medlemsstat vidta en åtgärd som strider mot unionsrätten – Skyldighet för medlemsstaten att avstå från att vidta en sådan åtgärd – Oförenlighet till följd av unionsrättens utveckling – Omöjligt för medlemsstaten att stödja sig på avtalet för att befrias från de skyldigheter som denna rättsutveckling medfört – Otillämplighet av kriteriet materiell reciprocitet, vilket stadgas i Bernkonventionen för skydd av litterära och konstnärliga verk

   (Artikel 351 första stycket FEUF)

   (se punkterna 83–91 samt punkt 3 i domslutet)

Resumé

Efter en begäran om förhandsavgörande från Hoge Raad der Nederlanden (Högsta domstolen, Nederländerna), uttalar sig EU-domstolen om tillämpligheten av kriteriet materiell reciprocitet i Bernkonventionen, enligt vilket upphovsrättsligt skydd för vissa verk villkoras av ett liknande skydd i ursprungslandet. ( 1 ) Enligt domstolen hindrar unionsrätten att medlemsstaterna tillämpar det kriteriet på ett verk av brukskonst med ursprung i ett tredjeland vars upphovsman är tredjelandsmedborgare.

Vitra Collections AG (nedan kallat Vitra), ett bolag bildat enligt schweizisk rätt, är tillverkare och innehavare av de immateriella rättigheterna till stolen Dining Sidechair Wood (nedan kallad DSW-stolen). Stolen skapades av två amerikanska medborgare i samband med en möbeldesigntävling anordnad av Museum of Modern Art i New York (Förenta staterna) och har visats på museet sedan år 1950.

Kwantum Nederland BV och Kwantum België BV (nedan tillsammans kallade Kwantum) driver i Nederländerna och Belgien en butikskedja med inredningsartiklar och saluför en stol kallad Parisstolen. Enligt Vitra gör denna saluföring intrång i bolagets upphovsrätt till DSW-stolen.

Vitra väckte talan vid Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna), som emellertid slog fast att Kwantum inte gjorde intrång i Vitras upphovsrätt i Nederländerna och Belgien och inte agerade rättsstridigt genom att saluföra Parisstolen. Den domen upphävdes av Gerechtshof Den Haag (Appellationsdomstolen i Haag, Nederländerna), enligt vilken Kwantum hade gjort intrång i Vitras upphovsrätt till DSW-stolen i båda dessa länder.

Den hänskjutande domstolen, som har att pröva överklagandet av appellationsdomstolens dom, har vänt sig till EU-domstolen för att få klarlagt om situationen i det nationella målet omfattas av unionsrättens materiella tillämpningsområde. Den hänskjutande domstolen vill även få klarlagt om artiklarna 2 a och 4.1 i direktiv 2001/29, ( 2 ) jämförda med stadgan, ( 3 ) samt artikel 351 FEUF hindrar att den nationella domstolen tillämpar det materiella ömsesidighetskriteriet i artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen ( 4 ) (nedan kallat kriteriet materiell reciprocitet) i det nationella målet.

Domstolens bedömning

Domstolen påpekar för det första att tillämpningsområdet för direktiv 2001/29 inte definieras med utgångspunkt i verkets ursprungsland eller upphovsmannens nationalitet, utan med hänvisning till den inre marknaden, som består av medlemsstaternas territorier. En situation där ett bolag gör anspråk på upphovsrättsligt skydd för ett alster av brukskonst som saluförs i en medlemsstat, såsom DSW-stolen, omfattas således av unionsrättens materiella tillämpningsområde, under förutsättning att alstret kan kvalificeras som ett ”verk” i den mening som avses i direktivet.

Domstolen preciserar också att artiklarna 2 a och 4 i direktiv 2001/29 är tillämpliga på verk av brukskonst med ursprung i tredjeländer och vilkas upphovsmän är tredjelandsmedborgare. Enligt dessa bestämmelser ska medlemsstaterna ge upphovsmännen ensamrätt att tillåta eller förbjuda mångfaldigande och spridning till allmänheten av deras verk. Direktivet ställer inte upp något villkor avseende det aktuella verkets ursprungsland eller upphovsmannens nationalitet. Domstolen konstaterar att unionslagstiftaren, genom att definiera tillämpningsområdet för direktiv 2001/29 genom ett territoriellt kriterium, med nödvändighet har beaktat samtliga verk för vilka skydd söks inom unionen, oberoende av dessa verks ursprungsland eller upphovsmannens nationalitet. Den tillägger att denna tolkning är förenlig med de mål som eftersträvas med direktiv 2001/29, ( 5 ) det vill säga att harmonisera upphovsrätten på den inre marknaden.

Därefter prövar domstolen om dessa bestämmelser utgör hinder för att tillämpa kriteriet materiell reciprocitet i nationell rätt. Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt det kriteriet skulle verk av brukskonst från tredjeländer kunna behandlas olika i olika medlemsstater. Eftersom immateriella rättigheter skyddas enligt artikel 17.2 i stadgan, ska varje begränsning i utövandet av dessa rättigheter, i enlighet med artikel 52.1 i stadgan, vara föreskriven i lag. En medlemsstats tillämpning av nämnda kriterium kan utgöra en sådan begränsning som ska föreskrivas i lag. Domstolen erinrar om att när en unionsrättslig bestämmelse harmoniserar skyddet av upphovsrätten, ankommer det uteslutande på unionslagstiftaren och inte på de nationella lagstiftarna att avgöra om det finns anledning att begränsa beviljandet av den rättigheten i unionen för verk som har sitt ursprung i ett tredjeland eller vars upphovsman är medborgare i ett tredjeland. ( 6 ) Unionslagstiftaren har varken i direktiv 2001/29 eller i någon annan unionsrättslig bestämmelse begränsat de ensamrätter som upphovsmännen tillerkänns genom artiklarna 2 a och 4.1 i detta direktiv i form av ett kriterium om materiell reciprocitet.

Domstolen drar av detta slutsatsen att dessa artiklar i direktiv 2001/29, jämförda med artikel 17.2 och artikel 52.1 i stadgan, hindrar att medlemsstaterna i sin nationella rätt tillämpar kriteriet materiell reciprocitet på ett verk av brukskonst vars ursprungsland är ett tredjeland och vars upphovsman är medborgare i ett tredjeland. Det ankommer uteslutande på unionslagstiftaren att genom unionslagstiftning föreskriva om det finns anledning att begränsa beviljandet inom unionen av de rättigheter som föreskrivs i dessa artiklar i direktivet.

Slutligen finner domstolen att artikel 351 första stycket FEUF inte medger att en medlemsstat, med avvikelse från bestämmelserna i unionsrätten, tillämpar kriteriet materiell reciprocitet på ett verk vars ursprungsland är Amerikas förenta stater. I denna artikel preciseras att tillämpningen av fördraget inte påverkar den berörda medlemsstatens åtagande att respektera tredjeländers rättigheter enligt ett avtal som ingåtts före dess anslutning till unionen. Domstolen påpekar i detta avseende att medlemsstaterna inte längre kan åberopa möjligheten att tillämpa kriteriet materiell reciprocitet, trots att Bernkonvention trädde i kraft före den 1 januari 1958. När en medlemsstat enligt ett internationellt avtal som den ingick innan den anslöt sig till unionen får vidta en åtgärd som strider mot unionsrätten – men inte är skyldig att göra det – ska medlemsstaten avhålla sig från att vidta en sådan åtgärd. Domstolen tillägger att Bernkonventionen inte förbjuder konventionsstaterna att genom upphovsrätt skydda ett verk av brukskonst som i verkets ursprungsland endast åtnjuter mönsterskydd enligt ett särskilt system. Konventionsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende.

( 1 ) Konvention undertecknad i Bern den 9 september 1886 (Parisakten av den 24 juli 1971), i dess lydelse efter ändringen av den 28 september 1979 (nedan kallad Bernkonventionen).

( 2 ) Europaparlamentets och rådets direktiv av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).

( 3 ) Se artiklarna 17.2 och 52.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

( 4 ) Artikel 2.7 andra meningen i Bernkonventionen föreskriver att ”[d]et är förbehållet [konvention]sländernas lagstiftning att fastställa tillämpningsområdet för lagar om verk av brukskonst samt om industriella mönster och modeller ävensom att … bestämma under vilka villkor sådana verk, mönster och modeller skall skyddas. För verk, vilka i hemlandet skyddas endast såsom mönster och modeller, kan i annat [konvention]sland krävas endast det särskilda skydd som i detta land tillkommer mönster och modeller, dock att om något sådant särskilt skydd icke förekommer i nämnda land, dessa verk skall skyddas som konstverk.”

( 5 ) Skälen 6, 9 och 15 i direktiv 2001/29.

( 6 ) Se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2020, Recorded Artists Actors Performers (C‑265/19, EU:C:2020:677, punkt 88).