Mål C‑405/16 P

Förbundsrepubliken Tyskland

mot

Europeiska kommissionen

Domstolens dom (tredje avdelningen) av den 28 mars 2019

”Överklagande – Statligt stöd – Stöd som beviljats enligt vissa bestämmelser i den ändrade tyska lagen om förnybara energikällor (2012 års EEG‑lag) – Stöd till producenter av elektricitet från förnybara energikällor och nedsatt EEG‑tilläggsavgift för energiintensiva användare – Beslut att stöd är delvis oförenligt med den inre marknaden – Begreppet statligt stöd – Förmån – Statliga medel – Statlig kontroll över medlen – Åtgärd som är jämförbar med en skatt på elkonsumtionen”

Stöd som ges av en medlemsstat – Begrepp – Stöd som härrör från statliga medel – Offentlig politik för stöd till producenter av el från förnybara energikällor – Medel som genereras av en tilläggsavgift som tas ut av elleverantörerna och som förvaltas gemensamt av enheter som står under statens kontroll – Avgift som inte kan likställas med en skatt – Staten saknar förfoganderätt över medlen – Statlig kontroll av de enheter som förvaltar medlen saknas – Omfattas inte

(Artikel 107.1 FEUF)

(se punkterna 64–87)

Resumé

Domstolen ogiltigförklarar kommissionens beslut att den tyska lagen om förnybar energi från år 2012 (EEG 2012) omfattade statligt stöd

I domen i målet Tyskland/kommissionen (C‑405/16 P), som meddelades den 28 mars 2019, biföll domstolen Tysklands överklagande av tribunalens dom av den 10 maj 2016, Tyskland/kommissionen (T‑47/15, EU:T:2016:281), i vilken tribunalen hade ogillat Tysklands talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut (EU) 2015/1585 av den 25 november 2014. ( 1 ) Domstolen ogiltigförklarade även det omtvistade beslutet. Till skillnad från kommissionen och tribunalen fann domstolen att de åtgärder som Tyskland vidtagit till förmån för producenter av el från förnybara energikällor och gruvgas (nedan kallad EEG‑el) ( 2 ) inte kunde kvalificeras som statligt stöd, eftersom de inte inbegrep statliga medel.

2012 års EEG‑lag, som hade till syfte att säkerställa att EEG‑elproducenterna fick ett högre pris än marknadspriset, innebar bland annat en skyldighet för alla systemansvariga att köpa EEG‑el till de taxor som fastställts i lag och att sälja elen på elbörsens spotmarknad. Om det pris som erhölls inte gjorde det möjligt för de systemansvariga att täcka kostnaden för köpet till de taxor som fastställts i lag, gjorde en mekanism kallad ”EEG‑tilläggsavgiften” det möjligt för dem att kräva att de leverantörer som levererar till slutkonsumenterna betalade skillnaden i förhållande till sålda mängderna. Dessa leverantörer hade å sin sida möjligheten, men inte skyldigheten, att övervältra EEG‑tilläggsavgiften på slutförbrukarna.

I det omtvistade beslutet ansåg kommissionen bland annat att de vidtagna åtgärderna, vilka var olagliga eftersom de inte hade anmälts till kommissionen, ( 3 ) utgjorde statligt stöd, men att de ändå var förenliga med den inre marknaden, under förutsättning att Tyskland genomförde ett åtagande. I sin dom slog tribunalen bland annat fast att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den fann att 2012 års EEG‑lag omfattade statliga medel. Enligt tribunalen var nämligen mekanismerna i 2012 års EEG‑lag i första hand resultatet av genomförandet av en offentlig politik för stöd till EEG‑elproducenter. De medel som genererades av EEG‑tilläggsavgiften, vilka alltjämt stod under myndigheternas dominerande inflytande och var att likställa med en skatt, innebar vidare att statliga medel togs i anspråk. Slutligen agerade de enheter som skulle förvalta nämnda mekanismer inte fritt och för egen räkning, utan som förvaltare av ett stöd som beviljats av statliga medel.

I förevarande fall ansåg domstolen att såväl tribunalen, i den överklagade domen, som kommissionen, i det omtvistade beslutet, hade gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när de fann att de aktuella åtgärderna omfattade statliga medel.

Härvidlag konstaterade domstolen för det första att eftersom 2012 års EEG‑lag inte medförde någon skyldighet att övervältra EEG‑tilläggsavgiften på slutförbrukarna, kunde tribunalen inte med fog anse att denna avgift ”till sin verkan [kunde] likställas med en skatt på konsumtionen”. Domstolen fann därefter att det varken hade visats att staten hade en rätt att förfoga över de medel som genererades av EEG‑tilläggsavgiften, eller att staten utövade statlig kontroll över de enheter som ansvarade för förvaltningen av dessa medel. Tribunalen begränsade sig nämligen till att visa att de offentliga myndigheterna hade ett dominerande inflytande över de medel som genererats av avgiften, utan att ens dra slutsatsen att staten kunde förfoga över dessa medel, det vill säga bestämma om en annan användning än den som föreskrivs i 2012 års EEG‑lag. Vidare gällde att även om de omständigheter som tribunalen fastställt förvisso gjorde det möjligt att dra slutsatsen att de offentliga myndigheterna utövade kontroll över att 2012 års EEG‑lag tillämpades korrekt, kunde dessa omständigheter däremot inte föranleda slutsatsen att det förelåg en statlig kontroll över själva medlen som genererades av EEG‑tilläggsavgiften.

Av samma skäl fann domstolen att kommissionen inte hade visat att de förmåner som föreskrevs i 2012 års EEG‑lag omfattade statliga medel och därmed utgjorde statligt stöd. Följaktligen ogiltigförklarade domstolen det omtvistade beslutet.

( 1 ) Kommissionens beslut (EU) 2015/1585 av den 25 november 2014 om stödordningen SA.33995 (2013/C) (f.d. 2013/NN) som Tyskland har genomfört till stöd för el från förnybara energikällor och energiintensiva användare (EUT L 250, 2015, s. 122) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

( 2 ) Gesetz zur Neuregelung des Rechtsrahmens für die Förderung der Stromerzeugung aus erneuerbaren Energien (lag om nya bestämmelser om den rättsliga ramen till stöd för produktion av el från förnybara energikällor) (BGBl. 2011 I, s. 1634) (nedan kallad 2012 års EEG-lag). Denna lag tillämpades endast från och med den 1 januari 2012 till och med den 31 juli 2014, innan den ersattes av 2014 års EEG-lag, som godkändes genom kommissionens beslut av den 27 juli 2014.

( 3 ) Artikel 108.3 FEUF.