Mål C‑144/23

KUBERA, trgovanje s hrano in pijačo, d.o.o.

mot

Republika Slovenija

(begäran om förhandsavgörande från Vrhovno sodišče Republike Slovenije)

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 15 oktober 2024

”Begäran om förhandsavgörande – Artikel 267 FEUF – Omfattningen av den skyldighet att begära förhandsavgörande som åligger nationella domstolar som dömer i sista instans – Förfarande för prövningstillstånd för överklagande till en medlemsstats högsta domstol – Den part som ansöker om prövningstillstånd yrkar att en fråga angående tolkningen av unionsrätten ska hänskjutas till EU-domstolen – Nationell lagstiftning enligt vilken det är tillåtet att överklaga till Högsta domstolen när överklagandet rör en rättsfråga som är av vikt för rättssäkerheten, för enhetligheten i rättstillämpningen eller för rättsutvecklingen – Skyldighet för den nationella högsta domstolen att i förfarandet för prövningstillstånd bedöma huruvida en begäran om förhandsavgörande ska framställas – Motivering av beslutet om avslag på ansökan om prövningstillstånd”

1. Frågor som hänskjuts för förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Tolkningsfrågor – Skyldighet att begära ett förhandsavgörande – Tillämpningsområde – Förfarande för prövningstillstånd för överklagande till en medlemsstats högsta domstol – Nämnda domstol avslår ansökan om prövningstillstånd utan att dessförinnan ha bedömt sin skyldighet att hänskjuta en fråga rörande unionsrätten som har tagits upp till stöd för denna ansökan – Otillåtet

   (Artikel 267 tredje stycket FEUF)

   (se punkterna 31–39, 45, 46, 54–56 och 58–60 samt punkt 1 i domslutet)

2. Frågor som hänskjuts för förhandsavgörande – Anhängiggörande vid domstolen – Tolkningsfrågor – Skyldighet att begära ett förhandsavgörande – Förfarande för prövningstillstånd för överklagande till en medlemsstats högsta domstol – Avslag på en ansökan om prövningstillstånd i vilken det framställts ett yrkande om att en fråga rörande tolkningen eller giltigheten av en bestämmelse i unionsrätten ska hänskjutas till domstolen – Skyldighet att motivera beslutet att inte hänskjuta några frågor till domstolen

   (Artikel 267 tredje stycket FEUF; Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 47)

   (se punkterna 62–65 samt punkt 2 i domslutet)

Resumé

Efter att ha erhållit en begäran om förhandsavgörande från Vrhovno sodišče (Högsta domstolen, Slovenien), slår EU-domstolen (stora avdelningen) fast att ett förfarande för prövningstillstånd för överklagande till den nationella högsta domstolen inte befriar den sistnämnda från dess skyldighet att i det förfarandet pröva huruvida den bör begära förhandsavgörande från EU-domstolen avseende en unionsrättslig fråga som tagits upp till stöd för ansökan om prövningstillstånd.

Bolaget Kubera köpte i Turkiet burkar av märket Red Bull vilka hade tillverkats i Österrike och transporterade dem med båt till hamnen i Koper (Slovenien) i syfte att importera dem. Den slovenska finansförvaltningen meddelade den 5 oktober 2021 två beslut med tillämpning av förordning nr 608/2013 ( 1 ), vilka innebar att dessa burkar skulle kvarhållas i avvaktan på utgången av det domstolsförfarande som bolaget Red Bull GmbH hade inlett för att skydda sina immateriella rättigheter avseende burkarna. Efter att ha uttömt de administrativa rättsmedlen överklagade Kubera dessa beslut till Upravno sodišče (Förvaltningsdomstolen, Slovenien), som i två domar ogillade överklagandena.

Kubera ingav då två ansökningar om prövningstillstånd för att överklaga dessa domar till den hänskjutande domstolen. Kubera gjorde gällande att det i det aktuella målet uppkom en fråga om tolkningen av förordning nr 608/2013, ( 2 ) och att denna fråga utgjorde en viktig rättsfråga som motiverade att prövningstillstånd meddelades. Kubera yrkade även att den hänskjutande domstolen skulle hänskjuta denna fråga till EU-domstolen för förhandsavgörande, för det fall den inte delade Kuberas uppfattning om hur förordningen skulle tolkas.

Enligt den tillämpliga nationella lagstiftningen ska prövningstillstånd meddelas för ett överklagande om det i det mål som anhängiggörs vid Högsta domstolen aktualiseras en rättsfråga som är av vikt för rättssäkerheten, för en enhetlig rättstillämpning eller för rättsutvecklingen. I denna lagstiftning anges särskilda typfall i vilka detta är fallet. Även om den hänskjutande domstolen anser att Kuberas ansökningar om prövningstillstånd inte uppfyller dessa villkor i förevarande fall, vill den ändå få klarhet i huruvida artikel 267 tredje stycket FEUF ( 3 ) innebär att den är skyldig att, när den tar ställning till dessa ansökningar, pröva Kuberas yrkande om att den ska framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen avseende den unionsrättsliga fråga som detta bolag har tagit upp. Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida den, för det fall den beslutar att inte begära förhandsavgörande från EU-domstolen, enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna är skyldig att motivera sitt beslut att avslå ansökan om prövningstillstånd.

Domstolens bedömning

Domstolen slår för det första fast att artikel 267 tredje stycket FEUF utgör hinder för att en nationell domstol, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, i ett förfarande för prövning av en ansökan om prövningstillstånd, vars utgång beror på vilken vikt som en rättsfråga som tagits upp av en av parterna i målet har för rättssäkerheten, för enhetligheten i rättstillämpningen eller för rättsutvecklingen, avslår ansökan om prövningstillstånd utan att ha bedömt huruvida den var skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen i en fråga som tagits upp till stöd för nämnda ansökan och som gäller tolkningen eller giltigheten av en bestämmelse i unionsrätten.

Domstolen erinrar inledningsvis om att även om domstolsväsendets organisation i medlemsstaterna, omfattas av medlemsstaternas befogenhet, är dessa likväl skyldiga att vid utövandet av denna befogenhet iaktta de skyldigheter som åligger dem enligt unionsrätten. Även om unionsrätten i princip inte utgör hinder för att medlemsstaterna inför förfaranden för prövningstillstånd eller andra system för urval eller ”filtrering” av överklaganden till de nationella högsta domstolarna, måste sådana förfaranden eller system uppfylla de krav som följer av unionsrätten, särskilt de som följer av artikel 267 FEUF.

Skyldigheten för nationella domstolar, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, att begära förhandsavgörande från EU-domstolen utgör ett led i samarbetet mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, och syftar särskilt till att förhindra att det i någon medlemsstat uppstår en inhemsk rättspraxis som inte står i överensstämmelse med unionsrättens bestämmelser. En sådan nationell domstol kan endast befrias från denna skyldighet i tre fall, nämligen när den har funnit att frågan saknar relevans, att den ifrågavarande bestämmelsen i unionsrätten redan har tolkats av EU-domstolen eller att den korrekta tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel. ( 4 ) När den nationella domstolen befinner sig i en av dessa situationer ( 5 ) är den således inte skyldig att inhämta förhandsavgörande från EU-domstolen, även om frågan om tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse har tagits upp av en av parterna i det nationella målet

Domstolen påpekar vidare att förekomsten av ett förfarande för prövningstillstånd för överklagande inte kan förvandla den lägre domstol vars avgörande kan angripas inom ramen för ett sådant överklagande till en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning och vilken följaktligen är skyldig att begära förhandsavgörande enligt artikel 267 tredje stycket FEUF. Denna skyldighet åvilar däremot en nationell högsta domstol, som den hänskjutande domstolen.

Den hänskjutande domstolen har emellertid angett att den, såsom den förstår den tillämpliga nationella lagstiftningen, inte är skyldig att, i samband med prövningen av en ansökan om prövningstillstånd för att överklaga, bedöma huruvida den i målet om överklagande bör begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen avseende den unionsrättsliga fråga som tagits upp till stöd för denna ansökan. Ett beslut att avslå ansökan om prövningstillstånd får till följd att förfarandet avslutas med slutgiltig verkan. Den lägre instansens tolkning av unionsrätten kan då bli bindande i den nationella rättsordningen, trots att den fråga som tagits upp till stöd för ansökan om prövningstillstånd skulle ha motiverat att en begäran om förhandsavgörande framställdes till EU-domstolen.

EU-domstolen påpekar att en sådan nationell lagstiftning eller praxis kan leda till en situation där en fråga om tolkningen eller giltigheten av en bestämmelse i unionsrätten inte hänskjuts till EU-domstolen, trots att frågan tagits upp vid Högsta domstolen, i strid med den skyldighet som åligger den nationella domstolen enligt artikel 267 tredje stycket FEUF. En sådan situation kan äventyra effektiviteten av systemet för samarbete mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen och uppnåendet av målet att förhindra att det i någon medlemsstat uppstår en nationell rättspraxis som inte är förenlig med unionsrätten. ( 6 )

EU-domstolen har emellertid anmodat den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida det är möjligt att tolka den tillämpliga nationella lagstiftningen i överensstämmelse med kraven i artikel 267 FEUF. ( 7 ) Denna lagstiftning förefaller nämligen inte innebära något förbud för den hänskjutande domstolen att, i förfarandet för prövning av en ansökan om prövningstillstånd, bedöma huruvida en fråga om tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse, vilken tagits upp till stöd för denna ansökan, medför att en begäran om förhandsavgörande måste framställas till EU-domstolen eller om den tvärtom omfattas av något av undantagen från skyldigheten att hänskjuta sådana frågor. Det tycks i synnerhet som om de fall som anges i nämnda lagstiftning, vilka uteslutande avser situationer som i huvudsak kännetecknas av att det råder oenighet i nationell rättspraxis eller av att det inte finns någon praxis från den nationella högsta domstolen, inte är uttömmande.

Nämnda lagstiftning förefaller därför kunna tolkas så, att det kriterium som anges i nämnda nationella bestämmelse avseende den aktuella rättsfrågans vikt för rättssäkerheten, för enhetligheten i rättstillämpningen eller för rättsutvecklingen, inkluderar det fallet att den part som ansöker om prövningstillstånd tar upp en fråga om tolkningen eller giltigheten av en bestämmelse i unionsrätten som inte omfattas av något av undantagen från skyldigheten att hänskjuta frågor och som följaktligen medför att en begäran om förhandsavgörande ska framställas till EU-domstolen.

Domstolen understryker dessutom att det ankommer på en nationell högsta domstol, som har att pröva en ansökan om prövningstillstånd och som är skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen, att avgöra huruvida en sådan begäran ska framställas i samband med prövningen av denna ansökan eller i ett senare skede. Om den nationella högsta domstolen beslutar att framställa sin begäran om förhandsavgörande i samband med prövningen av ansökan om prövningstillstånd, ankommer det på den att förklara handläggningen av denna ansökan vilande i avvaktan på förhandsavgörandet och att därefter beakta detta avgörande vid sin bedömning av huruvida prövningstillstånd ska meddelas.

Domstolen erinrar för det andra om att det av det system som inrättats genom artikel 267 FEUF, jämförd med artikel 47 andra stycket i stadgan, följer att när en domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning anser att något av de tre undantagen från skyldigheten att hänskjuta frågor är för handen och att den därför är befriad från denna skyldighet, måste det av skälen i dess beslut framgå att den unionsrättsliga fråga som tagits upp saknar relevans för att avgöra målet eller att tolkningen av den aktuella bestämmelsen i unionsrätten följer av EU-domstolens praxis eller – i avsaknad av sådan praxis – att den nationella domstolen som dömer i sista instans anser att tolkningen av unionsrätten är så uppenbar att det inte finns utrymme för rimligt tvivel. Domstolen drar härav slutsatsen att eftersom en sådan nationell domstol inte – såvida det inte föreligger ett rent processuellt rättegångshinder – kan avslå en ansökan om prövningstillstånd som aktualiserar en fråga om tolkningen eller giltigheten av en bestämmelse i unionsrätten utan att först pröva huruvida den är skyldig att begära förhandsavgörande från EU-domstolen i denna fråga eller huruvida frågan omfattas av något av de tre undantagen från skyldigheten att hänskjuta frågor, ska den nationella domstolen, när den beslutar att avslå en sådan ansökan med stöd av något av dessa undantag, ange skälen till att den inte har framställt någon sådan begäran.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 608/2013 av den 12 juni 2013 om tullens säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter och upphävande av rådets förordning (EG) nr 1383/2003 (EUT L 181, 2013, s. 15). Se artikel 17 i förordningen.

( 2 ) Denna fråga avser huruvida nämnda förordning är tillämplig i en situation där de importerade varorna har tillverkats av innehavaren av de industriella äganderätter som är knutna till dessa varor.

( 3 ) Enligt denna bestämmelse gäller att när en fråga om tolkningen eller giltigheten av unionsrätten uppkommer i ett mål vid en domstol i en medlemsstat, mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning, ska den nationella domstolen föra frågan vidare till EU-domstolen.

( 4 ) Dom av den 6 oktober 1982, Cilfit m.fl. (283/81, EU:C:1982:335, punkt 21), och dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi (C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 33).

( 5 ) Dessa tre situationer, där nationella domstolar som dömer i sista instans inte omfattas av skyldigheten att begära förhandsavgörande, kallas nedan ”undantagen från skyldigheten att begära förhandsavgörande”.

( 6 ) Denna tolkning påverkas inte av den praxis som följer av domen av den 15 mars 2017, Aquino (C‑3/16, EU:C:2017:209, punkt 56), och domen av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi (C‑561/19, ovannämnd, punkt 61), enligt vilken en nationell domstol mot vars avgöranden det inte finns något rättsmedel enligt nationell lagstiftning får avstå från att begära förhandsavgörande från EU-domstolen på grund av avvisningsskäl som är hänförliga till själva förfarandet vid den domstolen, förutsatt att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas. Till skillnad från sådana skäl innebär ett sådant kriterium för prövningstillstånd som det som föreskrivs i den nu tillämpliga nationella lagstiftningen att den högsta domstolen måste bedöma vilken vikt den rättsfråga som tagits upp till stöd för ansökan om prövningstillstånd har för rättssäkerheten, för enhetligheten i rättstillämpningen eller för rättsutvecklingen.

( 7 ) Domstolen hänvisar i detta sammanhang till de uppgifter som lämnats i beslutet om hänskjutande om utvecklingen av praxis från Ustavno sodišče (Författningsdomstolen, Slovenien). Det följer i synnerhet av ett avgörande av den 31 mars 2022 från den domstolen att om en av parterna i målet i samband med en ansökan om prövningstillstånd yrkar att det ska framställas en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen enligt artikel 267 FEUF, så ska detta yrkande prövas redan i samband med prövningen av sistnämnda ansökan.