Mål C‑69/21

X

mot

Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid

(begäran om förhandsavgörande från Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna))

Domstolens dom (stora avdelningen) av den 22 november 2022

”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Artiklarna 4, 7 och 19 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna – Förbud mot omänsklig eller förnedrande behandling – Respekt för privat- och familjeliv – Skydd vid avlägsnande, utvisning och utlämning – Uppehållsrätt av medicinska skäl – Gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115/EG – Tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom – Medicinsk behandling för smärtlindring – Behandling som inte tillhandahålls i ursprungslandet – Villkor under vilka avlägsnandet ska skjutas upp”

1. Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Principen om non-refoulement – Tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom – Verklig risk för att smärtan, vid ett återvändande till ursprungslandet, skulle öka snabbt, avsevärt och irreversibelt – Beslut om återvändande eller avlägsnandeåtgärd avseende tredjelandsmedborgaren – Otillåtlighet – Möjlighet för medlemsstaterna att föreskriva en strikt tidsfrist för hur snabbt ökningen ska uppstå – Föreligger inte

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 1, 4 och 19.2; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artikel 5)

   (se punkterna 52, 55, 56, 58, 59, 63–66, 68–76 och 103, samt punkt 1 i domslutet)

2. Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/115 – Principen om non-refoulement – Tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom – Verklig risk för att smärtan, vid ett återvändande till ursprungslandet, skulle öka snabbt, avsevärt och irreversibelt – Den behöriga nationella myndighetens bedömning av de konsekvenser ett avlägsnande skulle få för den berörda tredjelandsmedborgarens hälsotillstånd – Beaktande av dessa konsekvenser endast vid bedömningen av huruvida tredjelandsmedborgaren är i stånd att resa – Otillåtlighet

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 1, 4 och 19.2; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115, artiklarna 5 och 9.1 a)

   (se punkterna 80–82 och 103 samt punkt 2 i domslutet)

3. Gränskontroller, asyl och invandring – Invandringspolitik – Återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna – Direktiv 2008/11 – Tredjelandsmedborgare som uppehåller sig olagligt i en medlemsstat och lider av en allvarlig sjukdom – Omöjligt att fatta ett beslut om återvändande eller vidta en avlägsnandeåtgärd avseende tredjelandsmedborgaren – Skäl – Verklig risk för att smärtan, vid ett återvändande till ursprungslandet, skulle öka snabbt, avsevärt och irreversibelt – Skyldighet att bevilja personen uppehållstillstånd – Föreligger inte – Rätten till privatliv – Undersökning av huruvida ett avlägsnande av personen kan godtas – Faktorer att beakta

   (Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artiklarna 1, 4 och 7; Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115)

   (se punkterna 84–87, 89, 90–103 samt punkt 3 i domslutet)

Resumé

X är en rysk medborgare med en sällsynt form av blodcancer, för vilken han för närvarande vårdas i Nederländerna. Bland annat ges han smärtbehandling med medicinsk cannabis som inte är tillåten i Ryssland. Efter att ha konstaterat att den ryska medborgaren i Nederländerna inte kunde göra anspråk på flyktingstatus, alternativt skydd eller uppehållstillstånd med stöd av nationell rätt, fattade de nederländska myndigheterna ett beslut om återvändande. X överklagade beslutet till den hänskjutande domstolen och gjort gällande att behandlingen med medicinsk cannabis var så väsentlig för honom att han inte längre skulle kunna leva ett människovärdigt liv om den avbröts.

Den hänskjutande domstolen vill bland annat få klarhet i huruvida unionsrätten, och närmare bestämt återvändandedirektivet ( 1 ) och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), utgör hinder för att ett beslut om återvändande fattas avseende en person som befinner sig i en sådan situation som X. Närmare bestämt vill den få klarhet i huruvida risken för att den smärta, som orsakas av avsaknaden av effektiv medicinsk behandling, kommer att öka avsevärt kan utgöra ett hinder för att avlägsna den berörda personen.

EU-domstolen (stora avdelningen) svarar jakande på den frågan och lämnar närmare uppgifter om vilka omständigheter som ska beaktas vid bedömningen av en sådan risk och hur denna bedömning ska gå till. Vidare undersöker den medlemsstaternas skyldigheter gentemot en tredjelandsmedborgare som befinner sig i samma situation som X mot bakgrund av rätten till privatliv.

Domstolens bedömning

För det första framhåller domstolen att återvändandedirektivet ( 2 ) och stadgan ( 3 ) utgör hinder för att ett beslut om återvändande eller en avlägsnandeåtgärd antas respektive vidtas mot en tredjelandsmedborgare, som vistas olagligt i en medlemsstat och som lider av en allvarlig sjukdom, om det finns grundad anledning att förmoda att vederbörande, vid ett återvändande, i det tredjeland som han eller hon avlägsnas till, skulle löpa en verklig risk att utsättas för en avsevärd, irreversibel och snabb smärtökning, på grund av att den enda effektiva smärtbehandling som existerar är förbjuden i det landet.

Domstolen finner i detta avseende, att om myndigheterna i en medlemsstat fattar ett beslut om återvändande eller vidtar en avlägsnandeåtgärd som riskerar att förvärra den smärta som en tredjelandsmedborgare åsamkas av en sjukdom i så måtto, att smärtan når upp till den lägsta allvarlighetsgrad som krävs enligt artikel 4 i stadgan, kan det innebära att medlemsstaten åsidosätter förbudet mot omänsklig och förnedrande behandling enligt artikel 4 i stadgan.

Vad gäller risken för en avsevärd och irreversibel ökning av smärtan, konstaterar domstolen att en sådan kan föreligga, bland annat, när det har fastställts att den enda effektiva smärtbehandling som existerar inte lagligen kan ges tredjelandsmedborgaren i destinationslandet, och att vederbörande utan en sådan behandling skulle utsättas för smärta som är av en sådan intensitet att den skulle strida mot människans värdighet, eftersom den skulle kunna orsaka honom eller henne allvarliga och irreversibla psykiska besvär, och till och med skulle kunna driva honom eller henne till självmord. Huruvida så är fallet ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma mot bakgrund av samtliga relevanta fakta, bland annat medicinska uppgifter.

När det sedan gäller risken för en snabb ökning av smärtan, ska det beaktas att denna ökning kan ske successivt och att det kan ta en viss tid innan ökningen kan betecknas som avsevärd och irreversibel. En medlemsstat kan följaktligen inte kräva att denna ökning ska ha uppstått inom en tidsfrist som i förväg har uppställts på ett absolut sätt. Om en frist eventuellt föreskrivs i nationell rätt i detta avseende får den endast vara vägledande och den kan inte befria den behöriga nationella myndigheten från skyldigheten från att göra en konkret prövning av den berörda personens situation mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter.

För det andra finner domstolen att återvändandedirektivet ( 4 ) och stadgan ( 5 ) utgör hinder för att den behöriga nationella myndigheten beaktar följderna av avlägsnandeåtgärden i strikt mening för en tredjelandsmedborgares hälsotillstånd endast vid bedömningen av huruvida tredjelandsmedborgaren är i stånd att resa. Den berörda medlemsstaten måste nämligen försäkra sig om att den berörda personen, när hans eller hennes hälsotillstånd kräver det, inte bara erhåller vård under avlägsnandet, utan även i destinationslandet, när avlägsnandet är fullbordat.

För det tredje understryker domstolen att avlägsnandedirektivet och stadgan ( 6 ) inte innebär att en medlemsstat för en tredjelandsmedborgare som inte kan bli föremål för ett beslut om återvändande eller en avlägsnandeåtgärd och som vistas olagligt på dess territorium, är skyldig att bevilja ett uppehållstillstånd på grund av att det finns grundad anledning att förmoda att han eller hon i destinationslandet löper en verklig risk för att drabbas av en snabb, avsevärd och irreversibel ökning av den smärta som orsakas av den allvarliga sjukdom som vederbörande lider av. Vidare framhåller domstolen att tredjelandsmedborgarens hälsotillstånd och den vård denne erhåller i medlemsstaten på grund av denna sjukdom, tillsammans med alla andra relevanta omständigheter, ska beaktas av den behöriga nationella myndigheten när den prövar huruvida tredjelandsmedborgarens rätt till respekt för privatlivet, som stadfästs i stadgan, utgör hinder för att vederbörande blir föremål för ett beslut om återvändande eller en avlägsnandeåtgärd.

Domstolen preciserar i detta hänseende att medicinsk behandling som en tredjelandsmedborgare erhåller i en medlemsstat utgör en del av hans eller hennes privatliv, även om tredjelandsmedborgarens vistelse där är olaglig. Eftersom rätten till respekt för privatlivet inte utgör någon absolut bestämmelse är det dock tillåtet att begränsa utövandet av denna rättighet, under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag, att de är förenliga med det väsentliga innehållet i denna rättighet och att de, med beaktande av proportionalitetsprincipen, är nödvändiga och faktiskt svarar mot bland annat mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen. Även om genomförandet av en effektiv politik för avlägsnande och återsändande utgör ett sådant mål, måste det emellertid prövas om inte antagandet av ett beslut om återvändande eller vidtagandet av en avlägsnandeåtgärd avseende en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom och som i den berörda medlemsstaten erhåller en smärtbehandling som inte tillhandahålls i destinationslandet, påverkar det väsentliga innehållet i tredjelandsmedborgarens rätt till privatliv och om det är förenligt med proportionalitetsprincipen. En sådan prövning förutsätter ett beaktande av samtliga sociala band som denna medborgare har skapat i den medlemsstat där han eller hon vistas olagligt, med vederbörlig hänsyn tagen till den sårbarhet och det särskilda beroendeförhållande som har orsakats av hans eller hennes hälsotillstånd. Dock är det endast exceptionella skäl som kan utgöra hinder för ett återvändandeförfarande när den berörda personen har utvecklat sitt privatliv i denna medlemsstat, utan att inneha något uppehållstillstånd där.

Dessutom slår domstolen fast att antagandet av ett beslut om återvändande eller vidtagandet av en avlägsnandeåtgärd inte strider mot tredjelandsmedborgarens rätt till respekt för privatlivet enbart av det skälet att den berörda personen, vid ett återvändande till destinationslandet, löper risk att få sitt hälsotillstånd försämrat, när denna risk inte når upp till den lägsta allvarlighetsgrad som krävs enligt artikel 4 i stadgan.

( 1 ) Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98) (nedan kallat återvändandedirektivet).

( 2 ) Artikel 5 i direktivet.

( 3 ) Artiklarna 1, 4 och 19.2 i stadgan.

( 4 ) Artiklarna 5 och 9.1 a i direktivet.

( 5 ) Artiklarna 1, 4 och 19.2 i stadgan.

( 6 ) Artikel 7 i stadgan, som stadfäster rätten till respekt för privatlivet, samt artiklarna 1 och 4 i stadgan.