Mål C‑598/21

SP
och
CI

mot

Všeobecná úverová banka a.s

(begäran om förhandsavgörande från Krajský súd v Prešove)

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 9 november 2023

”Begäran om förhandsavgörande – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Konsumentkreditavtal – Direktiv 93/13/EG – Artikel 1.2 – Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter – Artiklarna 3.1, 4.1, 6.1 och 7.1 – Villkor om uppsägning till förtida betalning – Domstolsprövning – Proportionalitet i förhållande till konsumentens avtalsbrott – Artiklarna 7 och 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Fast egendom har ställts som säkerhet för avtalet – Försäljning av konsumentens bostad utan något föregående rättsligt förfarande”

1. Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Tillämpningsområde – Undantag för avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter – Villkor om uppsägning till förtida betalning – Tillämpning av direktivet

   (Rådets direktiv 93/13, artikel 1.2)

   (se punkterna 63–71)

2. Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Oskäligt villkor i den mening som avses i artikel 3 – Den nationella domstolens oskälighetsbedömning – Kriterier

   (Rådets direktiv 93/13, artiklarna 3.1, 4.1 och 6.1)

   (se punkterna 74–79)

3. Konsumentskydd – Oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal – Direktiv 93/13 – Fastställelse av att ett avtalsvillkor är oskäligt – Räckvidd – Nationell lagstiftning om utomrättsligt ianspråktagande av säkerhet i fast egendom som också är konsumentens bostad – Domstolsprövningen av huruvida ett avtalsvillkor om uppsägning till förtida betalning är oskäligt omfattar ingen bedömning av huruvida näringsidkarens möjlighet att utöva sin rätt enligt detta villkor är proportionerlig – Otillåtet

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 7 och 38; rådets direktiv 93/13, artiklarna 3.1, 4.1, 6.1 och 7.1)

   (se punkterna 80–90 samt domslutet)

Resumé

Klagandena i det nationella målet, SP och CI, hade tagit en konsumentkredit som skulle återbetalas under 20 år och för vilken en fastighet ställts som säkerhet, närmare bestämt den familjebostad där de var stadigvarande bosatta.

Mindre än ett år efter det att det aktuella kreditavtalet ingicks, då klagandena i det nationella målet inte kunde betala, krävde kreditgivaren att samtliga utestående belopp enligt avtalet skulle återbetalas med stöd av ett avtalsvillkor om uppsägning till förtida betalning. Kreditgivaren beslutade därefter att ta den ställda säkerheten i anspråk genom att sälja egendomen inom ramen för en auktion utan något föregående rättsligt förfarande.

Klagandena väckte talan vid Okresný súd Prešov (Distriktsdomstolen i Prešov, Slovakien) och yrkade att försäljningen skulle avbrytas, varvid denna domstol ogillade deras talan genom en första dom. Krajský súd v Prešove (Regiondomstolen i Prešov, Slovakien) upphävde den domen och återförvisade ärendet till Distriktsdomstolen i Prešov, som icke desto mindre bekräftade den första domen. Klagandena i det nationella målet överklagade den andra domen till Regiondomstolen i Prešov, som också är den hänskjutande domstolen. Enligt sistnämnda domstol skulle såväl direktiv 93/13 som proportionalitetsprincipen kunna utgöra hinder mot nationell lagstiftning som tillåter att en säkerhet i fast egendom, som också är en konsuments bostad, tas i anspråk genom att egendomen säljs inom ramen för en utomrättslig auktion.

I sin dom uttalar sig EU-domstolen om tolkningen av direktiv 93/13, ( 1 ) och närmare bestämt om omfattningen av domstolsprövningen av huruvida ett villkor om uppsägning till förtida betalning i ett konsumentkreditavtal är oskäligt, när ett sådant villkor tillåter att konsumentens bostad säljs utan något föregående rättsligt förfarande.

Domstolens bedömning

Domstolen konstaterar inledningsvis att det aktuella villkoret om uppsägning till förtida betalning som gör det möjligt för borgenären att kräva förtida återbetalning av hela det utestående beloppet för det fall att gäldenären inte fullgör sina avtalsenliga förpliktelser omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning understryker EU-domstolen härvidlag att detta villkor inte tycks ”[avspegla] bindande författningsföreskrifter” i den mening som avses i artikel 1.2 i direktiv 93/13. Avtalsvillkoret i fråga återger visserligen vissa bestämmelser i nationell rätt, ( 2 ) men dessa är inte är bindande och uppfyller således inte det andra villkoret i nyssnämnda artikel 1.2 för att det undantag som föreskrivs där ska vara tillämpligt.

Efter att ha erinrat om de allmänna regler som gäller vid domstolsprövningen av huruvida avtalsvillkor som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13 är oskäliga, uttalar sig EU-domstolen om de kriterier som den nationella domstolen ska lägga till grund för sin prövning av huruvida villkor i ett avtal om hypotekslån med lång löptid som fastställer under vilka förutsättningar borgenären har rätt att kräva förtida återbetalning, såsom det nu aktuella villkoret om uppsägning till förtida betalning, eventuellt är oskäligt.

Vid denna prövning måste det således undersökas, för det första, huruvida näringsidkarens möjlighet att kräva återbetalning av hela lånet uppkommer på grund av att konsumenten har underlåtit att uppfylla en skyldighet som är av grundläggande betydelse i det aktuella avtalsförhållandet och, för det andra, huruvida tillräckligt höga krav ställs på avtalsbrottets allvar i förhållande till lånets löptid och belopp. För det tredje är det av vikt att fastställa huruvida nämnda möjlighet strider mot allmänna tillämpliga rättsregler på området i avsaknad av särskilda avtalsbestämmelser och, för det fjärde, huruvida nationell rätt ger konsumenten lämpliga och effektiva medel med hjälp av vilka han eller hon, när vederbörande är underkastad ett sådant avtalsvillkor, kan avhjälpa följderna av att lånet på detta sätt förfaller till betalning.

Följaktligen ska den nationella domstolen bland annat göra en proportionalitetsbedömning inom ramen för sin prövning av huruvida borgenärens möjlighet enligt detta villkor att återkräva hela det utestående beloppet är oskäligt. Således måste den nationella domstolen bland annat beakta i vilken utsträckning konsumenten har åsidosatt sina avtalsenliga förpliktelser, inklusive beloppet på de avbetalningar som inte har fullgjorts i förhållande till det sammanlagda kreditbeloppet och avtalets löptid.

Det ska emellertid noteras att nyssnämnda kriterier varken är kumulativa, alternativa eller uttömmande. Domstolsprövningen av huruvida ett villkor om uppsägning till förtida betalning är proportionerligt kan således göras mot bakgrund av ytterligare kriterier, däribland huruvida villkoret om uppsägning till förtida betalning eventuellt ger upphov till en obalans i avtalsförhållandet och det förhållandet att tillämpningen av detta villkor i förekommande fall kan leda till att borgenären får täckning för de utestående beloppen enligt detta villkor genom att konsumentens familjebostad säljs utan något som helst föregående rättsligt förfarande. Vid sin bedömning av de medel med hjälp av vilka konsumenten kan avhjälpa följderna av att hela lånet på detta sätt förfaller till betalning ska den nationella domstolen också, med beaktande av den grundläggande rätten till bostad, ( 3 ) beakta följderna av att konsumenten och dennes familj avhyses från den familjebostad där de är stadigvarande bosatta. På grundval av ovannämnda kriterier och med hänsyn till samtliga omständigheter som förelåg när avtalet ingicks, skulle den nationella domstolen således kunna komma till slutsatsen att villkoret om uppsägning till förtida betalning är oskäligt, om det kan konstateras att näringsidkaren med stöd av detta avtalsvillkor har rätt att kräva förtida återbetalning av det utestående beloppet enligt kreditavtalet utan att behöva ta hänsyn till allvaret av konsumentens avtalsbrott i förhållande till det beviljade kreditbeloppet och kreditavtalets löptid.

Under dessa omständigheter finner EU-domstolen att direktiv 93/13, jämfört med stadgan, ( 4 ) utgör hinder mot nationell lagstiftning som innebär att vid domstolsprövningen av huruvida ett villkor om uppsägning till förtida betalning i ett konsumentkreditavtal är oskäligt tas ingen hänsyn till huruvida näringsidkarens möjlighet att utöva sin rätt enligt detta villkor, mot bakgrund av vissa fastställda kriterier, är proportionerlig. Dessa kriterier avser bland annat allvaret i konsumentens underlåtelse att uppfylla sina avtalsenliga förpliktelser, inklusive beloppen på de avbetalningar som inte har fullgjorts i förhållande till det sammanlagda kreditbeloppet och kreditavtalets löptid, samt det förhållandet att tillämpningen av detta villkor medför att näringsidkaren kan driva in utestående belopp genom att sälja konsumentens bostad utan något som helst föregående rättsligt förfarande.

( 1 ) Se bland annat artiklarna 3.1, 4.2, 6.1 och 7.1 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29).

( 2 ) I förevarande fall 53 § nionde stycket och 565 § i den slovakiska civillagen.

( 3 ) Se artikel 7 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

( 4 ) Artiklarna 7 och 38 i stadgan.