Förenade målen C‑123/23 P och C‑202/23 P ( i )

N.A.K. m.fl.

mot

Förbundsrepubliken Tyskland

(begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgericht Minden)

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 19 december 2024

”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Direktiv 2013/32/EU – Gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Ansökan om internationellt skydd – Skäl för att avslå ansökan – Artikel 2 q – Begreppet efterföljande ansökan – Artikel 33.2 d – Situation i vilken en medlemsstat har avvisat en ansökan om internationellt skydd på grund av att en tidigare ansökan i en annan medlemsstat har avslagits eller på grund av att en annan medlemsstat har avbrutit förfarandet avseende den tidigare ansökan”

1. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Förfarande för prövning av en ansökan om internationellt skydd – Ansökan som medlemsstaterna får anse inte kan tas upp till prövning – Grund – Efterföljande ansökan som inte innehåller några nya fakta eller uppgifter – Begreppet efterföljande ansökan – Nationell lagstiftning enligt vilken det är möjligt att avvisa en ansökan om internationellt skydd på grund av avslag på en tidigare ansökan genom ett slutligt beslut av en annan medlemsstat – Tillåtet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artiklarna 2 b, 2 q och 33.2 d)

   (se punkterna 44, 49, 50–57 och 62, samt punkt 1 i domslutet)

2. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Förfarande för prövning av en ansökan om internationellt skydd – Ansökan som medlemsstaterna får anse inte kan tas upp till prövning – Grund – Efterföljande ansökan som inte innehåller några nya fakta eller uppgifter – Begreppet efterföljande ansökan – Nationell lagstiftning enligt vilken det är möjligt att avvisa en ansökan om internationellt skydd som gjorts innan beslutet från en annan medlemsstat, att avsluta prövningen av denna ansökan på grund av att den implicit har återkallats – Otillåtet

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artiklarna 2 b, 2 q, 28.1 och 33.2 d)

   (se punkterna 73, 74, 77, 78 och 80, samt punkt 2 i domslutet)

3. Gränskontroller, asyl och invandring – Asylpolitik – Förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd – Direktiv 2013/32 – Att göra en ansökan om internationellt skydd – Att lämna in en ansökan om internationellt skydd – Åtskillnad

   (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32, artikel 6.1–6.4)

   (se punkterna 75 och 76)

Resumé

Efter en begäran om förhandsavgörande från Verwaltungsgericht Minden (Förvaltningsdomstolen i Minden, Tyskland) preciserar domstolen under vilka omständigheter en ansökan om internationellt skydd, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 2013/32 ( 1 ), som har gjorts i en medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som redan har ansökt om internationellt skydd i en annan medlemsstat, kan avvisas.

N.A. K., och hennes barn E.A.K. och Y.A.K. är statslösa palestinier (C‑123/23), och M.E.O., libanesisk medborgare (C‑202/23), reste in i Tyskland i november 2019 respektive mars 2020, där de ansökte om asyl.

N.A. K. har tidigare lämnat in asylansökningar till de behöriga myndigheterna i Konungariket Spanien och Konungariket Belgien. Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten, Tyskland) (nedan kallad migrationsmyndigheten) framställde en begäran om återtagande till den behöriga spanska myndigheten, vilken denna senare myndighet avslog. N.A.K.:s ansökan om internationellt skydd avslogs genom beslut i juli 2019. Genom beslut av den 25 maj 2021 avvisade migrationsmyndigheten N.A.K., E.A.K. och Y.A.K.:s asylansökningar. Migrationsmyndigheten motiverade sitt beslut med att förutsättningarna, i den tyska lagstiftningen ( 2 ), vilka hade kunnat motivera inledandet av ett nytt asylförfarande, inte förelåg. N.A.K., E.A.K. och Y.A.K. överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen.

M.E.O. hade ansökt om internationellt skydd i Polen före inresan till Tyskland. Genom beslut av den 25 juni 2020 gick de polska myndigheterna med på att återta M.E.O. Migrationsmyndigheten avvisade emellertid M.E.O.:s asylansökan och beslutade att denne skulle avlägsnas till Polen. Beslutet om avlägsnandet av M.E.O. till Polen kunde emellertid inte verkställas utan att det kunde utgås från att M.E.O. höll sig undan, varpå fristen för att överföra denne till Polen löpte ut. Migrationsmyndigheten upphävde då, den 2 februari 2021, sitt beslut att avvisa M.E.O.:s asylansökan.

Det förfarande som inleddes genom M.E.O.:s ansökan om internationellt skydd i Polen avslutades den 20 april 2020 på grund av att vederbörande vistades i Tyskland och att förfarandet hade kunnat återupptas på dennes begäran senast den 20 januari 2021. Genom beslut av den 14 juli 2021 avvisade migrationsmyndigheten M.E.O.:s asylansökan och hotade att avlägsna honom till Libanon. Den 27 juli 2021 överklagade M.E.O. detta beslut till den hänskjutande domstolen.

Eftersom den hänskjutande domstolen hyste tvivel om huruvida det var möjligt att avvisa ansökningarna om internationellt skydd i förevarande fall, beslutade den att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

Domstolens bedömning

Domstolen erinrar om att man enligt fast praxis, vid tolkningen av en bestämmelse i unionsrätten inte bara ska beakta lydelsen, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i.

I detta hänseende konstaterar domstolen, för det första, att artikel 33.2 i direktiv 2013/32, som innehåller en uttömmande uppräkning av de fall i vilka medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd ska avvisas, inte uppställer något villkor enligt vilket en ny ansökan om internationellt skydd, för att kunna kvalificeras som en ”efterföljande ansökan” och avvisas på grund av att det saknas nya fakta eller uppgifter, måste ha lämnats in till myndigheterna i samma medlemsstat som fattade det slutliga beslutet om en tidigare ansökan från samma sökande.

Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket lagstiftningen ingår, framgår det av artikel 40.7 i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 17.1 i Dublin III‑förordningen ( 3 ), att en ”efterföljande ansökan” utgör en ny ansökan som har lämnats in i den medlemsstat som har begärt överföringen efter det att den medlemsstat till vilken den berörda personen ska överföras har fattat beslut om en tidigare ansökan från samma sökande.

Om en ansökan om internationellt skydd, för att kunna kvalificeras som en ”efterföljande ansökan” i den mening som avses i artikel 2 q i direktivet, måste ha lämnats in till de behöriga myndigheterna i samma medlemsstat som den som fattat beslut med anledning av en tidigare ansökan från samma sökande, skulle det dessutom vara överflödigt att i artikel 40.1 i direktivet hänvisa till en efterföljande ansökan som lämnats in ”i den medlemsstaten”.

En tolkning av artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 enligt vilken en medlemsstat får kvalificera en ny ansökan om internationellt skydd som lämnats in av en sökande vars tidigare ansökan har avslagits genom ett slutligt beslut av en annan medlemsstat, såsom en ”efterföljande ansökan” och avvisa denna om den inte stöds av nya fakta eller uppgifter, är, för det tredje, också förenlig med det syfte som eftersträvas i direktivet och som framgår av skäl 13 däri, nämligen att begränsa sekundära förflyttningar för personer som ansöker om internationellt skydd mellan medlemsstaterna.

Det ska i detta hänseende understrykas att en tolkning som innebär ett avslag, genom ett slutligt beslut som fattats av samma medlemsstat, skulle kunna föranleda sökande vars ansökningar om internationellt skydd slutgiltigt har avslagits av de behöriga myndigheterna i en medlemsstat att flytta till en andra eller till och med en tredje medlemsstat för att ge in en ansökan liknande ansökan där.

Det ska även understrykas att möjligheten att avvisa en ny ansökan om internationellt skydd som inte grundar sig på nya fakta eller uppgifter, för det fall en tidigare ansökan från samma sökande har avslagits genom ett beslut av en annan medlemsstat, är förenlig med principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna, som det gemensamma europeiska asylsystemet bygger på.

Artikel 33.2 d i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 2 q i samma direktiv, ska följaktligen tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken det är möjligt att avvisa en ansökan om internationellt skydd som har lämnats in till denna medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person vars tidigare ansökan om internationellt skydd, som lämnats in i en annan medlemsstat på vilken direktiv 2011/95 är tillämpligt, har avslagits av den medlemsstaten genom ett slutligt beslut.

Domstolen konstaterar vidare att även om artikel 2 q i direktiv 2013/32 inte uttryckligen avser det fallet att den medlemsstat till vilken sökanden har lämnat in sin ansökan om internationellt skydd, har fattat beslutet att avsluta prövningen av denna ansökan på grund av att den implicit har återkallats, kan en ny ansökan som lämnas in efter det att ett sådant beslut har meddelats också kvalificeras som en ”efterföljande ansökan”. En ny ansökan från samma sökande kan emellertid inte kvalificeras som en ”efterföljande ansökan” om den nya ansökan har lämnats in innan ett slutligt beslut har fattats avseende sökandens tidigare ansökan.

Det enda som är avgörande för huruvida en ansökan om internationellt skydd ska kvalificeras som en ”efterföljande ansökan”, är dessutom tidpunkten då den lämnades in, för vilket det inte krävs några administrativa formaliteter, och inte när den gjordes. Den beslutande myndighetens beslut om att avbryta prövningen av en ansökan om internationellt skydd på grund av att sökanden implicit har återkallat sin ansökan, kan inte anses utgöra ett slutligt beslut så länge som sökanden har möjlighet att begära att ärendet tas upp på nytt eller att lämna in en ny ansökan, som inte ska omfattas av förfarandet i artiklarna 40 och 41 i direktiv 2013/32.

Artikel 33.2 d i direktiv 2013/32, jämförd med artikel 2 q i samma direktiv, ska följaktligen tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstats lagstiftning enligt vilken det är möjligt att avvisa en ansökan om internationellt skydd som gjorts i denna medlemsstat av en tredjelandsmedborgare eller statslös person som redan har ansökt om internationellt skydd i en annan medlemsstat, om den nya ansökan gjordes innan den behöriga myndigheten i den andra medlemsstaten har fattat ett beslut om att avbryta prövningen av den tidigare ansökan på grund av att denna implicit har återkallats.

( i ) Det förevarande målets namn är ett fiktivt namn. Det överensstämmer inte med det verkliga namnet på någon av parterna i målet.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd (EUT L 180, 2013, s. 60).

( 2 ) I 71a § punkt 1 Asylgesetz (asyllagen) (BGBl. 2008 I, s. 1798), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, med rubriken ”Säkra tredjeländer”, föreskrivs följande:
”Om utlänningen efter att ett asylförfarande har avslutats utan att asyl beviljas i ett säkert tredjeland Förnyad ansökan (26a §), i vilket Europeiska [unionens] lagstiftning om ansvaret för genomförande av asylförfarande gäller eller med vilket Förbundsrepubliken Tyskland har ingått ett internationellt avtal därom, ansöker om asyl i Förbundsrepubliken Tyskland (förnyad ansökan), så ska ett ytterligare asylförfarande genomföras endast för det fall att Förbundsrepubliken Tyskland är ansvarig för genomförande av asylförfarandet och villkoren i 51 § punkterna 1–3 i [Verwaltungsverfahrensgesetz (förvaltningsprocesslagen)] är uppfyllda; …”

( 3 ) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31).